Tvistlösning om Sydkinesiska Sjön?

ISLAMABAD: Så har jag då anlänt till den pakistanska huvudstaden.

Soligt, och temperaturen är på väg upp mot 37 grader. Det är inte aktuellt med några långa promenader.

Men just nu skriver jag för att korrigera vad jag skrev i går om konflikten om Sydkinesidka sjön.

Det är inte internationella domstolen som Filipinerna vänt sig till – vilket jag felaktigt skrev – utan det är tvistlösningsmekanismen under FN:s havsrättskonvention UNCLOS som man vill använda.

Och det är permanenta skiljedomstolen i Haag – inte internationella domstolen – som står till tjänst med sin skiljedomsservice.

Så är det.

Men vad jag skrev i övrigt i frågan har full relevans.

Och det blir alldeles säkert mer om detta när jag kommit till Singapore och diskussionerna där.

Men nu inleds två dager av samtal här i Islamabad.

Nu en vecka i Asien – till Islamabad, Muscat och Singapore.

STOCKHOLM: En ny vecka håller på att randas, och efter några dagar hemma blir det nu en vecka i Asien för min del.

Först och främst handlar det om den stora årliga asiatiska säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore.

Det är internationella institutet för strategiska studier IISS, i vars Council jag ingår, som gjort detta till det årliga toppmötet i dessa frågor.

Hit kommer regelmässigt huvuddelen av regionens försvarsministrar, men också en lång rad andra med intresse för eller verksamhet i främst Sydost- och Ostasiens säkerhetsfrågor.

Regelmässigt finns USA:s försvarsminister med en bred delegation på plats, och något år har också sett Kinas försvarsminister på plats.

Den europeiska närvaron brukar vara mindre imponerande, men försvarsministrar från Storbritannien och Frankrike brukar då och då dyka upp. Förra året var EU:s Federica Mogherini på plats.

I år liksom förra året kan man förvänta sig att det blir spänningarna kring den Sydkinesiska Sjön som kommer att dominera.

De olika uttalanden om mer begränsade avsikter med olika byggnationer på de omstridda öarna som tidigare gjorts från kinesisk sida stämmer, försiktigt uttryckt, inte riktigt överens med den verksamhet som kan observeras.

Och till detta kommer att Filippinerna vänts sig till Internationella Domstolen i Haag när det gäller frågan om den kan anses ha jurisdiktion i frågan, och dess utlåtande lär komma relativt snart.

Att Peking anser att domstolen inte har jurisdiktion är dock alldeles glasklart.

Kring detta kommer det med all säkerhet att diskuteras åtskilligt i den fuktiga värmen i Singapore.

Men innan jag landar där på förmiddagen på fredag skall jag hinna med att – så att säga på vägen – besöka först Islamabad i Pakistan och därefter Muscat i Oman.

Det är UD som bett mig lägga ett gott ord för Sverige i samband med den kommande omröstningen om vilka länder som skall få några av de s k icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd under de kommande två åren.

Sverige är ju nordisk kandidat denna gång, och det har nu gått avsevärd tid sedan vare sig Sverige eller något annat land satt i säkerhetsrådet.

Och med viss kännedom om hur länderna i FN resonerar i frågor som dessa tror jag att det är just det argumentet som gör att våra möjligheter denna gång måste bedömas som påtagligt goda.

Det var ju detta som gjorde att vi, efter först Islands och sedan Finlands misslyckande, och med stöd av alla de nordiska länderna beslutades oss för att gå vidare med denna kandidatur.

Men alldeles bortsett från detta är det självklart att Pakistan och Oman dessutom är två höggradigt intressanta länder.

Den pakistanske premiärminister Nawaz Sharif, som jag träffat under ett tidigare besök i Islamabad, befinner sig just nu i London för en hjärtoperation.

Men annars är det inte minst svallvågorna efter den amerikanska attack i Baluchistan som dödade Taliban-ledaren Mansour som nu präglar den pakistanska debatten.

Officiella amerikanska uttalanden säger att attacken mot honom också var för att han hindrat fredsansträngningar, men de signaler som nu kommer om hans efterträdare tyder knappast på att förutsättningarna för sådana nu förbättrats.

Snarare tvärt om.

Men om detta kommer jag säkert att få höra mer i Islamabad.

Muscat är ett land man hör mindre talas om, men som spelar en viktig balanserande roll i regionen.

Inte minst kom ju landet, med stark västlig säkerhetsanknytning men också traditionellt goda förbindelser med Iran, att spela en viktig roll när det gällde att öppna upp de kanaler som sedan ledde till det historiska kärnavtalet.

Och nu intar man också en roll i konflikten i grannlandet Yemen som uppvisar åtskilliga nyanser i förhållande till t ex grannstaterna Saudiarabien och UAE.

Jag ser fram mot att få höra hur tongångarna går i Muscat även i den frågan.

Så det blir en vecka med olika säkerhetsfrågor i olika delar av Asien i fokus.

Också kolumnist.

STOCKHOLM: Så blev det denna vecka några dagar av arbete och samtal här hemma, om än i ett väder som mycket plötsligt började att påminna om höst.

Det gav mig möjlighet att ta itu med en del frågor om internet-utvecklingen, också i ljuset av slutjusteringen av den rapport som vi i Global Commission on Internet Governance nu är i stort sett klara med.

Tanken är att vi först presenterar den i samband med det stora ministermöte kring internetfrågor som OECD har i Cancun i Mexico under midsommarhelgen.

Jag finner förvisso Mexico vara ett fascinerande och imponerande land i många avseenden, men jag måste nog medge att landet inte tillhör mina första val när det gäller just midsommar.

En tidigare midsommar, det var rätt länge sedan, har jag dock firat i Mexico City. Denna gång blir det i Cancun.

Det är sådant man får leva med.

Men cyberfrågorna blir allt viktigare och viktigare inte minst internationellt.

När G7-ledarna i går avslutade sitt toppmöte i Japan var cyberfrågorna viktiga i de olika dokument som man kom överens om.

Viktiga principer för internationellt samarbete och agerande i dessa frågor slogs fast.

Och förhoppningsvis kommer vår rapport att bidraga till att föra diskussionen om dessa frågor vidare.

I olika media också i Sverige såg jag att det noterades att jag nu då och då kommer att medverka med kolumner också i Washington Post.

Och redan i dag publicerades den första av dessa – om det österrikiska presidentvalet i ett lite bredare perspektiv.

Och det känns förvisso hedrande att bli tillfrågad om detta. Därmed når man ju en både viktig och intresserad läsekrets.

Sedan tidigare skriver jag ju en kolumn varje månad för Project Syndicate, som sedan återfinns i olika tidningar runt om i världen.

Jag ser t ex att min senaste kolumn för dem – om farorna för att den fria handeln undermineras – i dag publicerats av såväl World Economic Forum som Rwanda News.

Men nu blir det en lite lugnare helg här hemma – i morgon förmiddag är jag dock med hos Jesper Börjesson i Nyhetsmorgon i TV4 om olika internationella frågor.

Nästa vecka blir sedan en vecka i allt väsentligt på påtagligt resande fot.

Då är det Asien som står på mitt program.

Lite mulet i Paris.

PARIS: Att lämna ett soligt Stockholm för att bege sig till ett regnigt Paris var i grunden ingen bra idé, men så blev det i alla fall.

Jag hade sedan ett tag tillbaka lovat att medverka vid ett seminarium här i Paris om utveckling i och kring Ukraina.

Och dessutom har det alltid sitt värde att komma till Paris och känna av stämningarna här, och det även om det ju var ganska nyligen jag var här.

Nu var det dock diskussioner om Ukraina som var i centrum, och på plats finns både nya biträdande premiärministern för Europa-frågor Ivanna Klympush-Tsintsadze och utrikesminister Pavlo Klimkin.

Det blev middag i går kväll med den förra och lunch i dag med den senare.

Men jag hann också med diskussioner med dem som på utrikesdepartementet Quai d’Orsay och i Elysée-palatset har dessa frågor på sitt bord.

