Viktig vapenvila EU-USA om handel.

TIVAT: Fred är ett för starkt ord i sammanhanget, men att resultatet av Jean-Claude Junckers och Cecilia Malmströms besök i Vita Huset i går blev en vapenvila i det annars eskalerande handelskriget var en betydande framgång i sig.

Det uppnåddes enighet om att EU och USA skall ”work together toward zero tariffs, zero non-tariff barriers, and zero subsidies on non-auto industrial goods. We will also work to reduce barriers and increase trade in services, chemicals, pharmaceuticals, medical products, as well as soybeans.”

Och under den tid dessa förhandlingar pågår är man överens om att inte vidta några åtgärder som går mot det som dessa söker att uppnå.

Det innebär i klartext att så länge förhandlingar rör sig framåt vidtar vare sig USA eller EU några ytterligare åtgärder mot varandra, men det innebär också att dessa förhandlingar förs under hotet att sådana kommer att vidtas om man inte rör sig fram mot en gemensam lösning.

För USA innebär detta att hotet om att införa strafftullar på import av fordon från USA för tillfället lagts åt sidan, men det innebär för EU:s del att kravet på USA att omedelbart avskaffa de extra tullarna på stål och aluminium också for tillfället lagts åt sidan.

Till dena avgörande punkt kom så allmänna uttalanden om att EU skall importera mer naturgas och soyaböner från USA, men hur detta skall realiseras är långt ifrån klart. Den amerikanska naturgasen är knappast konkurrenskraftig på de europeiska marknaderna än, och vad gäller soyabönor är det ju knappast kommissionen i Bryssel som avgör var olika importörer väljer att upphandla dessa.

Men detta var retoriskt betydelsefulla punkter för Trump.

Soyabönorna handlar om att hans handelskrig med Kina drabbat amerikanska jordbrukare, och nu vill han dels genom detta och dels genom ett subventionspaket på 12 miljarder dollar försöka att kompensera dem för set.

Potentiellt betydligt viktigare var att man nu var överens om att inleda samtal på en rad punkter som kan sammanfattas i ordet Kina och dess restriktiva praxis när det gäller olika former av handel, också inkluderande den viktiga frågan om upphovsrätter.

Strategiskt var vapenvilan i Washington en viktig etappseger för EU. Det gemensamma uttalandet formuleringar om att reducera handelshinder är en klar framgång. Och att man nu signalerar samtal om hur utmaningen från Kina skall hanteras är likaledes viktigt.

Genom sitt hot om ett ständigt upptrappat handelskrig har president Trump försatt USA i en långsiktigt besvärlig position, medan EU nu faktiskt genom handelsavtalet med Japan, toppmötet med Kina och nu vapenvilan och förhandlingarna med USA kommit i en global nyckelposition i alla dessa frågor.

Fortsättning följer, och det är på intet sätt givet hur den kommer att bli.

I bästa fall får vi en utdragen vapenvila under vilken strafftullarna på stål och aluminium avvecklas samtidigt som man rör sig fram mot ett avtal som börjar röra sig mot vad de avbrutna s k TTIP-förhandlingarna syftade till.

Men det kommer att bli en utdragen process där stötestenarna är många.

För dagen är det viktiga att hotet om ett omedelbart upptrappat handelskrig mellan EU och USA, som tillsammans svarar för hälften av den globala ekonomin, avvärjts.

Pudel i Washington och EU mot bränder.

ZRNOVO: Det trumpska tumultet efter hans utflykter i Europa har i alla fall i någon utsträckning lagt sig på denna sida Atlanten, men på den andra förerfaller debatten att rasa med oförminskad intensitet.

Presidenten själv tvingades ut i TV och sägas att han inte menade vad han sagt om rysk iblandning i den amerikanska valrörelsen, utan att han egentligen menade precis tvärt om.

En presidentiell pudel av dignitet var det förvisso, och den kunde inte ha suttit så lätt inne. Men alldeles nödvändig var den.

Den sakliga förvirringen nu förefaller att handla om vad som möjligen de bägge presidenterna kom överens om under sitt mer än två timmar långa samtal. Media skriver om en amerikansk administration som inte riktigt vet.

Enskilda samtal som dessa är i och för sig inte ovanliga, men praxis brukar vara att när man bryter upp från dessa och går över till samtal i en bredare krets redogör man för denna för vad man kommit fram till under den enskilda överläggningen.

