Om det allt brutalare kriget, hjälp till Ukraina, fusionsenergi och ChatGPT.

STOCKHOLM: Det blev lite jäktigt i går eftermiddag med försenad hemkomst från Washington, dock möjlighet att se andra halvlek och slutet på den dramatiska finalen i Qatar och sedan medverkan i Agenda på kvällen om Rysslands krig.

Att vinna kriget är vad som omedelbart står i fokus, men att därefter vinna freden är en betydligt svårare uppgift. Och vinner man inte freden är kriget snart tillbaka igen.

Men kriget går nu in i en ny fas under vintern. Ryssland har ett akut behov av att återuppbygga sin armé efter dess misslyckande under de senaste tio månaderna, och det kommer söker att ta sin tid.

Det var för min del förra veckan dagar med intressanta diskussioner i såväl Warszawa som Washington. Att mycket handlat om olika bedömningar om vägar framåt för att på sikt få fred i Europas östligare delar är ingen avgörande hemlighet.

Ukraina – men faktiskt även Ryssland – har ett problem med att få fram tillräckligt med ammunition till ett krig vars intensitet ju är högre än vad många hade föreställt sig.

Och därtill kommer det akuta behovet av rent finansiellt stöd för att hålla den ukrainska staten i funktion.

I fredags kom från Ryssland den nionde vägen av massiva robotattacker med 76 robotar av olika typer som sköts från olika plattformar med i huvudsak Kiev – värme, energi, vatten – som mål. Huvuddelen kunde skjutas ned, men skadorna från de som faktiskt kom fram var i alla fall betydande.

Och i dag på morgonen rapporteras om en ny våg av attacker, denna gång med iranska drönare.

Syftet är att bryta ner det ukrainska samhällets förmåga att bjuda motstånd. Viljan att göra motstånd förstärks snarare, men självklart finns en risk för att förmågan påverkas. Effekterna på den ukrainska ekonomin skall inte underskattas.

Och då är den västliga hjälpen avgörande.

Den svenska regeringen skall ha ros för att man rejält ökat våra stödinsatser, och mer kommer säkert att komma.

Och EU har nu också samlat sig till ett nytt större beslut på 18 miljarder euro. Med detta ligger det samlade europeiska stödet marginellt över det amerikanska – 52 respektive 48 miljarder euro/dollar enligt de senaste sammanställningarna.

Mer militärt från USA – mer finansiellt från EU.

På rysk sida förefaller det som om man nu intensifierar sina förberedelser för en ny fas i kriget. I lördags visades i media hur president Putin träffade den samlade militära ledningen – det var första gången på mycket länge som generalstabschefen Gerasimov syntes – och i går besökte såväl försvarsminister Shoigu som generalstabschefen dessutom frontlinjen inne i Ukraina.

I dag kommer så Putin till Minsk i Belarus för samtal med Lukashenko där. Det har ju varit tydligt sedan några veckor – främst sedan utrikesminister Makeis plötsliga död – att man dramatiskt ökat trycket på landet att komma med i kriget.

Det är högst sannolikt att Kreml planerar en ny militär framstöt mot Kiev vid något tillfälle under de kommande månaderna – först måste dock en betydande del av de hundratusentals som nu mobiliserats tränas upp – och då är Belarus betydelsefullt.

Innan vi stänger butiken för helgerna vill jag bara notera två viktiga utvecklingar vad gäller teknik och vetenskap.

Dels att man i en amerikansk anläggning lyckats att demonstrera att fusionskraft fungerar.

Det är ett betydande vetenskaplig och tekniskt genombrott – samtidigt som det är tydligt att det med all sannolikhet är decennier innan vi ser fungerande kommersiella fusionsreaktorer.

Men att möjligheten längre fram finns är icke desto mindre av enorm betydelse.

Dels att företaget OpenAI borta i Kalifornien nu har släppt sitt AI-verktyg ChatGPT.

Och plötsligt demonstreras AI-utvecklingens revolutionerande möjligheter också för en bredare publik.

Dock lyckades inte ChatGPT producera något utkast till veckobrev eftersom det visar sig att dess minne än så länge stoppar med 2021. Jag har dock haft konversationer med ChatGPT om ämnen så varierande som ryska invasionen av Krim 2013, olika länders beslut om Euron, det svenska kärnvapenprogrammet och var Marco Polo föddes.

När jag i annat sammanhang deltog i ett samtal med med en person som kan dessa saker sade han att det snart kommer AI-program vida bättre än den mycket imponerande kapacitet som ChatGPT visar.

Det är bara att sätta fast säkerhetsbältet. Det kommer att gå snabbt med AI-utvecklingen.

