Hemma igen

STOCKHOLM: Lagom för att börja fira Valborg har jag så kommit hem efter en resa till Luxembourg, Bryssel, Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Fokus har legat på utvecklingen i och kring Afghanistan, men självfallet också på möjligheterna till stabil övergång till demokrati i många av denna väldiga regions länder.

Och mötet med Community of Democracies i Ulan Bator blev utan tvekan en framgång.

Vi har, tillsammans med bl a Polen, lyckats med avsikten att vitalisera denna organisation och göra den mer relevant.

Gårdagens högnivåsegment av mötet hade som höjdpunkt ett imponerande och tänkvärt anförande av Aung San Suu Kyi.

Mer än kanske någon annan är hon i dag symbolen för kamp för demokrati och frihet.

Men hon har också en genomtänkt politisk filosofi som lyste fram i anförandet i går.

Hennes metod är den uthålliga dialogen, det tydliga engagemanget och viljan också till kompromiss. Hon är glasklar i sina värderingar och principer, men med tålamod när det gäller hur de faktiskt steg för steg kan förverkligas.

Hon pläderade också för kompromissens nödvändighet. Om man talar om att ge och ta, sade hon, ligger i detta att man inte bara skall ta, utan att man också måste vara beredd att ge.

Med revolutionärer har hon så gott som ingenting att skaffa.

Till detta lade hon också tankar om betydelsen av maktbalans i ett samhälle för att skydda friheten och demokratin.

Det måste finnas en balans mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten för att värna friheten.

Och så är det självfallet, även om detta är en filosofi som ju under lång tid inte accepterades på åtskilliga håll ens i vårt eget land.

Folket skulle vara suveränt, hette det, och med det menades att majoritetsbeslut kunde fattas om allt och ingenting fick stå i dess väg.

På eftermiddagen hade jag så äran att överlämna Geremek-priset till henne för hennes insatser, och strax därefter fick vår ambassadör Stefan Eriksson Palmer-priset för det sätt han arbetat med den demokratiska oppositionen i Vitryssland.

På kvällen blev det så möjlighet till mer informell middag med Catherine Ashton om både det ena och det andra.

Hon stannar kvar i Ulan Bator i dag inte minst för att underteckna det nya samarbetsavtalet mellan EU och Mongoliet.

Men nu är det Valborg här och i morgon är det välbehövlig helgdag.

På torsdag kväll och fredag är det så dags för de nordiska utrikesministrarna att komma till Stockholm och Sandhamn för informella överläggningar i olika frågor.

Valborg väntar

ULAN BATOR: Sista kvällen och sent här, och tidigt i morgon bitti börjar jag den tämligen långa färden hem.

Det är ju Valborgsmässoafton.

Och det måste firas.

Men det har varit en lång resa. Förutom Luxembourg och Bryssel – det är ju närmast hemma numera – Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Det inre av Asien skulle det väl ha kallats förr i världen.

Och inte nödvändigtvis områden där svensk utrikespolitik traditionellt stått stark.

Men viktiga för framtiden.

Här i Ulan Bator har mötet med Community of Democracies handlat just om att ge stöd till demokratier runt om i världen.

Organisationen har utan tvekan fått ny kraft och betydelse. Maria Leissner som ny generalsekreterare har betytt mycket. Vi kan alla känna stolthet.

Mongoliet har hjälpt till med ett mycket lyckat möte. El Salvador tar nu över ordförandeskapet. Nigeria kommer därefter.

Det är tydligt att våra strävanden fått ny styrka och stadga.

Bakom mig ligger en milt sagt intensiv dag.

Jag fick förtroendet att dela ut Geremek-priset till ASSK. Och vi tillbringade åtskillig tid tillsammans under dagen.

”Jag följde bara min övertygelse”, sade hon när hon tog emot priset från mig.

Och därefter fick vår Stefan Eriksson Palmer-priset för sina insatser som ambassadör i Vitryssland.

”Jag gjorde bara mitt jobb”, sade han som tack.

Därefter blev det magnifik kulturell föreställning – det mesta från triumfmarschen ur Verdi:s Aida till massiva martialiska mongoliska danser – och avskedsmottagning av presidenten.

Tidigt i morgon bitti bär det hemåt.

Valborg väntar.

Det hemska i Nordkorea

ULAN BATOR: Söndag som gav möjlighet till såväl lite av Mongoliets i sanning fascinerande historia som politiska samtal med det moderna landets ledning.

Ett besök på det historiska museet gav inte bara en bild av Djingis Khans och hans etablerandet på 1200-talet av ett väldigt välde, utan beskrev också den demokratiska omvandlingen i landet i samband med det sovjetiska imperiets sammanbrott.

På en av bilderna ser man en studentledare i spetsen för demokratidemonstrationerna, och på eftermiddagen mötte jag samme Tsakhis Elbegdorj men nu i hans egenskap av Mongoliets folkvalde president.

Han var ju på besök i Stockholm i oktober, och nu kunde vi fortsätta en del av de samtal som vi förde då.

Innan dess hade jag haft möjlighet att träffa vår honorärkonsul Luvsanvandan Boldkhuyag som på ett förnämligt sätt hjälper oss med olika kontakter och ärenden här i Mongoliet.

Våra honorärkonsuler är en tillgång som jag inte är säker på att vi alltid uppskattar eller uppmärksammar tillräckligt.

Här i Ulan Bator är det uppenbart, men det var inte mindre uppenbart i Almaty och på åtskilliga andra platser runt om i världen som jag har besökt.

Inklämt mellan Ryssland och Kina försöker detta ytmässigt stora men befolkningsmässigt lilla landet fortsätta sin demokratiska kurs, och trots brister och problem är det viktigt att vi ger dem vårt stöd.

De talar om sitt behov av en ”tredje granne” och menar med detta EU.

I kväll landar EU:s Catherine Ashton här från sina samtal i Beijing, och i morgon undertecknar hon det viktiga samarbetsavtalet mellan Mongoliet och EU.

På kvällen hade jag möjlighet att äta middag med och lyssna till Shin Dong-hyuk som efter ett liv i det nordkoreanska fånglägret nummer 14 lyckades fly och så småningom ta sig till omvärlden.

Hans berättelse har redan blivit både bok och film, men det gav självfallet mycket mer när vi kunde sitta ner med honom och höra om hans upplevelser.

Det är skakande att ta del av hans berättelse om livet på insidan av de stora läger som sannolikt hyser många hundratusentals fångar och där avrättningar och död i svält snarare tillhör rutinen.

Vi har all anledning att internationellt tydligare försöka att uppmärksamma de massiva övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som denna regim decennium efter decennium gjort sig skyldig till.

I morgon har vi så en rad diskussioner här på Community of Democracies.

Jag skall tala om friheten på nätet, och har också fått äran av att bli den som skall ge årets Geremek-pris till Aung San Suu Kyi som erkänsla för hennes insatser i demokratins tjänst.

I Djingis Khans land

ULAN BATOR: Sent på kvällen har jag nu anlänt till den mongoliska huvudstaden efter en flygning över berg, öknar och slätter från Almaty på ca tre timmar.

