En annektering är en annektering.

28 juni 2020

TABIANO: Det ser ut att bli en mer händelserik vecka.

Först har vi i dag att avvakta resultatet av det polska presidentvalet, notera hur det franska lokalvalet utfallit och höra hur situationen i Kosovo utvecklas.

Men det viktigaste denna vecka blir hur regeringen Netanyahu i Israel tänker göra med den utannonserade annekteringar av mer eller mindre delar av Västbanken.

Det handlar om ett avgörande brott mot internationell rätt och också om ett avgörande slag mot en möjlig tvåstatslösning av konflikten i området.

Annektering är annektering, och det alldeles oavsett det handlar om Ryssland när det gäller Krim eller Israel när det gäller Västbanken.

Det innebär att inte minst EU står inför en viktig situation. Den alldeles avgörande majoriteten av medlemstater har en klar linje i frågan, men några enstaka har profilerat sig som mer eller mindre tydliga allierade till Israel.

Och möjligen kommer andra att känna ett tryck också från Vita Huset efter det att man därifrån gett sitt godkännande.

Hur det blir med det i detalj är dock i skrivande stund inte alldeles klart. Netanyahu behöver Vita Husets stöd, som ju dessutom behöver lyssna på Ryiadh och Abu Dhani, och hans allierade i regeringen Gantz är dessutom angelägen om att inte alltför mycket alienera Jordanien i processen.

Därför har man nu under veckor sysselsatt sig med att rita kartor och diskutera olika alternativ som sträcker sig från ett mer maximalistiskt med annektering av ca en tredjedel av Västbanken inklusive hela Jordan-dalen till ett mera minimalistiskt som främst omfattar några av de större bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem.

Från den internationella rättens utgångspunkt gör det ingen skillnad – varje annektering är en illegal åtgärd. Och det var värt att notera att alla de europeiska länder som sitter i FN:s säkerhetsråd gjorde det klart i ett gemensamt uttalande alldeles nyligen.

Det s k Oslo-avtalet 1993 ledde till Nobels fredspris och förhoppningen om att en väg till en slutgiltig fred baserad på två stater som levde i fred sida vid sida med varandra hade funnits.

Men så har det inte blivit. Benjamin Netanyahu tillhörde de israeliska politiker som var emot från första början, och han har sedan steg för steg tolererat expansionen av de bosättningar på Västbanken som lett till en situation där en tvåstatslösning blivit allt svårare.

I dag finns det ca 430.000 bosättare i olika delar av Västbanken, med skydd och stöd av en omfattande israelisk infrastruktur som till avgörande delar utesluter områdets ca tre miljoner palestinska invånare.

Obama-administrationen gjorde under sin andra mandatperiod ett aktningsvärt försök att få parterna till förhandlingsbordet. Dåvarande utrikesministern John Kerry gjorde ingen större hemlighet av att han såg den israeliska politiken under Netanyahu som det största – om än inte enda – skälet till att det misslyckades.

Den s k fredsplanen som Trumps Vita Hus presenterar är ingenting annat än ett försök att legitimera långtgående anspråk från mer extrema israeliska annekteringsförespråkare. Och Netanyahu är nu mycket angelägen om att med en annektering försöka cementera denna innan det möjligen blir ett skifte i Vita Huset.

Den 1 juli har satts som det datum då någon form av annektering skall inledas. Nu ägnar man sig mellan Vita Huset och Tel Aviv om att finslipa planer samtidigt som man försöker att lugna främst Jordanien men också andra arabstater vad gäller konsekvenserna. Med palestinierna finns av allt att döma ingen kontakt längre.

Och jag utgår från att det inom EU diskuteras flitigt om vad som kan göras. Luxembourg med dess utrikesminister Jean Asselborn – som är nestorn i kretsen – driver på också för sanktioner mot Israel, men inte minst Wien tillhör de länder som försöker hålla mot. För Berlin är politik vad gäller Israel alltid ett särskilt svårt kapitel.

Så vi får se vad som händer i denna fråga.

