Intet nytt från New York.

MUMBAI: Det blir några timmar mitt i natten på flygplatsen på väg från Bangalore till först Luxembourg och så småningom ocksåStockholm i morgon.

Men bakom mig ligger en dag med spännande diskussioner i Bangalore.

I vår kommission tillhörde utvecklingen i Kina i olika avseenden liksom principer och risker förknippade med konflikter eller t o m krig på nätet det vi hade att diskutera.

Och med åtskillig expertis runt bordet blev det intressanta diskussioner som i alla fall i viss del kommer att återspeglas i vår rapport till våren.

Diskussionerna mellan presidenterna Obama och Xi i Washington ledde fram till att man inte skall nätangripa eller nätspionera i kommersiellt syfte, och att man tillsätter en gemensam grupp på lite högre nivå för att föra dessa diskussioner vidare.

Osvuret är alltid bäst i sammanhang som detta, och det återstår att se hur den faktiska utvecklingen kommer att bli, men detta kan mycket väl vara ett steg framåt.

Naturligt var att vi under dagen också diskuterade lite olika inriktningen på det program här som heter Digital India och Kinas satsning på vad man kallat Internet Plus.

Medan det här handlar om att allt fler snabbt skall få tillgång till nätet har Kina i allt väsentligt redan uppnått detta och diskuterar nu hur nätet kan bli hävstången för nästa industriella revolution.

Om detta sedan kommer att vara möjligt att förena med landets auktoritära politiska system tillhörde dagens diskussioner, men få är beredda till alltför säkra slutsatser i någon riktning på den punkten.

Efter vårt möte var det dags för en större konferens med bredare deltagande från såväl indiskt näringsliv som indiska regeringen.

Och här bekräftades åter den öppnare inställning när det gäller ”internet governance” som Indien nu kommit att inta. 

Det är mycket betydelsefullt, och visar på vikten och värdet av dialog med Indien i också frågor som dessa.

Det blev också en dialog om globala utmaningar med Harvard-professorn Joseph Nye, den f d indiske nationella säkerhetsrådgivaren Shivshankar Menon och mig själv som jag hoppas inte lämnade publiken alltför betryckt.

Skam till sägandes har jag inte hunnit ta del av texterna till Barack Obamas, Vladimir Putins och Xi Jinpings anföranden i New York i går, men de föreföll inte att ha bjudit på några större överraskningar.

Och även om det kommer att bli nya samtal i en grupp av berörda – där egenartat nog EU inte alls finns med – är det svårt att i det jag sett hitta tecken på närmande i den viktiga frågan om konflikten i Syrien.

Den ryska inställningen förblir att vi skall ingå allians med Assad för att bekämpa Daesh, men realismen i det företaget lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Att tala med Damaskus är dock en annan sak. 

Jag var själv med när vi i Montreux gjorde de första större försöken i den riktningen, men de samtalen kom ju efter ett tag dessvärre att rinna ut i sanden.

Det var – då som nu – frågan om Assads framtid som var den fråga som blockerade vägen framåt.

Om det finns större förutsättningar nu återstår att se.

Ett misstag i Montreux var tveklöst att USA vägrade att ha med Iran runt bordet. Nu har den situationen ändrats, och det kan ju inte uteslutas att det efter en tid kan leda till nya öppningar.

Än är vi dock knappast där.

Den ryska avledningsmanövern från situationen i Ukraina i samband med Putins första besök i FN på ett decennium förefaller dock i allt väsentligt att ha lyckats.

Sedan återstår självfallet att se vad han skall göra med de olika stridskrafter som nu grupperats i Syrien. Vi har förvisso inte sett slutet på detta drama.

Och vi har lärt oss att dagens Kreml lätt kan bjuda på överraskningar – också obehagliga sådana.

Och nu nere i Bangalore.

BANGALORE: Dagens indiska media domineras stort av premiärminister Modis besök i Silicon Valley och samtal inte bara med de stora företagen där utan också möten med den stora grupp av indier som är verksamma där.

Silicon Valley utan bidraget från Indien är helt enkelt knappast möjligt.

Och nu säger Modi att motsatsen också gäller. Omedelbart talade han i går om att få fri WiFi på 500 järnvägsstationer och att bygga fiberkabel till 5000 byar långt ute på landsbygden.

I någon av de många morgontidningarna ser jag uppgiften att Modi själv egentligen ville hoppa över FN och koncencentrera sig på Silicon Valley och att attrahera investeringar i övrigt.

Men det vore för radikalt. 

I New York bedrevs kampanj för att Indien skall få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, även om utsikterna för att det på kort sikt skulle lyckas nog inte skall överdrivas.

Reform av säkerhetsrådet tillhör de eviga ämnena i New York, och kommer nog att fortsatt at göra det under ett bra tag framöver.

Relationen mellan EU och Indien är skröplig snarare än strategisk, och felet ligger nog här mest på EU. Bra är det inte. 

Relationerna med USA blomstrar i gengäld – i dag har Modi sitt tredje officiella möte med Obama på ett år.

Och det finns en kvardröjande relation till Ryssland som inte saknar betydelse. Här i Bangalore monteras avancerade ryska Sukhoi-jaktflygplan, och ett antal ryskbyggda kärnkraftverk ingår i den indiska energisatsningen.

Det EU-land land som satsar riktigt tydligt här är Tyskland. 

Indien var temat på den stora Hanover-mässan i år, med Modi som entusiastisk hedersgäst, och snart väntas Angela Merkel hit med inte mindre än sex ministrar i delegationen.

Sådant märks – också i detta land.

Men nu har jag flugit ner till Bangalore i södra Indien – eller Bengalūru, som det numera officiellt heter.

Staden Bangalore med ett invånartal strax under Sveriges är inte bara IT- och flygindustrins främsta stad i Indien, utan också huvudstad i delstaten Karnataka med dess över 60 miljoner invånare.

Och dess slogan ”One State – Many Worlds” som mötte mig på den nya imponerande flygplatsen ger ju en del också av mångfalden här i södra Indien. Här i delstaten talas ett tiotal olika språk.

Här har jag nu under eftermiddagen lett mötet med Global Commission on Internet Governance, och vi börjar titta lite mer på struktur och slutsatser i den rapport som vi ju skall vara färdiga med nästa vår.

Sedan vi senast möttes i Accra i Ghana har vi hunnit en bit på den vägen. 

Men det skall till några möten till innan vi kommer att vara klara. Komplexiteten i de olika frågor vi diskuterar är i tilltagande.

Och det var viktiga diskussioner. Efter ner prövande samtal i ämnet under tidigare möten har vi i dag ägnat tid åt frågan om cyberkrig och cyberkonflikter och möjligheten att genom normer och olika former av avtal minska riskerna i detta avseende.

