Och åter i Washington.

08 december 2016

WASHINGTON: Så har jag då återkommit till den amerikanska huvudstaden bara en månad efter det att jag senast var här på den dramatiska valdagen.

Och lyckats såväl ta mig igenom immigration på Dulles-flygplatsen som köerna intill staden – totalt närmare tre timmar från det jag landade.

Här i District of Columbia fick Donald Trump 4% av rösterna, men i det stora Amerika mellan kusterna fick han tillräckligt för att erövra presidentmakten även om Hillary Clinton faktiskt fick stöd av två procentenheter fler.

Men nu är jag här för den informella transatlantiska dialog som vi i en krets som kombinerar diplomater, experter och politiker från Europa och USA har upprätthållit i betydligt mer än ett decennium.

Personkretsen skiftar lite över tiden, men jag tillhör nu dem som varit med relativt länge, om inte längst.

Lite haltande blir det säkert i och med att vad vi kan uppfatta som kärnan i den kommande Trump-administrationen knappast finns företrädd i vår annars brett politiskt förankrade krets.

Den håller fortfarande huvudsakligen till i Trump Tower i New York, även om antalet möten här i DC med dess övergångsteam nu påtagligt håller på att öka.

Och alldeles säkert kommer vi att höra åtskilligt om detta.

I kväll börjar vi så med att Spaniens ambassadör bjuder oss på middag, kombinerar det med en diskussion om vart USA:s utrikespolitik kan vara på väg och fortsätter sedan olika diskussioner fram till i morgon eftermiddag.

Sedan blir det mer möten för min del och middag med främst amerikanska vänner.

På lördag tar jag tåget till New York av den enkla anledningen att det visade sig vara bättre att via Istanbul flyga därifrån till Riyadh i Saudiarabien på lördagskvällen.

I New York har ju FN:s säkerhetsråd för sjätte gången blockerats av ett ryskt veto i ansträngningarna att få i alla fall en vapenvila i Syrien.

Ett elände.

Till Riyadh anländer jag så mitt i natten mellan söndagen och måndagen.

Där är jag som en av ordförandena i European Council on Foreign Relations, och besöket och samtalen i Riyadh är en parallell till besöket och samtalen i Teheran för ett par månader sedan.

Alldeles säkert kommer det att bli intressant.

Det inte minst i en situation där det ju förefaller som om vad som är kvar av Aleppo håller på att falla för regimen och ryssarna, och att detta möjligen t o m ses med välbehag av den inkommande amerikanska administrationen.

Men hur dessa relationer – till Ryssland, till Saudiarabien och Iran, till Europa – kan komma att utvecklas kommer vi också att diskutera åtskilligt kring under dygnet här.

Intressant blir det alldeles säkert.


25 år sedan historiska Belavezha-avtalet.

08 december 2016

KASTRUP: I dag är det ett kvarts sekel sedan de dåvarande ledarna för Ryssland, Belarus och Ukraina – Boris Jeltsin, Stanislav Shuchkevich och Leonid Kravchuk – samlades i Belavezha i skogarna utanför Minsk och undertecknade det avtal som innebar början på det formella slutet på Sovjetunionen.

Mikael Gorbatjov var fortfarande president för Sovjetunionen, men efter den misslyckade kuppen i augusti och händelserna omedelbart därefter var såväl han som Sovjetunionen bara skuggor av vad som en gång var.

Han vägrade att acceptera avtalet, och det skulle dröja till slutet av månaden innan detta vid ett möte i Alma-Ata fick stöd också av de övriga sovjetrepublikerna, det formella beslutet om avveckling och den röda fanan halas ner från tornet i Kreml.

Det var ju den 25 december som detta kom att inträffa.

Men det som vi när vi nu blickar bakåt ofta ser som en lugn och fredlig upplösningsprocess var en både dramatisk och farlig kedja av händelser under dessa år.

Det kunde ha gått mycket annorlunda – det kunde ha blivit ett jugoslaviskt drama fast med kärnvapen.

I Sverige följde vi utvecklingen med minst sagt stor uppmärksamhet.

Jag vet – jag var statsminister.