I veckan slutförs också folkomröstningen i Ryssland om de författningsändringar som bl a kan göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar som president till en bra bit in på 2030-talet – till 2036 för att vara exakt.

En viss apati verkar prägla stämningen i Ryssland, men utgången. Av folkomröstningen är trots detta inte svår att lista ut.

Den 1 juli skiftar också ordförandeskapet inom EU från Kroatien till Tyskland.

Angela Merkel tar över för en period som kommer att bli mycket betydelsefull – men låt mig återkomma till detta.


Kosovo konfronterar historien.

26 juni 2020

TABIANO: Det var en första klassens bombskräll som levererades när ett pressmeddelande från Haag i onsdag meddelade att en speciell tribunal avser att åtala bl a Kosovos president Hashim Thaci för en lång rad mycket grova brott i anslutning till den väpnade konflikten med Serbien för 21 år sedan.

Och därmed kollapsade plötsligt det till i dag planerade mötet mellan Serbiens och Kosovos presidenter som jag skrivit om nyligen. President Trumps planerade triumf försvann.

Att få ihop bitarna i det puzzel som ledde fram till detta är inte alldeles enkelt.

Den speciella åklagarorganisationen sattes upp i Haag för ett antal år sedan sedan för att utreda möjliga krigsbrott som av olika skäl inte kunnat tas upp av den internationella tribunalen om f d Jugoslavien.

Den har sedan dess arbetat i stor tysthet, och beskedet i onsdags kom därför som en blixt från klar himmel. Förr eller senare skulle någonting komma – men det? Och nu?

I pressmeddelandet sades att det möjliga åtalet hade beslutats redan i slutet på april, men offentliggjorts nu mot bakgrund av att president Thaci ansågs ha arbetar för att undermina den speciella åklagarorganisationen.

Den enda slutsats som är möjlig är därmed, att den specielle åklagaren, som f ö är en amerikan tillsatt av Trump-administrationen, fruktade att det på mötet i Vita Huset skulle fattas beslut riktade mot åklagarorganisationen.

Om detta sedan hade varit möjligt är en annan sak. Åklagarorganisationen sattes upp inte minst av EU på sin tid.

Att Hashim Thaci sökt begränsa eller bli av med den var knappast någon större hemlighet, och för det hade han säkert sina skäl. Men nu hade man i Haag tydligen grundad anledning att frukta att Vita Huset skulle gå med på något åt det hållet.

Någon annan anledning till pressmeddelandet i onsdags är det mycket svårt att se.

Men därmed kollapsade allt. Hashim Thaci kunde självfallet inte åka, och till slut ingen annan heller.

Vad som händer nu återstår att se. Kosovo riskerar att kastas in i en instabilitet som inte ligger i någons intresse.

Det rimliga vore att Hashim Thaci nu avgick som president. Hans mandatperiod löper i alla fall ut inom mindre än ett år, och han har sagt att han inte söker återval. Därmed skulle Kosovo kunna få en ny politisk ledning med den kraft och trovärdighet som förhandlingarna med Serbien kräver.

Men om det blir så återstår att se.

Hans enda reaktion i offentligheten hitintills har varit att på sin Facebook-sida lägga upp det kända emblemet från den gamla väpnade organisationen UCK vars politiska ledare han en gång var. Det är lätt att tolka det som en signal till mobilisering.

I går har han så begett sig till Albaniens huvudstad Tirana. Där hade premiärministern Edi Rama i går ett tal i parlamentet som kraftigt angrepp den speciella åklagaren och framställde det hela som en attack mot alla albaner. Det var knappast ett tal som man förväntar sig av en premiärminister som knackar på EU:s dörr.

Och på söndag säger Hashim Thaci att han skall hålla ett tal. Då skall det ges besked.

Kring detta har min telefon gått tämligen så varm de senaste dagarna. Och Det har blivit såväl en artikel i Washington Post som ett inlägg på ECFR:s hemsida som snabbt fått en hel del uppmärksamhet.

Det finns nu både goda scenarier för Kosovo och påtagligt dåliga sådana. Men krisens djup är påtaglig.