Ty riskerna är mycket betydande. Våra analyser och diskussioner visar mycket betydande risker för upptrappning av konflikter om cyberinstrument börjar att användas i större skala.

Vi har ju tidigare publicerat rapporter och rekommendationer när de gäller övervakning och kontroll som ju fått visst genomslag, och jag skulle tro att vad vi kommer att ha att säga i detta avseende också komme att uppmärksammas,

I kvällen fortsätter vi med både diskussioner och middag, och då ansluter också lite fler representanter för den framgångsrika indiska IT-industri som finns här i Bangalore.

Och på TV just innan jag går till middag noterar jag att den globala generaldebatten just börjat långt där borta i New York.

Men det blir för morgondagen att möjligen kommentera.  

En dag i Delhi.

NEW DELHI: Att komma till detta land – eller snarare till denna kontinent – är alltid lika fascinerande, och även om det är mindre än ett år sedan jag var här senast är det mycket som förändras.

Premiärminister Modi har utvecklat betydande energi inte minst på det utrikespolitska området – såväl i regionen som i den vidare världen – samtidigt som hans ledarskap har skapat en ny optimism i och om Indien.

Kontrasten mot slutskedet av den tidigare Congress-styrda eran kunde i dessa avseenden knappast vara tydligare.

Samtidigt är detta ett land där saker och ting ibland inte sker så snabbt som många kanske skulle önska. Med 1,3 miljarder invånare och inte mindre än 22 officiella språk är det en skuta som inte skiftar kurs alltför snabbt.

Tempot i den ekonomiska reformpolitiken kunde vara högre, men tillväxten ligger dock kring 7% med en möjlighet att med ytterligare reformpolitik öka på ytterligare.

Det innebär ett tempo högre än den kinesiska ekonomin, men samtidigt skall man komma ihåg att denna efter de senare decenniernas imponerande ekonomiska utveckling är mer än fyra gånger större.

Denna helg tillbringar premiärminister Modi i Silicon Valley, och det tal han höll där i går kväll är faktiskt värt att läsa. Det finns länk till det på min Twitter.

Som få andra ledare i världen se han kraften i internet-utvecklingen och de nya teknologierna, och vill göra den till en kraftig hävstång i Indiens utveckling. Och jag tror att han har alldeles rätt i detta.

Det är söndag i Delhi, och jag tar nog en kort tripp bort till imponerande Red Fort där jag inte varit på flera år. 

Här huserade Mughal-erans kejsare på sin påfågeltron, men detta var också platsen för ”freedom at midnight” när Indien fick sin självständighet 1947.

Några större promenader blir det dock inte – det är ca 35 grader varmt och tämligen så fuktigt. Den bästa årstiden här i Delhi infaller lite senare på hösten.

I kväll bjuder EU:s representation på middag, och där skall jag tala också inför den besökande delegationen från European Council on Foreign Relations om relationerna mellan EU och Indien.

Om dem kan i korthet sägas att de inte alls ligger på den nivå som de borde. Indien tillhör visserligen de tio länder som EU säger att man har ett strategiskt partnerskap med, men det är tyvärr föga mer än en fras på pappret.

Och både relativt och absolut har jag ett bestämt intryck av att relationen svalnat yttetligare under det senaste året.

Så det finns en del att diskutera. Och diskussion blir det med all säkerhet med såväl europeiska som indiska gäster.

Mycket tidigt i morgon bitti flyger jag så ner till Bangalore gör först mötet med nätkommissionen under hela måndagen och delar av tisdagen och sedan ett stort offentlig seminarium om cybersäkerhet, som Jah ser redan uppmärksammats i den indiska pressen.

På onsdag är jag då kort i Luxembourg innan gav kommer hem, även om det på torsdag bär av till Venedig för att på fredag åter tala om nätsäkerhet och global nätpolitik på ett stort möte i regi av det indiska företaget Tata. 

Och till helgen blir ett så ett nedslag i annat sammanhang i Genève. Det var ett tag sedan jag var där.

Således en vecka på tämligen resande fot.

I morgon inleds så den allmänna debatten i FN:s generalförsamling, och det är väl presidenterna Obamas och Putins anföranden som mycket av uppmärksamheten kommer att fokuseras kring.

Just ju pågår ju ett intensivt militärt och politiskt manövrerande kring Syrien, och president Putin har om än inte annat i alla fall lyckats att få bort åtskillig uppmärksamhet från vad han haft och har för sig mot Ukraina.

Den putinska taktiken är nu att förvandla fasan över Daesh till ett aktivt stöd för regimen Assad, och det kan ju inte uteslutas att en eller annan börjar att luta över åt det hållet. 

Men någon varaktig lösning innebär detta inte. Regimen Assad kan inte på något sätt vara den långsiktiga lösningen för Syrien efter allt det lidande den bidragit till.

Hur Ryssland kommer att agera militärt återstår att se. Jag har tidigare gjort bedömningen att man inte skulle ge sig in i direkta strider i landet, men den bedömningen måste i dag framstå som mindre säker.

Vissa flygoperationen koordinerade med Assads flygvapen skulle man säkert klara av, men det ryska flygvapnets förmåga till precisionsanfall mot mål på marken har aldrig varit särskilt imponerande.

De områden vid kusten där man nu finns är knappast de områden där konfrontationen med Daesh är tydlig, och skulle man ge sig i strid med dessa kan det t o m förstärka Daesh genom att försvara grupperingar som är dess fiender.

Den syriska situationen är, för att uttrycka det försiktigt, långt ifrån enkel.

Så det blir förvisso intressant att se hur orden kommer att läggas i New York – och om hur faktiska militära insatser kommer att se ut.

Och under tiden fortsätter jag att njuta av ”incredible India”.

Hemma – och i morgon till New Delhi.

STOCKHOLM: I dag var det väl behövlig arbetsdag hemma i Stockholm efter de givande utflykterna i det västra broderlandet under de senaste dygnen.

Den utrikespolitiska dramatiken sker nu i allt väsentligt på andra sidan Atlanten.

Påven talade i FN:s generalförsamling under dagen, och där inleddes också den sedvanliga mötescirkus som jag ju har viss erfarenhet av från tidigare år.

Stordrift i diplomati och internationell kontaktverksamhet. Och möjligen dessutom ett och annat viktig resultat.

På måndag blir det de tunga talarnas dans i generalförsamlingen. 

Med presidenterna Obama och Putin som de som det kanske kommer att lyssnas med störst uppmärksamhet på i just dessa dagar.

New York blir ju också under de närmaste dygnen spelplatsen för konkurrensen om platserna i FN:s säkerhetsråd inför omröstningen sent kommande vår.

