Ny dramatik på andra sidan Atlanten.

STOCKHOLM: Efter några dygn med diskussioner runt Östersjön – i först Warszawa och sedan Riga – damp jag i dag i alla fall ner här i Stockholm för ett dygn eller så.

Men redan i morgon bär det iväg igen, och nu till en annan Östersjö-metropol, nämligen Köpenhamn.

Det är det danska utrikespolitiska samfundet som firar 70 år, och av någon anledning har de bett just mig om att vara kvällens högtidstalare.

Så det kommer att bli några reflektioner om såväl Danmark som Sverige såväl i detta Östersjö-område som i vårt vidare Europa. Jag återkommer här med vad jag kommer att ha att säga.

Dagarna därefter kommer dock att bli lite ledigt på lite sydligare europeiska breddgrader. Man kan dra ut lite på hösten innan vintern förr eller senare infinner sig i alla fall.

Just nu tätnar onekligen dramatiken kring den amerikanska valrörelsen.

Det nya uttalandet från FBI om Hillary Clinton och hennes email har medfört ett skifte i hela valrörelsen. Och jag vet väl från egen erfarenhet hur fokusskiften av detta slag påverkar en valrörelse.

Under ett par veckor låg huvudfokus på Donald Trumps kvinnosyn, och eftersom de tre TV-debatterna föreföll att ha utfallit vl för Hillary Clinton började de allra flesta utgå från att nu var presidentvalet avgjort.

Lugnt skulle Hillary segla fram till valdagen och segern den 8 juni.

Men i fredags kastades allt detta över ända, och nu är det mesta osäkert.

Clinton-kampanjen förefaller nu inställd på att få FBI att redan inom några dygn klara ut vad som gäller och vad som inte gäller.

Man är, på tämligen så goda grunder, rädd för att det blir diskussioner kring denna fråga som kommer att dominera under de nio dygn som återstår.

Och då finns en icke obetydlig risk. Framför allt är det sannolikt Clinton-kampanjens förmåga att få folk till valurnorna som riskerar att påverkas negativt, och just denna har tidigare ansetts vara en av dess största fördelar.

Så det är naturligt att de nu satsar på att på ett eller annat sätt få denna fråga avfärd så snabbt som möjligt. Men även om det i mer formell mening skulle lyckas kommer eftereffekter med nödvändighet att hänga kvar. Tiden till valdagen är alltför kort.

Nio dygn är en lång tid i politik, och det är oklokt att räkna bort möjligheten av fler överraskningar.

Själv brukade jag inför svenska val, som ju alltid är på en söndag, alltid vara extra påpasslig för hur agendan och diskussionen såg ut på onsdagen och torsdagen. Det satte i allmänhet lite av de återstående trenderna.

Och jag har varit med om situationer då media just under den perioden plötsligt kastade in någonting nytt som satte märkbart avtryck.

Så den tendens till segervisshet som höll på att etablera sig bland Clinton-anhängare intill för några dygn sedan finns det nog all anledning att lägga åt sedan.

Det här kan – bokstavligt talat – gå hur som helst.

Men i alla händelser kommer jag i alla fall att vara i Washington på valkvällen för att se resultatet komma in.

Innan dess kan dock mycket komma att hända.

Nu i Warszawa – och i morgon till Riga.

WARSZAWA: I går damp jag ner här i den polska huvudstaden för att delta i diskussionerna på årliga Warsaw Security Forum.

Men jag hade också möjlighet att vara med när det undertecknades ett samarbetsavtal mellan svenska Saab och den polska statliga försvarsmaterielkoncenen PDZ, främst inriktat på undervattensområdet.

Det var 2011 som Polens dåvarande utrikesminister Radek Sikorski och jag tog fram överenskommelsen om ett strategiskt partnerskap mellan våra bägge länder.

I dag är åtskilligt annorlunda, med olika politiska utvecklingar i våra bägge länder, men samarbete som detta skall sträcka sig över långt längre tidsperioder, och därför är det tillfredställande att se att det fortfarande rör sig framåt, om än det politiska samarbetet är långt mindre nära nu än vad det var då.

Temana på diskussionerna här är varierande.

Själv deltog jag i en tämligen livaktig panel i dag på förmiddagen om EU:s utveckling med bl a Alexander Stubb från Finland.

Och i kväll skall jag hålla tal på den galamiddag här där Estlands f d president Toomas Ilves skall tilldelas en utmärkelse som tidigare bl a Radek Sikorski och jag fått.

Ämnena i övrigt i diskussionerna fladdrar förbi.

Robotförsvar i Europa. Samarbete med Iran. Humanitära katastrofen i Syrien. Oklarheten kring Rysslands utveckling. Nato efter sommarens toppmöte i Warszawa. Sönderfallande och söndrade stater.

Men valrörelsen i USA har vi än så länge lyckats att hålla oss borta från.

I morgon eftermiddag fortsätter jag härifrån till Riga, där en årlig motsvarande samling äger rum, och där jag också ombetts att ge de bidrag jag kan till den internationella dialogen.

Säkerhet i Östersjö-området är självklart en viktig fråga här, och kommer att fortsätta att vara der under diskussionerna i Riga. Och alldeles klart är att detta kräver ett närmare smarbete mellan berörda EU- och Nato-länder i regionen.

Nato-länderna stationerar nu roterande bataljoner i de tre baltiska staterna och Polen, vilket jag tror är stabiliserade utan att vara provocerande.men jag tror att det kommer att krävas mer också av maritimt samarbete, och här är alldeles uppenbart Polen och Sverige två nationer som borde ha mycket att tala om.

Och kring detta fortsätter samtalen nu här i Warszawa och, för min del, i Riga under helgen.

Den nya handelskrisen i EU.

STOCKHOLM: Det vänsterstyrda vallonska delstatsparlamentets vägran att godkänna det handelsavtal med Canada som EU förhandlat fram har nu lett till en kris som till sina möjliga konsekvenser är mycket allvarlig.

Canada är ett i de flesta avseenden man kan tänka sig närstående land, och skulle det inte vara möjligt att ha ett handelsavtal med Canada inses det lätt att de flesta andra handelsavtal också får läggas på hyllan.

