Och så kom då Trump till FN också.

20 september 2017

STOCKHOLM: Gårdagen såg så president Trumps uppträdande i FN:s generalförsamling. Och han svek inte förväntningarna när det gällde att skaffa sig uppmärksamhet för vad han hade att säga.

Mest uppmärksamhet har hans formuleringar om Nordkorea fått:

The United States has great strength and patience, but if its forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea.

Förvisso en dramatisk formuleringar, men i sak faktiskt inte så mycket mer än vad som varit etablerad amerikansk politik sedan lång tid tillbaka.

En nordkoreansk attack på USA eller dess allierade skulle mötas massivt. Är det en attack med kärnvapen kommer detta att mötas med kärnvapen. Är det en attack med konventionella vapen kommer detta att mötas med konventionella vapen.

Och i bägge fallen är det föga tvekan om att detta skulle innebära slutet för Nordkorea som vi i dag känner regimen och landet.

Är det frågan om användningen av kärnvapen – inlett av regimen i Pyongyang – skulle de förödande effekterna sprida sig över den vidare regionen.

Syftet med denna politik, påtagligt dramatiskt formulerad av president Trump i går, är självfallet att avskräcka den nordkoreanska ledningen från varje tanke på att gå till attack med tanke på de konsekvenser detta skulle få för den självt.

Och förhoppningsvis lyckas detta.

Men att komma vidare – att få Nordkorea att begränsa sina program eller t o m uppge sitt kärnvapenprogram helt och hållet – kommer att kräva diplomatiska initiativ och samtal, och om Vita Huset är berett att ta steg på den vägen är fortfarande oklart.

Det skall påpekas att de eniga resolutioner av FN:s säkerhetsråd som Trump lovordade faktiskt förordar också diplomatiska samtal.

Mera sensationella men kanske inte alldeles oväntade var hans formuleringar och den nukleära överenskommelsen med Iran.

The Iran del was one of the worst and most one-sided transactions the United States has ever entered into. Frankly, that deal is an embarrasment to the United States, and I don’t think you’ve heard the last of it – believe me.

Vad som mer konkret menas med detta återstår att se, men alldeles uppenbart vill Trump på ett eller annat sätt ta sig ur avtalet och åstadkomma en konfrontation med Iran.

Under dagen kommer i New York att mötas de olika nationer som var ansavariga för att förhandla fram avtalet. USA:s utrikesminister Tillerson kommer att sitta mitt emot Irans utrikesminister Zarif med EU:s Mogherini som ordförande.

Och i det mötet kommer man att konstatera att Iran följer avtalet, medan det faktiskt kan ifrågasättas om USA gör det när det gäller olika sanktioner.

Till detta kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma.

Talet innebar också att Trump lade ut texten om sin filosofi om internationella relationer.

För honom finns inga ambitioner vad gäller en världsordning baserad på respekt för gemensamma regler eller värderingar, utan bara en värld av självständiga nationer som alla sätter sina egna intressen först, men som samtidigt då och då och sida vid sida kan samarbeta. Ordet ”sovereign” upprepades ett tjugotal gånger i talet.

Att världen och dess olika utmaningar kräver att nationer delar självständighet för att gemensamt lösa problem och bygga samarbete är ingenting som Trump har förståelse för, och det skall ju i sammanhanget sägas att det han här företräder bara är en extrem version av en inställning som inte är alldeles ovanlig i USA.

Men mycket viktigt att påpeka är att detta är en syn på internationella relationer som man påtagligt känner igen i både Moskva och Peking. Det är de storas rätt och makt som är det viktigaste, och regler och ramar som begränsar dessa och bygger också institutioner för de mindre och svagare passar inte in i det mönstret.

Och självfallet återkom han till sin inställning inte till minst till internationella avtal för en friare världshandel.

For too long, the American people were told that mammoth multinational trade deals, unaccountable international tribunals, and powerful global bureaucracies were the best way to promote their success. But as those promises flowed, millions of jobs vanished and thousands of factories disappeared. Others gamed the system and broke the rules.”

