Ny dramatik på andra sidan Atlanten.

30 oktober 2016

STOCKHOLM: Efter några dygn med diskussioner runt Östersjön – i först Warszawa och sedan Riga – damp jag i dag i alla fall ner här i Stockholm för ett dygn eller så.

Men redan i morgon bär det iväg igen, och nu till en annan Östersjö-metropol, nämligen Köpenhamn.

Det är det danska utrikespolitiska samfundet som firar 70 år, och av någon anledning har de bett just mig om att vara kvällens högtidstalare.

Så det kommer att bli några reflektioner om såväl Danmark som Sverige såväl i detta Östersjö-område som i vårt vidare Europa. Jag återkommer här med vad jag kommer att ha att säga.

Dagarna därefter kommer dock att bli lite ledigt på lite sydligare europeiska breddgrader. Man kan dra ut lite på hösten innan vintern förr eller senare infinner sig i alla fall.

Just nu tätnar onekligen dramatiken kring den amerikanska valrörelsen.

Det nya uttalandet från FBI om Hillary Clinton och hennes email har medfört ett skifte i hela valrörelsen. Och jag vet väl från egen erfarenhet hur fokusskiften av detta slag påverkar en valrörelse.

Under ett par veckor låg huvudfokus på Donald Trumps kvinnosyn, och eftersom de tre TV-debatterna föreföll att ha utfallit vl för Hillary Clinton började de allra flesta utgå från att nu var presidentvalet avgjort.

Lugnt skulle Hillary segla fram till valdagen och segern den 8 juni.

Men i fredags kastades allt detta över ända, och nu är det mesta osäkert.

Clinton-kampanjen förefaller nu inställd på att få FBI att redan inom några dygn klara ut vad som gäller och vad som inte gäller.

Man är, på tämligen så goda grunder, rädd för att det blir diskussioner kring denna fråga som kommer att dominera under de nio dygn som återstår.

Och då finns en icke obetydlig risk. Framför allt är det sannolikt Clinton-kampanjens förmåga att få folk till valurnorna som riskerar att påverkas negativt, och just denna har tidigare ansetts vara en av dess största fördelar.

Så det är naturligt att de nu satsar på att på ett eller annat sätt få denna fråga avfärd så snabbt som möjligt. Men även om det i mer formell mening skulle lyckas kommer eftereffekter med nödvändighet att hänga kvar. Tiden till valdagen är alltför kort.

Nio dygn är en lång tid i politik, och det är oklokt att räkna bort möjligheten av fler överraskningar.

Själv brukade jag inför svenska val, som ju alltid är på en söndag, alltid vara extra påpasslig för hur agendan och diskussionen såg ut på onsdagen och torsdagen. Det satte i allmänhet lite av de återstående trenderna.

Och jag har varit med om situationer då media just under den perioden plötsligt kastade in någonting nytt som satte märkbart avtryck.

Så den tendens till segervisshet som höll på att etablera sig bland Clinton-anhängare intill för några dygn sedan finns det nog all anledning att lägga åt sedan.

Det här kan – bokstavligt talat – gå hur som helst.

Men i alla händelser kommer jag i alla fall att vara i Washington på valkvällen för att se resultatet komma in.

Innan dess kan dock mycket komma att hända.


Nu i Warszawa – och i morgon till Riga.

27 oktober 2016

WARSZAWA: I går damp jag ner här i den polska huvudstaden för att delta i diskussionerna på årliga Warsaw Security Forum.

Men jag hade också möjlighet att vara med när det undertecknades ett samarbetsavtal mellan svenska Saab och den polska statliga försvarsmaterielkoncenen PDZ, främst inriktat på undervattensområdet.

Det var 2011 som Polens dåvarande utrikesminister Radek Sikorski och jag tog fram överenskommelsen om ett strategiskt partnerskap mellan våra bägge länder.

I dag är åtskilligt annorlunda, med olika politiska utvecklingar i våra bägge länder, men samarbete som detta skall sträcka sig över långt längre tidsperioder, och därför är det tillfredställande att se att det fortfarande rör sig framåt, om än det politiska samarbetet är långt mindre nära nu än vad det var då.

Temana på diskussionerna här är varierande.

Själv deltog jag i en tämligen livaktig panel i dag på förmiddagen om EU:s utveckling med bl a Alexander Stubb från Finland.

Och i kväll skall jag hålla tal på den galamiddag här där Estlands f d president Toomas Ilves skall tilldelas en utmärkelse som tidigare bl a Radek Sikorski och jag fått.