Och då handlar det om en kärnfunktion i EU-samarbetet. Tullunionen och den gemensamma handelspolitik är inget sent påfund, utan var ett grundläggande inslag redan i Romfördraget 1957.

Och sedan dess har den gemensamma handelspolitiken varit ett av EU:s påtagligt mest verkningsfulla instrument såväl när det gällt att främja handelsmakten EU:s egen ekonomiska utveckling som när det gällt att ge EU en viss tyngd i den globala dialogen i övrigt.

Hitintills har det varit så att handelsavtal förhandlats av kommissionen på basis av ett mandat som getts av medlemsländerna i ministerrådet, och därefter har det färdiga avtalet ratificerats av Europa-parlamentet. Så har det varit med det 50-tal mer eller mindre betydelsefulla handelsavtal som EU ingått, och som ju haft stor betydelse också för Sveriges exportindustri.

Men under trycket av tumult i vissa socialdemokratiska partier gick kommissionsordföranden Juncker i våras med på att man u skulle ratificera handelsavtal också i samtliga de nationella parlamenten. Plötsligt handlade det om en procedur i 29 olika parlamentariska församlingar.

Men i vissa länder kräver nationell ratificering också ratificering av delstater eller motsvarande, och här är Belgien det mest extrema exemplet med behov av beslut i fem olika parlamentariska församlingar med var och en av dem med faktisk veto-rätt över Belgiens politik.

Det var gjutet att detta förr eller senare skulle leda till problem.

Ett antal främst vänsterpartier runt om i EU har mer eller mindre kidnappats av mer eller mindre frihandelsfientliga grupperingar och strömningar, med socialdemokraterna i Sverige som ett notabelt undantag.

Längst verkar stollerierna ha gått i Österrike, men även annars solida tyska SPD har fått sig en släng av det hela, och det var tryck därifrån som fick Juncker att göra sin fatala historiska reträtt.

Och så kör då allt fast i Belgien och dess motsättning mellan Valloniet och Flandern.

Genom historien har dessa två regioner i det som 1830 blev Belgien utvecklats mycket olika. En gång var det till Flanders handelsplatser som Hansans och Venedigs rikedomar från respektive håll sökte sig, men sedan kom den dramatiska ekonomiska nedgången.

Då blev det så småningom vallonerna och deras kunskap om järnhantering som tog över. Det var ju kunskap därifrån som gjorde att vårt eget Bergslagen kunde utvecklas och Sverige under en tid bli en europeisk stormakt. Och när den industriella revolutionen kom var de vallonska stålverken i spjutspetsen för den nya rikedomen.

Men det var då det.

Sedan dess har den gamla kol- och stålindustrin gått dramatiskt tillbaka och regionen stagnerat. Och det samtidigt som Flandern skjutit ny fart och mycket påtagligt tagit över den ekonomiska ledningen i det hopklistrade landet.

Och nu är det vänsterdominerade Valloniet som med utnyttjande av regional makt som nationalistiska Flandern pressat fram vill stoppa ett handelsavtal som alla andra parlamentariska församlingar i såväl Belgien som det övriga EU sagt ja till.

Vad de har för synpunkter på avtalet är oklart. De vill inte vara alltför precisa på den punkten. Men det rör sig väl om en blandning av klassisk protektionism och mer nymornat motstånd mot varje form av globalisering.

Det är en i grunden orimlig situation som aldrig borde ha tillåtits uppstå. Kommissionen skulle aldrig ha kapitulerat på det sätt som man gjorde.

Oavsett om den kanadensiska knuten löses upp eller inte – inom timmar måste premiärminister Trudeau besluta om det finns anledning att sätta sig på ett plan till Bryssel för ett planerat undertecknande eller ej – ter sig ursikterna för andra handelsavtal nu dystra.

Indien? USA? Vietnam? Japan? Singapore?

Och det allvarliga med detta är ju att det spelar EU-motståndare tydligt i händerna.

Den starka gemensamma handelspolitiken, och EU:s arbete för fri handel över världen, är en av de viktigaste av de ekonomiska fördelar som medlemsskåpet ger medlemmarna. Om denna nu de facto försvinner – ja, vad händer då? Och vilka konsekvenser kommer detta på sikt att leda till?

Det vi nu ser är ju ytterligare ett tecken på den successiva ”orbanisering” – efter den nationalistiske ungerske premiärministern – av politiken i olika europeiska länder just nu, ibland åt höger, ibland åt vänster, men alltid bakåt.

Illa är det förvisso.

Också så har vi det här med Saudiarabien…

DUBAI: Jag ser att det, föga förvånande, brutit ut ett visst tumult i fäderneslandet över det faktum att statsministern skall besöka Saudiarabien.

Tumultet är måhända förklarligt mot bakgrund av den i grunden missriktade kampanj som länge drevs av framför allt Ekot mot det gamla beslutet – det var regeringen Persson – att sälja pansarvärnsrobotar till Saudiarabien och vad som följde av det.

Att det blivit knäppt tyst om allt kring just denna del av vår relation är bara att notera. Varje kampanj har väl sin tid, kan man anta.

Men att statsministern nu åker till Ryiadh är både naturligt och bra.

Jag var själv i Saudiarabien såväl som statsministern som i egenskap av utrikesminister.

Syftet med mina olika besök var dels främjande av svenska ekonomiska intressen och dels allmän utrikespolitisk dialog. Och det var i bägge avseenden viktigt.

Och därtill kom självfallet en nyfikenhet på den omvandling som det saudiska samhället förr eller senare måste genomgå.

Och jag antar att samma sak gäller nu.

Saudiarabien är en stor och viktig exportmarknad för Sverige – det handlar om konkurrenskraft och sysselsättning – och det skadar förvisso inte om detta stöds också av regeringen.

Så har det alltid varit förr, och så bör det vara också nu.

Men därtill kommer självklart att landet är en viktig utrikespolitisk aktör i en också för Europa och Sverige viktig region.

Om detta har så mycket med FN:s säkerhetsråd stt skaffa är väl mer tveksamt.

