Tydliga budskap från EU

BRYSSEL: Det blev närmare åtta timmars kontinuerlig diskussion i utrikesministerkretsen för att komma igenom dagers rätt krävande dagsordning.

Men det blev ett från både våra och bredare utgångspunkter bra möte med bra resultat.

Och det gällde båda de stora ämnen som kom att dominera dagens diskussioner – Egypten och Vitryssland. I bägge fallen ledde diskussionerna till att vi tydligt fick gehör för det som vi tyckte var rätt.

Samsynen var förvisso betydande.

Tidigare fanns det kanske en och annan som var mindre tydlig när det gällde behovet av tydliga åtgärder mot ledningen i Minsk, men så är det inte längre. Enigheten var tydlig.

Och vad gäller Egypten kan det möjligen finnas nyanser vad gäller vad som skall sägas offentligt i just detta läge, men inte vad gäller det vi syftar efter att försöka hjälpa Egypten att åstadkomma.

Också här visade diskussionen betydligt mycket mer av enighet än vad förhandsspekulationer i media låtit antyda.

Vi talar nu tydligt om att vi vill se ett demokratiskt, pluralistiskt och stabilt Egypten, och att vägen dit måste gå över fria och rättvisa val. Men det är inte vår sak att försöka att ha åsikter om vad dessa val skall ge för resultat.

Inlåst i diskussioner har mina möjligheter att under dagen följa med händelseutvecklingen i Egypten varit mer begränsade, men under morgondagen här i Bryssel kommer jag att ha lite mer tid disponibel och har då också möjlighet att ta en del kontakter.

Men dagen handlade inte bara om detta.

Också Albanien, Libanon, Iran och den knappt befintliga fredsprocessen i Mellersta Östern var föremål för våra diskussioner.

Egypten i fokus i Bryssel

BRYSSEL: Med första morgonplanet kom jag hit några timmar innan det tidigarelagda utrikesministermötet skall börja, och det kan vara nyttigt ibland.

Även om Vitryssland och Tunisien kommer att vara viktiga frågor på vårt möte är det uppenbart att det är Egypten som är den brännande frågan just nu.

Vår position är tydlig – det finns ingen lösning utan fria och rättvisa val för att ge landet en president som har förtroende att leda landet under kommande år.

På sina håll har man kanske svårare att uttala detta än på andra, men vi kommer säkert att ha en öppen och bra diskussion under eftermiddagen.

Ju längre denna kris pågår ju svårare kommer Egyptens ekonomiska och sociala situation att bli.

Varje dygn utan Internet är för en någorlunda fungerande ekonomi dygn där vitala funktioner stryps och stoppas, och kostnaderna för det stiger astronomiskt ju längre det pågår.

2007 stängde Burmas junta ner Internet i fem dygn, men det som sker i Egypten nu går de facto betydligt längre.

Den egyptiska ekonomin är långt mer integrerad med omvärlden än den burmesiska var ens i närheten av, och därmed är skadeverkningarna också långt större.

Om den viktiga turistsektorn nu också gradvis kollapsar kommer läget för ekonomin framöver att bli utomordentligt besvärligt. Egypten är synnerligen beroende av de inkomster denna genererar, liksom självfallet den sysselsättning den ger.

Allt detta borde leda till att trycket på en politisk lösning nu ökar mycket snabbt i Kairo.

Låt oss hoppas att vi kommer att se en sådan inom de närmaste dygnen.

Annars kan landet skena in i en situation som kommer att bli mycket svårare att ta sig ur.

Med EU:s närområde i fokus

STOCKHOLM: Hemma från diskussionernas Davos med utvecklingen i Egypten självklart fortsatt högst upp på agendan.

Och fortfarande verkar det vara genom Twitter och dess länkar som man bäst följer utvecklingen.

Äntligen har så besked kommit om tidigareläggning av morgondagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel. Det blir ytterligt arla avgång från Stockholm.

Utvecklingen under den senaste månaden har över hövan bekräftat den tes jag ofta förfäktat om nödvändigheten att prioritera vår politik i det egna närområdet.

Få saker är långsiktigt viktigare för Europa än att bygga långsiktiga nätverk som stärker öppna samhällen och öppna ekonomier i områdena öster och söder om vår unions gränser.

Och inte minst har jag talat om den långsiktiga utmaningen söder om Medelhavet. Om vikten av att öppna upp samhällen och ekonomier där.

Nu har vi plötsligt kris i alla vädersträck.

Kylla vindar av förtryck i Öst med Minsk som repressionens epicentrum. Och varma resningar av vrede i den demografiska tsunamins länder söder om Medelhavet.

Oron i Albanien har sin egen grund, men kan kanske ses som länken mellan de två närområdsutmaningarna.

