Om Ukraina i Oslo denna dag.

OSLO: I dag blev det en tur till ett också förföriskt sommarbehagligt Oslo för att prata om och diskutera relationerna mellan Ryssland och Ukraina framför allt men inte enbart på energiområdet.

Gaskontraktet från början av 2009 mellan Ryssland och Ukraina är en mycket speciell historia som kom att spela stor roll i den interna ukrainska politiken under åren därefter – president Yanukovich såg till att döma f d premiärministern Yulia Timoshenko till sju års fängelse för det – men vara konsekvenser fortfarande lever.

Det var åtskilliga timmar som jag, oftast tillsammans med Polens dåvarande utrikesminister Radek Sikorski, fick tillbringa i diskussioner om detta i Kiev under främst 2012 och 2013. Alltför många.

I kontraktet ingår att tvist skall lösas genom skiljedom i Stockholm, och i två avgöranden under det senaste året har ukrainska Naftogaz vunnit avgörande konflikter med ryska Gazprom under detta förfarande.

Det totala värdet på de ömsesidiga kraven i denna dispyt var 125 miljarder dollar, vilket är en tämligen ansenlig summa och vilket gjorde detta till det största kommersiella skiljedomsförfarandet någonsin, och utgången var att Gazprom blev skyldig att betala Naftogaz 2,56 miljard dollar, vilken är pengar det också.

Från rysk sida är man lindrigt uttryckt mindre nöjd med detta, och trots att skiljedom som denna är slutgiltig och bindande vill man nu tydligen försöka använda det ordinarie svenska rättssystemet för att komma undan skyldigheten att betala.

Sannolikheten för att detta skall lyckas torde väl vara mycket begränsad, men den juridisk-politiska kraftmätningen kommer av allt att döma att fortsätta.

Min uppgift i dagens diskussioner var väl snarast att sätta in denna fråga i det större sammanhang den hör hemma, såväl vad gäller relationerna mellan Ryssland och Ukraina som vad gäller relationerna mellan Ryssland och västvärlden i dess helhet.

En ny rapport från ECFR om dessa relationer talar om en ”normativ konflikt” som har djupa historiska rötter, som kommer att vara med oss under en betydande tid och som vi bara kan vinna genom att stå fast vid och stärka de normer som bör upp våra fria och öppna samhällen.

Ryssland har av sin historia formats annorlunda, och den europeiska omvandlingen av det väldiga landet är en process som ju gör endast stapplande framsteg. Det som i dag utgör Ukraina var en integrerad del av såväl Sovjetunionen som det ryska imperiet dessförinnan, men har detta till trots i viktiga delar också formats av andra och mer genuint europeiska traditioner.

Och det är i detta som mycket av roten till dagens motsättningar ligger.

Snart bär det dock tillbaka till Stockholm igen.

I morgon bitti bär det av åt andra hållet – till Tallinn för först diskussioner kring den viktiga Narva-krisen sommaren 1993 och därefter för de mer framåtsyftande diskussioner på Lennart Meri-konferensen.

Initiativ och oro i Paris.

PARIS: Årets möte med ECFR Council har just avslutats, och hundratalet deltagare håller på att åter spridas ut över Europa för att fortsätta de olika diskussionerna i dina respektive länder.

ECFR är ju inte någon tankesmedja i egentlig bemärkelse, utan en kombination av tankesmedja och nätverk, och med fokus inte bara på analys utan också påverkan. Och medvetet har vi kontor i sju länder runt om i Europa, men fortfarande inte i Bryssel.

Vi vill vara nära debatten som den utvecklas i Europas olika delar.

Här var det naturligt att vi var nära diskussionerna i Frankrike.

De franska planerna på en europeisk interventionsstyrka tillhörde det som vi naturlig nog diskuterade.

De olika försvarsinitiativen i Bryssel är ju fokuserade på olika typer av kapacitetsbyggande, vilket självfallet är värdefullt, men det kommer att ta många år innan de resulterar i konkret förbättring av operativ kapacitet.

Och få vill Frankrike gå fram snabbare med en mer begränsad och kapabel grupp av länder som har demonstrerad såväl vilja som förmåga att delta i konkreta militära operationer. Just är det sju länder man diskuterar med – Sverige finns inte bland dem, vilket dock såväl Danmark som Storbritannien gör – och man hoppas kunna utvidga den listan med bl a Tyskland.

Det franska tänkandet utgår mycket från de erfarenheter man gjort med konkreta situationer i Mali och Centralafrikanska Republiken, men jag hade anledning att påpeka att också dessa ju visar att medan det militära ingripandet förvisso är grundläggandet är det långsiktiga och breda och politiska insatser som kan ge stabilitet därefter, och att dessa i allmänhet kräver en betydligt bredare bas.

Och där borde – i det här Paris rätt – EU visa framfötterna bättre, och i de samlade ansträngningarna – där har Paris också rätt – är det viktigt att så långt möjligt ha med också Storbritannien.

Men många andra frågor har också passerar förbi.

I dag på förmiddagen hade vi Serbiens president Vucic, Albaniens premiärminister Rama och Makedoniens vice premiärminister Sekarinska i diskussion om utsikterna för Balkan inte minst inför diskussionerna på EU-toppmötet i juni.

Från franske håll signalerade man vid mötet nyligen i Sofia stark skepsis mot fortsatt utvidgning, och det var uppenbart att premiärminister Rama vid sina kontakter här i Paris i anslutning till vårt möte fått motsvarande besked. Det handlar tydligen om att ta hänsyn till olika delar av mer skeptiska opinioner i debatten.

Men detta kan vara farligt. Som det påpekades i debatten är status quo aldrig en option på Balkan – antingen rör man sig framår eller så riskerar man att börja glida bakåt.

Samtidigt har president Macron i Elysée-palatset haft stort möte om situationen i Libyen för att få den politiska processen att röra sig fram mot ett val i december. Avgörande spelare från Libyen fanns på plats, vilket får betecknas som en framgång, men ingen av dem var beredd att underteckna det utkast till avtal som hade tagits fram, vilket nog får betecknas som ett bakslag.

Och just fallet Libyen illustrerar ju med allra största tydlighet att medan ett militärt ingripande kan ske – det var ju 2011 – så är stabilitet därefter en betydligt mycket mer krävande uppgift.

Av lätt insedda skäl blev det mycket diskussioner om också situationen i Italien. Min medordförande i ECFR f d utrikesministern Emma Bonino fick i stort sett ta vändande plan tillbaka till Rom, och det var flera andra italienare som dessvärre såg sig nödsakade att göra samma sak.

Hur situationen i Italien kommer att utvecklas fanns det starkt delade meningar om, men oron var inte att ta fel på, och den har vi sett komma till utryck också på de finansiella marknaderna det senaste dygnet.

Italien går alldeles säkert mot nyval, men när det kommer att ske, och om det kommer att göra situationen sämre eller bättre är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Och ofrånkomligen kommer detta att påverka utvecklingen i EU i dess helhet. Det finns en påtaglig risk för att delar av det positiva monentum som etablerades med Emmanuel Macrons imponerande seger i presidentvalet här förra året kommer att förloras.

Men diskussioner som de vi haft här i ECFR är viktiga för att bibehålla momentum och för att ge framtidskraft åt diskussionerna i olika länder.

Nu bär det av hem till Stockholm igen.

Och nu ECFR Annual Council i Paris.