Man blickade ner på nejder som förde tankarna till Sven Hedins skildringar av sina umbäranden genom dessa öknar i den ”Från Pol till Pol” som man ju läste för länge sedan.

Lördagen i Almaty ägnades åt att diskutera de mer långsiktiga utmaningarna för de olika länderna i Centralasien, möte med företrädare för olika svenska företag i Kazakhstan för att diskutera deras möjligheter och en tur upp i bergen för att se på den berömda skridskostadion som finns där.

Våra relationer med de olika staterna i Centralasien är knappast särskilt starka, men vi har anledning att se såväl på möjligheterna att öka det ekonomiska samarbetet som som andra band som kan ligga i vårt ömsesidiga intresse.

Kazakhstan har förvisso sina problem och utmaningar, men har samtidigt haft en klart bättre utveckling än de flesta andra f d sovjetiska stater, och det är svårt att inte imponeras av den vilja till modernisering och att sätta sig själva på kartan som driver nationen framåt.

Men nu har jag anlänt till Ulan Bator, och anledningen till mitt besök här är det stora mötet med Community of Democracies.

Det blir dagar av diskussioner om hur vi skall stärka demokratier runt om i världen, men samtidigt självfallet att diskutera de bilaterala relationerna.

Mongoliets president Tsakhia Elbegdorj var ju på besök i Stockholm relativt nyligen, och det skall bli trevligt att i morgon återknyta bekantskapen med honom.

Och under morgondagen hoppas jag också – det är ju trots allt söndag – få lite möjligheter att bekanta mig lite med detta Djingis Khans land.

Bilden av Djingis Khan tenderar ju att vara lite varierad i olika regioner. I Afghanistan skall t ex hans namn endast nämnas med stor försiktighet. Den stora staden Balkh uppe i norra Afghanistan tillhör t ex de som aldrig kunde återkomma efter hans ödeläggelse.

Här är det emellertid radikalt annorlunda. Här hyllas hans som statsbyggare och som skapare av det största landimperium som historien någonsin sett.

När han dog 1227 hade han börjat att erövra betydande delar av världen, och de arméer han skapat skulle fortsätta sin brutala expansion ännu under några decennier.

Även om det är brutaliteten som ofta återkommer i skildringar av detta skede skall inte glömmas att det på detta sätt också för lång tid skapades en Pax Mongolica över ett väldigt område från Europa till Kina med alla de möjligheter detta innebär.

Det moderna Mongoliet jag i dag besöker är visserligen mycket stort, men ändå mindre, och har inte mer än ca 3 miljoner invånare.

Men anmärkningsvärt är att man efter kommunismens fall – detta var länge en sovjetisk satellit – kunnat skapa ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle.

Och nu är man genom de stora mineralrikedomar som börjar att exploateras också en av världens snabbast växande ekonomier. Förra året växte man med ca 12%, och prognosen för i år ligger på ca 16%.

Efter en söndag med bl a momument till Djingis Khan, det nationella museet och bilaterala överläggningar förutom med presidenten också med andra medlemmar av regeringen börjar mötet med Community of Democracies på kvällen.

Och till dem som kommer hit då räknas såväl EU:s Catherine Ashton som Myanmars Aung San Suu Kyi.

I hjärtat av Asien

ALMATY: Sent i går kväll anlände jag hit till Kazakhstans kulturella och finansiella centrum för ministerkonferensen i den s k Istanbul-processen om Afghanistan.

Då regnade det och såg ruggigt ut, men i dag vaknade vi upp till strålande sol och hänförande utsikt över de vackra bergen alldeles invid staden.

Bortom dem ligger det stora Kina.

Kazakhstan är sex gånger större än Sverige med en befolkning som är mindre än dubbelt så stor, och ligger bokstavligen mitt i Asien.

De historiska banden med Ryssland är självfallet betydande, och en stor del av befolkningen är ju också ryskspråkig.

Men ambitionen att spela en vidare och friare roll är mycket tydligare.

Ett intressant uttryck för detta är att man gradvis vill gå över från det kyrilliska alfabetet till det latinska.

Man säger att detta passar bättre i globaliseringens och den digitala kommunikationens tid.

Okomplicerat är detta säkert inte, och debattens vågor går höga.

Men byten som dessa har skett förr. Länge skrev man på arabiska – språket är ju ett turkiskt språk. Och under något decennium faktiskt med latinskt alfabet innan den sovjetiska ramen ledde till det kyrilliska alfabetet.

Långt tillbaka i tiden hade kazakherna någon form av runor, men utrikesminister Idrissov och jag var överens om att någon återgång till sådana inte är aktuellt för något av våra länder.

Ett annat uttryck för de ambitioner man har är att man är mycket angelägen att stå som värd för olika internationella möten och konferensen, varav dagens möte är ett viktigt exempel.

Utrikesminister Erlan Idrissov var ju i Stockholm rätt nyligen, och i dag har vi haft möjlighet att fortsätta våra samtal såväl om vår bilaterala relation som om andra frågor.

Möten som dessa ger också möjlighet till olika bilaterala samtal med andra utrikesministrar, och på mitt program för eftermiddagen här står samtal med bl a Turkiets Davutoglu, Indiens Khurshid och Irans Salehi.

Och dessutom olika samtal för att följa upp olika delar av utvecklingen i Afghanistan och diplomatin kring denna.

Här i Almaty stannar jag till i morgon eftermiddag då det är dags att fortsätta till Mongoliets huvudstad Ulan Bator för de olika mötena där.

Besök i Kandahar

KANDAHAR – KABUL: Under mina besök i Afghanistan under åren var jag ofta försökt att lära mig lite mer om landet i dess helhet, också därför att detta i alla fall marginellt gör det mindre svårt att bedöma dess utveckling i olika avseenden.

I dag har jag därför med FN-missionen UNAMA här varit på besök i södra delarna av landet med provinsen och staden Kandahar.

För något år sedan hade ett sådan besök nog inte blivit så mycket mer än ett besök på det väldiga basområde för de internationella främst militära och amerikanska insatserna som byggts upp kring Kandahars flygplats.

I dag finns här väl över 20.000 personer, och flygplan och helikoptrar och annat av de mest varierade sorter och slag.

Jag minns ett besök för några år sedan med Richard Holbrooke till provinsen Gazhni halvvägs mellan Kabul och Kandahar.

Vi kom inte mer än några hundra meter från helikopterns landningsplats inom det väl befästa ISAF-området. Det var för osäkert.

Att åka till Kandahar hade varit en omöjlighet.

Men de förbättringar av säkerhetsläget som skett under de senaste åren gjorde det nu möjligt med ett väsentligt mer meningsfullt besök i den stad som ju anses vara Taliban-rörelsens själva kärna.

Vi flög med FN-flyg på morgonen till Kandahars stora flygplats, fick helikopter till FN-basen i stadens utkant och åkte sedan bil in till stadens centrum med guvernörens palats och den berömda moské där enligt legenden profeten Muhammeds mantel finns bevarad.

Kandahar har alltid varit en handelsstad mellan Indien och Persien.

Staden grundades av Alexander den Store 330 före Kristus, men alldeles i närheten hade funnits en stad i närmare 3.000 år.