I morgon kommer vi nog dessvärre inte att ha tid med mer än de kortsiktiga konsekvenserna, men snart hoppas jag att det kommer att vara möjligt att diskutera också de långsiktiga. Vi har ju beslutat att skjuta på det ministermöte med närområdets olika länder som var planerat till tisdag – det finns anledning till nystart i de frågorna.

Som det nu blivit kommer jag att vara kvar i Bryssel också under tisdagen – med åtskilliga diskussioner om just detta – för att tidigt onsdag morgon åka därifrån till Warsawa och det viktiga mötet där om stödet till Vitryssland och dess långsiktiga utveckling i öppen och demokratisk riktning.

Några timmar hemma hoppas jag att det sedan blir innan jag på torsdag hoppar fram och tillbaka till Helsingfors för att delta i en konferens som min kollega Alexander Stubb ordnar.

Och på fredag bär det så iväg till Munchen och den årliga internationella säkerhetskonferensen där med dess mångfald av olika möten i marginalen. Deltagandet kommer i sedvanlig ordning att ligga på hög nivå.

Så det blir en del att göra även under den kommande veckan.

Med närområdets dramatiskt växande utmaningar alldeles uppenbart i centrum.

Avgörande besked saknas

DAVOS: Strålande sol i Alperna, men nu är det dags att lämna Davos och återvända till Stockholm för bl a de fortsatta förberedelserna för morgondagens utrikesministermöte i Bryssel.

Årets Davos-möte har utan tvekan varit bra för Sverige. Vi har funnits med i de viktigare debatterna, och vår nordiska kapitalism har lyfts fram som ett föredöme.

Och det andas en viss optimism om den globala ekonomin, även om klimatfrågorna, de starkt ökande livsmedelspriserna och en rad andra frågor alldeles självklart tränger sig på.

Men för min del har detta varit dagar som dominerats av krisen i betydande delar av den arabiska världen med Egypten i dramatiskt fokus.

Att den demografiska tsunamin i denna del av världen skulle ställa krav på en demokratisk öppning har jag talat om vid åtskilliga tillfällen och angett som en av de betydande utmaningar som Europeiska Unionen står inför.

Men därmed inte sagt att det var lätt att förutse detaljerna i den senaste månadens och de senaste dagarnas dramatik.

Att Egypten var den stora kommande frågan i regionen detta år var dock rätt uppenbart. Och jag hade planerat att av just det skälet återvända relativt snart till landet.

Det är alldeles uppenbart att de steg mot förändring och öppning som tagits under trycket av protesterna de senaste dagarna varit otillräckliga.

Den avgörande frågan är presidentfrågan, och den kan enligt min mening inte hanteras utan ett öppet och fritt val av president för de kommande åren. Och det gäller inte minst efter det högst tveksamma sätt som parlamentsvalet i november genomfördes på.

Detta budskap har jag också framfört i en rad intervjuer. I går rullade en längre intervju med mig i Aljazeera åtskilliga gånger.

Det är när besked getts i denna fråga som utvecklingen i landet kan gå in i ett nytt och bättre skede.

Den utdragna instabiliteten är självfallet till betydande skada. Landet är mycket beroende av sina inkomster från turismen, och ett allvarligt avbräck i dessa skulle ytterligare fördjupa de sociala spänningarna i landet.

Kontakterna de senaste dagarna också med åtskilliga företrädare för regionen har varit många. Det råder ingen tvekan om att vi står mitt uppe i avgörande dagar för regionen i dess helhet.

Men nu styrs färden strax åter till Stockholm.

Hög tid för öppning

DAVOS: Mitt i alla diskussioner här handlar självfallet mycket om den dramatiska utvecklingen i Egypten.

Protesterna har fortsatt under dagen, och det är nu än mer uppenbart att vad Egypten behöver är ett politiskt initiativ som leder till ett öppet och demokratiskt presidentval senare i år.

Ett anförande av president Mubarak har aviserats till senare i kväll, och det säger sig självt attt det blir av mycket stor betydelse.

Egypten är det befolkningsmässigt näst största landet i EU:s närområde efter Ryssland, och dess utveckling är av den allra största betydelse för oss.

Öppet samhälle – inte stängt Internet

DAVOS: Under natten har utvecklingen i Egypten tagit en ny vändning i och med att myndighetn stängt ner Internet i en omfattning som närmast är unik.

Jag har inte kunnat hitta något tidigare annat exempel på att detta hänt än Burma 2007.

Egyptens framtid kan självfallet inte formas genom att stänga ner Internet – utan måste fornas genom att öpnna upp det politiska systemet.

Och jag har ju tidigare här skrivit om den avgörande betydelsen av presidentvalet i september i år.