Säkert kommer Sveriges företrädare att försöka att ha ännu fler bilaterala möten är Nederländernas och Italiens – våra mera omedelbara konkurrenter – företrädare.

Och förhoppningsvis kommer man att få stöd i arbetet av de övriga nordiska länderna.

Sedan gäller de bara att undvika att utrikespolitikens linjer och principer inte komprometteras alltför mycket av det diskreta köpslående eller allmänna insmickrande som dessvärre tenderar att bli en betydande del av kampanjer som denna.

Dagens viktiga möte är dock tveklöst det i Washington mellan president Obama och president Xi Jinping. 

Och det skall förvisso bli intressant att se vad som kommer att förmedlas offentligt om dess resultat. I amerikanska media går vågorna av spekulationer just nu tämligen höga.

Själv flyger jag i morgon i den andra riktningen – med New Delhi i Indien som destination. 

Och därifrån måndag morgon till Bangalore för den globala internetkommissionens möte där under två dagar i förening med andra diskussioner.

Bangalore är ju ett viktigt centrum för den mycket dynamiska indiska IT-sektorn. Och f ö för viktiga delar av Indiens flygindustri, men det är en annan historia.

Det blir cybersäkerhet och globala mekanismer för nätvärlden som kommer att stå i fokus. Och diskussion inte minst om Indiens tilltagande tunga roll i dessa frågor. 

Hyggligt i Bryssel – intressant i Bodö.

BODÖ: Gårdagens extra EU-toppmöte tycks i allt väsentligt ha fått prioriteterna rätt när det gäller att hantera flyktingkrisen just nu.

En massiv ökning av hjälpen till länderna i regionen och till de olika FN-organen aviseras nu, och det är självfallet någonting som borde ha skett långt tidigare.

I detta ligger också en närmare dialog med Turkiet, vars president Erdogan kommer till Bryssel i bl a detta syfte inom kort.

Att få ordning på EU:s och Schengen-områdets yttre gränser måste också vara en prioritet, även om det i det rådande läget är enklare sagt än gjort. Den yttre kontrollen är en förutsättning för den inre friheten.

Men nästa ordinarie toppmöte i oktober kommer självfallet at ha anledning att återkomma till frågan.

Gradvis kommer den akuta krisen att avta i samband med att den annalkande hösten gör olika överfarter svårare. Men jag skulle tro att EU-ledarna fick klart för sig att det långsiktiga trycket snarare kommer att öka.

Att lösa krisen i Syrien står nu allt högre på den internationella agendan, och inte minst Ryssland spelar ju nu högt med detta kort. Jag har dock fortfarande svårt att se att förutsättningarna för någon form av fredlig och politisk lösning håller på att falla på plats.

I dag landar så Kinas president Xi Jinping i Washington samtidigt som påven Fransiskus fortsätter till New York där han i morgon skall tala inför FN:s generalförsamling.

Själv befinner jag mig just nu i Bodö på min lilla norska resa som i går förde mig till Stavanger och som senare i dag också kommer att föra mig till Molde. 

Att det blir en del också av flygplatsen Gardemoen utanför Oslo tillhör också bilden.

Också här diskuteras självfallet flyktingkrisen, och jag skulle tro att Norge kommer att frivilligt ansluta sig till det fördelningsbeslut som EU nu fattat. Det skulle självfallet ge landet poäng i Bryssel som kan behövas i andra sammanhang.

Men annars handlar mina diskussioner mest om den internationella utvecklingen i övrigt liksom om ekonomin. 

Inte minst i Stavanger handlade mycket om konsekvenserna av lite mer långsiktigt lägre oljepriser. Även om en del rubriker talade om kris för den regionen, som ju varit en boom-region under oljedecennierna, skall det inte överdrivas.

Prognoserna talade om att arbetslösheten där skulle kunna stiga till strax över 4%. Och här i den mer nordliga region som har Bodö som sitt centrum talar man om tal kring 3%. 

Som kris betraktat är det inte särskilt imponerande.

Det är tyst kring flygbasen i Bodö just nu, trots att alla Norges kvarvarande F16-flygplan är stationerade här. Det handlar ju efter alla dessa år om ett par dussin flygplan.

Och i samband med att nya och dyra F35 kommer under kommande år flyttas allt söderut till basen Örland i närheten av Trondheim i mellersta Norge – dock med en mer nordlig framskjuten bas i nöjd med Narvik en bit norr om Bodö.

Hur det norska försvaret kommer att utvecklas då återstår att se. Kostnaderna för F35 riskerar att tränga ut åtskilligt annat. 

I kväll hoppas jag dock att vara hemma i Stockholm gör en fredag där innan det bär av till New Delhi i Indien.

Syrien och cyber

TABIANO CASTELLO: Mitt i allt blev det en förlängd helg här nere i norra Italien i samband med en familjehögtid. Men nu bär det alldeles strax tillbaka till Stockholm igen. 

Under de kommande dagarna samlas olika världsledare till den sedvanliga allmänna debatten i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling i New York.

I mer formell bemärkelse kommer man att fatta beslut om de nya utvecklingsmålen för åren fram till 2030. 

Oväsentlig är det förvisso inte, men målen har blivit tämligen så omfattande och komplicerade, och dessutom lite för konventionella i en tid av mycket snabb vetenskaplig och teknologisk utveckling. 

Men så blir det dessvärre ofta med processer inom FN-systemet. 

Sannolikt blir det i stället vad lika ledare säger i generalförsamlingen som kommer att uppmärksammas.

Och jag skulle tro att mycket av uppmärksamhet kommer att ägnas åt Påven och åt Putin. I bägge fallen handlar det om tämligen sällsynta gäster i detta sammanhang. 

Den första lägger jag åt sidan, men vad den andra kommer att göra och säga har ju ett mer omedelbart intresse. Han kommer dessutom att sitta ordförande för ett möte i säkerhetsrådet – det råkar vara Rysslands tur denna månad.

Konflikten i Ukraina har, som jag tidigare noterat, tonats ned för att inte störa just nu, och i stället är det Syrien och Daesh som med största sannolikhet kommer att stå i fokus.

Och den europeiska flyktingkrisen har ju också bidragit till detta. En lösning på kriget i Syrirn framstår som utomordentligt angelägen.

Ryssland har nu baserar ett antal stridsflygplan på den bas vid Latakia i Syrien som man under den senaste tiden förstärkt och byggt ut också försvaret av. 

Vad som är det mer militära syftet med detta är inte alldeles klart, men politiskt handlar det om att Kreml sänder signalen att ingenting kan göras i denna konflikt utan att Ryssland på ett eller annat sätt är med.

Vad sedan Ryssland kan göra politiskt kan man diskutera. 