I Paris planerar man dock för ett möte i mitten av juli mellan Kosovo och Serbien, och därefter inleds en ny större omgång av den EU-ledda dialogen i Bryssel.

Men innan dess kommer mycket att hända.


Den besvärliga återstarten – och hur världen förändras.

24 juni 2020

TABIANO: Under eftermiddagen europeisk tid presenterade IMF så sin revidering av bedömningen av den globala ekonomins utveckling, och det tilldrar sig naturligt nog ett betydande intresse.

Det var i april man kom med sin bedömning av att den globala ekonomin detta pandemins år skulle minska med 3.0%.

Men den bedömning man nu presenterade var betydligt mer pessimistisk.

Den globala tillväxten reviderades nu ner från -3,0 till -4,9%, vilket ju är en högst betydande skillnad. Och det är framförallt det andra kvartalet detta år som blivit betydligt sämre än vad man tidigare befarade.

Själv tittade jag extra noga på bedömningarna för hur det kan komma att gå för gepolitiskt viktiga delar av den globala ekonomin. Det saknar inte intresse.

Detta år beräknas såväl EU som USA minska kraftigt – för Euro-regionen, som är 85% av EU:s ekonomi, räknar man med en nedgång med strax över 10%, och för USA med endast marginellt mindre med 8% nedgång.

Men det intressanta i det mer geopolitiska perspektivet är självfallet Kina, och här räknar man med att det trots allt kommer att bli en viss tillväxt kring 1%. Ingen annan del av världen förutspås positiva siffror detta dystra år.

Hur det kommer att gå nästa år är självfallet beroende av åtskilliga faktorer som helt enkelt inte går att förutse. Pandemin kan visa sig vara värre än vad vi trott, men återhämtningen kan också visa sig gå snabbare.

Men med de antaganden som IMF gör i sina tabeller kommer man fram till en tillväxt i Kina som är nästan dubbelt så hög som vad man antar för USA och cirka en tredjedel högre än vad man tror vad gäller EU. Talen är generellt höga – så brukar det ju bli när ekonomierna studsar tillbaka efter en djup nedgång.

Men den geopolitiskt intressanta slutsatsen av dessa antaganden för dessa två år är att den kinesiska ekonomins relativa tyngd i den globala ekonomin kommer att öka inte oväsentligt.

Att också Kinas ekonomi har försvagats påtagligt av pandemin är uppenbart, men som så mycket annat här i livet är detta relativt. De europeiska och amerikanska ekonomierna förefaller att ha försvagats än mer.

Också inom Europa är de relativa förändringarna stora och betydelsefulla. Spanien, Frankrike och Italien beräknas förlora 12-13% detta år, och de nedrevideringar av bedömningarna för dessa ekonomier som IMF gjort är vid sidan av dem man gjort för Brasilien och Mexico de största som jag hittar i tabellerna.

Men sedan återstår att se hur det faktiskt kommer att gå.

Det finns små tecken på viss ljusning vid horisonten, men med all sannolikhet blir vägen tillbaka inte enkel.

För Sverige gäller fortfarande att det för oss är utomordentligt viktigt att hjulen börjar att snurra i Europa i dess helhet. Och inte minst därför borde vi ha ett starkt intresse av EU:s återstartpaket.

Men en annan viktig slutsats är självfallet att man trots de växande politiska problemen med landet inte kan tänka bort Kina ur den ekonomiska framtiden.


Blickar mot Balkan denna valdag.

21 juni 2020

TABIANO: Italien badar i sol på det sätt man kan förvänta sig vid denna tid på året, och jag antar att samma sak också gäller på Balkan på andra sidan Adriatiska Havet.

Där är det i dag parlaments- och lokalval i Serbien. Och eftersom det handlar om regionens dominerande land finns kan det finnas anledning att notera saken.

Några förändringar är inte att vänta. Regerande presidenten Alexander Vucics parti SNS har ett fast grepp inte minst om media i landet, och det ledande oppositionspartiet har därför beslutat att bojkotta valet eftersom man inte ser några förutsättningar för att det skall bli fritt och förvist.

