Om Ukraina i Oslo denna dag.

31 maj 2018

OSLO: I dag blev det en tur till ett också förföriskt sommarbehagligt Oslo för att prata om och diskutera relationerna mellan Ryssland och Ukraina framför allt men inte enbart på energiområdet.

Gaskontraktet från början av 2009 mellan Ryssland och Ukraina är en mycket speciell historia som kom att spela stor roll i den interna ukrainska politiken under åren därefter – president Yanukovich såg till att döma f d premiärministern Yulia Timoshenko till sju års fängelse för det – men vara konsekvenser fortfarande lever.

Det var åtskilliga timmar som jag, oftast tillsammans med Polens dåvarande utrikesminister Radek Sikorski, fick tillbringa i diskussioner om detta i Kiev under främst 2012 och 2013. Alltför många.

I kontraktet ingår att tvist skall lösas genom skiljedom i Stockholm, och i två avgöranden under det senaste året har ukrainska Naftogaz vunnit avgörande konflikter med ryska Gazprom under detta förfarande.

Det totala värdet på de ömsesidiga kraven i denna dispyt var 125 miljarder dollar, vilket är en tämligen ansenlig summa och vilket gjorde detta till det största kommersiella skiljedomsförfarandet någonsin, och utgången var att Gazprom blev skyldig att betala Naftogaz 2,56 miljard dollar, vilken är pengar det också.

Från rysk sida är man lindrigt uttryckt mindre nöjd med detta, och trots att skiljedom som denna är slutgiltig och bindande vill man nu tydligen försöka använda det ordinarie svenska rättssystemet för att komma undan skyldigheten att betala.

Sannolikheten för att detta skall lyckas torde väl vara mycket begränsad, men den juridisk-politiska kraftmätningen kommer av allt att döma att fortsätta.

Min uppgift i dagens diskussioner var väl snarast att sätta in denna fråga i det större sammanhang den hör hemma, såväl vad gäller relationerna mellan Ryssland och Ukraina som vad gäller relationerna mellan Ryssland och västvärlden i dess helhet.

En ny rapport från ECFR om dessa relationer talar om en ”normativ konflikt” som har djupa historiska rötter, som kommer att vara med oss under en betydande tid och som vi bara kan vinna genom att stå fast vid och stärka de normer som bör upp våra fria och öppna samhällen.

Ryssland har av sin historia formats annorlunda, och den europeiska omvandlingen av det väldiga landet är en process som ju gör endast stapplande framsteg. Det som i dag utgör Ukraina var en integrerad del av såväl Sovjetunionen som det ryska imperiet dessförinnan, men har detta till trots i viktiga delar också formats av andra och mer genuint europeiska traditioner.

Och det är i detta som mycket av roten till dagens motsättningar ligger.

Snart bär det dock tillbaka till Stockholm igen.

I morgon bitti bär det av åt andra hållet – till Tallinn för först diskussioner kring den viktiga Narva-krisen sommaren 1993 och därefter för de mer framåtsyftande diskussioner på Lennart Meri-konferensen.


Initiativ och oro i Paris.

29 maj 2018

PARIS: Årets möte med ECFR Council har just avslutats, och hundratalet deltagare håller på att åter spridas ut över Europa för att fortsätta de olika diskussionerna i dina respektive länder.

ECFR är ju inte någon tankesmedja i egentlig bemärkelse, utan en kombination av tankesmedja och nätverk, och med fokus inte bara på analys utan också påverkan. Och medvetet har vi kontor i sju länder runt om i Europa, men fortfarande inte i Bryssel.

Vi vill vara nära debatten som den utvecklas i Europas olika delar.

Här var det naturligt att vi var nära diskussionerna i Frankrike.

De franska planerna på en europeisk interventionsstyrka tillhörde det som vi naturlig nog diskuterade.

De olika försvarsinitiativen i Bryssel är ju fokuserade på olika typer av kapacitetsbyggande, vilket självfallet är värdefullt, men det kommer att ta många år innan de resulterar i konkret förbättring av operativ kapacitet.

Och få vill Frankrike gå fram snabbare med en mer begränsad och kapabel grupp av länder som har demonstrerad såväl vilja som förmåga att delta i konkreta militära operationer. Just är det sju länder man diskuterar med – Sverige finns inte bland dem, vilket dock såväl Danmark som Storbritannien gör – och man hoppas kunna utvidga den listan med bl a Tyskland.

