Kreml låser sig fast vid sina extrema och omöjliga krav. Och Putin drar på beskedet om sitt nästa steg. Krisen är ju hans.

STOCKHOLM: Den stora krisen gick in i en ny fas när USA och Nato i torsdags eftermiddag i Moskva levererade de skriftliga svar på de ryska kraven som Moskva så frenetiskt hade begärt.

På de för Kreml avgörande punkterna avvisades de ryska kraven föga förvånande, men samtidigt öpnade man upp för möjligheten av samtal och överenskommelser vad gäller olika frågor om rustningskontroll.

Svaren är inte offentliga, men det är tydligt att man erbjuder förhandlingar om utplacering av medeldistansvapen och man förefaller också att öppna upp för rysk inspektion av de robotförsvaranläggningar som finns i Rumänien och detta år planeras bli operativa i Polen.

Det är i bägge fallen viktiga punkter också för Ryssland.

När president Putin i fredags efter ett telefonsamtal med Frankrikes president Macron på Kremls hemsida lade ut en kommentar till samtalen sade han visserligen att man nu noggrant skulle studera svaren, men lade till att de inte var tillfredsställande när det gäller de viktigaste av de ryska kraven.

Värt att notera att han nu nämnde kravet att rulla tillbaka allt vad Nato gjort vad gäller militär kapacitet och installationer i östliga delarna av Europa under det senaste kvarts seklet, d v s sedan 1997.

Det är det mest extrema och omöjliga av de ryska kraven, och jag har inte sett att det tidigare har förts fram av presidenten själv på detta sätt.

Att han nu gör det, efter ett antal förvandlingskonstnärer och efter de begärde breven, visar dessvärre att viljan att trappa ner konfrontationen än så länge är minimal. Och det är snarast en positiv tolkning.

Dock kan noteras att man accepterar en viss återstart av samtalen om Donbas i det s k Normandie-formatet. Ett möte i Paris i veckan var betydelsefullt främst därför att man kom överens om att ha ytterligare ett möte i Berlin om två veckor.

Att president Zelensky dragit tillbaka ett lagförslag om de ockuperade områdena noterades nog positivt på den ryska sidan, men om det innebär något mer än så är svårt att se.

Veckan som kommer åker nu såväl president Putin som utrikesminister Lavrov till Peking för samtal i samband med öppningen av olympiaden där. Att bägge åker visar den vikt man uppenbarligen fäster vid samtalen där.

Också USA talar med Kina. För några dagar sedan hade utrikesminister Blinken ett samtal med sin motsvarighet i Peking som främst handlade om den ryska krisen. Hur långt Peking är berett att solidarisera sig med Moskva är inte alldeles klart.

Min gissning har hela tiden varit att den avgörande ryska reaktionen på misslyckandet att med diplomati få igenom sina krav skulle komma efter Peking-besöket. Det är då man kommer med de s k militär-tekniska åtgärderna.

Vad dessa kommer att innebära kan vi i dag bara spekulera om, och jag noterar att dessa spekulationer i olika huvudstäder går i lite olika riktningar. Underrättelsetjänster kan leverera sina bedömningar av militära kapaciteter och förberedelser, men mer sällan så mycket mer.

Jag tror att det är viktigt att se på de politiska signalerna. Putins kommentar efter samtalet med Macron var en sådan. Dock förefaller nivån av aggressivitet mot Ukraina i ryska statsmedia inte att ha trappats upp ytterligare under de senaste dygnen.

Utrikesminister Lavrov fortsätter att säga att man inte har någon avsikt att invadera Ukraina. En invasion kräver därmed någonting som gör att man kan säga att man trots allt tvingades till att ta detta steg, och det finns nog fantasi nog för att fabricera någonting sådant om det skulle krävas.

Det har varit mycket kommenterande om detta under veckan som gick, med bl a artikel av mig i Washington Post i fredags. Länk till den finns på mitt engelska twitter-konto för den intresserade.

Veckan som kommer bryter jag upp från Stockholm för en serie av möten i Bryssel, New York och Washington. Det blir bl a lunch med Henry Kissinger och möjlighet att med honom diskutera det stora spelet mellan USA, Kina och Ryssland, men också åtskilligt annat.

Den vidare politiken i övrigt har knappast bjudit någon större dramatik under veckan som gått.

