Arméns roll är över

Vid midnatt skrivs lite av europeisk samtidshistoria när den brittiska arméns roll när det gäller ordningen i Nordirland upphör.

Det var 38 år sedan Harold Wilsons regering fann det nödvändigt att sända arméförband till Londonderry på Nordirland – Derry för republikanerna – för att skydda katolikerna där när gamla motsättningar på nytt bröt fram.

Det var en brutal och oförsonlig konflikt.

Jag har genom åren varit med om åtskilligt – men nog inget så skrämmande som den tystnad i natten på Belfastförorternas gator i början på 70-talet som bara väntade på prickskyttens första skott. Alla vi i mörkret och tystnaden visste att det första skottet alltid träffade.

Sedan dess har denna konflikt gått genom många faser. De ultranationalistiska terroristerna i de olika varierande inkarnationerna av IRA har med sina våldsdåd försökt att diktera framtiden. Och de kom att framkalla ett lika bestialiskt motvåld från protestantiska extremister. Men till slut blev det ändå den politiska processen som – efter åtskilliga bakslag – tog överhanden.

Alla torde också vara ense om att det faktum att Irland och Storbritannien integrerats i den Europeiska Unionen varit av betydelse. Gränsers betydelse har suddats ut i hela Europa – också på den gröna ön.

Och medan de sex nordliga grevskapen – det Ulster som lyder under London – tidigare vara rika och välmående i förhållande till det fattigare övriga Irland, har inte minst det senaste decenniet inneburit en radikal förändring. I dag är Republiken Irland rikare och välmående än Nordirland – framgångsrik skatte- och utbildningspolitik i förening med medlemskapet i EU har betytt oerhört mycket.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Londonderry/Derry är i dag en mer separerad stad än den var då. Men freden är i alla fall återställd. Och demokratin och den europeiska integrationen ses som fredsinstrumenten framför andra.

Den brittiska arméns roll är över vid midnatt.

Och det finns många lärdomar att dra av dessa 38 mycket långa år.

Att uthållighet är avgörande. Att våldet aldrig får accepteras. Att till slut alla måste vara med i en fred som skall vara varaktig. Att rättsstatens fördelar långsiktigt betyder långt mer än dess kortsiktiga komplikationer. Att fred ytterst byggs i enskilda människors övertygelse.

Zimbabwes tragedi

Så har en ny sommarvecka redan hunnit att ta sin början. Och man märker att det är nu som det övriga Europa börjar att riktigt på allvar gå på semester.

Läser med stigande förfäran om utvecklingen i Zimbabwe. Mugabe-regimens politik driver där fram en humanitär tragedi av mycket stor dimension när man systematiskt förstör landets ekonomi.

Med närmast stalinistisk glöd har man infört total kontroll av alla priser i ett försök att stoppa den hyperinflation man själv skapat. Säkerhetstjänst och milis har redan arresterar tusentalet affärsidkare. Och resultatet har självfallet blivit att varuproduktionen avstannat, liksom importen av livsmedel och annat. Hyllorna i butikerna gapar tomma.

Ekonomin – och därmed samhället – närmar sig raskt ett sammanbrott.

Allt eftersom repressionen ökar och ekonomin mer eller mindre kollapsar – allt följden av politiska beslut! – ser människor ingen annan möjlighet än att fly. Det talas om att kanske 5 000 människor om dagen nu flyr landet. Och som vanligt i situationer som dessa är det de som redan har det svårt som drabbas allra hårdast.

Åter kan vi bara hoppas att de afrikanska staterna själva – och då inte minst Sydafrika – ser sitt ansvar att påverka utvecklingen. Ett totalt sammanbrott i Zimbabwe är ett totalt sammanbrott som drabbar många.

Ingmar Bergman

Från Fårö sveper nu budet om Ingmar Bergmans bortgång över världen.

Ärat hans namn flög över världen. Han var utan tvekan en av vår tids över världen mest kända och aktade svenskar. Hans kulturella skapande var i genuin mening banbrytande. Hans namn kommer alltid att vara bland de allra främsta när filmkonstens historia skrevs.