Vi såg den enorma förändringen, men var mycket väl medvetna om alla faror.

Det fanns starka rödbruna krafter som mobiliserade och konspirerade, och vi hade sett dem gå till väpnad aktion såväl i de baltiska staterna i början av året som i Moskva självt i augusti.

Det fanns ingen anledning att tro att det inte kunde inträffa igen – och det skulle visa sig rätt.

Vår politik då var dels att göra allt vi kunde för att hjälpa de tre baltiska stater som ju redan i augusti fått återupprättandet av sin självständighet erkänd och dels att knyta så nära och så omfattande band med det nya Rysslands ledare som möjligt.

Som statsminister hade jag förvisso en del annat också att göra – ekonomin var i djup kris, och det gällde dessutom att få snabbt europeiskt stöd för att snabbt få igång förhandlingar om medlemskap i det EU som toppmötet i Maastricht i december etablerade – men också dessa frågor kom att bli prioriterade för mig under de månader och år som följde.

Och åtskilliga av de band jag då knöt med personer i det kämpande demokratiska Ryssland har jag faktiskt fortfarande kvar.

Liksom, måhända lite naivt, drömmen om ett genuint demokratiskt Ryssland som partner i ett genuint och starkt europeiskt samarbete.

Där är vi förvisso inte i dag. Utvecklingen under de senaste åren har som bekant gått åt det motsatta hållet. Men historien är en rätt utdragen process, och den har förvisso inte varit slut.

Om någon vecka är det så 25 år sedan det formella slutet på Sovjetunionen.

Och nästa år är det 100 år sedan upplösningen av det ryska imperium som hade rötter långt bak i historien, som då föll sönder och samman i världskrig och revolution, och ur vars ruiner en bolsjevikisk regim med brutalt våld reste Sovjetunionen.

Härom kvällen satt jag med några ryska vänner och diskuterade hur detta kommer och borde ihågkommas såväl i dagens Ryssland som hos oss.

Det var ju i april 1917 som Lenin på den kejserliga tyska generalstabens initiativ och bekostnad passerade Stockholm på vägen till den ryska gränsen – då vid Haparanda – och sin historiska entré på den Finska Stationen i upplösningens St Petersburg.

I Berlin tyckte man att det var en utmärkt idé om lite bolsjeviska revolutionärer kunde bidra till att försvaga den ryska fienden. Och den intill ytterlighet cyniske Lenin spelade självfallet med.

Det finns faktiskt något av ett gemensamt mönster i det som inträffade efter såväl 1917 som 1991.

Först föll det gamla samman. I ett ohyggligt kaos och ett brutalt inbördeskrig i det första fallet – i huvudsak fredligt i det senare.

Och då förklarade sig den ena nationen efter den andra, som tidigare styrts från Moskva, självständig.

Det gällde Ukraina lika väl som södra Kaukasus eller de baltiska nationerna. I det förra fallet skall inte Finland och Polen glömmas – de var ju en delar det kejserliga Ryssland.

Vissa av dessa områden återerövrades under inbördeskrigets år. Men de röda styrkorna misslyckades med Finland 1917 och med Polen 1920. Nederlaget utanför Warszawa beseglade den planerade europeiska revolutionens öde.

Men under decennierna som följde återupprättades steg för steg en starkare och starkare rysk stat. Och steg för steg började denna ryska stat att få ambitionen att återvinna eller i alla fall kontrollera det som en gång tillhört den.

Stalin lyckades spektakulärt genom att han kunde göra upp med Hitler. Delar av Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland var det han sade att han ville ha.

Och – fast det är en annan historia – i det Tredje Rikets Ragnarök kunde hans soldater sedan hissa den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin.

Tsar Alexander II:s kavalleri hade visserligen under Napoleon-krigen kommit ända till Paris, men till skillnad från Stalin stannade han inte kvar.

Under det senaste decenniet har vi ju kommit att se hur Putins Ryssland blivit allt mer tydlig i sina ambitioner i det man kallar sitt ”nära utland”. Framförallt efter våren 2008 har detta stått klart.