Att stänga ner internet kan i en situation som den i Egypten var direkt farligt.

Fri informationstillgång är i det långa loppet långt bättre för förtroende och stabilitet än restriktioner och förbud. Åtgärder som denna som syftar till kortsiktig stabilitet kan mycket väl generera en mer långsiktig indragningar.

Att bekämpa hungern

DAVOS: Efter en givande dag i Banja Luka landade jag här i Davos och inledde min närvaro här med middagen med FN:s världslivsmedelsprogram.

Det blev middag inte bara med Gunilla Carlsson utan också med FN:s Ban Ki-moon, Världsbankens Bob Zoellick och WTO:s Pascal Lamy för att diskutera den globala livsmedelssituationen och arbetet mot hunger.

Var sjätte sekund dör det ett barn av hunger i dagens värld…

Sverige fick mycket beröm för våra insatser när det gäller att hjälpa FN och WFP med dess livräddande insatser inte minst för barn.

Samtidigt följer jag – främst via Twitter – utvecklingen i Egypten. Vi kommer med all sannolikhet att få se ytterligare dramatik under morgondagen.

Vikten av Egypten

SARAJEVO: Vintrig morgon. Men staden är vacker i sin vita skrud.

Nu är det främst Banja Luka som står på programmet.

Men självfallet försöker jag att följa utvecklingen också i Egypten.

Det handlar om arabvärldens folkrikaste land. Och ett samhälle som trots uppenbara begränsningar är långt öppnare än åtskilliga andra i regionen.

Jag tror att nyckeln till landets omedelbara politiska framtid ligger i presidentvalet i september.

Det är avgörande att det sker på ett sätt som uppfattas som öppet och genuint.

Alltför kort i Sarajevo

SARAJEVO: Det är alltid en speciell känsla att komma tillbaka till Sarajevo. Solen lyste, och snön hade just fallit.

Vår ambassadör Bosse Hedberg säger att jag varit här sex gånger bara under hans tid här.

Kanske det. Det kunde ha varit flera. Minnena härifrån är många.

Mina möten under dagen med alla de ledande politiska företrädarna har – föga förvånande – varit förtroendefulla återseenden och öppna och spännande samtal om landets problem och möjligheter

En och annan journalist sitter fortfarande fast i nationalismens garn. Och tyvärr har en del dominerande media här under senare år glidit allt mer åt det hållet.

Men alla politiker jag träffade beklagade detta lika djupt som jag.

Så det blev långa och intressanta samtal med Bakir Izetbegovic, Zlatko Lagumdzija, Sulejman Tihic, Dragan Covic och andra. Och med fristående tyckare och tänkare.

Och inte minst sedvanligt återseende med gamla bosniska medarbetare på Office of the High Representative.

En del handlade förvisso om den tid som ligger bakom oss. Det är lätt att sjunka ner i den bosniska historien. Men långt mer låg fokus på det som skall komma.

I delar av den internationella debatten är det populärt att vara pessimistisk – ibland t o m alarmistisk – om Bosniens framtid. Och nationalister späder förvisso ofta på.

De senaste åren har det förvisso stått still, men innan dess var framstegen betydande. Och det som måste göras framöver för att få Bosnien rejält och riktigt upp på det europeiska spåret är betydligt mindre än vad som redan gjorts.

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Banja Luka.

Om jag bortser från en oplanerad landning på dess flygplats för något år sedan – dimma i Sarajevo! – tror jag att det var ett decennium sedan jag senast var där.

Jag vill inte minst se hur långt man kommit med återuppbyggnaden av Ferhadija-moskén mitt inne i staden.

När jag 1995 för första gången kom till staden var det inte sten på sten kvar av denna en gång så klassiska byggnad för staden – tillsammans med stadens andra 16 moskéer sprängdes den sönder och samman i maj 1993.

Men viktigt blir också mötet med Milorad Dodik för att diskutera Bosniens framtid. Jag hoppas att också han skall se regionens europeiska framtid.

Och i restaurangen i den gamla fästningen nere vid floden blir det lunch med min vän Mladen Ivanic som ju gjorde mycket bra ifrån sig i valet till det bosniska presidentvalet förra året.

Men sedan bär det dessvärre av till Schweiz, Davos och World Economic Forum.

Och middag med FN:s World Food Program och alla de företrädare för FN:s olika humanitära program som brukar samlas där.

Också det ett återseende med gamla vänner.

Till Sarajevo

BRYSSEL: Efter gårdagens diskussioner här i Bryssel flyger jag strax tillsammans med den s k Höge Representanten Valentin Inzko till Sarajevo för en dag och en kväll där följd av en dag i Banja Luka i Bosniens serbiska del.

