Ökade spänningar på Balkan.

SARAJEVO: Nu lämnar jag den bosniska huvudstaden efter ett och ett halvt dygn här dominerat av helt andra saker, och styr mot Turkiet med dess olika utmaningar.

I Istanbul blir det frukost med f d presidenten Gül i morgon, men sedan fortsätter jag till Ankara för möten där under de närmaste dagarna.

På flygplatsen i Sarajevo ser man nu det enda planet efter det andra med turister från Mellersta Östern. Sent på eftermiddagen i dag checkades det in också till Dubai, Doha och Medina.

De bosnier jag talar med ser allt detta med lite blandade känslor. Turism och investeringar välkomnas förvisso. Den lokala ekonomin behöver det. Men det finns en liten rädsla för att annorlunda traditioner riskerar att smyga sig in i det egna samhället.

Man är mån om sin toleranta europeiska islam. Men medveten om att det också i det egna samhället finns också annorlunda strömningar.

Jag mötte mycket av oron över stigande motsättningar och instabilitet i regionen och landet. En del talade i alarmistiska tongångar. Och kanske var det naturligt att göra det till mig.

I dag möttes politiska direktörer från de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd här i Sarajevo för att diskutera situationen. Min efterträdare som High Representative hade en bråd dag.

Valrörelser tenderar alltid att skriva upp temperaturen. Så gott som alla spelar på det nationalistiska kortet. Lokalval i Bosnien. Parlamentsval i Kroatien. Och ständigt spelet i Banja Luka.

Misstron stegras med retoriken. Uttalanden flyger över gränserna. Och människor oroas.

Vägen att steg för steg övervinna regionens motsättningar har varit att steg för steg bädda in den i den europeiska integrationens alla nätverk och strukturer.

Och i grunden finns det ingen annan väg om detta skall lyckas.

Men i ett läge där denna integration ifrågasätts och försvagas av andra aktörer i andra länder ökar ju risken för att den inte kommer att ha den nödvändiga kraften här. Och då ökar utrymmet för gamla motsättningar att åter skärpas och ta över.

Vart det kan leda vet vi inte.

När jag under dessa dagar fått den oroade frågan om det kunde bli krig igen, som i början av 1990-talet, har jag kategoriskt sagt att ett sådant inte är möjligt.

Men jag har oroats av att jag fått frågan. Och inte bara en gång.

Kanske är då modellen 1914 då farligare. Jag har passerat Princips – ynglingen som sköt Frans Ferdinand i ett gathörn i Sarajevo – gravkapell några gånger dessa dagar.

En liten grupp som plötsligt får för sig att göra någonting galet. Och att det sätts igång en kedja av krav, reaktioner och aktioner som riskerar att riva isär innan tillräckliga motkrafter hinner sättas in.

Jag tror det i grunden inte. Men jag är mindre beredd att utesluta det.

Positiva utvecklingar finns förvisso. I Bosnien har man enat sig om en mekanism för koordining av EU-frågor som orsakade kontroverser också när jag hade officiell funktion här för snart två decennier sedan.

Och en ansökan om medlemskap i EU ligger på ministerrådets bord i Bryssel. Förr eller senare bör den skickas vidare till kommissionen för sedvanlig utvärdering.

Men vägen är lång.

Och bristande entusiasm i Bryssel leder till ofelbart till bristande entusiasm i Bosnien.

Men nu är det Turkiet som står på min agenda.

Relationen är nära.

Det finns fler plan från Sarajevo till Istanbul än till någon annan stad, vad jag kan se. Den osmanska traditionen kan fortfarande kännas här.

Och när jag i privat sammanhang under dagen träffade en av landets ledande företrädare var det tydligt att relationen till Ankara var mycket nära.

Men för oss i gruppen från ECFR är det nu Turkiets relationer till Europa och EU som står på dagordningen. Och de kan självklart inte frikopplas från landets interna utveckling i dessa dagar.

Att den sedan knappast kan frikopplas från utvecklingen i den vidare regionen gör inte saken mindre komplicerad.