De disponerar över en vetorätt i FN:s säkerhetsråd, men hur stort mer politiskt inflytande man har i avgörande frågor i Damaskus är inte alldeles klart. 

Möjligen syftar de militära förstärkningarna just nu till att stärka detta.

Mer omedelbart är det värt att notera att man nu grupperar luftvärnsrobotar kring basen, och att de flygplan som nu konstaterats där är främst inriktade på luftstrid.

Försvar och strid mot vem, undrar man självfallet. Om det är Daesh som skall bekämpas är det ju inte system som dessa som är påtagligt relevanta. 

Däremot kompliceras ju påtagligt möjliga västliga försök att etablera luftkontrollzoner eller annat över Syrien. Och västliga möjliga luftoperationer mot mål i Syrien vill ju knappast hamna i luftstrid med de ryska flygplanen.

Att det nu etablerats också militära samtal mellan USA och Ryssland om Syrien skall ju ses också i detta perspektiv.

Självfallet kommer det att talas mycket om Daesh och Syrien, men själv har jag svårt att se några tecken på att en lösning skulle vara förestående. 

Inte utan också viss självkritik vill jag bara konstatera att så gott som alla antaganden vi gjort om utvecklingen i denna region under de senaste åren visar sig vara felaktiga. 

Om det finns någon nyckel till situationen tror jag nog snarare att den ligger i Teheran än i Moskva, och en intensifierar diplomati i denna fråga med denna adress tror jag är alldeles nödvändig. 

Men här finns mycket is som måste brytas, och något snart genombrott ter sig knappast möjligt.

Även om det – och på goda grunder – talas mycket om Daesh skall vi inte bortse från att det är från Assad och det våld hans regim står för som människor i Syrien i första hand flyr. 

Att bekämpa Daesh är viktigt, men att få till stånd en förändring i Damaskus är alldeles avgörande. Och på den punkten har jag just nu svårt att vara optimistisk. 

Jag tror dessvärre att vi måste räkna med att konflikten kommer att fortsätta in på sitt femte år.

Men alldeles självklart kommer det att finnas anledning att noga följa hur orden läggs i debatten i New York under veckan.

I morgon landar dessutom Kinas ledare Xi Jiping i Washington för ett besök som kommer att bli av stor betydelse. 

Spänningarna mellan de bägge länderna har ökat inte minst i olika cyberfrågor, och kanske blir detta det första toppmöte mellan stormakter i världen där diskussionerna kommer att domineras av denna typ av frågor.

Kinas olika cyberoperationer möter tydligt amerikanskt motstånd, men dessutom pågår nu försök att komma fram till gemensamma principer för umgänget i cyberrymden.

Både symboliskt och i sak är detta utomordentligt viktigt.

Symboliskt kan man notera att det var förhandlingar om kärnvapen som stod i centrum när USA och Sovjet i en tidigare värld satte sig ner, medan det i den nya världen är cyberfrågorna som intar motsvarande plats.

Och i sak är det självfallet minst lika viktigt.

Själv är jag nu på väg till Stockholm, men kommer att vara i Norge i olika samanhang under några dagar i veckan innan jag efter ytterligare en dag i Stockholm sätter mig på ett flygplan till lite mer avlägsna New Delhi.

Samma samtal i Wien.

WIEN: Det har varit en vecka av hoppande fram och tillbaka främst här i de mer central belägna delarna av vårt Europa.

Denna dag började i Bryssel.

Där var det i går en dag av samtal som kom att handla till stor del om flyktingkrisen och dess olika orsaker.

Och det vore fel att påstå att det inte varit det dominerande ämnet under eftermiddagen och kvällen här i sommarvarma Wien.

Här ligger det pågående dramat längs de kroatiska, slovenska och ungerska gränserna nära.

Och den österrikiska regeringen har efter en kort period av moraliskt mod snabbt fallit tillbaka i stängda gränser och kritik av grannar som inte förhindrar flyktingar att komma just hit.

Mellan skål och vägg finns det inte så få som gärna skyller Berlin för allt ihop.

Mönstret är dessvärre alldeles för bekant.

Kortsiktigt finns det ett betydande pris i det som nu sker. Jag hör berättelser om timslånga köer vid de olika gränserna.

Och med produktionskedjor t ex i bilindustrin tämligen integrerade i denna region – en del i Györ i Ungern, en i Bratislava i Slovakien, en i Nürnberg i Tyskland – blir det mycket snabbt mycket besvärligt.

Vi måste tämligen snabbt komma tillbaka till att öppna gränserna igen. Det är ju så vårt Europa skall vara.

Nu blir det extra EU-toppmöte onsdag kväll och innan dess möte med inrikesministrarna.

Kommer detta att lösa allt? 

Osannolikt. Så brukar det inte vara. 

Men om det tar frågan en liten bit framåt är det bra. Onsdagens möte kommer förvisso inte att vara det sista där denna fråga står i fokus.

Än så länge är det bara obetydliga rännilar av de syriska tragedin som har berört Europa och EU.

I bara Istanbul finns det i dag fler flyktingar från Syrien än i hela EU tillsammans.

Men nu blir det för min del en lite mer avspänd helg i norra Italien.

Förmodligen talar man om samma saker där.

Jag återkommer. 

Framtidsdiskussioner i Zürich.

ZÜRICH: I går var det riksdagsöppnandet i Stockholm, men i dag är det politiska och ekonomiska diskussioner i den schweiziska finansmetropolen hör vid Limnat-floden.

Hit brukar jag komma någon eller några gånger varje år för försök till globala utblickar i lite olika kretsar. 

Inte minst den globalt orienterade återförsäkringsindustrin med dess bas här ger intressanta perspektiv på framtiden. 

De har all anledning att fundera på vad den kan komma att innebära.

Gårdagens regeringsförklaring i Stockholm var notabelt för den formliga lavinen av ökade bidrag och ökade utgifter på olika områden. 

Efter ett tag slutade man som åhörare att hålla räkningen.

I den sades dock ingenting alls om hur allt detta skulle finansieras, men det kommer då i förslaget till budget om några dagar. 

Om det då blir skattehöjningar på 30 eller på 40 miljarder kr återstår att se – att det blir betydande skattehöjningar är alldeles ofrånkomligt med denna starka ökning av bidrag och utgifter.

Och att detta på sikt har en negativ inverkan på tillväxt och sysselsättning torde dessvärre också stå klart.

När Kjell-Olof Feldt tog initiativ till den stora skattereformen var en viktig del att en inkomstökning inte skulle drabbas av mer än högst 50% i skatt.

Hälften kvar, hette det då.

Sedan kom regeringen Persson med den – som det sades – tillfälliga s k värnskatt som bröt detta löfte och förde satsen upp till 55%.

