Från Singapore till London.

SINGAPORE: När jag skrev senast glömde jag bort att det var söndag och att jag ju brukar ge ett litet perspektiv på veckan som kommer i alla fall från mitt lilla perspektiv.

I morgon tidigt flyger jag härifrån till London för att delta i årliga London Conference om olika internationella och utrikespolitiska utmaningar.

Och det innebär att perspektivet förskjuts från Kina till främst Ryssland – men självfallet också Mellersta Östern och Nordafrika.

Men ofrånkomligt blir det också åtskilliga diskussioner om hur processen fram till folkomröstningen om EU senast i slutet av 2017.

Betydelsen av att den processen kan klaras av på ett konstruktivt sätt kan knappast överskattas.

På onsdag återvänder jag så till Stockholm, och det blir resten av veckan i Sverige, dock inte främst i Stockholm.

Till helgen är det så G7-toppmöte i Elmau i södra Tyskland, och självfallet blir det intressant att följa diskussionerna där.

Schloss Elmau uppe i Alperna en bit söder om München är ett både vackert och angenämt ställe som vi är några som då och då utnyttjat för olika informella diskussioner.

Jag minns en diskussion där för mycket länge sedan också med Angela Merkel, och hon visste mycket väl vad hon gjorde när hon valde denna plats för toppmötet under Tysklands G7-ordförandeskap.

Jag skulle tro det blir åtskilligt av Ryssland, Iran och läget i Mellersta Östern i diskussionerna där. 

Hur långt den grekiska situationen har hunnit utvecklats till dess undandrar sig min bedömning, men det ekonomiska läget står alltid på dagordningen för dessa möten.

På söndag går så Turkiet till val, och det blir ett val som är mycket viktigt för landets framtid.

Att regerande AKP kommer att vinna råder det väl knappast någon tvekan om, men den stora frågan är om det kurdiska partiet HDP kommer över den rätt orimligt höga 10%-spärren och därmed förhindrar att AKP får den supermajoritet som möjliggör ändringar i konstitutionen.

Får de den möjligheten går vi med all sannolikhet mot en presidentrepublik med en betydande och inte alldeles lycklig koncentration av makten. Det finns åtskilliga som – rätt eller fel – har betydande farhågor för vad detta skulle komma att innebära.

Turkiet står inför stora frågor framöver, och landet är i många avseenden en mycket viktig partner för EU när det gäller att hantera olika utmaningar. Flyktingströmmen från Syrien tillhör alldeles självklart dessa.

Så det kommer att finnas all anledning att noga följa de sista dagarna av valrörelsen i Turkiet.

Denna kväll avslutades med stimulerande middag med olika svenska entreprenörer och affärsmän verksamma här i Singapore, ofta med hela Sydöstra Asien som sitt verksamhetsfält.

Och unisont frågade de varför inte fler hemifrån finns här med tanke på alla regionens möjligheter.

Den frågan är förvisso värd att ställa.

Dämpad retorik men skärpt substans.

SINGAPORE: Två intensiva dygn av främst asiatisk men delvis också global säkerhetsdialog här har nu, för denna gång, avslutats. 

Och de flesta bär nu med sig hem intrycket att retoriken denna gång – med Sydkinesiska sjön i fokus – var mer dämpad än väntat, men substansen i den motsättning som finns mellan de olika intressena där snarast ännu tydligare.

Måhända är det tankar på det kinesisk-amerikanska planerade toppmötet i höst som dämpar något.

Men det görs från kinesisk sida kristallklart att man avser att fortsätta att bygga ut sina positioner på de olika öar och rev i Sydkinesiska Havet som man gör anspråk på.

Och att man inte vill acceptera att vare sig USA eller andra bör finnas i närheten av dessa. En amerikansk flygning mer eller mindre nära en av dessa för någon vecka sedan ledde till uppmaning att lämna området.

En viktig fråga är om USA kommer att fortsätta att inte bara verbalt hävda utan också konkret demonstrera att man inte anser att Kina har rätt att unilateralt och delvis i konfrontation med andra länder hävda och kontrollera dessa områden.

Viker man undan kommer det med all säkerhet att noteras. Gör man det inte kommer vi alldeles säkert att få höra det också.

Balansgången kommer inte att bli enkel, och alldeles säkert kommer man nu att samtala med regionens länder om hur den mer konkret skall klaras av. 

Och när Shangri La dialogen samlas igen om ett år kommer säkert mycket att handla om den kurs man valt och reaktionerna på den.

Att Kina träder fram med ny kraft på arenan har varit tydligt under hela den period dessa Shangri La möten har organiserats här i Singapore. 

Och i år är delegationen av höga kinesiska militära representanter betydligt mer påtaglig än den amerikanska – det brukade mycket påtagligt vara tvärt om.

Det officiella kinesiska anförandet här, framfört av deras vice ÖB, var försiktigt och diplomatiskt formulerat, och mer konkreta frågor besvarades delvis med att hänvisa till ett officiella uttalande av kinesiska UD i Peking.

Men att man avser att fortsätta att bygga ut sina positioner var alldeles uppenbart. Reaktioner i omvärlden kan snarast förstärka det interna stödet för de åtgärder man vidtagit.

Hur denna fråga utvecklas är alls inte oviktig från europeisk utgångspunkt.

Det handlar ytterst om det är lag eller makt som skall råda i de internationella relationerna. Och här år parallellen med de utmaningar vi står inför i relationen med Ryssland mycket tydlig.

Det vi än tydligare ser är vad man skulle kunna säga två Asien.

Ett säkerhetsfrågornas Asien där det är mycket tydligt att relationerna till USA uppfattas som allt viktigare av regionens länder. 

Att USA:s försvarsminister fortsatte från Singapore, där nya marinfartyg nu stationeras, till Hanoi, där nya avtal undertecknad, talar sitt tydliga språk.

Men samtidigt ett ekonomins och delvis politikens Asien där den kinesiska rollen hela tiden blir starkare och starkare. 

För alla dessa länder är nu handelsrelationen med Kina viktigare än den med USA, och på många håll välkomnar man nu också den kinesiska satsningen på stora investeringar i infrastruktur.

Nu återstår mer avspänd middag innan jag i morgon bitti sätter mig på ett plan med destination London för att med andra utgångspunkter där fortsätta diskussionerna om de olika utmaningar vi står inför.

Men till säkerhets- och samarbetsfrågorna i denna allt viktigare del av världen kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma.
 

Säkerhet och samarbete i Singapore.

SINGAPORE: När jag landade på flygplatsen här efter en påtagligt lång flygning från Chicago via Dubai var USA:s försvarsminister Ash Carter redan på väg upp i talarstolen på konferensen på Shangri La.

Detta är dock en högteknologisk stad, och i bilen på väg in till konferensen fanns wi-fi och möjlighet att där på video följa hans anförande.

Och jag anslöt till diskussionerna först efter det att de mest påtagliga svallvågorna lagt sig.

Men han tog det i dag verbalt lite mer försikt i den känsliga frågan om de kinesiska aktiviteterna i Sydkinesiska sjön, även han gjorde klart det fundamentala intresse man har av havens frihet.

Och det var ett tema som återkom när sedan raden av försvarsministrar från regionen lade ut texten om hur de ser på sina utmaningar.

Men också andra frågor återkom i det ena anförandet efter det andra, och till dessa hörde farhågorna för att Daesh skulle få ett fotfäste i denna region också. 

Frågorna från andra deltagare i konferensen var stundtals mer tydliga. 

En indisk general frågade vad som skulle göras om Kina bara fortsätter och fortsätter att bygga ut positioner i Sydkinesiska Sjön, men något svar på den frågan fick han inte.

Det reella svaret är väl inte särskilt mycket kommer stt göras. 

De stater i regionen som också har territoriella anspråk på öarna eller reven i området har inga faktiska möjligheter att konfrontera Kina, medan USA som förvisso skulle ha förmågan inte har några anspråk och snarast fokuserar på friheten för sjöfarten i området och sannolikt inte ser något omedelbart hot mot denna.

Den europeiska närvaron här är väl inte överväldigande, men heller inte alldeles obefintlig eller obetydlig.

EU:s Federica Mogherini kom hit direkt från toppmöte mellan EU och Japan i Tokyo i fredags, och Tysklands försvarsminister Ursula van der Leyen passade på att avlägga besök i Indien på vägen hit. Också Spaniens försvarsminister har kommit hit. Att Storbritanniens försvarsminister är här tillhör närmast rutin. 