Och då blev det alldeles självklart åtskilliga diskussioner om utvecklingen i Ryssland på både kortare och lite längre sikt.

Från Paris horisont ser den strategiska bilden påtagligt oroande ut.

Vid sidan av de hot som ligger i folkomröstning i Storbritannien i juni och val i USA i november detta år saknas det inte moln på horisonten.

Den 3 juni samlas man i Paris till en konferens för att se om det går att blåsa något liv i en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Förhoppningarna om framsteg är klokt nog mycket dämpade, men man anser att man har en skyldighet att göra ett försök, om inte annat så för att inte frågan skall försvinna från den internationella dagordningen.

Men kriget i Syrien fortsätter, fredsprocess är just nu knappt process och absolut inte fred, och det är inte svårt att se hur andra problem tornar upp sig i regionen.

Algeriet är från fransk utgångspunkt både en mycket viktig och i vissa avseenden oroande fråga. Vad som händer bakom kulisserna där, och vad det kan innebära, är det få som vågar sia om.

Men efter ett tämligen hektiskt men intressant dygn här bär det nu hem till Stockholm igen.

Jag hoppas att solen fortfarande lyser där – här har jag inte sett någonting av den.

Frågor vid lagunen.

VENEDIG: Lämnar nu tyvärr den fascinerande staden i dess lagun för att återvända till mina mer nordliga nejder.

Men Aspen Italia har alltid förmågan att samla intressanta personer till intressanta diskussioner på sina konferenser. Det kan ju inte alldeles uteslutas att platsen också bidrar till det.

Ämnet för min del denna gång har varit vad som kom att kallas ”post-BRICs” läget i olika delar av den globala ekonomin.

För ett decennium sedan talade många om BRICs – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.

Men nu ser det annorlunda ut.

Brasilien är i kris. Ryssland stagnerar. Frågetecknen hopar sig kring Kina. Det är egentligen Indien som just nu för facklan av optimism vidare.

Och förutom dessa regionen kom vi att ägna oss rätt mycket åt läget i Iran och i arabvärlden. Här i Venedig finns ett naturligt perspektiv mot också dessa regioner.

Kommer den omvandling av Saudiarabien ekonomiskt som det nu talas om i s k Vision2030 att lyckas, och vilka är konsekvenserna om den inte gör det?

Går det att bryta igenom resterande farhågor för amerikanska sanktioner för att snabbare utveckla relationerna med Iran och stärka förutsättningarna för dess om omvandling?

Finns det något ljus i den allt mörkare bilden av utvecklingen i Egypten?

Frågor saknas förvisso inte, och vi brottades med svårigheterna att finna möjliga svar på dessa och andra frågor.

Men nu bär det hemåt igen för något dygn eller så.

På måndag kväll bär det sedan iväg till Paris för ett seminarium där på tisdagen om utvecklingen i Ukraina tillsammans med också Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin.

Men resten av veckan hoppas jag kunna vara hemma i Stockholm.

Mer optimistiskt i Kiev.

KIEV: När jag strax sätter mig på ett flygplan för att lämna Ukraina för den här gången gör jag det mer optimistisk än när jag anlände.

Ukraina har gjort mycket betydande framsteg under de senaste två åren, och gjort det i en utomordentligt besvärlig situation inte minst på grund av den ryska aggressionen i Donbas.

Regeringen Yatsenyuk var nog den bästa regering landet någonsin haft.

När det gäller de makroekonomiska frågorna, energiberoendet och den storskaliga korruptionen som var förknippad med de gigantiska subventionerna gjorde man närmast underverk.

Men, även om det inte låg under själva regeringen, samtidigt är det uppenbart att reformarbetet vad gäller rättsväsendet borde gått snabbare, och att privatiseringar gått för långsamt.

Nu är det regeringen Groysman som tillträtt.

Den saknar tydliga reformprofiler av den art som ju fanns i den tidigare regeringen, men det jag hörde från olika både bedömare och aktörer i Kiev var påtagligt optimistiskt.

Inte minst Volodomyr Groysman själv har en en imponerande renommé vad gäller reformer från sin tid dom borgmästare i Vinnitsa.

Viktig är den politiska stabiliteten. Annars stoppas reformarbetet upp. Mer populistiska krafter vill tvinga fram nyval. Men jag har nog ett intryck att det inte kommer att kunna vara möjligt.

Arbetet med Minsk-processen kring Donbas fortsätter. Det har varit inte mindre än 14 möten på ministernivå, och framstegen har inte varit alltför imponerande.

Säkerheten i området är den avgörande första frågan. En verkligt fungerande vapenvila – och där är vi ännu inte. Och sedan säkerhet i området så att i verklig mening fria och rättvisa val enligt demokratiska principer kan genomföras.

Och det är kring dessa frågor som den diplomatiska dialogen nu främst rör sig. Små tecken på rörelse i Kreml, men knappast mer än så för ögonblicket.

Så småningom i kväll hoppas jag komma till Venedig.

Men detta verkar vara de eviga flygförseningarnas säsong, så osvuret är nog bäst.

Fullmatat när jag väl kom till Kiev.

KIEV: Efter några timmars väntan på Arlanda efter det att något datasystem i flygtrafikledningen hade kajkat ut – det borde finnas back-up för sådana ituationer, kan man tycka – kom jag i alla fall hit till den ukrainska huvudstaden.

Och här har jag inte varit sedan i höstas. En del var ju hänt sedan dess.

Efter förseningen blev det ilfart till presidentkansliet för ett samtal med president Pero Poroshenko.

Det utnyttjade jag till att komma med de uppriktiga synpunkter som jag tror att det förväntas av en riktig vän. Diplomatin är det andra som får ägna sig åt.

Mycket handlade om reformprocessen under den nya regeringen. Det är viktigt att visa inte minst EU att man håller kursen när det gäller den lö gsikyiga reformpolitiken.

Enkelt är det inte.

Populistiskt missnöje är frestande för åtskilliga politiker i parlamentet – också en del sådana som nog borde veta bättre. Och dramatisk avveckling av subventioner av olika slag kostar förvisso på.

Att reformera rättsväsendet är avgörande. Tyvärr vet jag från andra länder att det knappast är gjort i RN handvändning. Men jag sade till presidenten att han borde göra mera.

Och tillsammans innebär reformpolitiken och ett bättre rättsystem att korruptionen pressas tillbaka. Steg för steg. Också under trycket av en allmän opinion som är allt mer otålig.

Samtidigt finns det här i Kiev en smygande oro för att de håller på att bli övergivna av Europa, och en uppgift för mig här är möjligen att sätta in de farhågorna i rätt perspektiv.

Stödet från Bryssel och EU i övrigt är förvisso viktigt, men Ukrainas framtid avgörs av den demokratiska mognaden och den politiska reformviljan i Kiev – och i Odessa, Lviv, Charkov, Dnepropetrovsk och andra städer och bygder runt om i landet.

Jag var förvisso inte den enda uppe i presidentkansliet i kväll. Utrikesminister Klimkin var där, och jag stötte också ihop med guvernören i Odessa Misha Shakasvili. Avgångne och nyss tillträdde premiärministern var också där.

I morgon blir det fortsatta möten med ett antal av just dessa personer. Och med presidenten.

Men viktigast är konferensen där jag tankar tillsammans med bl a EU:s och USA:s ambassadörer här. Och det ger mig också möjlighet att lyssna på deras bedömningar av situationen.

Senare på dagen lämnar jag tyvärr, och fortsätter i riktning mot Venedig.

En Ny Generation Gripen.

LINKÖPING: I dag blev det utflykt hit till Linköping och Saab för att vara med om den officiella visningen av det första exemplaret av nya Gripen E.

Jag var här också en dag alldeles i början av 1989 när man gjorde den första officiella flygningen med det första Gripen-flygplanet. 

Och det gick bra. För säkerhets skull hade man dock varit uppe i luften en gång tidigare.