Saudiarabien är ju landet som efter ha blivit invalt i detta demonstrativt avstod från sin plats eftersom man ansåg säkerhetsrådet värdelöst i alla frågor man intresserade sig för.

Lite provokativt, förvisso, men så var det faktiskt.

Men självklart är landets utrikespolitiska agerande värt att diskutera.

I Yemen råder just nu en 72 timmars vapenvila, med förhoppningen att den FN-process som havererade i augusti nu skall ha en möjlighet till framgång.

Ytterligt osäkert, skulle vara min bedömning.

I Syrien har Ryiadh en mycket tydlig linje mot Assad-regimen, och den förefaller f ö n att leda till en kris i den viktiga relationen med Egypten. Kairo är tämligen beroende av flödet av miljarder från Ryiadh.

Och den långt ifrån enkla relationen med Iran har jag ju haft anledning att ägna viss uppmärksamhet inom ramen för det arbete som ECFR bedriver i frågan.

Listan kunde göras längre.

Sedan har ju i media och annorstädes utbrutit den ständiga etikett-striden.

Den brukar dyka upp när Saudiarabien är aktuellt – däremot mer sällan annars.

Den har jag aldrig deltagit i. Den blir alldeles för fyrkantigt.

Saudiarabien är förvisso ingen demokrati, och har heller inga anspråk i den riktningen.

Det regerande saudiska kungahuset ser sin legitimitet framförallt i att man är beskyddare av islams två heligaste platser.

Och styr landet med någonting som med en äldre svensk terminologi nog bäst skulle kunna betecknas som envälde.

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden.

Den hade förvisso sina både ljusare och mörkare sidor, som självfallet bara kan värderas i ett bredare historiskt sammanhang.

I något sammanhang när det stormade i media om kontakter med Saudiarabien råkade jag säga att vi måste inse att inte hela världen är som Skövde.

Och det gäller i grunden fortfarande.

Påtagligt viktigt tycker jag det är att säga att också vi har ett mycket starkt intresse av att det omfattande reformprogram som nu börjar att rullas ut i kungadömet under rubriken Vision 2030 också kommer att lyckas.

Ett misslyckande kan leda till att det saudiska väldet på ett eller annat sätt kollapsar, och den som tror att det som då dyker upp bland dynerna är fullfjädrade demokrater har illa läst sin historia.

Reformprogrammet är självfallet först och främst ekonomiskt, men har omfattande sociala och i sin förlängning självfallet också politiska konsekvenser.

Jag är övertygad om att det också gäller den viktiga frågan om kvinnans ställning i det saudiska samhället. Och jag tror att steg successivt också kommer att tas mot ett mer representativt sätt att utöva styrandet av landet.

Förvisso kommer dessa steg för många, inklusive oss, att framstå som alldeles för små och alldeles för försiktiga.

Men det är klokt att veta att det finns betydande intressen i det saudiska samhället som med viss kraft kommer att hävda den motsatta ståndpunkten.

Högljudda föreläsningar från oss i dessa frågor har förvisso sin inte minst inhemska egna publik, och våra värderingar får vi inte svika, men dessvärre tror jag inte man skall överskatta deras effekter när det gäller att snabbt förändra det saudiska samhället.

Jag vet väl från mina olika besök, och andra kontakter med saudiska företrädare, att det är en inte alldeles lätt balansgång.

Vårt syfte är ju att öppna sinnen, men effekten kan lätt bli att i stället stänga dörrar.

Att bredda kontaktytorna mot det saudiska samhället, också genom utvidgade ekonomiska förbindelser och andra samarbeten, tror jag faktiskt är det i sak bästa sättet att också ge vårt bidrag till denna viktiga men successiva förändring.

Mindre rubrikskapande, måhända, men i längden mer effektivt.

Reformer och strider formar nya arabvärlden.

DUBAI: Sent i går kväll landade jag här, spenderar dagen med framför allt diskussioner om olika geopolitiska utmaningar i regionen och vidare, och återvänder i morgon hem igen.

Jag tillhör dem som alltid är nyfiken på vad man flyger över på längre flygningar som gårdagens.

När jag flög hit för några veckor sedan gick rutten söderut över Europa, sedan längs Turkiets Svarta Havs-kusten och vidare över Teheran ner till Dubai.

Men i går var det en mer nordlig rutt över Ryssland.

I det vackra vädret kunde jag titta ner på Dagerort, Tartu och Pskov innan molntäcket dolde marken.

Men sedan passerade vi Rostov vid Don i södra Ryssland innan jag i den mörka natten kunde se ljusen från Quom och Isfahan och så småningom oljeinstallationerna i gulfens grunda vatten.

Det är mitt tredje besök här i UAE inom några månader, och fler står i programmet. Men det handlar också om den vidare regionen och dess utmaningar.

Media här domineras dels av kriserna och krigen kring Aleppo och Mosul – men också kring Yemen och Libanon – och dels av att Saudiarabien i går på de internationella kapitalmarknaderna tog upp ett lån på rekordstora 17,5 miljarder dollar.

Och på olika sätt speglar detta regionens olika utmaningar.

Dels konflikterna och krigen, dels behovet av tämligen så grundläggande reformer.

I Saudiarabien handlar det nu om den s k Vision 2030, som är en plan för djupgående främst ekonomiska men också sociala och i sin förlängning och till sina konsekvenser också politiska reformer.

Och det är delvis för att skapa finansiellt utrymme för denna nödvändiga reformpolitik som man nu också börjar att låna pengar.

Om det finns ingenting att säga, men risken är alltid att man frestas att låna för mycket och därmed kommer att reformera för lite.

I slutändan är det ju reformerna och inte lånen som kommer att avgöra Saudiarabiens framtid.

Det ligger i mycket hög utsträckning i vårt intresse att detta saudiska reformprogram lyckas. Konsekvenserna av motsatsen skulle riskera att bli mycket besvärliga.

För ett par veckor sedan var jag ju i Teheran och diskuterade bl a motsvarande frågor. Också där måste stora reformer stå på agendan under kommande år.

Också här i UAE sker förändringar.