Att det allt öppnare globala ekonomiska systemet, i förening med ny teknologi, lett till att vi haft det kanske bästa kvartsseklet för mänskligheten någonsin vad gäller ekonomisk och social utveckling är ingenting som finns i Trumps värld.

Men det är så som saker och ting faktiskt är.

Och den filosofi som Trump företräder är ett hot mot denna utveckling.

Sedan återstår det att se hur den kommer till uttryck i konkret politik.


Dramatik och dynamik i denna region.

18 september 2017

MANAMA: Om några timmar lämnar jag Bahrain och diskussionerna här under de senaste dygnen.

Det saknas sällan dramatik i denna del av världen. Och det är ofta dynamik i dramatiken.

Konflikten mellan de övriga Gulf-staterna – med Riyadh och Abu Dhabi som drivande – med Qatar fortsätter med oförminskad.

Härifrån Bahrain finns nu inga förbindelser med grannlandet Qatar, de ekonomiska relationerna har skjutits av och jag noterar betydande spärrar också på nätet.

Följer man media i denna del av regionen är det svårt att undvika inrycket att det man syftar till är regimförändring i Doha. Den regerande familjen skall pressas bort, och en mer i linje med främst den regerande familjen i Riyadh ta över.

En bakgrund till detta är att man förefaller ha uppfattningen att den regerande familjen i Doha ägnat sig åt att försöka undergräva den regerande familjen i Riyadh. Att de bägge tillhör de mest konservativa delarna av islam förändrar inte den saken.

Medan president Trump inledningsvis ställde sig bakom Riyadh i konflikten – och förväntningarna om att han skulle göra det var sannolikt en faktor som utlöste den – har den amerikanska politiken gradvis förändrats.

Härom dagen besökte emiren av Qatar synnerligen publikt den stora amerikanske basen i landet, och under de närmaste dagarna kommer han i New York att träffa president Trump.

Hitintills har dock de amerikanska försöken att få till stånd en nedtrappning av konflikten inte lyckats. Några tecken på begynnande avspänning har i alla fall jag svårt att se.

Längre norrut i regionen är det nu måndagens referendum om självständighet i den kurdiska KRG-regionen i Irak som tilldrar sig betydande uppmärksamhet.

Amerikanska, iranska och turkiska representanter har åkt i skytteltrafik till KRG-huvudstaden Erbil för att stoppa eller skjuta upp folkomröstningen. Vita Huset gick ut med ett tämligen skarpt formulerat uttalande.

Från amerikansk sida är man dels rädd för att detta kommer att avleda uppmärksamheten från och försvåra de pågående striderna främst mot Daesh och dels för vad detta innebär för Irak i dess helhet.

Kortsiktigt är risken inte försumbar för öppen konflikt mellan kurder och araber i områden som bägge anser är deras, inte minst oljerika Kirkuk-området, men därtill kommer att om kurderna försvinner från det irakiska val som skall hållas nästa år riskerar balansen i landet att tippa över i mer iransk riktning med allt vad detta kan innebära.

Andra makter har mer fundamentala invändningar. Såväl Turkiet som Iran ser Iraks territoriella integritet som ett fundamentalt intresse för sin egen säkerhet.

Alldeles säkert kommer folkomröstningen, hur den nu organiseras, att visa ett så gott som enigt stöd för självständighet.

Detta är knappast någon nyhet. Den avgörande frågan är ju vad som händer därefter.

Statlig självständighet kan ett område eller nation uppnå när denna erkänns och respekteras av alla andra stater av relevans, och då främst självfallet dels den stat man vill frigöra sig från och dels de närmaste grannarna.

Hur detta skall uppnås i detta fall är synnerligen oklart. I Irak säger man att en sådan sak måste beslutas av landets befolkning i dess helhet, och samtliga grannstater är starkt emot.