PARIS: I morgon drar vi här i Paris igång det årliga stora mötet med European Council of Foreign Affairs med ett tämligen laddat program av diskussioner och debatter. Och i sedvanlig ordning samlar mötet åtskilliga av de ledande tyckarna och tänkarna om Europas utrikespolitiska utmaningar.

Sådana saknas sannerligen inte i denna värld med Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping. Och med ett europeiskt grannskap som i viktiga avseenden står i brand med alla de konsekvenser det får för säkerhet och trygghet i våra europeiska samhällen.

Om ett år är det dags för val till Europaparlamentet och efter det nybesättning av alla de viktiga europeiska institutionerna, och det är naturligt att nu mer på allvar börja debatten om de utmaningar Europa måste möta under de fem år som följer därefter.

Då har Storbritannien lämnat det europeiska rådsbordet, även om vi innan dess förhoppningsvis nått en överenskommelse om övergångsbestämmelser som innebär att man är kvar i samarbetet i några år till.

Av speciell vikt är enligt min mening att vi får en bra överenskommelse om samarbete i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Storbritannien står för en femtedel av EU:s försvarskostnader och närmare en tredjedel av den samlade forskningen på dessa områden. Man har traditioner och kapaciteter som behövs för Europa i dess helhet.

Men dessvärre verkar samtalet kring dessa frågor gå trögt, och det verkar finnas lite för mycket av stelbenthet i attityden i Bryssel. Institutionernas jurister läser som alltid sina paragrafer, men i dessa frågor tror jag att det krävs mer än så.

De utmaningar vi står inför under de kommande åren kommer att kräva en koordinering av alla Europas resurser när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det handlar såväl om mjukvaran i form av analys, initiativ och politik som hårdvaran i form av konkret diplomati och mer handfasta säkerhetspolitiska insatser.

Det behöver, enligt min mening, fungera betydligt bättre än vad det gjort under de senaste åren. Och det trots att det brittiska utträdet ju innebär en mycket påtaglig försvagning.

Här är det viktigt att Sverige är berett att spela en aktiv och pådrivande roll. Och jag vill hoppas att åtminstone delar av detta också kommer att återspeglas i vår egen valrörelse.

Ulf Kristerssons tal om Europa-politiken var en mycket bra start i dessa avseende, och en viktig markering mot de krafter som med fiske i grumliga vatten riskerar att försvaga Sveriges ställning i Europa.

Risk finns att de mer utrikespolitiska frågeställningar hamnar i bakvatten i Bryssel under det kommande året. Där handlar mycket av pratet i korridorer och på middagar om spelet kring nybesättning av de olika institutionerna, och mellan medlemsstaterna handlar mycket om förhandlingarna om den nya långtidsbudgeten MFF.

Till detta skall självfallet läggas nya komplikationer som tillkommer.

Den regering Italien kommer att få kommer inte att underlätta. Just nu verkar det visserligen som om president Mattarella har blockerat processen eftersom den föreslagna finansministern var en uttalad motståndare till euron, och det anser inte presidenten kan accepteras.

Men när den frågan lösts upp kvarstår att Italien får en regering som sannerligen inte kommer att göra förhandlingarna i synnerhet inför det viktiga EU-toppmötet i slutet av den kunnande månaden enklare.

Den utrikespolitiska scenen bjuder som vanligt på viktiga händelser.

Den sydkoreanske presidenten försöker desperat att rädda toppmötet mellan Trump och Kim Jong-un, och även om jag var mycket skeptisk till det när jag skrev senast är nog osvuret bäst.

Uppenbart är att man i Pyongyang är mycket angelägna om inte minst den legitimering som ett toppmöte med USA:s president skulle innebära. Och lika uppenbart är att det råder oklarhet om vad Washington realistiskt kan förvänta sig att få ut ur ett sådant toppmöte.

I veckan som var besökte Frankrikes Macron St Petersburg för överläggningar med Vladimir Putin, och Tysklands Merkel var i Kina för bl a middag med Xi Jinping.

Och i dag är det viktigt presidentval i Colombia med implikationer för det viktiga fredsavtalet där.

Efter mina två dagar i Paris blir det för min del först Stockholm och sedan kort Oslo innan det mot slutet av veckan är dags för den traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Den sker ju också mot bakgrund av att först Litauen och sedan Estland och i höst också Lettland firar 100 år av återupprättad eller upprättad självständighet. Och det har ju också den svenska regeringen på ett fint sätt uppmärksammat genom arrangemang med de tre baltiska utrikesministrarna i Stockholm i går.

Vita Huset dikterar och svänger.

ZRNOVO: Det förblir plågsamt att se hur den amerikanska politiken utvecklas i allt mer svårförutsebar och kontraproduktiv riktning på det ena viktiga området efter det andra.

Måndagens tal av utrikesminister Pompeo med tolv krav på Iran var alldeles uppenbart utformat för att ta bort varje möjlighet av dialog med främst Iran men i viktiga avseenden också de EU-länder som ägnat mer än ett decennium åt att undvika en akut nukleär konfrontation mellan Washington och Teheran.

Morgonens nyhet i går var att president Trump instruerat det amerikanska handelsdepartementet att undersöka om importen av bilar från bl a Europa hotar USA:s nationella säkerhet.

Detta är höggradigt både bisarrt och extremt. Och det ökar ytterligare risken för att världen snubblar in i förödande handelskonflikter.

Presidenten är närmast besatt av handelsbalansunderskott, och mer specifikt ofta på just handeln med bilar. Men att påstå att amerikaner som köper en Volvo från Göteborg hotar USA:s nationella säkerhet är att driva det hela över varje rimlig gräns.

Nu är vi inte där än. Det kommer säkert att ta sin tid gör handelsdepartementet att göra sin utredning, och det är möjligt att det kommer att krävas någonting liknande tortyr för att få dess utredare att komma till den slutsats som presidenten uppenbarligen vill ha.

Och även om de skulle göra det finns det processer som trots allt måste följas.

Men som politisk signal om presidentens intentioner i handelspolitiken är det förödande – om dock någonting som möjligen skulle kunna ses som förlängningen på det vi redan sett.

På eftermiddagen kom så brevet där toppmötet med Kim Jong-un plötsligt ställdes in. Retoriken från Pyongyang, som var ett svar på retorik från Washington, hade tydligen blivit för mycket för presidenten.

Men sannolikt låg mer bakom.

Det var mycket snabbt som presidenten beslutade sig för detta möte, men långsamt har man förmodligen blivit allt mer nervös om hur det egentligen skulle sluta. Uttalandena från Pyongyang antydde dessutom att någon villkorslös och omedelbar kapitulation inte var aktuellt, och sannolikt såg presidenten risken för att allt som inte innebar detta skulle uppfattas som ett misslyckande.

Vart detta nu kommer att leda är högst oklart.

Det förefaller inte som om vare sig Tokyo eller Seoul var informerad om omsvängningen, och i den senare huvudstaden blev det brådstörtat extra sammanträde med nationella säkerhetsrådet följt av ett starkt beklagande av att mötet ställts in.

Den försoningspolitik som den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in fått en så stark början på riskerar plötsligt att helt haverera. Att detta kommer att leda till spänningar mellan Washington och Seoul är alldeles uppenbart.

Hur fortsättningen ser ut är högst oklart.

Sannolikheten för att Pyongyang gör en pudel tillräckligt spektakulär för att få igång förberedelserna för toppmötet igen torde vara relativt begränsade, även om jag skulle tro att Seoul och andra kommer att göra närmast desperata försök i denna riktning, och därmed är man tillbaka vid ruta ett när det gäller ansträngningarna att hantera konflikten.

