Hem från Kiruna – inför ny vecka

KIRUNA: Ett dygn i den förtrollande vintervärlden här uppe har förvisso inte skadat. I går gjorde dessutom solen sin återkomst här uppe efter ett antal veckor av frånvaro.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm, och förberedelser för den kommande veckans olika insatser.

På den sedvanliga konferensen i Sälen diskuteras samtidigt försvarspolitik, om än med numera rätt vanliga inslag av lätt sensationella påståenden med inslag av viss upphetsning.

Men säkerhetspolitiken mår nog bäst av att diskuteras med lite längre andetag och perspektiv.

Mitt anförande inför Krigsvetenskapsakademin för någon månad sedan var ju ett försök till just det.

I fokus för diskussionen i dag kommer nog samarbetet mellan Sverige och Finland att stå. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som Finlands president Sauli Niinistö finns ju på plats.

Och samarbetet mellan Finland och Sverige är en viktig del av vårt arbete med utökat samarbete också inom säkerhets- och försvarspolitiken – som ju också har andra viktiga inslag.

I media ser jag att det från vänsterns sida har utbrutit vad som kallas en ”kritikstorm” efter det att jag sagt några positiva saker om Israels nu avlidne premiärminister Ariel Sharon.

Jo, det var nog att vänta. Det finns de för vilka bilden av Israel alltid och enbart skall målas i de mörkaste färger.

Men när en stor politisk ledare eller person går bort är det inte fel att försöka att se inte minst de positiva sidorna av vederbörandes livsinsats.

Lite handlar detta faktiskt om något så grundläggande som god ton också i det internationella umgänget.

Jag tillhör dock dem som tror att om Ariel Sharon inte hade drabbats på det sätt som skedde 2006 kunde vi i dag mycket väl haft fred mellan Israel och Palestina.

Från ledande företrädare för tanken på ett Stor-Israel kom han att komma till insikten att vägen till fred i stället var en kompromiss med en palestinsk stat sida vid sida med Israel.

Han var beredd inte bara till att begränsa utan att också i stor skala dra tillbaka bosättningar.

Han bröt sig just p g a denna fråga ur det Likud-parti vars ledare han varit och bildade Kadima-partiet i det uttalade syftet just att uppnå fred och en tvåstatslösning.

Om det hade lyckats kan vi självfallet aldrig veta. Men att ett mycket seriöst försök då hade gjorts, och det i en situation med avsevärt färre bosättningar än i dag, är jag övertygad om.

Men så blev det tyvärr inte.

Premiärminister Olmert snubblade sedan på målsnöret, och därefter har premiärminister Netanyahu ju i allt väsentligt haft andra frågor i fokus för sina politiska ansträngningar. Hans linje när det gäller frågan om palestinierna är ju den som Ariel Sharon under den senare delen av sitt politiskt verksamma liv aktivt bröt med.

Om detta finns det sannerligen anledning att erinra en dag som denna.

I likhet med de flesta andra i Israels politik och samhällsliv hade han ett starkt förflutet i försvar och säkerhet.

Och hans insats i Yom Kippur-kriget 1973, när ju de samlade arabstaterna gjort ett överraskande anfall på Israel, är klassisk.

Den insatsen, när han gick över Suez-kanalen, omringade den egyptiska 3:e armén och avgjorde kriget, lade grunden för den fred som ju premiärminister Menachem Begin bar det främsta ansvaret för, men där Jimmy Carter inte sällan talat om den roll som Ariel Sharon trots sin skepsis kom att spela.

De mörka sidorna är inte minst förknippade med kriget i Beirut 1982. Det var ett i grunden missriktat och misslyckat krig, och ses nog som sådant av de flesta i dagens Israel. Kontroversen om ansvaret för det hemska som hände där pågår ju intill den dag som i dag är.

Så det är bild med flera bottnar, men där det självfallet en dag som denna finns anledning att betona inte minst det som är positivt.

Det är naturligt inte minst för oss som inte sällan är Israels kritiker, men som samtidigt kan känna beundran och respekt för mycket i det israeliska samhället.

I morgon inleds så en ny arbetsvecka, och jag ser fram mot att kunna tillbringa huvuddelen av den med olika uppgifter i Stockholm.

Sådana saknas inte.

Den s k digitala diplomatin har blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad, och inte sällan anses det att vi på UD har kommit att ta en internationell tätposition i detta allt viktigare arbete.

Och mot slutet av veckan samlar vi individer från olika håll i världen för att diskutera just arbetet med digital diplomati.