Moms kommer att införas. Beslut har redan fattats om en konkurslag. Subventionerna minskas. Det handlar om att ställa om till en framtid där det inte främst är oljan man lever på.

Och jag ser att man nu säger att Dubai till 2020 – när den stora världsutställningen kommer att ske här – skall bli världens mest digitaliserade och smarta stad.

Så medan mycket av regionens framtid förvisso avgörs av strider kring Mosul och Aleppo, handlar kanske än mer långsiktigt om reformer i Riyadh, Abu Dhabi och Teheran.

Om också detta handlar mina samtal här i dag.

Under tiden samlas EU:s ledare i Bryssel för viktigt toppmöte.

Det är inte tolerabelt att internt käbbel med socialister i Vallonien i Belgien skall stoppa EU:s viktiga handelsavtal med Canada. Den del av Belgien som faktiskt handlar med Canada – Flandern – är ju liksom den belgiska regeringen starkt för.

Men åtskilligt kommer i kväll att handla om Ryssland.

Samtalen med president Putin i Berlin i går handlade om en färdplan för Minsk-avtalets
genomförande. Djävulen finns i detaljerna, så det återstår att se hur det går med detta.

Men också Syrien tillhörde samtalsämnena.

Och där förefaller positionerna låste.

En tydlig EU-position i dessa frågor är viktig. Vi får se hur det går.

Ny Start för Sverige – ett kvarts sekel senare.

STOCKHOLM: Denna oktober är det faktiskt 25 år sedan den borgerliga fyrpartiregering där jag var statsminister tillträdde.

Det var en annorlunda, och inte alldeles enkel tid, och det kan finnas anledning att återvända till vad vår borgerliga regering åstadkom under dessa år i början av 1990-talet.

Och jag gör det här i allt väsentligt baserat på en text som Bengt Westerberg – då folkpartiledare och vice statsminister – publicerade ett decennium senare.

Sveriges läge var påtagligt besvärligt. Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Regeringskrisen tidigt 1990 innebar ju ett offentligt haveri för den socialdemokratiska politiken.

Mot den bakgrunden hade Bengt Westerberg och jag hösten 1990 skisserat ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det gemensamma programmet – vars väsentliga drag såväl Kristdemokraterna som Centern kom att ansluta sig till – bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober 1991 var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev också det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut? Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. De flesta ledande socialdemokrater kom senare att hävda att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det.

Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var för oss en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt regeringsprogram var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden. I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten, och efter att under år försökt att bromsa processen, hade ju den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan.

Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. Och det var ett arbete som vi strävade efter att genomföra i så bred politisk enighet som möjligt.

När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi på kort tid fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Detta innebar också ett avsked från tidigare decenniers s k neutralitetspolitik. Vi förklarade att den etiketten i och med steget in i den Europeiska Unionen inte längre korrekt beskrev vår politik.

Och arbetet med att hjälpa de tre baltiska stater som nyss frigjort sig ur det sovjetiska sönderfallet blev också en krävande och viktig uppgift för vår regering.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men höstens 1991 var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke.

Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen. Underskottet i statsbudgeten ökade lavinartat.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika. Och de kom faktiskt att lägga en grund för att Sverige klarade sig relativt väl också genom finanskrisen 2008-2009.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet. Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår.

Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr.

Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994. Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Den IT-kommission vi tillsatte var internationellt banbrytande. Andra viftade bort Internet – vi var övertygade om dess betydelse.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod förvisso en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som Bengt Westerberg och jag skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.”

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden. Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården.

Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet. Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga.

I vårt Sverige var samhället större än staten.

Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner. Och under senare år har ju detta blivit än mer uppenbart, och vänsterpartiet allt tydligare kommit att diktera också socialdemokraternas politik.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

Och år 2000 kunde den fasta förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn invigas och öppnas.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer.

Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem. Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet.

I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande.

Liksom alla andra underskattade vi inledningsvis djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i, och till detta kom den dramatiska europeiska turbulensen och dess effekter.

Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram, och även om en del av detta revs upp när socialdemokraterna återkom hösten 1994 låg viktiga delar kvar och kom att bidra till den goda period som svensk ekonomi i allt väsentligt fick därefter.

På en lång rad områden fattade vi under regeringsåren 1991-1994 beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna kvartsseklets politik och samhällsdebatt.

Ett kvarts sekel har gått – men detta finns det anledning att komma ihåg.

Upptrappad konfrontation – också på nätet.

STOCKHOLM: Efter mycket resande senaste två veckorna och efter gårdagens rätt rejäla firande av Investors hundraårsjubileum, och imponerande framgångar för svensk industri under detta sekel, har det varit en lugnare dag denna söndag.

Men den internationella situationen fortsätter förvisso att vara bekymmersam.

De nya försöken till Syrien-samtal i Lausanne förefaller inte att ha lett någonstans alls. Möjligen kan om den noteras att EU förefaller att ha hamnat helt och hållet utanför den konkreta processen.

I slutet av den kommande veckan blir det EU-toppmöte med relationerna till Ryssland på dagordningen.

Ursprungligen var det en diskussion som drevs fram av de länder som vill ha en mjukare linje, och bereda vägen för att lyfta de sanktioner som beslutades efter den ryska aggressionen mot Ukraina, men nu kommer diskussionen ju att ske i ett stämningsläge som bestäms av det ryska agerandet i Syrien.

Och i stället för lyftande av sanktioner är det nu möjligheten av nya sanktioner som kommer att diskuteras. Om sådana sedan skulle göra någon större skillnad i den konkreta situationen är en annan sak.

Relationerna med Ryssland är nu mer spända än vad de varit på åtskilliga decennier, och orsaken till det ligger ju tydligt i landets agerande först gentemot Ukraina och sedan i Syrien.

Det hindrar inte att den upptrappade närmast krigsliknande retoriken i främst Ryssland är oroande. Vi är i en situation där felsteg snabbt kan leda till en upptrappad och farlig konfrontation som inte borde ligga i någons intresse.

Mindre i fokus men minst lika allvarligt som läget i Syrien är situationen i cybervärlden.