Det enda land som uttalat sitt stöd är Israel, men om detta är en hjälp eller inte är högst diskutabelt.

Samtidigt som dramatiken kring detta ökar ser vi hur striderna längs Eufrat-floden i östligaste Syrien allt mer blir en kapplöpning mellan styrkor stödda av USA respektive Ryssland.

Floden här var under många hundra år gränsen mellan östliga och västliga makter – de romerska och persiska imperierna – och nu förbereder USA-stödde grupper att gå över floden i västliga riktning och Ryssland-stödda att göra samma sak i östlig riktning.

I Syriens nordvästligare delar förbereds samtidigt andra operationer.

Här talar nu Turkiet och Ryssland om att gemensamt tränga bort terroristiska organisationer från Idlib-enklaven, och rent praktiskt torde det kräva en betydande turkisk militär insats för att det skall lyckas.

Vänder jag härifrån blicken söderut pågår den humanitärt förförande konflikten i Yemen utan att jag kan se några tecken på politiska försök att få till stånd en lösning.

Och mer skulle förvisso kunna sägas.

Men nu vänder jag strax hemåt. Det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka i regionen.


Och nu ett nedslag också i Bahrain.

17 september 2017

MANAMA: En bit efter midnatt i dag landade jag här i lilla Bahrains huvudstad för att medverka i IISS:s konferens.

Bahrain är en fascinerande del av det fascinerande puzzlet i denna del av världen.

Med sin tillgång till färskvatten har ön varit en mötes- och handelsplats under tusentals år på rutten mellan tvåflodslandet och Indiska Oceanen och där bortom.

Många har varit dess härskare. Alexander den Stores generaler var här. Bland européer under senare århundraden portugiser och britter.

Och alla andra imperier. Under lång tid var man en del av det persiska imperiet, och det är bakgrunden till att majoriteten i detta sunnitiska kungadöme är shiamuslimer.

Det var ett bra tag sedan jag var här, och då var Bahrain ett av de öppnaste och mångsidigaste samhällena i denna del av världen. Hit kom saudier för att njuta barerna, och här finns en betydande och respekterad kristen minoritet.

Men den arabiska våren ställde saker och ting på sin spets, motsättningar blommade upp och repression slog till med betydande kraft.

Från saudisk sida fruktade man att via Bahrain skulle upprorisk smitta komma från Iran in i dess shiadominerade och oljeproducerande östliga regioner bara ett stenkast härifrån.

Att det i allt väsentligt rörde sig om inhemska och naturliga krav på ett öppnare och rättvisare system för alla ville man inte riktigt se.

Bahrain är bara ca 1,5 miljoner invånare, och ca hälften av dessa kommer från andra länder, med den överväldigande delen av dem från Sydasiens länder.

Men här finns centralt i staden också kommandot för USA:s 5:e flotta – utan flaggor och flotta entréer – liksom det lilla Storbritannien har kvar militärt i regionen. Och självfallet försöker man också här bygga ett finansiellt centrum.

Nåväl, konferensen här handlade om regionen och dess utmaningar, liksom om de vidare globala utmaningarna, och det var till diskussionen om dessa som man bett också mig bidra.

Utmaningar saknas inte, och bortsett från en del anföranden som trippade diplomatiskt runt materien sades det också en del brutala sanningar under dagens diskussioner.

Sanningen är att regionens stora länder kommer att möta mycket stora krav på förändringar, och att konsekvenserna om man inte klarar dessa riskerar att bli nya detonationer.

Mycket handlar om att ge jobb till en snabbt växande befolkning.

IMF säger att det krävs en tillväxt kring 7% om året för att förhindra att den redan mycket höga arbetslösheten växer ytterligare. Och i dag ligger tillväxten i regionen i snitt inte ens på hälften av den nivån.

Till detta kommer så alla övriga spänningar – tragiskt illustrerade i lilla Bahrain i spänningsfältet mellan Saudiarabien och Iran.