Och ordförandena i såväl EU:s som Nato:s militära kommittéer finns också på plats.

Från Norden mer officiellt noteras väl egentligen bara några företrädare för det norska försvaret. Alltid något.

Vad som händer i denna del av världen är ju faktiskt påtaglig viktigt också för oss. 

Och man skall heller inte glömma betydelsen av att europeiska företrädare här kan vinna förståelse för de olika utmaningar vi står för i vår egen del av världen.

Den brittiske försvarsministern Fallon var i alla fall tydlig när han sade att ”the world has become a darker and more dangerous place” och exemplifierade detta med den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det förtjänar att påpekas också i denna del av världen.

Så fortsätter våra diskussioner under dagen. Just nu står energisäkerheten för regionens olika länder på agendan, och den är ju intimt kopplad också till frågan om havens frihet och säkerheten i de olika förträngningar som finns i regionen.

Och i kväll blir det traditionell mottagning och middag i Istana, som är den singaporanska regeringens residens. 

Om den moderna världsstadens möjligheter.

CHICAGO: Staden vid Michigan-sjön har verkligen visat sig från sin bästa sida dessa två dagar.

Men i grunden är det ju en behaglig och attraktiv stad, även om det finns södra delar av staden där problemen är mycket påtagliga. 

Stadscentrum är promenadvänligt på ett sätt som inte är vanlig i amerikanska metropoler, och det finns både gröna parker och attraktiv konst som bidrar. 

Och till detta skall läggas en arkitektur som är imponerande. Det sägs ju att skyskrapan uppfanns just här i Chicago.

Det har varit ett dygn av diskussioner om hur globala städer kan samarbete för att bättre möta olika utmaningar, med det europeiska perspektivet representerar främst av Stockholm och London, men i övrigt mycket Mexico och än mer såväl Singapore som den snabba utvecklingen av städer i Kina.

Mitt bidrag till diskussionerna har främst handlat om de möjligheter som ligger i teknologier som möjliggör allt smartare städer framöver. 

”Open data” och det fria flödet av data är nyckeln till mycket av nätverk och kreativitet framöver.

Och här ligger ju städer som Tallinn och Stockholm påtagligt på framkant av utvecklingen – med all sannolikhet också San Fransisco, även om det var ett bra tag sedan jag var där och kunde se.

Strax bär det för mig av ut till O’Hare-flygplatsen för att ta ett plan först till Dubai och därefter därifrån till Singapore. 

Där inleds fredag kväll den årliga stora Shangri La-konferensen om säkerhet och samarbete i Asien. 

Men avståndet gör att jag inte har möjlighet att komma fram till Singapore förrän tidigt lördag morgon lokal tid och då anknyta till diskussionerna.

Där kommer relationerna till Kina med all sannolikhet att stå i fokus. 

En av Financial Times kommentatorer som är här på konferensen berättade från diskussioner alldeles nyligen i Kina som gjort honom djupt bekymrad över utvecklingen inte minst i och kring Sydkinesiska skön.

Det kommer jag med all säkerhet att höra åtskilligt mer om under dygnen i Singapore.

USA:s försvarsminister Ash Carter hade några tydliga ord att säga i saken när han talade i Honolulu i går, och han kommer att vara en av huvudtalarna på konferensen i Singapore.

Där finns traditionellt också en betydande delegation från den kinesiska försvarsmakten,Bosch den kommer med all sannolikhet inte att sitta tyst i frågan.

Så det kan mycket väl bli ett visst verbalt fyrverkeri i frågan i Singapore. 

Den stora och allvarliga risken är att det långsiktigt inte inskränker sig till detta.

Landat i Chicago.

CHICAGO: Så har jag då anlänt till denna fascinerande metropol för att vara med i diskussionerna om framtiden för världens allt viktigare megastäder.

Över hälften av världens befolkning bor ju numera i städer, och det är i tilltagande grad utvecklingen i och kring de verkliga megastäderna som driver den globala utvecklingen.

Och för att diskutera detta samlas här under några dygn 600 personer från 25 städer/länder i världens alla hörn. 

Från Stockholm finns här chefen för handelskammaren Maria Rankka, men annars är det nog mest företrädare för betydligt större metropoler som kommit hit.

Dock noterar jag i olika rankningar av städer åtminstone två sådana där Stockholm kommer före Chicago. Och det kommer jag inte att försumma att påpeka i morgondagens diskussioner.

Min närmare uppgift här blir att diskutera den betydelse som internet och alla de olika applikationer vi nu ser komma fram har för de globala metropolernas utveckling. 

Och det än ju tämligen uppenbart att det är i dessa som vi kommer att få se den snabbaste utvecklingen av det som nu kallas ”sharing economy” med alla dess applikationer och tjänster.

Den utvecklingen har vi bara sett en liten föraning av i det som skett under det senaste året eller så. Potentialen är enorm.

Men det blir i morgon.

Nu har jag just anlänt, checkat in på hotellet och vill gärna hinna med ett besök på det fina svensk-amerikanska museet här innan de olika arrangemangen drar igång senare i eftermiddag och i kväll.

Karlskrona och alla dessa övningar.

STOCKHOLM: Det blev en bra dag nere på marinbasen i Karlskrona med såväl Hans Wallmark som Annicka Engblom och diskussioner om här relevanta delar av vår säkerhets- och försvarspolitik.

Och det är ingen tvekan att vi såväl vad gäller våra ubåtar som de moderna korvetterna har enheter som med stor sannolikhet är de allra bästa i vår del av världen.

Det som man väl kan ha synpunkter på är kvantiteten. 

Jag tillhör ju dem som argumenterat för att vi borde öka antalet ubåtar från fyra till fem. Det skulle ge en större ökning av effekt än vad som är omedelbart uppenbart.

Just nu är det betydande uppmärksamhet också medialt på olika delar av den internationella övningsverksamheten. Och den är lika intensiv som den är viktig,

Uppe i norr sker nu flygövningen ACE som väl egentligen är det vi relativt regelbundet gör tillsammans med Norge och Finland utökat med ett antal andra länder från USA till Schweiz.

Och därmed blir det påtagligt stort med fler än 100 flygplan baserade i Finland, Sverige och Norge. 

Just detta samarbete tror jag personligen har stor betydelse. Vi hade ju med detta som bas också övningsverksamheten på Keflavik på Island för något år sedan, och det är väl sannolikt att den återkommer längre fram.

Mindre uppmärksammat men också viktigt är att det ju nu också pågår en gemensam svensk-finsk marinövning i mellersta Östersjön.

Och sedan kommer den årliga Baltops-övning i södra Östersjön som ju vid det här laget väl har i storleksordningen två decennier på nacken. För ett år sådan var – i de egenskaper vi hade då – Karin Enström och jag ute och besökte ledningen för den övningen. 

Vad som är viktigt att ha klart för sig är att vi under de senaste åren sett en mycket påtaglig ökning av olika övningar och omfattande beredskapskontroller inom den ryska försvarsmakten.

Utan att göra alltför mycket av den saken bör det väl framhållas att de övningar som vi nu deltar i framstår som betydligt mer begränsade. Men det hindrar inte att de har stor säkerhetspolitisk betydelse.

Enligt vår officiella säkerhetspolitiska doktrin bygger vi numera säkerhet i samverkan med andra. Och då vore det i förlängningen direkt farligt om vi inte då och då också övade olika möjliga delar av detta.

Det vi gör ligger, enligt min mening, i påtaglig underkant i förhållande till en del av det som skulle behövas för att vi skulle kunna leva upp till vad vi offentligt säger i vår säkerhetspolitiska doktrin.

Så det blev en intressant dag i ett soligt och vackert Karlskrona denna dag. 

Och södra Östersjön tror jag personligen kommer att komma än mer i säkerhetspolitiskt fokus under åren framöver.

Det nya Marinmuséet hanns dessvärre inte med. Det får bli vid nästa tillfälle. 

Och nu blir det Karlskrona, Chicago, Singapore och London.

STOCKHOLM: Så blev det Sveriges kväll på Eurovisionsschlagerfinalen i Wien i går kväll, och det blev det med besked. 

Måns Zelmerlöw var en mycket värdig vinnare, och hans vinst blev än starkare mot bakgrund av att de närmaste konkurrenterna från Ryssland och Italien ju också hade betydande kvaliteter.

Så nu blir det för Sveriges Television att dra igång planeringen för jättejippot någonstans i Sverige om ett år. För två år sedan levererade man en spektakulärt fulländad final i Malmö, men var det blir denna gång vet jag självfallet ingenting om.

