Om brittisk tvekan, försök på Balkan, Nato i Bucharest och plötslig protestvåg i Kina.

STOCKHOLM: Efter dagar i Helsingfors och på den engelska landsbygden blev det i alla fall första advents-helg hemma i Stockholm på det sätt som bör.

Att tyda tecken är inte lätt, men jag tyckte mig fick uppfatta en helt ny ton i den brittiska debatten efter det att man nu kommit ut ur katastrofperioden Johnson/Truss.

Opinionsundersökningar visar en betydande majoritet som ser Brexit som ett misstag, och i den allmänna diskussionen blir rösterna som pekar på de ekonomiska skadeverkningarna allt större.

Regeringens egna ekonomer talar om att ekonomin förlorar ca 4% på Brexit, och siffrorna på handeln talar sitt mycket tydliga språk. Och detta läggs så ovanpå de övriga problem som den brittiska ekonomin brottas med.

Men någon omläggning av politiken är trots detta knappast att vänta – möjligen ett lite annat tonläge i relationen med Bryssel i olika frågor.

Det konservativa partiet kommer att ta lång tid att komma över den förödande Brexit-perioden och allt vad den medfört, och inte ens de konservative parlamentsledamöter jag träffade såg någon egentlig möjlighet för partiet att klara nästa val.

En längre period i opposition kan vara enda möjligheten att reparera allt.

Men inte heller Labour har det lätt, och vågar inte riktigt ta tag i Europa-politiken och avvisar t ex den återgång till den gemensamma marknaden med EU som den ekonomiska logiken ju talar för. Möjligen är Labours potential för konstruktiva steg dock större än vad som ännu finns i det konservativa partiet.

Premiärminister Sunak har nu återställt i alla fall viss arbetsro i den brittiska politiken, men de problem han stor inför i främst den brittiska ekonomin är betydande.

Under veckan som gick lyckades EU-medling med stöd av USA i alla fall förhindra att det blossade upp en ny allvarlig kris i norra Kosovo. Just den tvisten lades tills vidare åt sidan, och man enades om att koncentrera krafterna på att åstadkomma en större lösning på relationerna mellan Serbien och Kosovo.

På bordet ligger ett förslag till avtal som går tillbaka på arbete som gjordes för åtskilliga år sedan och som hämtat viss inspiration ur hanteringen på sin tid av relationerna mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.

Det är ett försök att åstadkomma någonting som uppfyller vad jag brukade tala om i regionen – en överenskommelse som inte tillfredsställer någons maximala krav men fick hanterar allas minimala, eller t o m någonting mera.

Men det är en dans på diplomatins slaka lina som under de närmaste månaderna avgör om detta kan gå att föra i hamn.

På tisdag och onsdag träffas Nato:s utrikesministrar – liksom Sveriges och Finlands – i Bukarest med självklart fokus på den fortsatta ryska aggressionen mot Ukraina.

Två stora vågor av ryska missilattacker har slagit ut delar av Ukrainas kraftförsörjning med allt vad detta innebär, och en ny våg håller med all sannolikhet på att förberedas.

Så det blir alldeles säkert diskussioner om hur vårt stöd till Ukraina kan byggas ut ytterligare. Generatorer för elektricitet tillhör nu det som står högt upp på listan av vad som behövs – liksom luftförsvarssystem och ammunition för artilleri.

Alldeles säkert kommer Turkiet och Ungern också att få frågor om när de är beredda att ratificera vårt medlemskap i Nato, och hur de svarar blir inte ointressant.

Två omgångar av i allt väsentligt konstruktiva samtal har nu skett mellan Turkiet, Sverige och Finland, men ytterst är det nog inrikespolitiken i Turkiet i förening med Victor Orbans manövrerande med Bryssel som avgör.

Denna helg kommer det så plötsligt information om den ena protesten efter det andra runt om i Kina riktade främst mot Covid-restriktioner, men också med slagord som går långt längre än så.

Det var en brand i ett lägenhetshus i Urumchi i Xinjiang, som räddningsarbetet försvårades av Covid-restriktionerna, som blev den gnista som på bredden utlöste de protester som nu rapporteras från den ena staden efter den andra.

