Dialoger vid Östersjöns strand.

29 september 2017

SOPOT: Strålande sol vid de strålande sandstränderna här strax utanför Gdansk i norra Polen.

Och här samlas mer än tusen uvudsakligen polska deltagare till åtets European Forum for New Ideas – en tradition som inleddes under det polska EU-ordförandeskapet 2011 och som fortsatt varje år sedan dess.

För min del handlade det om att delta i en dialog med ett antal f d presidenter eller premiärministrar från Europas olika delar, men också att ge mina bidrag till mötets diskussioner om den digitala omvandlingens olika utmaningar.

Och det var bara två av de mängder av möten, diskussioner och seminarium som ägt rum här sedan mötet drog igång i onsdags.

Men förutom att delta i olika diskussioner är detta för mig också en bra möjlighet att höra olika röster om utvecklingen här i Polen.

Dagens Polen är ett påtagligt och djupt kluvet samhälle.

Ett modernt och europeiserat Polen, och ett påtagligt mer konservativt Polen som inte sällan definierar sig i motsats till det förra. Och i dag är det ju det senare Polen som sitter vid den politiska makten med allt vad detta innebär.

Hur EU skall förhålla sig till detta Polen är ingen alldeles enkel fråga.

Att det finns värderingar och principer som måste respekteras är en självklarhet, även om definitionen av dessa inte alltid är alldeles enkel. Domstolsväsendet oberoende är en viktig del av vår uppfattning om hur en europeisk demokrati skall fungera.

Samtidigt är det tydligt att konfrontationen med Bryssel snarast spelar den regerande makten i händerna, även om också den goda ekonomiska utvecklingen har bidragit till att ett val i dag mycket sannolikt skulle resultera i att den fick förnyat förtroende av de polska väljarna.

Men nu är det två år tills nästa val här, och åtskilligt kan komma stt hända intill dess. Nys personer håller på att stiga fram i den liberala oppositionen, även om det måhända tar sin tid för dem att etablera sig nationellt med tillräcklig styrka.

Hur som helst är Polen ett viktigt europeiskt land och ett viktigt grannland till Sverige.

Vårt näringsliv har tillsammans större investeringar här i Polen än i Kina, och ca 400 svenska företag här har skapat kring 100.000 arbetstillfällen runt om i landet. Därtill skall läggas att vi har ca 100.000 personer från Polen verksamma i vårt eget land.

Under min tid som utrikesminister var Polen en av våra allra viktigaste partner.

Tillsammans tog vi det viktiga initiativet till EU:s Östliga Partnerskap, och även om det i dag är annat styre i såväl Stockholm som Warszawa fortsätter det nära samarbetet kring dessa frågor.

Våra länder har i dessa frågor vad som kan beskrivas som en strategisk relation, och sådana måste ses i det längre perspektivet.

Samtidigt som jag suttit här har EU-ledarna haft sitt toppmöte om de digitala frågorna vid en annan del av Östersjöns stränder.

Men än har jag inte hunnit att ta del av vad de möjligen åstadkommit där.

Och jag misstänker att åtskilligt handlat om de olika tankar som president Macron lade på bordet i sitt anförande tidigt i veckan.


Bra steg med Aurora17 – fler måste följa!

27 september 2017

STOCKHOLM: Så går då den stora försvarsmaktsövningen Aurora17 mot sitt slut.

Om man lyckades att slå tillbaka den lede fiendens landstigning vid Sörmlands-kusten eller inte vet jag inte, men i övningar som denna brukar en hygglig utgång vara inprogrammerad.

Men Aurora17 var en historisk övning i och med att den nu mer offentligt slagit fast att det är i samverkan med nordiska och andra västliga vänstater som vi försvarar Sverige.

Om integrationen av de olika mer eller mindre omfattande utländska förbanden i övningen fungerade på det sätt man hoppats får den efterföljande utvärderingen visa, men säkert finns det viktiga lärdomar att dra såväl för oss som för dem som kom hit för att delta i övningen.

Och dessa lärdomar måste integreras inte bara i kommande övningar utan också i den operativa planering som skall förbereda försvarsmakten för säkerhetspolitiskt utmanande och verkliga situationer.