Det franska tänkandet utgår mycket från de erfarenheter man gjort med konkreta situationer i Mali och Centralafrikanska Republiken, men jag hade anledning att påpeka att också dessa ju visar att medan det militära ingripandet förvisso är grundläggandet är det långsiktiga och breda och politiska insatser som kan ge stabilitet därefter, och att dessa i allmänhet kräver en betydligt bredare bas.

Och där borde – i det här Paris rätt – EU visa framfötterna bättre, och i de samlade ansträngningarna – där har Paris också rätt – är det viktigt att så långt möjligt ha med också Storbritannien.

Men många andra frågor har också passerar förbi.

I dag på förmiddagen hade vi Serbiens president Vucic, Albaniens premiärminister Rama och Makedoniens vice premiärminister Sekarinska i diskussion om utsikterna för Balkan inte minst inför diskussionerna på EU-toppmötet i juni.

Från franske håll signalerade man vid mötet nyligen i Sofia stark skepsis mot fortsatt utvidgning, och det var uppenbart att premiärminister Rama vid sina kontakter här i Paris i anslutning till vårt möte fått motsvarande besked. Det handlar tydligen om att ta hänsyn till olika delar av mer skeptiska opinioner i debatten.

Men detta kan vara farligt. Som det påpekades i debatten är status quo aldrig en option på Balkan – antingen rör man sig framår eller så riskerar man att börja glida bakåt.

Samtidigt har president Macron i Elysée-palatset haft stort möte om situationen i Libyen för att få den politiska processen att röra sig fram mot ett val i december. Avgörande spelare från Libyen fanns på plats, vilket får betecknas som en framgång, men ingen av dem var beredd att underteckna det utkast till avtal som hade tagits fram, vilket nog får betecknas som ett bakslag.

Och just fallet Libyen illustrerar ju med allra största tydlighet att medan ett militärt ingripande kan ske – det var ju 2011 – så är stabilitet därefter en betydligt mycket mer krävande uppgift.

Av lätt insedda skäl blev det mycket diskussioner om också situationen i Italien. Min medordförande i ECFR f d utrikesministern Emma Bonino fick i stort sett ta vändande plan tillbaka till Rom, och det var flera andra italienare som dessvärre såg sig nödsakade att göra samma sak.

Hur situationen i Italien kommer att utvecklas fanns det starkt delade meningar om, men oron var inte att ta fel på, och den har vi sett komma till utryck också på de finansiella marknaderna det senaste dygnet.

Italien går alldeles säkert mot nyval, men när det kommer att ske, och om det kommer att göra situationen sämre eller bättre är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Och ofrånkomligen kommer detta att påverka utvecklingen i EU i dess helhet. Det finns en påtaglig risk för att delar av det positiva monentum som etablerades med Emmanuel Macrons imponerande seger i presidentvalet här förra året kommer att förloras.

Men diskussioner som de vi haft här i ECFR är viktiga för att bibehålla momentum och för att ge framtidskraft åt diskussionerna i olika länder.

Nu bär det av hem till Stockholm igen.


Och nu ECFR Annual Council i Paris.

27 maj 2018

PARIS: I morgon drar vi här i Paris igång det årliga stora mötet med European Council of Foreign Affairs med ett tämligen laddat program av diskussioner och debatter. Och i sedvanlig ordning samlar mötet åtskilliga av de ledande tyckarna och tänkarna om Europas utrikespolitiska utmaningar.

Sådana saknas sannerligen inte i denna värld med Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping. Och med ett europeiskt grannskap som i viktiga avseenden står i brand med alla de konsekvenser det får för säkerhet och trygghet i våra europeiska samhällen.

Om ett år är det dags för val till Europaparlamentet och efter det nybesättning av alla de viktiga europeiska institutionerna, och det är naturligt att nu mer på allvar börja debatten om de utmaningar Europa måste möta under de fem år som följer därefter.

Då har Storbritannien lämnat det europeiska rådsbordet, även om vi innan dess förhoppningsvis nått en överenskommelse om övergångsbestämmelser som innebär att man är kvar i samarbetet i några år till.