Kina var ju framgångsrikt i att få saker och ting under kontroll under pandemins första fas – när det stapplades påfallande i en rad andra länder – men dess politik slog sedan in på fel spår och de har nu med omikron sedan i mars detta år hamnat i en mycket svår situation.

Deras egna vaccin är mindre effektiva, de har inte velat ta emot mer effektiva västliga vacciner, och de har haft svårt att tillräckligt vaccinera främst den äldre delen av befolkningen.

Och detta har lett till ett svårt dilemma.

Släpper de på sin politik med hårda restriktioner finns det en påtaglig risk för att sjukhussystemet inte klarar situationen. Men att bibehålla nuvarande politik leder till såväl ekonomiska som politiska konsekvenser som nu blir allt tydligare.

Just nu har man stängt ner vad som motsvarar ca en femtedel av landets ekonomi – ungefär som var fallet med Shanghai i våras. Men spridningen ökar, och frågan är om man kan stänga ner mer samtidigt som protesterna ökar.

Jag skulle tro att det är bekymrade möten bakom muren runt Zhongnanhai i Peking i dessa dagar.

Till utvecklingarna i den delen av världen som det finns anledning att notera hör också utgången av valet av ny borgmästare i Taipei på Taiwan.

Överraskande vann det mer Kina-orienterade partiet KMT:s kandidat en övertygande seger, vilket lett till betydande förändringar inte minst när president Tsai Ing-wen avgått som ordförande i annars dominerande partiet DPP.

Och möjligen kan detta något minska risken för ökad spänning mellan Taipei och Peking.

För mig blir det den kommande veckan bl a en stor debatt i Bergen mot den amerikanske akademiker John Mearsheimer som ju trätt fram som ledande kritiker av den amerikanska och västliga politiken också när det gäller Ukraina.

Och nästa söndag sitter jag så på flygplan med destination New Delhi i Indien.

Om framgång eller ej på COP27, bättre med G20, ny dialog USA-Kina och lite annat.

STOCKHOLM: Snön ligger tung över staden denna helg när den första riktiga känningen av vinter har anlänt. Men mönstret brukar vara att den försvinner inom något dygn, och att den verkliga vintern kommer lite senare.

Tidigt söndag morgon uppnåddes till slut en enighet på COP27 nere i Sharm el Sheik som väl hade ett visst värde men knappast utgjorde något steg av större betydelse när det gällde att försöka att hålla den globala uppvärmningen vid 1,5 grader till 2050.

Oväntat var detta dessvärre inte. Många av länderna i det som nu ofta kallas ”globala syd” var mest fokuserade på att få fram en fond för någon typ av kompensation för klimatförändringar, och till slut blev det ju också i alla fall ett principbeslut om en sådan.

Vid COP27 kunde EU meddela att det mål om en minskning av utsläppen med 55% till 2030 som man satt upp inte bara kommer att uppnås, utan att man nu räknar med en minskning med 57%.

Men EU:s Frans Timmermans var tydlig med att man såg slutsatserna från COP27 som otillräckliga när det gällde faktiska åtgärder från andra länder för att minska utsläppen.

Sannolikt får vi vänta tills COP28 i UAE nästa år innan det kommer att bli möjligt med åtaganden om sådana. Och viktigt då blir alldeles självklart att framför allt Kina men också Indien är med på vad som faktiskt kommer att krävas.

De var lite också med det denna gång.

Positivt i den gångna veckan var dock att USA:s Biden och Kinas Xi Jinping träffades i mer än tre timmar på ett direkt möte där tongångarna i allt väsentligt förefaller att ha varit konstruktiva.

Och till det man kom överens om var att återuppta dialogen också i klimatfrågor, men dessutom om åtskilligt annat. USA:s Tony Blinken kommer att sändas till Peking i början av det kommande året för att följa upp.

Detta innebär inte att de problem som finns mellan länderna lösts, men det innebär att man nu återetablerat en dialog kring dem, vilket är av betydelse. Skillnaden i tonläge mellan mötet i Anchorage i mars 2021 och nu i Bali var betydande.