Borta i Washington handlade åtskilliga av mina diskussioner just om teknik. Det är i skärningspunkten av politik kring Kina och politik kring teknik som många diskussioner i den amerikanska huvudstaden rör sig,

Går det att med exportkontroller och annat förhindra att Kina tar täten i den avgörande AI-utvecklingen? Åtskilliga tvekar, men det hindrar inte att det är just detta som USA är allt mer bestämt på att försöka. Och allierade och andra länder försöker frenetiskt få ett grepp om vilka konsekvenser detta kan komma att få.

Det var inte många decennier sedan halvledare – chips, populärt uttryckt – var någonting exklusivt. I dag finns allt mer kapabla chips i snart sagt i allting. Utvecklingen, produktionen och tillgången till chips – ofta med hyperglobaliserade värdekedjor – är en nyckelfråga för olika länders framtidsmöjligheter.

Så detta är den realitet vi lever i när julen 2022 nu närmar sig – ett stort och brutalt krig i östra Europa och en hisnande snabb teknologisk och vetenskaplig utveckling. Och till detta skall läggas klimatutmaningen, energiomställning och fortfarande pågående pandemi.

Men jag hoppas alla vart det lider får en God Jul.

Om inget än mer dramatiskt inträffar återkommer jag här först när 2023 gjort entré.

Om ett Indien i utveckling, om EU-toppmöte, om Rysslands krig och lite Balkan.

STOCKHOLM: Efter en vecka i Delhi i Indien återvände jag i går till ett snöigt Stockholm.

Någon gång i vår kommer Indien att passera Kina som världens folkrikaste land med något mer än 1,4 miljarder invånare. Men därtill kommer att Indien till skillnad från Kina fortfarande växer, medan Kina ju passerat sin kulmen nu gradvis blir ett åldrande samhälle.

Den kinesiska ekonomin är i dag fyra till fem gånger större än den indiska, och det är att föra tillbaka på en mer reforminriktad ekonomisk politik i Kina under åren sedan slutet av 1970-talet.

För Indien kom det att dröja till början av 1990-talet innan man lade om kursen i den ekonomiska politiken och försiktigt började att liberalisera.

Men Kina har haft ett försteg på närmare två decennier i reformpolitiken och det är ingen tvekan om att det också märks.

Nu börjar dock Indien att skjuta fart – och det sker samtidigt som en rad faktorer talar för att den kinesiska ekonomin kommit in i ett mer problematiskt skede inte minst genom den omläggning av politiken som skett.

I dag är Indien världens sjätte största nationella ekonomi, men siffrorna nu tyder på att landet om ett decennium kan komma att ha blivit världens tredje största ekonomi. Och därmed också kommer att svara för en betydande del av den samlade globala tillväxten under det kommande decenniet.

Många faktorer bidrar. Politiken är viktig, och samtidigt är det nu uppenbart att olika länder och företag håller på att se över hur värdekedjorna ser ut för att minska risken för ytterligare negativa överraskningar av den art som ju detta år bjudit på.

Och då är det naturligt att många blickar riktas inte minst mot Indien.

En mycket viktig fråga i det avseendet blir om det kommer att bli möjligt att åstadkomma ett bra handelsavtal mellan EU och Indien.

Efter att helt ha legat nere under sju långa år återupptogs förhandlingarna om ett sådant tidigare i år, tre förhandlingsomgångar har hunnits med, men alldeles uppenbart är att det kommer att krävas betydande och ömsesidig politisk vilja för att föra dem i hamn.

Jag är inte alldeles övertygad om att man på alla håll i det indiska politiska systemet ser hur betydelsefullt ett sådant avtal i denna geopolitiska situation skulle kunna bli. Gammalt tänkande finns fortfarande kvar.

Men inte minst för det svenska EU-ordförandeskapet blir det en viktig uppgift att försöka ge lite kraft åt dessa förhandlingar.

Den indiska politiken domineras nu mycket tydligt av premiärminister Narendra Modi och det BJP-parti han leder. Under den gångna veckan noterade BJP som sjunde valseger i rad i den viktiga delstaten Gujarat, och det kunde nog till stor del föras tillbaka just på Modis roll.

Att detta är den delstat där han startade sin politiska karriär hade förvisso också sin betydelse.

Under de första decennierna efter självständigheten 1947 dominerades indisk politik helt av kongresspartiet och familjen Gandhi, men det som skett under de senaste decennierna är att partiet BJP successivt växt fram som den nu mycket tydligt dominerande politiska kraften, medan kongresspartiet allt mer förlorar mark.