Det är bekant att Trumps säkerhetsrådgivare Bolton haft uppfattningen att om toppmötet skulle misslyckas var det bäst att det misslyckades snabbt så att man kunde gå tillbaks till den betydligt hårdare politik som gan tror på. Han har tidigare uttalat sig för ett amerikanskt begränsat militärt anfall på Nordkorea, och alldeles säkert är det en option som han nu förr eller senare kommer att lägga på bordet i Vita Huset.

Alldeles enkelt torde det dock inte vara. Om Pyongyang fortsatt avstår från kärnvapen- eller ICBM-tester skulle det nog vara svårt för även Trump att motivera ett plötsligt militärt anfall.

Utrikesminister Pompeo har satsat åtskilligt på att detta möte skulle bli av, men får nu försöka att hantera följderna för relationerna med olika allierade i främst Ostasien, liksom den buckla på sin egen trovärdighet som det hela gett. En period av intensiva konsultationer torde följa.

Men gårdagens olika besked från Vita Huset har åter visat hur oberäknelig den amerikanska politiken i dessa dagar kan vara.

Defenestreringen i Prag.

ŽRNOVO: Det lär ha varit en rätt kylslagen dag också den 23 maj 1618. Klimatet över hela Europa hade tagit en kyligare vändning.

Mer än ett sekel hade passerat sedan reformationen hade gjort sin entré. Det var ju 1517 som munken Martin Luther hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, och sedan dess hade åtskilligt hänt. Nu hade den katolska kyrkan på allvar kommit igång med sin motoffensiv.

Och det gällde inte minst i Böhmen.

Där hade religionsfrihet rått, och protestantismen i dess olika former stod stark. Men där försökte nu den nya kejsaren och den ärkehertig han satt att styra där återkatolikisera på alla upptänkliga sätt.

Och det var anledningen till att olika protestantiska representanter begav sig upp till den stora Hradshin- borgen i Prag för att registrera sin protest.

Formerna i vilka de gjorde detta skulle bli historiska. Fem framträdande kejserliga och katolska ämbetsmän kastades helt sonika ut från den höga borgens fönster. Att de överlevde det 17 meter höga fallet tillskrevs av vissa himmelska i gripanden, men mer sannolikt den tjocka klädsel som den kalla dagen hade gjort att de haft på sig.

Den s k defenestreringen i Prag ledde inte omedelbart till krig, men räknas trots det som början på det trettioåriga krig som kom att definiera så mycket av Europas historia. Den s k westfaliska fred som 1648 satte punkt för kriget kom ju med sina bestämmelser och principer också att ses som det moderna internationella statssystemets uppkomst.

Ordentlig bröt det ut i november 1620 genom slaget vid de s k Vita Bergen – också de i närheten av Prag. De protestantiska böhmiska trupperna besegrades av de kejsarliga och bajerska trupperna i den s k katolska ligan.

Snart var alla och envar inblandade i serien av fälttåg, slag och diplomatiska manövrar som kännetecknade denna utdragna konflikt. I juni 1630 landsteg Gustav II Adolf med sin armé på Usedom i norra Tyskland, och hans bedrifter fram till Lützen den 16 november 1632 är ju en central del av svensk historia.

Det trettioåriga kriget var förödande. Kombinationen av krigets direkta och indirekta effekter gjorde att befolkningen reducerades med ca två tredjedelar av krigets centrala tyska områden, och det tog ett århundrade innan befolkningssiffrorna kom tillbaka till vad de varit vid konfliktens början.

Konflikten hade många drag vi känner igen i dag. Konfessionella stridigheter mellan olika tolkningar av en religion, maktpolitiska motsättningar, betydande ekonomiska och sociala utmaningar och inte minst de möjligheter som nya media – i detta fall tryckerikonstens ankomst – hade medfört. Propaganda spelade en central roll.

Inte utan skäl finns det därför anledning att dra vissa paralleller mellan det utdragna och komplicerade skede av konflikt som inleddes denna dag för 500 år sedan och de olika dramer och konflikter som vi ser utspelas i främst den arabiska muslimska världen i vår tid.

Här ser vi samma kombination av olika faktorer som vi såg då. Och det leder dessvärre till en något pessimistisk slutsats om den utvecklingsfas den delen av världen är inne i.

Historien upprepar sig aldrig, men det sägas att den i alla fall rimmar. Och det skadar i alla fall aldrig att reflektera över de möjliga lärdomar för vårt egen tid som den innebär.

Inte minst en dag som denna.

Framsteg på Balkan?

BRATISLAVA: Jag sitter en heldag här med diskussioner med Global Commission on the Stability of Cyberspace med diskussioner om olika möjliga normer för främst staters ansvar och uppträdande i cyberrymden i akt och mening att värna global stabilitet och staters möjlighet till fredlig utveckling.

För ett antal år sedan var detta frågor som knappt fanns, men nu är det frågor som är i hög grad relevanta, och som kommer att bli allt viktigare under kommande år.

Enkelt är det knappast.

En serie av försök inom ramen för en sak expertgrupp inom FN kom en bit på väg, men havererade därefter. Sannolikt kommer nya försök att göras även inom den ramen, men möjligen kan diskussioner i en oberoende kommission som denna föra den dialogen framåt.

Det återstår att se.

Men frapperande är hur den snabba tekniska utvecklingen ständigt kastar upp nya frågeställningar på bordet.

Det är påtagligt även här hur den snabba utvecklingen vad gäller artificiell intelligens börjar påverka gamla och skapa nya frågeställningar.

Jag har missat tidigare möten med denna kommission i New Delhi och Lille, och det har därför varit extra nyttigt att komma ikapp med diskussionerna här. Och lite är det att vara bygga från de diskussioner vi förde i den tidigare kommission med ett lite bredare mandat som jag ledde.

Slutet av veckan som gick var det efterlängtade toppmötet mellan länderna på Balkan och EU i akt och mening att bekräfta och förnya vad som sades i Thessaloniki 2003 om medlemskapsperspektivet för alla dessa stater.

Alldeles glasklart blev det inte.

Fem EU-stater anser fortfarande inte att Kosovo är en egen stat, och någon omedelbar ändring av avgörande delar av det förhållandet är knappast att vänta. För Spanien handlar det mycket om frågan om Katalonien, och för andra stater finns det andra främst historiska förhållanden som spökar.

Och detta meddelade att det i Sofia inte gick att tala med medlemskap, utan bara om ”europeiskt perspektiv”, utan att närmare definiera vad det innebär.

Frankrikes president Macron bidrog också till att något sänka den allmänna stämningen genom att understryka vikten av mer eller mindre omfattande förändringar av EU självt innan dessa nya medlemmar skulle kunna accepteras.

Ny var den ståndpunkten inte, men det hindrade inte att den ledde till en del sänkta mungipor i regionen.

Den just nu avgörande frågan är att det kommer att vara möjligt att nå en överenskommelse mellan Skopje och Athen i den makedonska namndispyten.

Skulle det lyckas kommer Makedonien i slutet av juni få grönt ljus till processen för medlemskap i EU och i början av juli få grönt ljus till ett relativt snabbt medlemskap i Nato.

De bägge premiärministrarna Zaev och Tsipras hade långa överläggningar i Sofia, men om de sedan kommer att lyckas med att förankra en kompromiss återstår att se.

