Nato och Trump och vad händer sedan…

11 juli 2018

TABIANO: Så inleds då i Bryssel det toppmöte med Nato som många i främst Europa sett fram mot närmast med skräck.

Och Donald Trump har hitintills levt upp till förväntningarna i dessa avseende.

Före sin avresa från Washington lät han meddela att mötet med Nato och USA:s klassiska allierade nog blir mer besvärligt än mötet med Putin, och från Air Force One kom sedan ett antal tweets som reflekterade en totalt annorlunda syn på den transatlantiska länken.

Att säga att länder bör satsa mer på försvaret är förvisso inte fel, och försvarsutgifterna är dessutom påtagligt på väg upp i snart sagt hela Europa. Men att säga att det faktum att flertalet länder ännu inte satsar 2% av BNP på försvaret innebär att dessa skall ”återbetala” till USA är rent bisarrt.

Det bör påpekas att det berömda åtagandet om 2% är tämligen mjukt formulerat. Det sägs i slutsatserna från Nato-toppmötet 2014 i Wales att man har som mål att inom ett decennium vara på väg mot 2% av BNP. Vare sig mer eller mindre.

Jag minns. Som utrikesminister var jag där. Jag ville först och främst se till att vi gick i mål med vårt värdlandsavtal. Vi hade ju påtagligt accelererat den processen för att få det klart före riksdagsvalet.

Men åtskilliga andra frågor var också i luften. Mycket handlade om Ukraina, men också om Syrien. Och i kulisserna dragkampen om orden i just formuleringen om försvarsutgifterna.

Hur relevant det är med detta mått kan på goda grunder diskuteras.

Målet kan ju nås på två sätt. Antingen genom att försvarsutgifterna ökar, eller att den totala ekonomin minskar. Ju svagare den ekonomiska tillväxten är desto mindre behöver ett land höja försvarsutgifterna för att klara målet.

Helt rationellt och relevant är det inte.

Inför Nato-toppmötet har USA:s försvarsminister Mattis nu lanserat mål som jag tycker verkar viktigare i den strategiska situation vi dag är.

Hans tankar om att Nato skall ha 30 bataljonsstridsgrupper, 30 stridsflygplansdivisioner och 30 örlogsfartyg redo för insats inom 30 dagar handlar ju om konkreta förmågor som skulle öka möjligheterna att hantera olika kriser.

Mycket tillkommer självfallet. Transportflygplan och flygtankning anges ofta. Underrättelse- och ledningsresurser. Möjligheten att snabbt och smidigt förflytta och koncentrera stridskrafter är också av avgörande betydelse.

Att detta sedan kostar avsevärda pengar är självklart. Men det är självfallet rimligare att sätta upp mål i form av konkreta förmågor än av bara en andel av den samlade ekonomin.

Det är också ett sätt att se till att pengarna används relevant – annars kan man ju t ex ägna dig åt att bara höja löner eller pensioner för att göra av med dem.

Men presidentens tweet över Atlanten handlar inte om detta.

Förutom tanken att olika europeiska länder skulle ”återbetala” till USA antyder han att om inte EU ändrar sin gemensamma jordbrukspolitik, som förvisso har påtagligt protektionistiska drag, kommer USA inte att betala för Nato och dess insats för Europas säkerhet.

Tack och lov tror jag att den omedelbara risken för att stolligheter som dessa omsätts i konkret politik är relativt begränsade. I Pentagon och kongressen finns än så länge solid förankring för ett mer traditionellt transatlantiskt tänkande.

Men det som oroar är självfallet hur denne man skulle hantera en konkret kris och utmaning som Nato skulle ställas inför. Och i en sådan situation innebär det hårt centraliserad amerikanska systemet – presidenten är ÖB för hela den amerikanska försvarsmakten – att vad som sägs i det Ovala Rummet är av alldeles avgörande betydelse.

Nato-alliansen bygger på att det finns en grundläggande politisk solidaritet mellan medlemsstaterna. I konkreta situationer innebär denna att man gemensamt kan sätta in också militära resurser. Men finns inte den politiska solidariteten så spelar det föga roll hur stora stridskrafter man har.

I grunden finns den politiska solidariteten mellan Nato-staterna. Och det är viktigt också för Sveriges säkerhet.

Men om denna politiska solidaritet även omfattar USA:s nuvarande president är högst tveksamt. Han sprutar ut sig uttalanden som ser forna allierade närmast som motståndare, och forna motståndare som de godaste av vänner.