Då hade det gått mer än ett decennium sedan konceptet JAS hade börjar att formuleras. Och det var i juni 1982 som riksdagen hade gett grönt ljus till det.

Innan dess hade det varit några år av visst tumult när det gällde ett nytt system för flygvapnet efter det Viggen-system som ju hade sina rötter i det tidiga 1960-talet.

En socialdemokratisk partikongress hade sagt nej till ett nytt svenskt flygplan, och det var genom de borgerliga regeringar som vi hade då som JAS efter en del olika turer kom att bli möjligt.

Socialdemokraterna röstade mot i riksdagen när projektet först kom upp där, men kom ju sedan i regeringsställning efter 1982 att de facto ge det sitt stöd.

Det har ju varit en lång och i allt väsentligt mycket framgångsrik resa sedan den där första flygningen.

Av den första versionen A/B finns i dag inga flygplan klar i operativ tjänst i flygvapnet. Några står väl som reserv av något slag någonstans i Sverige.

För 14 år sedan var det så premiär för den då nya versionen C/D. Då var det internationella operationer och Nato-interoperabilitet som stod i centrum. 

Och Libyen-operationen 2011 blev ju ett internationellt elddop som visade att Gripen fungerade mycket väl i ett internationellt sammanhang. Det var inte minst dess spaningskapsel som kom att få mycket beröm.

Men tidigt var det uppenbart att det behövdes nya vapensystem för att klara möjliga hot. 

Det tog sin tid för den europeiska samutvecklingen av den långräckviddiga Meteor-roboten, men när denna nu kommer i tjänst på Gripen C/D blir det Europas särklassig vassaste jaktflygplan. 

USA må ursäkta, men här ligger man faktiskt på efterkälken. Ryssland har dock mycket kapabla system.

Ser man tillbaka kan man konstatera att Gripen-systemet under dessa decennier knappast haft att brottas med de såväl finansiella som teknolgiska problem som vi har sett i så gott som alla andra mer eller mindre jämförbara system.

Och det har varit mycket viktigt.

Klartecken för arbetet med nya Gripen E gavs av alliansregeringen 2013, liksom den inriktning på anskaffning av 60 flygplan som kom med i försvarsbeslutet 2015. 

Själv hade jag gärna sett en något högre antal, och det är förhoppningsvis en fråga som man kommer att återkomma till i samband med nästa försvarsbeslut. 

I mångt och mycket är det ett nytt system som sett dagens ljus i dag. 

Under skalet har Gripen E lika mycket gemensamt med Gripen A som den tidens rätt otympliga NMT-telefoner har med dagens supersmarta mobiltelefoner. 

Prata och flyga gäller forfarande – men därtill kommer rasande mycket annat.

För oss är det självfallet allra viktigast att detta blir vårt viktiga försvarssystem med början en bit in i nästa decennium. Först då kommer vi att se det första operativa förbandet med Gripen E i flygvapnet.

Med de uppgraderingar som säkert kommer att komma – mycket handlar ju om mjukvara – kommer Gripen E sedan att vara i tjänst i ett antal decennier framöver. 

Jag är övertygad om att det kommer att flygas Gripen i Sverige 2050 – sju decennier efter det att systemet började konstrueras.

Men det är inte bara Sverige. 

Gripen flyger ju i Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckiska Republiken. 

Brasiliens flygvapen har ju också gjort Gripen E till sitt framtidsval. Dess flygvapenchef finns på plats här i dag.

Och jag skulle inte bli nämnvärt förvånad om fler länder successivt tillkommer.

Ceremonin i Linköping sker i ett säkerhetspolitiskt läge som inte skall överdramatiseras, men som ju kännetecknas av tydligt ökad militär aktivitet i vår del av Europa.

Jag noterade att över Östersjön i dag fanns både Rysslands Il20 och USA:s RC135 – i bägge fallen flygplan för avancerad elektronisk övervakning. 

Och även ett svenskt radar-flygplan var i luften.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Och i morgon är det Kiev i Ukraina som står på mitt program. 

Eurovision och krimtaternas öde.

STOCKHOLM: Det blev en både stimulerande, imponerande och spännande final i Eurovisionsschlagerfestivalen i Globen i går kväll.

Musiken är en sak, de olika mer eller mindre spektakulära scenframförandena en annan och den lite implicita politik som smyger sig in i röstningsmönster en tredje under kvällar som dessa.

När de olika länderna redovisade sina röster stod vi några stycken med viss europeisk politisk erfarenhet, och vi lyckades att gissa rätt i nästan huvuddelen av fallen.

Egentligen är detta inte så underligt. Det finns kulturella mönster som har djupa rötter i hur olika delar av vårt Europa har utvecklats, och dessa sätter sina spår också i populärmusiken och hur man ser på den.

Under åren har det ju ibland varit tydligt hur länder på Balkan som fört krig mot varandra i ett sammanhang som detta reagerat helt annorlunda.

Och lite samma sak har vi sett i Norden – i går fick det svenska bidraget sitt starkaste stöd från Finland och Estland. Och relationerna med Norge är uppenbarligen inte helt och hållet vad de borde vara.

Men i går kväll var det Ryssland och Ukraina som kom i fokus.

Ett imponerande framfört ryskt bidrag var länge favorit. Men det ukrainska med bakgrund i krimtatarernas grymma öde 1944 kom ändå att ta hem segern.

Och det har utan tvekan det goda med sig att det riktar mer uppmärksamhet på frågan om just krimtaterna och deras situation. Det tillhör en av de svåraste och mest tragiska minoritetsfrågorna också i dagens Europa.

För den som är intresserad rekommenderas att lyssna till det anförande som krimtaternas legendariske ledare Mustafa Dzhemilev höll här i Stockholm i veckan. 
Det finns en länk via min twitter.

Själv har jag ju besökt Krim åtskilliga gånger och då självfallet också krimtaterna, såväl deras då tillåtna informella parlament Meijis i Simferopol som tatarkhanatets gamla huvudstad Bakhchysarai. 

Där undkom det gamla klanpalatset Stalin-tidens destruktiva härjningar därför att Pushkin skrivit en känd dikt om en av dess vackra fontäner. 

Och inte ens en Stalin vågade sig på att ge sig på Pushkin. 

I samband med ett av mina besök på Krim blev jag också inbjudan till och var med om den uppsluppna tatariska bröllopsfesten för en av Mustafa Dzhemilev söner. 

Nu befinner sig krimtaterna under stark press.

I samband med den ryska ockupationen av Krim i februari-mars 2014 gjorde Kreml försök att dämpa krimtaternas förväntade negativa reaktion. Mustafa Dzhemilev fick samtal från såväl Tatarstan som från Kreml, och inbjöds t om till ett samtal med Putin om situationen.

Av detta blev det dock intet, och sedan dess har deras redan besvärliga situation förvärrats ytterligare. Meijlis har nyligen förbjudits eftersom den ses som en extremistisk organisation som hotar Rysslands territoriella integritet. 

Allt mer och mer – dess ledamöter, den krimtatariska TV-stationen och mycket annat tvingas flytta från Simferopol till Kiv.

Ryssland anser Krim vara sitt, men halvön var faktiskt under krimtatarerna och det osmanska väldet långt längre än den period den legat under Moskva. 

Och innan dess är det många andra folk som under en växlingsrik historia passerat förbi på Krim. Någon “ursprungsbefolkning” med tusenåriga rötter finns där inte.

Men nu förefaller det som om Ryssland vill skärpa trycket på Krim. De som talar om Ukraina förtrycks och förföljs, och till dessa hör tveklöst den stora majoriteten av krimtatarer. 

Och till detta skall så läggas en ömsesidig misstro med rötter inte minst i det andra världskrigets erfarenheter och då inte minst den oerhört brutala massdeportationen av alla krimtatarer till Centralasien 1944.

Men på samma sätt som alla andra nationer och folk skall de ha rätten att leva i frihet i sina hembygder.

Jamalas vinnande sång i går kväll handlar just om detta. Det handlar här om krimtaterna, men det kunde ha handlat om många andra folk också.

