Dialoger vid Östersjöns strand.

SOPOT: Strålande sol vid de strålande sandstränderna här strax utanför Gdansk i norra Polen.

Och här samlas mer än tusen uvudsakligen polska deltagare till åtets European Forum for New Ideas – en tradition som inleddes under det polska EU-ordförandeskapet 2011 och som fortsatt varje år sedan dess.

För min del handlade det om att delta i en dialog med ett antal f d presidenter eller premiärministrar från Europas olika delar, men också att ge mina bidrag till mötets diskussioner om den digitala omvandlingens olika utmaningar.

Och det var bara två av de mängder av möten, diskussioner och seminarium som ägt rum här sedan mötet drog igång i onsdags.

Men förutom att delta i olika diskussioner är detta för mig också en bra möjlighet att höra olika röster om utvecklingen här i Polen.

Dagens Polen är ett påtagligt och djupt kluvet samhälle.

Ett modernt och europeiserat Polen, och ett påtagligt mer konservativt Polen som inte sällan definierar sig i motsats till det förra. Och i dag är det ju det senare Polen som sitter vid den politiska makten med allt vad detta innebär.

Hur EU skall förhålla sig till detta Polen är ingen alldeles enkel fråga.

Att det finns värderingar och principer som måste respekteras är en självklarhet, även om definitionen av dessa inte alltid är alldeles enkel. Domstolsväsendet oberoende är en viktig del av vår uppfattning om hur en europeisk demokrati skall fungera.

Samtidigt är det tydligt att konfrontationen med Bryssel snarast spelar den regerande makten i händerna, även om också den goda ekonomiska utvecklingen har bidragit till att ett val i dag mycket sannolikt skulle resultera i att den fick förnyat förtroende av de polska väljarna.

Men nu är det två år tills nästa val här, och åtskilligt kan komma stt hända intill dess. Nys personer håller på att stiga fram i den liberala oppositionen, även om det måhända tar sin tid för dem att etablera sig nationellt med tillräcklig styrka.

Hur som helst är Polen ett viktigt europeiskt land och ett viktigt grannland till Sverige.

Vårt näringsliv har tillsammans större investeringar här i Polen än i Kina, och ca 400 svenska företag här har skapat kring 100.000 arbetstillfällen runt om i landet. Därtill skall läggas att vi har ca 100.000 personer från Polen verksamma i vårt eget land.

Under min tid som utrikesminister var Polen en av våra allra viktigaste partner.

Tillsammans tog vi det viktiga initiativet till EU:s Östliga Partnerskap, och även om det i dag är annat styre i såväl Stockholm som Warszawa fortsätter det nära samarbetet kring dessa frågor.

Våra länder har i dessa frågor vad som kan beskrivas som en strategisk relation, och sådana måste ses i det längre perspektivet.

Samtidigt som jag suttit här har EU-ledarna haft sitt toppmöte om de digitala frågorna vid en annan del av Östersjöns stränder.

Men än har jag inte hunnit att ta del av vad de möjligen åstadkommit där.

Och jag misstänker att åtskilligt handlat om de olika tankar som president Macron lade på bordet i sitt anförande tidigt i veckan.

Bra steg med Aurora17 – fler måste följa!

STOCKHOLM: Så går då den stora försvarsmaktsövningen Aurora17 mot sitt slut.

Om man lyckades att slå tillbaka den lede fiendens landstigning vid Sörmlands-kusten eller inte vet jag inte, men i övningar som denna brukar en hygglig utgång vara inprogrammerad.

Men Aurora17 var en historisk övning i och med att den nu mer offentligt slagit fast att det är i samverkan med nordiska och andra västliga vänstater som vi försvarar Sverige.

Om integrationen av de olika mer eller mindre omfattande utländska förbanden i övningen fungerade på det sätt man hoppats får den efterföljande utvärderingen visa, men säkert finns det viktiga lärdomar att dra såväl för oss som för dem som kom hit för att delta i övningen.

Och dessa lärdomar måste integreras inte bara i kommande övningar utan också i den operativa planering som skall förbereda försvarsmakten för säkerhetspolitiskt utmanande och verkliga situationer.

Jag ser att man gjort en del försök att envist säga att denna övning ingenting har med Nato att göra.

Det byggs upp en tes om den temporära bilateraliseringen som nyckeln till förvarssamarbete, d v s separata bilaterala avtal för varje övning eller insats.

Nåja, som trevande början kan det möjligen fungera, men knappast som fast och tillförlitligt stöd för våra försvarsansträngningar.

Och det vet självfallet var och en med någorlunda kunskap i dessa frågor.

I en verklig situation av militär aggression i vår del av Europa kommer alla att ropa på militär hjälp.

Alla multilaterala mekanismer i såväl EU som Nato kommer att aktiveras. Och hjälp genom dessa kommer sjölvfallet att flyta snabbast och bäst till dit den redan är förberedd, planerad och övad i lugnare tider.

Det var under min tid som statsminister de senaste stora försvarsmaktsövningarna före Aurora17 hölls. Sedan prioriterades de bort och försvann held.

Nu sker ett stegvis återtagande – men med den viktiga insikten om att den konkreta hjälpen från andra länder är av alldeles avgörande betydelse.

Ett mycket bra steg – och fler kommer att krävas.

EU-framtid och EU-digitalisering.

STOCKHOLM: Medan eftervalsdebatten drar igång i Tyskland har Europa-debatten getts ett rejält syretillskott genom det anförande Frankrikes president Macron höll vid Sorbonne-universitetet i Paris i går.

Och samtidigt förbereder sig EU-ledarna för det viktiga digitala toppmötet i Tallinn nu på fredag.

Omedelbart är det självfallet det senare som är det viktigaste. Kommer EU på efterkälken i den digitala revolutionen kommer våra ekonomier och samhällen att globalt hamna på efterkälken, och det får självfallet omfattande konsekvenser.

Här krävs ett starkt politiskt ledarskap, men ibland tycker jag att det saknas.

Jag noterade ju hur defensiv Jean-Claude Juncker var i sitt linjetal inför Europaparlamentet i dessa frågor. Och jag måste medge att jag inte hört mycket från vår egen regering i dessa frågor heller.

I Tyskland är det lite mer debatt om detta, om än med ett perspektiv begränsat till den digitala omställningen av industrin. Viktigt nog, inte minst för Tyskland, men ändå otillräckligt. Vi ser ju t ex en helt ny digital tjänsteekonomi växa fram.

I Storbritannien ser jag då en lite bredare och djupare ansats inte minst vad gäller säkerhetsfrågorna.

Men det är ingen tvekan om att det är Estland som just nu tänker högst och längst i dessa frågor. Och jag ser en del av detta också norr om Finska Viken.

Så det finns all anledning att med uppmärksamhet följa vad som kommer ut ur det digitala toppmöte med EU-ledarna som inleds i Sveriges närmaste huvudstad i slutet av eftermiddagen i morgon.

President Macron levererade ett intill ytterligt ambitiöst anförande med sin vision av hur det europeiska samarbetet kan eller mäster förnyas, och åtskilliga av hans idéer kommer alldeles säkert att stå i centrum för diskussionen framöver.

Det var lite nedtonat vad gäller de monetära frågorna, men inte mindre ambitiöst nät det gällde samordning av viktiga delar av den ekonomiska politiken. Och vad gäller försvarspolitiken vill han gå en bra bit längre än vad som finns på dagsordningen just nu.

Om detta kommer det med all säkerhet att tyckas olika i de olika huvudstäderna runt om i EU, men alldeles säkert är detta ett tal som olika EU-ledare på ett eller annat sätt måste förhålla sig till.

Själv styr jag i morgon till Sopot i Polen för att på European Forum for New Ideas där diskutera dels EU-samarbetets framtid – alldeles säkert i ljuset nu av president Macrons tal – och de digitala utmaningarna i skuggan av det samtidigt pågående toppmötet i en annan del av Östersjö-området.

Utvecklingen i Polen just nu har förvisso sina bekymmersamma inslag, men det handlar om ett av våra allra viktigaste grannländer. Vårt näringsliv har i dag större investeringar i Polen än i Kina, och trots de poltiska svårigheter som dominerar rubrikerna fortsätter den polska ekonomin att utvecklas påtagligt positivt.