I Athen har det stora oppositionspartiet Nea Demokratia, som tydligt leder i opinionsundersökningarna, nu beslutat sig för att sätta sig på tvären, vilket enligt min bestämda mening är oansvarigt, och i Skopje sker överläggningar mellan regeringen och opposition i dag.

Ett nytt bakslag här skulle vara ett allvarligt bakslag för de nya ansträngningarna för stabilitet på Balkan, medan framsteg skulle sända en påtagligt positiv signal.

På andra sidan Atlanten pågår tydligen vissa försök att definiera vad politiken om Iran egentligen handlar om, kanske för att man inte riktigt vet hur man skall hantera relationen till bl a Europa i denna fråga.

Där handlar åtskilligt nu också om försöken att komma någonstans när det gäller handelsrelationen till Kina. Högnivådelegationerna har avlöst varandra, och resultaten meddelas endast i mycket allmänna termer, men jag misstänker att ett missriktat fokus bara på handelsbalansens omedelbara siffror medför att viktigare frågor riskeras att sopas under mattan.

Här måste Europa i sin relation göra bättre.

Utanför fönstret flyter Donau förbi.

Iran och cyber i Bratislava.

BRATISLAVA: Så sitter jag denna lördag vid Donau, som för centrala Europas vattenmängder ner mot Svarta Havet, i samband med den årliga s k Globsec-konferensen i den slovakiska huvudstaden.

Sedan ett tiotal år har här samlats inte minst många som arbetar med olika typer av säkerhetsfrågor från främst de olika centraleuropeiska länderna, men också med ett påtagligt inslag från andra sidan Atlanten.

Min uppgift här var att i går tillsammans med bl a Catherine Ashton diskutera dels hur det står till med relationerna över Atlanten och dels hur vi kan förvänta oss att situationen i Mellersta Östern kommer att utvecklas i olika avseenden.

Det blev, av lätt insedda skäl, två diskussioner med ett betydande fokus på president Trumps beslut angående det nukleära avtalet med Iran och hand beslut att rikta starka sanktioner mot främst europeiska företag med förbindelser med landet.

Jag var mycket tydligt att detta är en attack mot Europas rätt att bedriva sin egen utrikespolitik och att det är nödvändig att vidta motåtgärder även om man inte skall ha överdrivna uppfattningar på hur långt dessa kan vara effektiva i det mer kortsiktiga perspektivet.

Och Cathy Ashton, som spenderade år i förhandlingar med Iran, var utomordentlig bekymrad över vad som kan komma att hända i regionen om avtalet havererar helt.

Hur det kommer at bli med det vet vi i dagsläget inte.

Det verkar paradoxalt nog som om man i Washington förväntar sig att EU skall se till att Iran fortsätter att respektera det avtal som man själv så tydligt underkänner. Men EU:s möjligheter i det avseende tror jag inte skall överdrivas.

I dag förskjuts mitt fokus här till de olika cyberfrågorna, och när Globsec tar slut i eftermiddag vidtar ett sammanträde med den globala kommissionen för cyberstabilitet som sträcker sig över morgondagen.

Denna kommission tar vidare delar av det arbete som vi utförde i den globala cyberkommission som jag ledde under tidigare år.

Bilden och filmen i Ukraina.

KIEV: Ett hektiskt dygn för uppdatering av den politiska och ekonomiska situationen i Ukraina går till ända, och jag sitter och väntar på kvällsplanet hem till Stockholm.

När det gäller situationen i Ukraina är skillnaden mellan, om jag uttrycker saken så, bilden och filmen högst betydande.

Bilden vi för via media är oftast betydande problem. Att landets egna politiker ofta talar om korruptionen får denna att framstå som ett verkligt massivt problem. Och det finns mer som kan läggas till av problem till den bilden.

Men filmen är annorlunda, d v s om man ser var landet var och var landet är i dag.

Det är förvalsatmosfär i Kiev, och det har präglat alla de samtal vi haft – från unga aktivister i civilsamhällets olika organisationer till president och premiärminister. I mars nästa år är det presidentval, och i oktober därefter parlamentsval.

Jag minns väl situationen inför det föregående presidentvalet i maj 2014.

Då var Ukraina ett land på randen av ekonomiskt och politiskt sammanbrott. Yanukovich hade kört ekonomin i botten och tvingats in i ett tvångsberoende av Moskva. Och när han sedan flydde fältet invaderar Ryssland först Krim och satte därefter igång försöket att underminera och bryta loss hela södra Ukraina.

Det var inte ens säkert att det skulle gå att hålla ett presidentval i ordnade former.

Men det gick, och med ett imponerande resultat.

Och sedan dess har landet steg för steg tydligt kommit på fötterna. Under åren sedan dess är Ukraina tveklös det land i Europa som gjort flest och betydelsefullaste reformer på olika områden.

Den ekonomiska utvecklingen har vänt, även om tillväxten nu kring 3% ligger under de 5-7% som den skulle kunna vara med fullföljd reformpolitik.

Den massiva möjlighet till korruption som låg i subventioner och system med dubbla priser inom gassektorn – vi talar om mångmiljardbelopp – har helt och hållet avskaffats.

Och åtskilliga andra möjligheter i korruption har också täppts till. Inte minst gäller detta offentlig upphandling – som inte bara i Ukraina utnyttjades på ytterligt tveksamma sätt.

Åtskilligt återstår förvisso. Olönsamma statsägda företag som mest göder olika politiska intresse. Ett system för att ge licenser för utvinning av naturresurser som är allt annat än transparant. Ett system för tulluppbörd som ännu inte reformerats full ut.

Och olika nya mekanismer för att bekämpa korruption satts upp.

Samtidigt fortsätter andra reformer. En omfattande pensionsreform och en radikal omstöpning av det gamla sovjetiska systemet för sjuk- och hälsovårdssektorn nyligen beslutats.

På många sätt imponerande resultat.

Men nu formerar alla sig för val, och stämningen som den återspeglas i olika opinionsundersökningar är att många nog hade velat att förbättringar hade kommit snabbare och att man på olika sätt är missnöjd med delar av utvecklingen.

Det bubblar av tankar och initiativ. I presidentvalet kommer vi att se gamla kända namn kämpa mot helt nya och yngre krafter, och utgången är på intet sätt given. Detta är inte Ryssland.

Och hur partibilden kommer att se efter parlamentsvalet därefter är i hög grad oklart.

Men nu bär det hemåt.

Bilden av Ukraina är fylld med problem. Men filmen är genuint imponerande.

Snabba dialoger i Washington.

WASHINGTON: Åter ett dygn i den politiska förvirringen vid Potomacfloden. Denna gång för det årliga mötet med det internationella rådgivande rådet på Atlantic Council under dagen.

Men innan dess var det i går kväll den årliga stora middagen – 700 personer är ju en del – där priser och erkännanden av olika slag delas ut i närvaro av åtskilliga dem som är eller vill vara någonting i den amerikanska huvudstaden.

Detta år var det president Bush 43 som var i centrum, och han är tydligen en mycket sällan sedda gäst i staden.

I centrum stod det stora program han drog igång under son tid som president för att bekämpa HIV/AIDS i främst Afrika, och som alldeles uppenbart varit mycket framgångsrikt.

Att han kom till Washington var alldeles uppenbart relaterat till att han var orolig gör programmets fortsatta finansiering under Trump-administrationen. Och i sitt tal gjorde han mycket tydligt att hans syn på USA i världen var en annorlunda än den som i dag dominerar i Vita Huset.