Det var ett sant priviligium att under några decennier ha möjligheten att gå till Dramaten vid Nybroplan och kunna se en av de uppsättningar som han regisserat. Även de äldsta av dramer kunde han göra till någonting nytt, spännande och stimulerande.

Den f d säkerhetspolitikens f d dolda livlina

Lite av antydan till säkerhetspolitisk diskussion har det faktiskt blivit mitt i den allmänna sommarstiltjen, även om den kanske mer fokuserats på budgeten för försvaret än på inriktningen av säkerhetspolitiken.

Till inriktningen av säkerhetspolitiken kommer det att finnas anledning att återkomma under hösten. Försvarsberedningen väntas komma med sin värdering av läget – inklusive utvecklingen i Ryssland – i november.

Men även om det viktigaste är att blicka framåt finns det anledning att också blicka bakåt på den politik som var. Och om den har ju debattens vågar stundtals gått rätt höga.

I dagens SvD har Mikael Holmström en rescension av Robert Dalsjös doktorsavhandling av Sveriges dolda säkerhetspolitiska livlina till Nato under det kalla krigets kallaste decennier. I och med den får vi ju nu veta betydligt mer än vad mer officiösa framställningar tidigare har velat att kännas vid.

Men sanningen är trots allt sanningen – och det även om den inte skulle passa i tidigare omhuldade teser.

En växande värld

Det finns all anledning att också då och då notera det som går bra i vår värld – annars består en utrikesministers dag mest av kriser och utmaningar.

Och till avdelningen av sådant som går bra hör just nu utan tvekan den globala ekonomin.

I veckan visade IMF:s senaste uppdatering att världsekonomin väntas fortsätta att växa i en årstakt på över 5 % både 2007 och 2008 och världshandeln under samma år förväntas öka med över 7 % om året.

Alls icke illa.

Värt att notera vad gäller prognosen är att EU under dessa år förväntas växa starkare än USA. Under ett antal år har det ju varit tvärt om.

Norra Europa växer tydligt, och till detta norra Europa får nu läggas ett Tyskland där inte minst företagens omstruktureringar skapat en klart bättre konkurrenskraft. Och de nya medlemsstaterna fortsätter att växa starkt.

Värt att notera är också att den starkaste tillväxten ligger i länder som Indien, Kina och Ryssland. Här har IMF justerat upp sina prognoser ordentligt. Turkiet skulle kunna läggas till den listan.

Globaliseringen fortsätter således i snabb takt. Allt fler människor lyfts ur fattigdom. Allt fler nationer får bättre möjligheter.

Förtryck i Belarus

Mitt i sommaren fortsätter förtrycket av de som vågar tycka annorlunda i Belarus.

27 juli ses av den demokratiska oppositionen som självständighetens dag, eftersom det var denna dag 1990 som Belarus förklarade sig självständigt från Ryssland. Men för dagens auktoritära regim betyder denna dag intet.

Vi har starka skäl att fördöma den serie av arresteringar som skett i främst Minsk under den senaste veckan. Ledarna för ungdomsoppositionsgrupper Pavel Severinets och Alexei Shein har dömts till 15 dagars fängelse, men åtskilliga andra har också varit föremål för regimens förtryck i uppenbart syfte att förhindra manifestation på och kring 27 juli.

På nytt påminns vi om denna repressiva och auktoritära regim i vårt eget närområde. Skall den hysa något hopp om öppning till det övriga Europa måste den omedelbart upphöra med övergrepp mot de medborgerliga fri- och rättigheterna av den art vi åter sett under den senaste veckan.

Sommar och läsa

Sommarstiltjen håller tack och lov i sig. Men några samtal med utrikesministerkollegor i olika ärenden blev det i alla fall under dagen.

Annars innebär ju sommaren lite av en möjlighet att klara av böcker som samlats på hög.

I går var jag färdig med Edward Luce’s ”In Spite of the Gods – the Strange Rise of Modern India”. Med sitt breda perspektiv på Indiens utveckling utan tvekan mycket läsvärd.

