Snabbt i Tbilisi

TBILISI: Det blev en snabb förflyttning från våra nordligare breddgrader till nejderna söder om mäktiga Kaukasus.

Och här har jag nu mer officiellt kunnat inviga vår ambassad.

Det blev trångt värre på invigningsmottagningen, och förvisso ingen anledning att klaga på uppmärksamheten i media.

Också som vår yngsta kvinnliga ambassadör är det uppenbart att Diana Janse redan satt sig ordentligt på kartan är.

Men de skall sägas att detta är ett land där medelåldern på ministrar och viktiga beslutsfattare ligger en bra bit under den i många andra länder.

Sverige har funnits här sedan flera år tillbaka inte minst genom Sida:s viktiga verksamhet, och sedan kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 har vi ju också ett trettiotal svenskar som arbetar i EU:s observatörsmission EUMM.

Mitt i det pressade schemat blev det dock också tid för viktiga politiska samtal. Och den georgiska kulinariska gästfriheten levde upp till sitt väl etablerade rykte.

Viktigt avhopp

STOCKHOLM: Torsdag morgon och snart sedvanligt regeringssammanträde och allmän beredning.

Att Libyens utrikesminister Moussa Koussa nu valt att avgå och lämna landet är utan tvekan en mycket betydelsefull utveckling.

Han har varit utrikesminister något år, men var dessförrinnan under lång tid chef för den omfattande libyska underrättelsetjänsten och dess internationella och inte minst afrikanska operationer.

Under de senaste dagarna vet jag att han haft frekventa kontakter med London, också i syfte att få en lösning av konflikten, och det är uppenbarligen dessa i kombination med frustration över situationen som nu lett fram till denna utveckling.

Betydelsen av att den närmaste kretsen kring Khaddafi på detta sätt börjar att upplösas är uppenbar.

Det är ju en utveckling som denna snarare än ett blodigt militärt avgörande som vi strävar efter att uppnå.

Men nu bär det av mot Rosenbad.

Och dit kommer direkt efter regeringsberedningen Nato:s Anders Fogh Rasmussen för överläggningar med Fredrik Reinfeldt.

Men då måste jag avvika för min snabba utflykt för ambassadinvigning i Tbilisi.

Snabb ambassadinvigning

STOCKHOLM: En dag som började med utrikesnämnden på Slottet för överläggning om Libyen-insatsen och avslutades med att jag på Bromma tog emot Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen som kommit hit för sitt officiella besök i morgon.

Vi har inte träffats sedan i går…

Som det nu ser ut kommer vår Libyen-insats med bl a Gripen-flygplanen att få stöd av samtliga riksdagspartier med undantag av Sverigedemokraterna. Vilka motiv de har att ställa sig utanför vet jag faktiskt inte.

Under eftermiddagen följde jag noga den syriske presidentens Bashirs anförande inför det syriska parlamentet.

Men det blev ett betydligt tunnare anförande än som hade spekulerats om.

Någon brådska med de reformer som är nödvändiga gick knappast att spåra. I stället talades en hel del om olika konspirationer mot Syrien.

Och därmed är det långt ifrån osannolikt att protesterna kommer att fortsätta med en påtaglig möjlighet att konfrontationen stärks.

Syrien behöver en tydlig politisk och ekonomisk reformkurs. Undantagslagarna måste avskaffas också här. Och politiska fångar måste släppas.

I morgon torsdag börjar min dag med sedvanligt regeringssammanträde på Rosenbad med genomgång av det in- och utrikespolitiska läget.

Men därefter styr jag iväg till Tbilisi i Georgien för att i morgon kväll inviga Sveriges nya ambassad där.

Lite tid till politiska samtal hoppas jag också att det kommer att bli, men långt ifrån det som hade planerats, för att nu inte tala om att Baku och Armenien fick skjutas på framtiden.

På fredag morgon skall riksdagen ta ställning till Libyen-insatsen, och som statsråd ansvarig för propositionen kommer jag självfallet att vara på plats för att delta i den debatten.

Men jag lovade min armeniske kollega när vi talades vid i telefon i dag att försöka att komma till Yerevan och Baku så snart som möjligt. Läget i regionen är komplicerat – och förefaller att bli så än mera.

Fokus på Syrien

STOCKHOLM: En dag som inleds med utrikesnämndens sammanträde, men där kalendern i övrigt är relativt tom eftersom jag ju ursprungligen skulle ha inlett min resa till södra Kaukasus i dag.

Under den senaste veckan är det allt mer utvecklingen i Syrien som kommit i fokus.

Ett stort antal människor har ju dödats i samband med demonstrationer i olika delar av landet, och det har också lett till mycket starka reaktioner från EU:s sida.

I dag skall president Assad hålla tal och tillkännage olika reformer, men frågan är om det inte är för sent i ljuset av utvecklingen. En demokratisering borde ha inletts för länge sedan.

Syriens strategiska betydelse är uppenbar. Därmed kan utvecklingen här få avsevärt mer betydande regionala implikationer än vad som gäller i fallet Libyen.