I någon mån skulle jag tro att detta har skett i detta fall också. Om inte annat är det väl sannolikt att president Putin gjort det för att vara säker på att det hela förankrades i den amerikanska delegationen i dess helhet.

Men oklarheter förefaller i alla fall att finnas. I dag har utrikesministrarna Pompeo och Lavrov talats vid, och den förra har sagt att Ryssland brutit mot den överenskommelse man anser att man gjort om situationen i nordvästra Syrien.

Och det framgick av vad Putin sade på presskonferensen att också frågor om konflikten med Ukraina hade tagits upp, men någon närmare offentligt tillgänglig information om det finns inte.

Viktigt i sak är om man kommer att gå vidare med samtal om de mer strategiska frågorna. Putin sade att han hade överlämnat ett papper i dessa ärenden. Det handlar om en möjlig förlängning av START-avtalet liksom om framtiden för det för inte minst Europa viktiga INF-avtalet.

Här borde det ju finnas också ett amerikanskt intresse av en djupare dialog.

Veckan som kommer innebär med all sannolikhet ny dramatik i samband med att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker besöker Vita Huset och president Trump på onsdag.

Då kommer handelsfrågorna att stå i centrum, och i tweet efter tweet har ju Trump låtit förstå att hans ilska över EU i allmänhet och europeisk bilexport till USA i synnerhet knappast har mildrats.

I veckan som gick hade ett av den amerikanska kongressens utskott offentliga förhör med anledning av uppgiften om att administrationen överväger att vidta åtgärder mot den europeiska bilexporten som ett hot mot USA:s nationella säkerhet.

Inte mindre än 45 olika vittnen representerande olika intressen i den amerikanska ekonomien var inkallade, och rapporter säger att inte en enda av dessa uttalade stöd för en sådan åtgärd.

Till de inkallade hörde också EU:s ambassadör i Washington David O’Sullivan, som bl a pekade på den viktiga roll som investeringar av europeisk bilindustri spelar i USA. Inte mindre än 60% av dess produktion exporteras från USA, och den största bilexportören från USA sett till värde är faktiskt tyska BMW.

Men om argument och fakta som dessa har någon påverkan på en president som strändigt demonstrerar att han tycker illa om EU och bra om Ryssland är väl minst sagt osäkert.

I Sverige rasar skogsbränder, och EU:s mekanism för civil räddningstjänst har kanaliserat hjälpinsatser från en långt rad länder. Också EU:s satellitövervakning system är viktigt i sammanhanget.

Bränderna är mycket allvarliga, men alldeles ensamma är vi inte. EU koordinerar nu också när det gäller bränder i Lettland, om än omfattningen är betydligt mindre.

Också i Ryssland brinner det.

Deras brandbekämpningsplan har satts in mot en skogsbrand nära den finska gränsen, men eftersom de inte har möjligheten att gå ner på sjöar och hämta vatten måste de flyga tillbaka till Murmansk för en omständlig påfyllningsprocess.

Satellitbilder visar också mycket rök från mycket stora bränder i östliga Sibirien.

Insatserna från andra länder har visat på denna del av vad EU-samarbetet betyder. För de allra flesta var detta nog alldeles okänt. Men på område efter område finns det mekanismer för samarbete inom EU som är av kritisk betydelse för våra samhällen.

I Stockholm finns t ex i stor anonymitet EU:s gemensamma myndighet för att bekämpa smittsamma sjukdomar och globala epidemier. Och den samarbetar nära inte bara med myndigheter i de olika medlemsstaterna utan också med världshälsoorganisationen WHO och USA:s motsvarande myndighet.

Trumpskt tumult i turbo.

ŽRNOVO: Det har varit trumpskt tumult i turbo de senaste dagarna med ett påtagligt tumultartat toppmöte med Nato i slutet av förra veckan, därefter president Trump i Storbritannien med en serie av uttalanden och som kulmen på de trumpska härjningarna på denna sida Atlanten toppmötet med Putin i Helsingfors i går.

Om det senare har redan mycket sagts.

Jag sammanfattade min bedömning i en artikel för WorldPost och Washington Post som det finns länk till i mitt twitterflöde, och det har dessutom för min del blivit kommentarer såväl för CNN som för SVT.

