Till Berlin om Balkan

Torsdag innebär alltid regeringssammanträde och allmän beredning. Så självfallet även denna torsdag.

Och det skadar väl inte att utrikesministern också är närvarande. Ärenden skall avgöras.

Men därefter bär det av till Berlin. Kortare väg än vad man tror.

Där skall jag i kväll hålla ett anförande i konserthuset vid Gendarmenmarkt om Balkan i dagens Europa. Men först skall vi lyssna på Slavenka Drakulic – en av mina favoriter. Och sedan blir det debatt med bl a Robert Cohen från International Herald Tribune.

Att det finns ett stort intresse för Balkan i dessa dagar är knappast förvånande. På söndag går Serbien till den andra och avgörande omgången i presidentvalet, och snart därefter stundar beslut om Kosovos framtid.

Men just då kan det finnas skäl att bredda debatten – och det är därför Bosch-stiftelsen organiserat detta stora arrangemang i den tyska huvudstaden. Man har fått ca 40o anmälningar – mer än fullt hus.

Väl i Berlin finns det självfallet mycket annat att göra.

Om jag hinner hoppas jag kunna ta en snabbtitt på den nya järnvägsstationen. En ny knutpunkt i Europas infrastruktur. Och den stora bokhandeln på Friedrichsstrasse alldeles vid den gamla järnvägsstationen i det som en gång var Östberlin får inte missas.

I morgon fortsätter det så med samtal också med utrikesminister – och numera dessutom vicekansler – Frank-Walter Steinmeier.

Att Tyskland är en viktig partner i Europa behöver väl knappast påpekas. Och Berlin tillhör vår kontinents mest dynamiska och spännande städer.

Valobservation i Ryssland – igen!

Så har det då kommit en inbjudan från Ryssland till OSCE om möjlighet att sända valobservatörer inför presidentvalet i början av mars.

Ca 70 personer inbjuds att följa valrörelsen under ca fyra dagar.

Att detta inte ger möjlighet till någon rimlig och saklig och allsidig bedömning av valrörelsen är lika uppenbart som det med all sannolikhet är avsiktligt.

Det som förblir lite av ett mysterium är den osäkerhet och nervositet som dessa allt hårdare begränsningar på möjligheten att observera val i Ryssland innebär.

Mångsidig onsdag

Det var en hejdundrande fest för Ilkka Kanerva i Åbo i går kväll, men via Helsingfors lyckades jag i alla fall slingra mig hem mitt i natten. Sent blev det – men väl värt resan var det också.

I dag fortsätter det faktiskt med en del Finland.

På Armémuseum har vi en mingelmottagning för alla som är engagerade i förberedelserna för detr vi kallar märkesåret 2009 – 200 år efter det som kallas rikssprängningen mellan nuvarande Sverige och Finland.

Och det ger mig också möjlighet att kort se på utställningen där om Sveriges sista stora krig 1808 – 1809. Finlands sista krig var som bekant nästan ett och ett halvt århundrade senare…

Annars blir det arbetsdag i Stockholm med myriader av mer eller mindre stora frågor.

Beslut om den s k verksamhetsplaneringen inom utrikesförvaltningen. Strategi inför arbetet med EU:s utvidgningsfrågor under de kommande månader. Uppföljningen av olika diskussioner om Balkan. Kontakter om Mellersta Östern. Initiativ om Georgien. Uppföljning läget i Tchad.

Och ta emot för att hälsa välkommen nya ambassadörer från Dominikanska Republiken, Malaysia, Sri Lanka och Madagaskar.

Så småningom middag med våra ambassadörer i Washington och Ankara Jonas Hafström och Christer Asp.

De har varit hemma för att få kungens medalj för insatser efter tsunami-katastrofen – gratulerar! – men våra diskussioner kommer säkert mest att handla om framtida utmaningar.

Födelsedag i Åbo

I dag – eller i alla fall i eftermiddag och kväll – bär det för min del iväg till Åbo för födelsedagskalas.

Det är Finlands utrikesminister Ilkka Kanerva som i tämligen stor stil firar sin 60-årsdag i sin hemstad Åbo.

Jag känner Ilkka sedan decennier tillbaka, men det är nu han har sin mest framgångsrika tid under sin långa och växlande politiska karriär.

Inte minst med Finlands ordförandeskap detta år i OSCE har han en viktig uppgift också på den vidare internationella scenen.

