Molnen i öster ser allt mörkare ut.

19 december 2021

STOCKHOLM: Läget österut ser nu allt mer hotfullt ut. Om jag för någon månad sedan sade att risken för ny rysk militär offensiv mot Ukraina var 15% eller någonting i den storleksordningen tvingad jag nu motvilligt säga att risken håller på att stiga till över 50%.

En del är självfallet den militära uppbyggnad och omfattande koncentration av stridskrafter som fortsätter.

Den ser ut att leda fram till en situation där kring 100 bataljonsstridsgrupper kommer att finnas i anslutning till Ukrainas gränser, och då kommer det att röra sig om nästan samtliga disponibla stridskrafter som Ryssland har väster om Ural.

Men under veckan som gått är det framför allt den politiska bilden som fått nya dimensioner.

Videotoppmötet mellan presidenterna Putin och Biden, som jag skrev om för en vecka sedan, ledde ju till att man skulle inleds någon form av diplomatisk process.

Och det var det som på ett eller annat sätt inleddes under de senaste dagarna.

I onsdags var USA:s utrikesdepartements Europa-ansvariga i Moskva och fick då två ryska förslag till avtal, ett bredare sådant och ett specifikt mellan Ryssland och USA.

Och i fredags offentliggjorde dessa i samband med en presskonferens i Moskva.

Det var utomordentligt långt gående förslag från rysk sida som presenterades – så långt gående att det omedelbart ledde till misttanken att detta var en process som var avsedd att misslyckas.

Förslag om legala garantier om varje form av Nato-utvidgning är någonting som man visste inte skulle ha någon framgång, och till dessa lades sedan en bra förslag som innebar allvarliga begränsningar på att hjälpa Nato-medlemmar som t ex Norge eller de baltiska länderna i en situation där de skulle uppleva ett hot.

På punkt efter punkt var de olika förslagen påtagligt snedbalanserade. Delvis skulle detta kunna förklaras med att de var utgångsbud i en förhandling, men i detta fall var det så omfattande att det knappast framskrid som seriöst.

Det ryska utrikesdepartementet har kvalificerade tjänstemän, och dessa vet väl vad som möjligen är möjligt och vad som absolut inte är det. Här skrev de en text som tydligt var i den senare kategorin.

Det var inte bara västliga bedömare som häpnade, utan också sakkunniga men oberoende röster i Moskva konstaterade att detta såg ut att vara avsett att producera ett misslyckande.

Och med det förmörkades bilden ytterligare. En fortsatt militär uppbyggnad i förening med en politisk process som kanske var avsedd att producera ett misslyckande ökade påtagligt risken för att det hela snabbt övergår i en militär operation.

Någon typ av politisk process måste dock ske, och från rysk sida säger man nu att det är bråttom. De olika uttalanden skapar intrycket att den ryska diplomatin arbetar under ett betydande tidstryck – de måste leverera ett resultat eller ett misslyckande.

Nästa vecka utbryter jul i den västkristna världen, men inte i den östkristna som ligger tretton dygn senare, och det kan nog förväntas att Moskva kommer att försöka att hålla upp trycket tills dess.

I grunden vill man enbart tala med USA, men Washington har tydligt sagt att alla allierade måste finnas med i samtalen. Ett möte med det råd som finns mellan Nato och Ryssland har nämnts som en möjlighet, men den har redan avvisats av Moskva.

I de alleuropeiska säkerhetsfrågor som berörs i de bägge utkasten till avtal vore europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE ett naturligt forum. Här har Sverige ju ordförandeskapet fram till nyårsnatten, men någon aktivitet i anslutning till den snabbt växande krisen har jag inte noterat.

En ny rysk invasion av Ukraina vore vansinne. Så gott som varje bedömare som försöker att utgå från viss rationalitet i den ryska politiken kommer också till den slutsatsen.

Det är den ena sidan av saken.

Den andra är kombinationen av den omfattande militära uppbyggnaden, en politisk process som verkar upplagd för att producera ett misslyckande och en påtaglig upptrappning av olika desinformations- och propagandainstser.

Amerikanska bedömare säger att den militära uppbyggnaden mot Ukraine borde vara avslutad kring mitten av januari, men då bör ju noteras att det då handlar om den betydande styrka jag skrev om inledningsvis.

De invasioner som gjordes i augusti 2014 och i februari 2015 gjordes dock med 4-5 bataljonsstridsgrupper, och kapaciteten för den typen av operationer med betydande politiska konsekvenser finns i princip redan i dag.

På torsdag har president Putin sedvanlig presskonferens, och då får vi sannolika nya indikationer på hur krisen kommer att utvecklas. Initiativet i denna kris ligger hitintills entydigt hos honom.