Jag ser att man gjort en del försök att envist säga att denna övning ingenting har med Nato att göra.

Det byggs upp en tes om den temporära bilateraliseringen som nyckeln till förvarssamarbete, d v s separata bilaterala avtal för varje övning eller insats.

Nåja, som trevande början kan det möjligen fungera, men knappast som fast och tillförlitligt stöd för våra försvarsansträngningar.

Och det vet självfallet var och en med någorlunda kunskap i dessa frågor.

I en verklig situation av militär aggression i vår del av Europa kommer alla att ropa på militär hjälp.

Alla multilaterala mekanismer i såväl EU som Nato kommer att aktiveras. Och hjälp genom dessa kommer sjölvfallet att flyta snabbast och bäst till dit den redan är förberedd, planerad och övad i lugnare tider.

Det var under min tid som statsminister de senaste stora försvarsmaktsövningarna före Aurora17 hölls. Sedan prioriterades de bort och försvann held.

Nu sker ett stegvis återtagande – men med den viktiga insikten om att den konkreta hjälpen från andra länder är av alldeles avgörande betydelse.

Ett mycket bra steg – och fler kommer att krävas.


EU-framtid och EU-digitalisering.

27 september 2017

STOCKHOLM: Medan eftervalsdebatten drar igång i Tyskland har Europa-debatten getts ett rejält syretillskott genom det anförande Frankrikes president Macron höll vid Sorbonne-universitetet i Paris i går.

Och samtidigt förbereder sig EU-ledarna för det viktiga digitala toppmötet i Tallinn nu på fredag.

Omedelbart är det självfallet det senare som är det viktigaste. Kommer EU på efterkälken i den digitala revolutionen kommer våra ekonomier och samhällen att globalt hamna på efterkälken, och det får självfallet omfattande konsekvenser.

Här krävs ett starkt politiskt ledarskap, men ibland tycker jag att det saknas.

Jag noterade ju hur defensiv Jean-Claude Juncker var i sitt linjetal inför Europaparlamentet i dessa frågor. Och jag måste medge att jag inte hört mycket från vår egen regering i dessa frågor heller.

I Tyskland är det lite mer debatt om detta, om än med ett perspektiv begränsat till den digitala omställningen av industrin. Viktigt nog, inte minst för Tyskland, men ändå otillräckligt. Vi ser ju t ex en helt ny digital tjänsteekonomi växa fram.

I Storbritannien ser jag då en lite bredare och djupare ansats inte minst vad gäller säkerhetsfrågorna.

Men det är ingen tvekan om att det är Estland som just nu tänker högst och längst i dessa frågor. Och jag ser en del av detta också norr om Finska Viken.

Så det finns all anledning att med uppmärksamhet följa vad som kommer ut ur det digitala toppmöte med EU-ledarna som inleds i Sveriges närmaste huvudstad i slutet av eftermiddagen i morgon.

President Macron levererade ett intill ytterligt ambitiöst anförande med sin vision av hur det europeiska samarbetet kan eller mäster förnyas, och åtskilliga av hans idéer kommer alldeles säkert att stå i centrum för diskussionen framöver.

Det var lite nedtonat vad gäller de monetära frågorna, men inte mindre ambitiöst nät det gällde samordning av viktiga delar av den ekonomiska politiken. Och vad gäller försvarspolitiken vill han gå en bra bit längre än vad som finns på dagsordningen just nu.

Om detta kommer det med all säkerhet att tyckas olika i de olika huvudstäderna runt om i EU, men alldeles säkert är detta ett tal som olika EU-ledare på ett eller annat sätt måste förhålla sig till.

Själv styr jag i morgon till Sopot i Polen för att på European Forum for New Ideas där diskutera dels EU-samarbetets framtid – alldeles säkert i ljuset nu av president Macrons tal – och de digitala utmaningarna i skuggan av det samtidigt pågående toppmötet i en annan del av Östersjö-området.

Utvecklingen i Polen just nu har förvisso sina bekymmersamma inslag, men det handlar om ett av våra allra viktigaste grannländer. Vårt näringsliv har i dag större investeringar i Polen än i Kina, och trots de poltiska svårigheter som dominerar rubrikerna fortsätter den polska ekonomin att utvecklas påtagligt positivt.