USA har nu officiellt anklagat ryska aktörer för de olika intrång och manipulationer som skett i samband med den amerikanska valrörelsen, och sagt att deras bedömning är att dessa inte kunnat ske utan godkännande tämligen högt upp i den ryska hierarkin.

Det som kommer att följa på detta är någon form av svar från USA:s sida, och hur detta kommer att utformas kommer att bli av mycket stor betydelse. Man har ett behov av att göra en tydlig markering, men inget intresse av att sätta igång ett okontrollerat cyberkrig. Något enkelt svar på hur den avvägningen skall göras finnas knappast – jag skulle tro att det varit åtskilliga möten i Vita Huset i ärendet – och det är heller inte säkert att vi i alla delar kommer att få reda på hur svaret kommer att utformas.

Men viktigt blir det, på samma sätt som det kom att bilda något av mönster och norm när USA agerade efter de nordkoreanska operationerna mot Sony Pictures eller vad man uppfattades som omfattande kinesiskt cyberspionage mot amerikanska ekonomiska intressen.

Här rör det sig dock om ryska nätoperationer som man med all sannolikhet bedömer som betydligt allvarligare.

Samtidigt med detta förbereds nu mer omfattande markoperationer mot Daesh. Det är tydligt att president Obama vill kunna uppvisa resultat innan han lämnar Vita Huset.

Turkiet-stödda operationer har nu tagit tillbaka från Daesh den symboliskt viktiga orten Dabiq, och det har alldeles säkert sin betydelse när det gäller moralen hos kalifatets återstående krigare.

Och uppenbarligen rycker mer omfattande operationer mot Mosul allt närmare. Det sker samtidigt som det är långt ifrån klart att man lyckats uppnå enighet om hur miljonstaden skall styras och skötas efter det att den har återerövrats. Och hur man löser den saken kommer att bli av mycket stor betydelse för framtiden.

De närmaste dagarna blir för min del i Stockholm, men slutet av veckan är jag kort i Dubai för ett möte där.

Brexit, ICG och ECFR i London.

LONDON: På Heathrow väntar jag nu på planet som för nog tillbaka till Stockholm efter dessa dagar i Bodrum, Istanbul, Seoul och nu senast här.

När jag anlände hit för en middag torsdag kväll hade jag sagt att vi borde försöka undvika att middagen helt dominerades av diskussion om Brexit.

Inte för att frågan inte är viktig, men för att det finns en del annat som händer i världen och kräver viss uppmärksamhet.

Det misslyckades.

Här handlar det mesta nu om Brexit och om regeringens olika mer eller mindre mystifierande signaler om den kommande politiken.

Var det hela kommer att landa återstår att se.

I parlamentet i torsdags sade utrikesminister Boris Johnson att man skulle kunna komma att få ett handlsavtal med EU som t o m var bättre än vad ett medlemskap innebär.

För en man som gjort skapande av myter till en personlig specialitet var det kanske inte förvånande. Men med sanningen har det självfallet ingenting att göra.

Och i dagens tidning ser jag att premiärminister Theresa May lovat bilindustrin att deras villkor för handel och samarbete med EU-länderna på intet sätt kommer att förändras.

Jaha. Det reptricket återstår att se.

Mer oroande än detta – verkligheten kommer att bli vad den blir – är en viss underton i regeringsbildning politik som speglar en ny nationalism.

Medan det fanns de som ville lämna EU som ville ha ett öppnare och mer globalt inriktat Storbritannien handlar det här i stället om ett mer slutet och mindre globalt land.

Och det skulle i så fall innebära att den redan stora förlusten skulle riskera att bli än större.

Men mitt besök här i London handlade nu inte om detta.

Ärendet var styrelsemöte i International Crisis Group, och när jag ändå var här lite planering med European Council on Foreign Relations.

Med ECFR handlade det bl a om frågan var vårt huvudkontor framöver skall ligga. Nu finns det här i London, men rimligt är att vi måste flytta det till någon stad inom EU.

Vid vårt styrelsesammanträde i november bör vi fatta beslut i den frågan. Inte enkelt – men dessvärre nödvändigt.

När vi inledde vårt ICG-möte gav Jean-Marie Guéhenno en dyster överblick över de olika utmaningar vi står inför.

Han talade om en kaskad av kriser, och om hur regeringar och andra stater nu är så öveväldigade av att hantera dagens kriser att man inte klarar av att försöka förhindra morgondagens.

Och så är det dessvärre.

Just nu domineras bilden av Aleppo – om några veckor kan det handla om Mosul. Och när det rapporteras att flyktingar nu söker sig till Somalia, från sammanbrottet i Yemen, får man en dramatisk illustration till det som pågår.

I denna situation tror jag att det arbete som ICG utför kommer att bli ännu mycket viktigare.

Den middag som jag ledde i går kväll fokuserade på utvecklingen i Ryssland och dess närområde. Andra middagar handlade om Syrien, om flyktingsituatione och om olika afrikanska utmaningar.

Själv måste jag nu återvända hem, men ICG-styrelsen fortsätter under dagen och kvällen med diskussioner om de olika utmaningar vi står inför.

För min del blir det nu – och det kan behövas – några dagar hemma i Stockholm.

Inspirerande dygn här i Korea.

SEOUL: Det är tredje året i rad som jag kommer hit till World Knowledge Forum, och det är alltid en lika inspirerande upplevelse.

Själv har jag i dag deltagit i diskussioner om vad Brexit betyder för Europa och i världen, och i morgon leder jag en diskussion om framtiden för internet i olika avseenden.

Och inemellan har jag försökt att lyssna på diskussioner om DNA-saxar, drönare, artificiell intelligens, Blockchain och mycket annat som intresserad de som vill nosa på framtiden tillsammans med en del av världens ledande tänkare och tyckare.

Men sedan har åtskilliga samtal med koreanska och amerikanska vänner handlat om utvecklingen i regionen i stort.

Korea är en i många avseende imponerande nation.

Efter kriget 1953 låg landet bokstavligen i ruiner.

Och bortglömt är att det intill dess, och faktiskt ett bra tag därefter också, var landets norra delar som var de relativt sett rikaste.