Det säger sig självt att det nu är viktigt att noga följa utvecklingen, och det kommer jag under de närmaste veckorna att göra hemifrån. De senaste månaderna har ju för min del mest varit en serie resor till främst Berlin och Washington – från den senaste kom jag hem denna morgon.

Men nu utbryter julens frid – förhoppningsvis.


Vi är nu i början av en utdragen och påtagligt farlig kris för Europa.

12 december 2021

STOCKHOLM: Det blev en med alla rimliga mått mätt lyckad årskonferens med ECFR i Berlin under slutet av veckan.

Den sammanföll omedelbart med det formella regeringsskiftet där, och det blev åtskilligt av dialog med framför allt företrädare för den nya men också den avgående regeringen.

På den middag som franska ambassaden gav för oss kvällen för regeringsskiftet dök upp flera statssekreterare från den nya regeringen bokstavligen direkt efter det att de avlagt sin ämbetsed hos förbundspresidenten.

Sedan dess har förbundskansler Scholtz och utrikesminister Baerbock avlagt snabba introduktionsbesök i Paris, Bryssel och Warszawa för att tydligt markera var prioriteterna i relationerna ligger.

För Olaf Scholtz blir det sedan debut på EU-toppmötet i Bryssel på torsdag, och den debuten delar han dessutom med sin gamla finansministerkollega Magdalena Andersson från Sverige.

Och de hamnar då omedelbart i den storpolitiska hetluften.

Även om mycket annat står på agendan kommer åtskilligt att handla om vad som kan komma att hända i Europas östra delar under de kommande månaderna och om vad som kan göras för att förhindra att Ryssland startar ett nytt krig mot Ukraina.

Dagen före toppmötet på torsdag är det toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap. Det borde ge möjlighet att också direkt lyssna på Ukrainas president Zelensky.

För mig påminner åtskilligt av det vi nu ser och hör om vad vi såg och hörde från sommaren 2013 och framåt och som kom att leda till en serie ryska direkta militära invasioner i Ukraina och till en konflikt som sedan dess krävt mer än 14.000 liv och i grunden förändrat relationen mellan Ryssland och det övriga Europa.

Då handlade det ryska agerandet om att förhindra att Ukraina, Moldavien och Armenien skrev på det omfattande frihandelsavtalet med EU. Det kom att lyckas med Armenien, men misslyckas med de övriga.

Nu är de ryska strategiska målen mer långtgående. Jag har tidigare skrivit åtskilliga gånger om Putins text från i somras som är grundläggande.

Det handlar om att steg för steg återskapa ett storslaviskt ryskdominerat välde som inkluderar också Ukraina och Belarus.

Samtalet mellan presidenterna Biden och Putin i måndags ledde till att de kom överens om att inleda samtal i de frågor Putin tog upp, och några dagar senare publicerade Moskva ett uttalande som skisserade de mer omedelbara mål man vill uppnå.

När man kräver att Nato formellt tar tillbaka sitt uttalande från 2008 om att Ukraina skall kunna bli medlem borde man veta att detta är ett omöjligt krav, och det blir inte bättre av att man förefaller att kräva att också länder som Finland och Sverige legalt skall berövas sin s k Nato-option.

Men man går betydligt längre än så och kräver olika typer av legalt bindande garantier mot olika former av säkerhetssamarbete mellan Ukraina och västliga länder, liksom olika former av begränsningar på Nato:s militära närvaro och verksamhet i Rysslands närområde.

Några begränsningar på Ryssland förefaller inte att vara aktuella, men det förefaller t ex som om man vill ha åtaganden som skulle lägga spärrar på t ex Nato:s möjlighet att förstärka försvaret av de baltiska staterna i en krissituation.

Det handlar således – och då alldeles bortsett från vad som konkret gäller Ukraina – om krav av mycket genomgripande karaktär för Europas säkerhet.

Vad som kommer att ske nu är inte alldeles klart, och olika uttalanden från Vita Huset sedan samtalet i måndags har skapat allt annat än klarhet. Oron har varit betydande i olika europeiska huvudstäder under veckan.

Men någon typ av diplomatisk process blir det. Sannolikheten för att den kommer att leda till någonting som tillgodoser de ryska kraven är dock mycket liten.

Den bästa västliga optionen är sannolikt att få en utdragen process i förhoppningen att allt rinner ut i sanden, men om Kreml kommer att acceptera detta är mindre säkert.

Den omfattande militära uppmarschen mot Ukraina fortsätter, men det finns gränser för hur länge denna kraftsamling kan upprätthållas. Också i krisskedet 2014 blev det efter ett tag svårt att rotera förband till kriszonen hur länge som helst.