Och dess historia har varit minst sagt växande.

Här grundades det moderna Afghanistan, och det är här som strider varit som starkast under betydande delar av de senaste tre decennierna.

Talibanerna etablerade sig först och starkast här, och detta var i betydande utsträckning deras ”huvudstad”.

Det var härifrån Mullah Omar regerade, och det var också härifrån han flydde när deras regim vältes över ända 2001.

Den amerikanske befälhavare vi mötte som hastigast på flygbasen gjorde ingen hemlighet av den utmaning man haft och delvis fortfarande har att hantera i främst provinserna Kandahar och Helmand.

Men successivt tar de nu de afghanska styrkorna över.

Som mest fanns här ca 40.000 ISAF-soldater, men nu är antalet nere i ca 14.000 och neddragningarna fortsätter i relativt snabb takt.

Statistiken över olika s k incidenter som FN redovisade var inte entydig vad gällde trenderna.

En signifikant förbättring skedde 2012 efter crescendot av attacker av talibanerna 2011, men under början av detta år ser man åter en ökning.

Men att säkerhetsläget i själva staden var bättre var det ingen tvekan om.

Alla talade om att såväl självmordsattacker som annat hade reducerats högst väsentligt.

Guvernörens residens och kontor med vacker rosenträdgård ligger i omedelbar anslutning till den berömda moskén mitt i hjärtat av staden.

Och här tog guvernör TooryalaiWesa emot för samtal, genomgång med de olika delarna av provinsadministrationen, presskonferens och storslagen lunch.

Det var ingen tvekan om att besöket var uppskattat. Man var van vid en och annan general som då och då kom förbi, men inte så mycket mera.

Våra diskussioner handlade till större delen om de olika utmaningar provinsen står inför.

Utbildningsnivån är katastrofalt låg.

Siffrorna varierar lite, men det är bara kring 10% av befolkningen som kan läsa och skriva. Universitetet stapplar sig fram.

Efterfrågan på hjälp från omvärlden är av lätt insedda skäl mycket stor.

Och ekonomin är en historia för sig.

Utan tvekan är opium den ledande produkten, även om det är grannprovinsen Helmand som klart dominerar i det avseendet.

Just nu har vallmoskörden avslutats, och vi diskuterade vad som kan göras i form av alternativa grödor och annat för att bli av med detta elände. Svårigheterna är mycket stora.

Jag frågade guvernören om de också börjat få ett problem med missbruk på det sätt vi sett i andra produktions- och smugglingsområden.

Jo, tyvärr trodde han att här nu kunde finnas så mycket som 80.000 missbrukare.

Bortom de säkerhetsproblem som ju dominerar mycket av diskussionen om landet är det ju opiumproduktionen med dess i så gott som alla led förödande effekter som är den stora utmaningen framöver.

Afghanistan svarar för ca 93% av den globala produktionen av opium, och att detta dödar i långt större utsträckning än de krigshandlingar vi läser om är tyvärr tveklöst.

Här i Kandahar kanske mer än på andra platser i landet finns det en genuin osäkerhet om vad tillbakadragandet av ISAF kommer att innebära, och jag fick många frågor om vad jag trodde kunde komma att finnas kvar.

Talibanerna har en traditionell ställning i denna del av landet, men hur starka de genuint är får tiden utvisa.

Uppenbart är att de till stor del opererar från eller med stöd från basområden på andra sidan gränsen till Pakistan.

Det är inte långt härifrån till Quetta – som ju efterträtt Kandahar som något av ”huvudstad” för talibanerna.

Det är ett i många avseenden mycket annorlunda Afghanistan man möter i Kandahar i förhållande till det Mazar-e-Sharif som ju vi svenskar lärt känna bättre – eller för den delen Kabul.

Och vad som händer här under åren efter 2014 är nog betydligt mer osäkert än vad som gäller i många andra områden.

Den positiva utvecklingen var alldeles uppenbar – ett besök som detta hade tidigare varit genuint otänkbart. Men samtidigt finns självfallet oron där.

FN-flyget för oss nu tillbaka till Kabul, och därifrån bär det vidare direkt till Almaty i Kazakhstan för den sena kvällens och morgondagens fortsatta diskussioner om Afghanistan där.

Land i förändring

KABUL: Det har varit en intensiv dag av samtal här under dagen, med biltransporter genom den täta trafiken och genom de otaliga spärrarna i de mer spärrade delarna av staden.

Dagens händelse var väl kanske den relativt kraftiga jordbävning som kom när vi satt och åt lunch på utrikesdepartementet.

Några akuta skador blev det inte där vi var, men det finns olika rapporter om det från andra håll. Det myckna regnandet har gjort att strukturen hos en del hus blivit mindre fast, och det ställde också till problem.

Samtalsämnena har i stort sett varit dem som jag skrev om i dag på morgonen: presidentvalet 2014, framtiden för den internationella närvaron, en möjlig fredsprocess och den ekonomiska utvecklingen.

Vid sidan av de mer officiella samtalen, och kvällens middag med en betydande del av de ledande politikerna här, var kanske det mest intressanta en timma med unga aktiva individer från olika bakgrunder för att diskutera deras framtidsperspektiv.

Trots alla sina enorma utmaningar har detta land gjort väsentliga framsteg under det senaste decenniet, och till dessa hör att ett mycket stort antal ungdomar fått en väsentligt bättre utveckling och nya perspektiv.

Före 2001 fanns det enligt uppgift två telefonledningar till utrikesministeriet här som var anknutna till ett riktnummer i Peshawar i Pakistan. Telekommunikationer i övrigt fanns knappast.

I dag har ca 80% av landets befolkning mobiltelefon, och för många unga är en smartphone lika naturlig som den är hos oss.

För några år sedan besökte jag Kabuls universitet, men var bekymrad över att den statliga högre utbildningen var så underdimensionerad i förhållande till antalet ungdomar.

Men det problemet har lösts genom en kraftig expansion av privat utbildning. Det talas om ett 100-tal universitet, även om det begreppet nog används lite generöst. Och avgifterna för utbildningen, som det berättades för mig, var inte orimliga.

Och detta förändrar landet.

Tydligast i de stora städerna med Kabul främst. Men också vidare än så. En ny generation med nya möjligheter och nya perspektiv.

Självfallet är detta bara en del av verkligheten.

Här finns också fundamentalistiska självmordsbombare och personer med vad vi skulle beskriva som djupt reaktionär syn på det mesta. Talibaner strider fortfarande för att återupprätta sitt islamska emirat.

Men balansen i samhället har nog förskjutits rätt påtagligt under de senaste åren.

I morgon fortsätter jag besöket här i Afghanistan, men hoppas kunna summera lite intryck innan jag fram mot kvällen lämnar i riktning Almaty och de fortsatta diskussionerna om Afghanistan där.

Landat i Kabul

KABUL: Sent i går kväll lämnade jag Bryssel i sällskap med FN-representanten i Afghanistan Jan Kubis och tidigt på morgonen lokal tid landade vi här.

Jag skulle tro att detta är mitt tionde besök i landet som utrikesminister, men det var faktiskt mer än ett år sedan jag senast var här senast, och därför var det hög tid att komma tillbaka.