Och nu kommer med all sannolikhet skatten att höjas ytterligare så att för många 60% av en inkomstökning försvinner i skatt. 

Vi har kommit en bra bit från en skattereform 1990 som den tidens socialdemokrati faktiskt stod för och såg som viktig för landets ekonomiska framtid.

Det har varit en intressant eftermiddag och kväll här i Zürich, och tidigt i morgon bitti bär det vidare till Bryssel för olika möten där.

Det var visserligen i måndags jag var där senast, men nu är det nya frågor som står på min dagordning där.

Fram och tillbaka till Bryssel.

BRYSSEL: Trafikköer och regn lite då och då känns bekant – detta är Bryssel, och det i synnerhet en dag med ministermöten på rad.

Hur det gått eller går med dessa vet jag för ögonblicket inte alls. 

Mitt huvudsakliga bekymmer har varit att hinna med planet hem till Stockholm.

Och det ser faktiskt ut att lyckas. Självklart i all röran var det inte.

Det har varit den transatlantiska digitala agendan som dominerat min egen agenda här i dag.

På sina håll här är de merkantilistiska instinkterna starka också när det gäller de digitala framtidsfrågorna. 

Det talas ibland om ”digital suveränitet” på ett sätt som antyder att man inte riktigt förstår den globala utvecklingen och dess också möjligheter för Europa. 

Dataflödena över Atlanten är markant större än några andra dataflöden i den globala ekonomin. 

Det handlar inte bara om digitala tjänster av olika slag, utan om att de globala värdekedjorna numera är en funktion av både fysiska varor och digitala informationer och tjänster.

Vi vill alldeles självklart att våra företag skall vara globalt framgångsrika – det är basen för vårt välstånd – och det förutsätter att de kan arbeta på en öppen global spelplan.

Där kan samarbete mellan USA och EU bli mycket betydelsefullt. 

Den transatlantiska ekonomin är inte hela den globala ekonomin, men är dess starkaste, mest integrerade och i dessa avseende mest dynamiska del.

Och därför betyder det mycket i också det vidare globala perspektivet vad som kan göras här.

Förvisso finns andra aktörer. 

Vi skall inte göra oss några illusioner om att Kina inte avser att forma och driva sin egen agenda också i frågor som dessa. Och dess satsningen på den digitala ekonomin är imponerande.

Kring dessa diskuterar vi fram och tillbaka under huvuddelen av denna dag, och andra fortsätter såväl i morgon i Bryssel som på onsdag i Berlin.

Men själv tar jag mig hem också för riksdagsöppnandet i morgon, men också för en del annat på hemmaplan unde dagen.

Dramatik inför möte i Bryssel.

STOCKHOLM: Så är jag hemma i Stockholm igen efter fyra mycket givande dagar i Kiev.

Men redan tidigt i morgon bitti bär det av till Bryssel, om än bara över dagen.

Tillsammans med USA:s f d ambassadör till EU William Kennard leder jag en informell diskussionsgrupp under Atlantic Council om den transatlantiska digitala agendan, och det blir en halvdag med de frågorna i Bryssel i morgon.

Och jag passar på att ha en del andra möten där också.

Morgondagens drama i Bryssel blir dock med all säkerhet mötet med EU:s inrikes- och migrationsministrar för att ta ställning till kommisionens förslag om att fördela 160.000 flyktingar som anlänt till Italien, Grekland och Ungern.

Ett möte i Prag i går lyckades inte övertyga några av de centraleuropeiska staterna om visheten i detta förslag. 

Men trycket, inte minst från ett Tyskland som annars säkert fruktar att de flesta av dessa flyktingar kommer att söka sig dit, är betydande.

Eftermiddagens besked om gränskontroller mellan Tyskland och Österrike är dramatiskt. 

Uppenbart är att den manifesterade tyska öppenheten lett till en större inströmning än vad man åtminstone så omedelbart anser att man klarar av.

Det skulle inte förvåna mig om lösning av den omedelbara frågan kommer att kräva ett rätt snabbt EU-toppmöte.

På tisdag är jag i alla fall tillbaks här i Stockholm för att vara med när riksdagen öppnar. 

Det är ju ett bra tag sedan jag lämnade denna, men f d statsministrar och partiledare tillhör dem som inbjuds, och det har alltid sitt värde att känna av den politiska temperaturen.

Men resten av veckan blir sedan på resand fot.

På onsdag är jag i Zürich för att på torsdag vara tillbaka i Bryssel och sedan tillbringa fredagen i Wien. 

Och kommande helg blir mer privat nere i norra Italien.

På söndag går så Grekland till valurnorna igen.

Just nu pekat undersökningarna på ett mycket jämnt läge mellan vänsterpopulistiska Syriza och liberalkonservativa Nea Denokrati. En TV-debatt i morgon kväll kommer säkert att bli viktig.

Men just nu finns knappast Grekland på den europeiska agendan. Flyktingkrisen dominerar över allt annat.

Försiktig optimism i Kiev.

KIEV: Det har varit ytterligt intensiva dagar här i den ukrainska huvudstaden, men en utmärkt möjlighet att följa upp en utveckling som ju är av tämligen så avgörande betydande för den europeiska utvecklingen.

När vi träffade president Pero Poroshenko i förgår var han försiktigt optimistisk angående den vapenvila i östligaste Ukraina som sedan några dygn faktiskt verkar fungera.

Och det säger sig självt att vi diskuterade vilka faktorer som lett till denna situation, och hur den kan fortsätta att förbättras.

Viktigt är att hålla pressen uppe i de mer politiska sandöken. Och vi diskuterade också inför det möte i Berlin i går som uppenbarligen fört en del av essa frågor framåt.

Men i allt väsentligt har det varit den politiska och ekonomiska situationen i det övriga Ukraina som varit i fokus för våra diskussioner här.

Ekonomin minskar i år med kanske kring 9% enligt de bedömningar som görs av IMF, även om de nu säger att de reformer som genomförts i kombination med framgång med skuldavskrivning kommer att leda till at nedgången bryts mot slutet av året och sedan förbyts i en uppgång.

En av flera faktor bakom detta är att exporten till Ryssland minskat med ca 60%. Den tidigare viktiga exporten av jordbruksprodukter är nu t ex ner på kring 2% av vad den var tidigare.

Och detta beror självfallet på de olika restriktioner Ryssland infört i syfte att försöka försvåra för Ukraina. 

Vid årsskiftet kommer frihandelsavtalet med EU att också formellt träda i kraft, och Ryssland hotar då med ytterligare ekonomiska sanktioner mot Ukraina. 