I Italien återvaldes den sittande presidenten efter visst tumult, och det innebär att risken för regeringskris och nyval just nu är borta. I Storbritannien är Boris Johnson fortfarande premiärminister och undvek ännu en vecka att tvingas att avgå. Och det har varit parlamentsval i Portugal i dag.

Och nästa vecka tror jag att det blir mycket fokus på Peking – dels invigningen av vinter-OS men än mer de politiska samtalen i anslutning till denna.

Det blev ännu en vecka av diplomati – och det kommer att bli ytterligare en.

STOCKHOLM: Utvecklingen i den stora krisen innebar i veckan som gick att det i fredags blev ett nytt möte mellan USA och Ryssland. Nu var det på den snäppet högre nivån med utrikesministrarna Blinken och Lavrov med medarbetare mitt emot varandra i Genève.

Mötet var en framgång enbart i det avseendet att det hölls och att den diplomatiska fasen i krisen kunde förlängas, men någon uppmjukning av den ryska positionen eller förändring av den amerikanska var det svårt att se några tecken på.

Tydligen insisterade Lavrov nu åter på att få ett skriftligt svar från USA på de ryska kraven. Detta hade man framfört redan vid det första mötet, upprepade nu och fick tydligen ett sådant löfte av Blinken. Visheten i detta kan enligt min mening diskuteras, men nu är det som det är.

Vad fortsättningen blir vet vi inte.

Under helgen har president Biden dragit sig tillbaka till Camp David för att med sina utrikes- och säkerhetsrådgivare gå igenom läget och vad som kan göras, och en antydan om vad man möjligen kommit fram till där finns kanske när Tony Blinken i morgon via video ansluter till mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel.

Från Washingtons sida kommer man säkert att försöka att engagera i Moskva en dialog om olika möjliga överenskommelser när det gäller rustningskontroll och s k förtroendeskapande åtgärder i Europa.

Så vitt jag förstår har detta inte blankt avvisats från rysk sida, men man säger att först måste USA acceptera de grundläggande och i grunden oacceptabla ryska kraven.

Vad fortsättningen blir återstår att se. Den västliga ambitionen är självfallet att få till stånd en diplomatisk process som reducerar utrymmet för ryska militära åtgärder.

Nästa viktiga steg är när USA under den kommande veckan överlämnar sitt skriftliga svar.

Från rysk utgångspunkt kommer det med all säkerhet att vara otillfredsställande.

Och från europeisk utgångspunkt finns det farhågor för att Washington öppnar sig för mycket i viktiga frågor t ex när det gäller övningar och militärt samarbete med länder i Rysslands närhet.

Sverige tillhör som bekant dessa, och baserar allt mera sin säkerhet på förbindelserna västerut. Vi har påtagliga intressen i processen.

Därefter kommer antingen ett nytt möte med de bägge utrikesministrarna eller ett direkt samtal mellan presidenterna Biden och Putin. Jag tycker mig höra susningar i luften om att det kanske blir ett nytt möte med utrikesministrar först och därefter kontakt på högsta nivån.

Under tiden fortsätter av allt att döma den ryska militära uppbyggnaden. Den senaste veckan visar satellitbilderna också tält med soldater i anslutning till de stridsvagnar och annat som redan förflyttats fram mot den ukrainska gränsen.

Rent militärt återstår snart bara kort taktisk förvarning före ett angrepp. Men politiskt tror jag inte uppbyggnaden för ett angrepp är avslutad. Inte ens president Putin kan gå till plötsligt angrepp utan ett tydligt politiskt sammanhang.

Än så länge förnekar man bestämt att man planerar något angrepp, och det krävs sannolikt någon mer eller mindre tydligt iscensatt händelse för att kunna förklara varför ett angrepp sker.

Vad gäller andra länders aktiviteter finns det främst anledning att notera vad som sker från brittisk sida.

Tumult råder i den brittiska inrikespolitiken – sannolikheten för att Boris Johnson politiskt överlever detta år har gått mer dramatiskt – men utrikespolitiken är påtagligt aktiv.

Först har man levererat betydande mängder avancerade pansarvärnsvapen till Ukraina, och sedan har man gått ut med namn som man anser kan ställa sig till förfogande för någon typ av pro-rysk ny regim i Kiev efter ett militärt ingripande.

Några av dessa personer känner jag från krisen fram till februari 2014, och skulle inte omedelbart se som enbart lakejer till Kreml, även om de sedan dess fått tillbringa sina dagar i Ryssland.