Och en betydande tid av hela denna vecka kommer jag att ägna landet och regionens utmaningar – gårdagen med ISAF i Bryssel, tiden här i Afghanistan och därefter fredag och lördag i Almaty för fortsatta diskussioner kring landet i dess större regionala sammanhang.

På mitt ursprungliga program här i Kabul stod sedvanliga samtal med president Karzai, men så blir det inte denna gång.

När jag träffade honom som hastigast i går i Bryssel beklagade han detta, men vi sade skämtsamt att om han i dag håller ordning på Bryssel får jag försöka ta mig an Kabul.

Anledningen till att han är där är försök från främst amerikansk sida att överbrygga en del nya motsättningar mellan Afghanistan och Pakistan som kommit fram under den allra senaste tiden.

Men det handlar också om att föra framåt de olika förhandlingarna om den internationella hjälpen till och närvaron i Afghanistan under de kommande åren.

Landet närmar sig nu det viktiga året 2014.

En ny president skall väljas, och de afghanska styrkorna skall överta det fulla ansvaret för landets säkerhet.

Presidentvalet är alldeles avgörande för den framtida stabiliteten.

President Karzai har då hållit ihop detta land under en komplicerad men viktig period. Han har ibland gjort det främst med afghanska medel, men det förminskar inte den stora betydelse han haft under hela denna period.

Presidentvalet 2009 var inte enkelt, och valet 2014 kommer att bli än mer krävande.

Avgörande är att det blir en trovärdig valprocess, och att denna producerar ett resultat som alla avgörande grupperingar i landet accepterar.

Demokratiska maktskiften är ingen alltför djupt rotad tradition i denna del av världen, men det är den uppgiften som Afghanistan med vår hjälp nu står inför.

Och det är av utomordentligt stor betydelse att den processen lyckas.

Det gradvisa överförandet av ansvaret förefaller hitintills i allt väsentligt att ha gått väl. Det gäller tydligt i de områden i norra Afghanistan där ju de svenska soldaterna har varit och är verksamma.

Osäkerheten nu gäller snarare den poetiska utvecklingen i samband med presidentvalet och hur ekonomin kommer att påverkas när den internationella närvaron påtagligt reduceras.

I går i Bryssel var mitt budskap att även om vår militära närvaro dramatiskt minskas är det viktigt att vi förblir starkt engagerade politiskt och när det gäller att hjälpa landets utveckling också ekonomiskt.

Vi måste undvika intrycket att omvärlden efter dessa år av starkt engagemang överger landet.

Och att sända signalen om ett långsiktig engagemang är en viktig del av mitt besök här.

Jag kommer i dag tillsammans med tjänstgörande utrikesminister Ludin att underteckna en gemensam deklaration om det långsiktiga samarbetet mellan Sverige och Afghanistan.

Landet kommer ju under de kommande åren att vara den enstaka största mottagaren av svenskt bistånd. Det kommer ju att bli allt viktigare.

Under dagen här i den afghanska huvudstaden blir det samtal med olika såväl afghanska som internationella företrädare med diskussionerna fokuserade på 2014 och åren därefter.

Tyvärr tror jag dock inte att programmet denna gång kommer att ge utrymme för besök i Babur Gardens eller någon annan av de vackra och intressanta platser här jag besökt åtskilliga gånger tidigare.

Afghanistan i fokus

BRYSSEL: En dag som för mig fokuserats på Afghanistan i samband främst med mötet mellan ISAF-ländernas utrikesministrar på Nato-högkvarteret här.

Men innan de olika mötena började hann jag med en lunch med våra medarbetare på Nato-delegationen för att diskutera olika aspekter på vårt rent allmänna samarbete.

Inte minst vår satsning på ett utökat samarbete i olika frågor i Norden tilldrar sig ett mycket positivt intresse.

Med Afghanistans utrikesminister diskuterade jag – förutom den allmänna situationen i landet och regionen – vårt arbete med att förbereda vårt stöd till Afghanistan efter sommaren 2014.

Vi har ju sagt att vi skall ha överläggningar mellan partierna i den frågan före sommaren.

Och mycket viktigt är självfallet att det vi gör sker i samarbete med Afghanistans regering.

I samband med att jag efter ISAF-mötet lämnade Nato-högkvarteret träffade jag också som hastigast president Karzai som är här för olika konsultationer framför allt under morgondagen.

Mer diskussioner om utvecklingen i landet och regionen kommer det ju också att bli i samband med det viktiga mötet i Almaty senare i veckan.

Där hade jag också hoppats att lite mer utförligt kunna träffa Rysslands Sergey Lavrov, men när vi träffades i dag sade han att han tyvärr kallats till ett möte i Moskva som han måste vara med på.

Vi har ju inte minst olika frågor vad gäller det arktiska samarbetet att förbereda.

Så det var en produktiv dag i Bryssel.

Nu bär det vidare till nya engagemang.

Dagens diskussioner

LUXEMBOURG: Det har varit en dag här som började med dubbla frukostar – först med kollegor från EPP och sedan med de nordiska och baltiska kollegorna inom EU.

På allmänna rådet blev det så en längre diskussion där alla prisade överenskommelsen mellan Serbien och Kosovo och inte minst Catherine Ashtons insatser för att nå fram till den.

Under förmiddagen publicerade så EU-kommissionen sina rekommendationer om Serbien och Kosovo, och rekommenderade start av anslutningsförhandlingar med Serbien och förhandlingar om ett SAA-fördrag med Kosovo.

Och rådets diskussioner uttalade jag mitt tydliga stöd för dessa kommissionens rekommendationer.

Genomförande av överenskommelsens olika delar kommer inte att bli enkelt. Vi skall t ex inte underskatta den faktiska rädsla som finns hos många serber i norra Kosovo.

Men avgörande för att allt skall kunna föras framåt tror jag är att vi hörsammar kommissionens rekommendationer och tydligare öppnar EU:s dörr för såväl Serbien som Kosovo.

Det egentliga mötet med EU:s utrikesministrar inleddes med en lunchdiskussion med energikommissionären Öttinger.

Han hade ett imponerande brett anslag, men mycket av den följande diskussionen kom att handla om olika versioner av den s k södra korridoren när det gäller Europas försörjning med gas.

Tveklöst har ankomsten av skiffergas börjat att rita om kartan på ett mycket påtagligt sätt, och det kommer at ha allt tydligare såväl ekonomiska som politiska konsekvenser.

Viktigt är självfallet att klimatfrågan finns med mycket tydligt i alla dessa diskussioner. Vi måste utforma vår gemensamma politik så att vi under de kommande decennierna verkligen kan minska våra klimatutsläpp.

Gas är förvisso inte den slutgiltiga lösningen på det problemet, men om den ersätter kol och på det sätt får ber utsläppen ger det ju en brygga till en bättre framtid.

Det är ju detta vi nu börjar att se i siffrorna från USA.

Dagens diskussioner innebar också en fortsättning på gårdagens diskussioner om Syrien, och jag upprepade med brett och starkt stöd från många kollegor vad jag skrev här efter dessa.