Ett kraftigt efterskalv…

25 september 2017

BERLIN: Om än inte en jordbävning så var dock gårdagens tyska val ett mycket kraftigt efterskalv efter den dramatiska flyktingkrisen mellan september 2015 och mars 2016.

Samtidigt bekräftades några tendenser som vi sett under senare år i en rad europeiska val.

De stora ”folkpartiernas” mer glansfyllda dagar är alldeles uppenbart över.

I går förlorade de klassiska två stora partierna CDU/CSU och SPD tillsammans 3,5 miljoner röster, och det var mindre partier – nya högerpopulistiska AfD och högerliberala FDP – som gjorde de tydliga framgångarna.

För SPD var valet vare sig mer eller mindre än en katastrof med det sämsta resultatet i partiets samlade historia.

I regioner som inte bara är den tyska utan också den europeiska socialdemokratins vagga är man nu nere kring 10% och markant mindre än AfD.

Precis som jag skrev om efter min resa här i Tyskland för två veckor sedan blev resultatet för AfD markant bättre i landets östliga delar. Skillnaden är högst slående.

I det valdistrikt som omfattar den lilla stad Grimma i Sachsen som jag besökte då är AfD nu största politiska parti.

Värre än så kan det knappast bli.

Men om det var katastrofalt för SPD var det näppeligen lysande heller för Angela Merkels CDU, som förlorare över åtta procent, eller för bayerska systerpartier CSU som förlorade mer än tio procent.

Och därmed gjorde det sämsta valet sedan i slutet av 1940-talet.

Men til syvende om sidst fick Angela Merkel dock ett mandat för en fjärde mandatperiod, och har nu att ta itu med uppgiften att forma en ny regering.

En fortsättning stora koalitionen har dödförklarats av det svårt sargade SPD. Det är bara i opposition som man ser något hopp för sin egen framtid, och det kan man i någon utsträckning förstå.

Angela Merkel vill dock fortsatt hålla alla dörrar öppna när hon börjar sina samtal. Men fokus ligger nu på den i grunden rätt osannolika koalitionen med också högerliberala FDP och med svenska mått mätt något mer moderata miljöpartiet Grüne.

Om detta kommer att fungera eller ej återstår att se. Avståndet mellan bayerska CSU och Grüne är i viktiga frågor mycket betydande.

Men Angela Merkel är något av en mästare i att hantera svåra situationer och att överbrygga spänningar, så den dominerande bedömningen från de olika tyckare och tänkare jag lyssnat på i dag är att hon sannolikt kommer att gå i land med den uppgiften.

Omedelbart blir det dock svårt för henne att, på det sätt som det funnits förväntningar på, ge sig in i stora uppgörelser med Emmanuel Macron om att reformera EU och den monetära unionen.

Sådant får nog anstå tills dess att en ny regering bildats, och om denna inkluderar FDP kommer den tyska dosen av skepsis mot vissa franska idéer att ha fått ett rejält tillskott.

Valresultatet var till stor del ett efterskalv till flyktingkrisen 2015, och med all säkerhet kommer det att bli efterskalv också till detta valresultat.

Men trots dramatiken i resultatet är det ett i grunden stabilt Tyskland som vi kommer att ha under de kommande åren, och med Angela Merkel i det stora kanslihuset här i Berlin finns det också en viss stabilitet i den samlade ekonomiska utvecklingen.

Men nu är det för min del dags att återvända till Stockholm.


Och så kom då Trump till FN också.

20 september 2017

STOCKHOLM: Gårdagen såg så president Trumps uppträdande i FN:s generalförsamling. Och han svek inte förväntningarna när det gällde att skaffa sig uppmärksamhet för vad han hade att säga.

Mest uppmärksamhet har hans formuleringar om Nordkorea fått:

The United States has great strength and patience, but if its forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea.

Förvisso en dramatisk formuleringar, men i sak faktiskt inte så mycket mer än vad som varit etablerad amerikansk politik sedan lång tid tillbaka.

En nordkoreansk attack på USA eller dess allierade skulle mötas massivt. Är det en attack med kärnvapen kommer detta att mötas med kärnvapen. Är det en attack med konventionella vapen kommer detta att mötas med konventionella vapen.