Utan att förstå också den mångfasetterade miljardnationen Indien kan vi inte förstå den nya värld som håller på att träda fram.

Men nu är jag i färd med att avsluta Lars Ericsson Wolkes biografi över Johan III. En välskriven och intressant skildring av en av våra mindre kända kungar – inte minst av de vidlyftiga ambitioner i Östersjöområdet som sedan kom att föra direkt in i den svenska stormaktstiden.

Nästa på listan blir Walter Isacssons biografi över Benjamin Franklin. Den plockade jag upp i USA förra sommaren men den har blivit stående i sommarbokhyllan sedan dess. En fascinerande person i en fascinerande tid.

Och så hoppas jag att jag hinner läsa om Robert Graves bok om Belisarius – den berömde romerske generalen under kejsaren Justinianus borta vid Bosporen under det olycksbringande femte århundradet. Det var åtskilliga år sedan jag läste den första gången, men den tillhör utan tvekan klassikerna i sin skildring av denna tid.

Annars blir det nog mest papper från UD.

Sommarstiltje

Rätt lugnt nu. Slutet av juli är väl Sverige som allra minst aktivt. Och efter måndagens möte i Bryssel går också tempot i EU-politiken mycket snabbt ner.

Lite efterdyningar kring måndagens nya inriktning av arbetet med Kosovo. Telefonsamtal om lämpligt europeiskt namn i den kommande trojkan. Och senare handlar det ju om innehållet i de samtal som skall följa.

Nya kvartettsändebudet Tony Blair på sin första resa i Mellersta Östern i denna hans nya egenskap. Och i morgon i London samlar han några personer – bl a från UD – för att diskutera uppföljningen.

Internationellt just nu ökad fokus på den stora mängden flyktingar från Irak. Vi har alla ett stort intresse av att situationen där stabiliseras. Fokus också på det faktum att ca hälften av de flyktingar från Irak som kommer till EU kommer till Sverige.

Men i övrigt mest sommar. Som det skall vara.

Europeisk solidaritet

När nu de sjuksköterskor från Bulgarien som dömts till döden i  Libyen är hemma igen finns det anledning att se lite på politiken bakom detta.

Det handlar om europeisk solidaritet – och europeisk effektivitet.

Hade Bulgarien och dess myndigheter stått ensamma i denna fråga hade sannolikt inte mycket åstadkommits. Men nu kom EU i dess helhet att engageras i ett omfattande diplomatiskt arbete som i dag kröntes med framgång.

Det är tryggare att vara medlem i EU i en värld där det finns så mycket av otrygghet.

Den tydliga lärdomen kan dras av dagens glädjescener i Bulgarien.

Bra i Bryssel

Ministerrådsmötet i det lite småregniga Bryssel i går blev faktiskt riktigt bra.

Sverige var väl representerat. Cecilia Malmström var där inte minst för öppnandet av den viktiga regeringskonferensen om det nya fördraget. Och Sten Tolgfors för de likaledes viktiga diskussionerna om de internationella handelsförhandlingarna.

Naturligt i anslutning till mötet var självklart att kommentera valresultatet i Turkiet. Och det välkomnades tydligt och kraftfullt av alla som kommenterade. En seger för demokratin i Europa i dess helhet.

Mycket av mötet kom att domineras av diskussionerna om hur situationen med Kosovo skall hanteras.

I dagsläget saknas förutsättningar för ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Det kan beklagas, men det är en realitet.

Nu har vi enats om att inleda en ny period av genuina förhandlingar i frågan. Det innebär inte att allt skall göras om från grunden – förslaget från Ahtisaari kan fortfarande vara en bas – men det innebär heller inte att slutresultatet i alla delar är dikterat i förväg.

Det blir en trojka med en företrädare för vartdera EU, USA och Ryssland som kommer att föra förhandlingarna.

Modellen är inte ny. Så var det med de förhandlingar om Bosnien som förde fram till Dayton-avtalet 1995. Så var det också med de mindre lyckade förhandlingarna om Kosovo i Rambouillet 1998. Att de inte lyckades hade dock inte med den delen av förhandlingsmodellen att göra.