Vi får se vad detta möjligen kommer att leda till. Jag hoppas att det också i FN:s säkerhetsråd i dess helhet skall finnas stöd för denna tanke.

Till dagens ämne hörde också en genomgång av läget i det Östliga Partnerskapets olika länder – och den frågan kommer vi att fortsätta att diskutera i lite mindre formella former under kvällen.

Humanitärt initiativ för Syrien

LUXEMBOURG: I kväll träffades vi här i en krets som då och då brukar diskutera olika utmaningar i Mellersta Östern.

Syrien var ämnet, och med oss fanns nu också de olika internationella organisationer som är engagerade i de humanitära ansträngningarna i landet och i regionen.

Situationen är genuint alarmerande.

I december redovisade UNHCR uppskattningen att antalet flyktingar från Syrien mot slutet av juni skulle kunna komma att ligga kring 1,1 miljoner.

Jag minns hur jag med stort allvar informerade regeringen om den prognosen.

Men utvecklingen har blivit betydligt värre. I dag räknar man med 1,4 miljoner flyktingar och siffran ökar för varje dag.

Vi fick höra hur läget i känsliga länder som Jordanien och Libanon snabbt riskerar att närma sig olika bristningsgränser.

Och inne i landet är situationen självfallet i många områden långt värre.

I Aleppo fanns det före kriget närmare 5.000 läkare, men i dag räknas deras antal till under 40. Och 60% av alla sjukhus i landet har på ett eller annat sätt attackerats och skadats.

Sakta bryter ju olika samhällsfunktioner samman. Vattenförsörjning. Avlopp. Bagerier.

Och striderna fortsätter. Det tecknades en mycket dyster bild av läget också i detta avseende.

Ansträngningarna att få en trovärdig, väl förankrad och kraftfull opposition har heller inte nått så långt som man skulle önska.

Men speciellt alarmerande var bilden av allt sämre respekt för den internationella humanitära rätten. Och detta skapar en allt svårare situation för alla de organisationer – FN-familjen och Röda Korset kanske främst – som försöker att hjälpa inne i landet.

De vädjade om vår hjälp.

Vad jag föreslog var att de närvarande medlemmarna av FN:s säkerhetsråd – Luxembourgs och Australiens utrikesministrar var på plats – skulle föreslå en resolution som enbart och tydligt fokuserade på just denna fråga.

Och som därmed var tydlig i budskapet från en enad värld till såväl regim som opposition.

Det skulle handla om ett renodlat humanitärt initiativ.

Vi diskuterade också möjligheter att tydligt föra fram budskapet från en sådan resolution till dem det faktiskt gäller.

I morgon kommer vår diskussion om Syrien alldeles säkert att fokusera på de mer politiska aspekterna – samtidigt som Lakhdar Brahimi i New York träffar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – men inte minst därför var det viktigt att det var de dramatiska humanitära utmaningarna som var i fokus i kväll.

Med början i Luxembourg

STOCKHOLM: Ännu en underbar vårdag här, och det är i sanning inte en dag för tidigt.

Senare i dag börjar dock arbetsveckan när bär iväg i riktning Luxembourg för en serie av sammanträden och möten där.

I morgon har vi dels det s k allmänna rådet där Birgitta Ohlsson företräder Sverige men där jag svarar för utvidgningsfrågorna och dels utrikesrådet som inleds med en lunch med energifrågor i centrum.

Men redan i kväll samlas vi ett antal ministrar men också företrädare för olika humanitära organisationer för att diskutera den allt allvarligare situationen i och kring Syrien.

Och i kväll kommer jag också att träffa Catherine Ashton för att diskutera genomförandet och uppföljningen av den viktiga överenskommelsen mellan Pristina och Belgrad.

I dag skall den godkännas i Pristina, och i morgon skall det mer formella godkännandet komma även från Belgrad.

Och därmed borde vägen vara klar för ett beslut i juni om att inleda anslutningsförhandlingar med Serbien liksom förhandlingar om ett s k SAA-avtal med Kosovo.

Om dessa beslut fattats strax innan Kroatien formellt träder in i EU har vi fått ett nytt och viktigt momentum i denna för Europa så viktiga region.

Situationen i Syrien kommer alldeles självklart att diskuteras även på utrikesministermötet i morgon, och jag kommer åter att understryka vikten av att vi gör vårt yttersta för att få till stånd en politisk lösning.

Förutsättningarna för detta förefaller för dagen knappast att ha förbättrats på något avgörande sätt, men det får inte bli en ursäkt för att upphöra med försöken.

Förr eller senare måste de lyckas om en än större katastrof för landet och regionen skall kunna undvikas.

Efter måndagens ministerråd stannar jag kvar i Luxembourg på kvällen för en middag med diskussion om olika fortsatta steg när det gäller det Östliga Partnerskapet.

På tisdag blir det så bilfärd till Bryssel för en serie av möten där under dagen.

Inte minst viktigt är att träffa Canadas utrikesminister John Baird för diskussion om olika arktiska frågor.

Men i Bryssel är det främst Afghanistan som står på dagordningen när utrikesministrarna från de olika länderna i ISAF-insatsen träffas i anslutning till det ordinarie mötet med Nato:s utrikesministrar.

Framtidsutsikterna för Afghanistan kommer också på andra sätt att stå på min agenda under veckan.

Och det gäller inte minst när jag på torsdag åker till Almaty i Kazakhstan för att delta i ministermötet i den process som kallas Hearth of Asia och som handlar om de ekonomiska förutsättningarna för Afghanistan under kommande år.

Även om också vårt rent militära bidrag till Afghanistan trappas ner fortsätter vi ju att trappa upp våra bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Landet kommer att vara det största enskilda mottagarlandet för svenskt bistånd under de närmaste åren.

Och från Almaty kommer jag senare att fortsätta till Ulan Bator i Mongoliet för möte med Community of Democracies – där ju Maria Leissner numera är framgångsrik generalsekreterare.

Där kommer diskussionerna att handla om hur vi bättre skall stödja demokratisk utveckling i olika länder.

Mötena i Almaty och Ulan Bator är också tillfällen till olika bilaterala möten med utrikesministrar från andra länder som kommer att finnas på plats där.

Viktigt genombrott Belgrad – Pristina

STOCKHOLM: Det var utomordentligt betydelsefullt att ansträngningarna att nå fram till en överenskommelse mellan Belgrad och Pristina till slut också gick i mål.

Och i 15 punkter formuleras nu en överenskommelse som, i förening med de tidigare överenskommelser som ingåtts, kommer att lägga grunden för en bättre framtid för de bägge länderna.

I fokus står den situation i norra Kosovo med dess kan serbiska majoritet som har varit spänd inte minst under de senaste åren.

I praktiken har dessa områden bara i mer teoretisk bemärkelse varit en del av Kosovo – i praktiken har de i betydande utsträckning varit en del av Serbien.

När Kosovos självständighet erkändes också av Sverige i början av 2008 förde jag fram tankar på ett övergångsarrangemang kanske under FN för att under kanske ett par år säkra detta områdes integration i Kosovo.

Det var en modell som med viss framgång hade prövats i samband med att östra Slavonien efter 1995 skulle integreras i Kroatien.