Och som det nu ser ut kommer SNS sannolikt att få ca 60% av de avgivna rösterna – men det ser samtidigt ut som om omkring två tredjedelar av valmanskåren väljer att stanna hemma.

Serbiens väg mot en allt mer styrd demokrati fortsätter därmed. Att man under COVID-19-pandemin flörtar häftigt med Kina, och verkar se Ungern som sin viktigaste partner, gör inte den bilden mindre komplicerad från ett vidare europeiskt perspektiv.

Det var under de sista dagarna 2009 som vi tog emot Serbiens dåvarande president Boris Tadic i Stockholm och han lämnade in landets ansökan om medlemskap i EU. Sverige var EU-ordförande detta halvår, och jag hade all anledning att välkomna detta steg.

För stabiliteten på Balkan på sikt är regionens gradvisa integrering i EU av allra största betydelse.

Men sedan dess har det gått långsamt. Det tog tid att komma igång med förhandlingar, och av de 35 kapitel i EU-fördragen som en sådan förhandling omfattar har man sedan dess bara klarat av att fullfölja två, och därtill två tämligen enkla sådana.

Detta finns det all anledning att beklaga.

Det går alltid att säga att EU släpar fötterna efter sig när det gäller utvidgning, och jag har inte varit sen att säga just detta, men här ligger det huvudsakliga skälet i en reformprocess i Serbien som i viktiga avseenden stagnerat.

Och med en allt mer halvauktoritär inriktning av politiken i landet är det kanske inte så konstigt att entusiasmen i EU något falnar. Den kinesiska flörten har nog under senare tid dragit ytterligare i den riktningen.

Serbien har tveklöst en betydande potential om man får politiken på rätt köl igen. Det finns en imponerande scen av nyföretagande inte minst inom IT-sektorn i Belgrad, och landet har en central position i hela regionen. Man borde klara en tillväxt en bra bit bättre än hitintills.

Och det skulle vara mycket bra för regionen i dess helhet.

Men till de olika utmaningarna kommer självfallet den olösta frågan om relationen till Kosovo. Serbien vägrar envist att erkänna Kosovo som ett självständigt land.

Här är syndarna många. Västvärlden har tagit det ena steget efter det andra utan att kunna komma till ett avslut. Mycket har blivit hängande. Hastverken har varit många.

EU under dåvarande Höge Representanten Cathy Ashton förhandlade trots detta fram viktiga steg mot en normalisering i det s k Belgrad-avtalet 2015. Men sådana avtal kräver ihållig och envis uppföljning uppföljning, och hennes efterträdare Frederica Mogherini släppte tidigt greppet, för att sedan i lätt desperation när hennes tid började att rinna ut förveckla sig in i farliga tankar om att flytta gränser på Balkan

Det slutade i ingenting alls.

För att komma upp på banan igen har EU dock nu utsett Slovakiens f d utrikesminister Miroslav Lajcak för att föra dessa frågor vidare, och han är tveklöst mycket kvalificerad för uppdraget. Han tillhör bl a mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien, men har även i övrigt ett gediget förflutet med regionen.

Men samtidigt har president Trumps f d ambassadör i Berlin Richard Grenell kastat sig in i det hela. Han har en obefintlig bakgrund i dess frågor, och att döma av hans tid i Berlin motiveras det mesta av att ställa till det för EU och hylla sina arbetsgivare i Vita Huset.

Nu har han inbjudit Serbiens och Kosovos presidenter till ett möte i Vita Huset på lördag – dagen före den sedvanliga och för serber viktiga årsdagen av slaget på de s k Trastfälten i Kosovo 1389 – och vi får se vad som kommer ut ur detta.

Han har försökt att något dämpa förväntningarna genom att säga att det främst är ekonomiska frågor som skall diskuterats. Men det är svårt att föreställa sig annat än att president Trump kommer att utannonsera ett ”historiskt avtal”. Det brukar ju vara så.