Mindre lyckat var väl det inlägg som Frankrikes president Macron gjorde i Europaparlamentet i veckan när han talade om behovet av att nu ta fram en ny europeisk säkerhetsordning. Det kan sägas, men passar dåligt just när prioriteten är att stå fast vid grunderna i den rådande ordningen.

I Ukraina misslyckades president Zelensky i veckan som gick i sitt försök att arrestera oppositionsledaren och f d presidenten Poroshenko, vilket måste ses som ett positivt steg. Inte minst USA har varit mycket tydligt i sitt budskap om dårskapen i detta försök.

På den europeiska horisonten inleds i morgon den tämligen omständiga processen med att välja en ny president i Italien. En speciell elektorsförsamling med alla i parlamentets bägge kamrar plus representanter för landets 20 regioner – sammanlagt mer än tusen personer – börjar rösta i en process som brukar ta tid.

Än finns faktiskt inga officiella kandidater, så det enda som är alldeles säkert är att det kommer att ta sin tid. Och av lite bredare betydelse är om utgången öppnar för regeringskris och äventyrligt nyval i en av EU:s största medlemsstater.

Det är det farligaste läget i Europa sedan början av 1960-talet.

STOCKHOLM: Vi är i dag i den allvarligaste situationen vad gäller Europas säkerhet sedan början av 1960-talet.

Då hade vi Berlin-kriser, Cuba-kris och sovjetiska framstötar mot Finland i en situation med starka spänningar mellan främst USA och Sovjet och i ett läge där teknologin vad gäller kärnvapen och deras olika vapensystem hade börjat att nå en helt ny nivå.

Det blev inte storkrig under de åren, men världen hade vare sig tidigare eller sedan dess varit så nära en förödande urladdning. Man tog ett steg tillbaka från avgrunden.

Det som nu så påtagligt skärper situationen är upptrappningen från rysk sida. I denna del är parallellerna med början av 1960-talet tydliga. Då var det en äventyrlig sovjetisk ledare som strävade efter en avgörande förskjutning i förhållandet till USA.

Det kom att föra världen till kärnvapenkrigets rand.

Nu är det en rysk ledare som vill stöpa om den europeiska säkerhetsordning som kan föras tillbaka på den s k Paris-stadgan 1989. Det kalla krigets konfrontation var över, samarbete sattes högst upp på dagordningen och det etablerades principer för hur detta samarbete också skulle förstärka alla länders säkerhet.

Nu skall detta vältas över ända.

Det Kreml nu begär är att andra länders rätt till säkerhet skall underordnad deras egna krav på säkerhet. De talar känslofullt om behovet av säkerhetsgarantier, men förtränger att det är ett behov som alla europeiska länder har, och kanske faktiskt de mindre mer än de större.

De ryska konkreta kraven är i grunden oförenliga med den existerande europeiska säkerhetsordningen – det är en annan ordning man vill etablera.

Och därmed är det heller inte så märkligt att de diplomatiska samtalen under den gånga veckan i Genève, Bryssel och Wien knappast ledde till särskilt mycket.

Det finns en västlig vilja att diskutera konkreta arrangemang för rustningskontroll, men inom ramen för den existerande ordningen. Och det ryska svaret var att sådana diskussioner var man bara beredd till om skölja ordningen förändrades.

Tydligen har Ryssland under samtalen krävt skriftliga svar på sina olika krav, och märkligt nog förefaller såväl USA som Nato att ha gått med på detta. I Moskva säger man att man nu väntar på dessa papper innan det är dags för nästa steg i konflikten.

Men dessa papper kommer ju att ge svart på vitt på att Kreml inte har några förutsättningar för framgång den diplomatiska vägen med sina krav. Det kommer att vara svart på vitt på ett sätt som förmodligen inte ger utrymme för den lätt konstruktiva oklarhet som ibland krävs för att föra en process framåt.

Och det som då kommer att hända är att allt går över i en fast av vad Kreml kallar ”militära-tekniska” åtgärder.

Vad detta konkret kommer att innebära veta i dag sannolikt ingen utanför Kremls murar.

Det vi vet är den betydande militära uppmarschen främst kring Ukraina.

Det talas nu om ca 60 bataljonsstridsgrupper, även om det förefaller som om dessa skulle behöva förstärkas ytterligare innan en större operation skulle kunna inledas. Förband tillförs nu t o m från Fjärran Östern. Det talas om att reservister håller på att kallas in.