Så blev det inte, och i stället har vi levt med en mer eller mindre ständig kris i området.

Nato har med sina insatser försökt stabilisera, men utan att kunna lösa det grundläggande problemet.

Det blev i stället Catherine Ashton som med EU:s mjuka makt steg för steg kom att lotsa de bägge premiärministrarna fram till dagens överenskommelse.

Den kommer säkert att kritiseras av mer nationalistiska krafter i såväl Serbien som Kosovo – det är närmast ofrånkomligt – men representerar en seger för de politiska ledare som ser den europeiska integrationens framtid för sina bägge länder.

Implementeringen av överenskommelser i alla dess delar kommer säkert inte att bli utan sina utmaningar, men Rubicon är passerat, någon väg tillbaka finns inte och EU kommer att på olika sätt hjälpa parterna att föra överenskommelsen framåt.

Med denna säkras en bättre och stabilare framtid också för den serbiska befolkningen i området.

De kommer att kunna behålla sina skolor och sin sjuk- och hälsovård, och de säkras inflytande över rättstillämpning och polisväsende.

Inte minst det senare har varit viktiga och svåra punkter i förhandlingarna.

I slutskedet kom mycket också att handla om att man lovade att inte blockera varandras ansträngningar att gå framåt med sin respektive integration inom EU.

Betydelsen av detta såväl för Serbien som för Kosovo är uppenbar och stor.

Och i Luxembourg på måndag kommer detta att ge möjlighet till viktiga signaler om nya steg framåt.

Bägge länderna – och självfallet Catherine Ashton – skall gratuleras till det som nu åstadkommits.

Inför Luxembourg

STOCKHOLM: Denna dag inleddes med sedvanlig diskussion med riksdagens EU-nämnd om de olika frågor som står på dagordningen för de olika ministermötena i Luxembourg på måndag.

Dessa inleds med det s k allmänna rådet, och där kommer på ett eller annat sätt utfallet av diskussionerna mellan Belgrad och Pristina att bli av avgörande betydelse.

Just när detta skrivs pågår ju en ned all sannolikhet sista session i den frågan i Bryssel.

Catherine Ashton skulle ju ha varit i Zagreb i dag, men fick inställa det för att i stället göra ett nytt försök med samtal i Bryssel.

Och vi får se hur detta kommer att utfalla.

Om betydelsen av det har jag ju redan skrivit utförligt, och har föga att tillägga i denna del.

Men på dagordningen för oss utrikesministrar i Luxembourg står också energifrågor, utvecklingen i det Östliga Partnerskapets olika länder, dramatiken i det södra grannskapet mer Syrien i centrum och utvecklingen i Mali.

Jag informerade också om vårt initiativ för att inleda en diskussion för att om möjligt undvika att vi har för mycket av strid mellan olika EU-stater nr det gäller att vara kandidater i olika sammanhang inom FN.

Inte alldeles enkelt, men jag tror att det är viktigt att vi se vad vi kan gör för att inte fortsätta att skjuta oss i foten på det sätt vi nu stundtals gör.

Nu på eftermiddagen här i Stockholm skall jag tala tillsammans med Finlands Erkki Tuomioja om olika utmaningar i den arktiska politiken.

Det är International Institute for Strategic Studies som svarar för konferensen med brett deltagande. Och den kan ju ses som ännu en del i förberedelserna för ministermötet i Kiruna i maj.

Ambitionen för 2014 – men…

STOCKHOLM: Medan statsbesöket i Kroatien fortsätter med besök i vackra Zadar under morgondagen har jag nu återvänt hem för andra uppgifter som också måste klaras av.

Min dag inleddes med ett större symposium om EU:s utvidgningspolitik med naturligt fokus på utvecklingen på Balkan.

Och jag uttalade den mycket starka förhoppningen att vi 2014 skulle kunna ha en situation där samtliga regionens länder har kommit in i konkreta anslutningsförhandlingar.

Vice premiärministern Neven Mimica erinrade om att jag för ett antal år sedan argumenterat starkt för målet att alla regionens länder skulle vara medlemmar av EU 2014 – detta symboliskt betydelsefulla år 100 år efter de skott i Sarajevo som startade det tjugonde århundradets serie av världskrig.

Men så blev det dessvärre inte, och för det finns det åtskilliga skäl.

Ambitionen att få samtliga länder in i konkreta förhandlingar är även den krävande.

Alldeles avgörande är vad som händer i just dessa timmar i samtalen i Bryssel mellan premiärministrarna från Serbien och Kosovo.

Det är av utomordentligt stor betydelse att de kan föras fram till en överenskommelse – men i skrivande stund ter sig bulletinerna från Bryssel dessvärre något blandade.

Skulle de föras i hamn kommer det med all all sannolikhet att bli möjligt att inleda förhandlingar med Serbien, och det kommer i sin tur att mycket påtagligt öka trycket på att lösa utestående frågor i de övriga fallen.

Men skulle de misslyckas är det dessvärre nog ofrånkomligt att ambitionen om 2014 måste överges mer eller mindre i sin helhet.

Och i kombination med andra faktorer ser jag då en risk för att ekonomisk stagnation och politisk håglöshet kommer att leda till instabilitet i olika länder i regionen med de risker som kan ligga i detta.

Så det är åtskilligt som står på spel just nu.

Efter denna diskussion anslöt jag till statsbesöket i övrigt med besök på framgångsrika Ericsson Nikola Tesla och lunch med också företrädare för svenskt och kroatiskt näringsliv.

Det är viktigt att Kroatien nu fullt ut utnyttjar den möjlighet som inträder i EU innebär.

Jag underströk i olika sammanhang att inträdet fullt ut i den inre marknaden förvisso innebär förbättrade möjligheter, men att man nogas borde ta del av erfarenheterna från andra länder, absolut inte vila på lagrarna och snarare intensifiera arbetet med reformer och för konkurrenskraft.

Överlag var det ett mycket lyckat statsbesök som än tydligare satte Sverige på kartan i Kroatien och ytterligare fördjupade det goda samarbetet mellan våra bägge länder.

Att Kungen och Drottningen genom dessa statsbesök gör oersättliga insatser för Sverige tror jag är alla som haft möjlighet att följa något av dem kan intyga.

Torsdagen blir så arbetsdag i Stockholm med sedvanligt regeringssammanträde som inledning.

Våra flaggor i Zagreb

ZAGREB: Det var strålande väder som mötte oss när vi landade på Pleso-flygplatsen här prick klockan elva i dag, och sedan dess har det minutiösa program som ett statsbesök alltid innebär gått från den ena programpunkten till den andra.

Uppe vid presidentpalatset tog president Josipovic emot Kungen med nationalsånger och hederskompani innan de mer officiella överläggningarna mellan delegationerna så småningom kunde börja.

Utrikesminister Vesna Pusic och jag skulle ha ett eget möte i något rum, men beslutade snabbt att få ut två stolar i trädgården och varsitt glas med kroatiskt vitt vin.

Och sedan fortsatte vi de samtal om de olika regionala utmaningar som vi haft vid ett antal tillfällen under de senaste veckorna.