Ämnena i övrigt i diskussionerna fladdrar förbi.

Robotförsvar i Europa. Samarbete med Iran. Humanitära katastrofen i Syrien. Oklarheten kring Rysslands utveckling. Nato efter sommarens toppmöte i Warszawa. Sönderfallande och söndrade stater.

Men valrörelsen i USA har vi än så länge lyckats att hålla oss borta från.

I morgon eftermiddag fortsätter jag härifrån till Riga, där en årlig motsvarande samling äger rum, och där jag också ombetts att ge de bidrag jag kan till den internationella dialogen.

Säkerhet i Östersjö-området är självklart en viktig fråga här, och kommer att fortsätta att vara der under diskussionerna i Riga. Och alldeles klart är att detta kräver ett närmare smarbete mellan berörda EU- och Nato-länder i regionen.

Nato-länderna stationerar nu roterande bataljoner i de tre baltiska staterna och Polen, vilket jag tror är stabiliserade utan att vara provocerande.men jag tror att det kommer att krävas mer också av maritimt samarbete, och här är alldeles uppenbart Polen och Sverige två nationer som borde ha mycket att tala om.

Och kring detta fortsätter samtalen nu här i Warszawa och, för min del, i Riga under helgen.


Den nya handelskrisen i EU.

23 oktober 2016

STOCKHOLM: Det vänsterstyrda vallonska delstatsparlamentets vägran att godkänna det handelsavtal med Canada som EU förhandlat fram har nu lett till en kris som till sina möjliga konsekvenser är mycket allvarlig.

Canada är ett i de flesta avseenden man kan tänka sig närstående land, och skulle det inte vara möjligt att ha ett handelsavtal med Canada inses det lätt att de flesta andra handelsavtal också får läggas på hyllan.

Och då handlar det om en kärnfunktion i EU-samarbetet. Tullunionen och den gemensamma handelspolitik är inget sent påfund, utan var ett grundläggande inslag redan i Romfördraget 1957.

Och sedan dess har den gemensamma handelspolitiken varit ett av EU:s påtagligt mest verkningsfulla instrument såväl när det gällt att främja handelsmakten EU:s egen ekonomiska utveckling som när det gällt att ge EU en viss tyngd i den globala dialogen i övrigt.

Hitintills har det varit så att handelsavtal förhandlats av kommissionen på basis av ett mandat som getts av medlemsländerna i ministerrådet, och därefter har det färdiga avtalet ratificerats av Europa-parlamentet. Så har det varit med det 50-tal mer eller mindre betydelsefulla handelsavtal som EU ingått, och som ju haft stor betydelse också för Sveriges exportindustri.

Men under trycket av tumult i vissa socialdemokratiska partier gick kommissionsordföranden Juncker i våras med på att man u skulle ratificera handelsavtal också i samtliga de nationella parlamenten. Plötsligt handlade det om en procedur i 29 olika parlamentariska församlingar.

Men i vissa länder kräver nationell ratificering också ratificering av delstater eller motsvarande, och här är Belgien det mest extrema exemplet med behov av beslut i fem olika parlamentariska församlingar med var och en av dem med faktisk veto-rätt över Belgiens politik.

Det var gjutet att detta förr eller senare skulle leda till problem.

Ett antal främst vänsterpartier runt om i EU har mer eller mindre kidnappats av mer eller mindre frihandelsfientliga grupperingar och strömningar, med socialdemokraterna i Sverige som ett notabelt undantag.

Längst verkar stollerierna ha gått i Österrike, men även annars solida tyska SPD har fått sig en släng av det hela, och det var tryck därifrån som fick Juncker att göra sin fatala historiska reträtt.

Och så kör då allt fast i Belgien och dess motsättning mellan Valloniet och Flandern.

Genom historien har dessa två regioner i det som 1830 blev Belgien utvecklats mycket olika. En gång var det till Flanders handelsplatser som Hansans och Venedigs rikedomar från respektive håll sökte sig, men sedan kom den dramatiska ekonomiska nedgången.

Då blev det så småningom vallonerna och deras kunskap om järnhantering som tog över. Det var ju kunskap därifrån som gjorde att vårt eget Bergslagen kunde utvecklas och Sverige under en tid bli en europeisk stormakt. Och när den industriella revolutionen kom var de vallonska stålverken i spjutspetsen för den nya rikedomen.