Dessa schlagerfestivaler har blivit allt mer imponerande tillställningar, och i år lades till den imponerande listan av länder dels Australien som deltagare och dels Kina med direktsändning av det hela.

Att börja tala om Europas ”mjuka makt” i sammanhanget är nog att dra det ett snäpp för långt, men att det handlar om en kulturell attraktivitet också när det gäller denna typ av modern musik är alldeles tydligt.

Och att Sverige steg för steg växt fram som en viktig musiknation blir ju allt tydligare och tydligare.

Denna vackra söndag är det söder om Östersjön den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Polen.

Det är av betydelse inte minst för vad det sannolikt kommer att betyda inför det parlamentsval som kommer att äga rum i landet under hösten. Och Polen har steg för steg blivit en allt tyngre europeisk aktör inte minst i ljuset av sin framgångsrika ekonomiska utveckling.

Men den stora frågan blir om regerande Medborgarplattformen kommer att kunna bibehålla makten, och där kommer utgången av dagens presidentval att ge mer än en fingervisning.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det nu för min del en betydligt mer resande tid.

I morgon måndag handlar det förvisso inte om mer än en dagsutflykt till Karlskrona i sällskap med moderaternas försvarspolitiske talesman Hans Wallmark.

Tillsammans skall vi bekanta oss lite mer med framtidsplaneringen för de svenska sjöstridskrafterna.

Men sedan blir det ett antal dygn med diskussioner på tre kontinenter.

Efter en dag hemma bär det på onsdag iväg till Chicago och den stora konferensen där om framtiden för morgondagens globala städer – The Chicago Forum on Global Cities – där jag ombetts att medverka i en av panelerna.

Ursprungligen skulle jag göra det tillsammans med Madeleine Albright, men det gick inte riktigt att få ihop våra program. Nu pratar jag om smarta städer, innovationer och sociala media.

I dag bör ju mer än hälften av världens befolkning i städer, och vi ser hur mycket av den globala utvecklingen drevs av och i de olika megastäder som växer fram. 

Och det är den utvecklingen som konferensen i Chicago, med bred medverkan från hela världen, skall diskutera.

Från Chicago fortsätter jag torsdag kväll och natt till Singapore, vilket dessvärre råkar ligga på andra sidan jordklotet, så reselogistiken har sina inte alldeles okomplicerade sidor.

Där ansluter jag på lördag morgon till International Institute for Strategic Studies årliga stora Shangri La-konferens om säkerhet och samarbete i Asien.

Jag var där ett par gånger som utrikesminister, men har ju nu åter inträtt i styrelsen för IISS.

I Singapore samlas på denna konferens en imponerande samling också av utrikesministrar och försvarsministrar för att med olika tänkare och tyckare ventilera dessa frågor.

USA:s försvarsminister finns så gott som alltid med, och så även i år. Stundtals även Kinas. Alldeles säkert Japans. Också Indien brukar vara väl representerat. Liksom alla regionens länder.

Och från vår del av världen noterar jag såväl EU:s Federica Mogherini som Tysklands och Storbritanniens försvarsministrar på de preliminära listorna.

Efter dagarna i Singapore reser jag så på måndag åter till Europa och London för den stora årliga konferens om internationella frågor som Chatham House – mer formellt Royal Institute of International Affairs ordnar där.

Och i mitten av den veckan är det så dags att efter diskussioner och på tre kontinenter återvända hem till Stockholm för några dagar.

Här hemma i Stockholm äger under tiden rum också ett viktigt statsbesök från Indien. Det har varit åtskilligt fram och tillbaka kring detta innan det nu till slut faktiskt kommer till stånd.

Statsbesök är stundtals tyngre på symbolik än på substans, men inte heller sådant skall underskattas när det gäller att bygga relationer.

Och jag tillhör dem som ser Sveriges långsiktiga relationer med Indien som mycket betydelsefulla. Det blev ju också åtskilliga besök där under min tid som utrikesminister – och dessutom besök därefter och i planeringen framöver.

Så jag hopppas innerligt att det blir ett lyckat besök som ytterligare förbättrar grunden för dessa relationer.

Framgång med Östliga Partnerskapet i Riga.

STOCKHOLM: Det blev trots allt ett rätt bra resultat som kom ut ur toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Riga i går och i dag.

Och viktigast var, som jag skrivit om tidigare, att EU tydligt visade att politiken ligger fast och att samarbetet såväl vad gäller ambitioner som verklighet rör sig framåt.

Viss diskussion uppstod i sedvanlig ordning om huruvida det finns ett medlemsskapsperspektiv eller inte för dessa stater.

Men det är en tämligen teoretisk tvist. 

Dels därför att EU-fördragets artikel 49 är mycket tydlig med att det finns, men dels därför att frågan ju saknar konkret aktualitet under överskådlig tid.

Arbetet med att fullt ut implementera de avtal som Ukraina, Moldavien och Georgien ingått med EU kommer att vara nog så krävande under de närmaste åren.

Från såväl ukrainsk som georgisk sida fanns höga förväntningar när det gäller att uppnå viseringsfrihet med EU på samma sätt som ju Moldavien efter stora ansträngningar gjorde för ett år sedan.

Och man får nog säga att mötet i Riga innebar ett steg framåt för dem i detta avseende.

Så gott som unisont sades att detta beror på om de uppfyller de konkreta krav som ställs och som kommissionen kommer att rapportera om uppfyllnaden av mot slutet av detta år.

I detta ligger nog faktisk något av ett löfte att också ge viseringsfrihet om kommissionen då säger att kraven har uppfyllts. Det var ju så processen gick till med Moldavien.

Från rysk sida kommer detta knappast att uppskattas, för att uttrycka saken försiktigt. 

Det kommer ju då att vara mycket tydligt också för medborgare i Ryssland att landet har hamnat rejält på efterkälken när det gäller konkret samarbete med det övriga Europa.

Och det kan nog inte uteslutas att det kommer att finnas länder inom EU som då kommer att försöka koppla viseringsfritt för bl a Ukraina med någon typ av motsvarande steg för Ryssland.

För mig har det varit arbetsdag i Stockholm som avslutning på en vecka som ju faktiskt i dess helhet har tillbringats här. Nästa vecka blir lite annorlunda.

Men som avslutning på dagen och veckan skall jag till Timbro:s lokaler och där tala lite inför den s k Sture-akademins alumniträff.

Jag skulle tro det blir några reflektioner om Sverige och Europa just nu.

Riga och Ramadi.

STOCKHOLM: Att cykla omkring i Stockholm mellan olika möten en vacker försommardag som denna är förvisso ingenting som det finns anledning att klaga över.

Tyvärr verkar det som om vädret på andra sidan Östersjön är lite sämre, men där i Riga inleds ju i dag det viktiga det fjärde toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i dag.

Och med anledning av detta har jag dels skrivit en artikel via Project Syndicate, som ju innebär publicering i ett antal olika tidningar runt om i världen, och dels en lite längre sak också om bakgrunden när det gäller också relationerna mellan EU och Ryssland som publicerats av ECFR.

Det handlar om att försöka att ge lite sammanhang och lite bakgrund.

Länkar till bägge för den intresserade finns via Twitter.

Och i morgon finns det säkert anledning att kommentera om något mindre oväntat kommer ut ur mötet. 

Just nu ser jag i media att Vitryssland och Armenien ställer till lite problem i förhandlingarna om slutdeklarationen. Det handlar ju om de två av partnerskapets länder som av olika skäl knutits närmare Moskva, och vars utrikespolitiska handlingsutrymme därmed är mer begränsat.

Men på ett eller annat sätt utgår jag från att man löser den saken.

Mötet börjar ju med middag i Svartbrödrahuset i Riga kväll – med stora porträtt av stormaktstidens svenska kungar på väggarna – och därefter är det mer formella mötet under morgondagen.

Måhända fälls det där också någon kommentar kring det faktum att våra ryska vänner passade på att inringa detta dagens möte med att låta ett par bombplan T22M Backfire göra en sväng ner genom Östersjön.
De ville väl påminna om sin existens.

På den internationella scenen i övrigt finns det väl dessvärre anledning att notera att Daesh tycks ha lyckats i sin offensiv i Anbar-provinsen i Irak, och att den viktiga provinshuvudstaden Ramadi nu fallit i deras händer.

Det är onekligen ett betydande bakslag för ansträngningarna att pressa tillbaka organisationen.