Nato-toppmötet gränsade till tumultartat när Trump föll ut i olika anklagelser mot landets formella allierade. Det började med en frontalattack mot Tyskland för Northstream 2 och fortsatte med osammanhängande ifrågasättande av ländernas vilja att satsa tillräckligt på sina försvar.

Om dessa ämnen kan åtskilligt sägas, men värt att speciellt notera är ju hur tonläget påtagligt ändrades när Trump kom till Helsingfors och träffade Putin.

På en fråga om Nordstream 2 på presskonferensen där lät det som om detta inte var mycket att haka upp sig på, medan Putin kunde haka på med några nya krav på Ukraina som dock knappast noterades av media.

Och medan det i Bryssel talades om dramatiska och omedelbara ökningar av försvarsanslagen var det harmoni i snart sagt varje fråga i relationen med Ryssland som framtonade i Helsingfors. Att det skulle finnas något potentiellt säkerhetspolitiskt hot från rysk sida verkade i Helsingfors vara en för Trump fullständigt främmande tanke.

Konsistensen i politik lämnade en del övrigt att önska.

Ökade försvarsanslag är i sig önskvärt, och samma sak gäller självfallet stabila relationer med Ryssland. Ett visst samband mellan dessa två finns dessutom.

Men att plötsligt börja tala om att mer än tredubbla de tyska försvarsanslagen är inte alldeles seriöst, och saknar dessutom varje form av politisk realism.

Det pågår en successiv förstärkning av försvaret runt om i Europa, och en del nya viktiga steg beslutades dessutom på Nato-mötet.

Men allt detta drunknade i det allmänna tumultet.

Under inflygning till Helsingfors skickade Trump en högst anmärkningsvärd tweet där han sade att försämringen av relationerna mellan USA och Ryssland i huvudsak var USA:s fel, och föga förvånande fick detta tweet ett snabbt instämmande av utrikesdepartementet i Moskva.

Men med det fyra timmar långa toppmötet förändrades detta i grunden, förklarade Trump på presskonferensen.

Och eftersom det mesta tydligen var USA:s fel ställdes knappast några krav på förändringar i den ryska politiken.

På presskonferensen var Putin tydlig med Rysslands olika krav och positioner, medan Trump inte hade ett ord att säga om Rysslands politik, och i stället riktade sin ilska mot det amerikanska rättsväsendet och delvis de amerikanska underrättelsetjänsterna. Det var i sanning remarkabelt.

Med all rätt har detta nu lett till en storm av kritik i USA. Ordvalen har varit anmärkningsvärt hårda, medan de röster som trätt upp till presidentens försvar, med undantag av vicepresidenten, har varit påfallande få.

Om Ukraina verkade Trump inte ha någonting alls att säga, och konflikten i Syrien reducerades till en fråga om Israels säkerhet på Golan-höjderna. Däremot lade han ner betydande möda på att de facto underminera de mycket detaljerade anklagelser för inblandning i den amerikanska valrörelsen som den specielle undersökaren riktat mot den ryska militära underrättelsetjänsten GRU.

Svallvågorna efter detta möte kommer nog att vara ett bra tag. Och det på goda grunder.

Alldeles bortom medias intresse har det i dagarna varit viktigt toppmöte mellan EU och Kina i Peking, och det följs i dag av ett liknande med Japan i Tokyo.

På det senare undertecknas nu ett nytt och viktigt frihandelsavtal mellan EU och Japan – tillsammans svarar de för omkring 30% av den globala handeln.

Det handlar faktiskt om det största bilaterala frihandelsavtalet någonsin.

Så där Trump just nu underminerar den globala ordningen genom handelskrig och allmänt politiskt tumult arbetar EU för att bevara och om möjligt stärka den.

Nato och Trump och vad händer sedan…

TABIANO: Så inleds då i Bryssel det toppmöte med Nato som många i främst Europa sett fram mot närmast med skräck.

Och Donald Trump har hitintills levt upp till förväntningarna i dessa avseende.

Före sin avresa från Washington lät han meddela att mötet med Nato och USA:s klassiska allierade nog blir mer besvärligt än mötet med Putin, och från Air Force One kom sedan ett antal tweets som reflekterade en totalt annorlunda syn på den transatlantiska länken.