Ett kraftigt efterskalv…

BERLIN: Om än inte en jordbävning så var dock gårdagens tyska val ett mycket kraftigt efterskalv efter den dramatiska flyktingkrisen mellan september 2015 och mars 2016.

Samtidigt bekräftades några tendenser som vi sett under senare år i en rad europeiska val.

De stora ”folkpartiernas” mer glansfyllda dagar är alldeles uppenbart över.

I går förlorade de klassiska två stora partierna CDU/CSU och SPD tillsammans 3,5 miljoner röster, och det var mindre partier – nya högerpopulistiska AfD och högerliberala FDP – som gjorde de tydliga framgångarna.

För SPD var valet vare sig mer eller mindre än en katastrof med det sämsta resultatet i partiets samlade historia.

I regioner som inte bara är den tyska utan också den europeiska socialdemokratins vagga är man nu nere kring 10% och markant mindre än AfD.

Precis som jag skrev om efter min resa här i Tyskland för två veckor sedan blev resultatet för AfD markant bättre i landets östliga delar. Skillnaden är högst slående.

I det valdistrikt som omfattar den lilla stad Grimma i Sachsen som jag besökte då är AfD nu största politiska parti.

Värre än så kan det knappast bli.

Men om det var katastrofalt för SPD var det näppeligen lysande heller för Angela Merkels CDU, som förlorare över åtta procent, eller för bayerska systerpartier CSU som förlorade mer än tio procent.

Och därmed gjorde det sämsta valet sedan i slutet av 1940-talet.

Men til syvende om sidst fick Angela Merkel dock ett mandat för en fjärde mandatperiod, och har nu att ta itu med uppgiften att forma en ny regering.

En fortsättning stora koalitionen har dödförklarats av det svårt sargade SPD. Det är bara i opposition som man ser något hopp för sin egen framtid, och det kan man i någon utsträckning förstå.

Angela Merkel vill dock fortsatt hålla alla dörrar öppna när hon börjar sina samtal. Men fokus ligger nu på den i grunden rätt osannolika koalitionen med också högerliberala FDP och med svenska mått mätt något mer moderata miljöpartiet Grüne.

Om detta kommer att fungera eller ej återstår att se. Avståndet mellan bayerska CSU och Grüne är i viktiga frågor mycket betydande.

Men Angela Merkel är något av en mästare i att hantera svåra situationer och att överbrygga spänningar, så den dominerande bedömningen från de olika tyckare och tänkare jag lyssnat på i dag är att hon sannolikt kommer att gå i land med den uppgiften.

Omedelbart blir det dock svårt för henne att, på det sätt som det funnits förväntningar på, ge sig in i stora uppgörelser med Emmanuel Macron om att reformera EU och den monetära unionen.

Sådant får nog anstå tills dess att en ny regering bildats, och om denna inkluderar FDP kommer den tyska dosen av skepsis mot vissa franska idéer att ha fått ett rejält tillskott.

Valresultatet var till stor del ett efterskalv till flyktingkrisen 2015, och med all säkerhet kommer det att bli efterskalv också till detta valresultat.

Men trots dramatiken i resultatet är det ett i grunden stabilt Tyskland som vi kommer att ha under de kommande åren, och med Angela Merkel i det stora kanslihuset här i Berlin finns det också en viss stabilitet i den samlade ekonomiska utvecklingen.

Men nu är det för min del dags att återvända till Stockholm.

Och så kom då Trump till FN också.

STOCKHOLM: Gårdagen såg så president Trumps uppträdande i FN:s generalförsamling. Och han svek inte förväntningarna när det gällde att skaffa sig uppmärksamhet för vad han hade att säga.

Mest uppmärksamhet har hans formuleringar om Nordkorea fått:

”The United States has great strength and patience, but if its forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea.”

Förvisso en dramatisk formuleringar, men i sak faktiskt inte så mycket mer än vad som varit etablerad amerikansk politik sedan lång tid tillbaka.

En nordkoreansk attack på USA eller dess allierade skulle mötas massivt. Är det en attack med kärnvapen kommer detta att mötas med kärnvapen. Är det en attack med konventionella vapen kommer detta att mötas med konventionella vapen.

Och i bägge fallen är det föga tvekan om att detta skulle innebära slutet för Nordkorea som vi i dag känner regimen och landet.

Är det frågan om användningen av kärnvapen – inlett av regimen i Pyongyang – skulle de förödande effekterna sprida sig över den vidare regionen.

Syftet med denna politik, påtagligt dramatiskt formulerad av president Trump i går, är självfallet att avskräcka den nordkoreanska ledningen från varje tanke på att gå till attack med tanke på de konsekvenser detta skulle få för den självt.

Och förhoppningsvis lyckas detta.

Men att komma vidare – att få Nordkorea att begränsa sina program eller t o m uppge sitt kärnvapenprogram helt och hållet – kommer att kräva diplomatiska initiativ och samtal, och om Vita Huset är berett att ta steg på den vägen är fortfarande oklart.

Det skall påpekas att de eniga resolutioner av FN:s säkerhetsråd som Trump lovordade faktiskt förordar också diplomatiska samtal.

Mera sensationella men kanske inte alldeles oväntade var hans formuleringar och den nukleära överenskommelsen med Iran.

”The Iran del was one of the worst and most one-sided transactions the United States has ever entered into. Frankly, that deal is an embarrasment to the United States, and I don’t think you’ve heard the last of it – believe me.”

Vad som mer konkret menas med detta återstår att se, men alldeles uppenbart vill Trump på ett eller annat sätt ta sig ur avtalet och åstadkomma en konfrontation med Iran.

Under dagen kommer i New York att mötas de olika nationer som var ansavariga för att förhandla fram avtalet. USA:s utrikesminister Tillerson kommer att sitta mitt emot Irans utrikesminister Zarif med EU:s Mogherini som ordförande.

Och i det mötet kommer man att konstatera att Iran följer avtalet, medan det faktiskt kan ifrågasättas om USA gör det när det gäller olika sanktioner.

Till detta kommer det förvisso att finnas anledning att återkomma.

Talet innebar också att Trump lade ut texten om sin filosofi om internationella relationer.

För honom finns inga ambitioner vad gäller en världsordning baserad på respekt för gemensamma regler eller värderingar, utan bara en värld av självständiga nationer som alla sätter sina egna intressen först, men som samtidigt då och då och sida vid sida kan samarbeta. Ordet ”sovereign” upprepades ett tjugotal gånger i talet.

Att världen och dess olika utmaningar kräver att nationer delar självständighet för att gemensamt lösa problem och bygga samarbete är ingenting som Trump har förståelse för, och det skall ju i sammanhanget sägas att det han här företräder bara är en extrem version av en inställning som inte är alldeles ovanlig i USA.

Men mycket viktigt att påpeka är att detta är en syn på internationella relationer som man påtagligt känner igen i både Moskva och Peking. Det är de storas rätt och makt som är det viktigaste, och regler och ramar som begränsar dessa och bygger också institutioner för de mindre och svagare passar inte in i det mönstret.

Och självfallet återkom han till sin inställning inte till minst till internationella avtal för en friare världshandel.

”For too long, the American people were told that mammoth multinational trade deals, unaccountable international tribunals, and powerful global bureaucracies were the best way to promote their success. But as those promises flowed, millions of jobs vanished and thousands of factories disappeared. Others gamed the system and broke the rules.”

Att det allt öppnare globala ekonomiska systemet, i förening med ny teknologi, lett till att vi haft det kanske bästa kvartsseklet för mänskligheten någonsin vad gäller ekonomisk och social utveckling är ingenting som finns i Trumps värld.

Men det är så som saker och ting faktiskt är.

Och den filosofi som Trump företräder är ett hot mot denna utveckling.

Sedan återstår det att se hur den kommer till uttryck i konkret politik.

Dramatik och dynamik i denna region.

MANAMA: Om några timmar lämnar jag Bahrain och diskussionerna här under de senaste dygnen.

Det saknas sällan dramatik i denna del av världen. Och det är ofta dynamik i dramatiken.

Konflikten mellan de övriga Gulf-staterna – med Riyadh och Abu Dhabi som drivande – med Qatar fortsätter med oförminskad.

Härifrån Bahrain finns nu inga förbindelser med grannlandet Qatar, de ekonomiska relationerna har skjutits av och jag noterar betydande spärrar också på nätet.