Om G20-mötet i Bali i övrigt kan väl sägas att det var en prestation av det indonesiska ordförandeskapet att det faktiskt hölls och att så skedde under någorlunda ordnade former. Att Vladimir Putin valde att stanna hemma var dock en förutsättning för att så kunde bli fallet.

Och det blev t o m en kommuniké med vissa resultat. En stor fond för att förbättra förutsättningarna att hantera nya pandemier var ett konkret och viktigt sådant.

Tydligt var att Rysslands försök att få förståelse hos olika länder inom inte minst ”globala syd” har en allt brantare uppförsbacke. Något enigt och tydligt avståndstagande var inte möjligt på G20 – Ryssland är fortfarande medlem – men även de som tidigare varit mer neutrala markerade nu tydligare skepsis.

Den ryska isoleringen tilltar. Jag ser att det polska ordförandeskapet i OSCE nu sagt att utrikesminister Lavrov inte är välkommen till det årliga ministermöte som skall hållas i Lodz i början av december.

Vi får se vilka konsekvenser det beslutet leder till.

Värdet av OSCE har väl reducerats högst väsentligt, men inte minst för de centraleuropeiska ländernas förankring har samarbetet nog fortfarande betydelse.

För min del var jag i veckan i Oslo för lite diverse vilket också inkluderade intressera säkerhetspolitiska samtal. Norge har en erfarenhet av Nato som vi av lätt insedda skäl saknar, och det finns åtskilligt att lära av dem om samarbetets mer tekniska aspekter.

Landet har nu dessutom påbörjat förberedelserna för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Än så länge ligger deras försvarssatsningar på 1,55% av BNP – och det kommer knappast att räcka när man ser på utmaningarna framöver.

Och det blev också en intressant diskussion också om Sveriges och Nordens plats i Nato:s militära kommandostruktur. Frågan är långt ifrån enkel.

Den olösta problematiken kring Kosovo – det finns ju en hel del om även detta i min nya bok ”Mina Krig” – fortsätter att ställa till problem.

I Bryssel har det nu kallats till krismöte mellan Serbiens och Kosovos ledare för att försöka förhindra vad som i värsta fall kan bli mindre väpnade sammanstötningar i norra Kosovo.

Det handlar ytligt sett om den enkla frågan om bilskyltar i norra Kosovo, men bakom denna ligger självfallet de större frågorna om suveränitet och kontroll.

Och borta i Washington tar man i veckan emot Frankrikes Macron på formellt ståtligt statsbesök. Vi får se om det kan lösa upp en del av de knutar som finns på främst det ekonomiska området i det i övrigt goda samarbetet över Atlanten

För min del innebär den kommande veckan ett besök i Helsingfors med de mer östliga perspektiven i fokus, och därefter bär det av till årliga Aurora Forum på landsbygden i södra England för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna.

Efter tumult bortom det mesta har ju Storbritannien nu en regering som skall ta sig an inte minst alla de problem som Brexit lett till och som nu börjar att framstå allt tydligare.

Sedan återstår det att se om det finns några öppningar för ett närmare samarbete mellan EU och Storbritannien. Brittiska söndagstidningar rapporterar om nya tankar kring detta, men inom det konservativa partiet förefaller dock fortfarande låsningarna att vara betydande.

Så det blir ännu en intressant vecka.

.

Försenat: Mest om Putins och Trumps utomordentligt dåliga vecka.

STOCKHOLM: Förra veckan glömde jag att trycka på knappen ”Sänd” när jag skrivit min blogg. Så här kommer det för ordningens skull – med försening:

Det har varit en riktigt eländig vecka för såväl Donald Trump som Vladimir Putin.

Och det finns det ingen anledning att klaga på.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur det amerikanska mellanårsvalet i tisdags utföll i alla delar.

Republikanerna erövrar majoriteten i representanthuset, men med en avsevärt lägre majoritet än vad de allra flesta hade utgått från. Det blev ingen republikansk våg – på sin höjd en rännil.

Och nu står det dessutom klart att demokraterna faktiskt bibehåller sin majoritet i senaten. Det är t o m möjligt att den förstärks beroende av det nya val som kommer att hållas i Georgia 6 december med de speciella regler som gäller där.