Jag skulle dock tro att dessa kommer att ha relativt begränsad effekt eftersom det inte finns så mycket kvar att sätta stopp för. Man är på väg mot samma situation som med Georgien för ett antal åt sedan i dessa avseenden.

Det hindrar dock inte att det vore rimligt och rätt av EU att överväga vad man kan göra för att ytterligare hjälpa och stödja Ukraina i en situation där Rysslans försöka straffa landet för dess fullt normala relationer med EU.

På sikt är det ingen tvekan om att de grundläggande förutsättningarna för landets ekomiska utveckling är goda.

En tredjedel av den mycket bördiga s k svarta jorden i världen finns i Ukraina, och landet borde ha en betydande framtid som livsmedelsproducenter. Man har också en bra grundläggande utbildningsnivå, vilket nu leder till att olika IT- och mjukvaruföretag växer och etablerar sig. Och traditionen är stark också inom tillverkningsindustri.

Frågan om korruption står mycket central i den offentliga debatten här, och så har det alldeles självklart varit också i de samtal och diskussioner vi haft.

Huvudorsaken till den stora korruptionen har alltid varit de närmast sinnessjukt stora subventioner på energisidan – totalt ca 7% av BNP – som landet haft men som nu skärs ner och successivt tas bort.

Och därmed försvinner basen för den massiva korruption som ju funnits i landet under lång tid.

Men därtill kommer självfallet en gammal semisovjetisk härva av andra subventioner, monopol, halvmonopol, regleringar och statsägda företag som alla ger en god grogrund gör en korrupt ekonomi.

Och att över en natt avskaffa allt detta går dessvärre inte, men regeringen under Arseni Yatsenjuk för dock mycket tydligt landet i rätt riktning också i detta avgörande avseende.

Regeringens popularitet just nu är inte överväldigande, och det finns en viss nervositet med anledning av detta. Spekulationer om dess framtid är populära för dagen.

Populism breder ut sig i delar av debatten när olika oppositionsföretädare lovar att guld och gröna skogar kan levereras utan uppoffringar och svåra beslut.

Men att stödet för en regering sviktar under det skede när de svåra besluten – som tveklöst innebär uppoffringar – fattas är ett tämligen bekant mönster, och rimligen ligger nästa parlamentsval ett bra tag fram i tiden. 

Och förhoppningsvis ser den ekonomiska utvecklingen då bättre ut än vad den omedelbart gör just nu.

Det avgörande är att landet håller reformkursen, och att man förhindrar onödig politisk splittring. 

Och det är också ett mycket tydligt budskap som ges från de olika internationella företrädare som finns på plats här i Kiev dessa dagar – EU-kommissionären Johannes Hahn och USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland i främsta raden.

Konferensen avslutades i går kväll i förhållandevis optimistisk anda.

Ja, svårigheterna är betydande, men kursen är förhållandevis klar, och det internationella stödet är tydligt.

Och den ryska politiken fungerar alldeles uppenbart inte riktigt som de hade tänkt. 

Ukraina har stärkts, Ryssland har försvagats och det finns i alla fall tecken på att vi är på väg in i lite annorlunda fas i konflikten.

Men det är nog bäst att ta det säkra för det osäkra. Det har vi lärt oss av de senaste årens utveckling.

Lite lugnare i östra Ukraina.

KIEV: Angenämt sensommarväder också här i den ukrainska huvudstaden, och här kommer jag nu att vara fram till och med söndag.

Främst är det för den årliga s k YES-konferensen, och det ger ju också möjlighet till samtal inte bara med olika ukrainska företrädare utan också olika internationella representanter som kommer hit.

Just nu förefaller det som om det nya försöket till vapenvila i östligaste Ukraina fungerar någorlunda. Enstaka mindre anfall sker från den ryska sidan, men för ögonblicket har de omfattande attilleriattacker och annat som ju dominerade augusti upphört.

Då var min spekulation att man på rysk sida genom destabilisering ville tvinga fram ett ”Minsk3-avtal” för att den vägen ytterligare flytta fram sina politiska positioner.

Men därav blev, åtminstone för ögonblicket, intet. 

Och president Poroshenkos besök i Berlin och Bryssel var nog viktiga för att där ge den rätta bilden och säkra det nödvändiga stödet.

I stället ledde samtalen i Minsk till att man förnyade vapenvilan, och för dagen värnar ju detta fungera någorlunda.

Till den politiska bilden här hör ju också att Ukraina lyckades att omstrukturera den privata av sin utlandsskuld, och det i förening med de reformer man vidtagit ledde ju till varma ord när IMF-chefen Christine Lagarde besökte Kiev förra veckan.

Och dessutom har president Poroshenko nu fått de olika författningsändringar som möjliggör också en viss decentralisering godkända av parlamentet i en första läsning. 

Kontroversen kring dem har dock något försvagar basen för den nuvarande reformregeringen, vilket är beklagligt. Och för den andra läsningen senare i krävs två tredjedels majoritet.

I separatistiska Donetsk har det samtidigt varit tumult och politiska förändringar. Den ditintills ledande personen anklagades för att ha försökt göra en kupp och avpolletterades snabbt för att ersättas av en person med något mindre militant rykte.

Och det säger sig självt att detta inte sker utan att Moskva har sagt att det skall vara så.

Det är möjligt att Kreml vill ha visst lugn i denna konflikt i samband med att president Putin nu skall besöka New York, tala i FN:s generalförsamling och leda ett möte i FN:s säkerhetsråd där Ryssland har ordförandeskapet under denna månad.

Och Ukraina kommer att vara högt upp på den diplomatiska agendan under de kommande veckorna. 

På lördag blir det utrikesministermöte i den s k Normandie-gruppen, och möjligen blir det också toppmöte i samma konstellation därefter. Paris verkar angeläget.

Mycket på de mötena kommer att handla om de s k lokalval som utlysts i de separatistiska områdena i klar strid med kraven i Minsk-avtalet. Med fria och rättvisa val kommer de inte att ha mycket att göra.

I kväll börjar så YES-konferensen och det kommer att bli rikliga möjligheter att diskutera alla dessa frågor ytterligare.

Oroande i Turkiet.

STOCKHOLM: Det är lite angenäm s k brittsommar i staden i dag, och det tar man ju alldeles självklart tacksamt emot.

Och det har dessutom sina fördelar att ha några dagar med tid här hemma.

Det blev lunch med två av mina gamla – nåja, rätt unga – medarbetare från UD-tiden, och sedan en längre kaffe i solskenet med Ulf Dinkelspiel.

I morgon blir det en mer intensiv dag i den europeiska politiken.

Inför Europaparlamentet i Strasbourg presenterar Jean-Claude Juncker sitt program i olika frågor, och i centrum kommer alldeles säkert att stå nya förslag om hur flyktings- och migrationsfrågor skall hanteras.