Att Georgien skulle gå en alltför västlig väg var helt enkelt inte acceptabelt. Och att Ukraina skulle göra det var kanske ännu mindre acceptabelt. Den storryska drömmen kom steg för steg tillbaka.

Men detta ligger, i det längre perspektivet, inte i Rysslands intresse.

Det är först när detta stora land lever i harmoni och försoning med alla sina grannar, stora som små, som det kan få en genuint bra utveckling.

Om det driver sig själv in i politik med tydliga spår av imperialistisk nostalgi kommer det förr eller senare att gå illa.

I dag handlar en politik för långsiktig demokratisk utveckling av Ryssland inte minst om att ge ett solitt stöd till de nationer som finner sig i fokus för sådana ambitioner.

Främst av dessa just nu självfallet Ukraina efter den nakna väpnade aggressionen 2014, men inte heller Georgien skall glömmas, och betydelsen av de åtgärder som Nato nu vidtar för att stärka stödet till de baltiska staterna och Polen är alldeles uppenbart.

Det fanns en vision bakom avtalet i Belavezha för ett kvarts sekel sedan, och det var visionen av nationer i Europas väldiga östra delar som äntligen kunde leva fredligt tillsammans.

Den måste hållas levande för en framtid som är annorlunda än dagen.


En de svarta svanarnas värld?

06 december 2016

SCHLOSS ELMAU: Två dagar uppe i de bajerska Alperna har ägnats att identifiera en del av de större frågor som kommer att vara i fokus på den stora årliga säkerhetskonferensen i München i februari nästa år.

Att osäkerheten om hur den nya amerikanska administrationens politik kommer att utvecklas var central i våra diskussioner säger sig självt.

En av de personer som Trump träffat för att diskutera posten som utrikesminister var med oss och förmedlade sina intryck från de samtalen.

Men än finns uppenbarligen inget beslut i den frågan. Allt tyder på betydande motsättningar i Trump Tower om hur utrikespolitiken skall ledas och utformas. Nya kandidater intervjuas ständigt.

Och det är oroande i sig självt.

Men för min del kommer det att bli mer diskussioner kring dessa frågor när jag kommer till Washington på torsdag.

Några stenkast från oss ligger Österrike, och här utföll presidentvalet i söndags till förmån för den kandidat som talade med entusiasm och inlevelse om det europeiska samarbetet.

Och vallokalsundersökningar tyder på att detta budskap också bidrog till att han segrade med en större marginal än vad någon hade vågat tro.

Inte minst var det unga väljare som attraherades av detta budskap.

Lite av samma mönster ser vi ju också i Sverige, där SCB:s senaste väljarundersökning visar att Sverigedemokraterna har avsevärt lägre stöd bland unga människor.

Det är inte murar och gränser som är den europeiska framtid vi vill ha.

Utgången av folkomröstningen i Italien var inte oväntad, även om nederlaget blev större än väntat. Men det är fel att se detta som utslag för någon typ av populistisk våg.

Bland motståndarna fanns personer som f d premiärminister Mari Monti och åtskilliga andra som hade tunga invändningar mot delar av de föreslagna ändringarna av den italienska författningen.

Nu får Italien efter en tid en ny regering, vissa ändringar i valsystemet måste ske och därefter blir det nyval någon gång under det närmaste året.

Dramatiken i Italien behöver inte vara så mycket större än så.

Att landet behöver ekonomiska reformer är en annan sak. Och där är man inte ensamma.

Våra diskussioner har självklart handlat också om Europas utmaningar i det lite längre perspektivet. Och flyktingfrågan och hur den skall hanteras är fortfarande mycket stor.

Den handlar om praktiska frågor som gemensam kontroll av den gemensamma gränsen, om inrikes utmaningar om integration och förvisso också om tämligen grundläggande frågor om identitet.

De såväl kort- som långsiktiga utmaningarna är betydande.

Just nu håller regimen i Damaskus med stöd av främst Ryssland på att ta kontroll över resterande delarna av Aleppo. Och hur utvecklingen dör kommer att påverka flödet till Turkiet och dess avtal med EU vet vi i dag ingenting om.