En av utrikesministrarna från regionen jag talade med i London i går sade att han hade 20% av sina tankar på Libyen och 80% på Syrien just nu.

Det är inte svårt att förstå varför.

Hem från London

STOCKHOLM: Allldeles för sent hem från London efter den stora konferensen om Libyen där under dagen. Det är redan väl efter midnatt.

Men konferensen var bra i och med att den nu gav tydligare politisk struktur till de samlade insatserna och operationerna vad gäller Libyen.

Och även om det fortfarande är de militära operationerna som dominerar låg tyngdpunkten i våra diskussioner mycket tydligt på de politiska och humanitära insatserna.

Sveriges besked om att vi kommer att bidra med högst åtta Gripen-flygplan mottogs påtagligt positivt av de olika länderna. Bortsett från det rent militära värdet tillmättes det politiska värdet av Sveriges konkreta bidrag påtaglig betydelse.

I morgon förmiddag sammanträdet utrikesnämnden på Slottet för diskussion i ärendet. Formellt riksdagsavgörande förutser jag kommer att ske på fredag.

Vi hade gärna sett att mandatet för det svenska deltagandet i operationen hade bli bredare, men kan å den andra sidan konstatera att vi nu ser ut att få ett mycket brett parlamentariskt stöd.

Med tanke på att detta är första gången sedan början av 1960-talet som svensk stridsflyg deltar i en internationell operation ligger det självfallet ett betydande värde i detta.

Den informerade erinrar sig dock sannolikt att vår flyginsatserna den gången – med J29 Flygande Tunnan – var inriktad på anfall mot markmål. Och att dessa insatser också blev betydelsefulla för FN-insatsen i dess helhet.

Nu kommer våra insatser att handla om luftövervakning och – hoppas jag – olika former av spanings- och underättelseinsatser. Inte minst dessa senare har mycket tydligt efterfrågats, och även här tror jag att det politiska stödet är mycket brett.

I morgon bitti skulle jag egentligen ha inlett min resa till södra Kaukasus men så blir det nu inte. Utrikesnämndens sammanträde har självklar prioritet i en situation som denna.

Strax iväg till London

STOCKHOLM: Detta har blivit en dag mer dominerad av Libyen än av Arktis även om den ursprungliga avsikten var en annan.

Tack och lov hann jag dock vara med ett tag på vårt Arktis-seminarium ute i Vetenskapsakademins lokaler vid Frescati när våra olika imponerande resurser inom polarforskningsområdet presenterades.

Få vet att vår isbrytare Oden tillhör de tre mest kompenta och kvalificerade forskningsfartygen uppe i de arktiska isarna, och att hennes olika tjänster inte minst när det gäller att kartlägga bottenförhållandena är lika viktiga som de är efterfrågade.

Men sedan ringde den brittiske utrikesministern Hague om de olika förberedelserna för London-konferensen om Libyen i morgon och jag fick kasta mig tillbaka i den materien.

Seminariet i övrigt blev emellertid – har jag hört senare – mycket bra. En god grund för våra fortsatta förberedelser för vårt ordförandeskap i Arktiska Rådet.

Det blev en hel del kontakter med olika utrikesministerkollegor under dagen om förberedelser inför morgondagens möten. Ett betydande antal frågor måste lösas ut.

Mycket av medias uppmärksamhet ligger på möjliga svenska bidrag till genomförandet av säkerhetsrådsresolutionen 1973.

Och förvisso är det betydelsefullt att vi deltar på ett eller annat sätt. Både i substans och när det gäller det politiska stödet i vidare bemärkelse. Åtskillig tid under dagen har ägnats också detta.

Men minst lika viktigt är att vi i London i morgon visar färdriktning och ambition i de politiska och diplomatiska ansträngningarna.

Militära medel är förvisso mycket betydelsefulla – ibland t o m avgörande – men vi skall aldrig glömma att de är metoder för att nå politiska mål och måste fungera i harmoni med andra insatser med samma syfte.

Den information som når oss från Libyen tyder ju på att de inledande flyginsatserna inte bara stoppat Khaddafis offensiv mot Benghazi, utan också bidragit till att hans styrkor succesivt dragit sig tillbaka.

Alldeles självklart är detta positivt och bra och visar att insatsen inte minst med möjligheten att angripa mål på marken när dessa direkt och omedelbart hotar civila och inga andra åtgärder står till buds var och är riktig.

Mycket tidigt i morgon bitti bär det så av till London och mycket sent i morgon kväll återvänder jag från London.

Där kommer jag att delta i bägge de möten som kommer att äga rum för att diskutera främst den politiska inriktningen på de olika ansträngningarna.

Mellan Arktis och Libyen

STOCKHOLM: Så verkar det då ha lossnat nere i Nato-högkvarteret i Bryssel och klarhet skapats om de kommandoförhållanden som också skapar förutsättningarna för att pröva ett vidare deltagande i den militära delen av operationerna under FN-resolutionen 1973.

Men det tog sin tid.