Senare i den kommande veckan kommer jag att vara i Kiev, och det passar ju rätt väl i just denna situation.

Det är en konferens om relationerna mellan EU och Ukraina, men självfallet passar jag på möjligheten att ha också vidare samtal.
Och mitt besök kommer omedelbart efter det att en ny mission från IMF avslutat sina samtal i den ukrainska huvudstaden.

Tallinn och Washington.

TALLINN-STOCKHOLM: Det blev dessvärre ett lite avkortat besök årets Lennart Meri-konferens eftersom jag måste hem till Eurovisions-finalen i Stockholm i kväll.

Men diskussionerna här är alltid intressanta, och deltagarkretsen bland de intressantare man kan finna. Detta var det tionde året, och det blir bara bättre och bättre.

Lite speciellt för mig var det att president Ilves utnyttjade tillfället för den officiella middagen i går till att överlämna till mig den höga estniska orden som han tidigare hade beslutat.

Och det gav också mig möjlighet att säga någonting om Lennart Meri och Toomas Ilves och vad de som presidenter har betytt inte bara för sitt land utan också för väst i vidare bemärkelse.

Medan Toomas Ilves i sitt anförande i går anslog mer pessimistiska tongångar tyckte jag i mina inlägg i den diskussion jag deltog i att det fanns anledning till lite mer av tillförsikt.

Försvarssatsningar ökar i åtskilliga länder, Nato kommer att fatta beslut om betydande förstärkningar i östra Europa, sanktionerna mot Ryssland kommer med betydande sannolikhet att förlängas och stödet till Ukraina och dess reformpolitik fortsätter.

Och det finns en ökad medvetenhet om behovet av att motverka den ryska anti-västliga propaganda vi ser i olika former.

Men självfallet finns det mer som kan och som måste göras i dessa avseenden.

De hot som nu finns ligger främst i den brittiska folkomröstningen i juni och i det amerikanska presidentvalet i november. 

Om den Europeiska Unionen skulle börja splittras och relationen över Atlanten försvagas kan vi snabbare än vi anar komma att hamna i en farligare situation.

Och riskerna såväl i juni som i november skall alls inte underskattas.

På förmiddagen i dag hade jag också möjlighet att läsa den gemensamma deklarationen från det nordisk-amerikanska toppmötet i Vita Huset i går.

Och det är ett dokument som inte minst i sina skrivningar om säkerhet går ganska långt. 

Den rödgröna regeringen i Rosenbad skriver nu under på att ”NATO remains key to transatlantic and European security”, och det är ju en formulering som lätt leder till frågan varför vi då inte också skall vara medlemmar i denna.

Och detta i synnerhet som det också sägs att vi ”have pledged to deepen our cooperation on key international issues related to security and defense.” 

Vi säger också att utökat samarbete mellan EU och Nato tillhör de allra viktigaste saker som vi förväntar oss av Nato:s kommande toppmöte i Warszawa i juli.

Språket om Ryssland är också en bra bit mer robust än vad EU:s utrikesministrar brukar lyckas producera i dessa dagar. 

Det talas om ”Russia’s illegal occupation and attempted annexation of Crimea, which we do not accept, its aggression in Donbas, and its attempts to destabilize Ukraine”. 

Och mot detta finns det förvisso ingenting att erinra.

Den 15-sidiga deklarationen innehållet också åtskilligt i övrigt, och det tillhör förvisso ovanligheterna att vi i sammanhang utanför EU ger oss in i långa utrikespolitiska överenskommelser av detta slag.

Jag lade speciellt märke till Danmarks ökade insatser i Afghanistan och Norges mycket stora humanitära insatser i krisen i Syrien.

Men nu bär det hem över ett molnigt Östersjön. Skuttet från Tallinn till Stockholm är ju inte särskilt långt – Tallinn är vår närmaste utländska huvudstad.

Och så får vi se hur det går på Eurovisions-finalen i kväll. 

Jag skall lyssna alldeles speciellt till det ukrainska bidraget med tatarsångerskan som sjunger om sitt folks stora tragedi 1944.

Ta temperaturen i Paris.

PARIS: I dag är det således den franska huvudstaden här vid Seine som gäller för min del.

Anledningen är ett möte med den s k Global Action Council om europeiska frågor som jag lett inom World Economic Forum under något år.

Vi publicerade ju en tämligen oroad rapport med olika scenarier i samband med det stora Davos-mötet i början av året, och nu var det dags att gå igenom situationen igen.

Och till detta kom en viss nyfikenhet på ett Frankrike som ju långsamt men säkert glider in i upptakten till det viktiga presidentvalet nästa år.

I går trädde Alain Juppé, som sedan en tid tillbaka leder alla opinionsundersökningar, fram med ett rätt bestämt och tydligt program för vad han avser vara nödvändiga ekonomiska reformer.

Och de bedömare vi talar med här i Paris i der dagen var förvisso alla tydliga att detta är – minst! – vad Frankrikr behöver under de närmaste åren.

En mer flexibel arbetsmarknad, en lättad beskattning och en höjd pensionsålder stod i centrum. Till detta vill många lägga det problem som ligger i en alltför i effektiv och stor statsapparat.

För president Hollande går det historiskt uselt o opinionsmätningarna, men han har räknats ut gott, och ingen vill totalt utesluta hans möjligheter att i alla fall bli kandidat i nästa års val.

Och med all sannolikhet kommer socialistpartiet att koncentrera sig på en populistisk kampanj mot den typ av reformer som Alain Juppé nu föreslagit. 

Dock är det ett parti svårt sargat av strider och motgångar – någon jämförde dess situation med det republikanska partiets i USA situation just nu.

En förutsättning är dock att Alain Juppé vinner primärvalet inom sitt parti och därmed blir dess kandidat, och här kommer f d presidenten Nicolas Sarkozy att vara en mycket aktiv annan kandidat.

Hans opinionsstöd i allmänheten i allmänhet är mycket lågt, men inom partiet kan det möjligen vara större.

Dock talar i dag det mesta för att det blir ett val mellan Alain Juppé och Marine Le Pen, med den förra då tydligt med de bästa möjligheterna.

Men det är i dag med de förutsättningar som gäller just ju, och fransk politik är inte direkt känd för stabilitet. Mycket kan – och kommer – att hända under det kommande året.

Alldeles självklart har agendan för våra diskussioner dock varit betydligt bredare.

Den brittiska folkomröstningen och konsekvenser av hur den går. Problem i de europeiska ekonomierna – även om bilden i dag ser lite ljusare ut. Den västliga handelsagendan med TPP och TTIP. Och självklart flyktingsituationen och de risker som ligger i ett sammanbrott för den turkiska överenskommelsen.

Och alla dessa diskussioner kommer vi att fortsätta under kvällens middag. En middag i Paris är ju dessutom alltid en middag i Paris.

Men tidigt i morgon bär det för min del vidare härifrån till Tallinn och den årliga Lenart Meri-konferensen.

Det är tionde året för denna mycket framgångsrika konferensserie, och därtill sista året med Toomas Ilves som Republiken Estlands president. 

Såväl hans företrädare Lennart Meri som Toomas Ilves har ju betytt oerhört mycket för att sätta sitt inte alltför stora land på den globala kartan. Och att vara den politiska kompass som presidentämbetet när det är som bäst kan fungera som.

Men för min del blir det dessvärre en lite avkortad närvaro där. 

På lördag skall jag tillbaka till Stockholm för kvällens stora begivenhet där – finalen i Eurovisions-festivalen.

Och det känns ju bra att det finns någon del av det europeiska samarbetet som inger hopp och entusiasm.

EUNN – det är vad som gäller i dag.

STOCKHOLM: Europadagen med diskussioner och olika evenemangs runt om i Europa.

I Moskva var det självfallet också stor militärparad för att fira också Sovjetunionens stora roll i segern över Hitler för 71 år sedan. Men alldeles säkert för att också visa musklerna i dagens Ryssland.