Det var ett tag sedan jag var i Bosnien – och i Banja Luka har jag inte varit på åtskilliga år – och avsikten nu är att lyssna på situationen där inför de fortsatta policy-diskussioner vi skall ha i Bryssel om Bosnien under de närmaste månaderna.

Risken för att Bosnien kommer att halka efter allt mer i regionens europeiska process är dessvärre uppenbar. Och det bekymrar mig påtagligt.

Min förhoppning är att Kroatien under detta år kommer att kunna avsluta sina förhandlingar om sitt medlemskap i EU och att Serbien skall kunna ta ett betydande steg mot att inleda motsvarande förhandlingar. Det är bägge mycket viktiga stewg för regionen i dess helhet.

Samtidigt kämpar Bosnien med försöken att bilda regering inte bara på statsnivån utan också på praktiskt taget alla andra nivåer också efter valen tidigt i höstas-

Den situationen kan självfallet inte vara alltför länge.

Och vår avsikt är självfallet att försöka hjälpa Bosnien framåt – men i grunden handlar det om att dess politiker själva skall kunna fatta de beslut som krävs.

Så i dag blir det en dag med diskussioner med de olika politiska ledarna i denna del av Bosnien. Och jag kommer också att träffa olika oberoende organisationer samt självfallet olika mediarepresentanter.

I regionen är det nu annars situationen i Albanien som är akut.

Risken för en upptrappad konfrontation är dessvärre betydande.

I går reste EU:s Miroslav Lajcak till Tirana för att se vad som kan åstadkommas. Vi hann talas vid i Bryssel innan han kastade sig iväg.

Samtidigt fortsätter jag självfallet att så nära som möjligt följa utvecklingen söder om oss – en kommande regeringsombildning i Tunisien, oroligheter i Egypten och ett försök till ny regeringsbildning i Libanon.

Men just nu är det Sarajevo som är min destination. Som så många gånger förr…

Bryssel om Balkan

STOCKHOLM: Gårdagen blev både mer intressant och mer hektisk än vad planeringen nog hade förutsatt.

Diskussionerna på Stockholm China Forum var fascinerande, och till detta lades så samtalen med den kinesiske vice utrikesministern Fu Ying. De spände över vida fält och kännetecknades av en större öppenhet i vissa frågor än vad som brukar vara fallet – även om det alldeles självklart finns punkter där vi politiskt står för tydligt olika linjer.

Under gårdagen gjorde jag också lite mediakommentarer kring de som av någon anledning är upphetsade över att vi i samband med nystarten av våra relationer med Irak också ville ha ett s k återtagandeavtal.

I sak hade vi varit värda kritik om vi inte hade gjort det. Utan ett sådant blir det knappast möjligt att bibehålla en öppen och generös flyktingpolitik baserad på individuell prövning.

Och självfallet var det rimligt och riktigt att inrikta våra ansträngningar också på detta när vi nystartade relationen. Vi ville ju också flytta tillbaka vår ambassad till Bagdad och vi ville öppna ett konsulat i Erbil.

I Sverige har vi i dag upp mot 150 000 individer som på ett eller annat sätt har bakgrund i Irak. Det säger sig självt att detta skapar band mellan våra länder som gör en närvaro i såväl Bagdad som Erbil viktig för framtiden. Vi har ett intresse av att hjälpa individer och att följa den politiska utvecklingen.

Men på sina håll verkar man mäkta upprörd över detta. Själv ser jag det som framgångsrik politik i nationens intresse. Och jag ser att Hans Bergström i DN i dag är inne på samma linje.

Denna dag bär det så åter iväg till Bryssel.

Det är utvecklingen på Balkan som leder till en del informella diskussioner med Catherine Ashton och hennes närmaste medarbetare. Vi kommer att tillbringa några timmar i eftermiddag för att gå igenom situationen i regionen och diskutera hur politikens stora linjer skulle kunna läggas upp.

I fokus kommer Bosnien att stå, och det är ju också dit jag förhoppningsvis kommer att flyga tidigt i morgon.

Jag säger förhoppningsvis därför att jag ju har en del erfarenheter av flygplatsen i Sarajevo på vintern. Men låt oss hoppas att dimman inte lägger sig i dalen och jag har möjlighet att komma fram.

Kina, Afghanistan, Bryssel, Bosnien och Davos

STOCKHOLM: Min måndag kommer att domineras av mötet med Stockholm China Forum och dess diskussioner i olika ämnen.

Till dess gäster och deltagare denna gång hör också Kinas vice utrikesminister Fu Ying, och jag kommer senare på dagen självfallet att ha separata samtal med henne med fokus på relationerna mellan Kina och EU.