När vi fortsätter att här diskutera dessa kommer världens uppmärksamhet under den kommande veckan att riktas mot New York och den s k generaldebatt i FN:s generalförsamling som inleds på tisdag.

Varje UNGA-öppning har sina spänningsmoment, och här är det tveklöst när på tisdag förmiddag efter Brasiliens president USA:s dito tar sig upp i talarstolen.

Vad han tycker om FN har han upplyst twittersfären om vid åtskilliga tillfällen. Om FN tycker han inte, skulle man kunna sammanfatta.

Men samtidigt har han tvingats inse att också han behöver FN.

Regimen i Pyongyang ignorerar hans tweets, krig är inget attraktivt alternativ, och då är det beslut om sanktioner i FN:s säkerhetsråd som han tvingas förlita sig till.

Så hur den balansen i hans anförande kommer att utfalla kommer att bli spännande och se.

Också på andra områden. Hur skall han hantera alla motsättningar i sin politik vad gäller Iran? Och skall han tala om för världen att det där med klimatförändring inte är någonting att bry sig om?

Det är med största sannolikhet dramatiken kring Donald Trump som kommer att dominera rubrikerna från FN och New York under veckan.

Dagarna där är annars en något av ett globalt diplomatisk marathon där ministrar och andra snubblar från möte till möte och stundtals finner det svårt att veta vem det är de som möter just nu.

Själv styr jag när vi är klara här tillbaka hem till Stockholm efter mina dagar i Tyskland, Ukraina och här.

Och följer från hemmaplats inte minst de sista dagarna i den viktiga valrörelsen i Tyskland.


Ett Ukraina som är på rätt väg.

16 september 2017

KIEV: Som vanligt har det varit livliga diskussioner på den årliga stora YES-konferensen här.

Ursprungligen brukade den samlas i klassiska Livada-palatset i Yalta på Krim, men efter den ryska ockupationen och annektionen 2014 är det temporärt här i Kiev den samlas.

Nästa år i Yalta, sades det när årets konferens öppnades, men den devisen lär nog få upprepas åtskilliga gånger.

Kiev visar sig i alla fall från sin bästa solen.

Solen glimmar i de gyllene kupolerna, och den behagliga värmen påminner om den sommar vi lämnat bakom oss.

Och mitt i allt hann jag med en kort promenad på det vackra klosterkomplexet Lavra med dess utsikt över Dnjepr-floden.

Sådant bör man inte missa.

Men i övrigt har det varit möten och diskussioner varenda timme sedan jag kom hit. Gamla och nya vänner från när och fjärran i parti och minut.

Reformpolitiken i Ukraina har varit påtagligt framgångsrik på det ekonomiska området.

Tydlig makroekonomisk stabilitet, ordning i den tidigare förfärliga energisektorn och ett sanerat banksystem betyder oerhört mycket.

Men självfallet återstår mycket. Privatiseringarna måste komma igång på allvar, och den viktiga men svåra frågan om äganderätten till land föras framåt.

Budskapen från både IMF och EBRD under besök dessa dagar har varit tydliga – liksom orden från president Poroshenko i våra samtal kring detta.

Mer stapplande är det på det viktiga juridiska området, och erfarnheter från andra liknande länder visar på svårigheterna här.

Att röka ut ett korrupt åklagarväsende och skapa ett genuint oberoende och korrekt rättssystem är inte enkelt, och de som har ett intresse i att bromsa processen är inte utan makt och inflytande.

Och det är här som nu det politiska slaget om reformpolitikens framtid står. Här ligger nyckeln till att verkligen bekämpa korruptionen.

Men affärsmän – svenska och andra – jag träffar är dock optimistiska. En av de mest kunniga och mest kritiska till bristerna i reformpolitiken säger att nu är tiden att investera i Ukraina.

Att Ukraina är ett viktigt land har jag påpekat många gånger.

Dess stabilitet inför ryska försök att destabilisera är av alldeles avgörande betydelse för hela Europas säkerhet.