På dagens möte blev det ty följande en del mycket tydliga meningsutbyten.

Vi hade två regeringsmedlemmar – handel och inre säkerhet – i våra diskussioner liksom nyckelpersonen i dialogen med främst Europa om Iran-frågan.

Och vad jag sade skulle inte ha varit någon överraskning för de som läst denna blogg. Övriga européer – en f d president i Polen, en f d utrikesminister i Spanien, en f d generalsekreterare i Nato – fyllde på i minst lika tydliga ordalag.

Men diskussionen var självfallet bredare än så, och frågor kring Kinas utveckling och relationerna till detta land upptog en betydande plats i dem. USA hade ju en stor delegation i Peking för att diskutera handelsfrågor förta veckan, och en stor kinesisk delegation är på ingång här.

Viktigare än den fråga om handelsbalanser som dominerar Vita Husets tänkande är dock de olika teknologifrågorna och kontrollen över dem under kommande år. Det är här som fokus rätteligen borde ligga.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Hoppas det fina vädret fortfarande är kvar.

Trump förklarar krig – mot Europa.

STOCKHOLM: Att president Trump beslöt att USA skulle lämna avtalet med Iran kom knappast som en blixt från klar himmel, men det var ändå påfallande att varje uns av hänsynstagande till europeiska intressen och argument bara viftades undan.

Inte minst president Macron hade ju vikt ut sig åtskilligt för att antingen försöka få en lösning eller att i alla fall minska de negativa effekterna.

Men för all sitt smickrande fick han absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.

Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.

Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.

Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.

Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.

Från Teheran rapporteras, som väntat, olika former av reaktioner.

Chefen för revolutionsgardet välkomnade Trumps beslut eftersom det, enligt hans mening, visade att han hade haft rätt i tron att man aldrig kunde lita på USA.

Och den s k Högste Ledaren slog an samma tongångar. Intrycket var att han endast mycket motvilligt hade accepterat avtalet 2015, men att det nu visat sig att hans farhågor var berättigade.

Att det nu skulle vara möjligt att ta fram kompletterande avtal på andra områdena avvisade han bestämt. Går vi med på nya kompromisser här kommer de i alla fall att hitta på något annat därefter, var hans argument, och dessvärre fruktar jag att det kan ligga en del i detta.

Den hårda linjens män i Washington är inte intresserade av något avtal alls. Deras politik går i grunden ut på att med de medel de kan ha till sitt förfogande försöka att störta regimen i Teheran.

Detta sätter självfallet president Rouhani och utrikesminister Zarif i en synnerligen besvärlig situation.

De argumenterar uppenbarligen för att Iran skall fortsätta att tillsammans med bl a EU respektera avtalet, och har nu fått någon vecka på sig för att utröna om EU verkligen är kapabelt att göra detta med den press som kommer att komma från de brutala herrarna i Washington.

Utrikesminister Zarif kommer till Europa, och signalerna från EU-toppmötet i Sofia nästa vecka, som ju egentligen har en helt annan agenda, kommer att bli mycket viktiga.

Alldeles säkert kommer den redan skakiga iranska ekonomin att drabbas högst påtagligt av detta. Situationen vad gäller t ex valutan är redan påtagligt besvärlig.

Förhoppningar om att detta kommer att leda till revolt och förändring skall dock inte överdrivas. Den historiska erfarenheten är ju snarast att regimers stöd stärks av yttre tryck, och de har dessutom en möjlighet att skylla egna ekonomiska misslyckanden på den fientliga omvärlden.

Men både kort och långsiktigt är det självfallet utomordentligt bekymmersamt att den hårda linjens män i Teheran nu riskerar att stärkas. Det finns all anledning att räkna med ökad instabilitet i hela regionen som jag skrev i Washington Post för ett par veckor sedan.

I Kreml har man dock från en utgångspunkt anledning att glädjas.

Jag ser nu mitt på dagen att oljepriset klättrat upp till närmare 77 dollar, och det innebär tveklöst en välkommen injektion till den ryska ekonomin. President Putin får möjlighet att skjuta upp nödvändiga reformer och kan finansiera inte minst sina militära satsningar.

För mig har det blivit åtskilligt kommenterande om detta. I går i CNN och i kväll kommet jag att vara i både svensk och norsk TV för att diskutera följderna.

I morgon bär det så av till Washington igen för ett kort besök.

Det okända Rigsfaellesskapet.

STOCKHOLM: Det blev ett intresset och stimulerande dygn för mig i en dansk huvudstad dom badade i sol och dom i varje tänkbart hänseende visade sig från sin allra bästa sida.

Gårdagens diskussion med bl a nuvarande utrikesministern Anders Samuelsson och den tidigare diton Uffe Ellemann-Jensen om EU:s utvidgningspolitik och de s k Köpenhamnskriterierna följdes av utomordentlig trevlig middag med gamla och nya vänner på Tivoli.

Denna bjöd bl a diskussion på Dansk Institut för Internationella Studier av utmaningar för Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik framöver. Jag hade ombetts att ge mina synpunkter på landets politik, vilket krävde en viss noggrannhet.

Våra nordiska länder står nära varandra, men känsligheterna finns där trots detta.

Det finns åtskilliga områden där våra länder är olika i don politik. Historia och geografi spelar sina roller i att forma ländernas politik, och våra politiska kulturer har utvecklats under lite olika intryck.

Ett särskilt drag i Danmark är det s k rigsfaellesskapet, d v s relationen mellan Danmark, Färöarna och Grönland, vilket i praktisk politik huvudsakligen men inte enbart handlar om förhållandet till Grönland.

Och detta Grönland med sina ca 57.000 invånare är 98% av det samlade rigsfaellesskapet areal.

Dessa områden – samt Island, som dock fick sin självständighet 1944 – kom att tillhöra Danmark som en konsekvens av att de inte följde med Norge 1814 när dess band med Danmark upplöstes i Kiel-freden och ”fastlands-Norge” hamnade i en union med Sverige fram till 1905.

Intill dess hade det varit såväl norska och danska intressen – missionärer och handelsmän – som hade förekommit på olika delar av Grönland under olika perioder.

I en genomgång av dansk utrikes- och säkerhetspolitik för ett par år sedan beskrevs landet som ”en arktisk stormakt och ett mindre europeiskt land”, och den beskrivningen säger åtskilligt.

Sedan ett nytt avtal 2009 har Grönland s k självstyre efter att dessförinnan sedan 1079 haft vad som då kallades hemmastyre, och alldeles uppenbart är att man på Grönland ser en successiv utveckling mot en frigörelse från Danmark så fort de ekonomiska och andra omständigheterna så medger. Avtalet från 2009 ger explicit Grönland denna rätt.

I detta ligger många och inte alldeles enkla utmaningar, alldeles bortsett från det faktum att en sådan utveckling på ett alldeles avgörande sätt kommer att förändra vad Danmark egentligen är. Ett Danmark utan rigsfaellesskapet blir ett i många avseenden mindre Danmark – inte minst i ljuset av viktigare andra huvudstäder.

På Grönland arbetar man nu med att skriva sin egen författning, och det arbetet skall vara färdigt om några år.

Med all säkerhet kommer man i det sammanhanget att sträva efter att överföra ytterligare befogenheter från Köpenhamn till Nuuk – det finns ett 30-tal sådana som skulle kunna komma ifråga – och en kritisk fråga blir om författningens olika delar kommer att vara möjliga att rymma inom de ramar som den danska grundlagen ger.