Den cyberattack som riktades mot Ukraina natten mellan torsdag och fredag syftade tydligen till att få in attackkomponenter som kunde utlösas senare i syfte att mer eller mindre helt förlama betydande delar av landets digitala infrastruktur.

Från amerikansk sida säger man sig ha sett att Ryssland fört in specialförband i Ukraina med uppgift att attackera ryska intressen för att på det sätter i en falsk operation skapa förevändning för ett angrepp.

Tillsammans med övrig information förefaller det dessvärre trovärdigt.

Allt detta är självfallet svårt att tyda som någonting annat än högst konkreta förberedelser för ett större också militärt angrepp. Att man på rysk sida officiellt förnekar att ett sådant skulle vara aktuellt förändrar så gott som ingenting i den saken.

Själv var jag i Kiev under slutet av veckan. Dels var det för en diskussion som BBC i en första omgång redan börjat sända ut över världen – sammanlagt går den fem gånger på BBC World TV – och som kommer i en andra omgång efter den kommande helgen.

Men dels var det självfallet för en rad samtal om den politiska situationen i landet.

Bilden är bekymmersam.

Medan landet hotas av aggression driver president Zelensky och hans kansli på för att arrestera sin företrädare och ledare för oppositionen Poroshenko på grunder som knappast tål dem ytligaste granskning.

Detta är ett mönster vi dessvärre sett förr.

Tidigare presidenten Yanukovich – som ju efter Maidan 2014 flydde till Ryssland – arresterade ju dåvarande oppositionsledaren Tymosjenko på grunder som inte tålde någon granskning alls.

Att ägna sig åt denna typ av politisk hämndverksamhet när landet står inför vad som kan vara ett hot mot dess själva existens framstår som höggradigt nationellt oansvarigt. Jag hoppas att reaktionen från EU och USA blir tydlig.

Vi får se i morgon.

Då återkommer Poroshenko till Kiev från Warszawa, och som det nu ser ut kommer han att arresteras på flygplatsen. Det är f ö exakt på årsdagen av när Alexej Navalny landade på flygplatsen i Moskva och arresterades.

Att detta allvarligt försvagar Ukraina, och därmed de facto spelar Kreml i händerna, är uppenbart.

Andra delar av samhället och staten förbereder dock ett aktivt motstånd mot Ryssland. Hur länge, och på vilket sätt, man kan stå emot ett större ryskt anfall finns det olika bedömningar av, men de passar sig kanske inte för ett fora som detta.

För Ryssland vore detta vansinne. Även om en militär seger kan vara möjlig kommer det politiska och ekonomiska pris Ryssland under lång tid kommer att få betala att vara enormt.

Putin kan etablera ett militariserat Storryssland vars mörka skugga kommer att kastas över betydande delar av Europa. Det kommer att vara tydligt att vi gått in i vad som kan beskrivas som en ny förkrigstid.

Europa är i dag i en situation som är farligare än någonting vi upplevt sedan början av 1960-talet.

Hur USA kommer att agera blir viktigt.

Har Kreml rätt i sin föreställning att ett inrikes förvirrat USA som verkar helt fokuserat på Kina förr eller senare kommer att vika undan för dess stålgrå krav? Eller kommer USA att ta upp den kastade handsken och konkret visa att Europas säkerhet också är USA:s säkerhet?

Och vad gör Europa?

Säkert finns det de som säger att vi får acceptera den ryska makten och dess villkor. Men många kommer nog också att vara beredda att också så konkret som möjligt ge ett kämpande Ukraina allt stöd man kan. Konfrontationen blir oundviklig.

Veckan som kommer kommer att ge oss nya signaler.

Det är viktigt att följa inte minst den officiella retoriken från Moskva och de på vilket sätt och i vilken grad den fortsätter att trappas upp. Informationsskriget, liksom cyberkriget, är en central del av konfrontationen.

Detta är diplomatins vecka – vad som kommer därefter vet ingen.

TABIANO CASTELLO: Så har då inletts en vecka med osedvanligt livaktig och viktig europeisk diplomati.

Dagens överläggningar mellan de vice utrikesministrarna Sherman och Rybachov från USA och Ryssland är de särklassigt viktigaste, och det viktiga som kommer att komma ut ur dem är egentligen huruvida de kommer att fortsätta eller inte.

I grunden är det så att USA vill fånga Ryssland i en längre diplomatisk process som gör det svårare för dem att gå över till olika militära åtgärder, medan Ryssland tydligt sagt att man vill ha tidiga och tydliga svar på sina krav och inte tyngas ner i en längre process.