För några månader sedan handlade åtskilliga spekulationer om när det skulle vara möjligt för irakiska styrkor med stöd av amerikanskt flyg att återta landets andra stad Mosul.

Men det får nog i dag anses att vara mer avlägset. Utvecklingen kring Ramadi har dessvärre visat att en del av de avgörande svagheter som ledde till Mosuls fall ännu inte åtgärdats.

Risken för att den sekteristiska splittringen av Irak nu förstärks ytterligare skall absolut inte underskattas, och det innebär ju i så fall att den av president Obama skisserade strategin för att möta Daesh skulle falla samman.

Och det har förvisso allvarliga implikationer tvärs över hela regionen.

För mig förefaller det uppenbart att det nu måste till seriösa samtal mellan Teheran, Bagdad och Washington om hur denna situation kan hanteras. 

Och det skulle nog inte skada om också Riyadh fanns med i dessa.

Ingen av dessa huvudstäder borde ha ett intresse av att Irak och regionen fallet samman. Att misstron i dag är betydande får inte vara någon ursäkt för att undersöka vägar att arbeta tillsammans.

I den regionen i övrigt noterar jag att Norges utrikesminister Börge Brende nu följs av EU:s Federica Mogherini i Jerusalem och Ramallah i akt och mening att se om det finns några förutsättningar för en återupptagen fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Men nu bär det för min del iväg till lite försommarmöte med moderater som var verksamma i regeringen Reinfeldt under de åtta med alla rimliga mått mätt rätt framgångsrika åren mellan 2006 och 2014.

Det var då det.

Vecka med Riga i fokus.

TABIANO: Fortfarande dröjer jag mig kvar nere i Italiens sol, men i morgon bär det tillbaka till Stockholm och uppgifter där under veckan.

Dagens stora demonstration i Skopje förefaller att ha utfallit ungefär som förväntat. Men det viktiga och svåra blir vad som kommer att hända under de kommande dagarna.

Bilden av harmoni och enighet i dagens manifestation är inte nödvändigtvis en korrekt bild av den underliggande situationen i det makedonska samhället.

I morgon träffas också EU:s utrikesministrar och förväntas att diskutera också denna situation. Och – som sagt – det är inte fel att spänningar och utmaningar på Balkan kommer upp på bordet.

På det mötet kommer man också att diskutera situationen i Libyen och insatser vad gäller migration och flyktingströmmar. Och mer konkret handlar det om de olika militära insatser som nu förbereds i Medelhavet.

Något klartecken från FN:s säkerhetsråd för insatsar mot eller på libyskt territorium finns fortfarande inte, och utsikterna är väl inte alldeles klara. Oavsett det finns det enligt min mening betydande oklarheter om vad mycket konkret sådana militära insatser skulle bestå i.

Men veckans mest betydelsefulla händelse i vår del av världen är utan tvekan toppmötet i Vilnius med det Östliga Partnerskapets alla länder.

Efter tidigare toppmöten i Prag, Warszawa och Vilnius blir detta det fjärde inom ramen för den politik som ju räknar Sverige och Polen till sina främsta inspiratörer.

Och det blir viktigt framför allt för att slå fast att EU:s politik ligger fast, och att vi fullt ut respekterar varje europeiskt lands rätt att själv välja sin väg också när det gäller europeiskt samarbete.

Bara detta innebär en kraftfull signal i ljuset av de olika ansträngningarna från rysk sida under framför allt de senaste två åren.

Jag såg ett märkligt uttalande för någon vecka sedan av en talesman för utrikesministeriet MID i Moskva som hävdade att detta var en anti-rysk tillställning eftersom det innehöll begreppet ”partnerskap”.

Men det är rappakalja, och därtill okunnig sådan. Faktum är ju att det gällande avtalet mellan EU och Ryssland också talar om ”partnerskap”, och att vi dessutom efter det att det Östliga Partnerskapet satts i sjön diskuterade ett ”partnerskap för modernisering” med just Ryssland.

Att det sedan inte blev någonting av med den saken berodde ju på att moderniseringen upphörde i Ryssland och att landet, som bekant, slog in på en annan kurs när Vladimir Putin återvände för sin tredje presidentperiod.

Före den ryska förändringen minns jag att i alla fall jag föreställde mig att det toppmöte i Riga som då låg några år framåt i tiden skulle kunna fokusera på vad jag kallade ”integrationen av integrationerna”, d v s att börja binda samman de s k djupa frihandelsavtalen i det Östliga Partnerskapet med strävandena att med Ryssland som avgörande part börja utveckla ett stort frihandels- och samarbetsområde från Lissabon till Vladivostok.

Men det var då det. Kreml bytte kurs, aggressionen och den fortsatta destabiliseringen av Ukraina är ett faktum och tonläget mot så gott som allt som EU företar sig gränsar ibland t o m till det fientliga. 

Och det är i ljuset av allt detta som det är så viktigt att toppmötet i Riga visar att EU:s kurs ligger fast. 

Fokus kommer att ligga på Ukraina, men också på Georgien och Moldavien. De behöver inte minst stöd för att hjälpa till med genomförande av de olika avtalen.

Ryssland har försökt att uppskjuta det fulla genomförandet av dessa, främst med Ukraina, men av detta blir intet.

Värt att uppmärksamma är dock också hur Vitryssland mycket försiktigt försöker att vidga sitt rörelseutrymme. Man vill vara försiktig offentlig med sin kritik av Moskva, men mer privat är klarheten ofta betydande.

I Riga är det inte bara det stora reguljära toppmötet, utan också möten med olika företrädare för civilsamhället liksom för affärslivet. Och för det lettiska ordförandeskapet handlar det utan tvekan om det viktigaste mötet under dess sexmånadersperiod.

Så, vid sidan av allt annat, blir det ett klart fokus på Riga under den kommande veckan.

Dags för nytt fokus Balkan.

TABIANO: Så blir det några dagar över denna långhelg här i norra Italien innan det bär hem till Stockholm igen.

Men det var intressant att tillbringa några dagar med Balkan och dess olika utmaningar.

Och det kommer att bli en del mer av den varan under året.

I juli är det 20 år sedan Srebrenica, i augusti är det 20 år sedan kroatiska Operation Storm och i november är det 20 år sedan den bosniska fredsuppgörelsen i Dayton.

Det kommer att bli åtskilliga tillfällen både att blicka tillbaka och att reflektera över utmaningar som ligger framåt.

Själv kommer jag i början av juli att vara en del av en större diskussion i Haag som samlar huvuddelen av de dagarnas internationella aktörer till en diskussion om Srebrenica

Åtskilligt har sagts och skrivits i den frågan under åren, och i just Haag pågår vid ICTY-tribunalen forfarande den rättegång mot den bosnienserbiske generalen Radko Mladic som självfallet till betydande del handlar om vad just ICTY har definierat som ett folkmord i Srebrenica.

Och längre fram i höst blir det säkert en del kring de 20 år som gått sedan den tre veckor långa förhandlingar på flygbasen vid Dayton i USA som resulterade i fredsavtalet om Bosnien.

Också om den har det skrivits åtskilligt, och bland detta min bok ”Uppdrag Fred” som ju vid det här laget har en del år på nacken men vars beskrivning och analys faktiskt håller väl i ljuset av vad som hänt sedan dess.

Med alla andra kriser långt mer akuta är det naturligt att den europeiska och internationella uppmärksamheten på utvecklingen på Balkan varit mer begränsad under de senaste åren.

Och i samtal i Belgrad sade jag att de i grunden skall vara glada för det. De är inte längre någon internationell krishärd. 

Men utvecklingen i Makedonien har åter fokuserat  uppmärksamheten på en del av de strukturella utmaningar som ju fortfarande finns i regionen. Och det tror jag faktiskt behövs.

I Skopje lyckades det i går att få till en överläggning mellan de fyra partiledare i regering och opposition som annars knappast har några varmare känslor gör varandra.

Och det var viktigt i ljuset av de stora demonstrationer mot regeringen som väntas på söndag. Läget i landet är laddat.

EU måste vara tydligare och mer konsekvent i sin integrationsstrategi för regionen om man skall Linna förbli den kraft för försoning och samverkan som regionen så tydligt behöver.

I just fallet Makedonien är det långt ifrån lätt. Utvecklingen har snarast gått bakåt, och från den utgångspunkten kanske det inte är fullt logiskt att accelerera integrationen. Men en anledningarna till denna utveckling är ju just att integrationen har bromsats.