Skulle det gälla också i en krissituation när den transatlantiska solidariteten skall omvandlad i högst handfasta beslut?

Ingen vet, och det är djupt oroande i sig.

Men också för Sverige är Nato:s sammanhållning och styrka viktig.

Därför är det också bra att såväl Finlands president som Sveriges statsminister finns med på middagen i Bryssel i kväll.


Toppmöten och trubbel.

08 juli 2018

STOCKHOLM: Almedalsveckan är slut, och även om ett eller annat försök att få uppmärksamhet säkert kommer att sjunker nog den inrikespolitiska debatten nu undan tills de olika valrörelserna drar igång om en månad eller så.

Vi har ju val redan den 9 september i år, så även valrörelserna kommer säkert att starta lite tidigare.

Utrikes- och säkerhetspolitiken var skäligen frånvarande i Almedalen detta år. Försvarsmakten hade tydligen inte råd att delta på det sätt man gjort tidigaste, vilket väl säger en del om det akuta tillståndet i dess ekonomi.

Det borde inte ha kostat mycket att köra en stridsvagn nerför slänten för att fysiskt visa i alla fall viss närvaro. Men därav blev tydligen intet.

En viss diskussion om Europa-politiken blev det med anledning av att SD i alla fall delvis visade färg i frågan. I en debattartikel i DI i går försökte jag reda ut vad de egentligen säger – och de betydande farmor som ligger i detta.

Om det blir lugnare på den inrikes fronten kan sammanlinda förvisso inte sägas om den yttre fronten.

Sedan i fredags råder vad som måste betecknas som öppet handelskrig mellan främst USA och Kina, om än med betydande bataljer också mellan USA och EU, Canada och Mexico.

Och det finns inga tecken på att handelskriget kommer att avblåsas. Allt tyder, som jag skrivit tidigare, på att det kommer att trappas upp ytterligare genom olika åtgärder från Trump-administrationen.

Den kommande veckan kommer att bli en vecka rik på olika toppmöten.

EU har toppmöten med Ukraina, Japan och Kina. Och i samband med det kommer det nya och viktiga handelsavtalet mellan EU och Japan att undertecknas. Viktiga blir självfallet också de handelspolitiska diskussionerna mellan EU och Kina.

Men den stora begivenheten är självfallet Nato-toppmötet i Bryssel med början på torsdag.

Efter vad som inträffade på G7-mötet i Canada är det närmast med skräck som åtskilliga ledare ser fram mot ännu ett möte med Donald Trump. Mötets officiella slutsatser lär vara färdigförhandlade och klara, men det lärde man sig på G7-mötet att det inte behöver betyda så mycket.

Trump kommer att kräva att alla Nato-länder så snart som möjligt avsätter 2% av sin BNP till försvarsändamål, och det är långt ifrån uteslutet att han kommer att hota med minskade amerikanska satsningar på Europas försvar om så inte blir fallet.

Nu är det tidigare åtagande som ofta åberopas om dessa 2% inte fullt så fast i sina formuleringar, och till detta kommer ju dessutom att försvarsåtagandena generellt håller på att öka.

I siktet för Trump finns som vanligt Tyskland med dess inriktning nu mot ca 1,5% av BNP i försvarskostnader. Att detta innebär en ökning av försvarsanslagen med kring 50% är inte obetydligt, men för Trump förefaller varje möjlighet att gå till front mot Tyskland vara viktig.

När jag ser på det officiella programmet är det uppenbart att man begränsat utrymmet för mer allmänna diskussioner högst avsevärt. Skälet är inte svårt att förstå.

Middagen har vattnats ur genom att också partnerländer och andra finns runt bordet, och dagen därpå är det mer speciella inriktningar på operationerna mot Daesh och i Afghanistan som föranleder separata möten.

Med akuta motsättningar om Iran, ett handelskrig som håller på att trappas upp och bittra minnen efter G7-mötet är stämningen i den transatlantiska kretsen just nu direkt usel. Frågan inför Nato-toppmötet är bara hur mycket av detta som kommer att återspeglas också vid detta möte.

Och alldeles självklart kommer det att finnas en strävans från olika ledares sida att försöka få till stånd olika mer eller mindre röda linjer inför president Trumps möte med president Putin i Helsingfors veckan därefter.

I vilken utsträckning allt detta kommer att påverkas av Trumps vilja att visa att hans möte med regummera i Pyongyang i Singapore var en väldig framgång spekuleras det en del kring, och det samtidigt som det är uppenbart att smolk har smugit sig in i den glädjebägaren.