Följer man media i denna del av regionen är det svårt att undvika inrycket att det man syftar till är regimförändring i Doha. Den regerande familjen skall pressas bort, och en mer i linje med främst den regerande familjen i Riyadh ta över.

En bakgrund till detta är att man förefaller ha uppfattningen att den regerande familjen i Doha ägnat sig åt att försöka undergräva den regerande familjen i Riyadh. Att de bägge tillhör de mest konservativa delarna av islam förändrar inte den saken.

Medan president Trump inledningsvis ställde sig bakom Riyadh i konflikten – och förväntningarna om att han skulle göra det var sannolikt en faktor som utlöste den – har den amerikanska politiken gradvis förändrats.

Härom dagen besökte emiren av Qatar synnerligen publikt den stora amerikanske basen i landet, och under de närmaste dagarna kommer han i New York att träffa president Trump.

Hitintills har dock de amerikanska försöken att få till stånd en nedtrappning av konflikten inte lyckats. Några tecken på begynnande avspänning har i alla fall jag svårt att se.

Längre norrut i regionen är det nu måndagens referendum om självständighet i den kurdiska KRG-regionen i Irak som tilldrar sig betydande uppmärksamhet.

Amerikanska, iranska och turkiska representanter har åkt i skytteltrafik till KRG-huvudstaden Erbil för att stoppa eller skjuta upp folkomröstningen. Vita Huset gick ut med ett tämligen skarpt formulerat uttalande.

Från amerikansk sida är man dels rädd för att detta kommer att avleda uppmärksamheten från och försvåra de pågående striderna främst mot Daesh och dels för vad detta innebär för Irak i dess helhet.

Kortsiktigt är risken inte försumbar för öppen konflikt mellan kurder och araber i områden som bägge anser är deras, inte minst oljerika Kirkuk-området, men därtill kommer att om kurderna försvinner från det irakiska val som skall hållas nästa år riskerar balansen i landet att tippa över i mer iransk riktning med allt vad detta kan innebära.

Andra makter har mer fundamentala invändningar. Såväl Turkiet som Iran ser Iraks territoriella integritet som ett fundamentalt intresse för sin egen säkerhet.

Alldeles säkert kommer folkomröstningen, hur den nu organiseras, att visa ett så gott som enigt stöd för självständighet.

Detta är knappast någon nyhet. Den avgörande frågan är ju vad som händer därefter.

Statlig självständighet kan ett område eller nation uppnå när denna erkänns och respekteras av alla andra stater av relevans, och då främst självfallet dels den stat man vill frigöra sig från och dels de närmaste grannarna.

Hur detta skall uppnås i detta fall är synnerligen oklart. I Irak säger man att en sådan sak måste beslutas av landets befolkning i dess helhet, och samtliga grannstater är starkt emot.

Det enda land som uttalat sitt stöd är Israel, men om detta är en hjälp eller inte är högst diskutabelt.

Samtidigt som dramatiken kring detta ökar ser vi hur striderna längs Eufrat-floden i östligaste Syrien allt mer blir en kapplöpning mellan styrkor stödda av USA respektive Ryssland.

Floden här var under många hundra år gränsen mellan östliga och västliga makter – de romerska och persiska imperierna – och nu förbereder USA-stödde grupper att gå över floden i västliga riktning och Ryssland-stödda att göra samma sak i östlig riktning.

I Syriens nordvästligare delar förbereds samtidigt andra operationer.

Här talar nu Turkiet och Ryssland om att gemensamt tränga bort terroristiska organisationer från Idlib-enklaven, och rent praktiskt torde det kräva en betydande turkisk militär insats för att det skall lyckas.

Vänder jag härifrån blicken söderut pågår den humanitärt förförande konflikten i Yemen utan att jag kan se några tecken på politiska försök att få till stånd en lösning.

Och mer skulle förvisso kunna sägas.

Men nu vänder jag strax hemåt. Det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka i regionen.

Och nu ett nedslag också i Bahrain.

MANAMA: En bit efter midnatt i dag landade jag här i lilla Bahrains huvudstad för att medverka i IISS:s konferens.

Bahrain är en fascinerande del av det fascinerande puzzlet i denna del av världen.

Med sin tillgång till färskvatten har ön varit en mötes- och handelsplats under tusentals år på rutten mellan tvåflodslandet och Indiska Oceanen och där bortom.

Många har varit dess härskare. Alexander den Stores generaler var här. Bland européer under senare århundraden portugiser och britter.

Och alla andra imperier. Under lång tid var man en del av det persiska imperiet, och det är bakgrunden till att majoriteten i detta sunnitiska kungadöme är shiamuslimer.

Det var ett bra tag sedan jag var här, och då var Bahrain ett av de öppnaste och mångsidigaste samhällena i denna del av världen. Hit kom saudier för att njuta barerna, och här finns en betydande och respekterad kristen minoritet.

Men den arabiska våren ställde saker och ting på sin spets, motsättningar blommade upp och repression slog till med betydande kraft.

Från saudisk sida fruktade man att via Bahrain skulle upprorisk smitta komma från Iran in i dess shiadominerade och oljeproducerande östliga regioner bara ett stenkast härifrån.

Att det i allt väsentligt rörde sig om inhemska och naturliga krav på ett öppnare och rättvisare system för alla ville man inte riktigt se.

Bahrain är bara ca 1,5 miljoner invånare, och ca hälften av dessa kommer från andra länder, med den överväldigande delen av dem från Sydasiens länder.

Men här finns centralt i staden också kommandot för USA:s 5:e flotta – utan flaggor och flotta entréer – liksom det lilla Storbritannien har kvar militärt i regionen. Och självfallet försöker man också här bygga ett finansiellt centrum.

Nåväl, konferensen här handlade om regionen och dess utmaningar, liksom om de vidare globala utmaningarna, och det var till diskussionen om dessa som man bett också mig bidra.

Utmaningar saknas inte, och bortsett från en del anföranden som trippade diplomatiskt runt materien sades det också en del brutala sanningar under dagens diskussioner.

Sanningen är att regionens stora länder kommer att möta mycket stora krav på förändringar, och att konsekvenserna om man inte klarar dessa riskerar att bli nya detonationer.

Mycket handlar om att ge jobb till en snabbt växande befolkning.

IMF säger att det krävs en tillväxt kring 7% om året för att förhindra att den redan mycket höga arbetslösheten växer ytterligare. Och i dag ligger tillväxten i regionen i snitt inte ens på hälften av den nivån.

Till detta kommer så alla övriga spänningar – tragiskt illustrerade i lilla Bahrain i spänningsfältet mellan Saudiarabien och Iran.

När vi fortsätter att här diskutera dessa kommer världens uppmärksamhet under den kommande veckan att riktas mot New York och den s k generaldebatt i FN:s generalförsamling som inleds på tisdag.

Varje UNGA-öppning har sina spänningsmoment, och här är det tveklöst när på tisdag förmiddag efter Brasiliens president USA:s dito tar sig upp i talarstolen.

Vad han tycker om FN har han upplyst twittersfären om vid åtskilliga tillfällen. Om FN tycker han inte, skulle man kunna sammanfatta.

Men samtidigt har han tvingats inse att också han behöver FN.

Regimen i Pyongyang ignorerar hans tweets, krig är inget attraktivt alternativ, och då är det beslut om sanktioner i FN:s säkerhetsråd som han tvingas förlita sig till.

Så hur den balansen i hans anförande kommer att utfalla kommer att bli spännande och se.

Också på andra områden. Hur skall han hantera alla motsättningar i sin politik vad gäller Iran? Och skall han tala om för världen att det där med klimatförändring inte är någonting att bry sig om?

Det är med största sannolikhet dramatiken kring Donald Trump som kommer att dominera rubrikerna från FN och New York under veckan.

Dagarna där är annars en något av ett globalt diplomatisk marathon där ministrar och andra snubblar från möte till möte och stundtals finner det svårt att veta vem det är de som möter just nu.

Själv styr jag när vi är klara här tillbaka hem till Stockholm efter mina dagar i Tyskland, Ukraina och här.

Och följer från hemmaplats inte minst de sista dagarna i den viktiga valrörelsen i Tyskland.

Ett Ukraina som är på rätt väg.

KIEV: Som vanligt har det varit livliga diskussioner på den årliga stora YES-konferensen här.