Och därtill kommer landets betydande ekonomiska potential.

Här finns en stark tradition av också avancerad tillverkningsindustri, och när det gäller livsmedel sitter man på en betydande del av världens allra bästa jordbruksmark. IT-företag börjar också göra väl ifrån sig.

Självfallet har det diskuterats mycket kring kriget borta i avlägsna östligaste Ukraina och om hur frågan om någon typ av fredsoperation där skulle kunna föras vidare.

I dag har jag suttit med USA:s särskilda sändebud i frågan Kurt Volker och diskuterar olika aspekter på den frågan.

Och med president Poroshenko var vi några som i går diskuterade hur den frågan kan hanteras när han och andra samlas i New York nästa vecka för det sedvanliga diplomatiska stormötet när FN:s generalförsamling inleds.

YES-mötet fortsätter under dagen och avslutas senare i kväll, men då kommer jag redan att befinna mig i luften på väg till andra regioner och andra utmaningar.

I Bahrains huvudstad Manama skall jag i morgon på IISS:s konferens där diskutera olika både geopolitiska och geoekonomiska utmaningar i den delen av världen.

Sådana saknas inte.


Plus och minus i Jean-Claude Junckers viktiga tal.

14 september 2017

KIEV: Så har jag då landat i Ukraina, och flygningen hit gav möjlighet att lite mer noggrant läsa Jean-Claude Junckers programtal inför Europaparlamentet i går.

Och det förtjänar att både läsas och kommenteras, även om jag noterar att en översikt i dag på morgonen av europeiska presskommentarer noterar en total frånvaro av några sådana från Sverige, även om någon enstaka sådan faktiskt står att finna.

Dock är vi faktiskt en del av såväl Europa som den Europeiska Unionen, och dess framtid är faktiskt också vår framtid.

Junckers tal denna höst anger agendan för hans kommission under det verksamhetsår 2018 som blir hans sista inför det 2019 som innebär först att Storbritannien formellt lämnar Unionen och därefter att val till Europaparlamentet inleder nybesättningen av alla unionens institutioner.

I år var det en Juncker med mer av optimism och tillförsikt som framträdde. För ett år sedan var chocken efter den brittiska folkomröstningen fortfarande akut. För två år sedan brottades Europa fortfarande med den ekonomiska krisen.

Men nu kunde han notera att den europeiska ekonomin under de senaste två åren haft starkare tillväxt än vad man haft i USA.

Och om det för några år sedan inte saknades olyckskorpar som kraxade om euron snara undergång kunde Juncker nu tala om förhoppningen att allt fler länder skall ansluta sig.

Den senare uppmaningen gäller då också Sverige, och jag tillhör ju dem som anser att vi har ett långsiktigt intresse att komma med.

När Storbritannien lämnar kommer Euroländerna att svara för 85% av EUs samlade ekonomi, och det säger sig självt att det finns risker för institutionell marginalisering av de resterande 15%.

Med början i insteg fullt ut i bankunionen finns det nog skäl till att vi börjar en försiktig nationell debatt kring detta.

Annars är det värt att notera att Juncker när han talade om den ekonomiska och monetära unionen hade tydlig distans till vissa mer ambitiösa tankegångar som bl a president Macron fört fram.

Någon stor separat eurobudget ville han inte se, inte heller någon separat finansminister för euroområdet eller något separat parlament för detta. Och att dela skuldbördor nämndes inte heller.

I stället skulle tydlig en kommissionär kunna omnämnas som finans- och ekonomiminister, men utan att detta skulle innebära så värst mycket mer av befogenheter än vad som redan finns hos kommissionen.

Det mest optimistiska och offensiva inslaget i årets tal var den nya och offensiva handelspolitik som lanserades, och som också var talets första punkt.

Den politiska bakgrunden till detta är självfallet president Trumps farliga tendenser till ny merkantilism och premiärminister Mays retorik om att utanför EU driva en mycket mer liberal handelspolitik.