Eller viktig.

Det blir spännande dagar.

I sorgligt ärende till Sarajevo.

WIEN: Mellanlandning här denna morgon på väg till Bosnien och Sarajvo. Genom åren har det för mig varit många mellanlandningar här på just denna rutt, om än mer under gågna än under senare år.

Men nu är det ett sorgligt ärende som för mig och Anna Maria tillbaka till Sarajevo.

Vänner från när och fjärran skall ta ett sista farväl av en gammal god vän som lämnat oss. En fantastisk kvinna som i sitt liv visade det bästa först av det gamla Jugoslavien och sedan av sitt Bosnien.

Så det blir något dygn mellan bergen i Bosnien.

Därifrån fortsätter jag naturlig till Turkiet för några dagar i först Istanbul och sedan Ankara.

Det är European Council of Foreign Relations som gör en snabb utryckning för att värdera situationen i landet efter det tack och lov misslyckade kuppförsöket för att också komma med rekommendationer om relationerna mellan EU och Turkiet.

Vi kommer att träffa olika företrädare över ett brett spektrum i landet för att få en så bra bild som möjligt.

Nu har ju besöksflödet till Turkiet från EU också börjat öka. En serie utrikesministrar har varit där den senaste veckan, och fler kommer under de närmaste dagarna, liksom också Europaparlamentets talman.

Och frågan om relationerna till Turkiet står också på dagordningen när EU:s utrikesministrar i slutet av veckan inleder sin höst med traditionellt informellt möte, denna gång i Bratislava.

Annars ligger bakom mig en helg som kombinerat svenska kräftor med nordiska samtal, först med Danmark och därefter med Finland i fokus.

Det är viktiga relationer som mår väl av också lite mer informella samtal och kontakter.

I det förra fallet måste ju situationen med ID-kontroller över Öresund lösas upp, och för det senare blir det nog inte utan betydelse vad Krister Bringeus säkerhetspolitiska utredning kommer att säga när den ser dagens ljus i början av september.

Men i största allmänhet finns det anledning att ge de nordiska och nordeuropeiska relationerna en högre prioritet när det nu finns en risk för att den samlade europeiska ramen försvagas.

Tyvärr kommer jag inte att vara hemma när de tre baltiska utrikesministrarna kommer till Stockholm på tisdag med anledning av att det ju gått ett kvarts sekel sedan de återetablerade sin statliga självständighet.

Men det firade vi ju redan i Riga i förra veckan, och i helgen hölls också traditionellt möte på Norrmalmstorg.

När sommaren nu går mot sitt slut börjar också de olika mer eller mindre viktiga valen runt om i Europa.

Kommande helg är det delstatsval i tyska Mecklenburg-Vorpommern, och i början av oktober repetition av presidentvalet i Österrike.

Och som det nu ser ut är risken påtaglig såväl för att Österrike får en högernationalistisk president som för att tyska högernationalistiska AfD gör ett påtagligt bra val.

Förra årets dramatiska flyktingkris må i viktiga avseenden ligga bakom oss, men dess politiska effekter fortsätter att vara omtumlande.

Jag ser i dag på morgonen att de tyska socialdemokraterna SPD:s ordförande Sigmar Gabriel nu attackerar Angela Merkel i frågan och kräver en kvantitativ begränsning av antalet flyktingar man skall ta emot.

Det handlar nog om en upptakt inför nästa års förbundsdagsval från ett rätt hårt prövat SPD.

Dessa frågeställningar blir också viktiga när den borgerliga oppositionen i Frankrike skall avgöra vilken kandidat som de skall ställa upp i nästa års viktiga presidentval. Olika linjer står redan nu mycket tydligt mot varandra.

I veckan samlar också Theresa May i London ihop sin regering efter sommaren för att försöka nå någon enighet om vad Brexit egentligen är.

Uppenbart är att hennes Brexit-ministrar inte lyckats att komma överens om den saken. Och den oenigheten kommer sannolikt att driva Storbritannien ut ur också den gemensamt ekonomiska marknaden.