Så det blir utflykt till Åbo för festlig födelsedagskonsert. Och sent tillbaka hem till Stockholm.

Kriser i Afrika – och nytt erbjudande till Serbien

Dagen i Bryssel blev nog mer hektisk än vad de flesta inledningsvis hade räknat med.

Efter två frukostar drog ministermötet igång lite över tio, och koncentrerades inledningsvis främst på utmaningarna i Afrika.

Viktigt var att vi nu gav klartecken till operationen i Tchad. Men jag pekade på att det nog var den mest komplicerade operationen som EU hitintills åtagit sig. Situationen har dessutom komplicerats under de senaste två månaderna.

Men vikten av Tchad-operationen blev ännu tydligare när Jan Eliasson föredrog det komplicerade förhandlingsläget i Darfur. En stabilisering i östra Tchad kan kanske bidra till att bromsa en fortsatt destabilisering i västra Sudan.

Jag hoppas nu att vissa av operationens spjutspetsar skall vara på plats mycket snabbt, och att det också kommer att finnas svenska inslag i dessa.

Situationen i Kenya inger allt djupare oro. Med ca 800 döda och ca en kvarts miljon fördrivna eller på flykt är det en med alla rimliga mått mätt mycket allvarlig situation. I dagsläget är det bästa att ge allt stöd vi kan till Kofi Annans medlingsansträngningar.

Så blev det då en lång diskussion om vårt intresse av goda relationer till Serbien.

Den kom efter en hel del turer i lite olika riktningar att stanna vid en tanke om att erbjuda Serbien ett nytt politiskt samarbetsavtal med inriktning på att underlätta både ett SAA-avtal och en senare kandidatlandsposition.

Det är just ett erbjudande – återstår att se om Serbien kommer att vara intresserat av att gå denna väg. Jag vill i alla fall hoppas det. Den serbiske utrikesministern Jeremic fanns i Bryssel, och vi kommer säkert snabbt att få hans reaktion.

En del annat hanns också med. Jag ombads att ge några av mina slutsatser från samtal om fredsprocessen i Mellersta Östern, och vi vill återkomma till olika tankar om hur den europeiska rollen skall förstärkas.

Sedan blev det snabb pressbriefing, snabb färd till flygplatsen, snabb kombinerad färd och sammanträde hemåt med statsplanet och sent omsider också en hemkomst.

Pust.

Frukostmöten

Snart börjar serien av frukostmötena före ministermötet här i Bryssel.

Först frukost med en del av utrikesministerkollegorna inom EPP-gruppen, d v s de borgerliga partierna. Lite mindre regelbundet, men i dag är det Sloveniens Rupel som är mån om en avstämning.

Så det blir att åka iväg till ett annat hotell för den träffen.

Sedan nästa frukost med de nordiska och baltiska utrikesministerkollegorna. Denna gång är det Danmark som står för det formella värdskapet. Vi brukar snabbt stämma av viktigare frågor på dagsordningen.

Och den frukosten är uppe i den stora rådsbyggnaden Justus Lipsus.

Det är också där ministerrådsmötet självt börjar vid 10-tiden enligt plan.

Då har man i alla fall fått frukost.

Till Bryssel för årets första GAERC

Strax iväg till Bryssel för olika förberedande möten inför måndagens möte med EU:s utrikesministrar – det första under det slovenska ordförandeskapet.

Mötets fokus kommer att bli på konflikter i Afrika.

Det viktigaste beslutet i morgon blir att nu ge formellt klartecken till att omedelbart inleda EU:s militära insats till stöd för FN och de humanitära organisationerna i Tchad och Centralafrikanska Republiken. Bättre sent än aldrig.

Sedan kommer Jan Eliasson att redogöra för hur FN:s och AU:s medlingsarbete i konflikten i Darfur går. En viss rörelse framåt kan möjligen noteras.

Och alldeles självklart kommer vi att diskutera krisen i Kenya. Rapporterna därifrån blir allt mer oroande.

Utöver detta kommer vi att diskutera fredsprocessen i Mellersta Östern och situationen på västra Balkan med tyngdpunkt på det vägval som Serbien står inför.

Förhoppningsvis hinner jag hem i någorlunda rimlig tid i morgon kväll.

Efter Davos

Hemma i Stockholm några timmar denna vackra söndagseftermiddag.

Det blev direkt från Davos till en födelsedagsfest någonstans i Sörmland i går kväll. Och efter övernattning i samma bygd hem till Stockholm för några timmar.