Så är det, försiktigt uttryckt, inte längre.

Den mest konservativa beräkning jag sett är att den sydkoreanska fria och öppna ekonomin i dag är mer än 40 (!) gånger större än den slutna nordkoreanska socialistiska planekonomin.

I detta ligger en lärdom som är viktig också för andra delar av världen.

Det finns en ambition och drivkraft i det sydkoreanska samhället som imponerar. Till del drivs det förvisso av konkurrensen med större och rikare Japan liksom med ännu mycket större men ännu per capita inte lika rika Kina.

Och framgångarna är betydande – vilket förtjänar påpekas i dessa dagar när nyhetsflödet även här domineras av Samsungs bakslag med sin senaste smartphone.

Det var ett år sedan jag var här senast. Och sedan dess har regimen i Pyongyang sprängt två kärnladdningar och påtagligt ökat tempot också i sina program för att ta fram ballistiska robotar med längre räckvidd.

Att detta oroar säger sig självt, och jag är övertygad om att utmaningarna här på den delade koreanska halvön kommer att bli allt svårare och allt viktigare inte minst för den person som den 20 januari stiger in i Vita Huset.

Målet för de internationella ansträngningarna – diplomati och sanktioner i varierande kombinationee – har varit att få Pyongyang att montera ner sitt nukleära program i dess helhet.

Ibland har det skett framsteg, men just nu är vi tveklöst i ett skede som domineras av bakslagen.

En konsekvens av det som skett är att Washington och Seoul gemensamt beslutat att ett batteri med amerikanska antimissilrobotar THAAD skall stationeras i Sydkorea.

Ytligt sett handlar det om att skaffa ett visst försvar mot utpressning genom misilhot från nordkoreansk sida.

Djupare handlare om att i och med detta förhindra att Sydkorea i ljuset av utvecklingen ser sig tvunget att utveckla egna kärnvapen.

Men åtgärden skapar i sin tur nya kontroverser. Delvis internt här i Sydkorea, men framförallt regionalt i den viktiga relationen till Kina.

Själva robotsystemet har alltför begränsad räckvidd – ca 200 km – för att vara något verkligt bekymmer för Kina och deras robotsystem. Deras muller är i dessa avseenden knappast seriöst.

Men den mycket avancerade radar som i och med detta kommer hit har en kapacitet som leder till kinesisk oro.

Jag skulle tro att de fruktar att data från denna kan länkas samman med mer avancerade robotsystem i regionen – antingen i Japan eller på amerikanska eller japanska örlogsfartyg. Och det är förvisso möjligt.

Jag kan väl se argumenten för att placera ett THAAD-batteri här – på ett eller annat sätt måste konsekvenserna av utvecklingen norr om den 38:e breddgraden hanteras.

Men det ställer stora krav på djupet i dialogen mellan USA och Kina i avgörande strategiska frågor. Det är viktigt att kinesiska beslutsfattare korrekt förstår det man här gör, och att utvecklingen inte leder till att dialogen mellan Washington och Peking om Nordkorea inte förstörs.

Jag tillhör dem som tror att det förr eller senare kommer att inträffa någonting i Pyongyang – regimer av detta slag varar aldrig för evigt, och mönstret i fall som detta blir sällan alldeles harmoniskt.

Och då gäller detta att det finns förtroliga och förtroendefulla kanaler mellan de ledande aktörerna för att förhindra att utvecklingen spårar ur.

Här i Korea står USA:s åttonde armé – den mest signifikanta styrka som USA har någonstans i världen utanför sitt eget territorium. Och Kina är inte långt borta. De bägge arméerna har mötts förr.

Om allt detta kommer vi med all säkerhet att få höra mer under kommande år.

Utvecklingen alldeles norr härifrån – hotellet där jag bor ligger inom räckvidden för nordkoreanskt artilleri – går mot ny en situationen där Pyongyang skaffar sig en faktisk relevant kärnvapenkapacitet med allt vad detta kan komma att innebära.

Dramatik förefaller sannolik. Och detta i en komplicerad och delvis farlig region.

Det blir en halv dag här i morgon innan det är dags att återvända till Europa.

I morgon kväll väntar middag med vänner i London och fredag morgon väntar frukost med redaktionen på Financial Times och ledningen för International Crisis Group.

Upptrappad konfrontation.

BODRUM: Sedan ett antal år tillbaka arrangerar ett par välkända tankesmejor en konferens här nere i Turkiets sydvästra hörn vid denna tidpunkt, och i år var agendan mer laddad än vanligt.

Relationerna mellan EU och Turkiet, arbetet med att motarbeta radikalisering och bekämpa extremism, vägen framåt för Storbritannien och EU, slutförhandlingarna om en möjliggör fredsuppgörelse på Cypern och den globala energisituationen tillhörde de ämnen som har hållit oss sysselsatta dessa dagar.

Men också, och alldeles självklart, utvecklingen i Turkiet självt i olika avseenden, samt lika självklart den alltmer komplicerade situationen i närbelägna Mellersta Östern.

Och vädret har inte gjort oss besvikna heller. Vi närmar oss mitten av oktober, men här nere är det närmast svensk sommar som råder.

Men i morgon lämnar jag Bodrum, först för en arbetsmiddag med olika analytiker i Istanbul och sedan för att under natten ta ett flygplan till Seoul borta i Korea.

Det är främst de olika analytikerna på International Crisis Groups kontor i Istanbul som jag träffar för att diskutera de olika områden som de med perspektiv härifrån arbetar med.

Och det passar väl eftersom jag i slutet av veckan har styrelsemöte i London med just ICG.

Dessemellan är jag dock på alltid intressanta World Knowledge Forum i Seoul i Korea.

Diskussionerna där brukar spänna över breda fält – för min del handlar det inte minst om den globala cyberutvecklingen – men det har dessutom sitt värde att få förnyad närkontakt med situationen i nordöstra Asien och på den koreanska halvön.

Jag tillhör dem som ser med visst allvar på de utmaningar för fred och säkerhet som kan komma härifrån under de närmaste åren.