Den juridiska bakgrunden – alldeles avgörande – är det utslag i EU-domstolen som säger att bara man lämnar bl a mekanismer om investeringsskydd utanför kan EU sluta omfattande handelsavtal utan att dessa behöver ratificeras av andra än Europaparlamentet.

Och därmed slipper man den förfärliga cirkus som gjorde ratificeringen av frihandelsavtalet med Canada till ett spelboll i den wallonska och belgiska inrikespolitiken.

Det är inte svårt att ana Cecilia Malmströms anda bakom den nya handelspolitik som nu så starkt prioriteras. Efter Canada är det nu aktuellt med nya avtal med Mexico och Japan, och sedan vill man öppna förhandlingar med Australien och Nya Zeeland.

Utmärkt. Den globala europeiska handelsmakten vill utvidga och stärka den liberala globala ordning som har den allt friare handeln som ett av sina allra viktigaste inslag.

Men det finns områden där man är bekymrad. Att Kina aggressivt köper upp infrastruktur och teknologi i Europa oroar, och nu vill man ha någon typ av mekanism för att diskutera och möjligen kontrollera detta.

Konturerna av detta är vaga, och formuleringarna på avgörande punkter lite olika i Junckers tal och i ett papper dom presenterades för pressen i dag. Det kommer att finnas anledning att följa detta noga.

Om ansatsen vad gäller handel var någonting nytt från Jean-Claude Juncker – detta har aldrig varit någon tyngdpunkt i hans politik – var han mer på sin egen hemmaplan med olika tankar på olika sociala initiativ.

Vad som kommer att komma ut av detta återstår att se. Att de 27 skulle vilja överlåta regleringen av sina arbetsmarknader till beslutsfattande i Bryssel, utöver vad som behövs för att säkerställa den fria rörligheten, tror jag fortfarande är mindre sannolikt.

Men säkert blir det olika ”deklarationer” av mer eller mindre bindande och bestående värde, inklusive från det kommande toppmötet kring dessa frågor i Göteborg i november.

Om det blir så mycket mera är nog en öppen fråga.

Den punkt i talet där jag inte kan undgå att känna en viss besvikelse är den digitala omvandlingens betydelse, möjligheter och utmaningar.

Efter vackra ord om industrins betydelse, och vikten av att värna denna, lanserades som separat punkt vikten av att ”skydda européerna i den digitala tidsåldern”.

Jo, förvisso är såväl cybersäkerhet som skyddet av intellektuella rättigheter och privata data viktiga frågor där EU har en betydelsefull roll, men att framställa den digitala omvandlingen främst som någonting som har effekter vi måste skydda oss ifrån är att hoppa i alldeles galen tunna.

Den digitala omvandlingen ses som den stora möjligheten att forma framtiden i såväl USA som Kina, och förmår vi inte att genuint se på den samma sätt kommer vi redan i förväg att ställa oss i förlorarnas skara.

Här sviker Jean-Claude Juncker och kommissionen på ett sätt som är oroande.

Och att det kommande toppmötet om de digitala frågorna i Tallinn i slutet av denna månad inte anses värt ens ett litet omnämnande förstärker dessvärre den bilden.

Mycket övrigt skulle förvisso också kunna kommenteras.

Ambitionerna på de utrikes- och försvarspolitiska områdena nämns utan att någonting egentligen nytt läggs till. Med undantag av handelsområdet är det knappast bilden av EU som en global aktör som träder fram.

Han försöker vara lite mer öppen till utvidgning till länderna på Balkan, vilket är bra, samtidigt som han konstaterar att med nuvarande situation är medlemskap för Turkiet inte möjligt ”under överskådlig tid”.

Så är det förvisso, om än nog ingen skulle våga mer bestämt definiera hur lång tid som är ”överskådlig” i dessa tämligen dynamiska tider.