Det är värt att notera att alla nu diskuterar i termer av europeiska lösningar och olika insatser på EU-nivån.

På TV från manifestationen på Medborgarplatsen i söndags såg jag att t o m Jonas Sjöstedt talade i dessa termer. Han leder ett parti som vill att Sverige skall gå ur EU – och nu är det till detta EU som han tydligen sätter sitt hopp.

Så kan det bli.

Men det visar åter att det finns en gemensam insikt bland Europas regeringar om att det bara är gemensamt som vi kan klara de stora utmaningarna. 

Och så är det. 

I dag har Stefan Löfven varit i Berlin och talat med Angela Merkel, som ju tagit en stark ledarposition i också denna fråga, och jag ser att Österrikes förbundskansler Werner Faymann, som man sällan kan säga detsamma om, flugit förbi Stockholm.

Det är ju alldeles utmärkt. 

Men för att nå framgång måste man samla alla 28 medlemsländerna. Alla måste med, som det heter, och det vet man i såväl Berlin som Bryssel. Det är i den axeln som det konstruktiva och viktiga arbetet i dag sker i denna fråga.

Utvecklingen i Turkiet just nu är påtagligt oroande.

Sammanbrottet i den kurdiska fredsprocessen har nu lett till kraftigt upptrappade strider. Sjutton turkiska soldater dödades av PKK-gerillan i går, och i dag har Turkiet satt in stora anfall mot PKK:s banområdet i nordligaste Irak.

Ur detta kan ingenting gott komma. 

Bägge sidor vet i grunden att det inte finns någon militär lösning, och de borde inse att det som nu sker bara gör den nödvändiga politiska lösningen ännu svårare att nå.

Till detta kommer så den tilltagande polariseringen i Turkiet i olika frågor inför nyvalet 1 november. 

Och man skall nog inte underskatta den påfrestning som närmare två miljoner flyktingar från kriget i Syrien – mångdubbelt fler än hela EU tillsammans! – innebär för det turkiska samhället.

Tyvärr tror jag att vi nu riskerar en utveckling där det kommer att bli sämre innan det finns förutsättningar för att det skall kunna bli bättre igen.

Men viktigt är att Europa i övrigt gör vad vi kan för att moderera konflikten och få den tillbaka i en konstruktiv politisk process. Det finns till slut ingen annan möjlig väg.

I morgon är det en ny dag med nya uppgifter. 

Och det blir min sista dag här hemma innan det är dags för tre veckor mer eller mindre kontinuerligt på resande fot.

Alls inga enkla frågor – men åtgärder krävs.

STOCKHOLM: Utan någon som helst tvekan blir detta veckan när flyktingkrisen kommer att dominera den europeiska politiken. 

Och jag misstänker starkt att Sverige inte blir något undantag i det avseendet.

På onsdag kommer Jean-Claude Juncker att i EU-parlamentet presentera sina nya förslag på hur utmaningen skall hanteras. 

Och mycket av uppmärksamheten kommer säkert att koncentreras på nya stora kvoter för att fördela flyktingströmmen mellan de olika EU-länderna.

En utveckling åt det hållet är förvisso önskvärd – t o m nödvändig – men samtidigt inte alldeles enkel. 

Vem avgör vilka flyktingar som skall flyttas till vilket land? Och hur förenar man en tvångsvis fördelning av flyktingarna mellan olika länder – i många fall måhända mot deras uttryckliga önskan – med den fria rörligheten över gränserna inom EU? 

Det är frågor som dessa som man också måste hitta fungerande svar på.

När statsminister Stefan Löfven talade på Medborgarplatsen i dag gick han ett steg längre och sade att det nu behövs ”ett tvingande och permanent omfördelningssystem” inom EU.

Det låter sig sägas, men reser självfallet en rad nya och än mer komplicerade frågeställningar. 

Ett system som är såväl permanent som tvingande torde ställa krav på både institutioner och fördrag, och man skall inte bortse från de ingrepp i olika länders nationella suveränitet som detta i så fall skulle kunna innebära.

Och frågan är om det inte är klokare att koncentrera arbete på vad som måste göras här och nu för att klara den nu akuta krisen. 

Att det i det längre perspektivet kan leda till längre gående åtgärder är dock inte alls osannolikt.

Viktigt är ju att det också finns ett politiskt stöd i de olika länderna för den politik som nu krävs. Annars är ju risken påtaglig för att mörkare politiska krafter får luft under vingarna med alla de konsekvenser som detta riskerar att få.

Sverige tillhör tack och lov de länder där det i allmänna termer finns ett betydande stöd för att ta emot människor i flykt från krig och förtryck. 

Men vi tillhör samtidigt de länder som verkar ha svårast att ta tag i integrationens avgörande långsiktiga frågor. 

Med en tydligt reglerad arbetsmarknad och en tydligt reglerad bygg- och hyresmarknad blir det helt enkelt svårt för de som kommer utifrån att få jobb och bostad, och därmed ökar självklart risken för ett nytt utanförskap tämligen dramatiskt.

Andra länder verkar i dessa avseende ha det lättare.

Premiärminister Cameron säger nu att man skall ta emot 15.000 personer från de stora läger som finns för flyktingar från Syrien. 

Och Storbritannien tillhör sannolikt de samhällen där integrationen fungerar bättre. Språket underlättar självfallet, men det finns också andra faktorer.

Just nu står Tyskland i fokus. 

Siffror visar att kanske 40% av de som nu kommit dit kommer från länderna på Balkan, och det är naturligt att detta leder till förslag om att vissa länder skall klassificeras som “säkra länder”. 

Vi hade lite av motsvarande utmaning i Sverige för några år sedan, och jag ville då att vi skulle se på möjligheten av ett sådant system för också Sverige.

Men just nu är den absoluta merparten av dem som kommer till Sverige dock från kriget i Syrien, och där finns som bekant ingen säkerhet alls. De beviljas självklart uppehållstillstånd. 

Därefter är det Afghanistan som de som söker asyl i Sverige kommer från, och där måste det självklart ske en normal prövning. Det är inte genuint osäkert som Syrien, men heller inte i grunden säkert som Balkan.

Denna fråga kommer – minst sagt – att dominera denna vecka.

På torsdag beger jag mig dock till Kiev för ett antal dagar där i anslutning till den årliga s k YES-konferensen.

Den brukade äga rum på Yalta på Krim, men det är av lätt insedda skäl inte längre aktuellt.

Än så länge är flyktingströmmarna från Ukraina mer begränsade.

Men FN:s siffror visar att ca 2,5 miljoner människor flytt eller fördrivits på grund av den ryskinitierade konflikten i Donbass-området. Och det är faktiskt ett högre tal än det vi alla minns från kriget i Bosnien för två decennier sedan.

