Om kuppen i kuppen i Mali, nya sanktioner mot Belarus och nya utmaningar med pandemin.

TABIANO CASTELLO: Ett par dagars utlokalisering till ett norra Italien i full försommarprakt skadar inte i tider som dessa, och så har det nu blivit för min del med respekt för alla de restriktioner som fortfarande gäller för resande och annat.

De senaste dagarna har vi sett en militärkupp inom kuppen i Mali som dessvärre leder till allvarliga frågetecken kring den fortsatta. Klottra insatsen i landet och delvis i regionen.

Jag ser att president Macron explicit sagt att utan en demokratiskt trovärdig regering i Mali kan de franska styrkorna komma att dras tillbaka. Och utsikterna för att snabbt få till stånd en demokratiskt trovärdig regering i landet tror jag nog inte skall överskattas.

I dag har det varit toppmöte i den regionala ECOWAS-organisationen för att diskutera situationen, och jag antar att FN:s säkerhetsråd därefter också måste diskutera situationen.

Sverige deltar ju såväl i den franska militära insatsen, i FN-insatsen MINUSMA och i EU:s insats för att utbilda Malis armé så detta berör självfallet oss också. Sammantaget rör det sig om storleksordningen 500 svenskar i dessa tre olika insatser.

Det är förvisso en betydande utmaning att försöka skapa stabilitet i ett land där styret befinner sig i pågående kris och kupp. Den ursprungliga utmaningen låg ju i det stora landets nordliga delar, där ett nu sex år gammalt fredsavtal skall genomföras, men under senare år har osäkerheten spritt sig även till andra delar.

En militär insats behövs förvisso, men i grunden ligger lösningen på landets problem i genomförandet av fredsavtalet eller i någon form av utvecklingen av detta. Men hur det skall kunna gå till med ständiga kupper i huvudstaden Bamako är lindrigt talat något av en utmaning.

Något omedelbart franskt tillbakadragande tror jag knappast att det blir, men president Macrons uttalande kan i alla fall ses som ett uttryck för en fullt förståelig frustration över en situation som kräver allt större insatser och som förefaller att komma allt längre från en lösning.

Och för Sverige handlar det ju om vår numera särklassigt största fredsinsats av detta slag.

På närmare håll återstår det att se hur situationen med och kring Belarus utvecklas.

Lukasjenka har varit på besök hos president Putin i Sochi för att utverka tydligare stöd, men sannolikt har han begärt mer än vad Moskva i alla fall nu är berett att leverera.

USA har nu bidragit med lite svagare åtgärder när det gäller flyg än vad EU fattade beslut om, men i gengäld sanktioner riktade mot ett antal av de stora statsägda företagen i landet. Och jag skulle tro att EU kommer att gå samma väg när det mot slutet av juni är dags för nya beslut i ärendet.

Några omedelbara effekter tror jag dessvärre inte vi kan vänta oss, men långsiktigt försvagas självfallet regimens situation av dessa åtgärder, och på sikt måhända också Moskvas vilja att hålla den bångstyrig och lätt desperat diktator under armarna.

De skulle säkert fördra en något stabilare och mer beräknelig, men fortfarande självfallet lojal man vid makten i Minsk.

Pandemin fortsätter självfallet att ta mycket av min tid i anspråk genom uppdraget för WHO med ACT-A.

I veckan som gick har vi harmoniserat analyser mellan ACT-A och IMF när det gäller ekonomiska effekter av pandemin, liksom storleksordningen av de olika insatser som behövs, och självfallet har IMF:s duktiga ekonomer varit viktiga i det arbetet.

Deras beräkningar säger att ytterligare insatser av storleksordningen 50 miljarder dollar kan ge en positiv effekt på den globala ekonomin i storleksordningen 19 biljoner dollar, och detta skulle då generera ökade skatteintäkter för de rikare länderna i storleksordningen en biljon dollar.

Bortsett från allt annat vore det en mycket god investering.

Sedan finns det självfallet hinder i vägen. Det är t ex fortfarande starkt frustrerande att höra hur olika handelshinder innebär att produktionen vaccin inte kan öka så snabbt som det annars hade varit möjligt.

Till bilden hör självfallet de bekymmer som finns med nya varianter. Den brittiska diton spreds ju snabbt över hela Europa, och nu ser vi hur den betydligt smittsammare indiska diton kommit till Storbritannien med påtagligt ökad smittspridning i olika områden.

Och därmed skulle jag tro att den indiska varianten snart kommer att finnas i större delen av Europa.