Med alla rimliga mått mätt borde det ha blivit en tydligare republikansk våg. Biden-administrationen är inte populär, inflationen skär hårt in i mångas ekonomi och traditionellt brukar mellanårsval leda till rätt rejäla framgångar för det parti som är i opposition.

Men då blev det inte, och en av orsakerna var med betydande sannolikhet Donald Trump. De oftast mindre imponerande kandidater han tvingat fram lyckades genomgående sämre än de republikanska kandidater som inte tillhörde den omedelbara hejarklacken.

Och det kom att påverka helhetsbilden rätt ordentligt.

Min gamla vän Karl Rove, som är en respekterad och republikansk politisk strateg, var mycket tydlig när han utvärderade valet i Wall Street Journal.

Är detta nu början till slutet för Donald Trump? Sannolikt – men inte säkert.

Han hade planerat att offentliggöra sin kandidatur inför presidentvalet 2024 nu på tisdag, och det kan mycket väl tänkas att han trots allt fullföljer den planen.

Men allt har förändrats efter tisdagen. Han ses nu som en förlorare, och andra kandidater, med Floridas guvernör DeSantis som just nu viktigaste namn, kommer med all sannolikhet att träda fram för att utmana honom.

Viktiga media har redan övergett honom.

För president Biden ser bilden därmed ljusare ut – utan att nödvändigtvis vara ljus. En mycket knapp republikansk majoritet i representanthuset innebär att den blir beroende av en del tokstollar ute på kanten när den skall utforma sin politik, och därmed ökar riskerna för konfrontation.

Hur allt sedan kommer att se ut inför presidentvalet 2024 kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till.

Själv har jag tillbringar dagarna efter mellanvalet med styrelsen för RAND Corporation i Santa Monica vid Los Angeles, och det blev föga förvånande många diskussioner kring detta. Det är en styrelse med såväl politisk bredd som betydande djup när det gäller förankring i olika delar av det amerikanska samhället.

Och i våra middagsdiskusioner där lät det som om att den då 83-årige Biden alldeles säkert skulle kunna besegra den då 78-årige Trump 2024, men att det skulle se helt annorlunda ut om det blev en annan republikansk kandidat, och att detta förhållande i sig ökar sannolikheten för en annan demokratisk kandidat.

Så mycket är öppet. Från vår svenska och europeiska horisont är dock betydelsen av detta självklart att det minskar sannolikheten för den absoluta dårskapens återkomst till Vita Huset.

Veckans andra begivenheter var alldeles självklart att de ryska styrkorna tvingades att retirera från Kherson och den enda provinshuvudstad de lyckats att erövra i detta vansinniga krig.

Det var ett riktigt rejält nederlag för Vladimir Putin.

Först förlorade han det alldeles avgörande slaget om Kiev. Därefter förlorade han det inte oviktiga slaget om landets andra stad Kharkov. Och nu förlorar han slaget om Kherson och därmed också möjligheten att fortsätta en offensiv mot Odessa.

Det är ingen liten motgång. Det är ett stort nederlag.

I Moskva blev den politiska koreografin kring detta att försvarsminister Shoigu fick ta ansvaret, medan president Putin försvann från varje antydan till samröre med den förödmjukande reträtten.

Men var ansvaret för detta krig ligger vet nog i alla fall de allra flesta.

I den kommande veckan förskjuts nu uppmärksamheten till Asien och de olika viktiga mötena där.

I morgon träffas på Bali i Indonesien, som upptakt till G20-ländernas topmöte där, presidenterna Biden och Xi Jinping. Det är deras första möte sedan Biden blev president, även om de talats vid per telefon fem gånger, och självfallet påfallande viktigt.

Och utan betydelse är det inte heller att Putin inte kommer till Bali. Han vet att de flesta där helt sonika skulle vända honom ryggen, och stannar därför sur hemma.

Men för Biden och Xi Jinping handlar det om att trots betydande motsättningar – de senaste amerikanska restriktionerna kring halvledare har inte gjort saken bättre – sätta vad som i amerikansk retorik brukar betecknas som ett golv, eller ledstänger, för en relation som man inte vill skall spåra ur alldeles.