Att nu accelerera förutsätter dock en politisk konfrontation med främst Athen som jag inte vet om det finns aptit för hos olika regeringar runt om i Europa. 

I sak borde den ha tagits långt tidigare, men då var det ytterligt få som ens tyckte det var värt att beröra frågan.

Men det som skulle behövas är ett EU-drivet paket där ett rejält steg framåt i integrationsprocessen förenades med rejäla steg i intern försoning och interna reformer. 

Någon annan realistisk väg att komma ut den nedåtgående spiralen i södra Balkan har jag faktiskt svårt att se.

Men har Bryssel kraften till detta? Och – om så skulle vara fallet – har man kraften att ta de strider som med nödvändighet kommer att komma? Frågorna får tills vidare bli hängande i luften.

Någon fara för återgång till de krig och konflikter vi såg för 20 år sedan, och i fallet Kosovo också ett halvdecennium senare, tror jag knappast att det finns anledning att spekulera kring. 

Så länge EU- perspektivet ger en inriktning för alla regionens stater finns inte förutsättningarna för de statsmotsättningar som ju också drev de olika konflikterna under det tragiska decenniet.

Men i det längre perspektivet kan det bli annorlunda om EU-perspektivet försvagas, de inre ekonomiska och sociala utmaningarna växer och en ny nationalism börjar spira i missnöjda och marginaliserade grupper.

Klok politik är inte bara omedelbar krishantering, utan än mer att försöka att förebygga och förhindra olika konflikter.

Det misslyckades alldeles uppenbart i upptakten till de konflikter och krig som rev isär regionen på 1990-talet. 

Om det hade varit möjligt eller ej får vi aldrig veta – vad vi vet är att mycket av uppmärksamheten då gick åt till att hantera andra och konst lika allvarliga utmaningar i kölvattnet av det sovjetiska sammanbrottet.

Men ett är alldeles klart – vi får inte misslyckas en gång till. 

Och nu är nog tiden för ett lite djärvare grepp i dessa frågor än det kanske funnits anledning till under de senaste åren.

Kroatiska viner i Belgrad.

BELGRAD: Det är sen kväll här vid Sava och Donau efter intensiv dag med åtskilliga diskussioner av betydande intresse.

Och kvällen avslutades med en lång middag med Serbiens f d president Boris Tadić med djupdykning i landets och regionens olika utmaningar framöver.

Konferensen, som jag var här för, tilldrog sig ett betydande intresse.

Och det var inte minst den inledande sessionen med utrikesminister Ivica Dačić, Robert Cooper med sin betydande bakgrund inom EU och jag själv.

Och det handlade självfallet om Serbiens väg inte bara in i EU i största allmänhet utan i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i synnerhet.

Efter den mer offentliga sessionen hade vi också samtal som ju kom att fokusera mera på konflikten mellan Ryssland och Ukraina i ljuset av Serbiens roll som ordförande i OSCE detta viktiga år.

Och det fanns åtskilligt att säga i den frågan.

Men alldeles självklart diskuterade vi också Serbiens väg mot EU och den vidare och inte alldeles okomplicerade regionala situationen.

Det säger sig självt att jag i diskussioner som dessa representerar ingenting annat än bara mig själv. 

Men det skadar ju inte att kunna säga att Sveriges officiella politik i dessa frågor förblir densamma alldeles oavsett skiftet i regeringen förta hösten.

Efter diverse mediaarrangemang under dagen var blev det så i kväll lång och intressant middag med f d presidenten Boris Tadić. 

Mycket av diskussionerna i regionen just nu handlar alldeles självklart om det vi sett och ser i Makedonien. Det finns en farhåga för att instabilitet där skall få spridningseffekter i regionen i dess helhet.

Och jag gör vad jag kan för att dämpa sådana farhågor. Men att de finns och har den styrka de har visar att stabiliteten i denna del av Europa inte är någonting vi kan ta för givet.

Också Bosnien tillhör denna bild. Jag hade anledning att också offentligt varna för den bosnienserbiske ledarna olika tankar om splittring och självständighet, och här i Belgrad finns det näppeligen någon som inte ser med oro på hans olika verbala utflykter.

Det är betydelsefullt. I slutändan kommer man i Banja Luka mer eller mindre entusiastiskt eller motvilligt att lyssna på vad som sägs i Belgrad.

Som ett lite annorlunda inslag i dagen hann jag också med att gå förbi en marknadsföring av kroatiska viner på det hotell där jag not.

Och för oss som varit med om – milt sagt – något annorlunda dagar i relationerna mellan Serbien och Kroatien var detta en påtagligt angenäm upplevelse.

Arla i morgon bitti lämnar jag så Belgrad och flyger till Italien för några mer privata dagar där.

Men världen står knappast stilla för det. 

Kväll i Belgrad.

BELGRAD: Det tog förvisso sin lilla tid att flyga hit via Istanbul, men mot slutet blev det en vacker resa i kvällssolen längs Donau fram till landning på Belgrads för mig från tidigare år väl bekanta flygplats.

Väl framme här bar det så gott som omedelbart av till informell middag med Serbiens premiärminister Aleksandar Vučić. 

Och det blev en såväl trevlig som intressant kväll med öppna samtal om landets och regionens olika utmaningar. Vi känner ju varandra relativt väl sedan tidigare kontakter.

Serbien är ett nyckelland i denna region, och det är alldeles självklart att vi har ett mycket starkt intresse av dess modernisering och integration med regionen och Europa i övrigt.

Det var ju i Stockholm under en av de sista dagarna av det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som Serbiens dåvarande president Boris Tadić lämnade in sitt lands ansökan om medlemsskap i EU.

Den strävan hade vårt starka stöd då, och det svenska stödet har ju inte förändrats av vårt eget regeringsskifte.

I Belgrad sitter nu också en ny regering under stark ledning av av Vučić, och den har ambitionen att komma igång med de konkreta förhandlingarna med EU kapitel för kapitel så snart som möjligt.

Och jag är absolut av uppfattningen att detta vore viktigt. Jag skulle helst se att alla regionens länder kunde fås in i en ”kapitelkonkurrens” när det gäller att steg för steg närma sig det utlovade medlemsskapet i EU.

Om detta talade vi alldeles självklart under middagen, men också om annat.

Att jag har ett intresse av olika bedömningar av den bekymmersamma utvecklingen i Makedonien säger sig självt. Krisen där har många dimensioner, men utan tvekan har den grekiska blockeringen av landets närmande till såväl Nato som EU spelat en påtagligt negativ roll.

I morgon bitti åker premiärminister Vučić till Sarajevo för olika diskussioner där, och det är viktigt att det finns ett tydligt stöd från Brlgtad för Bosniens territoriellas integritet och konstitutionella utveckling.

Att den bosnienserbiske presidenten Dodik åter börjat leka med tankar på en folkomröstning för att dela upp landet är sannerligen inget bidrag till regionens stabilitet.

Och att det bekymrar också här i Belgrad är mycket tydligt. De ansvariga politikerna här har ingenting till övers för oansvariga utspel av den arten.

På konferensen i morgon är det inte minst Serbien och den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som kommer att stå i centrum. Jag är tillsammans med utrikesminister Dacic en av öppningstalarna.

Och här finns det spänningar.

Den serbiske presidenten Tomislav Nikolic stod i lördags på Röda Torget när Serbien som enda europeiska land valt att skicka trupper att delta i Putins parad. Enheter från Armenien och Azerbaijan bortser jag från i detta sammanhang.

Och på fredag har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov annonserar sin ankomst hit till Belgrad. Det är uppenbart att man vill bygga upp sitt inflytande i detta land och i denna region.

Men detta ligger näppeligen i Serbiens långsiktiga intressen. Det är inte integrationen med Ryssland, utan med EU och den övriga regionen, som måste vara landets huvudväg framåt.

Att det stora South Stream-projektet, som Serbien utlovats stora inkomster av, havererat illustrerar detta så gott som något.

Dock finns det förvisso de som ser annorlunda på den saken, och i Kreml är man förvisso inte främmande för att spela på nationalistiska och anti-europeiska krafter. Och sådana finns förvisso företrädda i det serbiska politiska landskapet.

Men nu handlar det om att se framåt. 

Och att Aleksandar Vučić ser EU-vägen som vägen till stabilitet och tillväxt för såväl Serbien som regimen i övrigt råder det ingen tvekan om.

Åter rubriker från Balkan.