Ett ”hårt Brexit” framstår som allt mer sannolikt.

Men också till den saken kommer det att finnas anledning att återkomma.

Nu återvänder jag först till Balkan.

Och därifrån till den lika viktiga som utmanande situationen i Turkiet.

Riga: efter ett kvarts sekel.

RIGA: Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till den lettiska huvudstaden och lyssna på de olika perspektiven från denna sida av Östersjön.

Nu handlade det om högtidhållande av att det gått ett kvarts sekel sedan de nordiska länderna återupprättade diplomatiska relationer med de tre baltiska länderna.

Det blev ett intressant seminarium med bl a Danmarks dåvarande utrikesminister Uffe Elleman-Jensen och två f d svenska ambassadörer här som blickade tillbaka på erfarenheter från det senaste kvartseklet.

Och sedan en stor mottagning i Nationalmuseet – med så gott som alla som är eller varit något i detta land – där f d presidenten Zatlers och jag talade med blickar både bakåt och framåt.

Jag erinrade om betydelsen av Boris Yeltsins avgörande insatser när det gällde att slå tillbaka kuppen i Moskva och att omedelbart därefter erkänna de baltiska staternas rätt till självständighet.

Våra erkännanden – med undantag för Island, som gick före – kom först efter detta, även om inte minst från svensk sida vi gjort mycket för att stödja processen.

Men sedan handlade det om den långa processen att göra självständigheten verklig. Förhandlingarna om tillbakadragandet av trupper och installationer, reglering av knepiga medborgarskapsfrågor och allt som hade att göra med att sätta upp en rättstat och en mer eller mindre fungerande marknadsekonomi.

Att vända hela ekonomin från ett närmast 100%-igt beroende av den sönderfallande sovjetiska ekonomin till en integration med det västliga Europa.

Viktiga var då alla de successiva stegen för att integrera dessa tre länder i alla nordiska, europeiska, atlantiska och globala institutioner och strukturer, med EU och Nato som de självklart viktigaste.

Och här tror jag att de nordiska ländernas starkt pådrivande roll var mycket viktig. Vi kunde lägga på i Berlin, London, Paris och Washington.

Allt detta kom att lyckas – bättre än vad jag tror att kanske någon för ett kvarts sekel hade vågats att hoppas på.

Viktiga var ju också alla de steg som tagits för integration av finanssystem, energiförsörjning och mycket annat. Också detta handlar i dessa tider om säkerhet.

Men nu då?

Jag talade om två avgörande och sammankopplade uppgifter framöver.

Den första handlar om den ekonomiska tillväxten och att steg för steg sluta gapet till övriga EU.

Man har gått från en nivå på BNP per capita kring 50% av EU:s genomsnittliga till kring 75%. Bra så, men under senare år har konvergensen så gott som upphört.

Det finns i många av dessa länder en ”transition fatigue” som riskerar att leda till att politiken tappar kraft och att det successiva slutandet av gapet upphör.

Och det är farligt inte minst i ljuset av den andra utmaning jag talade om, nämligen den demografiska.

Under det senaste kvartseklet har Lettland förlorat ca en tredjedel av din befolkning. Många finns i dag i Irland eller Storbritannien.

Det är tredje gången på ett sekel som detta sker. De bägge världskrigen gav vart och ett än mer tragiskt resultat.

På sikt måste denna utveckling först stabiliseras och därefter vändas, och det kommer inte att vara möjligt utan att den ekonomiska utvecklingen blir ön bättre.

I grunden handlar detta om nationens långsiktiga säkerhet. Och i det avseendet nämnde jag också de avgörande uppgifter som ligger i nationens sammanhållning.

Under vissa skeden har vi tyckt att man hade kunnat visa större generositet mot de ryska invånare som ju i många fall också, om än på ett helt annat sätt, var offer för det sovjetiska systemet.

Också detta handlar om långsiktig säkerhet.

Mer kortsiktigt, men av stor betydande, kommer ju nu Nato att ha permanent närvarande förband i de tre baltiska länderna.