På resande fot får jag så fortsätta att följa med
dramatiken i den amerikanska valrörelsen.

Efter de av hans olika kommentarer som nu kommer fram borde rimligen Donald Trumps möjligheter att ta steget in i Vita Huset försvinna helt.

Att såväl John McCain som – i mycket skarpa ordalag – Condolezza Rice nu tagit avstånd från honom borde rimligtvis väga tungt. Det finns numera ingen enda tidigare tyngre republikansk kandidat som stödet honom.

Men valrörelse är en valrörelse, och osvuret är nog fortfarande bäst.

Viss oro finns det anledning att känna för den påtagliga försämringen av klimatet mellan USA och Ryssland.

Sammanbrottet gäller först och främst Syrien, där Ryssland i går lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd, men sprider sig nu på ett oroväckande sätt också till andra områden.

Formuleringarna i uttalanden i avslutning till att Moskva sade upp ett avtal om hjälp med att förstöra gammalt plutonium var av den arten att det var uppenbart att man medvetet sökte konfrontation.

Och detta i förening med en påtaglig labil situation i ett Syrien med såväl amerikanska som ryska stridskrafter är tveklöst oroväckande.

Hem efter dagar av diskussioner i Teheran.

TEHERAN: Alldeles strax lyfter vi från från den iranska huvudstaden efter intensiva dagar av samtal här.

Dock har det hunnits med lite av landets kultur och stadens karaktär också. Och för att förstå också ett lands politik är det alltid viktigt.

Det iranska historiska muséet må i sin gestaltning inte motsvara modernare muséer hos oss, men det kompenseras mer än väl av den historia man kan visa upp.

Den gamla huvudstaden Susa kan t ex visa upp en historia på 7.000 år.

Och det persiska imperiet har under perioder sträckt sig över vida delar av denna del av världen – från Balkan till Indien, och lång in i dagens Centralasien.

Dess kulturella spår är än i dag inte svåra att känna igen i stora delar av detta område.

Men dagens Iran är en produkt först och främst av den islamska revolutionen 1979.

Detta ord används numera flitigt, men det är ingen tvekan om att denna revolution var en genuin sådan i samma kategori som i Frankrike 1789 och Ryssland 1917.

Det var inte givet att utvecklingen efter det att Shahen tvingats lämna landet under trycket av de folkliga protesterna skulle bli just denna. Men som så ofta gick denna revolution genom olika faser och slutade med maktövertagandet av den målmedveten islamsk grupperingar med ett omfattande program för genuin samhällsomvandling.

Mycket har hänt sedan dess.

Det talas fortfarande om revolutionen, och det komplicerade politiska system den upprättade har nu börjar att finna former som måhända kommer att möjliggöra en successiv öppning och modernisering.

Det måste vara vår förhoppning – och är också den mer eller mindre tydligt uttalade förhoppningen hos dem man möter vid ett besök i Iran.

På vägen ut till flygplatsen besökta vi det enorma och imponerande vackra moskékomplex som också hyser ayatollah Komeinis grav. Än är det inte i alla delar färdigbyggt.

Och det lika väl som välståndet i Teherans norra delar tillhör realiteten i detta samhälle.

Att det finns förväntningar på modernisering och utveckling är alldeles uppenbart. På sitt eget sätt är detta ju denna regions kanske mest sekulära samhälle.

Konspirationsteorier mot USA och västvärlden finns förvisso, men mindre än på många andra håll. Politisk diskuteras flitigt och intensivt.

En välutbildad generation postrevulutionär generation håller nu på att lämna högskolor och universitet, men möter en arbetslöshet som för dem är tre gånger högre än för de flesta andra.

Sedan sanktionerna lyftes i januari är förväntningarna höga. Och det finns en viss besvikelse över att inte mer händer snabbare.

För president Rouhani och utrikesminister Zarif finns det ett behov av att visa mer motsträviga krafter att deras politik för att öppna upp för samarbete med västvärlden också lönar sig.

Och i våra samtal har jag betonat att det kommer den att göra, men att det tar tid, och att det också handlar om landets egna reformer för att bli mer konkurrenskraftigt i den globala ekonomi.

Nu stundar presidentval i maj. Återval av president Rouhani förefaller överväldigande sannolikt, men osvuret är bäst, och det politiska klimatet har blivit hårdare och mera slutet inför den kraftmätning som ett val också här alltid innebär.

Samtalen har avlöst varandra, och här är inte platsen att gå in på dem alla.

Vi började i måndags förmiddag med utrikesminister Javal Zarif, fortsatte i går med vice presidenten och f d utrikesminister Ali Akbar i Salieh, nu också chef för Irans atommyndighet, och hade vårt avslutande möte i dag med den Högste Ledarens utrikespolitiske rådgivare, också han f d utrikesminister, Ali Akbar Velayati.

Och till detta kom en rad olika institut och tankesmedjor mer eller mindre tydligt inkopplade i det iranska utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet. Plus framför allt europeiska diplomatiska företrädare.

Så vi har nog fått en ganska bra bild, också med nyanser, av hur man tycker och tänker i olika frågor vad gäller framför allt situationen i regionen.

Att mycket handlat om situationen i Syrien, och enkannerligen runt Aleppo, säger sig självt.

Och de intryck vi fått i olika frågor för vi nu, på det sätt vi brukar, vidare.

Nu bär det hemåt för min del.

Men efter en dag i Stockholm bär det av igen, och då med Bodrum i Turkiets sydvästra hörn som omedelbar destination.

Tillbaka i Teheran.

TEHERAN: Så har jag då landat i den iranska huvudstaden och efter mer än två timmars köer i 10-miljonersstadens trafik också tagit mig fram till hotellet.

Och här i Teheran kommer jag att förbli till i mitten av den kommande veckan.

Vi är en liten grupp från ECFR som på inbjudan av olika iranska tankesmedjor för en fortsatt dialog inte minst om olika regionala utmaningar, men självfallet också om relationerna till EU.

Jag var ju, då som utrikesminister, här i februari 2014, och då som den andra europeiske utrikesministern efter det att relationerna långsamt hade börjat att luckras upp.