Ursprungligen brukade den samlas i klassiska Livada-palatset i Yalta på Krim, men efter den ryska ockupationen och annektionen 2014 är det temporärt här i Kiev den samlas.

Nästa år i Yalta, sades det när årets konferens öppnades, men den devisen lär nog få upprepas åtskilliga gånger.

Kiev visar sig i alla fall från sin bästa solen.

Solen glimmar i de gyllene kupolerna, och den behagliga värmen påminner om den sommar vi lämnat bakom oss.

Och mitt i allt hann jag med en kort promenad på det vackra klosterkomplexet Lavra med dess utsikt över Dnjepr-floden.

Sådant bör man inte missa.

Men i övrigt har det varit möten och diskussioner varenda timme sedan jag kom hit. Gamla och nya vänner från när och fjärran i parti och minut.

Reformpolitiken i Ukraina har varit påtagligt framgångsrik på det ekonomiska området.

Tydlig makroekonomisk stabilitet, ordning i den tidigare förfärliga energisektorn och ett sanerat banksystem betyder oerhört mycket.

Men självfallet återstår mycket. Privatiseringarna måste komma igång på allvar, och den viktiga men svåra frågan om äganderätten till land föras framåt.

Budskapen från både IMF och EBRD under besök dessa dagar har varit tydliga – liksom orden från president Poroshenko i våra samtal kring detta.

Mer stapplande är det på det viktiga juridiska området, och erfarnheter från andra liknande länder visar på svårigheterna här.

Att röka ut ett korrupt åklagarväsende och skapa ett genuint oberoende och korrekt rättssystem är inte enkelt, och de som har ett intresse i att bromsa processen är inte utan makt och inflytande.

Och det är här som nu det politiska slaget om reformpolitikens framtid står. Här ligger nyckeln till att verkligen bekämpa korruptionen.

Men affärsmän – svenska och andra – jag träffar är dock optimistiska. En av de mest kunniga och mest kritiska till bristerna i reformpolitiken säger att nu är tiden att investera i Ukraina.

Att Ukraina är ett viktigt land har jag påpekat många gånger.

Dess stabilitet inför ryska försök att destabilisera är av alldeles avgörande betydelse för hela Europas säkerhet.

Och därtill kommer landets betydande ekonomiska potential.

Här finns en stark tradition av också avancerad tillverkningsindustri, och när det gäller livsmedel sitter man på en betydande del av världens allra bästa jordbruksmark. IT-företag börjar också göra väl ifrån sig.

Självfallet har det diskuterats mycket kring kriget borta i avlägsna östligaste Ukraina och om hur frågan om någon typ av fredsoperation där skulle kunna föras vidare.

I dag har jag suttit med USA:s särskilda sändebud i frågan Kurt Volker och diskuterar olika aspekter på den frågan.

Och med president Poroshenko var vi några som i går diskuterade hur den frågan kan hanteras när han och andra samlas i New York nästa vecka för det sedvanliga diplomatiska stormötet när FN:s generalförsamling inleds.

YES-mötet fortsätter under dagen och avslutas senare i kväll, men då kommer jag redan att befinna mig i luften på väg till andra regioner och andra utmaningar.

I Bahrains huvudstad Manama skall jag i morgon på IISS:s konferens där diskutera olika både geopolitiska och geoekonomiska utmaningar i den delen av världen.

Sådana saknas inte.

Plus och minus i Jean-Claude Junckers viktiga tal.

KIEV: Så har jag då landat i Ukraina, och flygningen hit gav möjlighet att lite mer noggrant läsa Jean-Claude Junckers programtal inför Europaparlamentet i går.

Och det förtjänar att både läsas och kommenteras, även om jag noterar att en översikt i dag på morgonen av europeiska presskommentarer noterar en total frånvaro av några sådana från Sverige, även om någon enstaka sådan faktiskt står att finna.

Dock är vi faktiskt en del av såväl Europa som den Europeiska Unionen, och dess framtid är faktiskt också vår framtid.

Junckers tal denna höst anger agendan för hans kommission under det verksamhetsår 2018 som blir hans sista inför det 2019 som innebär först att Storbritannien formellt lämnar Unionen och därefter att val till Europaparlamentet inleder nybesättningen av alla unionens institutioner.

I år var det en Juncker med mer av optimism och tillförsikt som framträdde. För ett år sedan var chocken efter den brittiska folkomröstningen fortfarande akut. För två år sedan brottades Europa fortfarande med den ekonomiska krisen.

Men nu kunde han notera att den europeiska ekonomin under de senaste två åren haft starkare tillväxt än vad man haft i USA.

Och om det för några år sedan inte saknades olyckskorpar som kraxade om euron snara undergång kunde Juncker nu tala om förhoppningen att allt fler länder skall ansluta sig.

Den senare uppmaningen gäller då också Sverige, och jag tillhör ju dem som anser att vi har ett långsiktigt intresse att komma med.

När Storbritannien lämnar kommer Euroländerna att svara för 85% av EUs samlade ekonomi, och det säger sig självt att det finns risker för institutionell marginalisering av de resterande 15%.

Med början i insteg fullt ut i bankunionen finns det nog skäl till att vi börjar en försiktig nationell debatt kring detta.

Annars är det värt att notera att Juncker när han talade om den ekonomiska och monetära unionen hade tydlig distans till vissa mer ambitiösa tankegångar som bl a president Macron fört fram.

Någon stor separat eurobudget ville han inte se, inte heller någon separat finansminister för euroområdet eller något separat parlament för detta. Och att dela skuldbördor nämndes inte heller.

I stället skulle tydlig en kommissionär kunna omnämnas som finans- och ekonomiminister, men utan att detta skulle innebära så värst mycket mer av befogenheter än vad som redan finns hos kommissionen.

Det mest optimistiska och offensiva inslaget i årets tal var den nya och offensiva handelspolitik som lanserades, och som också var talets första punkt.

Den politiska bakgrunden till detta är självfallet president Trumps farliga tendenser till ny merkantilism och premiärminister Mays retorik om att utanför EU driva en mycket mer liberal handelspolitik.

Den juridiska bakgrunden – alldeles avgörande – är det utslag i EU-domstolen som säger att bara man lämnar bl a mekanismer om investeringsskydd utanför kan EU sluta omfattande handelsavtal utan att dessa behöver ratificeras av andra än Europaparlamentet.

Och därmed slipper man den förfärliga cirkus som gjorde ratificeringen av frihandelsavtalet med Canada till ett spelboll i den wallonska och belgiska inrikespolitiken.

Det är inte svårt att ana Cecilia Malmströms anda bakom den nya handelspolitik som nu så starkt prioriteras. Efter Canada är det nu aktuellt med nya avtal med Mexico och Japan, och sedan vill man öppna förhandlingar med Australien och Nya Zeeland.

Utmärkt. Den globala europeiska handelsmakten vill utvidga och stärka den liberala globala ordning som har den allt friare handeln som ett av sina allra viktigaste inslag.

Men det finns områden där man är bekymrad. Att Kina aggressivt köper upp infrastruktur och teknologi i Europa oroar, och nu vill man ha någon typ av mekanism för att diskutera och möjligen kontrollera detta.

Konturerna av detta är vaga, och formuleringarna på avgörande punkter lite olika i Junckers tal och i ett papper dom presenterades för pressen i dag. Det kommer att finnas anledning att följa detta noga.

Om ansatsen vad gäller handel var någonting nytt från Jean-Claude Juncker – detta har aldrig varit någon tyngdpunkt i hans politik – var han mer på sin egen hemmaplan med olika tankar på olika sociala initiativ.

Vad som kommer att komma ut av detta återstår att se. Att de 27 skulle vilja överlåta regleringen av sina arbetsmarknader till beslutsfattande i Bryssel, utöver vad som behövs för att säkerställa den fria rörligheten, tror jag fortfarande är mindre sannolikt.

Men säkert blir det olika ”deklarationer” av mer eller mindre bindande och bestående värde, inklusive från det kommande toppmötet kring dessa frågor i Göteborg i november.

Om det blir så mycket mera är nog en öppen fråga.

Den punkt i talet där jag inte kan undgå att känna en viss besvikelse är den digitala omvandlingens betydelse, möjligheter och utmaningar.

Efter vackra ord om industrins betydelse, och vikten av att värna denna, lanserades som separat punkt vikten av att ”skydda européerna i den digitala tidsåldern”.