Alldeles sannolikt är det inte, men heller inte alldeles uteslutet, att frågan om Grönlands självständighet kan komma att bli aktuell redan 2021. Och det är praktiskt taget redan i morgon.

Ekonomin betyder mycket.

I dag betalar Danmark årligen ca 3,7 miljarder danska kronor till Grönland, och det kommet nog att ta sin tid innan den grönländska ekonomin genom turism och gruvnäring vid sidan av traditionellt fiske kan utvecklas ditän att man klarar sig utan detta tillskott.

För några år sedan var nog förhoppningarna om att inte minst gruvnäringen skulle utvecklas snabbare betydlig högre.

Men sedan handlar det också om säkerhetspolitik. Det danska arktiska kommandot med högkvarter i Nuuk har ett väldigt ansvarsområde i polarområden som kommer allt mer i fokus, och uppe i norr har USA vid Thule en flygplats och radaranläggning som förblir av central strategisk betydelse för landet.

Ett Grönland som kommer säkerhetspolitiskt på drift kommer att bli föremål för de stora makternas spel på ett sätt som det är svårt att förutse utgången av. Och det är inte lätt att se att Grönland självt skulle kunna mobilisera de resurser som dagens danska övervaknings- och räddningsverksamhet har.

I dagens frågestund i folketinget sade statsminister Rasmussen att han såg ett behov av vad han kallade en modernisering av rigsfaellesskapet, men antydde inte vad han möjligen menade med detta.

Att det sades visade dock att denna fråga är viktig – och att den kommer att växa i betydelse under åren framöver.

Två dagar i Köpenhamn.

ARLANDA: En ny vecka inleds, och jag är på väg till Köpenhamn för två dagar av olika engagemang där.

I dag har utrikesminister Anders Samuelsson samlat ihop till en konferens med också några föd utrikesministrar om EU:s utvidgningspolitiken och de s k Köpenhamns-kriterierna.

Det var ju överenskommelsen 1993 om dessa som öppnade för EU:s stora och viktiga östutvidgning, men de är ju inte mindre aktuella i dag mot bakgrund av de utmaningar vi står inför inte minst i Sydöstra Europa.

Och i morgon talar jag för Danmarks institut för internationella studier med perspektiv på uppgifter framöver för Danmarks utrikespolitik. Så jag ser fram mot två dygn med det sydliga grannlandet.

På onsdag skall jag sedan vara hemma, men på torsdag när det av över Atlanten igen till Washington och årlig stor middag följt av International Advisory Board med Atlantic Council, men till helgen är det tänkt att jag skall vara hemma igen.

Denna måndag installeras så Vladimir Putin i Kreml för sin fjärde formella period som Rysslands president, och när han 2024 avslutar denna kommer han att ha varit sitt lands ledare i ett kvarts sekel.

Viss nyfikenhet finns kring frågan om möjliga nya ansikten i regeringen och presidentens närhet i övrigt, och om det i så fall kan signalera politiska förändringar av det ena eller det andra slaget.

Ryssland behöver ekonomiska reformer, men dessa kräver i sin tur reformer av det institutionella och juridiska systemet, och även bland dem som tror att vissa reformer kan komma finns en påtaglig pessimism om möjligheterna för dessa utan en betydligt bredare ansats.

Högre oljepriser kan ju ge en viss respit, men så mycket mer är det i grunden inte.

Samtidigt som detta pågår kring Kreml gör Italiens president Mattarella vad som kanske är ett sista försök att få ihop en mer reguljär italiensk regering. Utsikterna ör knappast särskilt goda, och det återstår att se vilka perspektiv som kan öppnas upp därefter.

På lördag måste president Trump ha beslutat sig om huruvida USA kommer att respektera det nukleära avtalet med Iran, men det allmänna antagandet förblir att han kommer att sträva efter att kliva ur också detta internationella åtagande.

Men diplomatin inte minst från europeisk sida kommer att gå på högvarv under veckan för att se om det finns någon lösning som är möjlig. Inte minst i Paris har man investerat åtskillig energi i dessa ansträngningar.

Efter gårdagens viktiga val i Libanon, är det på lördag dags för utomordentligt viktigt parlamentsval i Irak, där de valda 328 parlamentarikerna därefter kommer att utse landets både regering och president.

Den irakiska utvecklingen efter invasionen 2003 och slutet för Saddam Hussein har varit tumultartad i många avseenden, nen förhoppningsvis ger valet grunden för en viss stabilitet framöver.

Budgetmanglingen inleds i Bryssel.

BRYSSEL: Det blev ytterligare ett nedslag i Bryssel innan det på denna resa är tid att vända hemåt igen.

Den stora frågan här i staden för ögonblicket är självfallet det förslag till nästa långtidsbudget – MFF med brysselspråk – som kommissionen presenterade i onsdags.

Lyssnar man på företrädare för parlamentet och kommissionen inriktar man sig nu på att få detta godkänt under detta år, för att ha dessa frågor ur världen före Brexit och före valet till Europaparlamentet nästa år. Man blickar energiskt på höstens österrikiska ordförandeskap.

Mer erfarna röster skakar misstrogna på huvudet inför detta.

De senaste MFF har varit rätt utdragna förhandlingar där de förslag som kommissionen lagt fram oftast omarbetats rätt rejält av regeringarna i ministerrådet, och där parlamentet därefter efter ett visst grymtande godkänt resultatet.

Det här kommer med all sannolikhet att ta sin tid, även om det snart kommer att börja att bli bråttom.

Vid nyåret 2021 skall den omfattande nya budgeten träda i kraft, och för att det skall vara möjligt anses det krävas att beslut är tagna på politisk nivå minst ett och ett halvt år dessförinnan. Budgeten löper sedan i sju år t o m 2027.

Mycket av den sannolikt inte alltför omfattande mediala uppmärksamheten i olika länder kring detta har fokuserats på om man kommer att få betala mer eller mindre tull EU kommande år enligt kommissionens förslag.

Från Tyskland, Nederländerna, Danmark och Sverige hörs mer eller mindre starka protester på detta tema. Som relativt sett rikare länder innebär förslaget att de får betala lite mer. De föreslås dessutom successivt bli av med de s k rabatter som de tidigare haft.

Men viktigt som detta är finns det ju också skäl att diskutera de politiska prioriteringar som förslaget till budget ju är ett uttryck för. Och utan att ha haft vare sig möjlighet eller anledning att gå in i alla detaljer förefaller det mig som om dessa ligger i huvudsak rätt.

Anslagen till jordbruksstöd och regional utveckling av olika slag minskas med 5-7%, anslagen till utrikes- och säkerhetspolitik liksom gränsskydd ökar påtagligt och satsningarna på forskning ökar starkt.

Det förefaller mig vara alldeles riktiga prioriteringar om man ser på de utmaningar vi gemensamt står inför under kommande år. Skulle jag ha någon synpunkt skulle det vara att man borde ha gett dessa prioriteringar än större genomslag i de konkreta siffrorna.

Men okontroversiella är prioriteringarna förvisso inte.Från Paris hörs redan protester mot förslaget att minska det älskade jordbruksstödet, och alldeles säkert komme vi att få höra mer av de som gynnats av de i och för sig viktiga s k strukturfonderna för utveckling av eftersatta regioner. I Rom har man redan anmält avvikande mening.