Alexander Vucic har gång på gång antytt att han nog möjligen kan tänkas erkänna Kosovo som självständigt stat, men att han då måste ha något riktigt rejält i utbyte. EU-medlemskapet vid slutet av förhandlingarna hade uppenbart passat den kostymen, men den pusselbiten ligger knappast i Vita Husets händer och är ju dessutom knappast tillgänglig i närtid.

Att ge Serbien rejäl bit av Kosovos territorium var den möjlighet man lekte med tidigare, men jag tror att de flesta nu tvingats inse att det är betydligt mycket lättare sagt än gjort.

Så vi får vänta och se.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov passerade Belgrad i veckan och sade att varje lösning måste godkännas av FN:s säkerhetsråd. Det är väl korrekt i åtminstone den meningen att ett möjligt medlemskap av Kosovo i FN måste godkännas där. Ryssland vill ha sitt ord med i laget – och Serbien ser självfallet det som ett stöd.

Om den politiska situationen i Serbien således är osunt stabil, och den i Kosovo i genflöde osunt instabil just nu.

Sagde Grenell pressade med olika tämligen dramatiska hot fram ett regeringsskifte i Pristina, men den regering som tillkom sitter på skakigast tänkbara mandat. Det är presidenten Hashmi Thaci som driver tanken att Grenell skall fixa allt, men huruvida han har möjlighet att leverera i det kosovariska politiska landskapet råder det högst delade meningar om.

Den som lever får se.

Balkan tilldrar sig mera sällan de stora rubrikerna numera, och lika väl är väl det. Men denna valdag i Serbien kan det i alla fall finnas anledning att rikta blickarna ditåt.

Självfallet finns det mycket annat som händer i regionen.

En uppgörelse i Bosnien som efter tolv år möjliggör lokalval i den i många avseende starkt delade staden Mostar var ett påtagligt viktigt steg. Och snart förestår viktiga val i såväl Nordmakedonien som det Kroatien som ju inom kort avslutar sitt EU-ordförandeskap.


Åter till södern.

18 juni 2020

TABIANO: Inte alldeles utan möda utlokaliserade vi under gårdagen från vackra Stockholm till minst lika vackra Emilien i norra Italien.

Här handlar det nu om att Anna Maria försöker att öppna upp familjeföretaget Tabiano Castello igen efter den djupa pandemikrisen, och det kräver alldeles uppenbart personlig närvaro. Under denna helg kommer de första gästerna, men bestämmelserna för att göra allt så säkert och bra som möjligt är omfattande.

Gårdagens kusligaste upplevelse var ett nästan totalt öde Kastrup där vi fick tillbringa ett antal timmar. På ett ställe gick det att få en kaffe, och på ett annat ett wienerbröd. Och en och annan vandrade genom de tomma hallarna i det som är Danmarks största arbetsplats.

Nu får vi se hur det går när Europa gradvis öppnar upp. Icke minst här i södra Europa är ju det ekonomiska beroendet av turismen under de kommande månaderna mycket stort.

Pandemin är inte över. I Sverige har vi nu passerat den skrämmande siffran av 5.000 döda, och det är inte märkligt att det i omvärlden finns en skepsis mot den väg som vår regering valt i denna kris och att det också leder till konsekvenser. Jag vet inte om det ingick i den ursprungliga kalkylen, men att den risken var tydlig framgick redan tidigt.

Och pandemin rullar vidare i andra delar av världen. I Brasilien ser det katastrofalt ut. I tretton amerikanska delstater ökar fallen tydligt. I Peking brottas myndigheterna med ett nytt och allvarligt utbrott. Och i vår öppna värld är vi alla beroende varandra.

I EU har det i dag varit toppmöte per video med det Östliga Partnerskapet. Och det är viktigt att man på detta sätt på toppnivå visar att detta är ett partnerskap som är viktigt för EU och som vi måste fortsätta att investera politiskt och finansiellt i.

I morgon är det så dags för EU-ledarna att diskutera det omfattande återstartspaketet i en videokonferens som ju inte förväntas leda till några avgörande slutsatser. Men det blir viktigt hur olika ledare uttrycker sig eftersom det är med utgångspunkt från detta som samtalen kommer att fortsätta under de kommande veckorna.