Av speciell vikt är enligt min mening att vi får en bra överenskommelse om samarbete i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Storbritannien står för en femtedel av EU:s försvarskostnader och närmare en tredjedel av den samlade forskningen på dessa områden. Man har traditioner och kapaciteter som behövs för Europa i dess helhet.

Men dessvärre verkar samtalet kring dessa frågor gå trögt, och det verkar finnas lite för mycket av stelbenthet i attityden i Bryssel. Institutionernas jurister läser som alltid sina paragrafer, men i dessa frågor tror jag att det krävs mer än så.

De utmaningar vi står inför under de kommande åren kommer att kräva en koordinering av alla Europas resurser när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det handlar såväl om mjukvaran i form av analys, initiativ och politik som hårdvaran i form av konkret diplomati och mer handfasta säkerhetspolitiska insatser.

Det behöver, enligt min mening, fungera betydligt bättre än vad det gjort under de senaste åren. Och det trots att det brittiska utträdet ju innebär en mycket påtaglig försvagning.

Här är det viktigt att Sverige är berett att spela en aktiv och pådrivande roll. Och jag vill hoppas att åtminstone delar av detta också kommer att återspeglas i vår egen valrörelse.

Ulf Kristerssons tal om Europa-politiken var en mycket bra start i dessa avseende, och en viktig markering mot de krafter som med fiske i grumliga vatten riskerar att försvaga Sveriges ställning i Europa.

Risk finns att de mer utrikespolitiska frågeställningar hamnar i bakvatten i Bryssel under det kommande året. Där handlar mycket av pratet i korridorer och på middagar om spelet kring nybesättning av de olika institutionerna, och mellan medlemsstaterna handlar mycket om förhandlingarna om den nya långtidsbudgeten MFF.

Till detta skall självfallet läggas nya komplikationer som tillkommer.

Den regering Italien kommer att få kommer inte att underlätta. Just nu verkar det visserligen som om president Mattarella har blockerat processen eftersom den föreslagna finansministern var en uttalad motståndare till euron, och det anser inte presidenten kan accepteras.

Men när den frågan lösts upp kvarstår att Italien får en regering som sannerligen inte kommer att göra förhandlingarna i synnerhet inför det viktiga EU-toppmötet i slutet av den kunnande månaden enklare.

Den utrikespolitiska scenen bjuder som vanligt på viktiga händelser.

Den sydkoreanske presidenten försöker desperat att rädda toppmötet mellan Trump och Kim Jong-un, och även om jag var mycket skeptisk till det när jag skrev senast är nog osvuret bäst.

Uppenbart är att man i Pyongyang är mycket angelägna om inte minst den legitimering som ett toppmöte med USA:s president skulle innebära. Och lika uppenbart är att det råder oklarhet om vad Washington realistiskt kan förvänta sig att få ut ur ett sådant toppmöte.

I veckan som var besökte Frankrikes Macron St Petersburg för överläggningar med Vladimir Putin, och Tysklands Merkel var i Kina för bl a middag med Xi Jinping.

Och i dag är det viktigt presidentval i Colombia med implikationer för det viktiga fredsavtalet där.

Efter mina två dagar i Paris blir det för min del först Stockholm och sedan kort Oslo innan det mot slutet av veckan är dags för den traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Den sker ju också mot bakgrund av att först Litauen och sedan Estland och i höst också Lettland firar 100 år av återupprättad eller upprättad självständighet. Och det har ju också den svenska regeringen på ett fint sätt uppmärksammat genom arrangemang med de tre baltiska utrikesministrarna i Stockholm i går.


Vita Huset dikterar och svänger.

25 maj 2018

ZRNOVO: Det förblir plågsamt att se hur den amerikanska politiken utvecklas i allt mer svårförutsebar och kontraproduktiv riktning på det ena viktiga området efter det andra.

Måndagens tal av utrikesminister Pompeo med tolv krav på Iran var alldeles uppenbart utformat för att ta bort varje möjlighet av dialog med främst Iran men i viktiga avseenden också de EU-länder som ägnat mer än ett decennium åt att undvika en akut nukleär konfrontation mellan Washington och Teheran.

Morgonens nyhet i går var att president Trump instruerat det amerikanska handelsdepartementet att undersöka om importen av bilar från bl a Europa hotar USA:s nationella säkerhet.

Detta är höggradigt både bisarrt och extremt. Och det ökar ytterligare risken för att världen snubblar in i förödande handelskonflikter.