I media rapporteras om en ny variant i Vietnam, men om denna har jag ännu inte hört någonting. Det blir alldeles säkert samtal om den under veckan, även om klara besked brukar dröja ett tag.

Men utvecklingen är dessvärre på intet sätt under kontroll.

EU röt till mot Minsk, Blinken i Mellersta Östern och lite mindre spänning med Moskva.

STOCKHOLM: EU visade igår kväll att man kan om man vill. Det blev ett första kraftfullt svar på diktatorn i Minsk piratverksamhet.

Att Belarus nu isoleras från flygförbindelser med EU kommer tveklöst att ha negativa effekter för dess ekonomi, och dessutom har det statliga flygföretaget Belavia byggt upp en betydande transitverksamhet.

Att också Ukraina stoppar Belavias flygningar är betydelsefullt i det avseendet.

Jag hoppas att det som nu sker är att man diskret men direkt kommunicerar till Minsk att man är beredd till rejäla sanktioner om inte vissa bestämda krav uppfylls inom en viss tidsram. I detta skall självfallet också ligga en möjlighet att lyfta de beslut som fattades i går.

Om detta leder till någon förändring är nog dessvärre tveksamt. Lukasjenka har tydligen en i huvudsak lojal säkerhetsapparat, men det hindrar inte att det långsiktigt är viktigt att visa alla på olika nivåer i de olika strukturerna i landet att kostnaden för att fortsätta att tolerera honom kommer att bli successivt allt högre.

Förr eller senare kommer en förändring.

I Moskva skulle jag tro att man är mindre förtjust över vad Lukasjenka hittat på denna gång, men man har egentligen inte så mycket av val. Man kommer, men utan större entusiasm, att fortsätta att ge honom stöd.

Till det som beslutades i Bryssel i går kväll hörde också att ta fram en rapport om EU:s relationer till Ryssland som sedan skall diskuteras vid toppmötet mot slutet av juni.

Och i dag brottas EU-ledarna med inte minst hur man skall klara de klimatambitioner man har till 2030. Det finns betydande spänningar i den diskussionen.

Tidigt i dag landade USA:s utrikesminister Tony Blinken i Israel för att se om han kan plocka upp spillrorna efter den senaste konfrontationen mellan Israel och Hamas.

De grundläggande frågorna förändrades knappast av den. Möjligen fick Hamas en starkare ställning i den palestinska opinionen, och dess mål var ju sannolikt också att tydligare göra Jerusalem-frågan till sin.

Och det komplicerar. Alla har talat om vikten av att äntligen få till stånd fria val till den palestinska myndigheten. De senaste president- och parlamentsvalen var ju 2005 och 2006.

Men just nu tyder det mesta på att de valen tydligt skulle vinnas av Hamas, och det innebar nog att entusiasmen på sina håll är begränsad. 2005 och 2006 var Israel heller inte entusiastisk inför valen, men det var internationella krav från också USA som ledde till att de hölls.

Också frågan om Gaza måste man nu enligt min mening ta i mer rejält. Annars bäddar man bara för nya konflikter.

I en artikel för Project Syndicate som publicerats på en hel del håll runt om i världen skisserar jag en mer långsiktig plan i fem punkter för hur man skulle kunna tömmas börja arbeta för en lösning för Gaza.

Men är USA och EU betett att sätta kraft bakom ansträngningar i den riktningen? Osäkert, skulle jag säga.

Och då har vi bara att vänta på nästa konflikt. Det var ju anmärkningsvärt att Hamas hade förmågan att trots över tusentalet artilleri- och flygattacker skjuta mer än 4.000 raketer mot Israel.

Den israeliska militära för,plan vad gäller både underrättelser och precisionsattacker är nog bäst i världen, men trots detta lyckas Hamas tydligen bygga en infrastruktur för produktion, lagring av avfyring av tusentals raketer. Det var inte alldeles väntat.

Denna konflikt förefaller att ha lett till en viss förskjutning i amerikansk opinion i frågan, men om detta kommer att påverka politiken återstår att se. Tony Blinken kommer nu att ha samtal i Jerusalem, Ramallah, Kairo och sannolikt också Amman, och vi får se vad som kommer ut ur det.

Men i grunden tror jag att det i Washington finns en tendens att försöka att undvika att bli alltför neddragen i Mellersta Österns problem.

Dock är det lättare sagt än gjort.

Till det som bör noteras i dessa dagar är att Washington efter en del inledande retorik förefaller inriktad på en lite lugnare relation med Moskva.