STOCKHOLM: I Kumanovo i norra Makedonien har vi nu haft två dygn av eldstrider mellan en uppenbarligen väl förberedd och beväpnad albansk grupp och de makedonska säkerhetsstyrkorna. Det talas om totalt ett tjugotal dödade på bägge sidor.

Vad som mer i detalj ligger bakom detta är svårt för mig att i detalj bedöma. Men att det rör sig om ett känsligt område är ingen hemlighet.

Jag har starka minnen kvar från konflikten i detta område 2001. Jag var då FN:s generalsekreterares specielle representant på Balkan. 

Och detta inträffar vid en tidpunkt när spänningarna i Makedonien av helt andra skäl har ökat på ett mycket oroväckande sätt, och när vi dessutom ser olika incidenter i andra delar av regionen.

I Kosovo har ett icke obetydligt antal personer arresterats för olika typer av samröre med Daesh eller stridigheterna i Syrien, och i Bosnien har ett attentat i Zvornik i landets serbiska del lett till ett omfattande men inte alldeles koordinerat tillslag mot misstänkta grupper och individer.

Och jag noterar att den serbiska regeringen nu förstärker polisen i det s k Presevo-området alldeles norr om Kumanovo. 

I morgon måndag kommer jag fortfarande att vara här hemma i Stockholm, men på tisdag flyger jag till Belgrad för att främst under onsdagen där delta i en konferens om Serbiens och regionens EU-integration.

Det var ett tag sedan jag var där, och självfallet kommer jag att utnyttja tillfället för också bredare samtal med landets politiker. Balkan förblir viktigt.

EU:s utvidgningskommissionär Johannes Hahn var på besök såväl i Belgrad som i Sarajevo under den gångna veckan, vilket sände positiva signaler till bägge länderna, och i början av sommaren blir det en större samling av regionens ledare i Wien för att diskutera vägarna framåt.

Utvidgning tillhör inte de populäraste av ämnen i Bryssel i dessa dagar, men det är viktigt att vi inte glömmer de förpliktelser vi har gentemot länderna på Balkan. 

Och de förpliktelserna handlar i det längre perspektivet dessutom om vår egen säkerhet. 

Det vi sett under de senaste dagarna har åter igen visat detta.

Men mycket annat kommer också att stå på dagordningen den kommande veckan.

På onsdag samlas i Vita Huset i Washington ledarna för de olika Gulf-staterna för samtal med president Obama som sedan på torsdagen kommer att fortsätta under mindre formella former på Camp David.

Syftet från USA:s sida är självfallet att lyssna på dessa ledares synpunkter, men också att diskutera åtgärder för att öka deras känsla av säkerhet i ljuset inte minst av deras oro inför en nukleär överenskommelse med Iran.

Vi ser ju nu ett Saudiarabien som under sin nya ledning framträder betydligt mycket mer offensivt, och som tydligt markerar att man inte nödvändigtvis kommer att lyssna på USA på samma sätt som tidigare.

Dess flyginsatser i inbördeskriget i Yemen är ett högst konkret exempel på det. 

Entusiasmen för dessa är påtagligt begränsad i Washington, för att inte tala om inom FN-sekretariatet, men det var uppenbart när USA:s och Saudiarabiens utrikesministrar nyligen möttes i Paris att det har en rätt begränsad påverkan på det saudiska agerandet.

Men säkert kommer vi att se nya åtaganden om samarbete om missilförsvar och cybersäkerhet komma ut ur mötet i Camp David. Och president Obama kommer att göra vad han kan för att få i alla fall motvillig acceptans för avtalet med Iran.

Noteras dock att av GCC-länderna har Oman en tydligt avvikande position såväl vad gäller avtalet med Iran som situationen i Yemen. Men just nu är det Riyadh som dominerar och dominerar stort i regionen.

Här hemma i Europa kommer det säkert att vara svallvågorna efter valet i Storbritannien som kommer att dominera, och diskussionen om vad som kommer att hända i EU de kommande två åren efter detta. 

Jag skrev mitt bidrag till den diskussionen via Project Syndicate, med länk via min svenska Twitter här till höger.

I Öst visade president Putin upp en parad med 15.000 soldater på och över Röda Torget i lördags och underströk därmed ytterligare den mer militariserade framtoning som han alldeles uppenbart vill ge den ryska politiken.

Att den mäktiga militära manifestationen var avsedd också att sända ett budskap till Rysslands olika grannar kan det knappast råda någon tvekan om.

Och flyktingsituationen i Syd fortsätter att utvecklas.

I morgon skall EU:s Federica Morgherini i New York försöka få FN:s säkerhetsråds stöd för en resolution som ger EU ett mandat för militära operationer mot flyktingsmugglare i Libyen.

Vad jag tycker om denna tanke har jag skrivit om tidigare här – jag tror helt enkelt inte att det är genomtänkt på det sätt som operationer som denna måste vara – och alldeles säkert blir det uppförsbacke i FN:s säkerhetsråd.

Risken är väl att nationer angelägna om denna resolution gör någon form av uppgörelse i helt andra frågor med Ryssland som inte ligger i det samlade EU:s intresse. Det gäller nog att vara uppmärksam på den punkten.

Så det har alla förutsättningar att bli en utrikespolitiskt laddad vecka.

Och det bör väl nämnas att det grekiska dramat fortsätter med viktigt ministermöte måndag. Än är vi dick knappast vid någon alldeles avgörande punkt.

Efter brittiska valet nu två avgörande år för Europa.

STOCKHOLM: Ja, det blev sannerligen ett överrakande result i det brittiska valet, eftersom samtliga opinionsundersökningar entydigt hade förespått något annat.

Och min vän Paddy Ashdown – en av mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien – blev så bestört av den första valprognosen att han lovade att offentligt äta upp sin hatt om den stämde.

Känner jag honom rätt kommer han att sätta sig i en TV-studio och äta upp någon form av hatt.

Det är dock en av de mindre konsekvenserna av dagen. Tre partiledare avgick inom loppet av bara ett par timmar, och David Cameron kunde meddela drottningen att han nu skulle bilda en majoritetsregering.

I allt väsentligt kom denna valrörelse och detta val att handla om ekonomin. Envist hamrade de konservativa in att de övertagit underskott och överskott och levererat tillväxt och optimism, samtidigt som de var tydliga med att säga att mycket återstod.

Och det budskapet hade trovärdighet. Till detta kom att förtroendet för David Cameron som premiärminister var större än för utmanaren Ed Miliband.

Om ekonomin dominerade valet var det slående att världen knappast fanns i valdebatten. Inte ens EU-frågan gjorde mer än flimrade förbi. Det var ingen fråga som engagerade.

Två andra delar av valresultatet var viktiga.

Först alldeles självklart att Skottland nu blivit en enpartination totalt dominerad av nationalistpartiet SNP. Att detta betyder bekymmer längre fram är alldeles uppenbart.
Sedan att anti-EU partiet UKIP gick från 27% i EU-valet till 13% och att dess dominerande ledare Nigel Farage misslyckades med att bli invald och ty följande avgick.

För vår del är det alldeles självklart vad som nu händer med EU-frågan som blir viktigt. Vi står inför två alldeles avgörande år av stor betydelse också för Sverige och vår plats i det europeiska samarbetet.

En folkomröstning om huruvida Storbritannien skall fortsätta som medlem i EU eller kommer att hållas 2017, och med all sannolikhet mot slutet av våren.

Och det innebär att det under de kommande 18 månaderna måste tas fram ett reformpaket med stöd i samtliga 28 huvudstäder som tillfredsställer viktiga delar av realistiskt formulerade brittiska önskemål.

Den senare delen av detta är avgörande.

David Cameron har haft svårigheter att hantera delar av de tämligen fanatiska EU-motståndare som finns i hans eget parti, men med tydligt stärkt ställning, och med hotet från UKIP tydligt reducerat, borde han kunna träda fram som praktiska och pragmatiska europé han faktiskt är.

Men viktigt är också att det finns en öppenhet för rimliga önskemål från andra länders sida. Och det blir vad som händer i huvudstäderna, snarare än främst i Bryssel, som kommer att bli avgörande för utvecklingen.

Och den avgörande personen när det gäller att manövrera fram denna fråga under de kommande ordförandeskapen från Luxembourg, Nederländerna, Slovakien och Malta kommer sannolikt att bli Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Utvecklingen är alldeles självklart av största betydelse också för Sverige.