Att säga att länder bör satsa mer på försvaret är förvisso inte fel, och försvarsutgifterna är dessutom påtagligt på väg upp i snart sagt hela Europa. Men att säga att det faktum att flertalet länder ännu inte satsar 2% av BNP på försvaret innebär att dessa skall ”återbetala” till USA är rent bisarrt.

Det bör påpekas att det berömda åtagandet om 2% är tämligen mjukt formulerat. Det sägs i slutsatserna från Nato-toppmötet 2014 i Wales att man har som mål att inom ett decennium vara på väg mot 2% av BNP. Vare sig mer eller mindre.

Jag minns. Som utrikesminister var jag där. Jag ville först och främst se till att vi gick i mål med vårt värdlandsavtal. Vi hade ju påtagligt accelererat den processen för att få det klart före riksdagsvalet.

Men åtskilliga andra frågor var också i luften. Mycket handlade om Ukraina, men också om Syrien. Och i kulisserna dragkampen om orden i just formuleringen om försvarsutgifterna.

Hur relevant det är med detta mått kan på goda grunder diskuteras.

Målet kan ju nås på två sätt. Antingen genom att försvarsutgifterna ökar, eller att den totala ekonomin minskar. Ju svagare den ekonomiska tillväxten är desto mindre behöver ett land höja försvarsutgifterna för att klara målet.

Helt rationellt och relevant är det inte.

Inför Nato-toppmötet har USA:s försvarsminister Mattis nu lanserat mål som jag tycker verkar viktigare i den strategiska situation vi dag är.

Hans tankar om att Nato skall ha 30 bataljonsstridsgrupper, 30 stridsflygplansdivisioner och 30 örlogsfartyg redo för insats inom 30 dagar handlar ju om konkreta förmågor som skulle öka möjligheterna att hantera olika kriser.

Mycket tillkommer självfallet. Transportflygplan och flygtankning anges ofta. Underrättelse- och ledningsresurser. Möjligheten att snabbt och smidigt förflytta och koncentrera stridskrafter är också av avgörande betydelse.

Att detta sedan kostar avsevärda pengar är självklart. Men det är självfallet rimligare att sätta upp mål i form av konkreta förmågor än av bara en andel av den samlade ekonomin.

Det är också ett sätt att se till att pengarna används relevant – annars kan man ju t ex ägna dig åt att bara höja löner eller pensioner för att göra av med dem.

Men presidentens tweet över Atlanten handlar inte om detta.

Förutom tanken att olika europeiska länder skulle ”återbetala” till USA antyder han att om inte EU ändrar sin gemensamma jordbrukspolitik, som förvisso har påtagligt protektionistiska drag, kommer USA inte att betala för Nato och dess insats för Europas säkerhet.

Tack och lov tror jag att den omedelbara risken för att stolligheter som dessa omsätts i konkret politik är relativt begränsade. I Pentagon och kongressen finns än så länge solid förankring för ett mer traditionellt transatlantiskt tänkande.

Men det som oroar är självfallet hur denne man skulle hantera en konkret kris och utmaning som Nato skulle ställas inför. Och i en sådan situation innebär det hårt centraliserad amerikanska systemet – presidenten är ÖB för hela den amerikanska försvarsmakten – att vad som sägs i det Ovala Rummet är av alldeles avgörande betydelse.

Nato-alliansen bygger på att det finns en grundläggande politisk solidaritet mellan medlemsstaterna. I konkreta situationer innebär denna att man gemensamt kan sätta in också militära resurser. Men finns inte den politiska solidariteten så spelar det föga roll hur stora stridskrafter man har.

I grunden finns den politiska solidariteten mellan Nato-staterna. Och det är viktigt också för Sveriges säkerhet.

Men om denna politiska solidaritet även omfattar USA:s nuvarande president är högst tveksamt. Han sprutar ut sig uttalanden som ser forna allierade närmast som motståndare, och forna motståndare som de godaste av vänner.

Skulle det gälla också i en krissituation när den transatlantiska solidariteten skall omvandlad i högst handfasta beslut?

Ingen vet, och det är djupt oroande i sig.

Men också för Sverige är Nato:s sammanhållning och styrka viktig.

Därför är det också bra att såväl Finlands president som Sveriges statsminister finns med på middagen i Bryssel i kväll.

Toppmöten och trubbel.