I media sägs att man inte vet om Putin beslutat om en invasion av Ukraina, och så är det säkert.

Sannolikt vet han inte själv. Han har satt upp mål, han skaffar sig diplomatiska och militära optioner för att trycka på, och sedan agerar han steg efter steg, möjligen med någon typ av tidtabell.

Vi har att se fram mot ett krisskede som kommer att sträcka sig månader fram i tiden och som kommer att växla fram och tillbaka.

Och en omfattande militär konflikt, medvetet startad eller som en följd av en serie av felbedömningar, kan dessvärre inte uteslutas.

Läget har i det avseendet inte varit farligare på åtskilliga decennier.

Mycket händer i världen i övrigt också.

De besvärliga förhandlingarna med Iran i Wien har t ex återupptagits samtidigt som Israels premiärminister Bennet avlagt officiellt besök i Förenade Arabemiraten.

För min del blir det nu några dagar i Stockholm, men mot slutet av veckan bär det med största sannolikhet av till Washington igen för några dagar där.

.


Om skiftet i Berlin, Rysslands uppladdning mot Ukraina, Bidens demokratimöte, pandemin och lite annat.

05 december 2021

STOCKHOLM: Efter en vecka huvudsakligen tillbringad i Washington är jag i alla fall hemma för helgen och ytterligare några dagar innan det på onsdag bär iväg till Berlin för årsmöte med European Council on Foreign Relations under de kommande dagarna.

Vid det laget bör också regeringsskiftet i Berlin vara ett faktum efter de att de tre partierna i sina olika interna processer godkänt den träffade 177-sidiga överenskommelsen och denna också formellt undertecknats på tisdag.

Och det finns förvisso uppgifter för den nya regeringen.

Corona-situationen i Tyskland ser besvärlig ut med stark ökning av Delta och med hotet från Omikrom därefter. Jag ser att ECDC i dag noterar att 182 fall av Omikrom redan konstaterats i EU/EEA, och om denna variant dessutom är mer smittsamt så kommer den siffran ju att öka snabbt.

Därtill kommer självklart en rad viktiga utrikespolitiska utmaningar.

Ministermötet i Stockholm som avslutade Sveriges år som ordförande i OSCE-samarbetet bekräftade det spända läget just nu.

Det mesta av möjliga beslut och uttalanden blockerades. Ryssland och Vatikanen enades t ex om att blockera ett uttalande om grunder-frågor, och ingenting som rörde säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter kunde man nå enighet om.

Mycket kom därmed inte minst i media att handla om mötet mellan USA:s Blinken och Rysslands Lavrov om ryska avsikter gentemot Ukraina.

Och den frågan fortsätter att dominera.

Amerikanska uppgifter talar nu om att kring 100 ryska bataljonsstridsgrupper håller på att koncentreras kring gränserna till Ukraina, och det anses att fortsatt uppmarsch skulle kunna möjliggöra en större militär offensiv om någon månad eller två.

Minst lika värt att notera är att man från Moskvas sida stängt dörren för fortsatt diplomatisk dialog i den s k Minsk-gruppen med Berlin, Paris och Kiev. Detta sker dessutom samtidigt som tonläget mot såväl Ukraina som Nato påtagligt håller på att trappas upp i ryska media.

Mycket handlar därmed om relationen till USA.

Från Biden-administrationens sida var man inledningsvis angelägen om att etablera ett mer stabilt förhållande till Moskva, och det förefaller som om detta också noterats positivt från rysk sida. Men så kom den ryska upptrappningen mot Ukraina, och i Washington liksom på andra ställen försöker man nu att förstå det ryska agerandet för att också kunna möta det.

Att det finns en långsiktig strategisk avsikt från Vladimir Putins sida att återta kontrollen över Ukraina har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare. Han vill sannolikt inte gå till historien som den ryske ledare som förlorade relationen till Ukraina.

I uttalanden under de senaste veckorna har man nu mer kortsiktigt börjat tala om att man vill att någon form av bindande åtagande om att Ukraina inte skall anslutas till Nato liksom mot olika former av militärt samarbete mellan Ukraina och västliga länder.

Det kommer man inte att få. I dessa frågor har Ryssland självfallet ingen medbestämmanderätt.

En annan sak är självfallet att något ukrainskt medlemsskap i Nato inte är aktuellt, även om Ukraina liksom länder som Finland och f ö också Sverige är angelägna om att bibehålla sin s k Nato-option för framtiden.