I Medelhavet räddar EU:s Operation Sophia dagligen flyktingar på väg från Afrika till Europa.

Och ser vi på trenderna på lite längre sikt kommer det snart att finnas en miljard människor söder om Sahara – och ytterligare några decennier senare kommer det att finnas två miljarder.

Att det, också mot denna bakgrund, behövs en starkare gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik är alla i stort sett eniga om, men vägen dit är inte fullt lika enkel.

I en annan del av Tyskland öppnades i dag CDU:s partikongress, och stödet för förbundskansler Merkel de demonstrerades efter hennes programtal.

Att förhindra och möta nya flyktingkriser var en viktig del av detta.

Men också på andra punkter blir det intressant att följa signalerna från diskussionerna i Essen. Med Storbritanniens utträde ur EU blir ju Tysklands roll i Europa än viktigare.

Dessa dagars avslutande diskussion handlade om huruvida vi är tillräckligt förbereda på det oförberedda under de kommande åren.

Om de ”svarta svanar” som plötsligt kan dyka upp. De senaste åren har ju gett oss den ena överraskningen efter den andra.

Och riskerna för att vi hamnar i situationen där oväntade utvecklingar leder till situationer som råkar ur kontroll på grund av ett mer mångfasetterad, splittrat och oförutsägbart internationellt system.

Och det är med den diskussionen klingande i öronen som vi nu för denna gång lämnar vackra Schloss Elmau.


Resor i ”svåra tider”

04 december 2016

STOCKHOLM: Det är söndag förmiddag och jag sitter på Arlanda och väntar på att bege mig iväg till München och därifrån vidare upp i Alperna.

Där har vi tvådagarsmöte med vad vi kallar Munich Security Forum – en kärna av det som är den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

Det mesta står på dagordningen.

Men det har varit nyttigt med två dagar hemma i Stockholm.

I onsdags svepte jag ju förbi Bryssel på vägen från London och hem, och det var faktiskt anmärkningsvärt länge sedan som jag var där.

Mycket där präglades just då av personfrågor.

Martin Schultz skall lämna som parlamentets talman och kasta sig tillbaka in i den tyska politiken, och det utlöser naturligt nog en kaskad av manövrer och spekulationer.

Men självfallet fanns där också politik.

Kommissionen presenterade t ex sina förslag om hur samarbetet i olika försvarspolitiska frågor inom EU kunde byggas ut.

Och det skall bli intressant att se vilket mottagande de får.

Inte minst i Sverige.

Olika delar av dessa förslag kan förvisso behöva diskuteras, men vi har ju allt intresse av att bygga ut olika försvarspolitiska samverkansstrukturer – över Atlanten lika väl som inom Europa.

Det stöder ju våra egna säkerhetspolitiska ansträngningar.

I dag är det så viktiga avgöranden i såväl Österrike som Italien, och om det kommer det säkert att talas åtskilligt på mötet jag är på väg till.

Den italienska folkomröstningen bekrevs i vissa media i närmast apokalyptiska termer, men det tror jag är en betydande överdrift.

Det finns för- och nackdelar med de konstitutionella förändringar som den handlar om.

Avgörande på sikt är att landet förmår sig till de ekonomiska och andra reformer som gör att man kan frigöra den tillväxt – Italien är ett land av entreprenörer! – som gör att man kan få ner sin alldeles för stora skuldbörda.

I Österrike har efterkrigstidens partipolitiska system redan brutit samman, och utvecklingen glider nu mot ett mer nationalkonservativt och europeiskt inskränkt håll.

Utgången av presidentvalet blir viktigt och en vägvisare, men än viktigare blir det parlamentsval som kommer att komma senast 2018.

Här ser det ut som om FPÖ kommer att bli största parti, och det är föga upplyftande att se hur såväl ledande inom borgerliga ÖVP som faktiskt också i socialdemokratiska SPÖ gör sina danssteg för att få vara med dem i en ny regering.

Men i kväll vet vi mer om bägge dessa frågor.

I de bajerska alperna, bara lite mer än ett stenkast från gränsen till Österrike, förblir jag till tisdag eftermiddag.