Höstens fyra månader kommer att vara den avgörande perioden. Och fram mot slutet kan det mycket väl tänkas att det blir en Dayton-liknande konferens. Men om detta är det i dag alldeles för tidigt att ha någon bestämd uppfattning.

Till bilden hör också att det sannolikt kommer att vara val i både Kosovo och Serbien under denna period.

Samtidigt med att vi satt i Bryssel och diskuterade denna nya inriktning var företrädare för Kosovos förhandlingsteam i Washington och informerades om att det kommer att bli denna nya förhandlingsperiod. Väl fungerande transatlantiskt samarbete denna dag.

Utöver detta handlade våra diskussioner om slutförhandlingarna om de bulgariska sjuksköterskorna i Libyen – det lyckades efter månader av ansträngningar! – situationen i Mellersta Östern samt möjliga stabilitetsoperationer av FN och EU i Sudan och Chad.

Således ett riktigt bra möte.

Europeisk framgång i Turkiet

Det blev en riktig rejäl seger för det regerande AK-partiet i det turkiska valet. Och jag har ingen anledning att göra annat än att varmt välkomna det resultatet.

Turkiet får nu en ny reformvänlig regering med ett starkt ekonomiskt program. En regering inriktad på processen mot den Europeiska Unionen och de ytterligare demokratiska reformer som detta förutsätter.

Att de extrema nationalisterna kommer in var knappast oväntat. Men i grunden förefaller inte väljarna ha trott vare sig på antydningarna om någon dold islamistiska agenda eller någon internationell komplott för att bryta upp landet. Och de som trott att militärens uttalande skulle kunna mildra AKP-partiets stöd har också fått bita i gräset.

Att oberoende röster liksom mer uttalat kurdiska företrädare nu kommit in bidrager till bilden. Förhoppningsvis skapar detta grunden för en demokratiskt väl förankrad lösning också i den kontroversiella presidentfrågan.

Det finns skäl att tala om att den europeiska demokratin nu har konsoliderats i landet.

Nu gäller det för en ny turkisk regering att tydligt och tidigt visa att man är fast besluten att fortsätta på den inslagna reformkursen.

Sommarmöte i Bryssel

I morgon – mitt i sommaren – bär det så av till Bryssel för möte med bl a EU:s utrikesministrar i morgon.

Och med på färden finns såväl Cecilia Malmström som Sten Tolgfors. Tillsammans har vi en tung agenda i Bryssel.

För Cecilias del handlar det allra främst om den formella starten på den s k regeringskonferens som skall slutföra arbetet med fördraget om reformering av EU:s institutioner.

Och för Sten om världshandelsförhandlingarna. Dels middag med handelsministrarna söndag kväll och därefter diskussion på det formella ministerrådet på måndag.

För min del blir det först informell middag på söndag kväll med den nye brittiske utrikesministern David Miliband. Det är han som inbjudit Miguel Moratinos från Spanien, Massimo d’Alema från Italien och mig för en informell diskussion.

Han har redan varit i Berlin och Paris och träffat sina kollegor, och nu är det oss han vill träffa. Och det blir med all säkerhet intressant.

På måndag drar så det formella mötet igång. Först har jag dock ett bilateralt möte med Cyperns nya utrikesminister.

Mycket står på dagordningen. Jag skulle tro att tyngdpunkten kommer att ligga på Mellersta Östern, Kosovo och Sudan/Chad.

Förutsatt är att diskussionen om Kosovo och vad vi skall göra där kommer att ske på utrikesministrarnas informella lunch. Det brukar bli en ganska så utdragen historia, och jag har inga skäl att tro att det kommer att bli ett undantag på måndag.

Mer om detta längre fram – om det nu finns någon som är intresserad mitt i den nordiska sommaren.

Betydelsen av datum

Jag ser i bladen att premiärminister Ceku i Kosovo antytt att området kommer att utropa sin självständighet den 28 november i år.