Jo, förvisso är såväl cybersäkerhet som skyddet av intellektuella rättigheter och privata data viktiga frågor där EU har en betydelsefull roll, men att framställa den digitala omvandlingen främst som någonting som har effekter vi måste skydda oss ifrån är att hoppa i alldeles galen tunna.

Den digitala omvandlingen ses som den stora möjligheten att forma framtiden i såväl USA som Kina, och förmår vi inte att genuint se på den samma sätt kommer vi redan i förväg att ställa oss i förlorarnas skara.

Här sviker Jean-Claude Juncker och kommissionen på ett sätt som är oroande.

Och att det kommande toppmötet om de digitala frågorna i Tallinn i slutet av denna månad inte anses värt ens ett litet omnämnande förstärker dessvärre den bilden.

Mycket övrigt skulle förvisso också kunna kommenteras.

Ambitionerna på de utrikes- och försvarspolitiska områdena nämns utan att någonting egentligen nytt läggs till. Med undantag av handelsområdet är det knappast bilden av EU som en global aktör som träder fram.

Han försöker vara lite mer öppen till utvidgning till länderna på Balkan, vilket är bra, samtidigt som han konstaterar att med nuvarande situation är medlemskap för Turkiet inte möjligt ”under överskådlig tid”.

Så är det förvisso, om än nog ingen skulle våga mer bestämt definiera hur lång tid som är ”överskådlig” i dessa tämligen dynamiska tider.

Som sig bör kom också olika institutionella förslag ned. Han vill slå samman positionerna som kommissionens och rådets ordförande till en, men det kommer knappast att ske under överskådlig tid.

Men sammanfattningsvis är det alldeles självklart ett tal som förtjänar att både läsas och diskuteras.

Också i Sverige – faktiskt.

Ett tal med en överraskande och viktig positiv nystart när det gäller Europa som en offensiv global handelsmakt, men med en alldeles för defensiv och begränsad syn på den digitala omvandlingens alla möjligheter.

Tysk trygg stabilitet – men också en ilska.

MÜNCHEN: Efter en synnerligen intressant dag i Sachsen i östra Tyskland har vår lilla grupp i dag anlänt hit till Bayern och dess huvudstad för att diskutera olika utmaningar inför valet om elva dagar.

Opinionsundersökningarna visar inte på några större rörelser under valrörelsen hitintills, men antalet som säger att de ännu inte bestämt sig är dock betydande.

Allt tyder på att CDU/CSU blir det särklassigt största partiet – just nu är man i undersökningarna ca 14 procentenheter före socialdemokraterna SPD – men att regeringsbildningen blir svår om inte det osannolikt inträffar att CDU/CSU tillsammans med liberala FDP får egen majoritet.

Den fråga som ständigt kommer upp i våra olika diskussioner är självfallet flykting- och integrationsfrågan, och därmed frågan hur starkt flyktingfientliga AfD-partiet kommer att bli.

Under det dramatiska året 2015 tog Tyskland mot närmare en miljon flyktingar, men sedan dess har talen ju gått ner avsevärt. Året 2016 var det kring 280.000 och siffrorna hitintills i år tyder snarare på under än över 200.000.

Orsaken är självklart EU:s avtal med Turkiet och nu i förening med olika insatser på Medelhavet och med Libyen.

Till detta kommer olika förändringar i tyska regler och lagar, men det betyder betydligt mindre.

I f d kommunistiska östra Tyskland är motståndet mot flyktingar markant större än i det övriga Tyskland, och det skulle inte förvåna om AfD i t ex Sachsen blir dubbelt så starka som i det västliga Tyskland.

I går såg vi på relativt framgångsrik integration där i lilla staden Grimma, diskuterade utmaningarna med också statliga politiska företrädare i Leipzig och hörde åtskilligt om problemen i Dresden.

I den kommunistiska staten tilläts ingenting annat än det kommunistiska partiet och dess stat, och när denna kollapsade fanns där inget samhälle med fristående organisationer, företag, civila nätverk och traditioner av den art som vi har i våra fria samhällen.

Och det är nog där den stora skillnaden ligger.

Jag träffade en kvinna från Indonesien som först kommit till Münster i västliga Tyskland men som sedan för studier sökt sig till Dresden, och hon beskrev livfullt skillnaden.

Nätverken och det civila samhället i det västliga Tyskland. Och fortfarande ett stapplande samhälle och mer övergivna individer i det östliga, och det trots den imponerande ekonomiska utveckling man möter i t ex Leipzig.

Och då vänds detta lätt till rädsla för och fientlighet mot människor och traditioner från andra länder.

Här i München finns fler flyktingar och personer från andra länder än i Berlin, men i det mer välmående Bayern med dess också starka civilsamhälle verkar integrationen fungera bättre, även om man också är tydlig med att det finns gränser hur mycket man klarar av.

Nu rullar valrörelsen vidare. Alla undersökningar tyder på att de flesta tyskar i dag tycker att Tyskland är ett välmående land, och att man inte är alltför missnöjd med sakernas tillstånd.

Men det finns smygande oro.

En oro över att man inte kommer att klara av integrationen av alla de som kommit de senaste åren.

En oro över att EU inte skall klara sina utmaningar – för Tyskland med sin historia är detta alldeles avgörande.

En oro för en påtagligt orolig omvärld.

I allt detta innebär Angela Merkel efter redan tolv år vid makten en trygghet.

Visst finns också mitt i framgången en smygande ekonomisk oro.

Den eminent framgångsrika bilindustrin sysselsätter direkt 800.000 personer, men kommer den att klara diesel-krisen, och klarar den konkurrensen från nya elbilar från Tesla eller Toyota?

För Tyskland är detta stora frågor.

Och Angela Merkel talar så ofta hon kan om den digitala omvandlingens alla utmaningar för den framgångsrika tyska industrinationen.

Pratar man med politiska journalister talar de om en tråkig valrörelse. Skillnaderna mellan de ledande kandidaterna ses inte som avgörande, och tonfallen i debatten är civiliserade och respektfulla.

Som ren underhållning lämnar det kanske åtskilligt övrigt att önska.

Men ute i delar av valmanskåren finns det uppenbarligen en ilska som koncentreras kring invandrarfrågan. Angela Merkels valmöten störs regelbundet av högerextrema grupper.

Så trots stabiliteten i stort finns där på en marginal av okänd storlek en genuin osäkerhet.

I kväll fortsätter vi våra diskussioner med olika politiska företrädare. De får en liten paus från valrörelsen.

Det utlovas Würst och Sauerkraut – som sig bör i denna del av Tyskland.

Och i morgon fortsätter jag efter dagarna här till Ukraina och Kiev för lite annorlunda diskussioner där.

Nya år för Erna i Norge.

BERLIN: Efter en ytterligt tidig start i Malmö var jag nu dumpit ner i Berlin för några dygn med Tysklands försök att i valrörelsen forma sin framtid.

Bortsett från gårdagkvällens spännande diskussion på Malmö Live med USA:s f d utrikesminister Jim Baker var det självfallet den norska valvakan som tog min uppmärksamhet.

Valets stora förlorare blev Arbeiderpartiet, som nu gjorde sitt sämsta val sedan 1923, och det efter att i början av året ha setts som nästan garanterade segern och makten.

Jag tror att Jonas Gahr Störe, som jag betraktar som en god vän också efter våra gemensamma år som utrikesministrar, missbedömde stämningsläget i landet, måhända under tryck från en partiapparat som tryckte på för mer traditionell politik.

Norge är helt enkelt inte ett samhälle som upplever att man håller på att gå sönder, och där man ropar efter nya och högre skatter. Erna Solberg som statsminister var mer i takt med tiden och dess stämningar.

Valets stora vinnare var norska Senterpartiet, som ju är ett vänsterparti med en profilerad agenda kring den center-periferi axel som alltid varit stark i norsk politik.

Man kampanjade t ex hårt mot de rationalisering av det norska försvarets struktur i landets nordliga delar som regeringen och Arbeiderpartiet träffat överenskommelse om, och vann stort på detta. Och nödvändiga kommunreformen såg man som bara elände.

Men viktigast var självfallet att valet var ett mandat för Erna Solberg att fortsätta att leda landet.