Presidenten är närmast besatt av handelsbalansunderskott, och mer specifikt ofta på just handeln med bilar. Men att påstå att amerikaner som köper en Volvo från Göteborg hotar USA:s nationella säkerhet är att driva det hela över varje rimlig gräns.

Nu är vi inte där än. Det kommer säkert att ta sin tid gör handelsdepartementet att göra sin utredning, och det är möjligt att det kommer att krävas någonting liknande tortyr för att få dess utredare att komma till den slutsats som presidenten uppenbarligen vill ha.

Och även om de skulle göra det finns det processer som trots allt måste följas.

Men som politisk signal om presidentens intentioner i handelspolitiken är det förödande – om dock någonting som möjligen skulle kunna ses som förlängningen på det vi redan sett.

På eftermiddagen kom så brevet där toppmötet med Kim Jong-un plötsligt ställdes in. Retoriken från Pyongyang, som var ett svar på retorik från Washington, hade tydligen blivit för mycket för presidenten.

Men sannolikt låg mer bakom.

Det var mycket snabbt som presidenten beslutade sig för detta möte, men långsamt har man förmodligen blivit allt mer nervös om hur det egentligen skulle sluta. Uttalandena från Pyongyang antydde dessutom att någon villkorslös och omedelbar kapitulation inte var aktuellt, och sannolikt såg presidenten risken för att allt som inte innebar detta skulle uppfattas som ett misslyckande.

Vart detta nu kommer att leda är högst oklart.

Det förefaller inte som om vare sig Tokyo eller Seoul var informerad om omsvängningen, och i den senare huvudstaden blev det brådstörtat extra sammanträde med nationella säkerhetsrådet följt av ett starkt beklagande av att mötet ställts in.

Den försoningspolitik som den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in fått en så stark början på riskerar plötsligt att helt haverera. Att detta kommer att leda till spänningar mellan Washington och Seoul är alldeles uppenbart.

Hur fortsättningen ser ut är högst oklart.

Sannolikheten för att Pyongyang gör en pudel tillräckligt spektakulär för att få igång förberedelserna för toppmötet igen torde vara relativt begränsade, även om jag skulle tro att Seoul och andra kommer att göra närmast desperata försök i denna riktning, och därmed är man tillbaka vid ruta ett när det gäller ansträngningarna att hantera konflikten.

Det är bekant att Trumps säkerhetsrådgivare Bolton haft uppfattningen att om toppmötet skulle misslyckas var det bäst att det misslyckades snabbt så att man kunde gå tillbaks till den betydligt hårdare politik som gan tror på. Han har tidigare uttalat sig för ett amerikanskt begränsat militärt anfall på Nordkorea, och alldeles säkert är det en option som han nu förr eller senare kommer att lägga på bordet i Vita Huset.

Alldeles enkelt torde det dock inte vara. Om Pyongyang fortsatt avstår från kärnvapen- eller ICBM-tester skulle det nog vara svårt för även Trump att motivera ett plötsligt militärt anfall.

Utrikesminister Pompeo har satsat åtskilligt på att detta möte skulle bli av, men får nu försöka att hantera följderna för relationerna med olika allierade i främst Ostasien, liksom den buckla på sin egen trovärdighet som det hela gett. En period av intensiva konsultationer torde följa.

Men gårdagens olika besked från Vita Huset har åter visat hur oberäknelig den amerikanska politiken i dessa dagar kan vara.


Defenestreringen i Prag.

23 maj 2018

ŽRNOVO: Det lär ha varit en rätt kylslagen dag också den 23 maj 1618. Klimatet över hela Europa hade tagit en kyligare vändning.

Mer än ett sekel hade passerat sedan reformationen hade gjort sin entré. Det var ju 1517 som munken Martin Luther hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, och sedan dess hade åtskilligt hänt. Nu hade den katolska kyrkan på allvar kommit igång med sin motoffensiv.

Och det gällde inte minst i Böhmen.

Där hade religionsfrihet rått, och protestantismen i dess olika former stod stark. Men där försökte nu den nya kejsaren och den ärkehertig han satt att styra där återkatolikisera på alla upptänkliga sätt.

Och det var anledningen till att olika protestantiska representanter begav sig upp till den stora Hradshin- borgen i Prag för att registrera sin protest.