Kanske det. Om jag inte missminner mig utropade Kosovo självständighet för mer än ett decennium sedan.

Men det avgörande är självfallet inte deklaration av den typen utan om de erkänns av andra stater eller inte. Och så länge Kosovo lyder under FN:s säkerhetsråd är det folkrättsligt långt ifrån okomplicerat.

På Balkan – liksom annorstädes – har dock datum sin alldeles speciella symbolik.

Den 28 november är den albanska flaggdagen och Albaniens nationaldag. Valet av just detta datum har därmed en symbolik som kanske inte i alla delar är alldeles lycklig.

Det var den 28 november 1443 som den albanske nationalhjälten Skanderbeg erövrade staden Kruga i mellersta Albanien från de osmanska trupperna och för första gången hissade den albanska flaggan.

Och det var – alls icke av en slump – den 28 november 1912 som Albanien deklarade sin självständighet från det osmanska väldet under det då pågående balkankriget. Först i och med freden 1913 kom dock staten att erkännas av omvärlden genom ett fredsfördrag i Florens.

Datum skall man hantera med en del försiktighet i den delen av Europa. De leder alltför lätt bakåt till gamla konflikter som därmed riskerar att få ny aktualitet.

Är det någonting regionen behöver är det i stället att blicka framåt.

Ryssland och Europa

Lite av säkerhetspolitisk debatt har det faktiskt blivit i bladen denna sommar, om än mer grundad på enstaka händelser än på annat.

I dagens SvD har jag ett tillrättaläggande av några missuppfattningar i Bo Pellnäs artikel i samma blad för två dagar sedan, och lägger till detta några synpunkter på utvecklingen i Ryssland och de europeiska relationerna med den ryska ledningen.

Mycket mer än vad som ryms i en snabb replik i en debatt skulle förvisso kunna säga, men till det kommer det att finnas många möjligheter.

Jag tror att vi kommer att få en mer intensiv diskussion i dessa frågor i Europeiska Unionen under de kommande månaderna. Inte minst kommer vi att försöka att stimulera en sådan. Redan på måndag kommer vi i Bryssel kort att diskutera den senaste utvcecklingen i Litvinenko-fallet.

Denna diskussion kommer att ske också mot bakgrund av valen till den ryska duman i december och valet av ny president i mars nästa år.

Manövrerandet inför dessa skapar en ny osäkerhet inom och om den ryska politiken just nu.

I övrigt kan bara denna fredagsmorgon noteras att den europeiska utrikespolitiken ännu inte tagit riktig semester.

I dag är den ryske utrikesministern Lavrov i Berlin – där kommer både CFE och Kosovo att diskuteras – och den franske utrikesministern Kouchner i Lissbon.

Turkiets val

Fyra dagar kvar till det viktiga valet i Turkiet nu på söndag. Debatten om vad olika valresultat kommer att innebära är intensiv.

Landet har gjort imponerande framsteg i det demokratiska reformarbetet inte minst sedan dagens AK-regering trädde till efter valet 2002. Också ekonomiskt är Turkiet i dag ett land som imponerar allt mer.

I en intervju i dagarna talar ekonomi- och Europaministern Babacan om ambitionen att inom ett och ett halvt decennium göra Turkiet till en av de tio största ekonomierna i världen.

Men trots framgångarna har stämningsläget dessvärre förändrats på grund av utvecklingar utanför Turkiets kontroll och ansvar.

Med en endast obetydlig överdrift kan sägas att stora delar av turkisk opinion i dag känner sig förrådda av USA och avvisade av Europa.

Man har svårt att förstå att USA tolererar den kurdiska terroristorganisationen PKK:s baser i norra Irak. Och man känner iskylan från såväl Frankrike som från debatten i andra länder om att stänga dörren till det europeiska samarbetet.

Och att det nationalistiska MHP-partiet och det knappast så mycket mindre nationalistiska s k socialdemokratiska partiet CHP går framåt i det klimatet är dessvärre inte ägnat att förvåna.