Därifrån kommer jag också att försöka att följa vad som sker på tyska CDU:s partikongress i Essen i en helt annan del av Tyskland.

Där kommer Angela Merkel att mer officiellt åter bli kandidat som förbundskansler inför valet i september nästa år, men det blir också intressant att lyssna på de politiska inriktningar som man kommer att diskutera.

På planet ner till München nu skall jag läsa CDU:s partistyrelses förslag inför kongressens generaldebatt – Orientierung in schwierigen Zeiten; für ein erfolgreiches Deutschland und Europa.

Och det är värt att notera att man talar om ”svåra tider”.

I många avseenden är så faktiskt fallet.

Efter dagarna i Tyskland blir det på onsdag en dag hemma i Stockholm innan jag sedan reser till Washington för några dagar där, och sedan direkt därifrån till Riyadh i Saudiarabien – i alla fall som schemat ser ut just nu.

Svåra tider även på dessa platser.


Lite förvirring i London.

30 november 2016

LONDON: Tidig morgon, och jag sitter på St Pancras och väntar på att Eurostar-tåget skall föra mig via tunneln under Engelska Kanalen till Bryssel.

Ursprungligen skulle jag ha flugit hem nu, men plötslig ville de gärna att jag skulle vata med på ett möte i Bryssel. Så nu blir det denna omväg på vägen till Stockholm.

Men det har varit två intressanta dagar här.

Styrelsemöte med ECFR först och främst med diskussion om vår strategiska inriktning under de närmaste åren. Men också mer omedelbara frågor om aktiviteter i Turkiet och när det gäller Iran och Saudiarabien.

I anslutning till detta två middagar under värdskap av två olika ambassadörer från EU-länder här i staden.

Den första med inriktning på hur utrikes- och säkerhetspolitik skall kunna tänkas påverkas av Brexit. Och vi gick en så insatt bild som man kan tänka sig av hur tankarna kring de frågorna går.

En del om relationerna över Atlanten i detta läge blev det också tid till. London har, som man kan förvänta sig, en påfallande aktivitet i frågan.

Och den andra middagen med lite bredare inriktning om hur Brexit-processen skall hanteras, om än huvudsakligen med personer som i den grundläggande frågan hade en annan inställning.

Den middagen följde en mer informell diskussion med åtskilliga av de parlamentsledamöter som sitter i det speciella utskott som nu brottas med dessa frågor.

Och i de diskussionerna var det inte svårt att se konturerna av ett delvis förändrat politiskt landskap i Storbritannien under kommande år.

Hur den skotska frågan kommer att utvecklas återstår att se, men jag mötte starka åsikter även i den.

Den brittiska regeringen har sagt att den skall undvika en ”hård gräns” mellan Nordirland och Irland i samband med att man lämnar EU, och därmed borde det ju vara möjligt att undvika det också mellan ett Skottland som vill vara kvar i EU och ett England som lämnar.

Men i den frågan kommer det att rinna mycket vatten under broarna under de kommande åren.

I de olika diskussionerna i denna fråga sade jag att det enda som är alldeles säkert är att London efter Brexit inte kommer att kunna sitta med runt de bord i EU där besluten fattas.

Allt annat är, enligt min mening, i princip möjligt.

Dock under den bestämda förutsättningen att Storbritannien accepterar samma villkor som gäller för medlemsstaterna.

Det innebär att man på samma sätt som dessa också är med och betalar vad som är rimligt i fallet och att man omfattas av de gemensamma övervaknings- och kontrollmekanismer som i de olika fallen finns.

Frågan är i dessa avseenden inte vad EU vill, utan vad Storbritannien vill. Och jag uttryckte min förundran över att regeringen här knappt ens verkar vara intresseras av en diskussion som öppet belyser de möjligheter som finns.

En intressant möjlighet som kanske kommer att stå till buds vad gäller övergångsarrangemang är att man under en tid står kvar i den gemensamma marknaden EEA sedan man lämnat EU.

Om detta är möjligt eller ej skrivs det sannolikt inträngande juridiska analyser av, och det finns självfallet också politiska aspekter på det, men möjligheten skall nog inte viftas bort.