Ämnet är förvisso synnerligen viktigt.

Hur Europa i dess helhet lyckas att komma tillbaka efter denna unikt djupa kris kommer att avgöra mycket av våra gemensamma möjligheter i världen under kommande år. Jag hoppas innerligt att det finns både omedelbar solidaritet och mer långsiktig strategi i morgondagens diskussioner.

På andra sidan Atlanten ser jag att mycket nu handlar om den bok som f d säkerhetsrådgivaren John Bolton trots Vita Husets motstånd nu ger ut.

Den bild som ges av president Trump – katastrofal som den är – verkar inte avvika nämnvärt från den som tidigare skildringar gett, även om vi får nya detaljer. Han trodde tydligen att Finland var en del av Ryssland, visste inte att Storbritannien var en kärnvapenmakt och uppmuntrade aktivt Kinas president Xi Jinping till ökad repression i Sinkiang.

Han var dessutom mycket nära att försöka få USA att lämna Nato.

Men vid det här laget har man upphört att förvånas. Vi vet att med Donald Trump i Vita Huset lever vi i en farligare och mer osäker värld också vad det gäller hur den amerikanska makten kan komma att användas.

Av detta följer fick knappast att John Bolton är någon hjälte. Han vet förvisso att Finland inte är en del av Ryssland – hans kompetens går alls inte att ifrågasätta – men något ligger det möjligen i Trumps påstående att han ville starta krig med de flesta.

Nu randas midsommaren, men aktiviter i form av olika möten på nätet fortsätter. Om någon timme handlar det t ex om Trump-administrationens politik vad gäller Iran.

Och via Project Syndicate har jag publicerat en artikel om EU:s politik vad gäller Kina som jag i dag återfunnit i tidningar i en rad olika länder. Länk finns via Twitter för den som kan vara intresserad.

Ämnet kommer att bli av allt större betydelse.


Och nu inleds en viktig vecka.

15 juni 2020

STOCKHOLM: Denna vecka rör det sig en del i den europeiska politiken. I alla fall lite.

I dag har EU:s utrikesministrar videomöte först bara med sig själva och sedan med USA:s utrikesminister Pompeo. Vad som möjligen kommer ut ur det senare återstår att se.

Det finns betydande åsiktsskillnader om nästan allt som rör Mellersta Östern, USA:s politik att lämna eller försvaga internationella samarbeten möter ingen förståelse i Europa och det finns en skepsis mot den amerikanska retoriken om Kina.

Det är tydligen inte minst om Kina som Pompeo vill prata.

Men dialog är alltid viktig. Och relationerna över Atlanten förblir, även under besvärliga tider, av stor betydelse.

Och i dag är det också videomöte mellan Ursula von der Leyen och Charles Michel från EU å den ena sidan och Boris Johnson från Storbritannien å den andra. Förhandlingarna om Brexit har bara stått och stampat, och frågan är om det går att hitta någon väg framåt.

Men att räkna med något stort genombrott i dag är näppeligen realistiskt.

På torsdag är det så videotoppmöte med EU:s Östliga Partnerskap. Några avgörande sensationer är knappast att vänta, men det är viktigt att mötet hålls.

Och jag hoppas att man från EU:s sida gör tydliga markeringar mot också tendensen i Ukraina att utnyttja rättsväsendet för att komma åt politiska motståndare. Det är ett ofog som knappast är förenligt med vårt starka stöd till landets utveckling.

På fredag blir det så den viktiga videokonferenser mellan EU:s stats- och regeringschefer där man skall diskutera kommissionens förslag till stort återhämtningspaket, och där ju Sverige tillhör dem som kört ner sig i positioner som inte kommer att vara hållbara.

Men något avgörande är inte att vänta.

Inriktningen är att lyssna runt, för att sedan inleda en kaskad av bilaterala samtal som skall föra fram till ett riktigt möte kanske mot slutet av juli. Det är då ett avgörande måste till för att man därefter kan gå till Europaparlamentet och sedan få möjlighet att få ut stödet med början kring årsskiftet.