Inte minst gäller det dialogen mellan Belgrad och Pristina. Catherine Ashton har kallat de bägge premiärministrarna till en sista och avgörande överläggning i Bryssel i morgon, och tidsmarginalerna är snäva.

Kommissionen måste komma med sin rapport inom de närmaste dygnen, och Cathy Ashton själv måste vara i Bosnien torsdag morgon.

Så det blir en viktig onsdag.

Efter överläggningar hos presidenten gavs lunch av talman Leko, och sedan var det dags för att vi togs emot också av premiärminister Milanovic.

Han och jag hann också med ett privat samtal om olika aspekter på den politiska utvecklingen i Kroatien och i regionen.

Efter mottagning för den svenska kolonin här är det nu snabbt uppehåll innan president Josipovic bjuder på officiell statsbankett för Kungen, Drottningen och oss övriga.

Kungen och Drottningen var här i Zagreb redan i slutet av 1970-talet i samband med att de besökte dåvarande Jugoslavien och togs emot av president Tito.

Men sedan dess har – för att uttrycka saken mycket försiktigt – mycket hänt, och nu handlar det om det nya och självständiga Kroatien bokstavligen på tröskeln till EU.

Själv kom jag hit första gången julen 1992 när jag som statsminister besökte de svenska soldaterna i den stora FN-styrkan UNPROFOR för såväl Kroatien som Bosnien som ju hade sitt högkvarter just här i Zagreb.

Och sedan har det i de mest skiftande sammanhang av fred och krig, nationalism och EU-integration, blivit många besök också här i den kroatiska huvudstaden.

Mycket har handlat om att steg för steg hjälpa denna region att ta stegen mot först demokrati, sedan ekonomiska reformer och regionalt samarbete till europeisk integration.

Det har inte alltid varit enkelt, och det har funnits tidpunkter då det känts påtagligt frustrerande. Men en dag som denna är det trots allt de stora steg framåt som kunnat tas under alla dessa år som är de dominerande.

I morgon börjar vi dock dagen med ett stort seminarium om EU-integrationen för regionen i dess helhet och de krav denna kommer att ställa för alla. Och det känns förvisso som en avgörande dag att diskutera de frågorna på.

Därefter följer jag med när Kungen och Drottningen besöker Ericsson Nikola Tesla som är ett av landets största företag och också ett av den globala Ericsson-koncernens bästa. VD Hans Vestberg från Stockholm finns självklart på plats.

Men efter lunch med näringslivsdelegationen blir det dessvärre nödvändigt för mig att avvika och återvända hem. Miljöminister Lena Ek fortsätter med statsbesöket också när man på torsdag besöker Zadar.

Från Elmau till Zagreb

STOCKHOLM: Sent på kvällen har jag nu kommit tillbaka hem efter ett drygt dygn av informella samtal om Georgien i de bayerska alperna.

Det var ett antal år sedan dessa informella samtal i begränsad krets inleddes, och ledande från den georgiska sidan var då president Saakashvili.

Valet förra året resulterade ju i ett maktskifte i Georgien, och därför var det naturligt att denna fortsättning på den informella dialogen var med premiärminister Ivanishvili och hans närmaste ministrar.

Så det blev en trevlig middag och en lång dag när vi under avspända och öppna former kunde diskutera de olika frågor hans regering, landet och regionen i dess helhet står inför.

Inte minst hade vi anledning att tala om vikten av att se framåt, och undvika att falla ner i ett inhemskt verbalt inbördeskrig om det som var.

För ett decennium sedan var Georgien en sönderfallande och misslyckad stat.

Praktiskt taget ingenting alls fungerade. Korruption och laglöshet bredde ut sig. Statsbankrutten var nära.

Det var detta som ledde till den s k rosornas revolution 2003 och den intensiva period av reformer och förändringar som följde.

Den inledde en utveckling som gett landet en klart bättre utveckling än andra länder man kan jämföra med, och där det georgiska statsbygget nu satts på fast mark.

Svårigheterna, inte minst i samband med och efter kriget med Ryssland i augusti 2008, har varit betydande, och ivern att förändra ledde inte sällan till övertramp som åtskilliga kom att reagera mot.

Men framstegen är ändå det som dominerar, och det är viktigt att hålla fast vid detta när en reformpolitik under annan politisk ledning nu skall föras vidare.

Den politiska traditionen i landet har kanske inte i alla delar kommit så långt som vi skulle önska, och det finns inte sällan en hätskhet i motsättningar och retorik som knappast är konstruktiv.

Men landet har dock nu klarat av ett demokratiskt maktskifte, och ett antal stapplande steg mot mer konstruktivt samarbete mellan regering och opposition har också tagits.

Vi har på olika sätt försökt att underlätta också den dialogen.

När jag fram mot middagen lämnade Elmau var vi alla nog överens om att det hade varit väl använd tid under det senaste dygnet.

I morgon bitti bär det så av tillsammans med Kungen och Drottningen på statsbesök till Kroatien.

Stort mottagande av president Ivo Josipovic väntar, och sedan ett digert program som för Kungen och Drottningen också kommer att inkludera ett besök i Zadar nere vid Adriatiska Havet på torsdagen.

Statsbesöket nu skall självklart ses i ljuset av att Kroatien den 1 juli träder in i Europeiska Unionen som dess 28:e medlemsland. Och därmed får ju också den bilaterala relationen mellan våra två länder en ny kvalitet.

Själv ser jag fram mot de politiska samtal jag kommer att kunna ha i Zagreb under morgondagen.

De olika Balkan-frågorna är åter aktuella i flera olika avseenden. Catherine Ashton reser runt i regionen, och kommer att komma till Zagreb på fredag.

För min del var olika händelser under verkan medfört att det planerade snabbesöket i Ottawa för att diskutera olika frågor kring Arktiska Rådet inte blir av.

Men i dag har jag talat länge per telefon såväl mer utrikesminister John Baird som med den för Arktis-frågor ansvariga ministern Leona Aglukkaq.

Och John Baird och jag hoppas också kunna ses för fortsatta diskussioner i Bryssel i början av den kommande veckan.

Inför statsbesök Kroatien

ELMAU: Det var inte alldeles lätt att lämna Stockholm en vacker dag som denna, men det skall medges att vårvädret i de bajerska alperna också har sina positiva drag.

Här är jag som fortsättning på en serie av informella samtal med fokus Kaukasus som ett antal av oss haft sedan ett antal år tillbaka.

Och nu är det utvecklingen i Georgien som är i fokus. Det handlar om att hjälpa dess regering på den europeiska väg de vill gå, liksom med den interna reformprocess som ju är en förutsättning för att den vägen skall vara möjlig.

Men viktigt är ju att kunna visa resultat inte minst inför toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november.

I morgon bär det dock åter av hemåt, och tidigt tisdag morgon flyger jag med Kungen och Drottningen till Zagreb i Kroatien för att inleda det tre dagar långa statsbesöket där.

Vi tas emot av president Josipovic, men självfallet blir det politiska överläggningar också med regeringen.

Inte minst den vidare utvecklingen i regionen finns det ju anledning att diskutera.

Tidigare i dag talade jag med Catherine Ashton bl a inför den resa som hon under veckan kommer att företa till regionens olika länder.