Och i bägge fallen är det föga tvekan om att detta skulle innebära slutet för Nordkorea som vi i dag känner regimen och landet.

Är det frågan om användningen av kärnvapen – inlett av regimen i Pyongyang – skulle de förödande effekterna sprida sig över den vidare regionen.

Syftet med denna politik, påtagligt dramatiskt formulerad av president Trump i går, är självfallet att avskräcka den nordkoreanska ledningen från varje tanke på att gå till attack med tanke på de konsekvenser detta skulle få för den självt.

Och förhoppningsvis lyckas detta.

Men att komma vidare – att få Nordkorea att begränsa sina program eller t o m uppge sitt kärnvapenprogram helt och hållet – kommer att kräva diplomatiska initiativ och samtal, och om Vita Huset är berett att ta steg på den vägen är fortfarande oklart.

Det skall påpekas att de eniga resolutioner av FN:s säkerhetsråd som Trump lovordade faktiskt förordar också diplomatiska samtal.

Mera sensationella men kanske inte alldeles oväntade var hans formuleringar och den nukleära överenskommelsen med Iran.

The Iran del was one of the worst and most one-sided transactions the United States has ever entered into. Frankly, that deal is an embarrasment to the United States, and I don’t think you’ve heard the last of it – believe me.

Vad som mer konkret menas med detta återstår att se, men alldeles uppenbart vill Trump på ett eller annat sätt ta sig ur avtalet och åstadkomma en konfrontation med Iran.

Under dagen kommer i New York att mötas de olika nationer som var ansavariga för att förhandla fram avtalet. USA:s utrikesminister Tillerson kommer att sitta mitt emot Irans utrikesminister Zarif med EU:s Mogherini som ordförande.

Och i det mötet kommer man att konstatera att Iran följer avtalet, medan det faktiskt kan ifrågasättas om USA gör det när det gäller olika sanktioner.

Till detta kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma.

Talet innebar också att Trump lade ut texten om sin filosofi om internationella relationer.

För honom finns inga ambitioner vad gäller en världsordning baserad på respekt för gemensamma regler eller värderingar, utan bara en värld av självständiga nationer som alla sätter sina egna intressen först, men som samtidigt då och då och sida vid sida kan samarbeta. Ordet ”sovereign” upprepades ett tjugotal gånger i talet.

Att världen och dess olika utmaningar kräver att nationer delar självständighet för att gemensamt lösa problem och bygga samarbete är ingenting som Trump har förståelse för, och det skall ju i sammanhanget sägas att det han här företräder bara är en extrem version av en inställning som inte är alldeles ovanlig i USA.

Men mycket viktigt att påpeka är att detta är en syn på internationella relationer som man påtagligt känner igen i både Moskva och Peking. Det är de storas rätt och makt som är det viktigaste, och regler och ramar som begränsar dessa och bygger också institutioner för de mindre och svagare passar inte in i det mönstret.

Och självfallet återkom han till sin inställning inte till minst till internationella avtal för en friare världshandel.

For too long, the American people were told that mammoth multinational trade deals, unaccountable international tribunals, and powerful global bureaucracies were the best way to promote their success. But as those promises flowed, millions of jobs vanished and thousands of factories disappeared. Others gamed the system and broke the rules.”

Att det allt öppnare globala ekonomiska systemet, i förening med ny teknologi, lett till att vi haft det kanske bästa kvartsseklet för mänskligheten någonsin vad gäller ekonomisk och social utveckling är ingenting som finns i Trumps värld.

Men det är så som saker och ting faktiskt är.

Och den filosofi som Trump företräder är ett hot mot denna utveckling.

Sedan återstår det att se hur den kommer till uttryck i konkret politik.


Dramatik och dynamik i denna region.

18 september 2017

MANAMA: Om några timmar lämnar jag Bahrain och diskussionerna här under de senaste dygnen.

Det saknas sällan dramatik i denna del av världen. Och det är ofta dynamik i dramatiken.

Konflikten mellan de övriga Gulf-staterna – med Riyadh och Abu Dhabi som drivande – med Qatar fortsätter med oförminskad.

