Om Jerusalem och Gaza, Grönland och Arktiska Rådet, Blinken och Lavrov och det globala hälsotoppmötet.

16 maj 2021

STOCKHOLM: Så blev det plötsligt en ny allvarlig urladdning i konflikten mellan Israel och Palestina, och med allvarliga konsekvenser. När detta skrivs sammanträder FN:s säkerhetsråd i frågan, men om det kommer att leda till något bestämt resultat är högst osäkert.

Det började med konfrontationen kring försöken att vräka palestinier från ett område i östra Jerusalem.

Officiellt beskrevs det hela som en ”rättstvist”, och det är ju korrekt i den meningen att judiska företrädare hävdar att de har rätten till dessa bostäder eftersom de var i deras ägo före 1948. Och enligt israelisk lag kan de då göra anspråk på dem.

Men lagen gäller inte lika för alla. Palestinier har inga som helst möjligheter att göra anspråk på egendom de hade före 1948 i vare sig Jerusalem eller Israel i övrigt. Att ge den rätten skulle ju riskera långt gående konsekvenser.

Men konfrontationen kring dessa försök till vräkningar trappades snabbt upp, och när bilder visades av hur israelisk polis slog till inne i Al Aqsa-mosken uppe på tempelberget i Jerusalem var det inte svårt att se att det snart skulle bli än värre.

Till bakgrunden hör säkert också ilskan hos vissa över att de palestinska valen hade ställts in, liksom försöken i Israel att bilda en ny regering efter det fjärde valet på kort tid. Kalkyler kring dessa två processer påverkade säkert olika aktörers agerande.

Det förefaller inte som om man i Tel Aviv hade räknat med att Hamas i Gaza skulle reagera inför det som hände i Jerusalem. Under de senaste åren har det ju förhandlats fram ett arrangemang mellan Hamas och Israel, med bl a ekonomiskt stöd från Qatar till administrationen i Gaza, som bägge parter föreföll kunna leva med.

Men plötsligt beslutade Hamas-ledningen i Gaza att göra konfrontationen i Jerusalem till sin, ställde krav på Israel och när dessa inte infriades inledde man en omfattande beskjutning av raketer mot olika städer i Israel.

Sannolikt handlade detta inte minst om att ta initiativet från den palestinska ledningen i Ramallah och att efter de inställda valen säkra en starkare position för Hamas också på Västbanken.

Mönstret från tidigare konflikter kring Gaza är dessvärre tämligen bekant. Hamas skjuter raketer, och Israel svarar med främst mer eller mindre precisa flyganfall mot olika mål inne i Gaza. Så också denna gång, även om det nu handlade om ett betydligt större antal raketer än tidigare, och även om det israeliska försvarssystemet Iron Dome kunde skjuta ner de flesta av detta kom åtskilliga dock att komma fram och orsaka skada.

Flygtrafiken på Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, vilket är en mycket känslig punkt för Israel, har t ex störts kraftigt.

Men det verkligt nya i denna urladdning år att det kommit till konfrontationer mellan arabiska och judiska grupper i olika städer i Israel där det finns blandad befolkning. Israels president varnade t o m för inbördeskrig, och det talades om att sätta in armén för att upprätthålla ordning.

Jag kan inte påminna mig att detta förekommit i samband med de tidigare krig kring Gaza som vi sett. Och det är tveklöst en oroande utveckling.

För premiärminister Netanyahu kom denna urladdning inte nödvändigtvis olägligt. Ansträngningarna att bilda en regering utan honom kollapsade, och han kunde åter ta det politiska initiativet. Mycket talar nu för att Israel kan gå mot sitt femte val i ett försök att lösa upp sina inrikespolitisk låsningar.

För Biden-administrationen i Washington kom allt detta påtagligt olämpligt, och man var heller inte särskilt snabb i sina reaktioner. Lite överraskande var att man intill i dag motsatte sig ett möte med FN:s säkerhetsråd, och det föreföll som om man ville ge Netanyahu tid för det han ville göra.

Sannolikt blir det någon form av vapenvila under de närmaste dygnen. Egypten och Qatar med respektive kontakter driver ett intensivt diplomatiskt arbete. Men frågan är om det därefter kan bli någon rörelse mot en stabilare politisk situation i regionen. E

Efter tidigare urladdningar kring Gaza har detta i allt väsentligt dessvärre misslyckats. Jag minns väl tidigare försök som jag själv hade en viss marginell roll i och där EU gick i spetsen för ansträngningarna.

Men nu är ju situationen dessutom den att det inte bara handlar om Gaza. Det började ju med situationen i östra Jerusalem, och där kvarstår de grundläggande problemen. Och såväl konfrontationerna inne i själva Israel som på den ockuperade Västbanken med åtskilliga döda visar ju hur besvärlig situationen är.

På tisdag skall EU:s utrikesministrar ha ett videomöte i frågan, men annars har EU ju också haft en tämligen låg profil.