Kommissionen har också lagt in ett komplicerat förslag som innebär att stöd kan komma att minskas om rättssäkerheten i landet är äventyras. Ungern har på goda grunder känt sig träffat, och redan anmält protest.

Dock förefaller det mindre sannolikt att detta förslag kommer att gå igenom. Beslutet om MFF-budgeten fattas i ministerrådet med enhällighet, även om sedan parlamentet också skall vara med.

Inte heller tror jag att kommissionen skall räkna med någon stor framgång för sina förslag om olika former av ny beskattningsrätt. Detta är ett återkommande tema, även om jag har svårt att förstå att man inte bara håller sig till att justera de hyggligt väl fungerande system för bidragen till EU-budgeten som fungerat sedan länge.

Sedan skall man vara medveten om att EU-budgeten med alla sina miljarder dock är påtagligt liten i förhållande till storleken på den samlade ekonomin i EU-länderna. Det handlar i förslaget som lagts om 1,11% av den samlade ekonomin.

Ser vi på Sverige har vi ju offentliga utgifter på ca 50% av BNP, och dessa förökas sedan på EU, statlig och kommunal nivå. De bägge senare svarar då för ca 49% och den europeiska nivån för ca 1%.

I den statliga nivån ingår då också utgifter på den globala nivån till t ex FN, men dessa belopp är i dessa sammanhang relativt små.

Långsiktigt skulle jag tro att den fördelningen kommer att se lite annorlunda ut, med en högre andel av de samlade offentliga utgifterna för den europeiska nivån. Men där är vi inte ännu.

Lyssnar man på vad som rör sig i Bryssel handlar det också påfallande mycket om positioner och personer efter EU-valet på senvåren nästa år – dessvärre mindre om politiken under dessa kommande år.

Men till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

Nu när det hem till Stockholm igen.

Dessa ständiga bråk om Brexit.

LONDON: Det blev ett trevligt dygn här för det 39:e mötet i serien av dessa informella transatlantiska dialogmöten med blandning av diplomater, tankesmedjor och oberoende personer av mer eller mindre säkerhetspolitisk tyngd.

London, Paris och Berlin är alltid väl representerade på såväl formell som informell nivå. Från Washington var det denna gång bara Pentagon-delen av administrationen som fanns med, men det saknade inte intresse,

Frapperande är hur synen på Ryssland under det senaste året blivit mer bekymrad och pessimistisk. Jag noterade ju detta nyligen också i Berlin.

I London har man kanske aldrig tillhört den blåögda skaran, men också här är utvecklingen tydlig när man lyssnar på de ledande personerna i frågor som dessa.

Men mest påfallande i vår dialog denna gång var kanske synen på den kinesiska utvecklingen och dess betydelse, och den både implicita och explicita frågan om vi över Atlanten kommer att förmå oss till en samsyn och ett gemensamt uppträdande under de kommande decennierna.

Det handlar inte bara om att balansera Kina – inte minst i militärt hänseende är det en fråga som sysselsätter tänkare i USA – utan om det kommer att gå att ha dem konstruktivt integrerade i ett globalt nätverk som inte förråder eller underminerar våra grundläggande västliga världen.

Och hur det i så fall skall kunna åstadkommas.

Den frågan är det tydligt att man kan angripa på lite olika sätt. Der var tydligt i våra diskussioner. Dialogen kommer att fortsätta.

Ett nedslag i London är alltid ett nedslag i Brexit-processen ständigt pågående drama.

I går eftermiddag blev premiärminister May uppenbarligen överkörd i regeringens särskilda Brexit-kommitté.

Den något egenartade lösning hon fört fram för att lösa problemet med cirkelns kvadratur när det gäller tullar, tullunionen och gränsen på Irland fick inte majoritet bland de elva kabinettsmedlemmar som ingår i denna kommitté, och hela frågan skickades nu tillbaka till skrivbordet.

Det illustrerar väl problemen i hela processen.

Den brittiska regeringen är splittrad och förvirrad i viktiga frågor. Och då skall sägas att även om premiärministern skulle ha fått stöd för sin linje i går var det ett förslag som jag starkt betvivlar hade överlevt den första förhandlingskontakten med Bryssel.

Tiden håller dessutom på att rinna ut.

Dessa frågor bör helst vars avklarade innan det viktiga EU-toppmötet i slutet av juni. Därefter går ju hela maskineriet i dvala till i början av september, och då börjar det verkligen brinna i knutarna.

Den sista mars nästa år lämnar ju Storbritannien EU, och det kommer ju att ta sin tid att också parlamentariskt såväl i Bryssel som i London godkänna det avtal om utträdet och övergångstiden som man förhoppningsvis kommit överens om.

I dag är det dessutom lokalval i England. Dessa brukar väl sällan kasta omkull de politiska kalkylerna i landet, men saknar självfallet inte betydelse. Kommer Labour att vinna mycket, eller kommer Labour att vinna lite mindre? Det förefaller att vara frågan.

Men nu blir det Eurostar-tåget under tunneln till Bryssel.

Och där blir det diskussioner och middag med ledningen för EPP-partiet i regi av dess tankesmedja Martens Center.

Netanyahus lilla show.

NEW YORK: Efter en strålande sommardag lämnar jag nu världsmetropolen vid Hudson River och återvänder genom natten till den gamla världen.

Dagen har bl a inneburit möte med det International Advisory Board som håller på att sättas upp för Indiens globala tankesmedja Observer Research Foundation och som också jag ombetts att hjälpa till med.

Det handlar om att bygga ett bättre globalt nätverk, att identifiera frågor för framtiden och att förbereda nästa stora Raisina Dialogues i New Delhi i januari nästa år.

Men dagarna här har också inneburit möjligheter att ta lite av temperaturen på arbetet i den lite speciella bubbla som FN och dess sekretariat här i New York utgör. Jag tillhör ju en liten grupp av externa rådgivare till presidenten i FN:s generalförsamling, men det har också blivit samtal med några vänner i kretsen av ambassadörer här.

Stämningen kan väl bäst beskrivas som bekymrad.

Säkerhetsrådet är en sak för sig.

USA:s engagemang är mycket begränsat, och motsättningarna kring främst Syrien är mycket djupgående. Och fler problem är med all sannolikhet på väg.

Generalsekreteraren Antonio Guterres har dragit igång ett ambitiöst arbete för att reformera sekretariatet, men hur det kommer att gå med det är fortfarande skrivet i stjärnorna.

Arbetet är viktig, och ambitionen är berömvärd, men han är inte den första som upptäcker att FN-strukturerna är bysantinskt sofistikerade i sin motståndskraft mot seriösa försök till reform.

Men låt oss hoppas att pessimismen denna gång visar sig vara felaktig. Reformer behövs. Det är viktigt att FN kan leverera.

Också annat har dock trängt sig på.

För någon timme sedan satt jag i CNN:s studio här och kommenterade för deras globala sändningar den välregisserade bredsida som Israels premiärminister Netanyahu i en TV-show i går levererade mot det nukleära avtalet med Iran.

Den israeliska underrättelsetjänsten har lyckats komma över en ansenlig mängd av arkivmaterial om det iranska nukleära programmet, vilket alldeles självklart inte saknar intresse.

Skalar man bort utanverken av upphetsad retorik bekräftade dock det som presenterades att det iranska kärnvapenprogrammet avslutades 2003. Att det kunde presenteras åtskilliga detaljer kring detta förändrade inte den alldeles avgörande slutsatsen.