Det mötet kommer säkert att avsätta sina avtryck i intresserade sociala media runt om i världen.

15 kommentarer till Hem från Kiruna – inför ny vecka

  1. tompasss skriver:

    Nu blev det bara ännu värre Bildt. Hyllar en person som stått bakom massaker och krig i årtionden! Sharon hatade allt vad fred hette, byggde fler bosättningar och utförde mer terror än någon annan israelisk ledare någonsin gjort.

    Tur att S tar över regeringen efter valet 2014 sådana här stollig-trams skämmer ut Sverige internationellt.

  2. rootlesroot skriver:

    Du har helt rätt Carl. Kan instämma i en hel del av det du skriver om Sharon. Han var en stor fredsvän, en stor statsman och stort militärbefäl.
    Vi är många som kommer sörja honom.

    Att vänstern och miljöpartistiske islamisten Kaplan klandrar dig är inget som förvånar. Deras israelhat är välkänt. Så fort ordet Israel nämns slår det slint inför pannbenet på dessa rasister. Lika säkert som amen i kyrkan.

  3. […] mellan Finland och Sverige är en viktig del av vårt arbete, skriver Carl Bildt, och menar att med utökat samarbete också […]

  4. kris08 skriver:

    Om han var en ”fredsvän” så misslyckades han ju kapitalt genom att bokstavligt talat cementera hindren för fred! Hans hysteriska hat mot Yassir Arafat beredde vägen för Hamas och en fortsatt existens som bunkerstat.
    Osmakligt att berömma hans militära förmågor som också innefattade terrorism och krigsförbrytelser.

  5. un2here skriver:

    Sammantagit bidrog Sharon endast till att, efter bästa förmåga, omöjliggöra tvåstatslösningen och därmed fred. En krigsförbrytare var han – fast det behövar man ju inte säga. Ibland kan det vara bra att tillämpa tyst diplomati.

    – Sharon long promoted establishing unlawful Israeli settlements in Gaza and the West Bank. In 2005 he ordered Israel’s withdrawal of nearly 8,000 settlers from the Gaza Strip and the evacuation of four West Bank settlements, but during his term as prime minister, the number of Israeli settlers in the West Bank, including East Jerusalem, and the Golan Heights, increased from roughly 388,000 to 461,000. …

    http://www.hrw.org/news/2014/01/11/israel-ariel-sharon-s-troubling-legacy

  6. Fidel Karlsson skriver:

    I det demokratiska Sverige ger man upp sitt land på ett sätt som man i det demokratiska Israel försöker undvika, så frågan är vilket som är mest demokratiskt.

  7. Kachina skriver:

    Du kastar sten i glashus, tompass.

    Socialdemokraterna uttalade ju sitt stöd för Pol Pot,……medan massmorden pågick.

    Selektivt minne är tydligen en politisk sjukdom.

  8. Kachina skriver:

    Vi som har kontinuerligt minne känner både krigshetsaren Sharon och fredsaktivisten Sharon. Han hade en viktig egenskap, modet att stå emot både vänner och fiender när han kände att han gjorde rätt. Han var den som återlämnade land och bosättningar till palestinier. Jag minns bäst hans sista år och om hans arbete hade fått fortsätta hade det sannolikt kommit fram en tvåstatslösning.

  9. Per Fredö skriver:

    Det var intressant höra Stefan Löfvens tal på försvarkonferensen i Sälen.
    Han talade som han redan var statsminister.
    .Löfven undvek betecknande nog hur skulle kunna samarbeta på de säkerhets-och försvarspolitiska områdena med de tänkbara samarbetspartnerna miljöpartiet och västerpartiet.
    Dessa partier har ju vitt skilda uppfattning både om hotbilder och anslasramar.
    Löfven ville också tillfredsställa den opinion, som nu har ett minskat förtroende för vårt försvar och hävdade också att det berodde på att försvaret har fått för små resurser.
    Däremot inget om att det socialdemokratiska alternativet innebar lägre budgetramar.
    Vad gäller olika typer av partnerskap så var det det vanliga, skenet av att vi kan vara neutrala syftande till alliansfrihet i krig, detta oaktat att NATO under det kalla krigets dagar var vår skyddsmakt och
    att vi inte längre står inför ett militärt hot.
    Åter enligt min mening att inte göra en nödvändig omprioritrering. Och att behaga den opinion, som saknar insikter om vad läget nu kräver.
    I övrigt så¨var försvarspolitik för Löven att sälja så många vapensystem som bara är möjligt.
    Så talar en gammal fackföreningsboss.