Här hemma var jag på Södra Teatern på Mosebacke torg och deltog i ett samtal med Cecilia Malmström om olika utmaningar för det europeiska samarbetet just nu.

Det sändes direkt på SVT Forum, och om jag förstått saken rätt kommer det att återkomma där den för den som är intresserad, liksom f ö en del andra av de olika diskussionerna där under dagen.

I dessa förkortningarnas tid talade jag om vad som skulle kunna kallas EUNN.

Och med det menas att den Europeiska Unionen nu är Nödvändigare än Någonsin.

Förvisso är det stora uppgifter och utmaningar som stått på dagordningen om vi blickar bakåt.

Försoningen först och främst mellan Tyskland och Frankrike efter de bägge världskrigen, och den västeuropeiska demokratiska återuppbyggnaden.

Säkrandet av demokratin vid Medelhavet efter diktaturernas fall i Grekland, Portugal och Spanien i mitten av 1970-talet.

Och alldeles självklart Europas stora återförening efter det sovjetiska väldets och imperiets fall för ett kvarts sekel sedan, med tio nya medlemsstater och ca 100 miljoner nya medborgare.

Men ter sig bilden betydligt mer mångfasetterad. Vi ser hot och utmaningar varthän vi blickar. Och inte sällan handlar det om sådant som inte riktigt var förutsett, men där det är alldeles uppenbart att våra nationer bara kan klara av dem om vi arbetar nära tillsammans.

Det är inte alltid lätt, men det är alltid nödvändigt. Det finns inget alternativ till samarbete.

När vi 1995 gick med i EU var rutinen att man normalt hade vår toppmöten med stats- och regerinschefena varje år. Det ansågs tillräckligt för att göra det som måste göras.

Med Lissabon-fördraget gick man över till att som rutin ha fyra toppmöten om året. 

Men förra året var det faktiskt inte mindre än tolv toppmöten i Bryssel. Stats- och regeringscheferna åkte dit för att söka gemensamma lösningar på gemensamma problem – jag tror knappast de hade gjort det om de inte var övertygade om att sådana var nödvändiga.

Det innebär förvisso inte att man alltid lyckades.

Kompromisser är inte alltid enkla. Men man lyckades trots allt navigera sig igenom en s k Euro-kris trots att olyckskorparnas kraxande hördes ljudligt hela tiden.

Nu är det flyktingkrisen som dominerar. Inte heller där finns det några enkla eller snabba lösningar. Men steg för steg tror jag att man kommer att manövrera sig fram till ett gemensamt och bättre hanterande av den samlade situationen.

Än är vi inte där – men det innebär ju inte att vi inte kommer att komma dit.

Sedan finns det viktiga områden där samarbetet i allt väsentligt lyckats. EU har blivit en global grön kraft var betydelse för klimatarbetet alla torde inse. 

Och inte minst med Cecilia Malmström är EU den mest drivande globala kraften för fler och bättre frihandelsavtal med allt vad detta betyder för tillväxt och jobb.

Så det är därför jag denna dag säger – EUNN.

Det turkiska dramat.

STOCKHOLM: Efter småkyliga och gråa dagar i Washington har det sannerligen varit härligt att möta försommaren här hemma. Våren måste jag ha missat – jag var väl utomlands någonstans.

De senaste dagarnas drama i Turkiet, där Ahmed Davutoglu kommer att lämna sin post som ledare för AK-partiet och därmed också premiärminister, i samband med en extra partikongress den 22 maj är självfallet av stor betydelse.

Jag känner Ahmed Davutoglu väl sedan åtskilliga år tillbaka, och i de olika positioner vi haft har vi också upprätthållit nära kontakt. Han är en påtagligt bildad och perspektivrik akademiker, och har så också gradvis utvecklats till en skicklig politiker.

Under många år stod han Recep Erdogan mycket nära inte minst i egenskap av utrikespolitisk rådgivare under den tid när Erdogan var premiärminister. Men under den senaste åren är det uppenbart att relationen förändrats, och det vi nu ser är konsekvensen av betydande skillnader i viktiga politiska sakfrågor mellan dem.

För mig är detta ingen nyhet. När vi sågs senast för några månader sedan gav han mig mycket privat sin mycket bekymrade bild av utvecklingen.

Det är ingen tvekan om att Recep Erdogan betytt mycket för att såväl demokratisera som modernisera Turkiet, och de steg han tidigare tog för att öppna upp för en långtgående fredsprocess med den kurdiska terrororganisationen PKK var såväl djärva som framsynta.

Men under de allra senaste åren har utvecklingen i viktiga avseenden kommit att bli en annan.

Skälen till det är många, och här är inte platsen att gå på djupet med den frågan. Tre faktorer bör dock nämnas.

Den första är det politiska inbördeskriget mellan AK-partiet och den s k Gülen-rörelsen.

De var allierade så länge det handlade om att pressa tillbaka militärens tidigare dominerande roll i Turkiets politik, men det var uppenbart att Gülen-rörelsens agenda gick längre, med bl a betydande infiltration av polis och rättsväsende, och till slut kom det en konfrontation.

Och det är i hög grad som ett led i denna som president Erdogan utvecklat påtagligt auktoritära tendenser, t ex genom att stänga ner den stora tidningen Zaman.

Den andra är sammanbrottet i den kurdiska fredsprocessen.

Här är bilden hur det gick till långt ifrån entydig, men det är tydligt att det kom till en punkt där mindre kompromissvilliga element på bägge sidor först bromsade processen och sedan tog steg som gjorde att den gick över i bred militär konfrontation.

I våra media låter det som om det mest var president Erdogan som stod för detta, och vi vet att han var mycket kritisk till en del av de politiska steg som togs.

Men de avgörande skotten i den militära konfrontationen togs av PKK, och det är uppenbart att deras gamla och mer militanta ledning i de s k Kandil-bergen i norra Irak hade förberett sig för och längtat efter denna möjlighet.

Och den tredje faktoran är den tilltagande spänning i det turkiska samhället som kan föras tillbaka till det utdragna och allt mer besvärliga kriget i Syrien. Med ca 2,5 miljoner flyktingar därifrån är den konflikten synnerligen närvarande.

Recep Erdogan är en bestämd, känslofylld och stark politiker. Han kan tala på massmöten och han kan förvisso också vinna val.

Det är inte svårt att finna personer i Turkiet som hyser starka tvivel om hans politiska kurs just nu, men rör man sig utanför sedvanliga cirklar i Istanbul, Ankara och Izmir är det ingen tvekan om att han också åtnjuter ett starkt folkligt stöd.

Gradvis har också Ahmed Davutoglu vinnit i politisk styrka och förankring, och kanske var det inte minst insikten om denna process som ledde president Erdogan till att nu vidta åtgärder som gjorde att Davutoglu inte såg sig ha någon annan möjlighet än att avgå.

Senare kanske detta hade varit mindre enkelt.

Att Ahmed Davutoglu var djupt engagerad i Turkiets EU-process är ställt utom tvivel, och han tillhörde dem som nog kände sig närmast kränkta av den avvisande inställning som EU de facto kom att inta under ett antal år.

Att denna inställning underminerade stödet för EU och en fortsatt reformprocess i Turkiet är dessvärre ett faktum.

Därför grep han också möjligheten i flyktingkrisen att förnya relationen med EU, och det som skett under det senaste halvåret har i mångt och mycket varit en process mellan honom och Berlin, om än inom ramar som ju diskuterats också med president Erdogan.

Hur det nu kommer att gå med denna process återstår att se.

Den alldeles avgörande frågan från turkisk utgångspunkt är att få viseringsfrihet vid resor till Schengen-länderna.

Och det är ett högst rimligt önskemål. Processen för att uppfylla det startades i själva verket under Sveriges EU-ordförandeskap 2009, men har sedan dess bromsats främst, fruktar jag, från EU-sidan.

Men när vi har viseringsfrihet med Peru och Förenade Arabemiraten, för att bara ta två exempel, är det ju högst rimligt att vi har det också med Turkiet. Inte minst för den ekonomiska relationen är det viktigt.