Läsare av denna blogg vet att jag nog hade väntat mig att detta beslutsfattande skulle ha varit avklarat redan i början av föregående vecka. Men också att jag tycker att det är bra att man ordentligt sorterar ut vad som egentligen gäller.

Att följa upp detta blir nu självfallet en viktig uppgift för mig under denna dag liksom olika kontakter för att förbereda deltagandet i morgondagens möten i London i ärendet.

Annars var det tänkt att det skulle vara Arktis snarare än Libyen som skulle dominera denna min dag.

Inför vårt övertagande av ordförandeskapet i Arktiska Rådet i mitten av maj har vi samlat experter och andra för en större genomgång av de olika utmaningar vi kommer att ställas inför i det arktiska området under kommande år.

Och jag hoppas fortfarande få möjlighet att vara med om så mycket som möjligt av dessa diskussioner.

När jag under min vecka i Bryssel diskuterade vår gemensamma grannskapspolitik åt Öster och Söder lade jag ofta till att vi inte skall glömma de långsiktigt allt viktigare frågeställningarna i den höga norden.

Också här måste också EU på sikt ha en politik.

Varierande vecka kommer

STOCKHOLM: Så har jag då kommit hem till Stockholm efter den mångfasetterade veckan nere i Bryssel.

Förutom allt som var planerat för och under den gav den ju också möjlighet till direkta samtal med olika företrädare för Nato med anledning av ställningstagandena om de pågående FN-sanktionerade operationerna i Libyen.

Nu under söndagen fortsätter diskussionerna inom Nato om hur ledningen för och inriktningen av dessa operationer skall utformas. Jag hoppas att de skall nå fram till full klarhet om detta i morgon eller allra senast under tisdagens lopp.

Och därmed blir det ju också möjligt att mer konkret börja fatta beslut om de bidrag Sverige kan ge till dessa delar av Libyen-operationerna.

På tisdag kommer jag så att befinna mig i London på de stora internationella sammandragningar som kommer att äga rum där för att diskutera inriktningen av de kommande insatserna.

Dit kommer också FN:s Ban Ki-moon, Arabförbundet och förhoppningsvis också ledande företrädare för Afrikanska Unionen.

Jag skulle gärna se att de mötena fokuserar mer på de politiska och diplomatiska ansträngningar som kommer att krävas inför och efter det att de direkta militära operationerna har kommit till sitt slut.

Då kommer det att krävas en bred politisk process för att skapa förutsättningar för ett enat Libyen för tiden efter Khaddafi. Utmaningarna så kommer näppeligen att vara mindre än utmaningarna nu.

Inte minst gäller det att förbereda oss på de humanitära utmaningar som sannolikt kommer.

Tre fjärdelar av alla livsmedel i Libyen importeras normalt, men med en handel som i stort sett upphört och en ekonomi som även i övrigt faller samman är det inte svårt att förstå att den situationen mycket snabbt kan komma att bli mycket besvärlig.

Hur dagarna efter tisdagens möten i London kommer att se ut är inte alldeles glasklart.

I planeringen låg ursprungligen en middag här i Stockholm på tisdag kväll med Rysslands förste vice premiärminister Sergey Ivanov.

Vi hade bestämt det sedan ett antal månader tillbaka, men nu hinner jag tyvärr inte tillbaks från London för den middagen. Vi talades vid per telefon i går och kom överens om att leta efter ett annat tillfälle att talas vid.

Att han är i Stockholm beror på att han är ny ordförande i den svensk-ryska s k blandkommitté som möts på onsdag för att diskutera främst ekonomiska frågeställningar.

Hans bakgrund är dock betydligt bredare än så.

Efter denna middag var det meningen att jag skulle bege mig iväg till Georgien, Azerbaijan och Armenien och i samband med det passa på att också inviga våra nya ambassad i Tbilisi.

Och den planeringen ligger fortfarande fast.

Växthus för idéer

BRYSSEL: Det är nog bara att erkänna att bloggandet dessvärre blivit lite eftersatt under de intensiva dygnen här på Brussels Forum.

Det var en fem-sex år sedan detta möte såg sin början. Jag tillhörde dem som då i annorlunda egenskap var med och inspirerade, men det var det energiska arbetet av German Marshall Fund som gjort det till en viktigare och viktigare mötesplats.

I går kväll satt jag på estraden och diskuterade med Kinas biträdande utrikesminister Fu Ying.

Diskussionen var intressant, och det sades en del skarpa saker inte minst om Internet och frihet.

I dag har så samtalen fortsatt, samtidigt som jag passat på att ha olika mer bilaterala samtal. Catherine Ashton, Phil Gordon, Konstantin Gryschenko, Marc Grossman, Ahmed Rashid, Stephan Fuehle, Radek Sikorski, Gordon Brown, Pascal Lamy, Liam Fox – det finns mycket att tala om.

Och till detta skall läggas all intressant personer från tankesmedjor, media och olika viktiga NGO’s och det har blivit ett veritabelt växthus för idéer och tankar.