STOCKHOLM: Almedalsveckan är slut, och även om ett eller annat försök att få uppmärksamhet säkert kommer att sjunker nog den inrikespolitiska debatten nu undan tills de olika valrörelserna drar igång om en månad eller så.

Vi har ju val redan den 9 september i år, så även valrörelserna kommer säkert att starta lite tidigare.

Utrikes- och säkerhetspolitiken var skäligen frånvarande i Almedalen detta år. Försvarsmakten hade tydligen inte råd att delta på det sätt man gjort tidigaste, vilket väl säger en del om det akuta tillståndet i dess ekonomi.

Det borde inte ha kostat mycket att köra en stridsvagn nerför slänten för att fysiskt visa i alla fall viss närvaro. Men därav blev tydligen intet.

En viss diskussion om Europa-politiken blev det med anledning av att SD i alla fall delvis visade färg i frågan. I en debattartikel i DI i går försökte jag reda ut vad de egentligen säger – och de betydande farmor som ligger i detta.

Om det blir lugnare på den inrikes fronten kan sammanlinda förvisso inte sägas om den yttre fronten.

Sedan i fredags råder vad som måste betecknas som öppet handelskrig mellan främst USA och Kina, om än med betydande bataljer också mellan USA och EU, Canada och Mexico.

Och det finns inga tecken på att handelskriget kommer att avblåsas. Allt tyder, som jag skrivit tidigare, på att det kommer att trappas upp ytterligare genom olika åtgärder från Trump-administrationen.

Den kommande veckan kommer att bli en vecka rik på olika toppmöten.

EU har toppmöten med Ukraina, Japan och Kina. Och i samband med det kommer det nya och viktiga handelsavtalet mellan EU och Japan att undertecknas. Viktiga blir självfallet också de handelspolitiska diskussionerna mellan EU och Kina.

Men den stora begivenheten är självfallet Nato-toppmötet i Bryssel med början på torsdag.

Efter vad som inträffade på G7-mötet i Canada är det närmast med skräck som åtskilliga ledare ser fram mot ännu ett möte med Donald Trump. Mötets officiella slutsatser lär vara färdigförhandlade och klara, men det lärde man sig på G7-mötet att det inte behöver betyda så mycket.

Trump kommer att kräva att alla Nato-länder så snart som möjligt avsätter 2% av sin BNP till försvarsändamål, och det är långt ifrån uteslutet att han kommer att hota med minskade amerikanska satsningar på Europas försvar om så inte blir fallet.

Nu är det tidigare åtagande som ofta åberopas om dessa 2% inte fullt så fast i sina formuleringar, och till detta kommer ju dessutom att försvarsåtagandena generellt håller på att öka.

I siktet för Trump finns som vanligt Tyskland med dess inriktning nu mot ca 1,5% av BNP i försvarskostnader. Att detta innebär en ökning av försvarsanslagen med kring 50% är inte obetydligt, men för Trump förefaller varje möjlighet att gå till front mot Tyskland vara viktig.

När jag ser på det officiella programmet är det uppenbart att man begränsat utrymmet för mer allmänna diskussioner högst avsevärt. Skälet är inte svårt att förstå.

Middagen har vattnats ur genom att också partnerländer och andra finns runt bordet, och dagen därpå är det mer speciella inriktningar på operationerna mot Daesh och i Afghanistan som föranleder separata möten.

Med akuta motsättningar om Iran, ett handelskrig som håller på att trappas upp och bittra minnen efter G7-mötet är stämningen i den transatlantiska kretsen just nu direkt usel. Frågan inför Nato-toppmötet är bara hur mycket av detta som kommer att återspeglas också vid detta möte.

Och alldeles självklart kommer det att finnas en strävans från olika ledares sida att försöka få till stånd olika mer eller mindre röda linjer inför president Trumps möte med president Putin i Helsingfors veckan därefter.

I vilken utsträckning allt detta kommer att påverkas av Trumps vilja att visa att hans möte med regummera i Pyongyang i Singapore var en väldig framgång spekuleras det en del kring, och det samtidigt som det är uppenbart att smolk har smugit sig in i den glädjebägaren.

I ett officiellt uttalande säger nu Pyongyang att den amerikanske utrikesministern Pompeos olika krav under hans Bersjön där nyligen var ”gangsterlika”, och man säger också att om detta fortsätter kan man komma att ompröva sin förpliktelse till s k avnuklearisering.