Den minnesgode erinrar sig att så aldrig var fallet i vare sig Danmark eller Norge under de kallaste av det kalla krigets år.

Det sänder en stark och viktig signal.

Och Lettland storsatsar nu för att de egna försvarsutgifterna snart skall vara upp i 2% av BNP.

Det är mer än en fördubbling under en rätt kort tidsperiod, och leder självfallet till att utrymmet för övriga också angelägna offentliga utgifter på t ex skola och sjukvård trängs tillbaka.

Att det finns behov inom dessa sektorer är dock alldeles obestridligt. Just nu är det dock den mer omedelbara säkerheten i en mer osäker tid som ges prioritet.

Men nu bär det för min del tillbaka till Stockholm och en dag där.

Här i Riga står överläggningar mellan USA:s vicepresident Joe Biden och de tre baltiska presidenterna på dagens schema.

I Stockholm kanske det går att fånga upp något också via media av det vad sades vid mötet mellan tre viktiga EU-ledare utanför Neapel i går kväll.

Det sätter nog lite av dagordningen för den mötesmaraton inför Bratislava-mötet som nu förestår, med inte minst Berlin i centrum.

På fredag ser jag t ex att förbundskansler Angela Merkel först i Warsawa möter ledarna för de fyra centraleuropeiska länderna i den s k Visegrads-gruppen för att sedan i Berlin ta emot Danmarks, Finlands, Sveriges och Nederländernas premiärministrar.

Åtta på en dag och två platser är onekligen en imponerande stordrift i diplomati. Och innan dess skall hon dessutom hinna med att besöka bl a Tallinn.

Men frågorna är viktiga – och Berlin alldeles tydligt i centrum.

I morgon flyger jag så till Halmstad och Tylösand, och inleder där tillsammans med historikern Margaret Macmillan – författare till inte minst den briljanta boken ”Peacemakers” om försöken till fred efter första världskriget – en diskussion om historiens möjliga lärdomar när det gäller att förstå vår mer komplicerade tid.

Det lovar att bli intressant.

Till Riga med blickar bakåt och framåt.

STOCKHOLM: Några dagar i Stockholm ger i alla fall vissa möjligheter att börja att komma igång med olika frågor inför de kommande månaderna. Mycket – alltför mycket – har kommit att handla om reseplanering.

I morgon bär det av till Riga för att delta i firandet där av att det är 25 år sedan såväl Lettland som Estland och Litauen kunde återetablera sin självständighet.

Ett kvarts sekel som ju i allt väsentligt varit mer framgångsrikt än vad många då trodde skulle vara möjligt. Men samtidigt tydligt att vi nu kommit in i en osäkrare och mer utmanande tid.

Det blir diskussioner om det som varit, men förhoppningsvis också liter av dialog om det som i olika avseenden ligger framför oss.

Till Riga kommer också USA:s vicepresident Joe Biden, som därmed dimper ner i Europa för andra gången på kort tid, och vid sidan av ett större anförande kommer han där också att ha möte och överläggningar med Lettlands, Litauens och Estlands presidenter.

Därifrån fortsätter han till Ankara för överläggningar som tveklöst blir de både svåraste och viktigaste på denna hans europeiska resa.

Men förhoppningsvis ser vi nu en intensifiering av den västliga politiska dialogen i olika frågor med Turkiet. Det finns ju, försiktigt sagt, betydande försummelser under den senaste månaden att börja att ta itu med.

När han sedan på torsdag kommer också till Stockholm har han nog anledning att se fram emot en betydligt mindre komplicerad agenda att diskutera. Men intrycken han bär med sig såväl från Riga som Ankara kommer att vara viktiga.

I morgon kväll träffas på en ö i närheten av Neapel i Italien premiärminister Renzi, förbundskansler Merkel och president Hollande för att mer på allvar dra igång dialogen inför det extra 27-toppmötet i Bratislava i slutet av september.