I morgon förmiddag skall jag så försöka att diskutera hur fortsättningen ser ut i Libyen – en inte alldeles enkel frågeställning – innan det bär tillbaks till Stockholm igen.

Men då har jag ju varit här i Bryssel i så gott som en hel vecka.

Nyttigt och intensivt. Breddande och bildande. Och åtskilliga stenar som satts i rullning.

Tack till Mona

BRYSSEL: Ännu en solig och allt mer vårlik dag randas i denna stad som ju annars mest är känd för sina mer gråmulna dagar.

Toppmötet fortsätter och avslutas under dagen, men innan dels det och dels mina möten drar igång skall jag kort samordna lite olika frågor med Fredrik Reinfeldt.

Hemma i Stockholm lämnar i dag Mona Sahlin över till Håkan Juholt som socialdemokratisk partiordförande och oppositionsledare.

När vi talades vid i andra frågor i går passade jag på att tacka Mona för gott samarbete under hennes år som partiordförande.

Bortom rubrikernas bråk har vi haft ett löpande informationsutbyte i olika frågor där nationens intresse faktiskt måste gå först, och jag har uppskattat både hennes öppenhet och hennes ansvarstagande.

Höstens uppgörelse om Afghanistan-politiken fram till 2014 var ett mer öppet uttryck för detta.

Och trots allt finns det en bred samsyn om grundernsa för vår utrikes- och säkerhetspolitik – vilket aldrig får hindra en öppen och livaktig debatt om frågor där perspektiven kan vara olika eller där avgörandena inte är alldeles självklara.

Internet och Nato

BRYSSEL: Fredrik Reinfeldt sitter fortfarande sent i sina middagsöverläggningar med fokus på Japan och Libyen, medan jag nu avslutar min dag.

Och den har varit både varierande och viktig.

Internet, frihet och ekonomisk utveckling dominerade dagens första timmar med ett anförande på detta tema på konferens arrangerad av Aspen Institute med brett både europeiskt och amerikanskt deltagande.

Att vi har ett nära samarbete och samsyn på USA i denna fråga är naturligt och bra. Ledande Internet-nationer har alla skäl i världen att försöka arbeta tillsammans i dessa frågor.

Samtidigt med den konferensen väntade jag spänt på resultatet av omröstningen i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève.

Här handlade det om USA:s och Sveriges gemensamma initiativ för mänskliga rättigheter i Iran där vi bl a föreslår att en särskild FN-rapportör för att belysa frågan skall utses.

Och som ett resultat av ett omfattande diplomatiskt arbete gick förslaget också igenom!

Det var ett betydande framsteg som vi har all anledning att glädjas över.

Från dessa frågor bar det direkt ut till Nato-högkvarteret för överläggningar med bl a generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen.

Han kommer till Stockholm på torsdag i nästa vecka, men alldeles självklart handlade vårt samtal i dag i hög utsträckning om de insatser som såväl EU som Nato kommer att göra för att förverkliga FN-resolutionen 1973.

Diskussionerna inom Nato går nu i konstruktiv inriktning och jag har all anledning att tro att ett bra resultat kommer att vara klart till de viktiga diskussionerna i London på tisdag i nästa vecka.

Jag kommer självklart att vara i London, och i det sammanhanget hoppas jag att vi också kommer att veta vilka svenska bidrag och insatser som är efterfrågade.

Efter snabb hamburgare följt av bilfärd med Fredrik Reinfeldt för att diskutera Libyen-läget i alla dess dimensioner – han är ju här för EU-toppmötet – fortsatte jag min serie av överläggningar inte minst med olika kommissionärer.

Nu var det främst energikommissionären Oettinger och utvidgningskommissionären Fuehle som stod på programmet.

Och sedan blev det middag med delar av den globala Internet-världen.

I morgon börjar jag med statsminister och fortsätter sedan mina olika EU-samtal innan det är dags för stora Brussels Forum under eftermiddagen och kvällen.

Ständiga möten i Bryssel

BRYSSEL: Mina dagar här flyter undan i rasande takt med möten, sammanträden, anföranden och diskussioner om varandra.

I dag har jag tillbringat åtskillig tid i Europaparlamentet för diskussion inte minst med dess utskott för utrikesfrågor. Diskussioner med det s k AFET-utskottet är alltid stimulerande.

Här möts olika nationella perspektiv med ett gemensamt engagemang för en starkare och tydligare europeisk utrikespolitik.

En del av diskussionen kom alldeles självfallet att handla om den aktuella situationen i Libyen.

Och det blev en diskussion inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från tidigare flygoperationer – jag nämnde Bosnien 1995 och Kosovo 1999 men erinrade också om Israels misstag i dessa avseenden i det senaste Libanon-kriget.

Mot denna bakgrund sade jag att det är bra att man nu ordentligt diskuterar igenom lednings- och inriktningsfrågor för den luftanfallsoperation som det ju i grunden allt mer kommer att handla om.

Det är mycket viktigt att få det rätt – annars riskerar det nämligen att gå mycket snett längre fram.