Så det blir åtskilligt att hålla ögonen på under veckan.


Misslyckades rättstaten med mordet på Olof Palme?

13 juni 2020

STOCKHOLM: Så här några dagar efteråt kan det finnas anledning att reflektera över den presskonferens i onsdags som slutade med beskedet att förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme för 34 år sedan nu lades ner.

Mordet var en nationell tragedi, och har sedan dess utvecklats till ett nationellt trauma. Vem var mördaren? Och varför kunde vi inte få klarhet?

På den första frågan har vi dessvärre fortfarande inget svar. Vi fick reda på att man när man nu åter vänt på alla stenar ”inte kunde komma förbi” den s k Skandia-mannen Stig Engström, och att de frågetecken som fanns skulle ha räckt till att få honom häktad för ytterligare utfrågningar om han fortfarande var i livet.

Men så mycket säkrare än så blev det dessvärre inte.

Vad som dock framgick med stor tydlighet var alla de försumligheten som tydligt karakteriserade brottsutredningen under dess inledande och avgörande fas. Det var då alla de frågor som nu för evigt kommer att bli hängande i luften utan några större svårigheter skulle ha kunnat redas ut, och klarhet om vem som med stor säkerhet var mördaren kunde ha skapats.

Men så blev det inte.

Är detta då ett haveri för den svenska rättsstaten? Eller ligger förklaringen snarare i att man delvis hade satt den svenska rättsstaten ur spel?

Mycket handlar om personen Hans Holmér och de olika personer han hade omkring sig under denna period.

Det var han som med starkt stöd av den dåvarande regeringen tog ett mycket fast grepp om hela utredningen. Han var redan något av socialdemokratins ”favoritpolis” – sådana fanns inte så många – och det gjorde att han också fick möjlighet att ta kommandot på det sätt han gjorde.

Det skedde också i konflikt med betydande delar av den ordinarie rättsapparaten. Konflikten blev snabbt öppen med de erfarna åklagare som borde ha haft ledningen av förundersökningen, och konflikten var knappast dold med den kärna i säkerhetspolisen som alls inte trodde på det PKK-spår som kom att ta den absoluta huvuddelen av all energi under den inledande och avgörande fasen.

Allt kom ju sedan att kulminera i den också i ett längre historiskt perspektiv alldeles unika s k Ebbe Carlsson-affären. Landets justitieminister tvingades att avgå.

Fokuseringen på PKK-spåret hade av allt att döma sin grund i att man började utredningen med att spekulera i vem eller vilka som kunde tänkas ha haft motiv för mordet. Och ett stort mord av en stor man krävde då ett stort motiv av en stor gruppering för att det skulle kännas meningsfullt.

Man började söka efter mördaren inte på brottsplatsen utan i hög grad i sin egen politiska föreställningsvärld.

Och det var då det gick snett. Ordentligt snett.

Så började man jaga kurdiska terrorister i PKK. De var förvisso inte Guds bästa barn, och hade också mord på sina samveten, men det gick inte att hitta någon av dem som varit ens i närheten av mordplatsen. Men eftersom det inte var den som man främst intresserade sig för fortsatte ansträngningarna att sväva ut i allt mer irrelevanta riktningar.

Det är här som misslyckandet ytterst ligger.

Rättsstaten i dess klassiska form misslyckades inte, eftersom den kom att skjutas åt sidan för en mer politiskt inspirerad process som dessutom körde in i direkt kollision med denna rättsstat.

Det är därför vi aldrig kommer att få veta vem som mördade Olof Palme.

Tragedin blev till ett trauma, och ur detta har vi nu fått också denna tragedi.


Mycket oroande i USA.

06 juni 2020

STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord utfört av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens står sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktning vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare. Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina.

Jag kan väl föreställa mig vad som skulle bli reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande. Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.


Lite dans mellan Trump och Putin.