Formerna i vilka de gjorde detta skulle bli historiska. Fem framträdande kejserliga och katolska ämbetsmän kastades helt sonika ut från den höga borgens fönster. Att de överlevde det 17 meter höga fallet tillskrevs av vissa himmelska i gripanden, men mer sannolikt den tjocka klädsel som den kalla dagen hade gjort att de haft på sig.

Den s k defenestreringen i Prag ledde inte omedelbart till krig, men räknas trots det som början på det trettioåriga krig som kom att definiera så mycket av Europas historia. Den s k westfaliska fred som 1648 satte punkt för kriget kom ju med sina bestämmelser och principer också att ses som det moderna internationella statssystemets uppkomst.

Ordentlig bröt det ut i november 1620 genom slaget vid de s k Vita Bergen – också de i närheten av Prag. De protestantiska böhmiska trupperna besegrades av de kejsarliga och bajerska trupperna i den s k katolska ligan.

Snart var alla och envar inblandade i serien av fälttåg, slag och diplomatiska manövrar som kännetecknade denna utdragna konflikt. I juni 1630 landsteg Gustav II Adolf med sin armé på Usedom i norra Tyskland, och hans bedrifter fram till Lützen den 16 november 1632 är ju en central del av svensk historia.

Det trettioåriga kriget var förödande. Kombinationen av krigets direkta och indirekta effekter gjorde att befolkningen reducerades med ca två tredjedelar av krigets centrala tyska områden, och det tog ett århundrade innan befolkningssiffrorna kom tillbaka till vad de varit vid konfliktens början.

Konflikten hade många drag vi känner igen i dag. Konfessionella stridigheter mellan olika tolkningar av en religion, maktpolitiska motsättningar, betydande ekonomiska och sociala utmaningar och inte minst de möjligheter som nya media – i detta fall tryckerikonstens ankomst – hade medfört. Propaganda spelade en central roll.

Inte utan skäl finns det därför anledning att dra vissa paralleller mellan det utdragna och komplicerade skede av konflikt som inleddes denna dag för 500 år sedan och de olika dramer och konflikter som vi ser utspelas i främst den arabiska muslimska världen i vår tid.

Här ser vi samma kombination av olika faktorer som vi såg då. Och det leder dessvärre till en något pessimistisk slutsats om den utvecklingsfas den delen av världen är inne i.

Historien upprepar sig aldrig, men det sägas att den i alla fall rimmar. Och det skadar i alla fall aldrig att reflektera över de möjliga lärdomar för vårt egen tid som den innebär.

Inte minst en dag som denna.


Framsteg på Balkan?

20 maj 2018

BRATISLAVA: Jag sitter en heldag här med diskussioner med Global Commission on the Stability of Cyberspace med diskussioner om olika möjliga normer för främst staters ansvar och uppträdande i cyberrymden i akt och mening att värna global stabilitet och staters möjlighet till fredlig utveckling.

För ett antal år sedan var detta frågor som knappt fanns, men nu är det frågor som är i hög grad relevanta, och som kommer att bli allt viktigare under kommande år.

Enkelt är det knappast.

En serie av försök inom ramen för en sak expertgrupp inom FN kom en bit på väg, men havererade därefter. Sannolikt kommer nya försök att göras även inom den ramen, men möjligen kan diskussioner i en oberoende kommission som denna föra den dialogen framåt.

Det återstår att se.

Men frapperande är hur den snabba tekniska utvecklingen ständigt kastar upp nya frågeställningar på bordet.

Det är påtagligt även här hur den snabba utvecklingen vad gäller artificiell intelligens börjar påverka gamla och skapa nya frågeställningar.

Jag har missat tidigare möten med denna kommission i New Delhi och Lille, och det har därför varit extra nyttigt att komma ikapp med diskussionerna här. Och lite är det att vara bygga från de diskussioner vi förde i den tidigare kommission med ett lite bredare mandat som jag ledde.

Slutet av veckan som gick var det efterlängtade toppmötet mellan länderna på Balkan och EU i akt och mening att bekräfta och förnya vad som sades i Thessaloniki 2003 om medlemskapsperspektivet för alla dessa stater.

Alldeles glasklart blev det inte.

Fem EU-stater anser fortfarande inte att Kosovo är en egen stat, och någon omedelbar ändring av avgörande delar av det förhållandet är knappast att vänta. För Spanien handlar det mycket om frågan om Katalonien, och för andra stater finns det andra främst historiska förhållanden som spökar.