Härifrån Bahrain finns nu inga förbindelser med grannlandet Qatar, de ekonomiska relationerna har skjutits av och jag noterar betydande spärrar också på nätet.

Följer man media i denna del av regionen är det svårt att undvika inrycket att det man syftar till är regimförändring i Doha. Den regerande familjen skall pressas bort, och en mer i linje med främst den regerande familjen i Riyadh ta över.

En bakgrund till detta är att man förefaller ha uppfattningen att den regerande familjen i Doha ägnat sig åt att försöka undergräva den regerande familjen i Riyadh. Att de bägge tillhör de mest konservativa delarna av islam förändrar inte den saken.

Medan president Trump inledningsvis ställde sig bakom Riyadh i konflikten – och förväntningarna om att han skulle göra det var sannolikt en faktor som utlöste den – har den amerikanska politiken gradvis förändrats.

Härom dagen besökte emiren av Qatar synnerligen publikt den stora amerikanske basen i landet, och under de närmaste dagarna kommer han i New York att träffa president Trump.

Hitintills har dock de amerikanska försöken att få till stånd en nedtrappning av konflikten inte lyckats. Några tecken på begynnande avspänning har i alla fall jag svårt att se.

Längre norrut i regionen är det nu måndagens referendum om självständighet i den kurdiska KRG-regionen i Irak som tilldrar sig betydande uppmärksamhet.

Amerikanska, iranska och turkiska representanter har åkt i skytteltrafik till KRG-huvudstaden Erbil för att stoppa eller skjuta upp folkomröstningen. Vita Huset gick ut med ett tämligen skarpt formulerat uttalande.

Från amerikansk sida är man dels rädd för att detta kommer att avleda uppmärksamheten från och försvåra de pågående striderna främst mot Daesh och dels för vad detta innebär för Irak i dess helhet.

Kortsiktigt är risken inte försumbar för öppen konflikt mellan kurder och araber i områden som bägge anser är deras, inte minst oljerika Kirkuk-området, men därtill kommer att om kurderna försvinner från det irakiska val som skall hållas nästa år riskerar balansen i landet att tippa över i mer iransk riktning med allt vad detta kan innebära.

Andra makter har mer fundamentala invändningar. Såväl Turkiet som Iran ser Iraks territoriella integritet som ett fundamentalt intresse för sin egen säkerhet.

Alldeles säkert kommer folkomröstningen, hur den nu organiseras, att visa ett så gott som enigt stöd för självständighet.

Detta är knappast någon nyhet. Den avgörande frågan är ju vad som händer därefter.

Statlig självständighet kan ett område eller nation uppnå när denna erkänns och respekteras av alla andra stater av relevans, och då främst självfallet dels den stat man vill frigöra sig från och dels de närmaste grannarna.

Hur detta skall uppnås i detta fall är synnerligen oklart. I Irak säger man att en sådan sak måste beslutas av landets befolkning i dess helhet, och samtliga grannstater är starkt emot.

Det enda land som uttalat sitt stöd är Israel, men om detta är en hjälp eller inte är högst diskutabelt.

Samtidigt som dramatiken kring detta ökar ser vi hur striderna längs Eufrat-floden i östligaste Syrien allt mer blir en kapplöpning mellan styrkor stödda av USA respektive Ryssland.

Floden här var under många hundra år gränsen mellan östliga och västliga makter – de romerska och persiska imperierna – och nu förbereder USA-stödde grupper att gå över floden i västliga riktning och Ryssland-stödda att göra samma sak i östlig riktning.

I Syriens nordvästligare delar förbereds samtidigt andra operationer.

Här talar nu Turkiet och Ryssland om att gemensamt tränga bort terroristiska organisationer från Idlib-enklaven, och rent praktiskt torde det kräva en betydande turkisk militär insats för att det skall lyckas.

Vänder jag härifrån blicken söderut pågår den humanitärt förförande konflikten i Yemen utan att jag kan se några tecken på politiska försök att få till stånd en lösning.

Och mer skulle förvisso kunna sägas.

Men nu vänder jag strax hemåt. Det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka i regionen.


Och nu ett nedslag också i Bahrain.

17 september 2017

MANAMA: En bit efter midnatt i dag landade jag här i lilla Bahrains huvudstad för att medverka i IISS:s konferens.