Men det var då det.

Sedan dess har den gamla kol- och stålindustrin gått dramatiskt tillbaka och regionen stagnerat. Och det samtidigt som Flandern skjutit ny fart och mycket påtagligt tagit över den ekonomiska ledningen i det hopklistrade landet.

Och nu är det vänsterdominerade Valloniet som med utnyttjande av regional makt som nationalistiska Flandern pressat fram vill stoppa ett handelsavtal som alla andra parlamentariska församlingar i såväl Belgien som det övriga EU sagt ja till.

Vad de har för synpunkter på avtalet är oklart. De vill inte vara alltför precisa på den punkten. Men det rör sig väl om en blandning av klassisk protektionism och mer nymornat motstånd mot varje form av globalisering.

Det är en i grunden orimlig situation som aldrig borde ha tillåtits uppstå. Kommissionen skulle aldrig ha kapitulerat på det sätt som man gjorde.

Oavsett om den kanadensiska knuten löses upp eller inte – inom timmar måste premiärminister Trudeau besluta om det finns anledning att sätta sig på ett plan till Bryssel för ett planerat undertecknande eller ej – ter sig ursikterna för andra handelsavtal nu dystra.

Indien? USA? Vietnam? Japan? Singapore?

Och det allvarliga med detta är ju att det spelar EU-motståndare tydligt i händerna.

Den starka gemensamma handelspolitiken, och EU:s arbete för fri handel över världen, är en av de viktigaste av de ekonomiska fördelar som medlemsskåpet ger medlemmarna. Om denna nu de facto försvinner – ja, vad händer då? Och vilka konsekvenser kommer detta på sikt att leda till?

Det vi nu ser är ju ytterligare ett tecken på den successiva ”orbanisering” – efter den nationalistiske ungerske premiärministern – av politiken i olika europeiska länder just nu, ibland åt höger, ibland åt vänster, men alltid bakåt.

Illa är det förvisso.


Också så har vi det här med Saudiarabien…

21 oktober 2016

DUBAI: Jag ser att det, föga förvånande, brutit ut ett visst tumult i fäderneslandet över det faktum att statsministern skall besöka Saudiarabien.

Tumultet är måhända förklarligt mot bakgrund av den i grunden missriktade kampanj som länge drevs av framför allt Ekot mot det gamla beslutet – det var regeringen Persson – att sälja pansarvärnsrobotar till Saudiarabien och vad som följde av det.

Att det blivit knäppt tyst om allt kring just denna del av vår relation är bara att notera. Varje kampanj har väl sin tid, kan man anta.

Men att statsministern nu åker till Ryiadh är både naturligt och bra.

Jag var själv i Saudiarabien såväl som statsministern som i egenskap av utrikesminister.

Syftet med mina olika besök var dels främjande av svenska ekonomiska intressen och dels allmän utrikespolitisk dialog. Och det var i bägge avseenden viktigt.

Och därtill kom självfallet en nyfikenhet på den omvandling som det saudiska samhället förr eller senare måste genomgå.

Och jag antar att samma sak gäller nu.

Saudiarabien är en stor och viktig exportmarknad för Sverige – det handlar om konkurrenskraft och sysselsättning – och det skadar förvisso inte om detta stöds också av regeringen.

Så har det alltid varit förr, och så bör det vara också nu.

Men därtill kommer självklart att landet är en viktig utrikespolitisk aktör i en också för Europa och Sverige viktig region.

Om detta har så mycket med FN:s säkerhetsråd stt skaffa är väl mer tveksamt.

Saudiarabien är ju landet som efter ha blivit invalt i detta demonstrativt avstod från sin plats eftersom man ansåg säkerhetsrådet värdelöst i alla frågor man intresserade sig för.

Lite provokativt, förvisso, men så var det faktiskt.

Men självklart är landets utrikespolitiska agerande värt att diskutera.

I Yemen råder just nu en 72 timmars vapenvila, med förhoppningen att den FN-process som havererade i augusti nu skall ha en möjlighet till framgång.

Ytterligt osäkert, skulle vara min bedömning.

I Syrien har Ryiadh en mycket tydlig linje mot Assad-regimen, och den förefaller f ö n att leda till en kris i den viktiga relationen med Egypten. Kairo är tämligen beroende av flödet av miljarder från Ryiadh.

Och den långt ifrån enkla relationen med Iran har jag ju haft anledning att ägna viss uppmärksamhet inom ramen för det arbete som ECFR bedriver i frågan.