Mötet mellan Blinken och Lavrov i Reykjavik förefaller att ha skett i ett normalt tonläge, och snart kommer säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Europa för att möta sin ryska motsvarighet och planera ett toppmöte Julian Putin och Biden senare under året.

Och att man de facto lindrade de amerikanska sanktionerna mot det kontroversiella Nordstream 2-projektet finns det förvisso anledning att notera. Det finns nu ingen anledning att tro att detta inte kommer att slutföras.

EU måste tala maktens språk mot banditen.

STOCKHOLM: När EU-ledarna samlas i Bryssel i kväll står de inför uppgiften att avgöra om EU kommer att ses som en stark eller svag internationell aktör under kommande år.

President Lukasjenkos beslut att i går tvinga ner ett flygplan mellan Athen och Vilnius for att kunna gripa en av sina kritiker är självfallet en allvarlig utmaning mot främst EU men i grunden hela det internationella regelverket på detta område.

Det finns förvisso skäl att omedelbart inkalla relevanta organ i den internationella luftfartsorganisationen ICAO för att se vad som kan göras där, en i en situation som detta krävs det dessutom ett mer tydligt agerande från EU självt.

Det handlar om ett så uppenbart fall av röveri och banditbeteende att det måste behandlas som sådant.

Och då är det inte bara frågan om starka uttalanden. Det krävs konkreta beslut om konkreta åtgärder.

EU-länderna har alla möjligheter att i varje detalj fastställa vad som hände. Det behöver knappast utredas mer än så. Information från myndigheterna i Belarus kommer per definition att vara lögnaktig.

Men vad skall man göra?

Inledningsvis bör man rekommendera flygbolag att undvika att utnyttja Belarus luftrum. Det är uppenbart osäkert. Jag ser nu på morgonen att Air Baltic i sina flygningar gör det.

Om inte Minsk återlämnar den passagerare de kidnappade från planet inom en bestämd tidsrymd – vilket jag tyvärr inte tror att de kommer att göra – bör mer konkreta åtgärder vidtas.

Förbud mot det belarusiska statliga flygbolaget Belavia att utnyttja luftrummet i EU förefaller naturligt.

Men jag skulle inte utesluta direkta ekonomiska sanktioner mot de stora statsföretag som bär upp landets ekonomi. Det har jag tidigare varit skeptisk mot av olika skäl, men nu har en gräns passerats, och det krävs mycket starka markeringar.

Skälet till detta är två.

Dels att vi annars kommer att se fortsatt agerande av detta slag. Det är en bandit som har makten i Minsk. Det är viktigt att sätta ner foten ordentligt.

Dels därför att det handlar om hela EU:s trovärdighet.

Skulle det sluta med ett uttalande och ett krav på internationell undersökning av något slag så kommer slutsatsen runt om i världen att bli att EU saknar kraften att i kritiska lägen hävda sina intressen.

Joseph Borell har sagt att EU måste lära sig att också tala maktens språk för att vara en trovärdig global aktör.

Nu är tiden att leva upp till det.

Till övriga frågor denna vecka återkommer jag. Just nu är detta tveklöst det viktigaste.

Om Jerusalem och Gaza, Grönland och Arktiska Rådet, Blinken och Lavrov och det globala hälsotoppmötet.

STOCKHOLM: Så blev det plötsligt en ny allvarlig urladdning i konflikten mellan Israel och Palestina, och med allvarliga konsekvenser. När detta skrivs sammanträder FN:s säkerhetsråd i frågan, men om det kommer att leda till något bestämt resultat är högst osäkert.

Det började med konfrontationen kring försöken att vräka palestinier från ett område i östra Jerusalem.

Officiellt beskrevs det hela som en ”rättstvist”, och det är ju korrekt i den meningen att judiska företrädare hävdar att de har rätten till dessa bostäder eftersom de var i deras ägo före 1948. Och enligt israelisk lag kan de då göra anspråk på dem.

Men lagen gäller inte lika för alla. Palestinier har inga som helst möjligheter att göra anspråk på egendom de hade före 1948 i vare sig Jerusalem eller Israel i övrigt. Att ge den rätten skulle ju riskera långt gående konsekvenser.

Men konfrontationen kring dessa försök till vräkningar trappades snabbt upp, och när bilder visades av hur israelisk polis slog till inne i Al Aqsa-mosken uppe på tempelberget i Jerusalem var det inte svårt att se att det snart skulle bli än värre.