Så bortsett från allt annat i sak som kommer att diskuteras i Genève i dag är det frågan om det blir en fortsättning eller inte som är den viktiga.

Veckans övriga möten är i dessa avseenden mindre viktiga. För Moskva är det dialogen med Washington som är avgörande. Man vill se sig själv som jämnstark makt med USA och alla andra som lägre stående.

USA säger dock att man inte vill diskutera Europas säkerhet utan sina allierade runt bordet, och hänvisar därför åtskilliga frågor till mötet med NATO-Rysslandsrådet på onsdag.

Men i en sådan stor församling kan det nog inte bli så mycket mer än att man läser upp olika anföranden och har några korta repliker på dem. Och samma sak gäller nog i än högre grad när OSCE:s s k permanenta råd möts i Wien på torsdag för att diskutera de ryska kraven.

Under tiden bibehåller Ryssland det militära trycket runt Ukrainas gränser.

Den rapportering jag ser talar om ett 50-tal bataljonsstridsgrupper på plats, men också om att de kan behöva vissa kompletteringar innan de är redo för mer storskaliga militära operationer.

Denna vecka är diplomatins vecka.

Vad som kommer därefter vet nog i dag ingen.

Parallellt med dessa samtal försöker Paris och Berlin att blåsa liv i de s k Normandie-samtalen om Donbas.

Deras respektive representanter var i Moskva i torsdags för samtal som tydligen inte ledde någonstans alls – föga förvånande i detta läge – och de kommer att dyka upp i Kiev under veckan.

Utan något som helst samband med detta kommer också jag att vara i Kiev under veckan.

Det är i grunden för en större sak som BBC skall göra där, men ger mig ett utmärkt tillfälle att lite ta pulsen på den alls icke okomplicerade situationen i landet.

Om året som inletts och framför allt om det ryska hotet om nytt krig mot Ukraina.

TABIANO CASTELLO: Så har vi då kommit in i det nya året 2022, och det lovar att bli ett nog så händelserikt år i en rad olika avseenden.

I en artikel i Dagens Industri i går har jag försökt att summera lite av bilden när vi nu än tydligare rör oss in i den nya oredans tid. Länk till den artikeln finns för den intresserade på mitt svenska twitter-konto.

Naturligt nog ligger just nu mycket av uppmärksamheten på det ryska trycket på Ukraina, Nato och USA, understött av en mycket betydande militär uppladdning.

I veckan efter denna kommer tre olika diplomatiska möten att äga rum för att diskutera de olika ryska kraven.

På måndag träffas amerikanska och ryska företrädare i Genève, på onsdag träffas samarbetsrådet mellan Nato och Ryssland i Bryssel och dagen därpå träffas det s k permanenta rådet inom OSCE till möte i Wien.

Det som kommer att ske här är att de ryska företrädarna kommer att presentera sina olika krav – och dessa är ju redan publicerade – medan de västliga företrädarna kommer att säga att dessa till sin absoluta huvuddelen är omöjliga.

Den stora frågan är ju vad som händer därefter.

Kommer det att identifieras möjligheter till öppningar som gör en fortsatt diplomatisk process möjlig och meningsfull? De västliga företrädarna kommer med all säkerhet att sträva efter just detta.

Den avgörande frågan är dock om Kreml kommer att acceptera fortsatta samtal eller om man mer eller mindre omedelbart kommer att stänga den diplomatiska butiken.

Om detta vet vi i dag intet.

Min bedömning skulle vara att det i alla fall blir en fortsättning på det bilaterala samtalet mellan USA och Ryssland, om än knappast av de andra, och i alla fall minst en ytterligare omgång i den förhandlingen.

I början av februari skall president Putin till Peking i samband med öppningen av vinterolympiaden där, och det är väl mindre sannolikt med någon alltför dramatisk utveckling innan han skaffat sig tydligare politisk ryggtäckning från kinesisk sida.

Men osvuret är bäst, och hur som helst har har sannolikt redan innan dess skaffat sig en tydligare uppfattning om hur han vill gå vidare.

Han har sagt att han kommer att studera olika optioner som de militära myndigheterna kommer att presentera för honom, och på ett eller annat sätt måste han sätta ner foten vad gäller dem.