Några genombrott blir det med all sannolikhet inte. Om man återupprättar den formella dialogen inte minst om klimatfrågor vore dock det ett framsteg inte utan betydelse.

Vad G20- mötet i övrigt kommer att åstadkomma återstår att se. Det indonesiska ordförandeskapet vill sätta globala livsmedelsfrågor i centrum, och för det finns det goda skäl. Men mötet mellan USA och Kina kommer med all sannolikhet att bli den dominerande händelsen.

Också annat kommer det dock att finnas anledning att följa.

En ny israelisk regering under Benjamin Netanyahu med påtagligt högerextrema inslag kommer att innebära nya bekymmer.

Frågetecken finns om förlängningen efter 19 november av avtalet om att kunna skeppa vete från de ukrainska hamnarna vid Svarta Havet.

Och nere på Balkan ser det på nytt påtagligt stökigt ut mellan Serbien och Kosovo.

Efter en period med ovanligt intensivt resande ser jag nu fram mot lite mer än tio dagar hemma – dock med en dag i Oslo inom den ramen.

Det finns ju en del att göra också på hemmaplan.

Om lärdomar från Athen, säkerhet i Norden, energi för Europa och klimat på COP27.

ATHEN: Så skall jag just lämna den grekiska huvudstaden efter mågar dygn med Trilateral Commission och dess diskussioner här.

De har förvisso centrerats kring alla de utmaningar som Europa stor inför i dessa dagar: kriget borta i öster, klimatkonferensen COP27 som just inletts, den gigantiska energiomställningen, bekämpandet av inflationen och åtskilligt annat.

Ämnen saknas inte i dessa dagar.

Men sitter man i skuggan av mäktiga Akropolis och dess Parthenon-tempel är det ofrånkomligt att också historien tränger sig på.

Och det är slående hur mycket av det som stod centralt i diskussionen här för ca 2.500 år sedan känns påfallande aktuellt i dag

Då diskuterades om demokratin som styrelseform – med folktalaren Perikles som främsta gestalt – kunde klara utmaningen från andra mer oligarkiskt styrda utmanare i närheten. För Athen fungerade det ett tag – men sedan inte längre.

Då handlade åtskilligt om fred eller krig när maktförhållanden började att förskjutas. Historikern Thucydides åberopas ju flitigt också i dagens debatt där hans observation om vad som ledde till det långa peloponnesiska kriget appliceras på riskerna i den tilltagande rivaliteten mellan USA och Kina.

I strategisk debatt i USA i dessa dagar får nog en viss förtrogenhet med diskussionerna om just det peloponnesiska kriget anses vara en nödvändighet. Thucydides ses ju lite som realpolitikens fader – en sin tids Henry Kissinger med böcker som ekat genom årtusendena.

Annars inleddes mina resor i veckan som gick i Köpenhamn med livliga diskussioner inte bara av vad som skall följa efter valet där i tisdags utan också om hur det nordeuropeiska samarbetet kan komma att utvecklas efter det att Finland och Sverige kommit med i Nato.

Det finns åtskilligt att diskutera. Kan Danmark hålla fast vid att först 2032 nå upp till målet om 2% av sin ekonomi till försvaret? I Sverige är ju nu siktet inställt på 2026, och alla andra länder i regionen är än mer ambitiösa.

Och hur skall det gemensamma försvaret av vår del av Europa ledas under kommande år?

I dag leds försvaret av Danmark och Norge av Nato-kommandot i Brunsum, men nu seglar det upp en diskussion om inte det nya kommandot i Norfolk i USA med dess fokus på Nordatlanten och kringliggande områden skulle vara meta lämpligt.

I Finland har det funnits eko av dessa tankegångar – men alls inte i de baltiska staterna eller Polen.

Och detta är bara ett av många exempel på strategiska frågeställningar som nu kommer att tränga sig på också för vår del.

Hos oss har det i stället utbrutit en diskussion om kärnvapen som bidragit till mycket mer av förvirring än av klarhet. Det har märkts hur ovana vi är vid dessa frågor – och hur stor okunskapen faktiskt är.