Alldeles oavsett färgen på regering i London eller Stockholm är relationen med Storbritannien mycket viktig för oss. Ett EU utan Storbritannien riskerar att bli ett annat och för oss mer komplicerat EU i viktiga avseenden.

Därför är det viktigt att också Sverige engagerar sig öppet och konstruktivt i denna utomordentligt viktiga debatt och process.

Tidigare i dag samtalade Mona Sahlin och jag kring också detta på Europa-huset här i Stockholm, och vi var eniga i att efterlysa en både djupare och bredare debatt i Sverige om Europa-politiken.

En sådan kommer nu att bli nödvändig, och jag tillhör dem som tror att åtskilligt konstruktivt och bra kan bli ett resultat av en sådan.

Det var ett i sanning omskakande valresultat i Storbritannien. Och det kommer att skaka om Europa under de närmaste åren.

Förhoppningsvis – men inte säkert – med ett positivt resultat.

Finland, 1945 och 20 år i EU.

STOCKHOLM: När detta skrivs är vallokalerna i Storbritannien fortfarande öppna, och jag får vänts tills i morgon med kommentarer till valresultatet.

Senare i kväll sitter jag dock i SVT och kommenterar, och i morgon kväll är jag inbokad för kommentar i CNN.

Under eftermiddagen har det dock kommit besked från Helsingfors om arbetet med att bilda en ny regering där.

Centerledaren Sipeläs plan att först åstadkomma någon typ av uppgörelse med arbetsmarknadens parter om den ekonomiska politiken och sedan på den grunden bilda en bred regering lyckades inte.

Uppenbart var man inom socialdemokratin efter ett mindre lyckat val inte berett att acceptera den inriktning av den ekonomiska politiken som landet behöver. Det kommer att kräva icke oväsentliga besparingar i statsutgifterna, och att medverka till det är man uppenbarligen inte beredd till.

Och därför inleds i morgon formella regeringsförhandlingar mellan företrädare för Centerpartiet, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Ett rimligt antagande är att vi kommer att få se en regering med dessa partier.

Om ytterligare partier kommer att tillkomma vet jag inte. Att det skulle vara klokt att balansera de s k sannfinländarna med företrädare för Svenska Folkpartiet borde förhoppningsvis vara tämligen uppenbart.

Hur regeringsprogrammet kommer att se ut kommer vi så småningom att få besked om. Samlingspartiets tydliga Europa-politik och inriktning på ett öppet och modernt Finland kommer förhoppningsvis att ha ett betydande avtryck i detta.

Men tydligt är att det är den ekonomiska politiken, möjligen kompletterad med konsekvenserna av ett allvarligare säkerhetspolitiskt läge, som kommer att dominera förhandlingarna om regeringsprogrammet.

De närmaste dygnen blir dygn som kommer att domineras av den Europa-dag 9 maj som här i Stockholm mest kommer att uppmärksammas i morgon 8 maj, och av firandet av det andra världskrigets i Europa slut för 70 år sedan.

Men det kommer att bli ett delat firande.

På Röda Torget i Moskva planeras militärparad med, enligt uppgift, 9.000 soldater, och att denna också kommer att bli ett led i regimens nationalistiska yran över Krim och mobilisering mot Ukraina gör att västliga ledare avstår från att stå på den tribunen.

Åtskilliga samlas i stället i morgon vid Westerplatte utanför Gdansk i Polen där ju det andra världskriget inleddes. Dit kommer också Ukrainas president Poroshenko.

Och Tysklands Angela Merkel, som ju har speciella hänsyn att ta en dag som denna, kommer till Moskva en dag efter de stora paraderna för mer värdig och begränsad ceremoni.

De offer som Sovjetunionen led i kampen mot Hitler-Tyskland var enorma och översteg vida de som drabbade de olika västallierade. För det skall vi alla känna djup respekt. Men även i beaktande av detta har Kreml ingen rätt att monopolisera eller missbruka i historien.

Sett i relation till befolkningen drabbades främst Vitryssland men även Ukraina hårdare än vad Ryssland gjorde. Men nu firar Vitrysslands Lukasjenko alldeles själv i Minsk den 9 maj och Ukrainas Poroshenko firar dessutom också den 8 maj.

Och skillnaden i dag har sin betydelse. 

Den 8 maj är ju den dag då Tyskland villkorslöst kapitulerade och gjorde det inför de västallierades militära representanter. En ny kapitulation fick ty följande undertecknas inför sovjetiska representanter i Berlin dagen därpå.

Här i Stockholm blir det inte mycket av detta dock. Vi försökte ju med blandad framgång att vara neutrala under det andra världskrigets väldiga kraftmätning.

Och den erfarenheten var också en del av förklaringen till att Sverige under så lång tid hade en så relativt kallsinnig attityd till de västeuropeiska integrationssträvandena. 

Nu har vi dock varit medlemmar i den Europeiska Unionen i två decennier, och på Europa-huset i Stockholm kommer i morgon eftermiddag Mona Sahlin och jag att dels blicka tillbaka på debatten och avgörandet för 20 år sedan och dels förhoppningsvis säga någonting om de uppgifter vi står inför under kommande år.

Och när vi gjort det skall utrikesminister Margot Wallström säga någonting om samma sak. Det borde bli intressant.

Digital inre marknad och Storbritannien.

STOCKHOLM: Det har blivit väl behövliga arbetsdagar hemma i huvudstaden efter det myckna resandet under de senaste veckorna.

Det brittiska valet närmar sig raskt, och det är naturligt att detta kommer att leda till många diskussioner.

Opinionsundersökningar skall alltid tas med en rejäl nypa salt, och kanske gäller det alldeles speciellt i Storbritannien med dess val i enmansvalkretsar.

Men just nu spekuleras det åtskilligt om att David Cameron möjligen skulle kunna klara sig kvar med en fortsatt koalitionsregering, men det förutsätter att liberala Nick Clegg då accepterar den folkomröstning om EU som han på mycket goda grunder tycker är en snurrig och farlig idé.

Alternativet förefaller att vara att Ed Miliband bildar en minoritetsregering som då blir beroende av rösterna från vänsternationalistiska skotska SNP.

Det är inte lätt att känna entusiasm för något av dessa alternativ. Såväl Europas som Storbritanniens sammanhållning kan mycket väl komma att äventyras, och ingenting gott skulle komma ur detta.

Men mer om detta kommer vi att veta torsdag kväll. Och då kommer det att finnas anledning att kommentera.

För min del kommer det säkert att fortsätta på fredag. Då firas Europa-dagen lite i förtid i Stockholm, och Mona Sahlin och jag skall såväl blicka tillbaka på 20 år av Sveriges medlemskap i EU som försöka säga någonting om det som ligger framför oss.

Och är det då så att vi riskerar att stå inför en situation med en brittisk folkomröstning om EU om två år så är det alldeles självklart att det kommer att påverka också Sveriges situation.

Innan dess kommer vi dock i morgon att kunna ta del av EU-kommissionens stora förslag om hur vi skall få en gemensam marknad också för den moderna digitala ekonomin i Europa. 

Betydelsen av det kan knappast överskattas, och tillsammans med TTIP-förhandlingarna med USA handlar det om de kanske viktigaste av frågor under de närmaste åren för att förbättra den europeiska ekonomins förutsättningar.

Men samtidigt som det är viktigt att vi skapar en gemensam digital marknad i Europa är det viktigt att vi inte reser spärrar och hinder för det fria data-flödet med resten av världen. I en debattartikel i Financial Times i går hade jag anledning att varna för de tendenser till en digital merkantilism som finns i debatten just nu.

Såväl den gemensamma digitala marknaden som TTIP är dessutom viktiga i det brittiska perspektivet. Vill man verkligen ställa sig utanför dessa? De återspeglar ju annars tankar som ligger väl i linje med dem som London vill skall ha starkare genomslag i EU:s politik.

Mot slutet av veckan kommer ju också mycket uppmärksamhet att riktas mot de lite olika sätt som 70-årsdagen av det andra världskriget slut i Europa kommer att uppmärksammas på. Den 8 maj kommer att vara dagen i de flesta länder, men den 9 maj med stor kraft i Moskva.

Och det kommer det att finnas anledning att återkomma till.

Och nu bär det av hemåt igen.

WASHINGTON: Strax stiger jag på planet som genom natten skall föra mig över Atlanten och tillbaka till den gamla världen efter snart tio dagar här.

Och i dag kunde jag njuta av lite avkoppling efter alla möten, sammanträden och diskussioner under den gångna veckan. Washington bjöd också på sitt allra vackraste försommarväder.