I ett officiellt uttalande säger nu Pyongyang att den amerikanske utrikesministern Pompeos olika krav under hans Bersjön där nyligen var ”gangsterlika”, och man säger också att om detta fortsätter kan man komma att ompröva sin förpliktelse till s k avnuklearisering.

Särskilt förvånande är detta knappast. Mötet i Singapore var ju intill ytterlighet ytligt i vad man kom överens om, och att nu är det tydligt att man börjar närma sig de olika problem som självfallet borde ha klarats av före det mötet.

Vad Pompeo krävt i sina samtal förefaller ha varit en nordkoreansk redovisning av alla sina nukleära installationer och produkter och dessutom medgivande till mycket noggranna inspektioner för att kontrollera denna. Kravet är i sig alldeles rimlig om en avnuklearisering värd namnet skall kunna åstadkommas.

På nordkoreansk sida sade man sannolikt inte tvärt nej, men vill ha en process där bägge tar steg i olika etapper. Konkret innebär det att ett nordkoreanskt steg skall se parallellt med ett från USA. Och från nordkoreansk sidas handlar det såväl om ett snabbt fredsavtal som om successiva lättnader i olika sanktioner.

Och där körde man föga förvånande fast. USA är inte villig till några medgivande förrän en total avväpning av Nordkorea i dessa avseenden skett. Det är den officiella linjen, om än realismen i den kan diskuteras. Och det finns ju redan tecken på att den gods atmosfär som utstrålades i Singapore leder till att andra aktörer ändrar sin strikta inställning till Nordkorea.

Det kommer att bli en lång resa.


De nationalistiska krafterna äventyrar.

04 juli 2018

WIEN: Det ser lite stökigt ut här och var i Europa denna försommar.

I går var jag åter i London som hastigast för olika diskussioner, och där handlade allt i sedvanlig ordning om oredan med regeringen och Brexit.

På fredag samlar premiärminister May sin regering på lantresidenset Chequers för att försöka ena dem kring någon form av lösning när det gäller främst gränsfrågorna i samband med att man lämnar EU.

Hitintills har det inte lyckats, och om det kommer att lyckas nu återstår att se. Brexit-talibanerna i det konservativa partiet är på krigsstigen, men näringslivet varnar i allt skarpare ordalag för konsekvenserna av gränskrångel och kontroller.

Bilindustrin är bara ett exempel. Honda har t ex etablerat sig i Storbritannien för att producera för hela EU-marknaden, och har tusentalet underleverantörer runt om i EU. Skall det nu till byråkrati vid gränserna förändras mycket. Kapaciteten vid kanaltunneln är dessutom relativt begränsad.

Att man nu över lag stoppar nyinvesteringar är uppenbart.

I media spekuleras om att Theresa May nu skall försöka sälja in någon typ av s k tredje väg som kan ena de olika fraktionerna.

Men problemet är nog att det som antyds om denna s k tredje väg knappast kommer att vara förenligt med de röda linjer som EU har lagt fast vad gäller den framtida relationen.

Klockan tickar, och ju längre tiden går innan det kommer till en lösning desto större är risken att det blir det katastrofscenario som en s k hård Brexit utan ett avtal kommer att innebära. Då stiger de ekonomiska kostnaderna för eländet högst markant.

Från London flög jag i går hit till Wien för samtal med mer europeiska perspektiv.

Och här är det följdeffekterna av den politiska flyktingkrisen mellan CDU och CSU i grannlandet Tyskland som dominerar. Sida efter sida i tidningarna försöker att reda ut saken, och det med rätt begränsad framgång.

Lite kan man säga att de nationalistiska strömningarna nu får äta upp det man lagat till. Här i Österrike har det talats mycket om gränser och att avvisa flyktingar, och banden med CSU i dessa frågor har stundtals varit påfallande starka.

Men nu hinner verkligheten ikapp.

Om CSU nu tvingar fram någon typ av avvisning vid den tysk-österrikiska gränsen är det ju Österrike som sitter med problemet, och då blir det väl så att man får göra någonting motsvarande vid sina gränser.

Det talas redan om risken för timslånga köer vid den viktiga gränsövergången till Italien i Brenner-passet. Populärt blir det förvisso inte.