Bahrain är en fascinerande del av det fascinerande puzzlet i denna del av världen.

Med sin tillgång till färskvatten har ön varit en mötes- och handelsplats under tusentals år på rutten mellan tvåflodslandet och Indiska Oceanen och där bortom.

Många har varit dess härskare. Alexander den Stores generaler var här. Bland européer under senare århundraden portugiser och britter.

Och alla andra imperier. Under lång tid var man en del av det persiska imperiet, och det är bakgrunden till att majoriteten i detta sunnitiska kungadöme är shiamuslimer.

Det var ett bra tag sedan jag var här, och då var Bahrain ett av de öppnaste och mångsidigaste samhällena i denna del av världen. Hit kom saudier för att njuta barerna, och här finns en betydande och respekterad kristen minoritet.

Men den arabiska våren ställde saker och ting på sin spets, motsättningar blommade upp och repression slog till med betydande kraft.

Från saudisk sida fruktade man att via Bahrain skulle upprorisk smitta komma från Iran in i dess shiadominerade och oljeproducerande östliga regioner bara ett stenkast härifrån.

Att det i allt väsentligt rörde sig om inhemska och naturliga krav på ett öppnare och rättvisare system för alla ville man inte riktigt se.

Bahrain är bara ca 1,5 miljoner invånare, och ca hälften av dessa kommer från andra länder, med den överväldigande delen av dem från Sydasiens länder.

Men här finns centralt i staden också kommandot för USA:s 5:e flotta – utan flaggor och flotta entréer – liksom det lilla Storbritannien har kvar militärt i regionen. Och självfallet försöker man också här bygga ett finansiellt centrum.

Nåväl, konferensen här handlade om regionen och dess utmaningar, liksom om de vidare globala utmaningarna, och det var till diskussionen om dessa som man bett också mig bidra.

Utmaningar saknas inte, och bortsett från en del anföranden som trippade diplomatiskt runt materien sades det också en del brutala sanningar under dagens diskussioner.

Sanningen är att regionens stora länder kommer att möta mycket stora krav på förändringar, och att konsekvenserna om man inte klarar dessa riskerar att bli nya detonationer.

Mycket handlar om att ge jobb till en snabbt växande befolkning.

IMF säger att det krävs en tillväxt kring 7% om året för att förhindra att den redan mycket höga arbetslösheten växer ytterligare. Och i dag ligger tillväxten i regionen i snitt inte ens på hälften av den nivån.

Till detta kommer så alla övriga spänningar – tragiskt illustrerade i lilla Bahrain i spänningsfältet mellan Saudiarabien och Iran.

När vi fortsätter att här diskutera dessa kommer världens uppmärksamhet under den kommande veckan att riktas mot New York och den s k generaldebatt i FN:s generalförsamling som inleds på tisdag.

Varje UNGA-öppning har sina spänningsmoment, och här är det tveklöst när på tisdag förmiddag efter Brasiliens president USA:s dito tar sig upp i talarstolen.

Vad han tycker om FN har han upplyst twittersfären om vid åtskilliga tillfällen. Om FN tycker han inte, skulle man kunna sammanfatta.

Men samtidigt har han tvingats inse att också han behöver FN.

Regimen i Pyongyang ignorerar hans tweets, krig är inget attraktivt alternativ, och då är det beslut om sanktioner i FN:s säkerhetsråd som han tvingas förlita sig till.

Så hur den balansen i hans anförande kommer att utfalla kommer att bli spännande och se.

Också på andra områden. Hur skall han hantera alla motsättningar i sin politik vad gäller Iran? Och skall han tala om för världen att det där med klimatförändring inte är någonting att bry sig om?

Det är med största sannolikhet dramatiken kring Donald Trump som kommer att dominera rubrikerna från FN och New York under veckan.

Dagarna där är annars en något av ett globalt diplomatisk marathon där ministrar och andra snubblar från möte till möte och stundtals finner det svårt att veta vem det är de som möter just nu.

Själv styr jag när vi är klara här tillbaka hem till Stockholm efter mina dagar i Tyskland, Ukraina och här.

Och följer från hemmaplats inte minst de sista dagarna i den viktiga valrörelsen i Tyskland.