Den diskussionen pågår just nu i främst Nato-rådet, men sedan blir det fortsatta diskussioner i London i början av den kommande veckan.

Och det är inte bara Sverige som avvaktar den diskussionen innan vi har möjlighet att fatta konkreta beslut om de bidrag vi har möjlighet att ge.

Viktigt inte minst är att olika arabstater känner sig trygga med de arrangemang och den inriktning som man kommer fram till. Annars finns självfallet en risk för att de politiska målen med operationen kommer att bli svårare att uppnå.

På European Policy Center hade jag sedan en lite vidare diskussion om den europeiska säkerhetsstrategin från 2003 och vikten av att uppdatera den till 2013.

Utrikespolitik får inte bara vara den ständiga hanteringen av dagens frågor, utan vi måste sätta in vårt agerande i ett vidare ocxh längre strategiskt sammanhang. Det gäller nog i synnerhet nu när vi håller på att skaffa oss nya instrument för den gemensamma europeiska politiken.

Mitt i allt detta blir det självfallet ständiga samtal med Stockholm om hanteringen av de olika aktuella frågorna.

Sedan en tid tillbaka har vi dagligen videokonferens mellan mitt arbetsrum i Stockholm och våra ambassadörer till EU här nere i Bryssel. Men under de senaste två dygnen har jag suttit på denna ända av videokonferensen och gått igenom olika frågor med mina medarbetare i Stockholm.

Och nu blir det arbetsmiddag med blandade företrädare för EU och Nato.

I morgon kommer så Fredrik Reinfeldt hit för det europeiska toppmötet i morgon och på fredag.

Såväl Japan som Libyen står på agendan för toppmötets middagsdiskussion.

Och jag skulle tro att vi intill dess har lyckats att klara ut en del av frågorena kring främst de senare utmaningarna.

Fortfarande inte alldeles klart

BRYSSEL: Det har varit en intensiv dag av överläggningar här i Bryssel med EU:s Foreign Affairs Council i centrum för min agenda men också med möjlighet till möten utanför den omedelbara EU-kretsen för att få en bättre bild av aktuella frågor.

At Libyen stått i centrum är självklart.

Våra diskussioner i EU-kretsen handlade om de bidrag vi individuellt såväl som kollektivt kan göra för att genomföra säkerhetsresolutionen – UNSCR 1973 på mer tekniskt språk.

Alla underströk att resolutionen har många olika delar.

Minst tid ägnade vi flygoperationerna och mest tid kommande maritima operationer och de humanitära insatserna.

Men vi var eniga om att viktigast och svårast är de politiska insatserna för att försöka att bygga ett fungerande Libyen efter Khaddafi.

Och om att vi måste ägna mer av våra ansträngningar åt att på olika sätt förbereda dessa. Hur skall vi få till srånd en bred nationell dialog om landets framtid?

Att det finns nyanser i uppfattningen om flygoperationerna var tydligt under dagens diskussioner. Främst men inte enbart från tysk sida framfördes olika frågetecken.

Och ingen förnekade komplexiteten i den operation som i detta avseende nu inletts.

Jag har ägnat viss möda åt frågan hur flygoperationen framöver kommer att ledas och inriktas. Det är, enligt min mening, en höggradigt politisk frågeställning som måste få ett snabbt svar.

Ju längre operationen pågår desto mer krävande kommer de mer eller mindre politiska frågeställningar som måste avgöras att vara. All erfarenhet av operationer som dessa pekar entydigt på detta.

Just nu leds de inledande operationerna genom ett så gott som uteslutande amerikanskt system, och det är i och för sig gott och väl. Men USA har gjort klart att dessa mer tydliga bidrag till operationen är påtagligt tidsbegränsade, och att de rätt snart vill lämna över ansvaret.

Jag har svårt att se att det finns något realistiskt alternativ till att då använda Nato:s olika system, samtidigt som det kan finnas skäl att över dessa lägga en politiskt ansvarig nivå som inkluderar de nationer som gör de faktiska bidragen till de faktiska insatserna.

Som det nu ser ut kommer det att ta ytterligare ett antal dygn innan den saken har förutsättningar att sorteras ut.

Och det är i och för sig inget avgörande problem.

USA är fortfarande fullt ut inne i operationen, och de resurser som finns för att klara av de uppgifter som kan identifieras förefaller för ögonblicket att vara fullt tillräckliga även om det kan finnas brister i vissa specialfunktioner.

Annorlunda kan det bli lite längre fram. Men det klarnar knappast förrän ledningsstrukturerna och inriktningen av operationen klarnat. Då måste mål, medel och resurser åter harmonieras.

I slutet av förra veckan hade jag trott att det skulle ske i början av denna vecka. Nu tror jag snarare att vi talar om slutet av veckan.

Under tiden fortsätter de pågående operationerna att successivt reducera Khaddafis militära förmåga, och det är självfallet alldeles utmärkt.

Men våra diskussioner i dag har inte enbart handlat om detta.