Hennes deltagande är ett tydligt tecken på den betydelse man på allt fler håll fäster vid diskussionerna i detta fora.

Min andra gäst under måndagen är Nato:s civile representant i Afghanistan Mark Sedwill.

Vi sågs som hastigast i Washington härom veckan men tyckte att det fanns skäl att fördjupa diskussionerna.

Inte minst är det intressant att höra de senaste bedömningarna om hur man nu avser att inleda processen mot stegvis afghanskt övertagande av säkerhetsansvaret.

Och vi har självfallet alldeles speciellt intresse av hur denna process utvecklas i landets norra delar där ju bl a de svenska och finska militära insatserna finns.

Resten av veckan?

Jo tack, det blir nog en del att göra då också.

På tisdag åker jag ner till Bryssel för informella fortsatta diskussioner med Catherine Ashton och hennes närmaste medarbetare om politikens inriktning på Balkan.

Även om det inte var tänkt så skulle jag kunna föreställa mig att vi kommer att diskutera en hel del Albanien mot bakgrund av de senaste dygnens dramatiska utveckling där.

Från Bryssel fortsätter jag tidigt onsdag morgon till Sarajevo för olika samtal där och fortsätter sedan dessa i Banja Luka under torsdagen. Och den senare staden har jag faktiskt inte varit tillbaka i på åtskilliga år.

Syftet är att få ett lite fördjupat underlag inför de diskussioner vi skall ha i EU-utrikesministerkretsen om Bosnien. Ursprungligen skulle de ha varit i slutet av denna månad, men nu är det mycket annat som tränger sig på så jag skulle tro att den diskussionen blir i slutet av februari i stället.

Och från Bosnien bär det sedan torsdag eftermiddag direkt till Schweiz och Davos och World Economic Forum där.

Där kommer det ju att talas en del om nordiska framgångar, men mitt program kommer att vara fokuserat främst på andra frågor.

Direkt på torsdagkvällen blir det middag med World Food Programme, och till den brukar traditionellt FN-familjens olika deltagare i Davos samlas.

Tillbaka från dialoger i Sydtyrolen

STOCKHOLM: Sent på söndagkvällen är jag så tillbaka i Stockholm efter helgens informella utrikesministerdiskussioner i Corvara i provinsen Alto Adige i norra Italien.

Bortsett från allt annat var det intressant att knyta närmare kontakt med det Sydtyrolen som ju under decennier var en brännande konflikt mellan Italien och Österrike, men som under senare decennier, och inte minst på grund av att även Österrike blivit medlem i ett EU där gränser betyder allt mindre, snarare har blivit ett mönster för hur gamla konflikter som dessa kan hanteras.

Nu är detta en synnerligen välmående del av Italien.

I går kväll satt vi på middag med bl a Italiens och Österrikes utrikesministrar och de lokala företrädarna för den tyska befolkningsgrupp som ju dominerar det gamla Sydtyrolen.

Den som ingenting visste om den komplicerade och t o m blodiga konflikten om detta område under större delen av det gångna århundradet hade heller aldrig kunnat ana någonting av den under vår gemytliga samvaro.

Nu var det dock inte detta som dominerade helgens diskussioner.

I stället var det olika delar av den europeiska närområdespolitiken som kom att stå i centrum med Belarus, Tunisien och Albanien som konkreta exempel på utmaningar som både på kort och längre sikt kräver en kraftfullare europeisk närområdespolitik.

Men självfallet blev det också åtskilligt om Iran sedan Catherine Ashton anslutit till våra samtal direkt från sina överläggningar med de iranska företrädarna i Istanbul.

Att dessa inte ledde till något genombrott förvånade nog ingen. Men inte heller kan det sägas att de ledde till något sammanbrott för försöken till dialog kring de komplicerade frågorna.

Att den nukleära frågan entydigt stod i centrum för samtalen var ett tydligt framsteg. Men hur fortsättningen kommer att se ut återstår att se.

Det var en produktiv och nyttig europeisk helg som kommer att lämna avtryck i den gemensamma politiken framöver.

Att solen sedan strålade över de hänförande vackra Dolomiterna gjorde inte saken nämnvärt sämre.

Mot Alto Adige

STOCKHOLM: Efter en synnerligen intensiv gårdag – med med mycket bra möten om vår nationella politik för Vitryssland! – hoppas jag få några timmar att gå igenom papper och annat under dagen innan det bär iväg igen.

Åter kommer det oroande rapporter från Afghanistan.

Efter parlamentsvalet i september skall det nyvalda parlamentet samlas nu på söndag, men plötsligt försöker president Karzai skjutas på det hela i uppenbar avsikt att försöka ändra vissa av de resultat som den oberoende valkommissionen fastställt.