Efter dygnen i Davos tror jag världen just nu bör vara mer oroad för stigande matpriser än för sjunkande aktiepriser.

Hem från Davos

På väg hem till Stockholm efter dagarna av diskussioner i Davos. Och mångfasetterade har de sannerligen varit.

Lördagmorgonens mer interna diskussion med bl a cheferna för samtliga internationella finansiella och ekonomiska institutioner hade inte den alarmistska prägel som i alla fall en och annan rubrik förmedlat.

Diskussionen handlar om omfattningen av avmattningen i den amerikanska ekonomin – men visar också en betydande tillförsikt om världsekonomin i övrigt.

Mitt i allt detta diskuterades också frågan om Iran. Ny resolution med nya sanktioner är på väg fram i FN:s säkerhetsråd. Jag diskuterade både den och andra frågor med Irans utrikesminister, och hade också ett intressant möte med Teherans borgmästare.

Dagens huvudtalare – innan jag tvingades lämna – var annars Japans nye premiärminister Fukuda. Och han lade tyngdpunkten vid klimatfrågorna inte minst inför sommarens G8-möte i Japan.

Att det behövs betydande teknologiska genombrott är uppenbart, men också att en mer allmän tillämpning av den energieffektivitet som Japan – också med hjälp av teknologi – förmått att utvekla skulle medföra väsentliga resultat.

Mitt allmänna intryck från de olika diskussionerna om klimatfrågan är dock att den internationella dialogen ännu är påfallande stapplande. Mot slutet av detta år måste det finnas en struktur för att det skall vara möjligt med en mer konkret överenskommelse i Köpenhamn i december 2009.

Och inte minst handlar det om dialogen med de olika asiatiska länderna.

Den diskussion i den mindre informella gruppen som jag tvingades lämna för att åka till flyget handlade om hur vi kan förebygga och ingripa i humanitära och politiska kriser. Det var David Milliband som inledde, och tanken var att jag skulle summera, men tidsnöden gjorde att jag lade över den uppgiften på UNHCR-chefebn Guterres.

Att diskutera Balkan och Darfur är knappast nytt, men tillsammans ställde vi oss frågan varför vi inte såg vad som höll på att hända i Kenya och ingrep tidigare och effektivare. Jag hoppas att diskussionen ledde fram till ett svar….

Kontraster

Davos är kontrasternas ständiga mötesplats.

I går kväll var det matpriskrisen som i alla fall några av oss försökte fästa uppmärksamheten på.

I dag har vi fortsatt med försök att få fason på det internationella arbetet med ett nytt klimatavtal.

Och i kväll blir det Googles stora kvällsparty.

Fortsatta diskussioner

Så tar en ny dag med nya diskussioner i de schweiziska alperna sin början.

Dagen är dessvärre redan rätt inbokad. Förmodligen missar jag också brittiske premiärministern Gordon Browns anförande på förmiddagen, men däremot inte samtal med utrikesminister David Milliband lite senare.

Vi har bl a lite Balkan-hantering att diskutera – franske utrikesminister försvann i går kväll i riktnig Rwanda.

I dag börjar de diskussioner som traditionellt sker här i en inre krets av olika framstående främst politiska företrädare.

Av mycket stor vikt är samtalen under ledning avWTO-chefen Pascal Lamy i syfte att göra ett kanske sista försök att bryta dödläget i världshandelsförhandlingarna. Inte minst i detta lite nervösa ekonomiska läge skulle det vara av största betydelse.

I går eftermiddag var Pascal i alla fall inte alldeles nedstämd om utsikterna – men därmed inte sagt hur det kommer att gå under det närmaste dygnet.

Eftermiddagens diskussioner i denna inre krets kommer att handla om klimatfrågan. Säkert kommer EU-kommissionens energipaket från i onsdags att beröras. Jose Manuel Barroso kommer också att delta i de diskussionerna.

Men jag kommer att fortsätta att försöka fästa uppmärksamhet på matpriskrisen och dess effekter.

Matpriskrisen äntligen i fokus!

Till de frågor som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet i den internationella debatten hör den kraftiga ökning av livsmedelspriser som vi har sett bara under de senaste månaderna.

Det handlar – enligt min mening – om en dramatisk utveckling med potentiellt dramatiska konsekvenser.