Men på något sätt ville Netanyahu antyda att blotta förekomsten av detta arkiv, som f ö inte tycks ha varit särdeles väl bevakat i Teheran, var uppseendeväckande och antydde att någonting var fel med avtalet.

Men så är det självfallet inte.

Sverige har fortfarande kvar viktiga arkiv från det svenska kärnvapenprogrammet utan att någon tror att vi därför håller på att snickra ihop några bomber i hemlighet.

Så gott som alla seriösa bedömare jag sett uttala sig har konstaterar att det som presenterades snarast visade att kärnvapenprogrammet avslutats, att avtalet behövs och att avtalet fungerar.

Men Netanyahu blåser på med allt det han kan. Åtskilliga i går twittrade ut länkar till hur han på motsvarande sätt 2003 sade att det var alldeles säkert att Saddam Hussein snabbt var på väg mot kärnvapen. Det var effektivt framfört då också – men alldeles uppåt väggarna fel.

Hela showens avsikt nu var självfallet att i Vita Huset lägga moteld mot förra veckans europeiska ansträngningar att få USA att stå fast vid det avtal som så uppenbart borde ligga i allas intresse. Också Israels.

Om det var nödvändigt eller ej kan diskuteras.

Allt tyder på att Trump och det nya team som nu omger honom är på väg käpprakt åt fel håll i frågan. Den 12 maj eller strax dessförinnan skall besked komma i frågan.

Och därmed kommer vi att vara på väg mot ett än mer konfliktfyllt Mellersta Östern.

I morgon landar jag i London för de informella transatlantiska utrikespolitiska samtal som vi är en grupp som har två gånger om året.

Det blir ett snabbt nedslag med ECFR och sedan direkt till utrikesdepartementet FCO för diskussionerna där. Någon ambassad brukar därefter förse oss med måltid.

Och med all säkerhet blir det åtskilligt kring Iran i morgon i London också.

Stå upp för våra öppna samhällen!

NEW YORK: Dyker man ner i media här, besöker en bokhandel eller bläddrar i olika mer kvalitativt inriktade publikationer är det svårt att undgå intrycket av att vi kommit in i den västliga depressionens och pessimismens tid.

I förgår skrev David Runciman från Cambridge en lång sak i Wall Street Journal om hur tilltron till den västliga modellen av ett fritt samhälle nu utmanas av den kinesiska utvecklingen. Senaste numret av Foreign Affairs frågar på omslaget ”Is Democracy Dying?” och utvecklar pessimismen i ärendet i ett antal artiklar. På bokdiskarna varnar nya böcker av Madeleine Albright för fascism och av Timothy Snyder för tyranni. Liberalismens kris förefaller att vara ett genomgående tema.

Och jag skulle kunna fortsätta exemplen. Tidsandan är pessimistisk, gränsande till alarmistisk, när det gäller stämningarna i våra liberala samhällen.

Och det finns förvisso skäl till oro inte minst om man följer den politiska diskussionen här.

F d underrättelsechef Michael Hayden skrev i söndags i New York Times om farorna med ett samhälle där tilltron till fakta och sanning håller på att eroderas på det sätt som ju fenomenet Trump bidrar till, och kommer tydligen ut med en bok i ännet.

RAND, där jag sitter i styrelsen, har publicerat en mycket uppmärksammad studie av ”Thruth Decay” i den amerikanska samhällsdebatten.

Om respekten för fakta och sanning plötsligt försvinner öppnar sig betydande faror. Den demokratiska dialog som i den ideala världen formar våra samhällen försvinner, och i stället blir det politik baserat på känslor, fördomar och rädsla som riskerar att ta över.

Och det kan leda långt bort från de öppna och fria samhällen vi vill ha.

Förvisso ser vi en del av detta också i olika europeiska länder, om än mindre utpräglat. Men oroande är ju hur i delar av Centraleuropa den nationalistiska agendan tydligt fått övertaget över den liberala. De slutna kollektivens trygghet sätts tydlig före de öppna samhällens möjligheter.

Den aggressiva nationalismen breder ut sig, men också andra former av bedrövlig kollektivism.

I veckan kommer man i Trier i Tyskland att inviga en staty av Karl Marx med anledning av att det var för han föddes för 200 år sedan. Bysten är en officiell gåva av Kina, och en officiell delegation från det kinesiska kommunistpartiet kommer också att vara på plats.

Det kommer uppenbarligen också Jean-Claude Juncker, av skäl som är mindre uppenbara, att vara.

Marx var förvisso en produktiv social kritiker och författare, men i allt väsentligt kom han att få fel i sina förutsägelser, och hans politiska rekommendationer har dessutom visat sig vara vare sig mer eller mindre än katastrofala.

Han såg ju det privata ägandet som roten till allt ont, och dess avskaffande som vägen till allt gott, och få politiska tankar eller förslag har visat sig så både felaktiga och farliga som denna.

Sanningen är att rätten till privat ägande är förutsättningen för ett fritt samhälle, och dessutom fundamentet i den fria ekonomi som är en förutsättning för utveckling.

Den kinesiska utvecklingen motsäger på intet sätt detta. Tvärt om.

Förvisso är det ett kommunistiskt parti som hyllar Marx och Lenin som styr det stora landet, men den politik som under de senaste decennierna lett till en så stark utveckling har ju baserats på att erkänna den privata äganderätten och marknadens avgörande betydelse.

Paradoxalt nog är det liberala, och alls icke marxistiska idéer, som gett Kina dess framgång under senare decennier.

Den långsiktiga frågan förblir om det kommer att gå att förena en i avgörande avseenden fri ekonomi med ett i avgörande avseenden ofritt samhälle i övrigt. Kortsiktigt är det förvisso uppenbart att det fungerar, men långsiktigt är det enligt min mening högst tveksamt och snarare mindre sannolikt.

Och därmed tycker jag att delar av den pessimism som finns i den aktuella debatten är något överdriven. Förfallet i delar av den amerikanska politiska debatten är påfallande, och de faror detta innebär påtagliga, men världen i övrigt ger knappast underlag för den mer grundläggande pessimism.

Ekonomierna har hyggligt återhämtar sig från finanskrisen 2008, och i den mån ekonomer har svårt att förstå sammanhangen just nu kan det mycket väl ha sin grund i det stora teknologiska skifte som ju den globala ekonomin bara står i det inledande skedet av. Vetenskapen rusar framåt, och det kommer att fortsätta att ha omvälvande effekter.

Och det förblir fria samhällen som har de bästa möjligheterna att frigöra dessa krafter till allas nytta. Det kollektiva kan förvisso mobilisera människor i gemensam rädsla, men i detta ligger också ett förtryck av friheten som förr eller senare kommer att slå tillbaka.

Hitler mobiliserade sitt folk, och partidagarna i Nürnberg var imponerande skådespel, men de mest briljanta tvingades söka sig till andra sidans av Atlanten. Stalin kunde bygga både stålverk och förvisningsläget, och det marscherades och sjöngs på Röda Torget på 1 maj, men bygget rasade trots allt sönder och samman efter några decenniet.

Och dessa grundläggande förhållanden har knappast förändrats. De grundläggande villkoren för framgångsrika samhällen förblir desamma som de varit också i dessa mer utmanande och besvärliga tider.

Men otvetydigt är att det i många avseenden är svårare i dag i olika avseenden. Det brukar jag vara en av de första som påpekar.

Det gör det än viktigare att i dessa pessimismens tider stå upp för våra öppna samhällen, för friheten och för den liberala ordningens grundläggande principer.