Det blev besök på bokhandeln Politics & Prose en bra bit upp på Connecticut Avenue, och sedan hann jag faktiskt också med att besöka några av stadens mycket imponerande museer.

Först var det American History Museum, som det var mycket länge sedan jag besökte, och sedan American Indian Museum, som ju bara har något decennium på nacken och som jag faktiskt aldrig tidigare besökt.

Det senare tillhör inte de största och mest besökta av museerna här, men var väl värt ett besök. Det handlar om en historia som inte är utan sina påtagligt plågsamma inslag, men som visas öppet och tydligt.

Framåt kvällen i morgon kommer jag att vara hemma i Stockholm igen och börja att sortera papper inför den kommande veckan.

Efter åtskilliga överväganden har jag beslutat att det skall bli en vecka hemma i dess helhet.

Jag säger detta eftersom jag egentligen var inbjuden att åka till Ulan Bator i Mongoliet för mötet där med Freedom Online Coalition.

Det är ju en gruppering av länder som arbetar med frågor kring friheten på nätet, och där ju Sverige varit pådrivande, men dit jag nu var inbjuden i min egenskap av ordförande i Global Commission on Internet Governance.

Inte utan visst dåligt samvete har jag dock beslutat att det nu behövs lite tid hemma också. Jag hoppas kunna följa med delar av diskussionerna i Ulan Bator via nätet i stället.

Men den mongoliska regeringen är värt allt stöd för sitt engagemang i dessa frågor. Och det inte minst eftersom man ju ligger inklämd mellan länder som har en annorlunda inställning i dessa frågor. 

Valet på torsdag i Storbritannien är med alla rimliga mått den viktigaste händelsen att hålla ögonen på under den kommande veckan. 

Valrörelsen förefaller ännu inte ha inneburit något avgörande genombrott för antingen den ena eller den andra sidan, med undantag för att det skotska nationalistpartiet SNP förefaller att vara på väg att ta hem den absoluta huvuddelen av valkretsarna i Skottland.

Om så blir fallet kommer det inte att göra frågan om regeringsbildning enklare. Det mesta tyder ju på att det fortsatt blir ett underhus utan egen majoritet för något parti, och att därför någon form av koalition är nödvändig.

Ledande publikationer som The Economist och Financial Times har ju under den gångna veckan kommit ut med förord för en fortsatt koalition mellan de konservativa och liberalerna, men hur mycket detta påverkar väljarna i de valkretsar i norra England där de avgörande slagen förefaller att stå är högst osäkert.

På den positiva listan för förhoppningsvis noteras att det inte verkar som om anti-EU partiet UKIP har fått luft under vingarna på det sätt som många befarade. Och det har nog sin betydelse inte minst när det gäller den interna utvecklingen i det konservativa partiet efter valet.

På torsdag kväll kommer jag i alla fall att sitta i TV och försöka att säga någonting klokt om en situation som mycket väl kan komma att bli påtagligt besvärlig.

Men betydelsen för övriga Europa är uppenbar. 

Storbritannien är inte minst en viktig partner för Sverige i många frågor, och ett starkt brittiskt engagemang är viktigt för att den samlade europeiska rösten skall höras i världen.

Världen från Washington.

WASHINGTON: Denna min dag här har dominerats av mötet med International Advisory Board hos Atlantic Council.

Denna grupp förenar företagsledare och f d politiker som undertecknad, och ger en möjlighet till direkt och informell dialog också med ledande företrädare för den amerikanska administrationen.

Och det är just det som vi ägnat dagen åt.

Global energipolitik, förhandlingarna med Iran, handelsförhandlingarna TPP med Stilla Havs-området och TTIP med EU, den globala hotbilden sett från USA:s horisont och de nya utmaningarna när det gäller säkerhet och konflikter i den nya cybervärlden har varit viktiga ämnen.

Dem har vi diskuterar med ledande företrädare för administration och myndigheter här under dagen. Och det har stundtals varit spännande brytningar mellan olika perspektiv också i vår globalt sammansatta grupp.

Handelsfrågorna är viktiga just nu. 

Det är tydligt att president Obama nu satsar åtskilligt på att övervinna motstånd inom sitt eget parti för att få s k Trade Promotion Authority godkänd och därefter först TPP- och lite senare förhoppningsvis TTIP-avtalet i hamn.

Vad gäller TPP har jag intrycket att det nu bara är ett fåtal frågor som återstår, även om det ofta är de frågor som kommer sist som är de besvärligaste. Men intrycket är att man kommer att föra detta viktiga avtal – i dag 12 nationer med tillsammans ca 40% av världshandeln – i hamn relativt snart.

Viktigt är att detta inte bara handlar om traditionell varuhandel. Man försöker underlätta också för den snabbt växande digitala ekonomin genom överenskommelser om bl a fritt flöde av data.

Och detta har sin alldeles särskilda betydelse för oss i Europa. Här finns det ju en rätt påtaglig risk för att andra strömningar kommer att vinna inflytande med de skadliga effekter detta kan få på Europas långsiktiga möjligheter i den globala digitala ekonomin. 

På måndag väntas Cecilia Malmström hit för fortsatta samtal med sin motsvarighet Mike Froman, och förhoppningsvis kommer man då att kunna röra sig framåt.

Det finns här i Washington lite av en frustration över vad man uppfattar som lite för svagt ledarskap i olika europeiska huvudstäder i frågan, och närvarande europeiska företagsledare hade nog i grunden samma bild.

Själv tillhör jag dem som alltid understryker också den stora geopolitiska betydelsen av TTIP-förhandlingarna. Skulle TPP lyckas, men TTIP haverera, skulle detta innebära ett strategiskt misslyckande för Europa av första dimensionen.
Vi skulle också få se en tydlig tipp gentemot Asien och Stilla Havet när det gäller förutsättningar och regler för den globala ekonomins utveckling.

Många med lång erfarenhet man träffar här säger att den globala situationen nu är mer komplex och svåröverskådlig än vad de varit med om på decennier. Och det märks att man inte har alldeles lätt att prioritera mellan de olika utmaningarna.

Just nu är det nog de i den vidare Mellersta Östern som dominerar. 

De regionala spänningarna i Gulf-området förefaller att öka, och i förlängningen finns ju t o m en risk att dessa skulle kunna komma att äventyra det för administrationen – och oss alla! – så viktiga avtalet med Iran.

Man har ju bjudit Gulf-staternas ledare till ett speciellt möte på Camp David för att se vad man kan göra för att öka deras känsla av säkerhet i denna situation.

Och vad gäller Daesh är man tydlig i insikten om att detta är en utmaning som går väl över den som ligger i bara en terrororganisation. Det handlar om en rörelse med betydande attraktionskraft och betydande ambitioner.

Men alldeles självklart står Rysslands agerande mot Ukraina och vad det kan leda till också högt upp på agendan här. Det blev åtskilliga diskussioner om detta också på dagens möte.

Cyberfrågorna ligger mig nära, och de är allt större i olika diskussioner också här. 

Omedebart arbetar man nu med ny lagstiftning kring olika delar av elektronisk avlyssning. Det som nu avtecknar sig är ett system vad gäller de omdiskuterade s k metadata som förefaller ge ett starkare skydd för medborgerliga rättigheter än som förefaller att bli fallet i Sverige.

Och det har vi nog anledning att reflektera över.

Under veckan har USA:s försvarsdepartement offentliggjort sin nya cyberstrategi, och den har redan lett till kommentera från kinesiskt håll. 

Det är uppenbart att man här är påtagligt oroade över allt det man ser såväl stater som andra aktörer göra på nätet, och att detta kräver inte bara egna nationella såväl defensiva som offensiva förmågor, utan också en global dialog om olika normer och regler på detta område. 

Så är det förvisso, men den dialogen befinner sig än så länge bara i sin linda. Här är ett viktigt område för en i genuin mening framtidsinriktad utrikespolitik. 

Snart nalkas kvällen här, och för min del blir det lite mer social avkoppling på ett arrangemang på en av de större EU-ländernas ambassad här i staden. 

Gårdagens stora middag samlade kring 700 personer och gav möjlighet att träffa många både gamla ochnya vänner. I kväll blir det mer begränsat – men ändå både nyttigt och trevligt.

I morgon är det så slut på denna för min del rätt långa vistelse först i New York och sedan här i Washington, och på kvällen återvänder jag hem mot Stockholm.

Men intressant, nyttigt och konstruktivt har det förvisso varit.