Den middag här i kväll i Davos som jag var med på – med FN:s World Food Program och dess chef Josette Sheeran som värd – kom dock nästan helt och hållet att handla om detta. Hög tid, enligt min enkla mening.

WFP i sig är en imponerande organisation. Ca 20 miljoner skolbarn i fattiga länder får varje dag ett mål mat genom WFP, och Josette säger att till en kostnad av 3 – 4 miljarder dollar skulle det vara möjligt att se till att inga barn drabbades av undernäring med alla de konsekvenser detta har.

I dag dör det ett barn var femte sekund på grund av undernäring.

Men mycket av diskussionen kom att handla om de omedelbara effekterna av de snabbt stigande livsmedelspriserna.

Och middagsdeltagare fick förutom Josette lyssna bl a på FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Världsbankens chef Robert Zoellick och mig med olika infallsvinklar tala om detta alltför lite uppmärksammade ämne.

Zoellick såg riskerna för hur ansträngningarna att reducera fattigdomen kommer att gå långsammare.

Jag fokuserade på den politiska instabilitet som det finns betydande risker för att utveckling kommer att leda till. Sköra demokratier drabbas plötsligt av en utveckling där många redan fattigt plötsligt får det betydligt svåra att klara sig.

Vi kommer att se allt fler rapporter om matkravaller – FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor John Holmes beskrev t ex en alarmerande situation just nu i Afghanistan.

Och Ban Ki-moon berättade om hur han som barn i Korea omedelbart efter dess krig hade kunnat växa upp också genom den mat han då fick från WFP.

Sent i säng. Och i morgon har jag direktintervju med någon av de internationella TV-kanalerna redan vid 7-tiden…

Fullmatat i Davos

Fullbokat och laddat program här i Davos. Det ena mötet avlöser det andra. Dessvärre knappt tid att följa med de olika debattpanelerna.

Tack och lov fanns det nyss en liten möjlighet att i samband med en intervju med TV8 komma ut och känna lite av den friska alpluften i det underbara vintervädret.

Pakistans president Musharraf tilldrar sig säkert medias uppmärksamhet i dag på samma som president Karzai gjorde i går. Från sina olika utgångspunkter är de här för att få mer förståelse och mer stöd i en situation i regionen som blir allt mer komplicerad.

Själv har jag fortsatt fokus på situationen i Mellersta Östern och utvecklingen i de östra delarna av Europa.

Plötsligt fanns inte bara Azerbaijans president Alijev men också – igen! – Israels utrikesminister Livni på samma hotell som vi för frukost på morgonen. Och i morgon leder jag de informella diskussionerna om hur arabvärldens stöd till fredsprocessen kan förbättras.

Olika utrikesministerkollegor vimlar också förbi. I alla fall Frankrikes Kouchner och Storbritanniens Milliband under dagen.

Men det är den ekonomiska osäkerheten som står i fokus.

Alla försöker att spekulera om den amerikanska avmattningens djup och dess effekter på världen i övrigt. Och oron för olika finansiella spänningar är tydlig. Själv gäller min oro inte minst de politiska effekterna av de kraftigt stigande livsmedelspriserna.

Men det jag tycker att vi ser är också att ledartröjan när det gäller efterfrågan och tillväxt efter mer än ett decennium håller på att växlas över från Amerika till främst de asiatiska tillväxtekonomierna.

Nu bär det vidare till nya möten…

Sol över Alperna

Just anlänt till ett Davos som badar i den klara alpsolen. Jag hade faktiskt möjlighet att blicka ner mot dalgångarna kring Davos i östra Schweiz tidigare i dag när planet från Tel Aviv var på väg in mot flygplatsen i Zurich.

Det tar sin lilla tid att orientera sig i det som pågår här. Snart är det inledningssession med bl a Afghanistans president Karzai och USA:s utrikesminister Condoleezza Rice.

Men denna kväll tar jag lite avkoppling från den högre utrikespolitiken och ägnar mig åt att moderera och delta i en diskussion om värdet av mångfasetterade och mångkulturella samhällen. På många sätt nog så viktigt.

Annars misstänker jag starkt att det mindre blir de rent politiska utmaningarna – eller ens klimatfrågan – än den finansiella och ekonomiska osäkerheten som kommer att dominera detta Davos-möte.

Och till den bilden hör den förskjutning av tillväxt som nu allt tydligare sker mot inte minst de asiatiska tillväxtmarknaderna.

Men mer om detta senare.