Några förbehåll i vårt Nato-medlemskap är inte aktuellt. Och någon basering av kärnvapen här är ju inte på minsta sätt aktuell. Jag har ju hört i diskussioner under tidigare år hur USA hellre vill ha dessa på färre än på fler platser i Europa, och hur som helst är det ju vår regering som bestämmer om det skall finnas några utländska militära baser på vårt territorium.

Att det finns ett viktigt element av kärnvapenavskräckning i Nato-samarbetet är dock en självklarhet. För Europas demokratier är det ju viktigt att den ryska kärnvapenmakten kan balanseras av den amerikanska.

Och redan på 1960-talet sade ju vår regering att vi antog att vi redan omfattades av detta s k kärnvapenparaply. I denna mening innebär vårt Nato-medlemskap ingen fundamental förändring.

Här i Athen har dock mycket av diskussionen kommit att handla om energi och klimat med utgångspunkt både i den aktuella europeiska situationen och i läget när nu COP27 inleds.

De europeiska gasreserverna är nu fyllda till en bit över 90%, och blir det ingen riktigt fimbul-vinter bör det klara sig väl tills våren kommer.

Men därefter blir det mer besvärligt. Av de ca 90 s k bcm som ju finns i dessa reserver kommer ca 60 bcm från Ryssland, och när reserverna nästa vår och sommar skall fylkas på igen kommer den möjligheten knappast att finnas.

Då har sannolikt den kinesiska ekonomin med dess glupskhet efter gas kommit igång igen efter covid, och det gör att tillgången på LNG-gas kanske inte blir så mycket lättare.

Mot den bakgrunden är diskussionerna i EU om ett pristak på gas inte alldeles självklara. Nu köper EU gas på världsmarknaden till högre priser, men om man inte är beredd att betala över en viss nivå kan andra mycket väl köpa upp denna gas.

Och vad händer då?

Även om situationen inför vintern således ser bättre ut finns det en smygande oro för vad dessa högre priser kommer att innebära för de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft. I USA har man sin egen energi – Europa måste i hög grad importera.

Förnybart och kärnkraft kommer, men allt tar tid. En ny vindkraftpark tar åtta år eller så. Polen har nu beställt tre nya kärnkraftsreaktorer, och i Holland förbereder man nu att beställt två, men allt detta tar minst ett decennium.

Men mitt i alla bekymmer innebär dock detta att energiomställningen i Europa kommer att accelerera. På COP27 kan EU säga att man lever upp till sina åtaganden, men dessvärre är det inte så många andra som gör det.

På COP26 i Glasgow talades det om att alla skulle uppdatera sina åtagandena om utsläppsminskningar till 2030, men inte mindre än 170 länder har försummat det åtagandet.

Och i sak innebär detta att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad nu är allt svårare att nå. Som det nu ser ut är vi snarare på väg mot 2,5 grad med allt vad det kommer att innebära.

COP27 i Sharm El Sheik kommer knappast att bli någon framgång. Det blir viktigt att ladda om inför COP28 i Dubai om ett år.

Men då är det viktigt att dialogen inte minst med Kina kommer igång igen. Veckan efter den kommande är det ju G20-toppmöte på Bali i Indonesien.

Med all sannolikhet blir det där ett bilateralt möte mellan presidenterna Biden och Xi Jinping, och mycket viktigt är om man då kan komma överens om att återuppta den avbrutna klimatdialogen.

Kina svarar ju för nästan en tredjedel av de totala utsläppen – mer än USA, Europa och Japan tagit tillsammans.

Och även om man i mångt och mycket är ledande när det gäller förnybar energi, bygger mer kärnkraft än någon annan och leder vad gäller elbilar är man särklassigt ledande i världen också vad gäller att bränna kol.

Innan dess kommer dock president Biden att ha fått ta del av resultatet från de viktiga mellanårsvalet i USA nu på tisdag. Om dem skrev jag för en vecka sedan efter mina dagar där då, och bilden har knappast förändrats sedan dess.

Och till kommentar om dem får jag återkomma. Delar av min kommande vecka är jag åter i USA för styrelsemöte i RAND Corporation borta i Santa Monica.