Utländska bedömare fokuserar, inte helt utan rätt, på den hindu- nationalism som bör upp stora delar av BJP och dess budskap, men till det skall läggas en utomordentligt imponerande organisatorisk satsning med också synnerligen moderna inslag.

I dag är BJP världens största politiska parti med ca 110 miljoner medlemmar, och det är dessutom medlemmar som förväntas att kontinuerligt göra aktiva insatser i de ständiga valrörelser som ju kännetecknar den indiska politiken.

De närmaste 18 månaderna i Indien blir en kontinuerlig uppmarsch till de nationella valen 2024, och i dessa avser BJP att säkra en tredje mandatperiod efter sina segrar i valen 2014 och 2019.

Hur ekonomin utvecklas blir självfallet viktigt, men dessutom kommer men starkt att betona Indiens globala roll i och med att landet för det kommande året nu övertagit ledarskapet i det globala G20-samarbetet.

Till detta kommer det att finnas anledning att återkomma. Det blir för min del fler resor till Indien under de närmaste månaderna.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna till årets sista toppmöte i Bryssel, och mycket kommer fortsatt att handla om Rysslands krig. Det tjeckiska ordförandeskapet lyckades undvika ungerska försök till blockeringar och har nu fått beslut på det stora stödpaketet från EU på 18 miljarder euro, vilket var synnerligen viktigt.

Samtidigt har G7-ländernas pristak för rysk olja trätt i kraft, men ännu är det för tidigt att bedöma hur detta kommer att fungera. Oljepriserna har ju faktiskt fallit den senaste tiden, och det pris som Ryssland får ut från den olja man exporterar ligger nog till stora delar i dag under det pristak som man enades kring.

Ryssland fortsätter sina försök att slå ut den ukrainska energiproduktionen, med omfattande inte minst humanitära konsekvenser, men intensiteten förefaller dock att ha avtagit något. Problem med försörjningen med ammunition finns nu tydlig på bägge sidor.

Trots stora ryska försök att komma framåt vid den lilla staden Bakhmut i östliga Ukraine tyder det mesta på en minskad krigsaktivitet när vintern nu börjar att göra sig påmind.

Och för Ryssland handlar det ju dessutom om nödvändigheten av att återuppbygga sin armé efter det att den armé med kontraktsanställda som man byggt upp sedan 2009 till stora delar slagits sönder de senaste månaderna.

Om det sedan komme att gå att göra en ny slagkraftig armé av de hundratusentals som man nu mobiliserar råder det delade meningar om bland dem som har att bedöma dessa saker. En bit in i det nya året kommer vi kanske att ha svaret på den frågan.

Men alldeles säkert blir det också Balkan på EU-toppmötet.

Situationen i norra Kosovo håller åter på att spetsa till sig, och samtidigt kommer Kosovo under veckan att lämna in en formell ansökan om medlemskap i EU med de frågeställningar som detta omedelbart möter.

Och på agendan står dessutom frågan om att ge s k kandidatlandstatus också till Bosnien.

Var för sig är detta frågor som skulle kunna leda till en längre utläggning, men det för bli en annan gång.

För min del blir det en vecka med fortsatta resor.

I början av veckan är jag i Warszawa för styrelsesammanträde med ECFR, mot slutet av veckan är jag i Washington olika ärenden, men på onsdag är jag i alla fall hemma i Stockholm bl a med en konferens i regi Atlantic Council.

Om Indien, spänningar med USA, ryska oljesanktioner, Belarus, COP15 och lite annat.

HELSINGFORS: Det är ett kort stopp på den trevliga flygplatsen här innan det för min del bär vidare åtta timmar genom natten till New Delhi, och där kommer jag sedan att tillbringa den kommande veckan.

Den indiska såväl inrikes- som utrikespolitiken saknar inte intresse i dessa dagar.

Just nu pågår bl a delstatsvalet i Gujarat med dess 60 miljoner invånare och dess speciella situation som startpunkten och delvis – åtminstone i ekonomiskt avseende – skyltfönstret för sedermera premiärminister Narendra Modis politiska karriär.

Och det är ingen tillfällighet att Modi själv kampanjer hårt i delstatsvalet.

Gujarat har dominerats av hans BJP-parti sedan han själv tog ledningen i delstaten 2001 – till stor del på grund av vad han uppnådde här kunde han bli premiärminister 2014 – och resultatet här ses därför som lite av en indikation på situationen för också i Delhi regerande BJP inför de viktiga nationella valen 2024.