Från Herzlyia till Davos

Sen kväll i Herzliya och förberedelser för avfärd vid ohyggligt tidig tidpunkt i morgon bitti.

Mitt middagsanförande kommer förhoppningsvis snart att finnas för den intresserade på UD:s hemsida. Dock skulle jag tro att det blir utrikesminister Livnis anförande vid samma middag som tilldrar sig mest intresse från media här i morgon.

Också till de som var skeptiska var hon mycket tydlig med skyldigheten att nu verkligen göra ett försök att få ett fredsavtal.

För min egen del ville jag säga att det finns inget status quo – antingen kommer denna process att lyckas eller så kommer den att misslyckas. Och konsekvenserna av ett misslyckande kan bli bekymmersamma inte minst för Israels säkerhet.

I morgon arla bär det så av i riktning Davos och det årliga mötet med World Economic Forum. Ett antal timmar flyg och några timmar bil upp till konferensbyn i de schweiziska alperna. Utrikesminister Livni kommer några timmar senare.
Under rätt lång tid brukade jag mer eller mindre regelbundet delta i dessa möten, men nu är det ett par år sedan jag var där senast.

Diskussioner kan ha sitt intresse – inte minst tror jag att nervositeten om den globala ekonomin just nu kommer att prägla mötet – men framför allt är det olika bilaterala möten som motiverar resan.

Ett rätt digert program av den typen förestår ty följande.

Lunch med Livni och diskussioner om Iran

Tillbaka på konferensen i Herzliya efter en längre lunch med utrikesminister Tzipni Livni inne i centrala Tel Aviv.

Det blev självklart en längre diskussion om olika förutsättningar för att faktiskt nå fram till ett fredsavtal mot slutet av detta år. Men också mer omedelbara frågor – den aktuella situationen i och kring Gaza – kom upp.

Och lite om de respektive anföranden som vi bägge skall hålla inför konferensens middag i kväll.

Här är det just nu frågan om Iran och kärnvapen som diskuteras.

F d amerikanske FN-ambassadören Bolton gör sitt bästa för att hetsa upp stämningen – amerikansk inrikesdebatt får kanske större genomslag om den förs på utländsk botten.

Samtidigt samlas ett antal länder i Berlin i dag för att diskutera innehållet i en tredje resolution från FN:s säkerhetsråd om skärpta sanktioner mot Iran.  Att en sådan resolution behövs som stöd för de fortsatta diplomatiska ansträngningarna är alldeles uppenbart.

På telefon passerar så andra frågor förbi. Samtal med Sloveniens utrikesminister Rupel och EU:s Solana om olika mer Balkan-relaterade frågor – dock med tidsperspektivet lite längre fram. Ständig ström av papper och ärenden från hemmabasen på UD i Stockholm.

Ute har det börjat regna. Något skall man se av vinter även i Israel.

Israel mellan hopp och fruktan

En lite molnigare morgon vid östra Medelhavet, och de intensiva diskussionerna om möjligheten till fred i Mellersta Östern fortsätter.

Omedelbart är det nu situationen i och kring Gaza som står i fokus.

De israeliska restriktionernas rent humanitära effekter kommer att diskuteras i FN:s säkerhetsråd i dag, och alldeles säkert också i mitt lunchsamtal med utrikesminister Livni.

Jag har svårt att förstå att åtgärder som dessa har någon positiv effekt när det gäller att reducera Hamas inflytande eller stoppa beskjutningen av Israel med raketer.

Nästan hälften av Gazas befolkningär 14 år eller yngre, och risken är ju överhängande att man bara driver nya generationer in i desperation och terror.

Diskussionerna på konferensen speglar ett Israel som – med president Peres ord från söndagskvällens tal – pendlar mellan hopp och fruktan.

Hopp om att en fred faktiskt skall vara möjlig – men fruktan för att nya och än värre hot skall kunna riktas mot staten Israel och dess medborgare.

Och raketattackerna har alldeles självklart gett dem som spelar mer på fruktan än hopp viss luft under vingarna. Mörka bilder av raketer regnande ner över Israel i dess helhet finns som bakgrund till många av diskussionerna. Bortom detta finns dessutom det iranska hotet i alla dess former.

Förutom att följa dessa minst sagt livliga diskussioner kommer jag att ha lunch med utrikesminister Livni, och därefter är det vi två som dessutom är middagstalare på konferensen.