I morgon landar USA:s utrikesminister Tony Blinken i Köpenhamn för ett bilateralt besök i Danmark som sedan går vidare med ett besök i Nuuk på Grönland och därefter med ministermöte med Arktiska Rådet i Reykjavik på torsdag och andra möten i anslutning till det.

Grönland har ju kommit mer i fokus under de senaste åren, icke minst med olika farhågor för kinesiska intressen i olika gruvprojektet där. Men det skall inte glömmas att USA ju har sin betydelsefulla Thule-bas uppe i devalvera nordligaste delarna av Grönland.

I Reykjavik kommer Ryssland att överta ordförandeskapet i Arktiska Rådet för de kommande två åren, och det förefaller som om inridningen trots alla motsättningar i övrigt är på ett konstruktivt samarbete mellan alla de sju medlemmarna i rådet.

I samband med det mötet blir det också det första bilaterala mötet mellan den nya amerikanska administrationen och Ryssland. Herrar Blinken och Lavrov har med all säkerhet en diger agenda, men på den står också frågan om ett möte senare i år mellan presidenterna Biden och Putin.

Från Reykjavik förskjuts fokus på fredag mot Rom, även om det globala hälsotoppmöte som Italien i egenskap av ordförande i G20 står värd för tillsammans med EU-kommissionen kommer att ske virtuellt.

Tanken när det utlystes var nog att pandemin skulle vara i sin slutfas när det ägde rum, men där är vi förvisso inte. Ser vi på den bekymmersamma globala bilden, med risken för också nya variationer, har vi dessvärre nog inte ens kommit halvvägs.

Förra veckan publicerades slutsatserna från den oberoende globala panel som WHO tillsatte för att dra slutsatser av pandemin hitintills, och dess såväl observationer som rekommendationer kommer säkert att spela en viktig roll i mötets diskussioner och slutsatser.

Också ACTA-A kommer självfallet att finnas med i detta sammanhang.

Så det lovar att bli en tämligen laddad vecka.


Lite om Europakonferensen, Indien, vaccinproduktion, Skottland, Jerusalem och Balkan.

09 maj 2021

STOCKHOLM: I samband med Europadagen i dag inleddes med lite ceremoniel i Strasbourg den s k konferensen om Europas framtid.

Det har varit mycket fram och tillbaka om hur denna skulle utformas, med en påtaglig dragkamp mellan EU:s olika institutioner, men till slut har man nått en komplicerad kompromiss och nu har det hela dragits igång.

Tanken att man med olika s k paneler och debatter, där främst unga människor skall engageras, skall få em genuin debatt om det europeiska samarbetets framtid. Och enligt plan skall slutsatserna av allt detta redovisas om ca ett år.

Detta var ursprungligen ett franskt initiativ, president Macron talade i Strasbourg i dag och slutsatserna skall presenteras när Frankrike har ordförandeskapet i EU. Det råkar också vara när det är presidentval i Frankrike – och där vill Macron säkert göra Europa till en stor fråga.

Ambitionen är lovvärd, och jag kan bara hoppas att också Sverige engagerar sig rejält i denna process, och då inte bara genom att säga nej till åtskilligt alltför vidlyftigt, utan också genom att säga ja till sådant som vi har all anledning att driva på.

Alldeles säkert kommer det att finnas skäl att säga nej till vidlyftiga institutionella förändringar av olika slag, eller sådant som kräver omfattande förändringar i de existerande fördragen. Att kasta EU ut i osäkerheten med nya folkomröstningar i olika länder förefaller knappast särskilt klokt.

I veckan som gick hade EU toppmöte i Porto i norra Portugal med de sociala frågorna i fokus. Men det är typexempel på den typ av frågor som den gamla hederliga s k subsidiaritetsprincipen borde tillämpas på – en fråga skall avgöras på en så låg nivå som möjligt, och på en så hög nivå som är nödvändigt.

Och socialpolitik och motsvarande saker bör nog i allt väsentligt förbli nationell.

På andra områden är det tydligt att det europeiska samarbetet behöver förstärkas. Ofta handlar det inte om nya vidlyftiga ambitioner, utan om att faktiskt bättre leva upp till vad vi har satt på pränt redan tidigare. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ju ett tydligt exempel på ett sådant område där mer skulle behöva göras.

I Porto hade man ett virtuellt toppmöte med Indiens och dess premiärminister Modi, och det resulterade i en omfattande gemensam kommuniké om ett förstärkt samarbete på olika områden.

Till ambitionerna tillhörde att återuppta förhandlingarna på handelsområdet, och det är välkommet även om jag fruktar att man inte skall ha alltför höga förhoppningar. I Indien finns fortfarande ett rätt betydande motstånd mot att liberalisera ekonomi och handel på det sätt som skulle krävas.

Toppmötet var ju också ett sätt att visa solidaritet med Indien i den svåra pandemin. Indien har drabbats mycket hårt, delvis på grund av egna missgrepps, men delvis på grund av realiteten av en pandemi som fortfarande är på stark frammarsch i världen.