Samtidigt har EU ställt upp en rad krav för viseringsfrihet för sina grannländer, inklusive Turkiet, och frågan är nu om landet kommer att uppfylla dessa.

Det i sak viktigaste är att ha ett fungerande och säkert system för biometriska pass. Det har Turkiet, även om bara ca 5% av landets medborgare ännu har sådana pass och då kommer att omfattas av en viseringsfrihet.

Men det i sak besvärligaste är att EU, på goda grunder, är av uppfattningen att den turkiska lagstiftningen har en alltför vid definition av begreppet terrorism.

Huruvida det kommer att gå att få Turkiet att ändras sig på denna punkt mitt i en situation där såväl Istanbul som Ankara som andra städer drabbats av terrorattacker från såväl Daesh som PKK och den kurdiska utbrytargruppen TAK är en i hög grad öppen fråga.

Jag vet inte riktigt hur den franska lagstiftningen ser ut, men det är lite som om EU direkt efter terrorattacken i Paris skulle kräva att man ändrade sina terrorlagar i en helt annan riktning än vad man ville.

Men det är – kortsiktigt – där vi nu står. Sista ordet är måhända inte sagt i frågan. Dock sannolikt näst sista.

Och därmed hänger den mer eller mindre fungerande överenskommelsen mellan EU och Turkiet i flyktingfrågan påtaglig i luften.

Men självfallet finns det skäl att fundera över också den mer långsiktiga relationen.

Vi kommer att se en mer lojal person utnämnas till AK-ledare och premiärminister, och en allt starkare och mer bestämd presidentmakt med sannolikt allt tydligare auktoritära tendenser.

Det kommer knappast att underlätta relationen, i alla fall med de tendenser vi ser i dag.

Men samtidigt ligger Turkiet där Turkiet ligger, historien har inte tagit slut och på bägge sidor finns ett realpolitiskt uppenbart intresse av relationen.

Återvänder lite oroad.

WASHINGTON: Det är regnigt och murrigt här denna dag, och TV-kanalerna är fyllda av politiska spekulationer om vad som kommer att hända inom och med republikanerna efter Donald Trumps triumf i primärvalen.

Av Hillary Clinton och demokraterna syns föga. Hon låter hes när hon skymtar förbi på något valmöte borta i Californien.

Det är med en viss oro i bagaget som jag nu återvänder hem.

Vi kan inte utesluta att Donald Trump väljs till USA:s president i november. Och innan dess kan vi inte utesluta att britterna i juni beslutar sig för ett lämna EU.

Och vi kan heller inte utesluta att president Obama misslyckas med att få TPP-avtalet ratificerat i kongressen och den västliga handelsagendan de facto havererar. 

Skulle allt detta inträffa skulle vi tveklöst hamna i en farligare situation såväl vad gäller långsiktig säkerhet som kortsiktig ekonomi. Utan att säga att vi skall måla potentater på väggen är det någonting vi har anledning att fundera över.

Om en vecka är det toppmöte mellan Norden och USA här i Washington. Det är Vita Huset som följer upp initiativet vid president Obamas besök i Stockholm 2013.

Det är alldeles utomordentligt. 

Vi har nog anledning att i detta läge titta lite närmare på samarbetet i vår del av Europa, och kan president Obama bidra till ett bättre samarbetsklimat också mellan de nordiska regeringarna är det mycket välkommet. 

Behovet är tydligt.

Att det finns en ilska ute bland väljarna på bägge sidor om Atlanten i dessa dagar är alldeles uppenbart, och det i förening med andra faktorer har gjort politiken betydligt mindre förutsägbar.

Här är det tydligt att Hillary Clinton riskerar att ses som representant för ett etablissemang som man inte tycker har levererat, medan Donald Trump kan komma att framstå som någon som i alla fall säger ifrån och vill ha förändring.

I detta ligger utmaningen för Hillary Clinton. Det vi sett hitintills från hennes sida kommer knappast att räcka. 

Men förhoppningsvis får hennes kampanj mer glöd och vision när hon befriats från utmaningen Sanders och kan koncentrera sig på kontrasten med Trumps osorterade ilska och populism.

Lyckas det kan hon vinna. Lyckas det inte finns risken att hon, trots alla siffror som ännu talar ett annat språk, kommer att förlora.

Under de kommande veckorna kommer president Obama att tala en hel del om hur viktig handel med omvärlden är för jobb och välstånd också i USA. 

Och det behövs sannerligen mot bakgrund av den anti-handelsretorik som växt sig allt starkare under de senaste månaderna.

Att Trump är alldeles skamlös i denna fråga förvånar knappast, men att Clinton under trycket av Sanders dragits med så långt som skett är påtagligt oroande. 

Nu motsätter hon sig att TPP ratificerades omedelbart efter valet, och vad som sägs från hennes håll om TTIP är inte heller det alldeles imponerande.

Så därför är det bra att president Obama nu av allt att döma kommer att ägna viss tid åt upplysning i dessa frågor. 

Och det skall ju noteras att förtroendesiffrorna för honom förbättrats högst påtagligt under den senaste tiden.

Mycket av mina samtal under dessa dagar här har handlat om detta, men självfallet har det varit en del om klassisk säkerhetspolitik liksom en hel del om vidden av den digitala utvecklingens olika utmaningar.

Kring detta tänks det tack och lov en del i denna stad, och det kommer att behövas. Bryssel ligger dessvärre en del efter. Och i Kina är agendan i avgörande avseenden en helt annan.

Annat har kanske inte hunnits med. 

Oron för utvecklingen i Nordkorea i samband med partikongressen nu har fladdrat förbi, och frågetecknen kring utvecklingen i Kina är påtagliga när man kommer lite längre i diskussionerna. Turkiet – förvisso en del om den utvecklingen också.

Nu vänder jag hemåt. Där verkar det som om avgångar står som spön i backen i dessa dagar. 

Men det är ju liksom en annan historia.

Dagen efter – och inför november.

WASHINGTON: I dag var det dagen efter på denna sida Atlanten – dagen efter det blev klart att Donald Trump kommer att bli det republikanska partiets kandidat i presidentvalet i november.

Entusiasmen på de ledarsidor jag började min dag med var knappast överväldigande.

Washington Post skrev om ”the hatred, bigotry, meanness and contempt for constitutional values that former the foundation of his campaign”, och sade att uppgiften nu är att ”ensure that Mr Trump does not become a calamity visited on the United States and the world”.

Starka ord.

Wall Street Journal konstaterade att han inte var deras första kandidat ”or even the 15th”, men nu var det ett faktum att det republikanska partiet kommer att nominera ”a businessman of few fixed convictions and little policy knowledge who has the highest disapproval ratings in the history of presidential polling”.

Och det är alldeles tydligt att ledarsidan har svårt att komma till någon tydlig slutsats om hur detta elände skall hanteras.

Och från Londom kommer så Financial Times, vars ledarsida också kan hantera sin entusiasm.

Man skriver att ”Mr Trump’s personality, intellect and experience makes him radically unqualified for the US presidency”, och att ett val honom ”would be a disastrous choice for the most powerful office in the world”.

Med omdömen som dessa skulle man tro att hans möjligheter att bli vald i november skulle vara närmast obefintliga.

Och förvisso är Hillary Clinton favorit. 

Bedömare säger att om hon bara vinner sex viktiga stater som demokraterna har vunnit alltid hitintills och till dessa lägger Florida bör det inte vara något problem. Och vadhållningsfirmor noterar att det är 70% sannolikhet att hon kommer att vinna i november.

Men fullt så enkelt är det nog inte.

Donald Trump har visat att han förmår att mobilisera. Och även om han väcker närmast unikt starka negativa känslor måste det noteras att Hillary Clinton inte ligger så fasligt mycket efter honom i det avseendet.