Listan kunde göras längre.

Sedan har ju i media och annorstädes utbrutit den ständiga etikett-striden.

Den brukar dyka upp när Saudiarabien är aktuellt – däremot mer sällan annars.

Den har jag aldrig deltagit i. Den blir alldeles för fyrkantigt.

Saudiarabien är förvisso ingen demokrati, och har heller inga anspråk i den riktningen.

Det regerande saudiska kungahuset ser sin legitimitet framförallt i att man är beskyddare av islams två heligaste platser.

Och styr landet med någonting som med en äldre svensk terminologi nog bäst skulle kunna betecknas som envälde.

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden.

Den hade förvisso sina både ljusare och mörkare sidor, som självfallet bara kan värderas i ett bredare historiskt sammanhang.

I något sammanhang när det stormade i media om kontakter med Saudiarabien råkade jag säga att vi måste inse att inte hela världen är som Skövde.

Och det gäller i grunden fortfarande.

Påtagligt viktigt tycker jag det är att säga att också vi har ett mycket starkt intresse av att det omfattande reformprogram som nu börjar att rullas ut i kungadömet under rubriken Vision 2030 också kommer att lyckas.

Ett misslyckande kan leda till att det saudiska väldet på ett eller annat sätt kollapsar, och den som tror att det som då dyker upp bland dynerna är fullfjädrade demokrater har illa läst sin historia.

Reformprogrammet är självfallet först och främst ekonomiskt, men har omfattande sociala och i sin förlängning självfallet också politiska konsekvenser.

Jag är övertygad om att det också gäller den viktiga frågan om kvinnans ställning i det saudiska samhället. Och jag tror att steg successivt också kommer att tas mot ett mer representativt sätt att utöva styrandet av landet.

Förvisso kommer dessa steg för många, inklusive oss, att framstå som alldeles för små och alldeles för försiktiga.

Men det är klokt att veta att det finns betydande intressen i det saudiska samhället som med viss kraft kommer att hävda den motsatta ståndpunkten.

Högljudda föreläsningar från oss i dessa frågor har förvisso sin inte minst inhemska egna publik, och våra värderingar får vi inte svika, men dessvärre tror jag inte man skall överskatta deras effekter när det gäller att snabbt förändra det saudiska samhället.

Jag vet väl från mina olika besök, och andra kontakter med saudiska företrädare, att det är en inte alldeles lätt balansgång.

Vårt syfte är ju att öppna sinnen, men effekten kan lätt bli att i stället stänga dörrar.

Att bredda kontaktytorna mot det saudiska samhället, också genom utvidgade ekonomiska förbindelser och andra samarbeten, tror jag faktiskt är det i sak bästa sättet att också ge vårt bidrag till denna viktiga men successiva förändring.

Mindre rubrikskapande, måhända, men i längden mer effektivt.


Reformer och strider formar nya arabvärlden.

20 oktober 2016

DUBAI: Sent i går kväll landade jag här, spenderar dagen med framför allt diskussioner om olika geopolitiska utmaningar i regionen och vidare, och återvänder i morgon hem igen.

Jag tillhör dem som alltid är nyfiken på vad man flyger över på längre flygningar som gårdagens.

När jag flög hit för några veckor sedan gick rutten söderut över Europa, sedan längs Turkiets Svarta Havs-kusten och vidare över Teheran ner till Dubai.

Men i går var det en mer nordlig rutt över Ryssland.

I det vackra vädret kunde jag titta ner på Dagerort, Tartu och Pskov innan molntäcket dolde marken.

Men sedan passerade vi Rostov vid Don i södra Ryssland innan jag i den mörka natten kunde se ljusen från Quom och Isfahan och så småningom oljeinstallationerna i gulfens grunda vatten.

Det är mitt tredje besök här i UAE inom några månader, och fler står i programmet. Men det handlar också om den vidare regionen och dess utmaningar.

Media här domineras dels av kriserna och krigen kring Aleppo och Mosul – men också kring Yemen och Libanon – och dels av att Saudiarabien i går på de internationella kapitalmarknaderna tog upp ett lån på rekordstora 17,5 miljarder dollar.

Och på olika sätt speglar detta regionens olika utmaningar.

Dels konflikterna och krigen, dels behovet av tämligen så grundläggande reformer.

I Saudiarabien handlar det nu om den s k Vision 2030, som är en plan för djupgående främst ekonomiska men också sociala och i sin förlängning och till sina konsekvenser också politiska reformer.