Och detta meddelade att det i Sofia inte gick att tala med medlemskap, utan bara om ”europeiskt perspektiv”, utan att närmare definiera vad det innebär.

Frankrikes president Macron bidrog också till att något sänka den allmänna stämningen genom att understryka vikten av mer eller mindre omfattande förändringar av EU självt innan dessa nya medlemmar skulle kunna accepteras.

Ny var den ståndpunkten inte, men det hindrade inte att den ledde till en del sänkta mungipor i regionen.

Den just nu avgörande frågan är att det kommer att vara möjligt att nå en överenskommelse mellan Skopje och Athen i den makedonska namndispyten.

Skulle det lyckas kommer Makedonien i slutet av juni få grönt ljus till processen för medlemskap i EU och i början av juli få grönt ljus till ett relativt snabbt medlemskap i Nato.

De bägge premiärministrarna Zaev och Tsipras hade långa överläggningar i Sofia, men om de sedan kommer att lyckas med att förankra en kompromiss återstår att se.

I Athen har det stora oppositionspartiet Nea Demokratia, som tydligt leder i opinionsundersökningarna, nu beslutat sig för att sätta sig på tvären, vilket enligt min bestämda mening är oansvarigt, och i Skopje sker överläggningar mellan regeringen och opposition i dag.

Ett nytt bakslag här skulle vara ett allvarligt bakslag för de nya ansträngningarna för stabilitet på Balkan, medan framsteg skulle sända en påtagligt positiv signal.

På andra sidan Atlanten pågår tydligen vissa försök att definiera vad politiken om Iran egentligen handlar om, kanske för att man inte riktigt vet hur man skall hantera relationen till bl a Europa i denna fråga.

Där handlar åtskilligt nu också om försöken att komma någonstans när det gäller handelsrelationen till Kina. Högnivådelegationerna har avlöst varandra, och resultaten meddelas endast i mycket allmänna termer, men jag misstänker att ett missriktat fokus bara på handelsbalansens omedelbara siffror medför att viktigare frågor riskeras att sopas under mattan.

Här måste Europa i sin relation göra bättre.

Utanför fönstret flyter Donau förbi.


Iran och cyber i Bratislava.

19 maj 2018

BRATISLAVA: Så sitter jag denna lördag vid Donau, som för centrala Europas vattenmängder ner mot Svarta Havet, i samband med den årliga s k Globsec-konferensen i den slovakiska huvudstaden.

Sedan ett tiotal år har här samlats inte minst många som arbetar med olika typer av säkerhetsfrågor från främst de olika centraleuropeiska länderna, men också med ett påtagligt inslag från andra sidan Atlanten.

Min uppgift här var att i går tillsammans med bl a Catherine Ashton diskutera dels hur det står till med relationerna över Atlanten och dels hur vi kan förvänta oss att situationen i Mellersta Östern kommer att utvecklas i olika avseenden.

Det blev, av lätt insedda skäl, två diskussioner med ett betydande fokus på president Trumps beslut angående det nukleära avtalet med Iran och hand beslut att rikta starka sanktioner mot främst europeiska företag med förbindelser med landet.

Jag var mycket tydligt att detta är en attack mot Europas rätt att bedriva sin egen utrikespolitik och att det är nödvändig att vidta motåtgärder även om man inte skall ha överdrivna uppfattningar på hur långt dessa kan vara effektiva i det mer kortsiktiga perspektivet.

Och Cathy Ashton, som spenderade år i förhandlingar med Iran, var utomordentlig bekymrad över vad som kan komma att hända i regionen om avtalet havererar helt.

Hur det kommer at bli med det vet vi i dagsläget inte.

Det verkar paradoxalt nog som om man i Washington förväntar sig att EU skall se till att Iran fortsätter att respektera det avtal som man själv så tydligt underkänner. Men EU:s möjligheter i det avseende tror jag inte skall överdrivas.

I dag förskjuts mitt fokus här till de olika cyberfrågorna, och när Globsec tar slut i eftermiddag vidtar ett sammanträde med den globala kommissionen för cyberstabilitet som sträcker sig över morgondagen.

Denna kommission tar vidare delar av det arbete som vi utförde i den globala cyberkommission som jag ledde under tidigare år.