  10. Per Fredö skriver:

    Löfven kritiserade också regeringen skarpt, vilket jag glömde ta upp, för att med några rösters marginal i ett riksdagsbeslut ha avskaffat den allmänna värnplikten.
    Den avskaffades i själva verket 1985 av den dåvarande socialdemoratiska regeringen.
    Att nu återinföra den får bara rent symbolisk inriktning,
    Alltså åter något för att visa att socialdemoraterna avser att
    göra vi medborgare mer positiva till försvaret.

    Långt ifrån alla kommer dessutom att få göra värnplikten.
    Deras utbildning kommer också att bli väsentligt kortare än tidigare.
    Några ökade budgetramar finns helt enkelt inte föreslagna.

    Detta kommer naturligtvis också innebära att kvaliteten i deras
    utbildning blir tämligen låg.
    Den kommer inte alls bli jämförbar med den mer yrkesinriktade, som det nya försvaret bygger på.
    Och vad skulle en reviderad allmän värnplikt
    kosta och vill Löfven dessutom avveckla nuvarande yrkesinriktade försvar.
    Ja, frågorna hopar sig.
    Svaren lär vi möjligen få när försvarsberedningen ska lägga sitt betänkande 2015.

  11. tompasss skriver:

    kachina

    Intressant att du jmf. Pol pot med Ariel Sharon. Haha intressant.

    Nej ingen från S har den senaste veckan hyllat en krigsbrotts-gubbe som Ariel det stod Bildt för tillsammans med dig.

  12. flyktingar skriver:

    Ariel Sharon

    Medan Beirut befann sig under israelisk ockupation, massakrerade libanesisk kristen milis (falangisterna) hundratals palestinska flyktingar i Sabra och Shatila. Detta skedde under Ariel Sharons tid som israelisk försvarsminister. Det är oklart huruvida han hade kunnat förutse vad som skulle ske.

    Faktum: Kristna libaneser massakrerade palestinier i två libanesiska flyktingläger. Sverige och världen fördömer slentrianmässigt Sharon och Israel, självklart. Sharon var formellt ansvarig över regionen och gjordes ansvarig i Israel för handlingen. Någon måste bära hundhuvudet. De verkliga förövarna av massakrerna, de kristna libaneserna, går till denna dag fria från ansvar för sina handlingar.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Sabra_och_Shatila

  13. tompasss skriver:

    Ariel Sharon utförde flera massaker och krigsbrott. Redan 1953 massakerade Ariel Sharon (i Kibya) minst 69 palestinier, kvinnor och barn.

  14. kris08 skriver:

    Sharon påstår alltså att 2000 terrorister fortfarande fanns kvar i palestinska flyktingläger nära Beirut och falangisterna tror att deras ledare mördats av dem.
    I det läget ger han 150 beväpnade falangister fria händer i tre dygn.
    Vad trodde han att de skulle göra? Småprata? Spela kort?
    Siffran är dessutom ett minimum. Kan mycket väl vara över 3000.

    Han hade dessutom genomfört flera illegala vedergällningsattacker med civila offer.
    De oräkneliga brotten mot folkrätten som illegala bosättningar, deportationer, fängslanden av barn och muren på palestinsk mark tillkommer naturligtvis.

    Vet inte vilka fredsinsatser som Kachina yrar om.
    Det oordnade tillbakadragandet från Gaza var väl till för att splittra palestinierna?

  15. apricosen skriver:

    Sant är att många dog i Libanon 82. Sant är också att många kristna INNAN 82 fick sätta livet till av Arafats män/Palestinier med mycket grymma metoder. Palestinierna begick bl.a. stöldräder bland icke Muslimska människor eftersom södra Libanon var ett område som vi idag skulle kalla vilda västern och där sheriffen Arafats lag gällde. Att det inte är populärt att tala om tiden innan 82 förstår jag för det skulle falla en mycket mörk skugga över Arafat och Palestinierna i södra Libanon. Det går ju bra att sitta i Sverige och fabulera hur det var men vet ni hur det var innan? Ma’alot massakern 74? Alla otaliga beskjutningar mot Israel som ingen ens vet om? Dödandet av en gravid mor och hennes fyra små barn som satt fast i sin säkerhetsbälten i bilen och mördaren stod bredvid bilen och avrättade dom utan att blinka. Men jag förstår att detta inte räknas i det stora hela. Kan det vara för att dom räknas bara som zionister och bosättare?

%d bloggare gillar detta: