Klarhet i München?

19 februari 2017

MÜNCHEN: Efter några intensiva dygn av diskussioner här är jag redo att återvända hem till Stockholm senare denna söndagkväll.

Konferensen här har expanderat åtskilligt under senare år.

Ursprungligen var dess fokus säkerhet med tydlig militär tyngdpunkt och helt centrerat kring den transatlantiska och i synnerhet tysk-amerikanska relationen.

Fortfarande är den transatlantiska relationen i fokus, men säkerhet har nu blivit ett betydligt vidare begrepp, och olika globala frågeställningar och utmaningar trängt sig på.

I år samlade Munich Security Conference ca 600 deltagare och följdes av ca 1.000 mediarepresentanter.

Och även om det detta år var några av de första framträdandena i Europa av företrädare för Trump-administrationen som naturligt nog stod i fokus var diskussionen betydligt bredare än så.

Hit kom nu fler stats- och regeringschefer, för att inte tala om utrikes- och försvarsministrar, än till det i övrigt betydligt större WEF-mötet i Davos.

Förutom själva konferensens olika diskussioner organiserades ca 150 sidoarrangemang av olika intressenter – för många, var vi eniga om när vi summerade upp erfarenheter från året i konferensens rådgivande råd tidigare i dag.

Det intressantaste talet hölls kanske av Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen när allt öppnades i fredags.

Hon höll på mycket europeiskt tal, och genom det lyste tanken att Europa under trycket av Putin åt ena hållet och med osäkerheten av Trump åt det andra måste kunna ta också ett ökat ansvar för sin säkerhet.

Och detta kommer vi att få höra åtskillig mer om under de kommande månaderna och åren.

Men besvikelse fanns självfallet också.

Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson framträdde som en karikatyr av sig själv, och Rysslands Sergey Lavrov antydde förvisso inga ryska öppningar om någonting.

Den senare förkunnade att Ryssland strävar efter en ”post-Västlig världsordning”, och det var ett uttalande som nogsamt noterades.

De amerikanska företrädarna med vicepresidenten Pence främst gav goda budskap om kontinuitet i alla avgörande frågor, med Nato och säkerhetsfrågorna i centrum, och detta noterades självfallet med tillfredsställelse.

Men hur mycket detta tog bort den osäkerhet som finns kring utvecklingen i Vita Huset är en annan sak.

Det pågår nu något av ett ideologiskt inbördeskrig i Washington just nu, med Vita Huset som fokus och till betydande del också slagfält.

Här finns alldeles tydligt en grupp med en mycket bestämd och till delar tydligt illavarslande ideologisk agenda, medan övriga delar av administrationen mer domineras av ett mer klassiskt realpolitiskt synsätt.

Och var presidenten själv hamnar kan mycket väl komma att avgöras från fråga till fråga. Det säger sig självt att detta också skapar en icke obetydlig osäkerhet.

Vi fick ju se ett exempel på detta genom presidentens plötsliga påhopp på Sverige i ett kampanjanförande i Florida i går.

Han påstod ju att det hänt något fruktansvärt i Sverige i går – de flesta gavs bilden av att det hade skett ett terrorangrepp.

Han vill ju skapa en bild av ständiga terrorangrepp överallt, och knyta dessa till antingen flyktingar i allmänhet eller muslimska individer i synnerhet.

Det var dessvärre inte första gången, och dessvärre förmodligen inte sista heller.

Men det är viktigt att säga ifrån när det sprids falska uppgifter, oavsett om det är USA:s eller Rysslands president eller någon annan som är ansvarig.

München gav i sedvanlig ordning möjlighet till många möten och samtal i marginalerna. Gamla och nya vänner träffades.

Här lanserades och inleddes också arbetet med den Global Commission on the Stability of Cyberspace som delvis fortsätter arbetet från den globala kommission jag ledde.

Och vi är också ett antal personer från min kommission som fortsätter arbetet i denna – nu under ledning av Estlands f d utrikesminister Marina Kaljurand.

Det planeras möten i USA, Singapore och Indien under året, även om jag nog dessvärre inte kommer att ha möjlighet att medverka i dem alla.

Att betydelsen av dessa frågor är i starkt stigande borde alla vid det här laget veta.

Men nu blir det några dagar hemma innan det blir sportlov.

I morgon deltar jag i spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm om utrikespolitik och historia.

Det är ett initiativ av Finlands f d utrikesminister Erkki Tuomioja, men den offentliga diskussionen blir med den canadendiska historikern Margret Macmillan och mig.

Timothy Garton Ash finns också på plats för att ge sina synpunkter.

Det blir spännande.


Och i morgon blir det München.

16 februari 2017

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma, och efter middag i kväll på Norges ambassad, bär det i morgon av till den stora årliga säkerhetskonferensen i München.

Men den transatlantiska diplomatin går redan på högvarv.

Nato:s försvarsministrar har mötts i Bryssel, och där möts också i dag länderna i den internationella koalitionen mot Daesh för en uppdatering.

Och senare i dag inleds G20-ländernas utrikesmöte i Bonn med en bred agenda.

Till den ser jag att också Norge med utrikesministrar Börge Brende har blivit inbjuden.

Och en nordisk röst där är självfallet alldeles utmärkt.

Fokus där kommer dock med all sannolikhet att ligga på mötet mellan USA:s Tillerson och Rysslands Lavrov.

Det blir det första mer officiella mötet mellan Ryssland och den nya amerikanska administrationen, även om det ju som bekant funnits mer inofficiella kontakter.

Men i morgon eftermiddag drar så mötet igång i München, och där är det USA:s vicepresident Pence som förväntas skapa klarhet om den amerikanska kommande politiken.

Värt att notera att han på måndag också kommer att träffa de olika EU-institutionerna i Bryssel. Det är en välkommen markering. Uttalandena om EU från teamet kring Trump har ju annars närmast gränsat till det fientliga.

I sedvanlig ordning blir mina dagar på konferensen i München fyllda av olika möten.

Jag inleder i morgon vid lunchtid med en diskussion om utvecklingen i EU:s närområde med bl a kommissionens Frans Timmermans.

Det blir Östliga Partnerskapet, Balkan och Turkiet i fokus för den diskussionen.

Senare detta år blir det ju under Estlands EU-ordförandeskap ett nytt toppmöte med det Östliga Partnerskapet, och det är viktigt att försöka ge impulser till arbetet inför detta.

Och det blir också andra möten med fokus på inte minst Ukraina under dagarna där. President Poroshenko tillhör dem som alldeles självklart är på plats.

Men sedan blir det för min del åtskilligt kring olika aspekter på cyberutvecklingen.

På lördag kommer den holländske utrikesministern Bert Koenders där att presentera den nya globala kommission om stabilitet i cybervärlden som i viss utsträckning tar över från den globala kommission som jag ju ledde och som presenterade sin rapport förra sommaren.

Och i denna kommission har de bett också mig att vara med, vilket jag accepterat. Inte minst för att säkra en viss kontinuitet – vi är dock åtskilliga som överlappar mellan de bägge kommissionerna.

Det är självfallet mycket viktigt att dessa frågor förs vidare – nu med sikte inte minst på den globala konferensen kring dessa frågor i Hyderabad i Indien i november.

I år är det kring 150 olika möten i marginalen av konferensen, vilket jag dessvärre tror kommer att medföra en viss splittring. Men kanske kan man se detta som ett av många uttryck för att de globala säkerhetsfrågorna har blivit allt viktigare.

För den intresserade kommer det att vara möjligt att följa med diskussionerna i konferensens huvudsal på nätet, och olika twitterkonton kommer också att ge rika möjligheter.

Även jag skall försöka att ge mitt bidrag till detta.’


Efter tre veckor Trump i denna oroligare tid.

12 februari 2017

STOCKHOLM: En vacker söndag, och jag är hemma i Sverige även denna helg, vilket det inte finns någon anledning att klaga över.

Trump-administrationen i USA har nu klarat av sin tredje vecka, det har varit en tämligen tumultartad resa, men möjligen håller man nu steg för steg på att komma in marginellt lugnare banor.

Dock kom, föga förvånande, det första verkliga provet för den nya administrationen genom det nordkoreanska robotskottet i natt.

Här handlar det entydigt om ett brott mot säkerhetsrådets resolutioner, och det med stor sannolikhet ingen tillfällighet att det skedde samtidigt som Japans premiärminister Abe är tillsammans med president Trump i Florida – de hade planerat en omgång golf under dagen.

Så vi får se vad som händer nu.

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att tala med och till åtskilliga här hemma som, på goda grunder, är oroade över utvecklingen.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag vi går mot en viss stabilisering i och med att såväl utrikesminister Tillerson som försvarsminister Mattis är på plats.

Den senare har redan varit i Ostasien och levererat mer betryggande budskap i såväl Seoul som Tokyo, vilket höggradigt var av nöden.

Och nästa vecka kommer såväl vicepresidenten Pence som utrikesminister Tillerson och försvarsminister Mattis till Europa för att försöka att bringa lite klarhet i politiken. EU:s Federica Mogherini har dessutom just avslutat ett tvådagarsbesök i Washington med olika samtal.

Men nu blir det försvarsministermöte med Nato i Bryssel onsdag-torsdag, utrikesministermöte med G20 i Bonn torsdag-fredag och sedan som kulmen på veckan den stora säkerhetskonferensen i München med de flesta i sedvanlig ordning på plats under fredag-söndag.

Och alldeles säkert kommer de olika företrädarna för den nya administrationen att försöka att gjuta lite olja på de oroade vågorna. I vilken utsträckning de kommer att , lyckas kommer jag att ha anledning att återkomma till.

Om det på dessa viktiga poster handlar om stabila personer med en inriktning som inger viss tillförsikt, och det därför finnas anledning att hoppas att de kan moderera en del av instinkterna från Vita Huset, är det dessvärre annorlunda med de som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

TPP-avtalet med Stilla Havs-området har skrotas, NAFTA-avtalet med Canada och Mexico vill man omförhandla eller slopa, och TTIP-förhandlingarna med EU har lagts på is.

Att det i detta ligger betydande faror för världshandeln i stort är uppenbart. För vår del är det faktum att vi i dessa avseenden är helt integrerade i EU – dess tullunion och dess inre marknad – i detta läget ett viktigt skydd mot en bilateral utpressning det annars kunde finnas en risk för.

En annan sak är att EU, med Cecilia Malmström i ledningen, får en besvärlig resa i främst relationen över Atlanten. Något TTIP blir det med all sannolikhet inte, vilket innebär förlorade möjligheter för såväl EU som USA.

Och om det finns några möjligheter till mer avgränsade avtal är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Desto viktigare är andra avtal.

På onsdag väntas Europaparlamentet rösta om att godkänna det viktiga CEFTA-avtalet med Canada. Och det rapporteras ett förnyat intresse också från andra för att i detta läge sluta handelsavtal med just EU.

För min del blir den kommande veckan en vecka i allt väsentligt i Stockholm, men på fredag bär det självfallet till München och den stora säkerhetskonferensen där.

Och där blir det intensiva dagar intill dess att jag antingen sent kommande söndag eller tidigt morgonen därpå återvänder hem igen.


Trump och terrorn.

07 februari 2017

LONDON: Även denna vecka inleddes för min del med ett besök här, men nu får det vara slut med det för ett tag.

Men det blev en både spännande och spänstig diskussion i går efter middag runt bordet i det överfyllda sammanträdesrummet på Center for European Reform.

Ett stenkast från oss diskuterade parlamentsledamöterna regeringens förslag om hanteringen av artikel 50 och utträdet ur EU.

Men vi gjorde ett lätt desperat och för London närmast unikt försök att inte sätta just denna fråga i centrum för våra diskussioner.

Och då blev det, föga förvånande, Trump i stället.

Efter den tumultartade inledningen är det nu tydligt att delar av administrationen försöker att gjuta olja på upprörde och oroade vågor.

Och vänner från Washington kom med rådet att mindre försöka tala med presidenten än att försöka etablera förbindelser med de tyngre andra medlemmarna av hans kabinett.

Men hur långt en sådan strategi kan bära var det åtskilliga – inklusive mig själv – som tvivlade på.

Till gårdagens ämnen hörde också utvecklingen i Frankrike, men diskussionen gav knappast mer än vad jag skrev på denna plats under helgen.

På kvällen satt jag så i CNN:s studio med Christiane Amanpour och – på länk från Paris – Christine Ockrent för att kommentera detta och annat.

Och vår diskussion kom att sändas något senare efter det att direktsändningen av Trumps tal i Tampa i Florida avslutats.

Där uttalade han sig nu för första gången positivt om Nato – inte längre en ”föråldrad” allians – men svävade samtidigt ut när det gäller terrorhotet på ett sätt som knappast var seriöst.

Sakläget är ju faktiskt att terrorhotet mot Europa inte utvecklat så allvarligt som många befarade efter 11 september 2001 eller efter Irak-kriget.

Det innebär förvisso inte att det inte finns, men det innebär att det samarbete som etablerats mellan olika säkerhetsorgan börjat att fungera relativt hyggligt.

Inte perfekt – där är vi inte – men med ett resultat som innebär att terrordåden begränsats högst avsevärt.

Dessa rader skriver jag på Heathrow-flygplatsen utanför London som för något decennium sedan allmänt utpekades som det kanske främst terrormålet i Europa.

Och det har förvisso funnits allvarliga terrorplaner – men de har upptäckts och förhindrats.

Men den bild som president Trump tecknade var terrordåd ”all over Europe” i en sådan omfattning att media t o m slutat att rapportera om dem.

Det är ju helt uppåt väggarna.

Men gläder säkert Daesh nere i Raqqa eller var deras ledning nu håller till.

Deras intresse är ju att skapa en bild av terror över allt och därmed sprida en skräck som leder till en successivt stegrad konfrontation. De är mycket tydliga – detta är deras strategi.

Och i den strategin spelar president Trump faktiskt med såväl i sina åtgärder som i sin retorik.

Jag skrev några tweet i ärendet som jag ser plockades upp också av ett antal media på andra sidan Atlanten.

I dag har jag så passerar förbi ECFR:s brainstorming en bit utanför London för att kort vara med i diskussionerna där om hur vi skall prioritera insatser framöver.

Och det gav också möjlighet till koordinering av diverse om Ryssland, Balkan och Iran som också står på min agenda framöver.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Från ett lugnt och soligt London.


Efter valen accelererar Europa.

04 februari 2017

STOCKHOLM: Efter chockerna under 2016 börjar det nu finns tecken på att EU:s ledare börjar att samla ihop koncepten inför framtiden.

De som trodde att det var ett korthus som bara väntade på att falla samman kommer att bli besvikna.

När EU:s stats- och regeringschefer träffades i Valetta på Malta handlade det delvis om detta, och då i perspektivet av att man skall samlas i Rom i slutet på mars med anledning av att det då är 60 år sedan Rom-fördraget undertecknades där.

Något större djup tror jag knappast att diskussionen i Valetta hade, men så gott som enstämmigt ville man i alla fall sända signalen om ett fortsatt stärkt samarbete.

Och det är viktigt.

Men många blickar riktas nu också mot de olika kommande valen runt om i Europa.

Kommer den populistiska ångvästen från 2016 att nu fortsätta eller t o m förstärka sina härjningar?

Osvuret är förvisso bäst i tider som dessa, men jag tror det trots allt inte.

I Nederländerna kan Gert Wilders mycket väl komma att bli största parti, men det då inte minst eftersom det politiska landskapet i övrigt har blivit allt mer splittrat.

Och det kan komma att krävas upp till fem partier, och åtskillig tid, att därefter få till stånd någon mer eller mindre fungerande regering i Haag.

Men det finns ingen anledning att tro att detta inte kommer att lyckas. Och att huvudlinjerna i den nederländska politiken därmed kommer att bestå.

I Frankrike är bilden dessvärre mer osäker, och har förvisso inte blivit mindre så efter den borgerliga huvudkandidaten Francois Fillons mycket påtagliga problem med att förklara betalningarna till sin familj under lång tid.

Sannolikheten för att han kommer att försvinna från kampen måste nog nu betecknas som påtagligt hög.

Det sker dessutom samtidigt som socialistpartiet nominerat en kandidat med så tydlig vänsterprofil att han nog måste ses som närmast chanslös när det kommer till upploppet.

Det är samma politiska självmordsinstinkt vi ser där som vi ju redan sett i det brittiska Labour-partiet.