Och utrikespolitiskt har Indien just tagit över ordförandeskapet i G20-samarbetet från Indonesien, och med en ambitiös global agenda ser man detta inte bara som ett sätt att stärka sin globala roll utan också som viktigt just inför de nationella valen 2024.

Men samtidigt har man ju en tvetydig position när det gäller Ryssland och dess aggression. I voteringarna i FN:s generalförsamling har man slagit följe med Kina och avstått, och man utnyttjar friskt möjligheten att till rabatterade priser köpa in rysk olja just nu.

Så kring detta blir det åtskilliga samtal under de kommande dagarna. Utrikesminister Jaishankar tillhör tveklöst de intressantaste att lyssna till i den globala kretsen av utrikesministrar.

De närmaste dagarna handlar det för min del om en informell indisk-europeisk-amerikansk dialog med en agenda som spänner över ett påtagligt brett område.

Men därefter kommer också svensk-indiska arrangemang när det gäller olika typer av handel och samarbete. Utrikeshandelsminister Johan Forsell är en del i den talrika svenska kretsen i Delhi mot slutet av veckan.

På den vidare agendan för den kommande veckan må noteras dels EU-USA samtal om handel och teknologi i morgon och dels toppmöte på tisdag i Tirana mellan EU och länderna på Västra Balkan.

Det förra kommer nog i viss utsträckning att domineras av den europeiska irritationen över en del av de senaste mer protektionistiska tilltagen från amerikansk sida.

De var i fokus också när Frankrikes Macron avlade ståtligt statsbesök i Washington under den gånga veckan, men om man då lyckades att desarmera frågan är nog, trots en del positiva uttalanden, inte alldeles säkert.

Teknologifrågorna blir tilltagande viktiga också i den geopolitiska konkurrensen. USA:s stora program för att subventionera tillverkning av halvledare leder också till ny nervositet i Europa och planer på att försöka att göra samma sak.

Och från vissa håll i Bryssel talas det högljutt om att hänsyn till EU:s konkurrenskraft nu kräver stora statsstödda industriprogram av olika slag. Visheten i delar av detta kan nog enligt min mening ifrågasättas.

Jag hoppas förvisso att det kommande svenska ordförandeskapet sätter frågor om EU:s konkurrenskraft på agendan, men då med en lite annan inriktning är dyra subventioner.

På den vidare viktiga agendan bör väl noteras att under veckan kommer såväl Sveriges som Finlands utrikesministrar att vara i Washington för samtal.

Vad mötet i Tirana kommer att resultera i återstår att se, men sannolikt inte så mycket. Bra är att Ulf Kristersson av allt att döma kommer att vara där. Det svenska engagemanget för Balkan har varit lite vacklande under senare år, och regionen saknar inte intresse.

Under veckan träder nu också det komplicerade arrangemanget för att försöka minska de ryska inkomsterna från export av olja i kraft. Det tog sin tid att få en överenskommelse inom EU om det tak för pris som skall accepteras.

Konkret innebär detta att ingen i G7-kretsen kan försäkra, finansiera eller transportera leveranser av rysk olja där priser överstiger 60 dollar per fat. Något totalt förbud är det inte – man fruktade de effekter detta skulle få på oljepriset globalt – utan ett försök att pressa ner just de ryska inkomsterna.

Hur detta kommer att fungera återstår att se. Det är ett komplicerat arrangemang som inte saknar kryphål, vars effekt på marknaden i stort är något osäker men som alldeles säkert kommer att skapa ytterligare svårigheter för den ryska ekonomin.

Och överenskommelsen i Bryssel om pristaket är också förenat med en överenskommelse om att nu starta arbetet på ett nionde paket av ekonomiska sanktioner. Jag skulle nog tillfoga att övervakandet av att de tidigare beslutade åtgärderna fungerar som avsett är minst lika viktigt.

Från Belarus kommer nu olika nyheter som antyder att det händer mer där än vad vi konkret ännu riktig vet.

Ryske utrikesministern Shoigu är plötsligt på plats för att tydligare dra in Belarus i aggressionen mot Ukraina, fängslade oppositionsledare överförs plötsligt till intensivvård och rykten fortsätter om utrikesminister Makais plötsliga död.

Noteras bör också att i veckan samlas i Montreal den stora globala COP15-konferensen för att försöka att nå nya överenskommelser om hur vi kan förhindra en fortsatt erodering av den viktiga biologiska mångfalden i världen.

Uppmärksamheten är inte lika stor som den kring COP27 i Egypten om klimatfrågorna, men betydelsen kan mycket väl komma att bli större.

Men för min del blir det Indien – och världen från perspektivet Delhi – som är i fokus under den kommande veckan.