Elfenbenskusten, Bahrain, Yemen… just nu är det knappast brist på kriser.

Och så satte vi upp ytterligare 19 personer med direkt ansvar för förtrycket i Vitryssland på vår sanktions- och spärrlista.

Vi värnar våra värderingar – åt Öst liksom åt Syd.

För tidigt att bedöma

STOCKHOLM: På något sätt misstänker jag att den kommande veckan för min del kommer att gestalta sig lite annorlunda än vad jag hade planerat för.

Men i dessa dagar är det klokt att segla med lösa skot.

Arla i morgon bitti bär det i alla fall iväg till Bryssel för möte med EU:s utrikesministrar. Att det är situationen i och kring Libyen som kommer att dominera våra diskussioner krävs det ju ingen större fantasi för att inse.

Därefter var min ursprungliga plan att tillbringa resterande delen av veckan i Bryssel. I stället för att pendla fram och tillbaka var det lika bra med en utlokalisering till vår största utrikesrepresentation.

På torsdag utbryter ordinarie toppmöte med stats- och regeringscheferna och fram mot helgen dessutom det s k Brussels Forum med olikas diskussioner kring de utrikespolitiska utmaningar vi står inför.

Och dagarna däremellan är för min del inplanerade dels för möten med en rad olika kommissionärer som sysslar med olika frågor som påverkar våra relationer med omvärldens och dels för anföranden såväl på European Policy Center som på en större konferens som Aspen Institute ordnar om Internet- och frihetsfrågorna i världen just nu.

Hur det nu kommer att bli med allt detta återstår att se.

Utvecklingen i och kring Libyen och genomförandet av UNSCR 1973 kommer nog att kasta ikull ett och annat.

Under dagen har jag haft en del kontakter om hur länder i den koalition som nu svarar för de militära operationerna ser på den närmaste utvecklingen, och i Bryssel blir det naturligt med närmare kontakter också med Nato:s struktur där för att höra deras bedömningar.

Alldeles självklart kommer också Sverige att stödja genomförandet av resolutionen på det sätt och med de resurser som vi är bäst på.

Resolutionen har ju en rad olika delar, även om det just nu är de mer militära som dominerar händelseutvecklingen.

Och det kan ju inte uteslutas att frågeställningar kring detta kommer att påkalla min närvaro också i Stockholm under de kommande dygnen. Den som lever får se.

Vad gäller utvecklingen i och kring Libyen har jag inte mycket att tillägga i förhållande till vad jag skrev i går kväll. Förloppet har hitintills utvecklats ungefär som väntat.

Men de närmaste dygnen blir viktiga – kommer det då att komma några mera bestämda tecken på att utvecklingen gått in i andra och mer positiva banor i Libyen, eller kommer vi att stå inför ett mer utdraget förlopp av också militärt dominerad konfrontation?

Om detta är det för tidigt att ha någon uppfattning.

Nu har det börjat

STOCKHOLM: Just nu är jag nog mest spänd över resultatet av den viktiga folkomröstningen i Egypten.

Att man fick hålla vallokalerna öppna en timma längre än beräknat visade det stora engagemanget för den demokratiska utvecklingen.

Och resultatet är på intet sätt givet.

Annars har det självfallet varit början av de militära operationerna i enlighet med FN-resolutionen 1973 som varit i fokus.

Mot kvällen kom rapporter om att franska flygattacker slagit ut ett antal av Khaddafis stridsfordon i östra Libyen.

Alldeles utmärkt.

Min förhoppning är nu att dessa operationer har en sådan inledande styrka att de på ett avgörande sätt förändrar den politiska situationen i landet. Och i det avseendet tror jag att de närmaste dygnen är de viktigaste.

Kring nästa helg eller så kommer det att vara möjligt att bedöma den saken.

Då vet vi om vi fått en avgörande förändring av situationen – och är på väg in i ett mer politiskt skede – eller om det då finns risker för ett mer utdraget också militärt skede.

So oder so torde dagen innebära att de risker som möjligen kunde ha funnits mot Benghazi nu har reducerats högst avsevärt. Jag tror att det även tidigare hade varit svårt för Khaddafi att återta denna stad – som historiskt egentligen alltid varit mot honom – men nu är nog svårigheterna betydligt mycket större.

Min gissning skulle vara att han nu försöker konsolidera kontrollen över det han nu mer eller mindre har kontrollen över.

Och den avgörande frågan för den kommande veckan är om han kommer att klara av det i den nya situationen med flygattacker riktade mot hans styrkor och baser.

Jag utgår från att dessa attacker mycket tydligt inriktas på att förhindra att så blir fallet. Det borde mycket väl gå att förena med FN-resolutionens officiella målsättning att skydda civilbefolkningen.

Hur dessa operationer nu kommer att inriktas och ledas förblir en mycket viktig fråga – i synnerhet om de blir mer utsträckta i tiden.

Jag hade utgått från att det skulle ske inom ramen för Nato. Fördelarna med det hade varit uppenbara.