Det blev stor uppmärksamhet när president Biden sade att man borde vara beredd att släppa på patenträttigheterna på vaccin. Men realiteten är dessvärre att detta knappast kommer att åstadkomma mer vaccin inom en tid som är relevant för denna pandemi.

All kapacitet som finns är hårt belagd med denna starkt ökade produktion som nu finns, och att från noll sätta upp nya anläggningar och få dem att fungera med de kvalitetskrav och kontroller som är nödvändiga tar som minimum ett par år.

Då finns annat som är viktigare just nu, bl a att släppa de exportrestriktioner som bl a USA har, och att åstadkomma en rättvis fördelning av de överskott av vaccin som håller på att byggas upp i USA och Europa.

Konkret steg i dessa avseenden skulle vara mycket välkomna.

De gångna dagarna såg lokalval i Storbritannien, och dessa ledde till en tydlig majoritet i det skotska parlamentet för de partier som förordar Skottlands självständighet.

Dit är vägen dock med all sannolikhet lång, men de närmaste åren kommer att se en konstitutionell strid i Storbritannien kring frågan om en ny folkomröstning eller inte. Förr eller senare skulle jag tro att en sådan är ofrånkomlig, men utgången av en sådan går det inte att ha någon mening om.

Mycket i det avseende kommer sannolikt att vara beroende av hur de känsliga relationerna mellan London och Edinburgh hanteras under de kommande åren. Det finns inga enkla lösningar.

Från Jerusalem kommer bilder och hårda konfrontationer mellan israeliska säkerhetsstyrkor och palestinier. Och i ett tydligt tecken på att vi lämnat Trump- eran bakom oss kom ett gemensamt uttalande av den s k kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland som kritiserade också den israeliska politiken.

Israel försöker att forma en ny regering, och risk finns för att högernationalistiska krafter får ett ökat inflytande. Och i Palestina har en skrämd ledning hittat förevändningar för att inställa de val som skulle gett den palestinska ledningen ny och välbehövlig demokratiska legitimitet.

Det ser bekymmersamt ut i bägge dessa avseenden.

I morgon samlas EU:s utrikesministrar till ett möte där inte minst utvecklingen på Balkan och EU-politiken i detta hänseende står på dagordningen.

Dessa frågor har halkat ner i prioritetsordningen under senare år, men de förblir viktiga. EU har ett högst påtagligt ansvar för fred, stabilitet och utveckling i sitt närmste närområde.

Nu får vi se om de blockeringar av att öppna förhandlingar om medlemskap med Norra Makedonien och Albanien, liksom viseringsfrihet för Kosovo, so, gjort att EU förlorat åtskilligt av trovärdighet i regionen kvarstår, eller om man höjer sig till ett mer strategiskt perspektiv på sina uppgifter i regionen

Det förblir bisarrt t ex att vi har viseringsfrihet för Paraguay och Venezuela – för att bara ta två exempel – men inte för Kosovo och Turkiet. Krav skall självklart uppfyllas av alla – men gör Venezuela verkligen det?

Och det finns också viktiga frågeställningar om Bosnien som verkar att ha kört fast rätt ordentligt.


Om G7-ministrar, Blinken till Ukraina, EU-möten i Porto och val i Skottland.

02 maj 2021

STOCKHOLM: Den kommande veckan blir lite tätare på begivenheter på den internationella fronten.

På måndag och tisdag träffas G7-kretsens utrikesministrar fysiskt för första gången på länge, och det sker i London dit man också inbjudit ministrar för en rad asiatiska länder.

Kina tillhör det man säger att man skall diskutera, men vad detta mer konkret är återstår att utreda. Också politiken gentemot Ryssland liksom andra regionala kriser står på den dagordning man kan läsa om i media.

En viktig markering är att direkt från London åker USA:s Tony Blinken till Kiev för överläggningar där, och det är alldeles självklart en tydlig signal riktad till Moskva.

På fredag och lördag är det så EU-toppmöte också i fysisk form i Porto i norra Portugal. Man börjar med de mindre lyckliga sociala frågorna och fortsätter med en agenda där självklart också utrikespolitiken finns med.den närmste agendan har jag faktiskt inte sett ännu.

På torsdag är det viktiga val i Storbritannien, och främst bland dessa till det skotska parlamentet Holyrood. Om det skotska nationalistpartiet ensamt får majoritet eller inte förefaller osäkert, men undersökningarna pekar i alla fall på att det blir en tydlig majoritet för de som har Skottlands självständighet på sitt program.

Och därmed inleds en ny fas i detta drama. Förr eller senare kommer det sannolikt att vara svårt för London att motsätta sig en ny folkomröstning i frågan, men hur en sådan då kommer att utfalla går det knappast att ha någon mening om.

Men ett valresultat som det väntade kommer i alla fall att tydligare sätta hela frågan på agendan för den brittiska debatten.

.