Men nu går tåget till Bryssel, och senare i kväll går flyget därifrån till Stockholm.


Ingen Castro längre – och tillbaka till London.

27 november 2016

STOCKHOLM: En helg med traditionella första advent hemma i Stockholm, och snön föll också allt ymnigare ned över staden och bidrig till stämningen.

Och i USA har det varit Thanksgiving-helg, med ty följande begränsning av nyheter om förberedelserna för den nya administrationen.

Det enda som hörts av Donald Trump är ett tämligen skarpt formulerat uttalande med anledning av Fidel Castros bortgång, och det är veterligen första gången som han talat tydligt om skillnaden mellan demokrati och diktatur.

I den trumpska världsbilden brukar ju den distinktionen normalt tillmätas mer underordnad betydelse, men nu befann sig Trump därtill i ett Florida som ju i icke obetydlig grad formats av flyktingströmmarna från Castros kommunistiska diktatur.

Att Fidel Castro var en betydelsefull person i framförallt i det förra seklet är det ingen tvekan om.

Men hans gärning var i hög grad diskutabel. Han kastade förvisso en korrumperad och auktoritär regim över ända med revolutionen 1959, men det som sedan följde var ju decennier av repressiv kommunistisk diktatur med inte minst stora flyktingströmmar som resultat.

På sina håll sägs nu med beundrande stämma att han dock inspirerade människor. Jo, men det gjorde såväl Hitler som Stalin också, och frågan är ju vilka idéer och värderingar som han inspirerade.

Och demokratins och frihetens idéer var det förvisso inte.

I kommentarer poängteras att Castro under sin tid upplevt inte mindre än 11 amerikanska presidenter, men någon gjorde det träffsäkra påpekandet att detta ju har ett visst samband med att USA har demokratiska val medan Cuba har ett enpartivälde.

Om Cubas utveckling kunde blivit annorlunda utan en tämligen konfrontatorisk amerikansk politik är omöjligt att veta, men de långvariga sanktionerna har med all sannolikhet varit kontraproduktiva.

Sverige gjorde under de år som jag var utrikesminister vad vi kunde göra för att stödja demokratins krafter och möjligheter på Cuba. Lätt var det inte, och detaljer är det inte möjligt att tala om.

Och jag minns skarpa meningsutbyten jag hade i FN:s råd för mänskliga rättigheter med Cubas officiella företrädare.

Sedan dess har under nuvarande regering de politiska förbindelserna blivit helt annorlunda, och någon kritik mot landets brist på mänskligs fri- och rättigheter finns inte längre i våra anförande i FN-rådet.

Kanske finns det nu en förhoppning om ett gradvis öppnare politiskt klimat, och öppningen i den amerikanska politiken kan möjligen bidra till detta. Men det är dessvärre lika sannolikt att det kommunistiska partiet drar åt tyglarna i ett försök att hantera situationen.

Den ekonomiska situationen är miserabel.

De sovjetiska bidragen upphörde ju för länge sedan, och nu betyder billig olja från ett Venezuela som snabbt närmare sig avgrundens och sammanbrottets rand mycket för den kubanska ekonomin.

Så värst länge till kan detta inte pågå. Förändring, på ett eller annat sätt, måste komma.

På betydligt nämnare håll har det i dag kommit besked om att den smala minoritetsregeringen i Köpenhamn breddats med ytterligare två borgerliga partiet, vilket avsevärt ökar dess förutsättningar för att kunna sitta kvar.

Och det förbättrar förutsättningarna såväl för nödvändiga ekonomiska reformer som för ett lyft i satsningarna på det danska försvaret.

Ett sådant utlovas också i den politiska överenskommelse som publicerats på eftermiddagen i dag. Och det är självfallet bra även från svensk utgångspunkt.

På lite längre håll får vi senare i kväll besked om vem som blir den ledande borgerlige kandidaten i vårens franska presidentval.

Att pekar just på Francois Fillon som ekonomiskt har ett tydligt program, är hyggligt stabil vad gäller Europa men är ute på mycket tveksamma marker när det gäller inställningen till Vladimir Putin.

Vi får se hur detta kommer att utvecklas.