Hon ledde också stort opinionsundersökningarna när det gällde vem man ville ha som statsminister.

Hur en kommande regering mer i detalj kommer att se ut och forma sina majoriteter återstår att se.

Bilden är inte alldeles enkel.

Medan hennes regering under den gågna mandatperioden var beroende av ettan de två små stödpartierna Venstre och Kristeligt Folkeparti – nu med lite mer än 4% vardera – kommer man nu att vara beroende av dem bägge.

Och kärleken mellan dessa och mer högerinriktade Framstegspartiet, också i invandringspolitiken, lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Så det kommer nog att ta ett tag innan det blir full klarhet i dessa frågor. Men att Erna Solberg kommer att fortsätta som statsminister får nog anses så klart som man kan begära.

Men nu är det Tyskland som gäller för min del. Med början här i Berlin och dagens avslutning så småningom i Leipzig.

Och dessvärre kommer jag därmed att missa riksdagens öppnande i Stockholm i dag.

Man kan ju inte vara överallt.

Till Malmö, Tyskland, Ukraina och Bahrain.

STOCKHOLM: Skön söndag, men morgon förmiddag bär det för min del iväg till Malmö för att där på kvällen delta i ett samtal med USA:s f d utrikesminister Jamas Baker på Malmö Börssällskap.

Och det blir säkert spännande.

James Baker åtnjuter fortfarande stor respekt i USA såväl för sin tid som utrikesminister som för det sätt han var stabschef i Vita Huset.

Inte minst den senare perioden åberopas inte sällan i dagens mer tumultartade Washington-miljö.

Men utrikespolitiskt var hans tid såväl Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening som det första Gulf-kriget mot Saddam Hussein.

Och han var också med när jag som ny svensk statsminister inbjöds till Vita Huset för överläggningar med president George Bush. Den äldre – 41 som man brukar säga till skillnad från 43.

I morgon kväll kommer jag självfallet också att försöka följa med när det norska valresultatet kommer fram.

Den senaste och sannolikt sista opinionsundersökningen visar på ett synnerligen osäkert läge.

Borgerlig övervikt på ett mandat, men allt också mycket beroende av hur olika partier klarar sig på decimalerna runt spärrgränsen, och därmed i praktiken omöjligt att göra någon prognos.

Efter det norska valresultatet styr jag tidigt tisdag morgon vidare till Tyskland för att under tre dagar bekanta mig lite mer med valrörelsen där.

Det är ju på söndag om två veckor som Tyskland går till val.

Det blir dagar i Berlin, Leipzig och München och dessutom i intressant sällskap av andra internationella bedömare och kommentatorer.

Opinionsmätningarna ger en tydlig ledning för CDU och Angela Merkel, och mycket av uppmärksamheten ligger nu på frågan om olika möjliga regeringskonstellationer.

Men för mig blir det spännande att känna av de politiska stämningarna i ett land som efter Brexit kommer att bli än viktigare för den samlade europeiska utvecklingen.

På torsdag bär det för min del så vidare därifrån till Ukraina, Kiev och den årliga stora YES-konferensen där.

Och till mina uppgifter där hör bl a att leda en diskussion med USA:s f d utrikesminister John Kerry.

Men alldeles självklart blir det möten också med den ukrainska ledningen.

På lördag flyger jag så vidare till Manama i Bahrain för att där med International Institute for Strategic Studies diskutera geopolitikens olika utmaningar och den inverkan de kan tänkas ha på den ekonomiska utvecklingen.

Också i den delen av världen händer ju åtskilligt av intresse.

På den vidare scenen blir det under de närmaste dygnen viktigt att se vad som möjligen kan åstadkommas i FN:s säkerhetsråd vad gäller situationen i Nordkorea.

USA sade ju ursprungligen att man vill ha en votering i frågan i morgon, och sedan dess har initiativen och förslagen haglat, men utan att i alla fall jag kan se en klar bild av vart det hela är på väg.

På onsdag är det så dags för Europakommissionens ordförande Juncker att i Strasbourg hålla sitt årliga programtal, och jag tror att vi kan vänta oss förslag inte minst när det gäller hur försvarssamarbetet kan föras framåt.

Dagen innan är det i Stockholm dags för riksdagsstart, vilket jag för ovanlighetens skull och dessvärre inte kommer att kunna vara med på.

Och det blir av allt att döma inledningen på vad som ser ut att bli en osedvanligt stökig fas i vårt eget politiska liv.

Realism om EU-försvar.

TALLINN: Det blev en tämligen intressant diskussion här med parlamentariker från olika EU-länder om vilka ambitioner samarbetet skall ha på försvarsområdet.

Och jag gjorde vad jag kunde för att ingjuta lite realism i diskussionen. Stundtals fanns det ett tydligt behov av det.

Ett konkret problem som alltför sällan diskuteras är konsekvenserna av Brexit i detta avseende.

Faktum är att Storbritannien i dag svarar för ca en fjärdedel av de samlade försvarsutgifterna inom EU, och sannolikt en något större andel om man ser på styrkor som är operativt användbara.

Lägg till detta de industriella faktorerna.

Ett av de områden där europeisk försvarsindustri är påtagligt framgångsrik är taktiska robotsystem.

Jaktroboten Meteor, som nu är operativ i det svenska flygvapnet, kan tjäna som ett exempel.

Och dessa robotsystem tillverkas oftast av det gemensamma företaget MBDA som till nästan 40% ägs av brittiska försvarskoncernen BAE Systems.

Hur skall detta hanteras när vi försöker att öka EU:s förmåga på det militära området och bygga en konkurrenskraftig försvarsindustri i EU?

Kring detta diskuteras knappt alls – men dessa frågor måste varje realistisk ansats på dessa områden ta tag i.

Jag hade också möjlighet att återvänds till gamla käpphästar om att vi måste visa strategisk vilja att använda också militära instrument i vår politik.

Att EU inte förmått att ha en enda övning där man övat att på avstånd gruppera någon av EU:s s k stridsuppdrag är ett avgörande svaghetstecken.

Genom att göra detta kunde man visa att man har en vilja på detta område, och att det inte bara handlar om papperskonstruktioner i Bryssels innerstad.

Men förutom dessa frågor gavs det självfallet tillfälle till också andra diskussioner i Tallinn med vänner från när och fjärran.

Det blev en frukostdiskussion med olika parlamentariker också från regionen självt om olika utmaningar på Västra Balkan med utmaningar i främst Bosnien i fokus.

Och alldeles självklart blev det en uppdatering av läget i Estland – även om det ju inte var så länge sedan jag senast var här.

Åtskilligt sades också om den kommande ryska och vitryska storövningen Zapad, med olika grader av oro uttryckt i olika tonfall.

Att det blir en övning betydligt större än vad de officiella siffrorna säger råder det knappast någon tvekan om.

Själv tillhör jag väl dock inte dem som är omedelbart alarmerade av denna övning. Men den kommer förhoppningsvis att ge oss en möjlighet att lära oss lite mer om aktuell rysk militär kapacitet och kanske också ett och annat om möjliga ryska militära intentioner.

Nu bär det tillbaka till Stockholm för helgen – men nästa vecka börjar det idoga resandet igen.

Och nu i Tallinn igen.

TALLINN: Det är alltid lika trevligt att ta det lilla skuttet över Östersjön hit till Estland och Tallinn.

Här avlöser nu det estniska EU-ordförandeskapets olika möten varandra.

De senaste dagarna har det varit informella möten för såväl försvars- som utrikesministrarna, därtill möte med EPP:s grupp i Europaparlamentet och nu konferens om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med företrädare för parlamenten i de olika EU-länderna.

Och det är till detta senare möte som även jag inbjudits, och då för att i morgon förmiddag diskutera EU:s försvarspolitiska samarbete tillsammans med Estlands försvarsminister Jüri Luik.

Vi känner varandra väl.

För ett kvarts sekel sedan var jag Sveriges statsminister och han var det nyss återupprättade självständiga Estlands förhandlare med Ryssland om tillbakadragande av trupper och militära installationer.

Jag minns hur jag kom med helikopter från Stockholm till Dagö för överläggningar och bastu med dåvarande premiärministern Mart Laar och Jüri Luik, och hur plötsligt Rysslands chefsförhandlare Tjurkin dök upp i Tallinn och ville ha samtal.