Den amerikanska bedömningar var i alla fall tidigare att den ryska militära uppladdningen i allt väsentligt skulle vara avslutad vid mitten av denna månad. Då kommer huvuddelen av de insatsberedda förband som finns i den ryska krigsmakten väster om Ural att vara koncentrerade i närheten av Ukraina.

De militära optioner som står till hans förfogande är knappast särdeles attraktiva.

En invasion av Ukraina i dess helhet innebär ett europeiskt storkrig med mycket betydande risker för spridning och direkt också militär konfrontation med Nato, kanske främst i Svarta Havet.

Konsekvenserna skulle bli monumentala.

I FN:s säkerhetsrådet kommer sannolikt Kina att ge stöd, men ingen annan. I FN:s generalförsamling blir fördömandet massivt. Och med betydande sannolikhet blir de ekonomiska sanktionerna från USA och EU mycket smärtsamma.

Sannolikt skulle miljoner människor tvingas på flykt.

De politiska utmaningarna för Kreml skulle vara enorma. Även i de för Kreml mest gynnsamma scenarierna skulle det ta lång tid för Ryssland att återhämta sin position.

Mer begränsade militära optioner är förvisso möjliga, men vilka fördelar sådana skulle innebära är svårt att se.

Sannolikheten för att Kiev då skulle vända sig till Moskva och kapitulera för olika ryska politiska krav är i ett sådant läge påtagligt begränsad – sannolikheten för att man i stället intensivt söker stöd från Väst är då betydligt större.

Och även om det skulle bli någon form av vapenvila efter det att Ryssland erövrat ytterligare en del av Ukraina skulle detta Ukraina med all sannolikhet vända sig allt mer aggressivt mot Ryssland.

Det är svårt att se att en rationell politisk kalkyl skulle leda till att en militär operation kunde leda till en bättre situation för Kreml – men detta är sagt med stora reservationen att rationalitet måhända kan se lite annorlunda ut från perspektivet bakom de höga röda murarna runt Kreml.

Och det är ju i detta som farorna ligger.

De ryska militära operationerna mot Ukraina 2014 och 2015 kan tjäna som lite av en illustration av detta.

De ledde förvisso till att Ryssland fick kontrollen över Krim, med den uppgång i popularitet för Putin som detta under en period ledde till, men övriga mål han möjligen satt upp för sin politik under dessa kom man ju att misslyckas fundamentalt med.

Ukraina höll ihop, söndringsförsöket misslyckades, Donbas blev en kvarnsten runt halsen för Moskva, och Ukrainas vilja att närma sig såväl EU och Nato förstärktes. D

en ryska politiken hade syftat till motsatsen i samtliga dessa avseenden.

Nu har han skapat en ny kris. Förutom önskan att få kontroll över Ukraina sägs det nu handla om att stoppa utvidgningen av Nato och utplaceringen av vapen riktade mot Ryssland.

Men ingenting av detta är ju på något sätt aktuellt.

De senaste utvidgningarna av Nato österut skedde ju för 17 år sedan och ingenting annat i detta avseende ligger på något sätt i korten.

Den senaste mindre utvidgningen skedde med Norra Makedonien, och inte med bäst vilja i världen torde tillskottet till Nato av detta land kunna ses som ett allvarligt hot mot Ryssland.

Och någon utplacering av ballistiska robotsystem eller annat som figurerar i den ryska retoriken är heller inte aktuell. Det var enligt min mening tveksamt av USA att säga upp INF-avtalet, men det skedde ju mot bakgrund av de ryska brott mot detta avtal med nya missiler som man sagt att man konstaterat.

Så detta är alldeles tydligt en kris som Vladimir Putin alldeles själv fattat beslut att inleda, och vara fortsatta förlopp till betydande del också ligger i hans händer.

I detta ligger vissa paralleller med de äventyrligheter av Nikita Chrustjov som 1962 ledde till Cuba-krisen och förde världen till randen av ett kärnvapenkrig.

Han tyckte sig se en svaghet i den nye amerikanska presidenten John Kennedy och fattade beslut om ett djärvt drag som han trodde påtagligt skulle förbättra den sovjetiska strategiska positionen.

Så blev det inte.

Han fick retirera, inkassera några begränsade amerikanska medgivanden, och ett år senare avsattes han av sina kollegor i politbyrån mot bakgrund också av den äventyrlighet han visat med Cuba-krisen.

Men i dagens Ryssland finns ingen politbyrå. Styret är mer personligt än det var under den kommunistiska diktaturens tid.

Vi går mot viktiga och farliga veckor.