Särskilt förvånande är detta knappast. Mötet i Singapore var ju intill ytterlighet ytligt i vad man kom överens om, och att nu är det tydligt att man börjar närma sig de olika problem som självfallet borde ha klarats av före det mötet.

Vad Pompeo krävt i sina samtal förefaller ha varit en nordkoreansk redovisning av alla sina nukleära installationer och produkter och dessutom medgivande till mycket noggranna inspektioner för att kontrollera denna. Kravet är i sig alldeles rimlig om en avnuklearisering värd namnet skall kunna åstadkommas.

På nordkoreansk sida sade man sannolikt inte tvärt nej, men vill ha en process där bägge tar steg i olika etapper. Konkret innebär det att ett nordkoreanskt steg skall se parallellt med ett från USA. Och från nordkoreansk sidas handlar det såväl om ett snabbt fredsavtal som om successiva lättnader i olika sanktioner.

Och där körde man föga förvånande fast. USA är inte villig till några medgivande förrän en total avväpning av Nordkorea i dessa avseenden skett. Det är den officiella linjen, om än realismen i den kan diskuteras. Och det finns ju redan tecken på att den gods atmosfär som utstrålades i Singapore leder till att andra aktörer ändrar sin strikta inställning till Nordkorea.

Det kommer att bli en lång resa.

De nationalistiska krafterna äventyrar.

WIEN: Det ser lite stökigt ut här och var i Europa denna försommar.

I går var jag åter i London som hastigast för olika diskussioner, och där handlade allt i sedvanlig ordning om oredan med regeringen och Brexit.

På fredag samlar premiärminister May sin regering på lantresidenset Chequers för att försöka ena dem kring någon form av lösning när det gäller främst gränsfrågorna i samband med att man lämnar EU.

Hitintills har det inte lyckats, och om det kommer att lyckas nu återstår att se. Brexit-talibanerna i det konservativa partiet är på krigsstigen, men näringslivet varnar i allt skarpare ordalag för konsekvenserna av gränskrångel och kontroller.

Bilindustrin är bara ett exempel. Honda har t ex etablerat sig i Storbritannien för att producera för hela EU-marknaden, och har tusentalet underleverantörer runt om i EU. Skall det nu till byråkrati vid gränserna förändras mycket. Kapaciteten vid kanaltunneln är dessutom relativt begränsad.

Att man nu över lag stoppar nyinvesteringar är uppenbart.

I media spekuleras om att Theresa May nu skall försöka sälja in någon typ av s k tredje väg som kan ena de olika fraktionerna.

Men problemet är nog att det som antyds om denna s k tredje väg knappast kommer att vara förenligt med de röda linjer som EU har lagt fast vad gäller den framtida relationen.

Klockan tickar, och ju längre tiden går innan det kommer till en lösning desto större är risken att det blir det katastrofscenario som en s k hård Brexit utan ett avtal kommer att innebära. Då stiger de ekonomiska kostnaderna för eländet högst markant.

Från London flög jag i går hit till Wien för samtal med mer europeiska perspektiv.

Och här är det följdeffekterna av den politiska flyktingkrisen mellan CDU och CSU i grannlandet Tyskland som dominerar. Sida efter sida i tidningarna försöker att reda ut saken, och det med rätt begränsad framgång.

Lite kan man säga att de nationalistiska strömningarna nu får äta upp det man lagat till. Här i Österrike har det talats mycket om gränser och att avvisa flyktingar, och banden med CSU i dessa frågor har stundtals varit påfallande starka.

Men nu hinner verkligheten ikapp.

Om CSU nu tvingar fram någon typ av avvisning vid den tysk-österrikiska gränsen är det ju Österrike som sitter med problemet, och då blir det väl så att man får göra någonting motsvarande vid sina gränser.

Det talas redan om risken för timslånga köer vid den viktiga gränsövergången till Italien i Brenner-passet. Populärt blir det förvisso inte.

Och man skall inte underskatta de betydande ekonomiska skadeverkningar som kan komma. Hela området mellan södra Tyskland och Centraleuropa – med Österrike i mitten – är ett i många avseende integrerat produktionsområde för bilindustrin byggt på att det i praktiken inte finns några gränser. Komponenter flyter fritt mellan de olika anläggningarna.