Men fram stiger nu den f d ekonomiministern Emmanuel Macron. Och att döma av optionsmätningarna just nu skulle han med betydande marginal segra över Nationella Frontens Marine Le Pen i den avgörande andra omgången.

Det är dock först den 7 maj, och inte minst det vi sett under de senaste månaderna visar ju att det är mycket som kan hända tills dess.

Värt att notera är dock att Macron reser land och rike runt, och får ökat stöd, inte minst med ett uttalat pro-europeiskt budskap. Någon rusning mot utgången – Frexit – verkar det inte finnas några tecken på.

Och det är viktigt. Frankrikes position är avgörande för EU-arbetets framtid. Skulle Frankrike kollapsa är det åtskilligt annat som skulle riskera att gå samma väg.

Vad gäller Frankrike skall man också hålla i minnet att det efter presidentvalet dessutom blir val till nationalförsamlingen i juni. Och där torde den Nationella Frontens möjligheter att mer radikalt förstärka sin position vara begränsade.

Det tyska valet i slutet av september har förvisso blivit lite intressantare sedan SPD nominerat Martin Schultz som sin kandidat till förbundskansler.

Inledningsvis noterar han också mycket goda siffror, men frågan är om detta kommer att hålla i. För SPD handlar problemet inte bara om person, utan också om politik.

Förra helgen umgicks jag med en av de mer kända i tysk politik under senare decennier, och vederbörande skakade på huvudet och sade att det inte fanns något realistiskt alternativ till Angela Merkel.

Och vederbörande tillhörde förvisso inte hennes parti.

Men även här finns det skäl att lägga till att det är långt till september, och mycket kan hinna att hända.

Och dessutom att frågan om regeringsbildningen i Berlin efter valet måhända inte kommer att vara så okomplicerad. Vilket spel Martin Schultz då väljer att spela vet förmodligen inte ens han själv i dag.

Sedan finns det förvisso mer osäkra kort.

Många tror att Italien går till val redan till sommaren.

Kanske det, men jag skulle tro att den försiktige presidenten, som är den som avgör frågan, väntar ett halvår till eller så i förhoppningen att Beppe Grillo’s populister skall förlora mer av sin glans.

Dess maktutövning i stadsstyret i Rom har ju inte, försiktigt uttryckt, imponerat, även om det är ett notoriskt svårskött pastorat.

Till hösten, med de viktigare valen avklarade, kommer sannolikt EU-arbetet att skjuta ny fart.

Då har de konkreta utträdesförhandlingarna med Storbritannien dessutom börjat, och de första toppmöten med president Trump klarats av.

Jag skulle tippa att det blir någon typ av Nato-toppmöte i anslutning till att Donald Trump kommer till G7-toppmötet på Sicilien i slutet av maj.

Eller allra senast i anslutning till G20-toppmötet i Hamburg i juli.

Vicepresidenten Pence kommer dock till Europa redan veckan efter den kommande – för säkerhetskonferensen i München – men det är ju inte riktigt samma sak.

Men till hösten är det då också viktigt att det finns en tydlig färdriktning i den svenska Europa-politiken.

Där är vi ju inte ännu.


Cyberförsvar och annat i London.

01 februari 2017

LONDON: Åter ett besök i den brittisk huvudstaden – så var det förra veckan och så kommer det att bli också nästa vecka.

Tillfälligheternas spel, men samtidigt inte ointressant i dessa tider.

Huvudärendet var halvdagsmöte i går med RAND Europe.

Verksamheten ligger huvudsakligen i Cambridge, men också i Bryssel, men London är viktigt för kontakter med olika intressenter.

Verksamheten är mångfasetterad.

Nya metoder för att förbättra mental hälsa i Storbritannien. Legala förutsättningar för autonoma bilar i olika länder. Cyberförsvarsstrategi för Nato. Strategier mot multiresistenta bakterier. Säkerhetskonsekvenser av Storbritanniens EU-utträde.

Och åtskilligt mer därtill.

I dag fortsatte jag med besök på den nya cyberförsvarsorganisation som Storbritannien sätter upp, samtal inte minst kring premiärminister May’s besök i Vita Huset och därtill lite koordinering med European Council on Foreign Relations.