Jag hoppas att han inser att detta vore destabiliserande. Valresultat måste accepteras – på samma sätt som i samband med hans eget presidentval.

Också oroande är de nya uppgifterna om stigande opiumpriser som kan leda till att de framgångar som uppnåtts med att bekämpa opiumodlingen äventyras.

Efter arbete vid Gustaf Adolfs torg på förmiddagen bär det senare under dage av mot italienska Alperna på inbjudan av min kollega Franco Frattini.

Det är där – i det en gång omstridda Sydtyrolen som heter Alto Adige – han har sin valkrets.

Och dit har han bjudit några utrikesministrar för samvaro och informella överläggningar under de närmaste dygnen.

Det kommer att ge en bra möjlighet att diskutera igenom hur vi skall hantera en del av de nu mycket aktuella utmaningarna – krisen i Öst med Vitryssland i fokus och utmaningen i Syd med Tunisien i centrum.

Men också vidare utmaningar som Iran – Catherine Ashton planerar att komma förbi direkt från de pågående överläggningarna i den nukleära frågan i Istanbul.

På söndag kommer jag att vara hemma i Stockholm igen för att vara med på middagen som inleder Stockholm China Forum.

Mötet med SCF kommer denna gång än mer lägligt än vanligt.

Vi kommer att ha möjlighet att utvärdera det viktiga toppmötet mellan USA och Kina i Washington. Deltagandet ligger ty följande på en påtagligt hög nivå.

Nationell Vitrysslandspolitik

STOCKHOLM: Gårdagens partiledardebatt i riksdagen blev föga mer än avskedsorden till främst Mona Sahlin men även Maria Wetterstrand.

Och det sades mycket som var väl förtjänt. Själv tänkte jag återkomma när skiftena faktiskt sker – och då kan det finnas åtskilligt att säga.

Med president Ilves hade jag ett fascinerande seminarium om cyberfrågorna i går eftermiddag. Jag tror inte att vi levererade alla svar, men om vi i alla fall kunde identifiera en del av frågeställningarna får det ses som en framgång.

Inte enbart på skämt talade jag om vårt möte som ett verkligt toppmöte – Estland och Sverige mäter inte inflytande i megaton, men väl i megabytes.

I den nya cybervärlden är vi stormakter vad gäller vad vi kan och vad vi kan åstadkomma.

Men denna morgon hastar jag först och främst iväg till sedvanligt regeringssammanträde. Det är Jan Björklund som leder eftersom Fredrik är i London på det nordisk-baltiska statsministermötet med David Cameron.

Och sedan blir det nationella möten om vår nationella strategi om Vitryssland.

Gunilla Carlsson och jag samlar alla de politiker, aktivister och organisationer som på ett eller annat sätt arbetar med och i landet för att diskutera hur vi går vidare med våra olika aktiviteter.

Stöd till Vitryssland och cybersäkerhet

STOCKHOLM: I dag fortsätter självfallet det estniska statsbesök som framgångsrikt inleddes under gårdagen.

I gråkallt januariväder var jag med också vid Frihetens Port ute på Djurgården där barn ur Estniska Skolan sjöng och president Ilves framförde Estland tack till Sverige för att vi 1944 öppnade våra dörrar för de ca 30 000 människor som under några korta veckor mellan den tyska och den sovjetiska ockupationen i små båtar flydde över Östersjön.

Och till dessa desperata flyktingar från förtrycket hörde ju president Ilves föräldrar.

I dag kommer Toomas Ilves och jag att – efter bl a officiell lunch i Stockholms Stadshus – på ett gemensamt seminarium tala om arbetet för både friheten på och säkerheten för nätet.

Estland har ju kommit att utveckla ett speciellt intresse före detta efter de omfattande nätattacker man utsattes för under den s k bronssoldatkrisen 2008.

Och Sverige tillhör ju ett av världens ledande Internet-länder.

Men innan det seminariet kommer jag på UD tillsammans med Gunilla Carlsson att träffa företrädare för den vitryska oppositionen som kommit till Sverige.

I morgon träffar vi företrädare både för riksdagens olika partier, olika stiftelser och andra organisationer för att diskutera en förstärkt nationellt strategi för att hjälpa och stödja det civila samhället i Vitryssland och de olika vitryska förerträdare som tvingats att fly sitt land.

Samtidigt fortsätter vi diskussionerna i Bryssel om sanktioner mot det vitryska ledarskapet och andra ansvariga för repressionen.

Den starka linje som inte minst Sverige företrätt har nu fått ett allt bredare stöd. Konkret beslut kommer att fattas vid vårt utrikesministermöte 31 januari.

Europa måste tydligt stå för frihet och rätt inte minst i vår egen del av världen.