Den absoluta merparten av dessa finns i dag i andra delar av Ukraina, och det är självfallet viktigt att vi försöker att ge dem hjälp att klara sig där.

Annars är ju risken påtaglig för att vi får en ny och lika angelägen flyktingvåg också från denna krishärd.

Ledarskap i Tyskland.

STOCKHOLM: Fortsatt välbehövlig arbetsvecka för min del här hemma i Stockholm.

Och runt om i Europa blir flyktingfrågan allt större och större.

Just nu handlar mycket om Tyskland och utvecklingen där. Prognoser talar om upp mot 800.000 som väntas i år – de som kommer genom Balkan har tydligen i mycket hög grad just Tyskland som sin destination. 

Och här som där finns det de som protesterar.

Men förbundskansler Angela Merkel visar starkt politiskt ledarskap också i denna fråga. Hon talar tydligt och klart om Tysklands och Europas såväl juridiska som moraliska ansvar.

Samtidigt handlar det om att åstadkomma ett bättre fungerande gemensamt europeiskt system. 

Här fortsätter också Tyskland och Angela Merkel att driva på, och den frågan kommer alldeles säkert att stå i fokus under de närmaste veckorna.

När EU:s utrikesministrar träffas för sitt mer informella möte i Luxembourg i morgon och på lördag står flyktingkrisen alldeles självklart på agendan, men då från en gemensam utrikespolitisk utgångspunkt.

Finns det några möjliga nya ansatser för att få stopp på konflikten i Syrien?

Går det att föra FN-processen i Libyen framåt?

Frågorna är uppenbara – svaren dessvärre långt mindre.

På onsdag nästa vecka framträder så EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker inför Europaparlamentet med sitt årliga programtal, och fokus där kommer med all säkerhet att ligga på flyktingkrisen med nya förslag till gemensamma europeiska insatser.

Och på måndagen i veckan därpå träffas EU:s inrikes- och migrationsministrar för extramöte för att diskutera också dessa nya förslag.

Så det är alldeles uppenbart att denna fråga nu står i den europeiska politikens centrum.

Vid sidan av de olika mötena kring denna fråga träffas under de kommande två dagarna G20-ländernas finansministrar och centralbankschefer i Ankara för att diskutera den globala ekonomin inför G20-toppmötet i Turkiet senare i höst.

Det sker mot bakgrund av en global ekonomi som är lite svagare än väntat och med lite mer av riskfaktorer än vad man kanske trodde för ett halvår sedan. 

Framförallt gäller detta för de olika s k tillväxtekonomierna, men det är självklart att det i alla fall i någon utsträckning påverkar också Europa och USA.

Centern, NATO och Sverige.

STOCKHOLM: Så verkar det då som om hösten har anlänt. Jag antar att det var oundvikligt. Och någonting vi får leva med.

Två arbetsdagar här hemma ligger bakom mig. Åtskilligt att följa upp – och egentligen ännu mer att förbereda.

I går ägnade jag betydande tid åt att försöka att bedöma situationen i Iran och mellan Iran och omvärlden under de kommande åren. 

Som det just nu ser ut verkar det ju som om president Obama är på väg att få tillräckligt stöd av demokratiska senatorer för att republikanska diton inte skall kunna blockera och kullkasta avtalet med Iran. 

Och därmed kommer det ju på olika sätt att skapas nya förutsättningar för relationerna med landet. Det gäller också Sverige – och det är viktigt att vi inte är sist i den kön.

Det kan inte uteslutas att jag kommer att ha anledning att lägga Teheran till mitt reseschema för hösten.

I dag har utveckling av gemensamma forskningsinsatser vad gäller säkerhets- och försvársteknologier tillhört det som stått på dagordningen.

Jag tillhör ju en s k Group of Personalities under EU-kommissionen som skall lägga förslag på inriktningen av ett större program i den riktningen. I mars nästa år vill man att vårt förslag skall ligga på bordet.

Och här har Sverige självfallet betydande intressen. Det är viktigt att vi då också samordnar väl för att ha genomslag för dessa.

Ett möte med gruppen i dess helhet blir det sannolikt i Bryssel mot slutet av oktober.

Bortsett från att Fredrik Reinfeldt i dag presenterat sin bok, som jag alldeles självklart kommer att läsa med stort intresse, är dagens stora nyhet att centerpartiets partistyrelse föreslår att Sverige skall ansluta sig till Nato.

Och för de med ett lite längre perspektiv på svensk politik är det en mycket betydande nyhet.

Det var förvisso en i många mycket avgörande hänseenden annorlunda värld, men under åtskilliga decennier var nog centern fastare förankrade i neutralitetstänkande än nästan något annat parti.

Jag tror t ex att det var centerns djupa skepsis, också med neutralitet som en viktig del, som bromsade Olof Palme när han efter att ha tillträtt som partiordförande och statsminister 1969 försökte att närma sig dåvarande EEC – föregångaren till dagens EU.

Jag tror nog alla på den tiden skulle ha varit beredda att ta gift på att centern aldrig skulle ändra den positionen.

Men det var en annan tid, en annan värld och ett annat Europa. Och nu har det faktiskt inträffat. 

Steget är lika viktigt som det är stort.

Om centern mer formellt ansluter sig till denna ståndpunkt innebär detta att alliansen i dess helhet nu föreslår detta steg för utveckling av vår säkerhetspolitik.

Fortfarande är motståndet förvisso betydande, och det finns ingen anledning att förvänta sig alltför snabba steg i frågan. 

Inom socialdemokratin tyngs man fortfarande tydligt av gångna decenniers retorik och föreställningar, och Sverigedemokraterna är som bekant mot det mesta som har med utlandet att göra. Miljöpartiet befinner sig i en annan värld, och vänsterpartiet stegrar sig alldeles säkert mot varje tanke på mer västlig förankring.

Men att centerns ställningstagande kommer att innebära en ny dynamik i frågan är utomordentligt sannolikt. 

Det blir nödvändigt för alla att diskutera den sakligt och med allvar, och i vilken riktning detta kommer att föra opinionen tror jag inte det finns anledning att tvivla på.

Också i anslutning till socialdemokratin tycker jag mig se tecken på att saker och ting sakta håller på att förändras. 

Försvarsminister Peter Hultqvist är förvisso tydligt mot medlemsskap i Nato, men skriver om militärt samarbete med USA på ett sätt som måste få delar av partiets vänsterflygel att sätta morgonkaffet i halsen.
Så – det är i alla fall säkert – vi är på väg in i ett nytt skede av vår säkerhetspolitiska framtidsdiskussion.