Till bakgrunden hör säkert också ilskan hos vissa över att de palestinska valen hade ställts in, liksom försöken i Israel att bilda en ny regering efter det fjärde valet på kort tid. Kalkyler kring dessa två processer påverkade säkert olika aktörers agerande.

Det förefaller inte som om man i Tel Aviv hade räknat med att Hamas i Gaza skulle reagera inför det som hände i Jerusalem. Under de senaste åren har det ju förhandlats fram ett arrangemang mellan Hamas och Israel, med bl a ekonomiskt stöd från Qatar till administrationen i Gaza, som bägge parter föreföll kunna leva med.

Men plötsligt beslutade Hamas-ledningen i Gaza att göra konfrontationen i Jerusalem till sin, ställde krav på Israel och när dessa inte infriades inledde man en omfattande beskjutning av raketer mot olika städer i Israel.

Sannolikt handlade detta inte minst om att ta initiativet från den palestinska ledningen i Ramallah och att efter de inställda valen säkra en starkare position för Hamas också på Västbanken.

Mönstret från tidigare konflikter kring Gaza är dessvärre tämligen bekant. Hamas skjuter raketer, och Israel svarar med främst mer eller mindre precisa flyganfall mot olika mål inne i Gaza. Så också denna gång, även om det nu handlade om ett betydligt större antal raketer än tidigare, och även om det israeliska försvarssystemet Iron Dome kunde skjuta ner de flesta av detta kom åtskilliga dock att komma fram och orsaka skada.

Flygtrafiken på Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, vilket är en mycket känslig punkt för Israel, har t ex störts kraftigt.

Men det verkligt nya i denna urladdning år att det kommit till konfrontationer mellan arabiska och judiska grupper i olika städer i Israel där det finns blandad befolkning. Israels president varnade t o m för inbördeskrig, och det talades om att sätta in armén för att upprätthålla ordning.

Jag kan inte påminna mig att detta förekommit i samband med de tidigare krig kring Gaza som vi sett. Och det är tveklöst en oroande utveckling.

För premiärminister Netanyahu kom denna urladdning inte nödvändigtvis olägligt. Ansträngningarna att bilda en regering utan honom kollapsade, och han kunde åter ta det politiska initiativet. Mycket talar nu för att Israel kan gå mot sitt femte val i ett försök att lösa upp sina inrikespolitisk låsningar.

För Biden-administrationen i Washington kom allt detta påtagligt olämpligt, och man var heller inte särskilt snabb i sina reaktioner. Lite överraskande var att man intill i dag motsatte sig ett möte med FN:s säkerhetsråd, och det föreföll som om man ville ge Netanyahu tid för det han ville göra.

Sannolikt blir det någon form av vapenvila under de närmaste dygnen. Egypten och Qatar med respektive kontakter driver ett intensivt diplomatiskt arbete. Men frågan är om det därefter kan bli någon rörelse mot en stabilare politisk situation i regionen. E

Efter tidigare urladdningar kring Gaza har detta i allt väsentligt dessvärre misslyckats. Jag minns väl tidigare försök som jag själv hade en viss marginell roll i och där EU gick i spetsen för ansträngningarna.

Men nu är ju situationen dessutom den att det inte bara handlar om Gaza. Det började ju med situationen i östra Jerusalem, och där kvarstår de grundläggande problemen. Och såväl konfrontationerna inne i själva Israel som på den ockuperade Västbanken med åtskilliga döda visar ju hur besvärlig situationen är.

På tisdag skall EU:s utrikesministrar ha ett videomöte i frågan, men annars har EU ju också haft en tämligen låg profil.

I morgon landar USA:s utrikesminister Tony Blinken i Köpenhamn för ett bilateralt besök i Danmark som sedan går vidare med ett besök i Nuuk på Grönland och därefter med ministermöte med Arktiska Rådet i Reykjavik på torsdag och andra möten i anslutning till det.

Grönland har ju kommit mer i fokus under de senaste åren, icke minst med olika farhågor för kinesiska intressen i olika gruvprojektet där. Men det skall inte glömmas att USA ju har sin betydelsefulla Thule-bas uppe i devalvera nordligaste delarna av Grönland.

I Reykjavik kommer Ryssland att överta ordförandeskapet i Arktiska Rådet för de kommande två åren, och det förefaller som om inridningen trots alla motsättningar i övrigt är på ett konstruktivt samarbete mellan alla de sju medlemmarna i rådet.