Nu verkar det mer osäkert. Och därmed infinner sig ett antal frågetecken som jag hoppas kan rätas ut relativt snabbt.

Militärt våld tjänar alltid politiska syften. Och det är genom att definiera dessa som de militära insatserna kan inriktas på bästa sätt.

FN-resolutionen talar om att skydda civilbefolkningen. Men de politiska mål vi satt upp i diskussionerna inom EU går självfallet längre än så.

Så det är viktigt att veta såväl hur den militära ledningen för dessa operationer nu kommer att utformas som – än viktigare – hur den politiska ledningen och inriktningen av dem kommer att ske.

Det handlar ju om att inrikta insatserna så effektivt som möjligt för att uppnå de mål som sätts upp.

Efter de inledande attackerna innan mörkrets inbrott i dag kommer vi alldeles säkert att se mer i morgon. Nattens anfall med kryssningsrobotar – sannolikt främst mot flygbaser – kommer då att ha haft sin effekt.

Och sedan kommer styrkan i attackerna successivt att byggas upp.

Allt i syfte att uppnå de politiska mål som formuleras.

Viktigt steg i Egypten

STOCKHOLM: Snön har kommit tillbaka i Stockholm, men det är i alla fall en vackert solig dag.

Och jag skall strax iväg till TV4 för att i allt väsentligt diskutera utvecklingern i och kring Libyen.

Men denna är en del av den vidare utvecklingen i regionen.

I dag har Egyptens folk möjlighet att gå till valurnorna och fritt säga antingen Ja eller Nej till de begränsade författningsändringar som nu föreslagits.

Och därmed är detta en viktig dag i den demokratiska revolutionen i arabvärlden.

Resultatet blir intressant – och det är inte givet hur det kommer att bli.

Många av de som bar upp protesterna på Tahrir-torget uppmanar nu till en Nej-röst.

De anser att förändringarna är för begränsade och att schemat för övergång till demokrati har betydande brister.

Detta medan t ex Muslimska Brödraskapet och resterna av Mubaraks gamla maktparti NDP uppmanar till en ja-röst.

Så det handlar om ett spännande och viktigt val som kommer att avgöra hur den fortsatta demokratiska övergången i detta arabvärldens ledande land kommer att ske.

Att genomföra resolutionen

STOCKHOLM: Denna dag har alldeles självklart dominerats av de olika frågeställningarna kring genomförandet av UNSCR 1973.

Viktigt att notera är att det är en mycket bred resolution.

Att mycket av uppmärksamheten fokuseras vid mandatet att använda alla nödvändiga medel för att skydda civila, och införa en flygförbudszon, är måhända naturligt. Det är ju här de rent militära maktmedlen kommer in.

Men resolutionen har en betydligt större bredd än så. Och det är viktigt att vi inte förlorar det perspektivet.

Jag har under dagen haft utförliga samtal inte minst med mina nordiska kollegor om olika aspekter på detta. Men också informerat oppositionen i riksdagen.

Att Danmark och Norge omedelbart är i en annan situation än Sverige och Finland när det gäller konkret integration i konkreta förberedelser är uppenbart.

I Köpenhamn ger Folketinget redan i kväll ett mandat för deltagande med fyra F16 i en operation som också kan inkludera precisionsanfall mot olika mål i Libyen. Mediarapporter till trots har Norge ännu inte fattat något beslut i ärendet.

Det möte som sammankallats i Paris i morgon kommer att fokusera på de mer omedelbara aspektera av genomförandet av resolutionen 1973. Vi tillhör inte de länder som inbjudits att delta, men har varit i kontakt i alla fall.

Om jag tidigare sagt att jag utgått från att en flygkontrollzon kommer att hanteras inom ramen för Nato med medverkan av partnerländer ter sig detta just nu mindre säkert. Vi får nog avvakta de ställningstaganden som kommer att ske inom Nato under början av nästa vecka.

Vi är i ett tidigt skede, men några förfrågningar om deltagande med olika resurser har ännu inte kommit till Sverige, och jag förväntar det knappast heller under de närmaste dygnen.

Men självfallet har också vi en roll i genomförandet av de olika delarna av också denna resolution av säkerhetsrådet.

Sanktionspolitiken skärps nu ytterligare. Humanitära insatser kommer att behöva både breddas och fördjupas. Och vi behöver en djupare diskussion om den politiska strategi som måste följa på det successiva genomförandet av denna resolution.

Den frågan kommer alldeles säkert att stå i centrum när vi åter möts i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Mycket kommer alldeles självklart att bli beroende av den faktiska utvecklingen i Libyen självt.

Om den kan vi bara spekulera.

Khaddafis utrikesminister har sagt att man nu accepterar en vapenvila, men samtidigt är det uppenbart att strider fortsätter och i kväll kommer t o m uppgifter om någon form av framryckning mot Benghazi. Situationen är – som väntat – oklar.

Vi står bara i början av ett nytt skede.

Välkommen UNSCR 1973

STOCKHOLM: Självklart har jag varmt välkomnat resolutionen 1973 från FN:s säkerhetsråd. Utvecklingen i Libyen går nu in i ett nytt skede.