Men skall det nu plötsligt bli långa köer vid gränserna kommer mycket att förändras. Kostnaden kan mycket snabbt bli mycket hög.

Både tumultet i London och nervositeten här i Wien visar ju hur viktigt ett fungerande europeiskt samarbete är, och vilken härva av problem man snabbt hamnar i om man börjar välja mer nationalistiska lösningar.

Till denna bild av ökade gränsproblem i den växande nationalismens tid skall självfallet läggas effekterna av det av president Trump initierade handelskrig som nu håller på att växa fram.

På fredag slår USA till med nya tullar mot Kina. Och Kina har hotat med motsvarande som svar. Och då har Trump satt igång maskineriet för dramatiska ytterligare tullar på Kina. Vi kan strax vara upp i berörda belopp på hundratals miljarder dollar omfattande huvuddelen av handeln mellan de bägge länderna.

Och med EU finns det en påtaglig risk för att det blir ännu värre. Trump mal ständigt på om dessa europeiska bilar, och allt tyder på att han kommer att säga att importerade Volvo eller Audi hotar USA:s nationella säkerhet – hårresande bisarrt! – och klippa till med rejäla tullar.

Skulle det i bägge dessa fall gå så långt är det ofrånkomligt att världshandel, tillväxt och sysselsättning kommer att börja att påverkas högst påtagligt. Både den europeiska och den amerikanska ekonomin tuffar fortfarande på i god fart, men den utvecklingen riskerar då att brytas.

Det är bekymmersamma tider.

Krafter som talar om nya gränser och nya hinder har växt sig allt starkare.

Men nu börjar vi också att se de klart negativa effekterna av en sådan politik.

Desto viktigare då för oss som står för öppna samhällen, öppna ekonomier och en öppen global ekonomi att vara tydliga om de faror detta nu mycket konkret innebär.

Och det var Almedalen.

ARLANDA: Det blev ett rätt kort besök vid Almedalen för mig detta år.

Jag landade lördagpå morgon från Helsingfors, hade en angenäm dag i ett då fortfarande lugnt Visby, och deltog sedan i minglet under moderaternas dag där i går för att avsluta med en diskussion i kongresshallen om europeiska frågor med Peter Wolodarski i dag på förmiddagen.

Med riksdagsvalet den 9 september snabbt närmande sig är det naturligt att det dess frågeställningar som dominerar. Och mycket i medias olika spekulationer handlar om hur Sverigedemokraterna skall hanteras före och efter valet. Här kan det enkelt målas i svart och vitt.

När Ulf Kristersson stod på scenen i går var det emellertid en betydligt bredare bild av de politiska utmaningarna han målade upp.

Talet rekommenderas till läsning – politiken i helfigur är alltid bättre än de snuttar som finns i media eller de kommentarer som annars tenderar att dominera.

Viktigt tyckte jag det var att han markerade mycket tydligt mot Sverigedemokraterna när det gäller Europapolitiken. De förordar ju en folkomröstning för att få Sverige att lämna EU.

Att det skulle kasta oss ut i det kaos som Storbritannien i dag går igenom, och att det skulle ha påtaglig negativa effekter på vår ekonomi, förefaller inte vara någonting som man bryr sig nämnvärt om.

På samma sätt som socialdemokraterna verkar tro att alla problem kan lösas med höjda skatter verkar Sverigedemokraterna att tro att alla problem kan lösas med stängda gränser.

Så är det inte – snarare tvärt om. Såväl höjda skatter som stängda gränser skulle skada Sverige.

På det välbesökta seminariet i dag på förmiddagen frågades varför EU-frågorna knappt finns i diskussionen inför vårt riksdagsval, och det är en högst relevant fråga.

Möjligen kan man hoppas att Sverigedemokraternas krav på att lämna EU kommer att leda till tydligare ställningstaganden från alla övriga partier. Ulf Kristerssons tydlighet i anförandet i går kväll manar till efterföljd.

Men nu är det London som är min destination för middag och möte i morgon förmiddag, och därefter är det Wien för middag och möte onsdag förmiddag.

Men därmed är det slut på dessa resor – nästa gång blir det mer lättsamma destinationer och syften.

Sommaren är ju faktiskt här.