Som sig bör kom också olika institutionella förslag ned. Han vill slå samman positionerna som kommissionens och rådets ordförande till en, men det kommer knappast att ske under överskådlig tid.

Men sammanfattningsvis är det alldeles självklart ett tal som förtjänar att både läsas och diskuteras.

Också i Sverige – faktiskt.

Ett tal med en överraskande och viktig positiv nystart när det gäller Europa som en offensiv global handelsmakt, men med en alldeles för defensiv och begränsad syn på den digitala omvandlingens alla möjligheter.


Tysk trygg stabilitet – men också en ilska.

13 september 2017

MÜNCHEN: Efter en synnerligen intressant dag i Sachsen i östra Tyskland har vår lilla grupp i dag anlänt hit till Bayern och dess huvudstad för att diskutera olika utmaningar inför valet om elva dagar.

Opinionsundersökningarna visar inte på några större rörelser under valrörelsen hitintills, men antalet som säger att de ännu inte bestämt sig är dock betydande.

Allt tyder på att CDU/CSU blir det särklassigt största partiet – just nu är man i undersökningarna ca 14 procentenheter före socialdemokraterna SPD – men att regeringsbildningen blir svår om inte det osannolikt inträffar att CDU/CSU tillsammans med liberala FDP får egen majoritet.

Den fråga som ständigt kommer upp i våra olika diskussioner är självfallet flykting- och integrationsfrågan, och därmed frågan hur starkt flyktingfientliga AfD-partiet kommer att bli.

Under det dramatiska året 2015 tog Tyskland mot närmare en miljon flyktingar, men sedan dess har talen ju gått ner avsevärt. Året 2016 var det kring 280.000 och siffrorna hitintills i år tyder snarare på under än över 200.000.

Orsaken är självklart EU:s avtal med Turkiet och nu i förening med olika insatser på Medelhavet och med Libyen.

Till detta kommer olika förändringar i tyska regler och lagar, men det betyder betydligt mindre.

I f d kommunistiska östra Tyskland är motståndet mot flyktingar markant större än i det övriga Tyskland, och det skulle inte förvåna om AfD i t ex Sachsen blir dubbelt så starka som i det västliga Tyskland.

I går såg vi på relativt framgångsrik integration där i lilla staden Grimma, diskuterade utmaningarna med också statliga politiska företrädare i Leipzig och hörde åtskilligt om problemen i Dresden.

I den kommunistiska staten tilläts ingenting annat än det kommunistiska partiet och dess stat, och när denna kollapsade fanns där inget samhälle med fristående organisationer, företag, civila nätverk och traditioner av den art som vi har i våra fria samhällen.

Och det är nog där den stora skillnaden ligger.

Jag träffade en kvinna från Indonesien som först kommit till Münster i västliga Tyskland men som sedan för studier sökt sig till Dresden, och hon beskrev livfullt skillnaden.

Nätverken och det civila samhället i det västliga Tyskland. Och fortfarande ett stapplande samhälle och mer övergivna individer i det östliga, och det trots den imponerande ekonomiska utveckling man möter i t ex Leipzig.

Och då vänds detta lätt till rädsla för och fientlighet mot människor och traditioner från andra länder.

Här i München finns fler flyktingar och personer från andra länder än i Berlin, men i det mer välmående Bayern med dess också starka civilsamhälle verkar integrationen fungera bättre, även om man också är tydlig med att det finns gränser hur mycket man klarar av.

Nu rullar valrörelsen vidare. Alla undersökningar tyder på att de flesta tyskar i dag tycker att Tyskland är ett välmående land, och att man inte är alltför missnöjd med sakernas tillstånd.

Men det finns smygande oro.

En oro över att man inte kommer att klara av integrationen av alla de som kommit de senaste åren.

En oro över att EU inte skall klara sina utmaningar – för Tyskland med sin historia är detta alldeles avgörande.

En oro för en påtagligt orolig omvärld.

I allt detta innebär Angela Merkel efter redan tolv år vid makten en trygghet.