Någon av alla de olika kommentatorer som paraderar i media erinrade om Henry Kissingers kommentar till kriget mellan Iran och Irak när han sade att det var synd att inte bägge kunde förlora. Ungefär så förefaller det som om inte obetydliga delar av valmanskåren känner just nu.

Under mina dagar här har jag träffat åtskilliga också framstående republikaner som nu brottas med frågan om hur de skall agera. 

En person jag aldrig misstänkt för böjelser åt det hållet förklarade frankt att han nu tänkte rösta på Hillary för att förhindra att en person han betraktade som direkt farlig hamnade i Ovala Rummet.

Men ute i landet kommer det nog att bli lite annorlunda. 

Den oro för utrikes- och säkerhetspolitiken som finns här finner man knappast där på samma sätt – där finns det nog i stället en viss resonans för hans budskap om America First, mur mot Mexico, stopp för muslimer och nej till frihandel.

Och därtill kommer att många talar om utseendet av nya domare i Högsta Domstolen som den avgörande frågan för framtiden, och att den kommande presidenten kan komma att nominera kanske tre sådana under de kommande åren. 

Den makten vill man inte för allt smör i Småland ge Hillary Clinton, och just den frågan kommer nog att mobilisera åtskilligt.

Det alla är eniga om är att det har alla förutsättningar att bli en osedvanligt smutsigt kampanj, och när jag träffade Hillarey Clintons utrikespolitiske stabschef tillhörde han dem som var tydligt oroade över vad detta kan komma att betyda för bilden av USA runt om i världen.

Men det viktiga är trots allt att det blir ett resultat som inte destabiliserade världen under kommande år.

Det har blivit åtskilliga dagar för mig här i Washington, och det blev så att jag fick stanna också i morgon fredag för att hinna med alla samtal av intresse. 

Men i morgon eftermiddag återvänder jag dock hem till fäderneslandet igen.

Och nu nya frågor.

WASHINGTON: Det är förvisso inte utan intresse att vara här under dessa politiskt mycket laddade dagar.

Primärvalet i Indiana i tisdags avgjorde kampen om den republikanska nomineringen. Donald Trumps seger var påtaglig, och alla andra kandidater har sedan dess dragit sig tillbaka.

Och därmed är det så klart det kan bli att valet i höst står mellan Donald Trump och Hillary Clinton.

Kring vad detta kommer att inbära spekuleras det, av lätt insedda skäl, flitigt här i dessa dagar.

I dag har vi hela dagen haft möte med den internationella rådgivargruppen till Atlantic Council här, och även om mycket annat stod på dagordningen var det detta som stod i centrum.

Det är svårt att komma ifrån att Donald Trump trotsat alla odds och med eftertryck besegrat inte mindre än 17 andra republikanska medtävlare, medan Hillary Clinton trots alla odds inte lyckats att riktig besegra en åldrad socialist som tillbringade sin smekmånad i Sovjet.

Därmed är det nog klokt att inte vara alltför tvärsäker i tron att Hillary Clintons väg till Vita Huset nu ligger klar. 

Det går inte att utesluta att det faktiskt blir Donald Trump som svär presidenteden den 20 januari 2017 – med allt vad detta kan komma att innebära.

Jag skulle egentligen återvänt hem redan nu, men stannar nu något dygn för en del ytterligare samtal. Det har sitt intresse att ta del av bedömningar från den samlade bredden av det amerikanska politiska spektrat just nu.

Det handlar såväl om hur olika republikaner kommer att hantera en situation många av dem gjorde sitt yttersta för att förhindra, och om hur demokraterna skall undvika att överraskningarna fortsätter på det sätt som hitintills varit fallet.

Och det är tydligt att detta i bägge fallen är frågor som man brottas med i dessa dagar. Svaren måste växa fram och få kontur relativt snart.

Så det blir något dygn till för mig här vid Potomac. 

Och lite av mina slutsatser skall jag återkomma till här lite senare.

Danmarks diplomati och försvar.

KASTRUP-WASHINGTON: Under ett par timmar över Nordatlanten ägnade jag mig åt att läsa den rappet med rekommendationer om Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som publicerades tidigare i dag, och som jag nämnde när jag skrev här senast.

Det är en noga genomtänkt och väl formulerad rapport, som säkert kommer att ge betydande avtryck. Och den förtjänar att läsas också i andra inte minst nordiska länder.

Med viss grundlighet går den igenom vad politiken egentligen skall handla om. 

Men självfallet börjar det med att definiera landets position i världen:

”Kongeriget Danmark er en arktisk stormagt og et mindre europæisk land placeret mellem de regionale stormagter og en del af en nordisk og nordeuropæisk kulturkreds.”

I den formuleringen finns inte bara uppenbar geografi, utan dessutom en hel del av genklang av historiens olika utmaningar.

Och med denna utgångspunkt skriver man, att ”formålet med Kongeriget Danmarks udenrigspolitik er at forstå, påvirke og forholde sig til den internationale udvikling med henblik på at bevare og videreudvikle et sikkert, frit og velstående Danmark og det danske værdigrundlag til gavn for befolkningen.”

På denna grund måste landet föra en ”en interessebaseret, samtænkt og fokuseret udenrigspolitik”.

Betoningen av det intressebaserade är genomgående i rapporten, även om man understryker att danska samhällsvärderingar är en del av dessa intressen.

Men det är ändå tydligt att det handlar om en ansats som nog inte skulle kännas alldeles naturlig i delar av Sveriges utrikespolitiska debattklimat. 

Där det på sina håll hos oss kan finnas storslagna visioner om att med utrikespolitikens retorik omgestalta globen talas det här mer viss nykterhet om ”ett mindre europeiskt land” som måste tillvarata sina intressen.

Ett viktigt undantag finns dock. Med rätta påpekas att Danmark är en stormakt i ett Arktis som kommer att bli allt viktigare. Men med det som heter Rigsfællesskabet med Grönland och Färöarna är man världens till ytan tolfte största land.

Och här kommer det att krävas ett än mer aktivt danskt engagemang under kommande decenniet. 

Det är säkert riktigt av rapporten att undvika några av de besvärligare frågor som ligger i förlängningen när det gäller Grönlands situation, men alldeles rätt att föreslå ökade resurser för övervakning, kommunikation, närvaro och diplomati i och om detta väldiga område.

Den danska utrikesförvaltningen har sedan 2000 fått se sin budget minskad med ca en tredjedel, men medan rapporten talar om ökade försvarsanslag föreslås inget motsvarande på den mer direkta diplomatins område.

Mycket kommer säkert att koncentreras kring förslaget om att bättre samla och fokusera beslutsfattandet i dessa frågor i regeringskretsen. Men det är inte svårt att ana en betydande dragkamp mellan statsministerns kontor och utrikesdepartementet i rapportera formuleringar.

Jag är övertygad om att det också hos oss måste gå mot att inrätta någon form av nationellt säkerhetsråd med förankring hos statsministern. Vi står inför betydligt mer sammansatta utmaningar nu än förr, och det tror jag kommer att påverka hur dessa frågor hanteras i samtliga nordiska länder framöver.

Slående är hur tydlig rapporten är med att prioritera samarbetet inom EU liksom självfallet det inom Nato. FN finns självklart med också, men på tredje plats, medan nordiska dimensionen knappast är särskilt framträdande. 

Man noterar att besök i samband med framtagandet av rapporten avlagts i en rad huvudstäder runt om i världen – dock inte i någon nordisk eller baltisk sådan.

Det finns dock ett litet bekymmersamt drag i beskrivningen av Danmark i EU i och med den risk för gradvis marginalisering som ligger i att man vare sig är med i euron eller i samarbetet om migration. 

När det gäller inriktning för kommande år talar man om en europeisk, en atlantisk och en asiatisk axel, och ser sedan fem tyngdpunktsområden där Danmark skall koncentrera sina insatser.

Det handlar om närområdet, Europa, flyktingar och migration, ekonomisk diplomati och det som brukar kallas globala nyttigheter.

Och förvisso är det klokt att på detta sätt försöka att prioritera. 