Men dagen kommer att börja i plenisalen i riksdagshuset på Helgeandsholmen för att lyssna på det nya årets första partiledardebatt.

Det är ju också Mona Sahlins farväl till denna parlamentariska arena, och det finns skäl att visa respekt för hennes insatser i olika avseenden under de senaste åren. Lätt har hon inte haft det.

Men dagen kommer att avslutas med statsbesöket.

Efter gårdagens högtidliga statsbankett på Slottet är det i dag Estland som bjuder på musik och svarsmiddag på Operaterrassen.

Han kommer med färjan…

STOCKHOLM: Strax står jag i Värtahamnen i Stockholm och välkomnar Estlands president Toomas Ilves när han stiger av färjan från Tallinn och inleder sitt statsbesök.

Jag minns mycket väl när jag gick ombord på premiärturen för den nya färjelinjen mellan Stockholm och Tallinn.

Det var den 17 juni 1990, mycket var fortfarande osäkert på andra sidan Östersjön men färjan mellan Stockholm och Tallinn blev en kraftfull symbol för de nya möjligheterna och de nya perspektiven för den estniska nationen.

Vi seglade in i Tallinns hamn till fanor och klingande spel.

Färjan var den starka symbolen för den nya värld som öppnades upp.

Men jag minns tyvärr minst lika väl den fasansfulla natten den 27 september 1994.

Under en stormig natt gick färjan Estonia under och mer än 800 människor förlorade livet. Hela skolklasser som bara försvann…

Det finns ögonblick från dessa timmar och dygn – i Stockholm och i Åbo, varifrån räddningsarbetet leddes – som jag kan minnas som om det var i går.

Och när jag stod tillsammans med Estlands dåvarande president Lennart Meri i Storkyrkan i Stockholm och skulle tala till de anhöriga till alla dem som förlorat nära och kära var det den tyngsta och svåraste stund jag haft under mitt offentliga liv.

Men sedan dess har relationen över Östersjön successivt blivit allt djupare och Tallinks färjor allt större.

Estland har blivit landet med Skype – jag ser att man nu vill anställa ytterligare 400 programutvecklare – och landet där Ericsson nu producerar mer än dubbelt så mycket som man gör i Sverige.

Estland har blivit landet som inte bara är med i såväl EU som Nato utan som nu också är en del av Euron.

Jag tror nog ingen på färjepremiären i juni 1990 hade vågat ens drömma om allt detta.

Men nu stiger en president i Estland som är född i Vällingby av färjan i Frihamnen.

Hans föräldrar kom som flyktingar undan ockupation och förtryck över Östersjön.

Och han kommer som president i ett självständigt och framgångsrikt land.

Det blir ett alldeles speciellt mottagande.

‘

Ny dag och ny vecka

STOCKHOLM: Ny dag och ny vecka. Just nu Tunisien i centrum.

Redan i går kväll hade jag kontakter med Catherine Ashton om förberedelser för vad EU kan göra för att hjälpa till i Tunisien.

Landet går nu mot ett presidentval – enligt författningen inom två månader – och det är självfallet av mycket stor betydelse att det sker på ett sätt som ses som trovärdigt av alla. Här bör vi kunna hjälpa till.

Och därtill kommer de mer långsiktiga möjligheter jag skrev om i går.

I Minsk har regimen nu börjat att slunga den ena anklagelsen bisarrare än den andra kring sig.

Det hävdas att de slagit ner ett försök till statskupp organiserat av Polen och Tyskland, men där också vår ambassadör Stefan Eriksson varit med.

Visst visst…

Propagandan är grov, och försöken att skrämma till tystnad uppenbara.

Senare under veckan kommer jag att samla olika svenska beslutsfattare och intressenter för att diskutera våra fortsatta insatser för Vitryssland.

I morgon kommer vi att välkomna Estlands president Toomas Ilves på statsbesök till Sverige.

Det blir pomp och ståt på det sätt som hör statsbesök till, men också framåtsyftande substans när det gäller samarbetet mellan våra bägge länder.

Bl a kommer han och jag att tala om cybersäkerhetsfrågor på ett seminarium på onsdagen.

Under veckan blir det också möte mellan Norden, Baltikums och Storbritannien när alla statsministrarna möts i London för att diskutera gemensamma framtidsutmaningar.

Och till veckans viktigare besök måste nog också räknas den kinesiske presidentens besök i Chicago och Washington under de närmaste dagarna.

Denna dag har jag informellt besök av min bulgariske kollega Nikolay Mladenov.

Tillsammans med några andra skall vi äta middag och diskutera inte minst utvecklingen på Balkan under de kommande åren.