Före dess hade ju under lång tid en officiell resa till Iran varit otänkbar. Också då var det en och annan som höjde på ögonbrynen.

Och om den resan skrev jag åtskilligt – både här och på olika ställen i media.

Sedan dess har mycket hänt.

Principöverenskommelsen i den nukleära frågan har förvandlats till det konkreta avtalet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) som ju endoserats av FN:s säkerhetsråd och passerat oppositionen såväl i USA:s som Irans respektive parlament.

Och därmed hävdes i januari i år också alla de sanktioner som var relaterade till den nukleära frågan. Iran är tillbaka på den internationella oljemarknaden med en produktion som successivt ökar.

Avtalet fungerar och respekteras, vilket internationella atomenergiorganet IAEA:s chef också officiellt konstaterade häromdagen.

Det är viktigt, men inte hela bilden.

Jag är säker på att vi i våra samtal här i Teheran kommer att möta kritik mot den alltför långsamma utvecklingen av de ekonomiska förbindelserna. Det finns en känsla av att intressen i USA håller tillbaka, och att detta skrämmer också europeiska intressen till återhållsamhet.

Och helt fel är dessa antaganden inte.

Å den andra sidan finns det i USA en opinion som säger att avtalet inte inneburit någon förändring alls i den iranska regeringens externa politik, med inte minst tydligt och viktigt stöd för Assad-regimens brutalitet i Syrien.

Och inte heller detta är fel, även om det bör påpekas att det nukleära avtalet handlade om just detta och inte någonting annat.

Till denna bild bör så läggas den allt mer komplicerade och spända relationen mellan Iran och Saudiarabien.

Anklagelserna är ömsesidiga, om än tydligare från Ryiadh än från Teheran.

Dock hindrade detta inte att man i dagarna ingått en påtagligt överraskande överenskommelse inom OPEC-ramen ok oljeproduktion.

Alla andra OPEC-länder skall minska något för att försöka få upp priset – det låga priset börjar bli påtagligt kostsamt framför allt för Saudiarabien – medan man tillåter Iran att öka.

Spänningen mellan dessa länder har många olika grunder och dimensioner.

I Gulf-staterna finns en rädsla för att ett mer normaliserat Iran kommer att utvecklats till ett starkare samhälle som också politiskt kan konkurrera med dem om att vara en internationell partner. Icke minst gäller detta i relationen till USA.

Men sedan handlar det just nu mycket om regional makt.

Vem kommer att styra i Damaskus under kommande år? Och hur kommer Baghdad att utvecklas? Det är frågor som uppfattas som gränsande till existentiella i bägge huvudstäderna.

Från Ryiadhs perspektiv skall definitivt också läggas till vem som får makten i Saana – Yemens huvudstad.

Och från Teherans perspektiv saknar förvisso inte maktbalansen i Beirut betydelse.

Och så skall man i detta sammanhang inte bortse från en historisk spänning mellan arabiskt och persiskt, liksom självfallet mellan islams två dominerande grenar.

Om detta blir det säkert spännande diskussioner de närmaste dagarna.

Och de kommer att föras mot bakgrund av också den inrikespolitiska utvecklingen här.

I maj nästa år är det dags för presidentval, och president Rouhani syftar alldeles uppenbart på att bli återvald i akt och mening att kunna fortsätta sin försiktiga reformkurs.

Den fick också ett mycket påtagligt stöd i parlamentsvalen i februari.

Men mer konservativa krafter stävar efter att bromsa reformer, öppenhet och samarbete med omvärlden. De är rädda för att den islamska revolutionen från 1979 skall urvattnas och successivt falna bort.

De vill att den islamska republiken skall vara primärt islamsk – andra vill att den primärt skall vara just en republik.

Den delvis öppna och delvis dolda maktkampen gör politiken här lite svårare att förutse än normalt. Plötsliga arresteringar. Plötsliga frisläppanden. Det är svårt att tränga igenom vad som sker bakom kulisserna.

Någon demokrati är Iran förvisso inte, och läget för mänskliga fri- och rättigheter förblir förvisso mycket bekymmersamt, men heller inte ett totalt slutet och stelt samhälle.

Och trots alla svårigheter börjar ekonomin nu att utvecklas.

Det talas om en tillväxt i år och nästa år kring närmare 5% – med tydliga reformer borde det officiella målet om 8% tillväxt inte vara omöjligt.

Det finns att ta igen efter dessa år.

1989 var den iranska ekonomin i nominella termer ungefär lika stor som den turkiska – i köpkraftstermer var den 50% större.

Nu är det omvänt – den iranska ekonomin är nominellt ca hälften av den turkiska och i köpkraftstermer ungefär lika stor.

Reformer och öppning i det ena fallet – isolering och sanktioner i det andra. Politik gör förvisso skillnad.

Men dock är det i dag världens 18:e största ekonomi, och betydelse mer diversifierad än vad de flesta har klart för sig.

Och det bör noteras att landet har en påtaglig både urbaniserad och välutbildad befolkning. Ca 60% bor i städer, och varje år utexamineras lika många ingenjörer som i USA.

Successivt utvecklas relationerna med omvärlden. Och inte minst med EU.

EU:s Federica Mogheini har varit här med en grupp av kommissionärer för att utveckla samarbetet. Franska Peugot ingick härom dagen ett stort avtal om att åter investera i landets omfattande bilindustri. Tysklands ekonomiminister är just här med en hundrahövdad näringslivsdelegation. Och jag ser att Finlands president Niinistö är på väg hit på officiellt besök inom kort.

Planet från Wien var överbokat, och flera västliga bolag har nu börjat att flyga till Teheran.

MeD USA är det dock en annan sak – där är den ömsesidiga känsligheten avsevärt mycket större.

Och inför respektive val är det än mer påtagligt.

För betydande krafter i respektive länder representerar det andra landet någonting som närmar sig den yttersta ondskan.

Men det gör kanske att Europa har en lite viktigare roll i ansträngningarna att steg för steg utveckla relationerna och försöka öppna upp Iran för omvärlden.

Det blir några intressanta dagar här.