Visst finns också mitt i framgången en smygande ekonomisk oro.

Den eminent framgångsrika bilindustrin sysselsätter direkt 800.000 personer, men kommer den att klara diesel-krisen, och klarar den konkurrensen från nya elbilar från Tesla eller Toyota?

För Tyskland är detta stora frågor.

Och Angela Merkel talar så ofta hon kan om den digitala omvandlingens alla utmaningar för den framgångsrika tyska industrinationen.

Pratar man med politiska journalister talar de om en tråkig valrörelse. Skillnaderna mellan de ledande kandidaterna ses inte som avgörande, och tonfallen i debatten är civiliserade och respektfulla.

Som ren underhållning lämnar det kanske åtskilligt övrigt att önska.

Men ute i delar av valmanskåren finns det uppenbarligen en ilska som koncentreras kring invandrarfrågan. Angela Merkels valmöten störs regelbundet av högerextrema grupper.

Så trots stabiliteten i stort finns där på en marginal av okänd storlek en genuin osäkerhet.

I kväll fortsätter vi våra diskussioner med olika politiska företrädare. De får en liten paus från valrörelsen.

Det utlovas Würst och Sauerkraut – som sig bör i denna del av Tyskland.

Och i morgon fortsätter jag efter dagarna här till Ukraina och Kiev för lite annorlunda diskussioner där.


Nya år för Erna i Norge.

12 september 2017

BERLIN: Efter en ytterligt tidig start i Malmö var jag nu dumpit ner i Berlin för några dygn med Tysklands försök att i valrörelsen forma sin framtid.

Bortsett från gårdagkvällens spännande diskussion på Malmö Live med USA:s f d utrikesminister Jim Baker var det självfallet den norska valvakan som tog min uppmärksamhet.

Valets stora förlorare blev Arbeiderpartiet, som nu gjorde sitt sämsta val sedan 1923, och det efter att i början av året ha setts som nästan garanterade segern och makten.

Jag tror att Jonas Gahr Störe, som jag betraktar som en god vän också efter våra gemensamma år som utrikesministrar, missbedömde stämningsläget i landet, måhända under tryck från en partiapparat som tryckte på för mer traditionell politik.

Norge är helt enkelt inte ett samhälle som upplever att man håller på att gå sönder, och där man ropar efter nya och högre skatter. Erna Solberg som statsminister var mer i takt med tiden och dess stämningar.

Valets stora vinnare var norska Senterpartiet, som ju är ett vänsterparti med en profilerad agenda kring den center-periferi axel som alltid varit stark i norsk politik.

Man kampanjade t ex hårt mot de rationalisering av det norska försvarets struktur i landets nordliga delar som regeringen och Arbeiderpartiet träffat överenskommelse om, och vann stort på detta. Och nödvändiga kommunreformen såg man som bara elände.

Men viktigast var självfallet att valet var ett mandat för Erna Solberg att fortsätta att leda landet.

Hon ledde också stort opinionsundersökningarna när det gällde vem man ville ha som statsminister.

Hur en kommande regering mer i detalj kommer att se ut och forma sina majoriteter återstår att se.

Bilden är inte alldeles enkel.

Medan hennes regering under den gågna mandatperioden var beroende av ettan de två små stödpartierna Venstre och Kristeligt Folkeparti – nu med lite mer än 4% vardera – kommer man nu att vara beroende av dem bägge.

Och kärleken mellan dessa och mer högerinriktade Framstegspartiet, också i invandringspolitiken, lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Så det kommer nog att ta ett tag innan det blir full klarhet i dessa frågor. Men att Erna Solberg kommer att fortsätta som statsminister får nog anses så klart som man kan begära.

Men nu är det Tyskland som gäller för min del. Med början här i Berlin och dagens avslutning så småningom i Leipzig.

Och dessvärre kommer jag därmed att missa riksdagens öppnande i Stockholm i dag.

Man kan ju inte vara överallt.