Enda lösningen blev att en av svenska flygvapnets helikoptrar, som fört mig och mina medarbetare över Östersjön, fick lyfta med Jüri och navigera försiktigt längs vägarna till Tallinn.

Detta var, försiktigt uttryckt, inte områden där de brukade flyga.

Men fram kom han.

Och sedan dess har mycket hänt.

I dag har Estland egen försvarsmakt, satsar mer än 2% av BNP på försvaret och har nu också stöd av en bataljonstridsgrupp från Nato med brittisk kärna och med också franska och danska soldater.

På flygbasen Ämari strax väster om Tallinn – förr med sovjetiska tunga attackflygplan Su24 – är just nu belgiska F16 jaktflygplan stationerade.

Det handlar om att skapa säkerhet i ett osäkert Europa. Och det gör man genom samverkan.

I Sverige inleds nästa vecka stor försvarsövning med medverkan också av mer än 1.000 amerikanska soldater.

Det är självfallet bra. Vi kommer i kritiska lägen att behöva allt det stöd vi kan få.

Och vår säkerhet är i eminent grad beroende av de baltiska ländernas säkerhet och de insatser för denna som också Nato gör.

Med en icke alldeles osaklig tillspetsning kan ju sägas att försvaret av Sverige börjar vid Narva. Där löper nu Natos östliga gräns.

Det pågår nu en intensiv debatt om EU:s ambitioner på försvarsområdet, med en rad olika förslag cirklande runt. Och det är detta vi skall diskutera här.

Det handlar såväl om försvar av Europa, där Nato är den viktigaste faktorn, som om nödvändigheten av militära resurser i olika freds- och stabilitetsoperationer.

Men i diskussionen handlar det också om Europas teknologiska och industriella kapacitet på områden som ju nu utvecklas utomordentligt snabbt.

I samtliga dessa avseenden är Brexit en betydande utmaning. Storbritannien svarar i dag för ca en fjärdedel av de samlade försvarssatsningarna inom EU, och har såväl operativa förmågor som en försvarsindustriell bas som måste finnas med i den samlade diskussionen.

På ett eller annat sätt – än så länge mycket oklart hur.
Men också annat står på dagordningen.

För Washington Post har jag nu skrivit en artikel kring Putins nya tankar om en möjlig FN-insats i konflikten i östligaste Ukraina, och länk till den finns på Twitter.

Säkert kommer också det att diskuteras under mitt besök här.

FN-fredsmission till Donbas? Inte än.

STOCKHOLM: Ännu en dag i Stockholm med olika frågor flygande förbi.

Frukost med bekant från Israel med förankring i det mesta av landets säkerhetspolitik under åtskilliga år med spännande tankeutbyte om den bredare region som landet ofrånkomligen är en del av.

Lunch med främst perspektiv på lite nordligare kommande säkerhetspolitiska utmaningar.

Och på eftermiddagen möjlighet att se en film om Boris Nemtsovs liv – men också om ett kvarts sekel av Rysslands historia – som snart också kommer att finnas tillgänglig på nätet, och som alldeles säkert kommer att få en stor publik inte minst i Ryssland.

Men dagens främsta nyhet för min del var trots allt att president Putin plötsligt öppnade upp för någon typ av fredsbevarande FN-mission i östligaste Ukraina. Tidigare har man bestämt motsatt sig varje diskussion kring detta tema.

Det säger sig självt att den version av en sådan som man nu föreslagit i ett utkast till resolution från FN:s säkerhetsråd saknar varje ansats till realism. Här talar man om en mycket begränsad mission som bara skall finnas längs den s k kontaktlinjen mellan separatisterna och övriga Ukraina.

Och man vill självfallet framställa allt som en intern konflikt i Ukraina som Ryssland inte har någonting över huvud taget att göra med.

Jojo. Få låter sig luras av det.

Men det intressanta är trots allt att man nu för in frågan i säkerhetsrådet och diskuterar någon typ av FN-insats.

Jag har i olika sammanhang tidigare pläderat för att en fredsbevarande operation i området är den enda realistiska möjligheten att genomföra det s k Minsk-avtalet och lösa konflikten, men samtidigt sagt att jag tror att det kommer att ta sin tid innan Kreml är redo för det steget.

Och som modell har jag åberopat den UNTAES-operation som löste upp konflikten i östra Slavonien i Ukraina i slutet av 1990-talet. Där finns element som mycket väl skulle kunna tillämpas.

När Putin nu plötsligt slänger fram detta förslag har det självfallet föregåtts av olika överväganden.

Jag vill alls inte utesluta att amerikanska tankegångar om att förse Ukraina med vissa defensiva vapen – moderna pansarvärnsrobotar har diskuterats – spelat en roll, liksom vad man uppfattat från den nye amerikanske emissarien Kurt Volker i detta och andra avseenden.

Man uppfattar kanske sin situation i området som mer utsatt och problematisk. Att det ryska engagemanget i Ukraina knappast är påtagligt populärt i Ryssland kan också tillhöra bilden.

Kring allt detta kommer det alldeles säkert att diskuteras åtskilligt framöver. Ett diplomatiskt ställningskrig i New York är det omedelbara resultatet, men längre fram kan möjligen någonting komma också ur detta.

Själv är jag i Kiev i slutet av nästa vecka, och då blir det med all sannolikhet åtskilligt om denna fråga.

Tydligt olika vägar att hantera Nordkorea.

STOCKHOLM: Det säger sig självt att olika både diplomatiska och andra maskinerier nu hör på högtryck för att försöka förhindra att den nordloreanska krisen eskalerar ytterligare.

Eftermiddagens extramöte med FN:s säkerhetsråd hade sin betydelse när det gäller att belysa de olika vägar att ta itu med frågan som nu ligger på bordet.

Att fördömandet av det nordkoreanska agerandet är entydigt är uppenbart, och formuleringarna är också osedvanligt starka.

Att USA är otåligt är uppenbart och föga förvånande. Provsprängningen var ett direkt slag i ansiktet också på president Trump, och sådana tycker han sannolikt inte om.

Och otåligheten i Vita Huset är sannolikt ännu större än vad som gick att formulera i FN-huset i New York.

Vad USA nu efterlyser är ett nytt beslut av FN:s säkerhetsråd med ”the strongest possible measures”, och man tar nu fram förslag till vad detta kan innebära med förväntan om en omröstning om detta nästa måndag.

Med all säkerhet handlar det om sanktioner som innebär ett så långt gående förbud för handel och kontrakterad med Pyongyang som det är möjligt att åstadkomma. Och förhoppningen är då att detta skall tvinga regimen på knä.

Men än viktigare än det amerikanska anförandet var nog det kinesiska.

Även här var självfallet fördömandet av det nordkoreanska agerandet starkt och tydligt, och man varnade för att utvecklingen hållet på att komma in i en ”ond cirkel” som blir svår att bryta.

Något tal om ytterligare sanktioner finns inte alls i det kinesiska anförandet, men intressant var en formulering om att ”China will never allow chaos and war on the Korean Peninsula.”

Och referensen till kaos visar den kinesiska farhågan för en situation i vilken den i och för sig misshagliga regimen i Pyongyang kollapsar med en serie av mycket svårbedömbara utvecklingar som följd, och med betydande risker inte minst för de angränsande kinesiska provinserna.

Oron för ”kaos” nämndes t o m före oron för ”krig” på den koreanska halvön.

Mot denna bakgrund talade Kina om behovet av diplomati, och refererade till gemensamma rysk-kinesiska tankar om ”suspension for suspension”, d v s att Nordkorea upphör med sina kärnvapen- och robottester samtidigt som USA upphör med militära övningar och åtgärder i Sydkorea.

På denna bas skulle sedan en diplomatisk process kunna komma igång, tror man.

Men den amerikanska politiken är annorlunda.

Redan innan Kinas ambassadör talade förklarade den amerikanske diton med en mycket tydlig formulering att förslag av denna typ var en ”förolämpning” och ty följande inte kunde komma ifråga.

Medan dessa olika positioner träder fram i New York pågår med all säkerhet intensiva diskussioner i Washington.

I ett tweet förklarade president Trump att man övervägde att stoppa alla handel med varje nation som hade någon handel med Nordkorea. Hotet har föga trovärdighet, är påtagligt illa genomtänkt men visar i alla fall på nivån på frustrationen och desperationen i frågan.

Nu är man – med stöd av allierade och vänner – inriktade på att under de kommande dagarna drivna igenom en resolution med så starka sanktioner som det går. Avgörande blir att försöka stoppa också kinesiska energileveranser till Nordkorea, men om Peking kommer att gå med på det är ytterligt osäkert.

Det är här den kinesiska oron för ”kaos” kommer in i bilden.

Och alldeles oberättigad är den inte.

För några år sedan gjorde RAND i USA en studie av olika förlopp som utgick från en kollaps, av den ena eller den andra anledningen, av regimen i Pyongyang. Och det var en synnerligen komplicerad och svårhanterat sannolik situation som den studien skisserade.

I den fanns också inslag som man väl förstår att ledningen i Peking ser som direkt hotfulla.

Mellan dessa två positioner i säkerhetsrådets diskussion fanns så de olika européerna, med tydligt stöd för sanktioner, men också mer eller mindre förord för olika typer av diplomatiska vägar, dock försiktigtvis utan att närmare ange hur dessa skulle kunna se ut.

Att läget är allvarligt behöver knappast understrykas.

I det amerikanska anförandet sades att regimen i Pyongyang” is ”begging for war”, och i det ryska anförandet sades att ”peace is in serious jeopardy”.

Nu får vi se vad processen i FN kan åstadkomma, och om det som är möjligt där anses tillräckligt i Washington. Avståndet är hitintills tämligen betydande.

Sedan är det självfallet en viktig fråga om detta sedan har någon inverkan värd namnet i Pyongyang.

Det talades om att man redan förbereder ytterligare en test av en interkontinental robot.

Risken för att situationen helt enkelt spinner ur kontroll har utan tvekan ökat.

Blir nog hektiskt i Washington.

STOCKHOLM: Att den nordkoreanska provsprängningen gett den internationella utvecklingen ny både dynamik och dramatik är alldeles uppenbart.

Just nu talas det om nya sanktioner av det ena eller andra slaget.

Den vägen har som bekant prövats förr, och om ytterligare ett steg på den vägen kommer att leda till så mycket av resultat återstår att se.

Det finns anledning att vara skeptisk.

Samtidigt kan man fråga sig om Pyongyang nu har anledning att gå längre. Man har två gånger demonstrerat en robot med interkontinental räckvidd, och man har nu demonsterat en påtagligt kraftfull nukleär laddning.

Att man inte kommer att frånvända sig dessa kapaciteter är nog något vi skall utgå från, men om man i detta läge verkligen har intresse av att gå vidare med olika provokationer återstår att se.

I Xiamen i Kina har nu inletts toppmötet mellan de s k BRIC-länderna, och det är ofrånkomligt att denna fråga kommer att diskuteras, med den kinesiska reaktionen som den självfallet viktigaste.

Men också andra frågor står på dagsordningen där.

Att Kina och Indien löste ut sin gränskonfrontation i avlägsna Doklam-området hade säkert sin bakgrund i att ingen hade ett intresse av att denna skulle kasta sin skugga över mötets diskussioner.

I övrigt har jag noterat att såväl Ryssland och Kina vill utnyttja mötet för att slå ett slag för sin syn på behovet av global reglering av internet innan man försöker att föra dessa frågor vidare inom FN-systemet.

Hur långt man får med sig Indien på detta återstår att se – det är ju Indien som kommer att stå värld för den stora globala cyberkonferensen senare i hist.

Vänder vi blickarna åt andra hållet återkommer den amerikanska kongressen i veckan från sitt sommaruppehåll, och gör det till en rätt tung inrikespolitisk agenda, även om utrikespolitiken ju är ständigt närvarande.

Förutom nu Nordkorea fortsätter den diplomatiska utfrysningen med Ryssland.

USA har beordrat Ryssland att ta ner sin närvaro i USA till samma nivå som man själv har beordrats ner till i Ryssland, med stängning av olika ryska konsulat och handelskontor som konsekvens.

Att någonting gott skulle komma ur just detta betvivlar jag starkt.

På det inrikespolitiska planet skall President Trump nu försöka föra en stor skattereform i hamn, men innan dess måste kongressen under denna månad dels se till att det finns en statsbudget och dels se till att man lyfter det s k skuldtak som annars riskerar att leda landet in i betydande finansiella osäkerheter.

Och till detta skall så läggas de olika frågor som kan följa av orkanen Harvey och dess härjningar i Texas under den senaste veckan.

Det ser ut att bli rätt jäktiga dagar i Washington.

För min egen del blir det en vecka huvudsakligen hemma i Stockholm med diverse uppgifter, men mot veckans slut bär det i alla fall av till Tallinn för att diskutera europeisk försvarspolitik.

Den farliga sjätte provokationen.

STOCKHOLM: Morgontimmarnas sjätte provsprängning av en kärnladdning i Nordkorea har tveklöst fört upp denna redan allvarligare kris till en än allvarligare nivå.

I början av detta år tydde mycket på att Nordkorea hade fullbordat förberedelserna för en sjätte provsprängning, men uppenbart beslutade man då att vänta med detta steg. Det är inte orimligt att tänka sig att man alldeles i början av Trump-administrationen tog det marginellt försiktigare.

Men det som skett sedan dess är en markant accelerering av provskjutningarna med mer avancerade ballistiska robotar.

Efter en längre period där man misslyckades påfallande ofta är det nu uppenbart att man på ett eller annat sätt – därom strider de lärde – fått tillgång till mer avsöndrade raketmotorer, och detta har möjliggjort ett rejält språng i utvecklingen.

Man har genomfört två prov med en robot som om den sköts i annan bana skulle kunna ha interkontinental räckvidd. Det är ett betydande framsteg.

Detta innebär förvisso inte att man har tillförlitlig kapacitet för en sådan robot som vapensystem. Att få en sådan robots stridsdel att återinträda i atmosfären under ordnade former är någonting man måste testa för att vara säker på att det fungerar.

Och där är man inte.

De senaste månadernas mönster tyder på att man provocerar för att hela tiden testa gränser.

När man sade att man förberedda sig för att skjuta tre robotar mot den amerikanska basen på Guam blev reaktionen stark, och det föreföll som om man backade ner tillfälligt. I stället sköt man en av dessa robotar så att den passerade över norra Japan.

Men när man nu – dagen före toppmöte i Kina med de s k BRICS-nationerna – spränger en kärnladdning är detta självfallet en lika allvarlig som medveten provokation.

Tekniskt är det uppenbart att man nu lyckats ta fram en betydligt starkare laddning. Om det är en vätebomb eller en s k förstärkt atombomb återstår att se. Luftprover som fångar vissa av de gaser som med all säkerhet kommit ut från detonationen kommer att ge svar på den frågan.

Men politiskt är det en förstklassig provokation riktad i första hand mot USA men i nästan lika hög grad mot Kina. Om det är Donald Trump eller Xi Jiping som i denna stund känner sig mest utmanad är svårt att veta.

Bägge maktmedvetna män som framstår som maktlösa inför den lilla diktatorn i Pyongyang.

Säkert blir det nu ett extra möte med FN:s säkerhetsråd. Sådana går det tretton på dussinet i denna fråga numera.

Amerikanska militära optioner kommer att diskuteras, och det är sannolikt att mannen i Vita Huset i sin otålighet nu vill se på alla dessa möjligheter igen. Men i grunden har de inte blivit mer attraktiva eller effektiva under de gågna 24 timmarna.

Med all sannolikhet kommer relationen mellan Washington och Peking nu att bli påtagligt ansträngd.

Trump hade ju mer eller mindre lämnat över lösningen av frågan till Xi Jinping, och alldeles uppenbart är att denna hitintills och tämligen spektakulärt misslyckats med den uppgiften. Med pågående föeberedelser för sin viktiga partikongress är detta inte en kris som Xi Jinping ville ha på sitt bord.

När Pyongyang, sannolikt efter en period av överväganden och väntan, fattade beslut om denna provsprängning gjorde man det med all sannolikhet mot bakgrund av bedömningen att man skulle lyckas med denna provokation också utan alltför allvarliga konsekvenser.

Om det kommer att visa sig vara en riktig bedömning eller ej återstår att se.

Vi har kommit in i ett mycket spänt läge.

Hur sedan det längre perspektivet kan se ut för de olika aktörerna – det kommer det att finnas anledning att återkomma till.