Och det är delvis för att skapa finansiellt utrymme för denna nödvändiga reformpolitik som man nu också börjar att låna pengar.

Om det finns ingenting att säga, men risken är alltid att man frestas att låna för mycket och därmed kommer att reformera för lite.

I slutändan är det ju reformerna och inte lånen som kommer att avgöra Saudiarabiens framtid.

Det ligger i mycket hög utsträckning i vårt intresse att detta saudiska reformprogram lyckas. Konsekvenserna av motsatsen skulle riskera att bli mycket besvärliga.

För ett par veckor sedan var jag ju i Teheran och diskuterade bl a motsvarande frågor. Också där måste stora reformer stå på agendan under kommande år.

Också här i UAE sker förändringar.

Moms kommer att införas. Beslut har redan fattats om en konkurslag. Subventionerna minskas. Det handlar om att ställa om till en framtid där det inte främst är oljan man lever på.

Och jag ser att man nu säger att Dubai till 2020 – när den stora världsutställningen kommer att ske här – skall bli världens mest digitaliserade och smarta stad.

Så medan mycket av regionens framtid förvisso avgörs av strider kring Mosul och Aleppo, handlar kanske än mer långsiktigt om reformer i Riyadh, Abu Dhabi och Teheran.

Om också detta handlar mina samtal här i dag.

Under tiden samlas EU:s ledare i Bryssel för viktigt toppmöte.

Det är inte tolerabelt att internt käbbel med socialister i Vallonien i Belgien skall stoppa EU:s viktiga handelsavtal med Canada. Den del av Belgien som faktiskt handlar med Canada – Flandern – är ju liksom den belgiska regeringen starkt för.

Men åtskilligt kommer i kväll att handla om Ryssland.

Samtalen med president Putin i Berlin i går handlade om en färdplan för Minsk-avtalets
genomförande. Djävulen finns i detaljerna, så det återstår att se hur det går med detta.

Men också Syrien tillhörde samtalsämnena.

Och där förefaller positionerna låste.

En tydlig EU-position i dessa frågor är viktig. Vi får se hur det går.


Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare.

18 oktober 2016

STOCKHOLM: Denna oktober är det faktiskt 25 år sedan den borgerliga fyrpartiregering där jag var statsminister tillträdde.

Det var en annorlunda, och inte alldeles enkel tid, och det kan finnas anledning att återvända till vad vår borgerliga regering åstadkom under dessa år i början av 1990-talet.

Och jag gör det här i allt väsentligt baserat på en text som Bengt Westerberg – då folkpartiledare och vice statsminister – publicerade ett decennium senare.

Sveriges läge var påtagligt besvärligt. Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Regeringskrisen tidigt 1990 innebar ju ett offentligt haveri för den socialdemokratiska politiken.

Mot den bakgrunden hade Bengt Westerberg och jag hösten 1990 skisserat ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det gemensamma programmet – vars väsentliga drag såväl Kristdemokraterna som Centern kom att ansluta sig till – bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober 1991 var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev också det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut? Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. De flesta ledande socialdemokrater kom senare att hävda att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det.

Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var för oss en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt regeringsprogram var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden. I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten, och efter att under år försökt att bromsa processen, hade ju den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan.

Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. Och det var ett arbete som vi strävade efter att genomföra i så bred politisk enighet som möjligt.

När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi på kort tid fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Detta innebar också ett avsked från tidigare decenniers s k neutralitetspolitik. Vi förklarade att den etiketten i och med steget in i den Europeiska Unionen inte längre korrekt beskrev vår politik.

Och arbetet med att hjälpa de tre baltiska stater som nyss frigjort sig ur det sovjetiska sönderfallet blev också en krävande och viktig uppgift för vår regering.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men höstens 1991 var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke.

Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen. Underskottet i statsbudgeten ökade lavinartat.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika. Och de kom faktiskt att lägga en grund för att Sverige klarade sig relativt väl också genom finanskrisen 2008-2009.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet. Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår.

Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr.

Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994. Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Den IT-kommission vi tillsatte var internationellt banbrytande. Andra viftade bort Internet – vi var övertygade om dess betydelse.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod förvisso en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som Bengt Westerberg och jag skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden. Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården.

Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet. Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga.

I vårt Sverige var samhället större än staten.

Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner. Och under senare år har ju detta blivit än mer uppenbart, och vänsterpartiet allt tydligare kommit att diktera också socialdemokraternas politik.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

Och år 2000 kunde den fasta förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn invigas och öppnas.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer.

Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem. Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet.

I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande.

Liksom alla andra underskattade vi inledningsvis djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i, och till detta kom den dramatiska europeiska turbulensen och dess effekter.

Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram, och även om en del av detta revs upp när socialdemokraterna återkom hösten 1994 låg viktiga delar kvar och kom att bidra till den goda period som svensk ekonomi i allt väsentligt fick därefter.

På en lång rad områden fattade vi under regeringsåren 1991-1994 beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna kvartsseklets politik och samhällsdebatt.

Ett kvarts sekel har gått – men detta finns det anledning att komma ihåg.


Upptrappad konfrontation – också på nätet.

16 oktober 2016

STOCKHOLM: Efter mycket resande senaste två veckorna och efter gårdagens rätt rejäla firande av Investors hundraårsjubileum, och imponerande framgångar för svensk industri under detta sekel, har det varit en lugnare dag denna söndag.

Men den internationella situationen fortsätter förvisso att vara bekymmersam.

De nya försöken till Syrien-samtal i Lausanne förefaller inte att ha lett någonstans alls. Möjligen kan om den noteras att EU förefaller att ha hamnat helt och hållet utanför den konkreta processen.

I slutet av den kommande veckan blir det EU-toppmöte med relationerna till Ryssland på dagordningen.

Ursprungligen var det en diskussion som drevs fram av de länder som vill ha en mjukare linje, och bereda vägen för att lyfta de sanktioner som beslutades efter den ryska aggressionen mot Ukraina, men nu kommer diskussionen ju att ske i ett stämningsläge som bestäms av det ryska agerandet i Syrien.

Och i stället för lyftande av sanktioner är det nu möjligheten av nya sanktioner som kommer att diskuteras. Om sådana sedan skulle göra någon större skillnad i den konkreta situationen är en annan sak.

Relationerna med Ryssland är nu mer spända än vad de varit på åtskilliga decennier, och orsaken till det ligger ju tydligt i landets agerande först gentemot Ukraina och sedan i Syrien.

Det hindrar inte att den upptrappade närmast krigsliknande retoriken i främst Ryssland är oroande. Vi är i en situation där felsteg snabbt kan leda till en upptrappad och farlig konfrontation som inte borde ligga i någons intresse.

Mindre i fokus men minst lika allvarligt som läget i Syrien är situationen i cybervärlden.

USA har nu officiellt anklagat ryska aktörer för de olika intrång och manipulationer som skett i samband med den amerikanska valrörelsen, och sagt att deras bedömning är att dessa inte kunnat ske utan godkännande tämligen högt upp i den ryska hierarkin.

Det som kommer att följa på detta är någon form av svar från USA:s sida, och hur detta kommer att utformas kommer att bli av mycket stor betydelse. Man har ett behov av att göra en tydlig markering, men inget intresse av att sätta igång ett okontrollerat cyberkrig. Något enkelt svar på hur den avvägningen skall göras finnas knappast – jag skulle tro att det varit åtskilliga möten i Vita Huset i ärendet – och det är heller inte säkert att vi i alla delar kommer att få reda på hur svaret kommer att utformas.

Men viktigt blir det, på samma sätt som det kom att bilda något av mönster och norm när USA agerade efter de nordkoreanska operationerna mot Sony Pictures eller vad man uppfattades som omfattande kinesiskt cyberspionage mot amerikanska ekonomiska intressen.

Här rör det sig dock om ryska nätoperationer som man med all sannolikhet bedömer som betydligt allvarligare.

Samtidigt med detta förbereds nu mer omfattande markoperationer mot Daesh. Det är tydligt att president Obama vill kunna uppvisa resultat innan han lämnar Vita Huset.

Turkiet-stödda operationer har nu tagit tillbaka från Daesh den symboliskt viktiga orten Dabiq, och det har alldeles säkert sin betydelse när det gäller moralen hos kalifatets återstående krigare.

Och uppenbarligen rycker mer omfattande operationer mot Mosul allt närmare. Det sker samtidigt som det är långt ifrån klart att man lyckats uppnå enighet om hur miljonstaden skall styras och skötas efter det att den har återerövrats. Och hur man löser den saken kommer att bli av mycket stor betydelse för framtiden.

De närmaste dagarna blir för min del i Stockholm, men slutet av veckan är jag kort i Dubai för ett möte där.