Det kommer att handla om hur länge man kan tolerera förvirringen i London om vad Storbritannien egentligen vill, och därmed fördröjningen att komma igång med de formella förhandlingarna om Brexit, men också om olika initiativ för att föra EU-samarbetet framåt.

Alldeles säkert kommer det där också att handla om den fortsatta hanteringen av flyktingfrågan liksom om relationerna till Turkiet.

Till Sverige kommer nu bara en liten rännil av flyktingar, men det innebär knappast att krisen för Europa är över.

Över centrala Medelhavet har hitintills i år kommit ca 140.000 flyktingar som tagits omhand i Italien, och siffran i juli var 12% högre än vad den var i juli förra året. Till detta skall så läggas en allt mer desperat situation i striderna runt Aleppo, med allt vad det kan innebära, och en osäkerhet i relationen till Turkiet.

Oklokt nog har EU som villkor för att ge visumfrihet till Turkiet ställt att landet skall lindra sina lagar mot terrorism. Oavsett det sakliga som kan anföras i denna fråga är det knappast förvånande att detta knappast är alldeles enkelt efter att 240 människor dödats i ett försök till militärkupp och så sent som i dag ca 60 människor dödats i ett självmordsattentat med Daesh som sannolikt ansvarig.

Men att det vore logiskt och rätt med visafrihet för dem i Turkiet som har de biometriska pass som uppfyller EU:s högt ställdas krav – det lär handla om ca 5% av befolkningen – tycker jag är ovedersägligt. Det har stått på dagordningen under åtskilliga år – jag tror faktiskt att det var Cecilia Malmström och jag som ordentligt sparkade igång den processen.

Efter Riga blir det för min del på onsdag SNS:s årliga konferens i Tylösand vid hemstaden Halland, och att återse dess stränder är alltid angenämnt.

Också var det hemåt igen.

PÅ VÄG HEM: Efter några veckor av sol och hav i södra Europa bär det nu hem till fäderneslandet och dess huvudstad igen. Det börjar bli sensommar, och snart kommer hösten att vara här.

Inrikespolitiken drar igång efter den stiltje som sedvanligt följer detonationen av aktivitet i Almedalen. De olika partiledarna filar nu på sina s k sommartal. Det handlar om att sätta agendan för de kommande månaderna.

På det internationella planet brukar augusti ofta vara en månad av viss dramatik. Jag skrev ju tidigare här om augusti som de ryska krigens månad, även om det just nu verkar som om den ryska politiska mobiliseringen mot Ukraina tagit en paus.

För min del blir det nu först några dagar i Stockholm för att komma i ordning efter sommaren. Inte minst handlar det om att sortera i den inte obetydliga skaran av olika inbjudningar och förfrågningar för de kommande månaderna.

I morgon bitti sitter jag dock i TV4 och diskuterar dramatiken för ett kvarts sekel sedan när kuppen i Moskva hotade att föra en öppet reaktionär regim till makten med allt vad det hade inneburit.

Det var dramatiska dagar, där utgången alls inte var given, men där det hela ju kom att sluta med inte bara Gorbatjov-erans slut utan också Sovjetunionens upplösning och den största geopolitiska förändringen i vår del av världen sedan det första världskrigets slut.

Det var ett i sanning dramatiskt och viktigt skede i vår utrikespolitik.

Och på måndag är jag i Riga för att delta i minnesceremonierna om Lettlands återupprättande av sin självständighet som ett resultat av att kuppen i Moskva misslyckades.

De tre baltiska staternas återvunna självständighet var självfallet av allra största betydelse för Sverige, och vi var ju också starkt engagerade i den utvecklingen.

Dit kommer då också USA:s vicepresident Joe Biden som ju befinner sig på en europeisk rundresa som inleddes i går i Belgrad, som har Ankara som sin viktigaste anhalt och som ju också kommer att innebära ett nedslag hos oss i Stockholm.

Den europeiska politiken kommer normalt igång lite långsammare.

Jag tycker nog att inte minst EU:s agerande i viktiga frågor under denna sommar har utmärkte av en osedvanlig passivitet. Måhända är det chocken efter den brittiska folkomröstningen som förlamat och lett till en viss brist på självförtroende.