I samband med det mötet blir det också det första bilaterala mötet mellan den nya amerikanska administrationen och Ryssland. Herrar Blinken och Lavrov har med all säkerhet en diger agenda, men på den står också frågan om ett möte senare i år mellan presidenterna Biden och Putin.

Från Reykjavik förskjuts fokus på fredag mot Rom, även om det globala hälsotoppmöte som Italien i egenskap av ordförande i G20 står värd för tillsammans med EU-kommissionen kommer att ske virtuellt.

Tanken när det utlystes var nog att pandemin skulle vara i sin slutfas när det ägde rum, men där är vi förvisso inte. Ser vi på den bekymmersamma globala bilden, med risken för också nya variationer, har vi dessvärre nog inte ens kommit halvvägs.

Förra veckan publicerades slutsatserna från den oberoende globala panel som WHO tillsatte för att dra slutsatser av pandemin hitintills, och dess såväl observationer som rekommendationer kommer säkert att spela en viktig roll i mötets diskussioner och slutsatser.

Också ACTA-A kommer självfallet att finnas med i detta sammanhang.

Så det lovar att bli en tämligen laddad vecka.

Lite om Europakonferensen, Indien, vaccinproduktion, Skottland, Jerusalem och Balkan.

STOCKHOLM: I samband med Europadagen i dag inleddes med lite ceremoniel i Strasbourg den s k konferensen om Europas framtid.

Det har varit mycket fram och tillbaka om hur denna skulle utformas, med en påtaglig dragkamp mellan EU:s olika institutioner, men till slut har man nått en komplicerad kompromiss och nu har det hela dragits igång.

Tanken att man med olika s k paneler och debatter, där främst unga människor skall engageras, skall få em genuin debatt om det europeiska samarbetets framtid. Och enligt plan skall slutsatserna av allt detta redovisas om ca ett år.

Detta var ursprungligen ett franskt initiativ, president Macron talade i Strasbourg i dag och slutsatserna skall presenteras när Frankrike har ordförandeskapet i EU. Det råkar också vara när det är presidentval i Frankrike – och där vill Macron säkert göra Europa till en stor fråga.

Ambitionen är lovvärd, och jag kan bara hoppas att också Sverige engagerar sig rejält i denna process, och då inte bara genom att säga nej till åtskilligt alltför vidlyftigt, utan också genom att säga ja till sådant som vi har all anledning att driva på.

Alldeles säkert kommer det att finnas skäl att säga nej till vidlyftiga institutionella förändringar av olika slag, eller sådant som kräver omfattande förändringar i de existerande fördragen. Att kasta EU ut i osäkerheten med nya folkomröstningar i olika länder förefaller knappast särskilt klokt.

I veckan som gick hade EU toppmöte i Porto i norra Portugal med de sociala frågorna i fokus. Men det är typexempel på den typ av frågor som den gamla hederliga s k subsidiaritetsprincipen borde tillämpas på – en fråga skall avgöras på en så låg nivå som möjligt, och på en så hög nivå som är nödvändigt.

Och socialpolitik och motsvarande saker bör nog i allt väsentligt förbli nationell.

På andra områden är det tydligt att det europeiska samarbetet behöver förstärkas. Ofta handlar det inte om nya vidlyftiga ambitioner, utan om att faktiskt bättre leva upp till vad vi har satt på pränt redan tidigare. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ju ett tydligt exempel på ett sådant område där mer skulle behöva göras.

I Porto hade man ett virtuellt toppmöte med Indiens och dess premiärminister Modi, och det resulterade i en omfattande gemensam kommuniké om ett förstärkt samarbete på olika områden.

Till ambitionerna tillhörde att återuppta förhandlingarna på handelsområdet, och det är välkommet även om jag fruktar att man inte skall ha alltför höga förhoppningar. I Indien finns fortfarande ett rätt betydande motstånd mot att liberalisera ekonomi och handel på det sätt som skulle krävas.

Toppmötet var ju också ett sätt att visa solidaritet med Indien i den svåra pandemin. Indien har drabbats mycket hårt, delvis på grund av egna missgrepps, men delvis på grund av realiteten av en pandemi som fortfarande är på stark frammarsch i världen.

Det blev stor uppmärksamhet när president Biden sade att man borde vara beredd att släppa på patenträttigheterna på vaccin. Men realiteten är dessvärre att detta knappast kommer att åstadkomma mer vaccin inom en tid som är relevant för denna pandemi.