Speciellt värt att notera var att Finlands president Niinistö fann sig föranlåten att härom dagen göra ett officiellt uttalande som sade just detta. Länder i Rysslands närhet har förvisso anledning att notera även det landets säkerhetsintressen när de utformar sin politik, men beslut om denna fattar de alldeles självklart självständigt.

På tisdag skall nu presidenterna Biden och Putin ha en videokonferens som alldeles uppenbart kommer att domineras av denna fråga, och avgörande blir hur man i Kreml efter denna tolkar den amerikanska politiken.

Kommer man att se en svaghet som gör det möjligt att öka det militära och politiska trycket på Ukraina för att med amerikansk hjälp försöka att tvinga fram olika eftergifter, eller kommer man att frukta att fortsatt tryck kommer att leda till en motreaktion som riskerar att bli kontraproduktiv också från rysk utgångspunkt?

I detta skede står politiken och diplomatin i centrum, men det militära kortet finns där hela tiden.

Och i den ryska filosofi som den med betydande öppenhet har förklarats för mig ingår också att med snabba militära operationer skapa bättre förutsättningar för att uppnå det man stävar efter.

Bortsett från Krim har Putin vid två tillfällen 2014 och 2015 beordrat ryska bataljonsstridsgrupper till offensiv inne i Ukraina för att tvinga fram politiska eftergifter. Och enligt deras bedömningar lyckades det i bägge fallen.

Läget är därmed både spänt och farligt. Utrymmet för missuppfattningar och felbedömningar är betydande.

Och skulle allt detta leda till en större rysk militär offensiv mot hela eller hela delar av Ukraina skulle konsekvenser för Europas säkerhet bli lika svåröverskådliga som omfattande.

Men också konsekvenserna för Ryssland skulle bli omfattande. Propagandan hamrar på, men någon större folklig uppslutning för ett offensivkrig mot Ukraina har jag svårt att se att den skulle kunna åstadkomma.

Mot slutet av veckan skall så president Biden hålla sitt omtalade toppmöte om demokrati i alla fall virtuellt. Det är ett gammalt löfte från valrörelsen som jag har ett bestämt intryck av att man helst skulle ha velat glömma bort men nu måste fullfölja.

102 länder har nu inbjudits, och urvalet har alldeles självklart lett till betydande diskussion.

I EU har Polen fått komma med men däremot inte Ungern, vilket lett att detta land blockerat varje deltagande från EU och dess institutioner. Från Balkan har Serbien inbjudits men av någon anledning inte Bosnien. I Asien har Pakistan kommit med, men däremot inte Bangladesh och Sri Lanka, och på listan finns dessutom Taiwan till speciell förtjusning för Peking.

Substansen är inte enkelt att få en uppfattning om.

Jag har sett lite av det som diskuteras vad gäller internet, och också tillfrågats om deltagande kring dessa frågor, men om detta är så genomtänkt är jag inte alldeles övertygad om, och nu verkar också uppslutningen kring denna del av det hela att bli påtagligt begränsad.

Vi får se vad det leder till.

Under veckan har en sjunde förhandlingsomgång mellan främst USA och Iran försökt att blåsa nytt liv i det gamla nukleära avtalet.

Men det har gått trögt. USA och de tre EU-länderna säger att Iran backat från kompromisser de tidigare varit med på, och Iran säger att USA inte kan ge garantier för att avskaffa alla sanktioner.

Om och när det blir en åttonde förhandlingsomgång återstår att se. Läget just nu ser inte påfallande just ut.

På det positiva internationella kontot skall dock noteras att World Health Assembly vid sitt möte i början av veckan som gick kom överens om att starta en process som syftar till vad som kan komma att bli ett nytt fördrag om gemensamma insatser för att bekämpa framtida pandemier.

Arbetet kommer att inledas i mars nästa år och man siktar på ett resultat någon gång under 2024. Allt arbete med nya internationella överenskommelser tar sin tid.

Under tiden fortsätter arbetet mot denna pandemi.

Med förra veckans siffror är nu 41% av världens befolkning fullt vaccinerad, men skillnaderna är ohyggligt stora. I olika delar av Afrika ligger siffran mellan 4 och 8%, och det säger sig självt att detta ger utrymmet för viruset att fortsätta att utvecklas med nya mutationer och varianter som ofrånkomligt resultat.

Omikrom är med all sannolikhet inte den sista – men vad gör vi när vi gått igenom hela det grekiska alfabetet?

På torsdag har vi en ny uppdatering av det globala läget i det möte med ACT-A samarbetet som jag på uppdrag av WHO är ordförande för.

Och på fredag är det dags för det norska stortingets Nobel-kommitté att meddela sitt beslut om årets fredspris.