Efter dagarna här i Stockholm bär det för min del i morgon åter tillbaka till London. Detbär tredje besöket på tre veckor i den brittiska huvudstaden för mig.

Nu är det styrelsemöte i European Council on Foreign Relations under måndagen och tisdagen, och en del arrangemang och diskussioner i anslutning till detta.

Det blir två middagar med diskussioner om Europas väg framöver – och självfallet i det sammanhanget Storbritanniens väg.

Och i mitten på veckan skall jag åter vara tillbaka här.


Populism snarare än strategi om Turkiet.

24 november 2016

STOCKHOLM: Det har varit några hektiska dagar, och min flit här har tyvärr varit något begränsad.

I London i måndags och Genève i tisdags var det de globala cyberfrågorna som strid i centrum.

Mer offentliga presentationer av den globala kommissionens rapport dels på Chatham House i London och dels på Maidon de Paix i Genève, men också mer inofficiella diskussioner med myndigheter, ambassader och företrädare för näringslivet.

Frågorna håller mycket snabbt på att bli mycket viktigare.

Den brittiska regeringen har nyligen lanserat en stor ny cybersäkerhetsstrategi som imponerad i sin bredd och i de resurser man avsätter, och i USA kommer nästa vecka en speciell presidentkommission i ärendet att publicera sina rekommendationer.

Och i Genève pågår något av en diplomatisk dragkamp om hur makten över det kommande digitala samhället skall se ut.

Mer repressiva regimer står mot mer öppna i en diskussion som förs i tekniska fora och i ofta mycket tekniska termer, men där den strategiska betydelsen av de vägar man väljer är mycket stor.

Så det blev intressanta diskussioner inte minst med ambassadörer för olika nyckelländer i delar av dessa diskussioner.

Men sedan i går mitt på dagen är jag dock hemma i Stockholm igen.

Och mycket på agendan.

En diskussion på det amerikanska residenset om omvärldsutveckling. En spännande middagsdiskussion om den europeiska flyktingutmaningen. En lunchdiskussion om tankar om europeisk försvarspolitik. Ett informellt möte om var vi befinner oss i den globala cybermiljön.

I dag har det också blivit kommentarer – ofta är det BBC som frågar – till Europaparlamentets önskan att frysa de långvariga medlemskapsförhandlingarna med Turkiet.

Enligt min mening är detta ett uttryck för kortsiktig populism snarare än för långsiktigt strategiskt tänkande.

I det utomordentligt besvärliga läge som råder i Turkiet borde vi öka våra kontakter och vårt engagemang. Det är faktisk närvaro i konkreta samtal i Ankara och på andra håll som har någon möjlighet att påverka. Att sitta i Strasbourg och skära av förbindindelserna gör självfallet att våra möjligheter att påverka blir mindre.

Att dagens Turkiet inte skulle kunna bli medlem av EU är alldeles uppenbart.

Men det är ju inte heller det som är frågan.

Det handlar ju om hur landet kan se ut om t ex fem år och vilka förutsättningar för medlemskap som kan finnas om t ex ett decennium.

Och om detta vet vi föga.

Det vi vet är att om EU minskar sitt engagemang minskar också möjligheten för att Turkiet verkligen slår in på den europeiska vägen. Och det kommer i det längre perspektivet att bli ett betydande problem för såväl EU som för Turkiet.

Det förblir märkligt att EU är så passivt.

Ingen enda stats- eller regeringschef från EU har t ex besökt Turkiet sedan kuppförsöket för att tala med president Erdogsn i syfte att ge konkret stöd åt en demokratisk utveckling i landet.

Den som verkligen är intresserad av dessa frågor rekommenderas att läsa det papper som Asli Aydintasbas – framstående turkisk journalist – skrivit för ECFR.

Länk finns på mitt Twitter.

I dag har det också varit viktigt toppmöte mellan EU och Ukraina i Bryssel.

Men i USA är det Thanksgiving-helg vilket innebär att också arbetet med att sätta upp den nya administrationen tagit tydlig paus.

Och jag förblir i Stockholm i alla fall till måndag. Skönt så.