Mot slutet av veckan beger jag mig så ner till Italien för ett informellt möte med bl a min italienske kollega.

Så det blir en del att göra också denna vecka…

Nya grannskapsutmaningarna

STOCKHOLM: Det var ett påfallande grått och slaskigt Stockholm som jag landade i efter att via London genom natten ha tagit mig hem från Washington.

Omedelbart har vi självfallet anledning att försöka bedöma situationen i Tunisien vad gäller säkerheten för svenska medborgare där. Och det gör vi i samarbete med andra EU-länder innan vi utfärdar rekommendationer.

Den tunisiska utvecklingen innebär nu ytterligare en utmaning för EU:s grannskapspolitik.

Samarbetet med länderna söder om Medelhavet är viktigt inte minst för att successivt öppna upp deras politiska och ekonomiska system för att kunna ge de snabbt växande unga befolkningarna hopp och möjligheterna för framtiden.

I fallet Tunisien är det alldeles uppenbart att det misslyckats. Den ekonomiska moderniseringen motsvarades inte av en politisk, och resultatet blev de gångna dagarnas sammanbrott.

Tunisien har haft ett associationsavtal med EU sedan 1995 och är det enda av länderna söder om Medelhavet som har ett frihandelsavtal med EU vad gäller industriprodukter. Tveklöst har detta varit viktigt för landets ekonomiska utveckling.

I efterhand är det rimligt att ställa frågan om vi varit tillräckligt kraftfulla i kraven på respekt också för demokratiska rättigheter i Tunisien. När landet nu begärt att få en s k avancerad ställning i samarbetet med EU har det dock gjorts klart att detta inte var möjligt utan betydande framsteg på det politiska området.

Men nu är situationen i grunden förändrad.

Vi måste nu se vilka möjligheter EU har att hjälpa till för att åstadkomma först en demokratisk stabilisering och sedan en bättre utvecklingsmöjlighet för landet.

Kanske vore det lämpligt om en högnivådelegation eller representant kunde sändas från Bryssel för att ta breda kontakter och erbjuda hjälp i dessa avseenden.

Det skall inte uteslutas att möjligheten till s k avancerad status i samarbetet med EU – vilket också skulle innebära finansiella fördelar – skulle kunna bidrag till den demokratiska stabilisering som nu måste vara den första prioriteten. Men då fordras nog att denna möjlighet är tydligt närvarande.

Tisdag 1 februari planeras för ministermöte i Bryssel med alla de länder som ingår i EU:s grannskapspolitik.

Såväl utvecklingen i Vitryssland som den i Tunisien har gjort att förberedelserna inför det mötet kommit att bli långt mycket viktigare än tidigare.

Mycket handlar om Kina

WASHINGTON: Ännu en klar och kall vinterdag i den amerikanska huvudstaden.

Och jag kan se fram mot ytterligare möten och samtal innan det senare i dag är dags att börja sätta mig på de flygplan som skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Mycket här handlar just nu om förberedelserna för den kinesiske presidenten Hu Jin-taos besök här nästa vecka.

I går lyssnade jag på Hillary Clinton när hon utförligt talade om olika aspekter på denna viktiga relation – så viktig att den enligt henne kommer att ”definiera det 21:a århundradet”.

Och måhända är det så.

Det 20:e århundradet kom att domineras av Europas krig, konflikter och konfrontationer. Två krig som eskalerade horisontellt och blev det till världskrig. Och en kall konfrontation som kom att dela och definiera världen i dess helhet.

Nu handlar mycket om den snabbt växande kinesiska makten. Blickar riktas över Stilla Havet mot östra Asiens olika utmaningar. För Kina handlare det om att definiera sina relationer till en omvärld man befinner sig i ett allt närmare beroendeförhållande till. Och för omvärlden – inte minst den fortfarande starka amerikanska makten .- att försöka skapa ett ramverk för hur detta beroendeförhållande kan utvecklas.

Även om de olika utmaningarna i Nordafrika och Mellersta Östern, liksom vid Hindu Kush och Indus, förvisso upptar mycket uppmärksamhet här är det nog riktigt att säga att ingenting annat ägnas så mycket tankeverksamhet som just de olika aspekterna av Kinas växande betydelse.

I går talade utrikesminister Clinton utförligt i frågan, och samtidigt skrev Henry Kissinger tänkvärt i Washington Post. Och i åtskilliga av våra samtal fanns olika aspekter på den kinesiska frågan med.

Men även vi ägnar betydande uppmärksamhet åt denna fråga. Om en vecka samlas hos oss åter några av världens ledande analytiker på detta område till ett nytt möte i Stockholm China Forum. Och då kan vi också blicka tillbaka på det viktiga besöket här i Washington under den kommande veckan.