Och vi har inte gett upp hoppet om att Belgrad och Pristina skall kunna komma över återstående hinder för en överenskommelse av betydelse för bägge ländernas EU-perspektiv.

Med på statsbesöket till Kroatien kommer också miljöminister Lena Ek.

Någon gång under onsdagen kommer dock jag att tvingas lämna, men hur det blir med programmet då är inte riktigt klart.

Den möjliga resan till Ottawa för att diskutera olika frågor i anslutning till Arktiska Rådet är nu högst osäker, eftersom nyckelpersoner därifrån åker till London för att närvara vid Margaret Thatchers begravning där.

Så det ter sig nog sannolikt att konsultationerna med Canada får ske på annat sätt – det blir till att vända upp och ner på kalendern igen.

Men det finns möjligheter.

I veckan inleds serien av möten med IMF och Världsbanken i Washington, med såväl Anders Borg som Gunilla Carlsson på plats, och jag hade ju möjlighet att diskutera en del av frågorna på agendorna där under mitt besök förra veckan.

Att lära av det som var

STOCKHOLM: Lite lugnare lördag hemma, men fortfarande åtskilligt som måste läsas, gås igenom och förberedas.

Nu hann jag också titta på Wilhelm Agrells bok ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan”.

För några veckor sedan försökte media göra sensation av den, men underlaget för det är svårt att se.

Boken är en intressant beskrivning av hur olika svenska militära insatser utomlands utvecklats under åren.

Det sker med början i den allra första av FN:s fredsbevarande operationer i Sinai och längs Suez-kanalen 1957, men med tyngdpunkten på hur insatsen i Afghanistan successivt utvecklats efter en försiktig inledning 2001.

Wilhelm Agrell indelar i en fas av ”fredsbevarare” 1956 – 2000, en därefter av ”fanbärare” 2201 – 2005, ”återuppbyggare” 2005 – 2009, ”upprorsbekämparna” 2009 – 2012 och till slut ”avvecklarna” 2012 och framåt.

Uppdelningar som dessa kan förvisso ha sitt pedagogiska värde, men förenklar samtidigt väl mycket.

Den skarpaste insats i kategorin ”upprorsbekämpning” som vi varit inblandade i var med all sannolikhet under FN-operationen i Katanga 1962 – men den hamnar nu under kategorin ”fredsbevarare”.

I samtliga dessa fall har Sverige lämnat bidrag till insatser som beslutats eller godkänts av FN:s säkerhetsråd, och Agrell har ju i grunden rätt i att dessa utvecklats från i huvudsak mindre komplicerade fredsbevarande operationer till avsevärt mer krävande fredsframtvingande sådana.

Alla har haft sina särdrag, och inte sällan har de lett till betydande diskussioner om vilka slutsatser som bör dras av dem för framtiden.

Så kommer det så småningom också att bli med Afghanistan.

Inte sällan sägs att det var ett misstag att börja 2001 med så låga ambitioner och så låg närvaro, men om en mer ambitiös och omfattande insats från början hade kunnat förhindra den återkomst av talibanerna som började bli tydlig från 2005 och framåt är långt ifrån säkert.

Nu är operationerna i Afghanistan inne i det skede där ansvaret för säkerheten successivt lämnas över de till de afghanska säkerhetskrafter som byggts upp under dessa år.

Och hitintills är det en process som fortlöper relativt väl.

Osäkerheten tror jag ligger främst på det politiska området. Om ett år skall man välja en ny president, och frågan är om det kommer att bli möjligt att åstadkomma en politisk process som producerar ett resultat som upplevs som rimligt legitimt av alla avgörande grupperingar i landet.

Lyckas det finns nog förutsättningarna för en med regionens mått mätt rimlig utveckling. Lyckas det inte kan landet hamna i mycket besvärliga situationer.

Och det är ju omedelbart efter dessa val som den nuvarande internationella insatsen kommer att avslutas och övergå i en väsentligt mindre sådan fokuseras huvudsakligen på stöd och utbildning.

Under dessa månader sker diskussioner om hur det kan gå till, och därmed också de bidrag Sverige och övriga nordiska länder kan lämna.

Jag kommer att vara på möte med ISAF-ländernas utrikesministrar i Bryssel nästa vecka i ämnet, men mer konkret tror jag det blir när försvarsministrarna träffas i början av juni.

Wilhelm Agrells bok – även om Afghanistan upptar dess huvuddel – spänner över ett halvt sekel av de mest skiftande insatser från Kongo, Suez, Libanon och Cypern över Bosnien till Kosovo och Afghanistan.

Och kommande decennier kommer säkert att bjuda på nya utmaningar.

Just nu har vi militära utbildningsinsatser för Somalia och Mali, och är på väg ner mot Indiska oceanen för nya insatser mot pirateriet där.

Men mitt i allt detta är det värdefullt att blicka tillbaka och reflektera över det som var.

Och Wilhelm Agrells bok inbjuder förvisso till det.

Dialog med Indien

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma med hektiskt program. Fram och tillbaka mellan olika möten. Och samtal.

Med lunch i dag inleddes mötet med India Trilateral Forum, och innan dess hade jag möjlighet att sitta ner med tillresta indiska ministern Sachin Pilot för att diskutera inte bara våra utmärktas bilaterala relationer, utan också de lite vidare perspektiven i regionen.

Eftermiddagen kom att bli upptagen av mycket annat, men i morgon hoppas jag kunna vara med vid diskussionerna på India Trilateral Forum kring olika frågor.

Men annars har det varit många telefonsamtal under dagen.

Louise Arbour från International Crisis Group också efter hennes resa nyligen i Mali, FN-sändebudet Alexander Downer om förutsättningarna för framsteg på Cypern och mina nordiska kollegor inte minst om IPI-rapporten om hur vi klarat oss i olika omröstningar i FN men också om inriktningen på vårt möte i Sandhamn i början av maj.

Och däremellan olika möten med kollegor i regering och regeringskansli.

Bl a om arbetet med att förbereda ställningstagande till vår fortsatta närvaro i Afghanistan efter sommaren 2014.

Före sommaren skall vi ju ha partiöverläggningar i frågan, och det är viktigt att det finns ett tydligt och bra underlag inför dessa.

Vi ligger väl framme i våra egna diskussioner, men mycket är ju beroende av vad som beslutas i andra huvudstäder, och det är inte i alla dessa som det alltid går snabbt fram.

Att vi kommer att vara djupt engagerade i Afghanistan under betydande tid framåt genom omfattande biståndsinsatser – landet kommer att ligga i topp bland dem vi ger bistånd – är dock alldeles klart.

Lite smickrande ville man från Reuter intervjua mig på temat hur ett litet land kan skaffa sig ett inflytande på den internationella scenen, vilket man av allt att döma anser att Sverige på ett eller annat sätt gjort.

Vi får se vad som blir av detta.

Men nu har helgen infunnit sig, och de närmaste dygnen hoppas jag att programmet blir lite mindre tätt.

Mitt på dagen i övermorgon bär det dock iväg – då för informella diskussioner om utvecklingen i Georgien.

Men dit är det ju lång tid…