Att organisera cyberförsvar är långt ifrån enkelt, och olika länder stapplar sig fram med mer eller mindre improviserade och mer eller mindre väl fungerande strukturer.

Sverige är förvisso inget undantag i denna del.

Men britterna har nog kommit längst – i alla fall av de länder som jag haft möjlighet att se på. Och efter erfarenheter under de senaste åren organiserar man nu om och sätter upp ett centrum i centrala London som förenar den brittiska statens och det bredare brittiska samhällets både skydd och kompetens.

Det är, enligt min mening, den väg man måste gå, även om det inkluderar åtskilliga inte alldeles enkla avvägningar.

I London ses detta också som ett sätt att värna den brittiska ekonomins konkurrenskraft. Man vill vara en säker plats i en digital tid med snabbt växande både möjligheter och hot.

Bank of England spelar en viktig roll. Finansministern är den som leder den speciella regeringskommittén för cyberfrågor. Men operativt är det självklart att olika underrättelse- och säkerhetsorgan är viktiga.

Frågor som dessa är också höggradigt aktuella på andra sidan Atlanten. Trots att en speciell presidentkommission om cybersäkerhet lade fram en omfattande rapport i december beställer nu Vita Huset en ny genomlysning av den samlare amerikanska strategin i dessa frågor.

Viktigt – och viktigt att det inte leder fel.

Den brittiska premiärministern May levererade viktiga budskap under sitt besök i Vita Huset, och i telefonsamtal har Angela Merkel och Francois Hollande gjort samma sak.

Vilka avtryck detta sänder återstår att se.

Tydligt är att Vita Huset hoppas på någon form av uppgörelse med Ryssland om att bekämpa Daesh. Och offentligt har man sagt att det kan leda till att man lättar på sanktionerna.

Men det är självfallet feltänkt.

Sanktionerna handlar om Ukraina – och i Donbas har vi de senaste dygnen sett de allvarligaste striderna sedan februari 2015. Fjärran är den fulla respekt för Minsk-avtalet som satts som villkor för att häva dessa sanktioner.

Och samarbete mot Daesh strävar Ryssland aktivt efter. Att sedan det för dem i hög grad är liktydigt med att stödja regimen Assad är nog någonting som Trump-administrationen inte har några avgörande svårigheter med.

Men politiken vad gäller Syrien har knappast utkristalliserats.

När president Trump vagt talar om att inrätta s k skyddade zoner i såväl Syrien som Yemen är det inte alldeles uppenbart vad han menar med det.

Vad som allt tydligare kommer ut ur Vita Huset är en allt mer merkantilistisk handelspolitik.

Amerikanska underskott i handel skall bekämpas med olika typer av mer eller mindre protektionistiska åtgärder, produktionskedjor över gränser skall bekämpas och multilaterala handelsavtal, oavsett om det är med Stilla Havs-länder som TPP eller EU som TTIP, vill man inte ha alls.

Det är en tämligen primitiv och utpräglat bakåtsträvande politik. Därtill är den, i sin förlängning, faktiskt farlig.

För EU representerar detta en utmaning. Och viktigare än på länge är ju att EU står samman i sin syn och i sitt agerande. Om enskilda länder skall föras till rakning i Vita Huset kommer resultatet ofrånkomligen att bli ett elände för alla.

I den brittiska debatten hoppas många på ett frihandelsavtal med USA. Men det blir förmodligen inte fullt så enkelt.

Även britterna har ett överskott i sin handel med USA, och när jordbruksprodukter och livsmedelsstandard kommer in i bilden blir det nog inte så enkelt att stå alldeles ensam.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Där har Angela Merkel varit på besök, vilket självfallet var bra.

I morgon fortsätter hon på ett nog något både viktigare och besvärligare besök i Turkiet, och därefter åker hon till Valetta på Malta för mötet med EU27-ledarna för diskussion om olika framtidsfrågor.

Vi får se vad som kommer ut ur diskussionerna där.

Flyktingvågen från Syrien via Turkiet har avstannat. Men migrationsströmmen från Afrika över centrala Medelhavet fortsätter.

Säkert blir det ett av de viktigare ämnena i diskussionerna i Valetta.