När jag lämnar Israel mycket tidigt i morgon bitti har jag i alla fall en mycket god bild av hur diskussionerna i de centrala frågorna utvecklas här.

Och kanske har jag haft en liten möjlighet att med ett europeiskt perspektiv om fred och samarbete påverka vart de diskussionerna kommer att leda.

Morgon vid östra Medelhavet

Morgon vid Medelhavets östra strand. Joggare längs strandkanten. Så småningom kommer väl solen att skapa riktigt angenäm värme.

För min del början på en vecka som kommer att domineras dels av konferensen här och dels av World Economic Forum i Davos under den senare delen av veckan.

Men också diskussioner inför EU:s utrikesministermöte i Bryssel nästa måndag. Där står inte minst Mellersta Östern på dagsordningen.

Här ser nu krisen kring Gaza ut att bli än värre.

Israels isolering av enklaven med dess 1,5 miljoner människor är självfallet oacceptabel – liksom de raketbeskjutningar från Gaza som närbelägna delar av Israel på daglig basis utsätts för.

Det finns nu en överhängande kris för att både den humanitära och den politiska krisen i och kring Gaza förvärras på ett påtagligt sätt. Och att klimatet för de övergripande fredsförhandlingarna försämras – vilket det säkert finns en och annan som inte beklagar.

Oro i Belgrad – osäkerhet i Jerusalem

Min middag denna söndagkväll i Knesset i Jerusalem – med bl a president Shimon Peres – avbröts ständigt av SMS med olika bud och bedömningar om det serbiska presidentvalet.

Slutresultatet inger onekligen bekymmer.

Vid ett oväntat högt valdeltagande fick president Tadic ca 35 % av rösterna medan den nationalistiske utmanare Nikolic fick ca 40 %.

Allt kommer nu att avgöras i den andra omgången den 3 februari – det kommer att bli ett lika jämnt som viktigt val.

På middagen fanns också min holländske kollega Maxim Verhagen, och när vi lyssnade till de stundtals föga korthuggna anförandena hade vi möjlighet att utbyta synpunkter också på viktiga delar av den europeiska agendan de närmaste veckorna.

Att jag är här är för att lyssna på och diskutera med olika israeliska opinioner inför de fredsförhandlingar som nu förestår.

Och det var självfallet också detta som mitt samtal med premiärminister Olmert handlade om. Jag avbröt honom i arbetet på det stora anförande som han skall hålla onsdag kväll på den konferens där jag talar tisdag kväll.

På konferensen sitter vi nere vid Medelhavets strand i det angenämaste av vinterväder. Ockupationspolitikens verklighet känns på något sätt långt borta – ändå finns den bokstavligen inom synhåll. För israeliska deltagare är det uppenbart att ett möjligt kärnvapenhot från Iran känns närmare.

De närmaste dagarnas diskussioner kommer onekligen att bli spännande.

President Peres sade i sitt middagstal att Israel slits mellan känslor av fruktan och känslor av hopp. Så är det säkert – och uppgiften för statsmannaskap är att se till att det blir hoppet om fred som leder politiken framåt under detta år.

Val i Serbien

Här i Österrike där jag ju lite oplanerat mellanlandat handlar mycket just nu om morgondagens lokalval i Graz.

Men om Graz ibland brukar ses som dörren till Balkan är det ett annat val i morgon som allmänt tilldrar sig större uppmärksamhet, nämligen första omgången i det serbiska presidentvalet. En andra omgång blir det med all säkerhet den 3 februari.

I retorik är huvudkandidaterna eniga om att Kosovo måste förbli serbiskt, men valet mellan den mer europeiskt orienterade Boris Tadic och den tydligt nationalistiske Tomislav Nikolic är trots detta av den allra största betydelse.

För mindre än ett år sedan var jag nere i södra Serbien och följde tillsammans med Boris Tadic valrörelsen inför parlamentsvalen då, och de resulterade i en tydlig seger för de mer europaorienterade krafterna.

Nu är stämningsläget delvis annorlunda. Kosovo är säkert en faktor som bidragit till detta. Men de grundläggande attityderna har sannolikt inte förskjutits på något avgörande sätt.

Jag tillhör i alla fall dem som kommer att läsa morgondagens valsiffror från olika delar av landet med det största intresse – för att försöka att se hur det ligger till inför den avgörande omgången den 3 februari.

Och valresultatet från Graz kommer jag nog att notera också…