All kapacitet som finns är hårt belagd med denna starkt ökade produktion som nu finns, och att från noll sätta upp nya anläggningar och få dem att fungera med de kvalitetskrav och kontroller som är nödvändiga tar som minimum ett par år.

Då finns annat som är viktigare just nu, bl a att släppa de exportrestriktioner som bl a USA har, och att åstadkomma en rättvis fördelning av de överskott av vaccin som håller på att byggas upp i USA och Europa.

Konkret steg i dessa avseenden skulle vara mycket välkomna.

De gångna dagarna såg lokalval i Storbritannien, och dessa ledde till en tydlig majoritet i det skotska parlamentet för de partier som förordar Skottlands självständighet.

Dit är vägen dock med all sannolikhet lång, men de närmaste åren kommer att se en konstitutionell strid i Storbritannien kring frågan om en ny folkomröstning eller inte. Förr eller senare skulle jag tro att en sådan är ofrånkomlig, men utgången av en sådan går det inte att ha någon mening om.

Mycket i det avseende kommer sannolikt att vara beroende av hur de känsliga relationerna mellan London och Edinburgh hanteras under de kommande åren. Det finns inga enkla lösningar.

Från Jerusalem kommer bilder och hårda konfrontationer mellan israeliska säkerhetsstyrkor och palestinier. Och i ett tydligt tecken på att vi lämnat Trump- eran bakom oss kom ett gemensamt uttalande av den s k kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland som kritiserade också den israeliska politiken.

Israel försöker att forma en ny regering, och risk finns för att högernationalistiska krafter får ett ökat inflytande. Och i Palestina har en skrämd ledning hittat förevändningar för att inställa de val som skulle gett den palestinska ledningen ny och välbehövlig demokratiska legitimitet.

Det ser bekymmersamt ut i bägge dessa avseenden.

I morgon samlas EU:s utrikesministrar till ett möte där inte minst utvecklingen på Balkan och EU-politiken i detta hänseende står på dagordningen.

Dessa frågor har halkat ner i prioritetsordningen under senare år, men de förblir viktiga. EU har ett högst påtagligt ansvar för fred, stabilitet och utveckling i sitt närmste närområde.

Nu får vi se om de blockeringar av att öppna förhandlingar om medlemskap med Norra Makedonien och Albanien, liksom viseringsfrihet för Kosovo, so, gjort att EU förlorat åtskilligt av trovärdighet i regionen kvarstår, eller om man höjer sig till ett mer strategiskt perspektiv på sina uppgifter i regionen

Det förblir bisarrt t ex att vi har viseringsfrihet för Paraguay och Venezuela – för att bara ta två exempel – men inte för Kosovo och Turkiet. Krav skall självklart uppfyllas av alla – men gör Venezuela verkligen det?

Och det finns också viktiga frågeställningar om Bosnien som verkar att ha kört fast rätt ordentligt.

Om G7-ministrar, Blinken till Ukraina, EU-möten i Porto och val i Skottland.

STOCKHOLM: Den kommande veckan blir lite tätare på begivenheter på den internationella fronten.

På måndag och tisdag träffas G7-kretsens utrikesministrar fysiskt för första gången på länge, och det sker i London dit man också inbjudit ministrar för en rad asiatiska länder.

Kina tillhör det man säger att man skall diskutera, men vad detta mer konkret är återstår att utreda. Också politiken gentemot Ryssland liksom andra regionala kriser står på den dagordning man kan läsa om i media.

En viktig markering är att direkt från London åker USA:s Tony Blinken till Kiev för överläggningar där, och det är alldeles självklart en tydlig signal riktad till Moskva.

På fredag och lördag är det så EU-toppmöte också i fysisk form i Porto i norra Portugal. Man börjar med de mindre lyckliga sociala frågorna och fortsätter med en agenda där självklart också utrikespolitiken finns med.den närmste agendan har jag faktiskt inte sett ännu.

På torsdag är det viktiga val i Storbritannien, och främst bland dessa till det skotska parlamentet Holyrood. Om det skotska nationalistpartiet ensamt får majoritet eller inte förefaller osäkert, men undersökningarna pekar i alla fall på att det blir en tydlig majoritet för de som har Skottlands självständighet på sitt program.

Och därmed inleds en ny fas i detta drama. Förr eller senare kommer det sannolikt att vara svårt för London att motsätta sig en ny folkomröstning i frågan, men hur en sådan då kommer att utfalla går det knappast att ha någon mening om.

Men ett valresultat som det väntade kommer i alla fall att tydligare sätta hela frågan på agendan för den brittiska debatten.

.