Den närmaste framtiden får väl utvisa om så är fallet.

Men mycket kommer nu att handla om diskussionen inför det extra EU-toppmötet – dock utan Storbritannien – i Bratislava i slutet av september med dess diskussion om samarbetets framtid. Jag ser att rådsordföranden Donald Tusk inför detta avser att ha överläggningar i en eller annan form med samtliga de 27 länderna.

Och då handlar det ju också om att Sverige måste formulera sin syn. Vi får se om de olika partiledarvalet ger någon vägledning i denna del.

I London brottas man tydlig med frågan om vad Brexit egentligen innebär.

Oviljan att dra igång den formella förhandlingen om utträde är ju en av långa konsekvenser av att man inte riktigt vet vad man egentligen vill, och därför är närmast rädd för att sätta sig vid förhandlingsbordet och börja att gå igenom vad ett utträde faktiskt innebär.

Men den tvekan kan inte pågå hur länge som helst. Det finns ett intresse från alla håll av att osäkerheten inte dras ut längre än vad som är absolut nödvändigt.

På andra sidan Atlanten mobiliseras inför presidentvalet den 8 november.

Egna misstag har nu lett till att Trumps stöd dalar, men än kan mycket hända, och den mobilisering av en frustrerar och arg vit underklass som har stöder sig på skall alls inte underskattas.

TV-debatterna i september kommer att bli en nystart efter de stora partikonventen, och efter dem blir det kanske lite klarare vart detta stora avgörande kommer att leda USA.

För några dagar sedan skrev jag här om mina då tre olika internationella debattartiklar under sommaren.

De har nu kompletterats med en fjärde, nämligen min krönika för augusti för Project Syndicate.

Och naturligt var att den försökte att sätta in den dramatiska utvecklingen i Turkiet i ett lite bredare sammanhang. Jag ser att artikeln dykt upp på påtagligt många ställen runt om i världen – intresset för frågan är uppenbarligen stort.

Men nu blir det några dagar i Stockholm för att få ordning på koncepten inför de kommande veckorna och månaderna.

Och i detta ligger ju också att öka tempot på denna blogg efter sommarmånadernas relativa stiltje.

Augusti igen. De ryska krigens månad?

VID MEDELHAVET: Är augusti de ryska krigens månad? Ibland finns det skäl att undra.

I går plötsligt det ena lilla tecknet efter det andra på att någonting kunde vara på gång när det gäller ryska aktiviteter mot Ukraina.

Var och en för sig behövde de inte nödvändigtvis betyda då mycket. Men tagna tillsammans gav de en bild som knappast var en tillfällighet och som kändes kusligt bekant.

Plötsliga anklagelser mot Ukraina för att ha försökt ett terrorattentat på Krim. Skarpa uttalanden av Putin. Slängde igen diplomatins dörr. Rykten om trupprörelser. Skruvade upp retoriken i media.

Det är tydligt att Kreml förbereder ett nytt kraftigt tryck mot Ukraina. Om detta bara blir politiskt, eller om det också utvecklas militärt återstår att se, men sannolikt har Kreml alla möjligheter öppna.

Stora årliga manövrar i det södra militärområdet dras nu igång. Och tydligen skall dessutom en del av förbanden som nu är på Krim roteras. Men i allt detta är det lätt att dölja också åtskilligt annat – vi har sett det förr.

Washington är tydligt angeläget om en uppgörelse inom ramen för Minsk-avtalet under tidig höst, och det vet man i Kreml. Samma sak gäller med all sannolikhet i Berlin och Paris.

Och i Kreml är man tydlig med att bara militärt tryck kan leverera resultat i dess intresse. Så möjligen är det detta som vi nu ser upptakten till.

Vi ser hur spänningen ökar. I dag har respektive presidenter i Moskva och Kiev haft väl publicerade möten mer sina respektive nationella säkerhetsråd och diskuterat olika också militära åtgärder. Och Ukraina har begärt konsultationer i FN:s säkerhetsråd i New York.