Dock tyder det mesta på att AKP under premiärminister Erdogan kommer att konsolidera sin position som det tydligt ledande partiet. Och de har förvisso levererat imponerande och viktiga resultat under de senaste åren.

Men först på söndag kväll vet vi. Och därefter finns det anledning att börja diskutera vad valresultat kan komma att leda till.

So oder so är det ett av Europas allra viktigaste val detta år. Turkiets val av väg har djupgående konsekvenser för Europa i dess helhet.

Viktiga framsteg

Mitt i alla bekymmer som närmast per definition upptar en utrikesministers dag – världen är tyvärr sådan; se t ex det bestialiska mordet i Bulgarien – finns det ju anledning att markera de framgångar som faktiskt sker.

När IAEA nu verifierar att Nordkorea stängt ner inte bara reaktorn utan också andra anläggningar – upparbetningsanläggningen i synnerhet – i Yongbyon är det ett högst betydelsefullt framsteg.

Den multilaterala diplomatin med USA:s biträdande utrikesminister Chris Hill – vi kämpade gemensamt med diplomatin på Balkan en gång i världen – och en stark roll för Kina har visat sig framgångsrik.

Mycket återstår förvisso när det gäller att komma tillrätta med de nordkoreanska intentionerna när det gäller också de nukleära frågorna. Men att den multilaterala diplomatin visat sina möjligheter är betydelsefullt inte bara för situationen i Ostasien.

Till de frågor som oroar mig allra mest i det lite längre perspektivet hör just riskerna för en fortsatt spridning av kärnvapen. Förr eller senare riskerar den att leda till att ett förödande kärnvapenkrig blir en realitet. Och därför är diplomatin i dessa frågor så viktig.

Så det finns all anledning att gratulera till att samtalen i Beijing har börjat att visa de konkreta framsteg vi nu sett.

Sol och samtal

Telefonsamtalen fortsätter mitt i sommaren. Ledighet är ett relativt begrepp just nu. Men solen lyser förmildrande över det mest.

Alldeles strax skall jag dessutom diskutera i radion om först USA och därefter det mer frostiga klimatet med Ryssland.

President Bushs tal i går om Mellersta Östern var en positiv signal om ett förstärkt amerikanskt engagemang för en fredslösning. En internationell konferens kommer att inkallas.

Det är lätt att säga att talet borde ha hållits för tre år sedan – omedelbart efter det att President Abbas hade valts – men nu är det viktiga att konstatera att det nu finns förutsättningarna för en process.

Och det är en politisk realitet att en sådan process förutsätter en mycket stark amerikansk roll. President Bushs tal inger förhoppningar om att vi också kommer att få se den rollen.

Kanske kommer det trots allt att bli möjligt att förverkliga den dröm om en palestinsk stat som samtidigt skulle skapa bättre förutsättningar för fred och säkerhet för Israel.

Däremot fortsätter den föga lyckade diplomatin kring Kosovo att stöta på problem. Ryssland har inte accepterat heller det senaste västliga utkastet till resolution i FN:s säkerhetsråd. Även om detta måhända inte förvånade visar det på nytt utmaningarna vi står inför.

Åtskilligt av detta kommer att stå på dagordningen när EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel på måndag nästa vecka.

Och det kräver sina förberedelser.

Ryssland och CFE

Till TT kommenterade jag i går kväll det ryska beslutat att om ca ett halvt år upphöra att tillämpa det s k CFE-avtalet.

Steget är självfallet beklagligt. Det borde ligga också i Rysslands intresse att bibehålla de mekanismer för ömsesidig insyn som är en viktig del av detta fördrag.

Därför hoppas jag att det vid en viss tidpunkt skall vara möjligt att ta upp samtal om den fortsatta tillämpningen av dessa arrangemang.

Samtidigt skall man inte dramatisera den faktiska betydelsen av detta steg. Värt att notera är att Ryssland inte säger upp avtalet självt.

Och de faktiska konventionella stridskrafterna såväl i Ryssland som annorstädes ligger i allmänhet vida under CFE-avtalets begränsningar.

Systemskifte?