Som de små nationer vi är – Sverige tillhör definitivt också den kategorin – är det en nödvändighet om vi skall kunna värna våra intressen och uppnå något också i övrigt.

Vad gäller den mer konkreta säkerhetspolitiken konstaterar rapporten att Danmark har en tydlig tradition av en ”aktivistisk säkerhetspolitik” dom tar sig uttryck i att man vill vata en allierad och partner i olika internationella operationer.

Och så är det. Också här ser vi skillnader mellan hur de olika nordiska länderna inriktar sin försvarspolitik.

Den danska försvarspolitik traditionen har sedan lång tid varit annorlunda, och för det modern Danmark är det otänkbart att dess försvar någonsin skall stå eller uppträda ensamt. 

Allt inriktas helt och hållet på allians- och partnerskapet. Däri ligger ”aktivismen” – att ständig vara med.

För likaledes Nato-allierade Norge är det dock så att man bygger ett försvar för att under en inledande period, kanske en vecka eller så, stå närmast ensam mot en angripare. Men sedan handlar det självfallet om att ta emot och integrera den allierade hjälp utan vilken man knappast tror att man klarar sig.

För Sverige var ju detta under långa decennier en känslig och nedtystad materia. Först under senare år finns ju en mer öppen diskussion om detta, även om konkreta förberedelser än så länge till större delen ligger på det retoriska planet.

För Finland, slutligen, är det närmast tvärt om. Erfarenheterna från framför allt vinterkriget har lett till en utbredd skepsis om möjligheterna till avgörande hjälp utifrån i ett kritiskt läge. Och jag tror knappast ett inledde försvarssamarbetet med Sverige rubbar detta i någon avgörande del.

Nu säger rapporten att Danmark står inför ”skarpare strategiska villkor” under de närmaste åren, att man är ensamt i regionen om att inte ha lyft försvarsutgifterna och att det nu i allra högsta grad är hög tid att göra det.

Och det handlar om att mer aktivt kunna medverka i alla tre av Nato-alliansens kärnuppgifter – territoriellt försvar, internationella operationer och partnerskap. Danmark måste kunna vara med. Inte med mycket, men alltid med något. 

Rapporten är mer allmän om vilka mer konkreta förstärkningar som krävs. Möjligheten av att utrusta någon eller några fregatter med långräckviddiga luftförsvarsmissiler finns tydligt med, liksom med avancerad radar för att möjliggöra medverkan i Nato:s missilförsvar.

Hur det kommer att gå med detta återstår att se. Det är först nästa år som landets partier skall samla sig till ett nytt femårigt försvarsbeslut. 

Men tydligt är att rapporten nu ger debatten inför detta en helt ny inriktning.

Och för mig var det en spännande läsning och anledning till några tankar på planet över Nordatlanten mellan strax norr om Orkneyöarna och Grönland en bit norr om Nuuk.

Till Washington – och nordisk säkerhetspolitik.

STOCKHOLM: En underbar vårsöndag i Stockholm efter firandet av Valborg i Uppsala i går. Vitsipporna bryder backarna, och till och med gullvivor kunde noteras under promenaden.

I morgon bär det för min del iväg till Washington igen för några dagar av olika diskussioner där. Det var ju inte så rasande länge sedan jag var där, men saker och ting står ju knappast still.

Då spekulerades det friskt om att det republikanska partikonventet i Cleveland kunde bli en dramatisk affär.

Men nu ser det snarare ut som om Donald Trump efter primärvalet i Indiana på tisdag kommer att ha tillräckligt med röster för att ta hem nomineringen som presidentkandidat.

Så det blir nu med all sannolikhet en kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump i höst.

I morgon måndag är det middag i Washington med ledande utrikespolitiska och andra personer från såväl det demokratiska som det republikanska lägret, om dock i det senare fallet i huvudsak personer som inte skulle ta i Donald Trump med tång.

Men det blir intressant i alla fall. 

Donald Trumps utrikespolitiska linjetal förra veckan har väl knappast ökat hans trovärdighet i dessa kretsar.

Men till allt detta kommer jag att ha anledning att återkomma under mina dagar i Washington. Först på fredag planeras jag var hemma här igen.

I fredags publicerades i Helsingfors den oberoende utvärdering av effekterna av ett finskt medlemsskap i Nato som det arbetstid med under de senaste månaderna.

Rapporten konstaterade att ett Nato-medlemsskap ”skulle stärka Finlands omedelbara säkerhet”, men hade inget mandat att komma med någon direkt rekommendation.

Av särskilt intresse är att rapporten ägnar betydande uppmärksamhet åt relationen mellan Sverige och Finland, och rätt självklart landar i slutsatsen att det bästa vore om vi kunde träffa vårt val mer eller mindre gemensamt.

Att man på detta sätt vidgar perspektivet från det rent nationella är påtagligt positivt, men jag tror att det varit ännu bättre om man vidgade resonemanget till att omfatta den samlade strategiska region som Östersjö-området och betydande delar av Skandinavien utgör.

Det är interaktionen mellan olika möjliga utmaningar och olika möjliga säkerhetspolitiska i denna vidare strategiska region som är det viktiga.

Förr handlade från svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt mycket om Finland. Det var Systerbäck, Karelska näset och så småningom Salla som mycket handlade om.

Men nu är perspektivet delvis förändrar. De möjliga utmaningarna ses nog snarare i samband med de tre baltiska länderna, och för all del fortsatt i någon utsträckning utvecklingen längre norrut i det vi brukar kalla Nordkalotten.

Och i och med detta förändras den svensk-finska traditionella säkerhetspolitiska koreografin på ett sätt som jag nog inte tycker att rapporten till fullo tagit in.

Om det sedan skulle leda till några andra avgörande konklusioner är kanske mindre klart, men det vidgade perspektivet tror jag icke desto mindre är viktigt att ha klart för sig inför de ställningstaganden som kommer.

Men nu ligger den finska rapporten på bordet, och det blir självfallet intressant och viktigt att följa den fortsatta debatten kring den i Finland, och kanske faktiskt också i Sverige.

Vänder vi blickarna söderut har just publicerades en rapport om inriktningen av Danmarls utrikespolitik som regeringen Lökke beställt, och som också kommer att ingå i underläge för det försvarsbeslut som Danmark kommer att fatta 2017.

Men än har jag inte läst rapporten i dess helhet, och har därmed inga djupare kommentarer.

Inom kort väntas också besked om vilken flygplanstyp som kommer att ersätta de ca 30 operativa F16 som det danska flygvapnet har kvar. Mitt tips är att man landar på F35, men att antalet i bästa fall blir hälften av det man inriktar sig på i Norge.

Även i Norge är försvarspolitiken uppe till prövning. Inom kort kommer ett nytt förslag till flerårsplan från regeringen, och det kommer av allt att döma att trots ökade anslag innebära en del beska besked.

Att Norge valde F35 som sitt framtida stridsflygplan framför Gripen NG finns det ingen anledning att ha synpunkter på, men när man hävdade att det var ett billigare val gav man sig ut i en matematik som man har att äta upp.

Förhoppningen är dock att man på ett eller annat sätt får ihop det. Styrkan i Norges flygvapen är viktig också för Sverige.

Däremot finns det anledning att sätta ett antal rejäla frågetecken för hur man hanterar den upphandling av nya ubåtar som kommer att ske.

Här uteslöts plötsligt, utan föregående varning och utan begripliga skäl Sverige från en upphandling som begränsades till bara Tyskland och Frankrike.

Som lök på laxen sade man sedan att man dessutom var intresserad av samarbete i ärendet med en del andra länder, dock inte med Sverige. 

Det gav ofrånkomligen intrycket av ett principiellt avståndstagande från möjligheten av samarbete med just Sverige.

Det säger sig självt att detta har lett till en diskussion i Sverige om möjligheten av samarbete med Norge också i vidare avseende. 

Jag fruktar att de negativa effekterna kan bli tämligen djupgående – och detta var sannerligen inte vad vi hade eftersträvat.