Och man skall inte underskatta de betydande ekonomiska skadeverkningar som kan komma. Hela området mellan södra Tyskland och Centraleuropa – med Österrike i mitten – är ett i många avseende integrerat produktionsområde för bilindustrin byggt på att det i praktiken inte finns några gränser. Komponenter flyter fritt mellan de olika anläggningarna.

Men skall det nu plötsligt bli långa köer vid gränserna kommer mycket att förändras. Kostnaden kan mycket snabbt bli mycket hög.

Både tumultet i London och nervositeten här i Wien visar ju hur viktigt ett fungerande europeiskt samarbete är, och vilken härva av problem man snabbt hamnar i om man börjar välja mer nationalistiska lösningar.

Till denna bild av ökade gränsproblem i den växande nationalismens tid skall självfallet läggas effekterna av det av president Trump initierade handelskrig som nu håller på att växa fram.

På fredag slår USA till med nya tullar mot Kina. Och Kina har hotat med motsvarande som svar. Och då har Trump satt igång maskineriet för dramatiska ytterligare tullar på Kina. Vi kan strax vara upp i berörda belopp på hundratals miljarder dollar omfattande huvuddelen av handeln mellan de bägge länderna.

Och med EU finns det en påtaglig risk för att det blir ännu värre. Trump mal ständigt på om dessa europeiska bilar, och allt tyder på att han kommer att säga att importerade Volvo eller Audi hotar USA:s nationella säkerhet – hårresande bisarrt! – och klippa till med rejäla tullar.

Skulle det i bägge dessa fall gå så långt är det ofrånkomligt att världshandel, tillväxt och sysselsättning kommer att börja att påverkas högst påtagligt. Både den europeiska och den amerikanska ekonomin tuffar fortfarande på i god fart, men den utvecklingen riskerar då att brytas.

Det är bekymmersamma tider.

Krafter som talar om nya gränser och nya hinder har växt sig allt starkare.

Men nu börjar vi också att se de klart negativa effekterna av en sådan politik.

Desto viktigare då för oss som står för öppna samhällen, öppna ekonomier och en öppen global ekonomi att vara tydliga om de faror detta nu mycket konkret innebär.


Och det var Almedalen.

02 juli 2018

ARLANDA: Det blev ett rätt kort besök vid Almedalen för mig detta år.

Jag landade lördagpå morgon från Helsingfors, hade en angenäm dag i ett då fortfarande lugnt Visby, och deltog sedan i minglet under moderaternas dag där i går för att avsluta med en diskussion i kongresshallen om europeiska frågor med Peter Wolodarski i dag på förmiddagen.

Med riksdagsvalet den 9 september snabbt närmande sig är det naturligt att det dess frågeställningar som dominerar. Och mycket i medias olika spekulationer handlar om hur Sverigedemokraterna skall hanteras före och efter valet. Här kan det enkelt målas i svart och vitt.

När Ulf Kristersson stod på scenen i går var det emellertid en betydligt bredare bild av de politiska utmaningarna han målade upp.

Talet rekommenderas till läsning – politiken i helfigur är alltid bättre än de snuttar som finns i media eller de kommentarer som annars tenderar att dominera.

Viktigt tyckte jag det var att han markerade mycket tydligt mot Sverigedemokraterna när det gäller Europapolitiken. De förordar ju en folkomröstning för att få Sverige att lämna EU.

Att det skulle kasta oss ut i det kaos som Storbritannien i dag går igenom, och att det skulle ha påtaglig negativa effekter på vår ekonomi, förefaller inte vara någonting som man bryr sig nämnvärt om.

På samma sätt som socialdemokraterna verkar tro att alla problem kan lösas med höjda skatter verkar Sverigedemokraterna att tro att alla problem kan lösas med stängda gränser.

Så är det inte – snarare tvärt om. Såväl höjda skatter som stängda gränser skulle skada Sverige.

På det välbesökta seminariet i dag på förmiddagen frågades varför EU-frågorna knappt finns i diskussionen inför vårt riksdagsval, och det är en högst relevant fråga.

Möjligen kan man hoppas att Sverigedemokraternas krav på att lämna EU kommer att leda till tydligare ställningstaganden från alla övriga partier. Ulf Kristerssons tydlighet i anförandet i går kväll manar till efterföljd.

Men nu är det London som är min destination för middag och möte i morgon förmiddag, och därefter är det Wien för middag och möte onsdag förmiddag.

Men därmed är det slut på dessa resor – nästa gång blir det mer lättsamma destinationer och syften.

Sommaren är ju faktiskt här.