Allt kan hända, och ingenting är uteslutet. Och i det inkluderas att allt bara ebbar ut eftersom man ser möjligheterna som blockerade.

Det var augusti 2014 som president Putin sände in reguljära ryska arméförband i betydande omfattning i östra Ukraina för att rädda hans Novorossia-projekt från fullständig kollaps. Och det kom omedelbart efter nedskjutningen av MH17.

Det var i augusti 2008 som de ryska arméförbanden rullade in över betydande delar av Georgien, ont bara vid Sydossetien utan också från Abchasien dit man nyss hade fört fram en luftlandsättningsbataljon.

Och det var förvisso i augusti för ett kvarts sekel sedan i 1991 som det genomfördes den kupp i Moskva som kom att leda till Gorbatjovs fall och snart också Sovjetunionens upplösning.

Det var dessutom, även om det är att dra det lit långt, i augusti 1914 som serien av händelser på och kring Balkan ledde till krigsutbrott i snart sagt hela Europa och hela världen.

Så vaksamhet är på sin plats. Augusti är augusti.

Min sommars debattartiklar.

VID MEDELHAVET: Trots sommar och semester, och utan några officiella åligganden, går det inte att undvika att omvärlden tränger sig på, och att det då och då finns anledning att försöka att säga någonting.

Under sommarveckorna har jag skrivit tre olika debattartiklar i mer eller mindre viktiga ämnen, och de har alla rönt en viss uppmärksamhet i den vidare debatten.

Först skrev jag min månatliga artikel för Project Syndicate, som sedan brukar dyka upp lite varstans i världen,om utvecklingen inom EU.

Omedelbart efter den brittiska folkomröstningen fanns det en tendens hos vissa representanter för de sex ursprungliga medlemsländerna att sätta sig ner och säga att nu är set verkligen dags för ett rejält språng mot ett rejält mer integrerat Europa.

Jag tillhör förvisso dem som aldrig varit rädd för att tala om ett federativt Europa – tvärt om, på viktiga områden tror jag att ett sådant är en absolut nödvändighet – men just nu har detta kommit att uppfattas som synonymt med ett Bryssel alltför dövt inför stämningar och känslor i den vidare kretsen av medlemmar.

EU är inte längre sex medlemsstater – det finns än så länge faktiskt 22 till, och vad dessa tycker och tänker är väl så viktigt och väl så intressant.

Och därför skrev jag en artikel där jag efterlyste mer Europa och mindre Bryssel.

Med det menas en debatt om det europeiska samarbetets framtid som är förankrad i och sprungen ur de olika nationella debatterna i samtliga de olika medlemsländerna. Mer Bratislava, skrev jag, med hänsyftning inte bara till andra delar av Europa utan också till att ordförandeskapet i EU detta halvår ju ligger hos Slovakien.

Och det är ju också i Bratislava som det i september skall hållas ett extra toppmöte för att diskutera olika framtidsfrågor – också med inriktning på att det i mars nästa år är 60 år sedan det ursprungliga Rom-fördraget undertecknades.

Men viktigt som Europa är riktas nu mycket uppmärksamhet på det kommande amerikanska presidentvalet, och när Donald Trump och hans nära supportrars olika utrikespolitiska uttalanden började skena iväg alltför långt skrev jag en artikel för Washington Post, där jag ju är s k ”contribution columnist”.

Att säga att den amerikanska utrikespolitiken under tiden efter t ex 1945 i alla avseenden varit perfekt skulle nog ingen göra, men jag tror inte heller det är lätt att hitta någon som skulle säga att den liberala världsordningen sedan dess skulle varit möjlig utan en aktiv amerikansk roll.

Men nu ifrågasätts stora delar av denna av den republikanske presidentkandidaten. Den fri handeln skall undergrävas, och allierade och vänner i kritiska situationer möjligen t o m överges. Om demokrati, frihet och värderingar pratas det över huvud taget ingenting alls.