02 juni 2020

STOCKHOLM: Livet i Zoom-världen går vidare med möten i de mest varierande konstellationer och i de mest varierande ämnen.

I dag har jag t ex ett timslångt websänt samtal med Finlands f d statsminister Alexander Stubb ordnat av Hanaholmen-centrat utanför Helsingfors. Sedan på eftermiddagen hade vi ett rådsmöte med RAND Europe i Cambridge för att gå igenom hur verksamheten utvecklas i dessa märkliga tider.

Och i morgon blir det först ECFR-diskussion om Europas roll i den globala ekonomin, därefter en diskussion med Trilateral Commission om hur Europa och USA skall klara de dramatiskt ökade statsskulderna under de kommande åren, sedan i regi Atlantic Council en briefing av amerikanska UD om deras Iran-politik och sedan lite senare en på kvällen en global kvällsdrink med allmöt meningsutbyte i regi Eurasia Group i New York.

Nyhetsförmedlingen domineras naturligt nog av den bekymmersamma utveckling i USA som började med det dödliga övergreppet av polisen i Minneapolis men som nu lett till oroligheter över stora delar av landet. I dag såg jag bilder av lastbilar med soldater på det annars strikt avspärrade lilla området mellan Vita Husets West Wing och dess kontorsdel i det som heter Old Executive Office Building.

President Trump försöker nu att framställa sig som representanten för lag och ordning, medan Joe Biden naturligt nog framträder och försöker att ta upp de brister i det amerikanska samhället som oroligheterna tveklöst demonstrerar. Men det torde vara alltför tidigt att ha någon uppfattning om vilken inverkan detta kan ha på valet i november.

I dag har president Trump också hunnit med att ringa upp president Putin i Moskva och inbjuda denna till ett kommande G7-möte i G7-kretsen.

Märkligt.

Hans försök att åstadkomma ett G7-möte i Washington i slutet av denna månad kollapsade ju efter det att Angela Merkel förklarat att hon inte tänkte komma. Pandemin var den officiella orsaken, men informellt sades också att Vita Huset inte gjort några förberedelser alls på det sätt som sedan decennier är rutin inför dessa möten.

När G7-mötet havererade förklarade Trump att kretsen i alla fall inte var särskilt relevant, och sade att han till ett möjligt möte i höst, när USA fortfarande har ordförandeskapet, vill inbjuda Ryssland. Dock kom omedelbart uttalanden från såväl London som Ottawa att man inte såg något som helst skäl till detta.

Men trots detta ringer Trump till Kreml och inbjuder Ryssland. Jag vet inte om han var tydlig med att det då bara kunde handla om en inbjudan till Putin att komma som observatör – sådana inbjudningar kan ordförandeskapet utfärda självt. Men hur det än är med den saken är jag övertygad om att Putin inte har någon som helst avsikt att komma som observatör.

Så av allt detta kommer med all sannolikhet inte att bli någonting alls. Det blev bara en märklig dans som visar hur impulsiv och osammanhängande den amerikanska politiken på den högsta nivån är.

Och som också visade den lite märkliga relation som fortfarande förefaller att finnas mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

Bägge har sina problem.

I Ryssland kommer nu den uppskjutna folkomröstningen om de föreslagna förändringarna i konstitutionen att äga rum den 1 juli, och på ett eller annat sätt kommer de därmed att godkännas.

Men läget i landet är knappast gott.

Såväl Trump som Putin dröjde alldeles för länge med att ta COVID19 på allvar, och det har lett till ett allvarligt utbrott i Ryssland med fokus i Moskva men med allvarliga utbrott också i andra områden. De senaste opinionsmätningarna visar nu lägre förtroende för president Putin än någon gång under hans numera rätt långa period vid makten.

Nya utrikespolitiska äventyr skulle knappast ändra på den situationen.

Att man förefaller att fördjupa sin inblandning i det libyska moraset torde knappast vara någonting som entusiasmerar den ryska opinionen. Och utrikespolitiskt innebär det nu tydlig konfrontationskurs med Turkiet också i detta område. Och Syrien är knappast ett alldeles lättskött pastorat.