Resolutionen går avsevärt längre än bara den flygförbudszon som också är en del av denna.

Att enskilda länder eller grupperingar av sådana nu ges möjlighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra övergrepp på civilbefolkningen ger möjligheten till direkta militära ingripanden mot t ex Khaddafis stridsvagnar och artilleri.

Och jag skulle tro att enbart hotet om sådana nu kommer att innebära att Khaddafis försök att rycka fram mot Benghazi kommer att upphöra.

Det bör noteras att resolutionen också innehåller ett krav på omedelbart eld-upphör i alla de interna stridigheterna i landet.

I morgon samlas i Paris företrädare för ett antal nationer med kapacitet att genomföra också de mer robusta militära delarna av resolutionen. Och i övermorgon infinner sig – om tidigare planer inte ändras -i Tripoli den delegation från Afrikanska Unionen som tidigare aviserats.

Genomförandet av en flygförbudszon förbereds nu inom Nato.

Det handlar om en rätt omfattande operation som ställer betydande krav på samordning och planering. Att fullt upp genomföra den kommer med all sannolikhet att ta någon eller några veckor. Den kan komma att föregås av att man slår ut de relevanta delarna av det libyska luftförsvaret.

Huruvida någon förfrågan kommer att komma från Nato om svensk militär medverkan i denna operation vet vi inte.

Kommer en sådan förfrågan kommer vi självfallet att ta ställning till den. Jag har tidigare här redogjort för en del av de överväganden som i så fall blir aktuella.

Vi vill mera!

STOCKHOLM: En dag med krishantering utöver det vanliga. Vart man än vänder sig verkar det vara kris just nu.

Japan var självfallet fortsatt i centrum inte minst efter det att vi under natten haft anledning att skärpa våra bedömningar.

På regeringssammanträdet hade vi en bred genomgång av läget från olika utgångspunkter.

Och det handlade då också om våra ansträngningar att ge bättre möjligheter för de som så önskar att lämna Tokyo-området. Vi arbetar tillsammans med de övriga nordiska länderna.

Men självfallet diskuterade vi också en del av de vidare aspekterna av den japanska katastrofen och vad vi kan göra.

Men även situationen i Libyen och den vidare regionen diskuterades.

Senare hade Fredrik Reinfeldt en redovisning för riksdagen av EU-toppmötet om Libyen i fredags och dess slutsatser.

Och ännu lite senare hade jag riksdagsdebatt i samma ämne.

Föga förvånande var vänsterns Lindhe och socialdemokraternas Ahlin mer intresserade av att attackera mig än av att diskutera vad vi kan göra för att bli av med Khaddafi. De viftade vilt med Expressens gravt förvridna story.

Men för mig är utrikespolitiken viktigare än inrikespolitiken just nu. Och situationen kräver faktiskt ett visst allvar.

Jag gjorde klart att vi hoppas på ett beslut i FN:s säkerhetsråd som ger möjlighet till mer effektiva åtgärder än bara en flygförbudszon.

En sådan räcker inte. Jag vill ha mer.

Vi hade en flygförbudszon över Srebrenica. Högt över. Det hjälpte föga.

Det är stridsvagnar och artilleri och massakrer på marken som vi måste stoppa.

Men sedan handlar det om att hjälpa människor i nöd och att bygga ett nytt Libyen.

Jag talade om att stoppa, om att hjälpa och om att bygga.

Nu får vi se vad som händer i New York. Jag har en känsla av att det är på väg åt rätt håll.

Sedan kan herrar Lindhe och Ahlin stå där och vifta med Expressen.

Jag tror att intresset för det kommer att vara rätt begränsat. Verklig politik handlar om verkliga saker. Och om att försöka att uppnå verkliga resultat.

Just nu är FN:s säkerhetsråd avgörande.

Sedan kommer mer handfasta insatser.

Och sedan hjälpa och bygga.

Kolla aldrig en bra story!

STOCKHOLM: Jag ser att Expressen i dag försöker sig på en story om att jag lånat pengar av Khaddafi.

Men det är självfallet fel.

Deras krok för påståendet är att de hävdar att Lundin Oil när jag satt i styrelsen för ett decennium sedan lånade pengar av en bank med knytning till Khaddafi.

Men det är fel.

Så här var det.

Dåvarande Lundin Oil skissade på en finansieringslösning i samband med att oljefältet En Naga i Libyen skulle byggas ut och sättas i produktion.

Drt handlade om ett lån från stora banker i Bahrain.

Denna finansieringslösning gjordes därför att Libyens statliga oljebolag inte kunde betala sin del av utbyggnadskostnaderna och därför undersökte man lösning för att de, via ett banklån, skulle kunna betala sin del av investeringen.
 
Men denna lösning utnyttjades aldrig.

Det togs aldrig något lån – vilket Expressen säkert vet, men väljer att inte redovisa.

Företaget valde i stället att – av olika skäl – helt lämna Libyen.

Så var det med den saken.