Konsekvenserna av detta skulle bli mycket allvarliga. En oroligare och påtagligt mycket osäkrare värld. En värld där mer hungriga makter skulle riskera att plötsligt försöka att flytta fram positioner, och där detta påtagligt skulle öka risken för att vi skulle snubbla in i olika konflikter och krig.

Konkret reagerade jag på att Newt Gingrich, som anser sig stå Trump nära, sagt att det knappast var lämpligt att ens försöka försvara Estland eftersom det ju närmast var att ses som en förort till St Petersburg.

Att ett sådant uttalande av en person som kan få inflytande i USA är farligt säger sig självt, och det fanns inte minst därför anledning att reagera.

Sommarens hitintills mest traumatiska händelse var dock det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15 juli.

Att Turkiet är ett betydande och viktigt land behöver knappast påpekas, och gäller knappast att det har en lika rik som komplicerad historia. Men till detta skall ju läggas de tilltagande spänningar och påfrestningar som landet utsätts för genom sammanbrotten och krigen i Syrien och Irak, de väldiga flyktingströmmarna och den växande terrorismen.

Turkiet är en ung demokrati, och dess demokratiska väg har inte varit rätlinjig. Under några decennier var militärkupper inte ovanliga, och den s k djupa staten spelade en ofta sinister roll.

För ett moderniserande Turkiet har Europa alltid varit ledstjärnan och inspirationen. Och inte minst därför var EU-processen av sådan strategisk vikt.

Jag tillhör den som i olika positioner genom åren gett den starkast möjliga stöd, men andra länder än Sverige har haft en i grunden annan inställning, och det har lett till att processen grumlats, bromsats och försvagats.

Om den tilltagande polariseringen i Turkiet och dess olika negativa konsekvenser har jag skrivit åtskilligas också här under de senaste åren. Framför allt sedan 2013 har utvecklingen blivit mer motsägelsefull och komplicerad efter ett decennium av betydande framsteg.

Kuppförsöket den 15 juli var en enorm chock för det turkiska samhället, och det trauma det ledde till kommer att prägla landets politik för betydande tid framöver.

Jag häpnade över hur tondöva de flesta EU-länderna var omedelbart efter kuppen. Här var ett gyllene tillfälle att visa den turkiska nationen stöd i en situation när dess politiker i sällsynt enighet hade avvärjt en situation som skulle ha blivit katastrof för dem och för hela Europa.

Och det hade också gett dem trovärdighet i en dialog kring andra frågor där vi ju har anledning att vara bekymrade.

Därför skrev jag en debattartikel som kom att publiceras i Politico Europe – det är vad man läser i Bryssel numera – där jag hårt kritiserade den bristande EU-reaktionen. Dess ledare borde ha begett sig till Ankara, uttryckt sitt stöd och inlett en dialog med alla landets politiska partier om hur vi bättre kunde stödja en demokratisk utveckling i landet.

Så blev det inte. I stället dominerades allt av massiv kritik av de utrensningar av misstänkta kuppanhängare som inleddes i Turkiet, och som inleddes i tämligen så massiv skala.

Att detta skedde var naturligt. Inget stat som varit utsatt för infiltration och uppförsök kan undgå att reagera med bestämdhet. Det handlar ju om att säkra att ett kommande möjligt kuppförsök aldrig kan lyckad.

I allt väsentligt har detta också skett med stöd också av landets politiska opposition, vilket sällan noterats. Men samtidigt är det tydligt att balansen mellan att göra för lite och att göra för mycket inte är lätt, och att det finns fall där det förefaller uppenbart att man kastat nätet lite för vitt.

Min artikel fick hur som helst ett betydande genomslag, självklar i Turkiet, men också bredare än så, och jag noterar att det nu refereras till den i olika sammanhang.

Sommaren går nu vidare ett par veckor till.

En tid i Bosnien har också hunnits med för att också försöka att lite värdera hur utvecklingen fortsätter i detta på många sätt rika men samtidigt mycket komplicerade land.

Och till slutsatserna därifrån kommer jag att återkomma i ett sammanhang.