Almedalsveckan har kanske inte hetsat upp sinnena alltför mycket, men nu ser jag i dess slutskede att Lars Ohly bedrivit agitation på temat att ett systemskifte pågår i Sverige.

Och ett sådant är i den ohlyska semikommunistiska världen per definition alldeles förfärligt.

Vad Ohly måhända borde inse är att det sedan snart två decennier sedan pågår ett enormt globalt liberalt systemskifte. De slutna system och stängda ekonomier som han och hans parti i decennier har förordat överges i rasande takt, och världen utvecklas och globaliseras på ett sätt som skapar helt nya förutsättningar och helt nya möjligheter.

En av dagens viktigaste politiska uppgifter är alldeles självklart att se till att vårt Sverige och dess medborgare kan få en så god position som möjligt i denna tid av snabb global omvandling.

Det handlar om att vara med och bygga för fred och säkerhet i Europa i dess helhet genom den Europeiska Unionen. Men Ohly och hans gäng vill inte vara med i det arbetet. Också nationalismems murar skall bevaras.

Det handlar om att med ett klimat för företagande i världsklass skapa förutsättningar för en välfärd i världsklass i framtiden. Någon annan väg till det målet finns faktiskt inte. Välstånd kommer ytterst av företagande – dessvärre inte av staten. Men inte heller här vill Ohly och hans gäng vara med.

Och det handlar om att riva hinder för handel, samarbete och kontakter i världen i dess helhet. Den fria handeln är inte minst möjligheten för tidigare fattiga nationer att börja sin klättring mot en bättre tillvara. Men Ohly och hans gäng är mot.

Det handlar också om demokrati och de möjligheter denna faktiskt ger.

Några stenkast – tja, rätt rejäla – från Almedalen på Gotland ligger ett Estland vars klättring från socialismens elände borde ha en del att lära. Med nuvarande tillväxttakt i ekonomierna i Sverige och Estland kommer Estland på ca ett decennium att ha kommit upp i vår ekonomiska standard. För två decennier sedan var elände det som de hade mest av.

Om detta tror jag dock inte att Ohly talade på Gotland.

Ja, tack och lov håller världen på att lämna de gamla system, skrankor, murar och begränsningar som Ohly och hans grabbar i det längsta försöker att hålla fast vid.

Det skiftet är ett skifte till en öppnare, friare och bättre värld.

Allt är förvisso inte enkelt. Nationalism blandas ofta med främlings- och förändringsrädsla i motstånd och tvivel också mot samarbetet i vår egen del av världen. Och i delar av världen ser vi krafter som – också med våldet som vapen – vill vrida moderniseringen tillbaka i ett mörker av förtryck och fördomar.

Om detta tror jag inte att Lars Ohly hade någonting att säga. Förhoppningsvis känner även han ett visst obehag över det sällskap som hans agitation mot modernisering och frihet och förändring riskerar att placera honom i.

Födelsedagarnas dag

I dag är det så födelsedagarnas dag och dags att sända gratulationer.

Till kronprinsessan Victoria på hennes 30-årsdag alldeles självklart. Som en av eleverna på UD:s aspirantutbildning har hon hunnit blivit lite av en del av utrikesdepartementet. Och i olika sammanhang har hon visat sin förmåga att vara en synnerlig god representant utåt för vårt moderna Sverige.

Varma gratulationer till Victoria!

Och dessutom till Javier Solana på hans 65-årsdag. Som den förste av EU:s s k High Representatives för utrikesfrågor har han gett den gemensamma europeiska utrikespolitiken en röst och ett ansikte i många viktiga frågor – inte minst på Balkan och i Mellersta Östern.

Mina gratulationer går också till honom.

Annars är ju den 14 juli den franska republikens dag. Stormandet av Bastiljen firas traditionellt med bl a militärparad längs Champs Elysees i Paris.

Nytt för i år är att militära enheter från samtliga den Europeiska Unionens 27 medlemsstater deltar i paraden. Så även den svenska flaggan paraderar i år i Paris till den franska republikens ära.

Således en riktig dag av födelsedagar.