Från konfliktzoner i Mellersta Östern och östra Europa.

WARSZAWA: I väntan på ett flygplan till Stockholm och kvällens rysare i form av valvaka kan det kanske passa med några reflektioner om andra ämnen än de som kommer att dominera när vi fått ett valresultat.

Veckan som gått har jag varit på besök i två av de mest akuta konfliktzonerna i dag – i Abu Dhabi mitt i konflikten som Trump och Netanyahu startade mot slutet av februari, och i Kiev i det krig som i fullskalig skala Putin startads för mer än fyra år sedan.

I diskussioner i Abu Dhabi var det en bedömare från Qatar som sade att den största faran nu var en normalisering av situationen, d v s att regionen låses i ett oklart läge som innebär en pågående konflikt utan något slut eller lösning.

Så ser det onekligen ut. Trump försöker hävda att man håller Hormuz-sundet öppet, men trafiken ligger på nivån en femtedel av det normala och försäkringspremierna för de som försöker har ökat med kring 1000%.

Och föga förvånande har oljepriset nu på nytt gått upp till över 100 dollar. Till det har också bidragit att Houti-regimen i Yemen nu påtagligt flyttat fram sina positioner vid det viktiga Bab al-Mandab sundet in till Röda Havet och att Saudiarabien tvingats stänga den pipeline som för delar av dess olja till en hamn där.

Därmed är bägge dessa två viktiga maritima knutpunkter hotade med allt vad detta innebär. Vill Iran kan mam påtagligt öka trycket på den globala ekonomin.

Det allmänna intrycket är att Trump vill undvika ett ytterligare upptrappning av sitt krig före det viktiga mellanårsvalet i USA i november, men att det är lättare sagt än gjort visade ju slagväxlingen mitt i veckan. USA attackerade iranska tankfartyg, och Iran svarade med en avancerad robotattack mot en viktig amerikansk flygbas i Jordanien.

Den attacken visade att Iran har kvar möjligheten till kvalificerade attacker, och USA tvingades försvara sig med mängder av Patriot-robotar. Uppgifter om hur många man tvingades använda ligger mellan 60 och 100, och trots detta skadades åtskilliga amerikanska flygplan på basen.

Och med det labila läge som råder är nog fortsatta utbrott av öppna strider av denna typ inte osannolika. Det var detta som låg i kommentaren att regionen kan vara på väg in i en ”normalbild” som också har sådana som ofrånkomligt inslag.

Med detta krig har situationen i Gaza fått mindre uppmärksamhet.

Med det israeliska valet i oktober i antågande har Tel Aviv blockerat ytterligare framsteg trots att Hamas nu gått med på en gradvis avväpning och överlämnande av det civila styret i Gaza till en grupp av palestinska teknokrater. Men Israel vill inte dra sig tillbaka, och vägrar de som skall ta över det civila styret tillträde till Gaza.

Under Gaza-krigets intensiva fas efter terrorattacken 7 oktober räknar man nu med att 73.600 palestinier dödades, och sedan överenskommelsen om vapenvila i oktober förra året har ytterligare 1.350 palestinier dödats i olika israeliska attacker.

Samtidigt som den politiska processen om Gaza står still försämras läget på Västbanken, och de israeliska besluten att bygga ut området E1 i anslutning till östra Jerusalem är tveklöst en del i ansträngningarna att göra en sammanhängande palestinsk stat omöjlig.

Den europeiska reaktionen har dock varit tydlig. Elva stater, självfallet inkluderande Sverige, gjorde ett starkt uttalande, Storbritannien beskrev situationen som ”etnisk rensning” och fattade dessutom beslut om att stoppa handeln med produkter från de illegala bosättningarna på Västbanken vilket ledde till en sedvanligt hysterisk israelisk reaktion.

I Kiev och det övriga Ukraina hade man väl behövt några av de Patriot-robotar som Trump nu tvingas använda i sitt eget krig. De ryska attackerna har påtagligt intensifierats med såväl de ballistiska robotar som man nu saknar försvar mot som en ny generation av attackdrönare som nu med jetmotorer kommer från högre höjder och med betydligt högre fart.

Medan man tidigare sköt ner ca 90% av de ryska attackdrönarna är den siffran nu nere kring 60% med allvarliga effekter på delar av den ukrainska infrastrukturen och ekonomin. Nya motmedel befinner sig dock under utveckling.

Stämningen i Kiev kan väl bäst beskrivas som dämpad men bestämd.

Man vet att man står inför en besvärlig vinter. Förberedelserna är omfattande, men samtidigt ökar ju intensiteten i de ryska attackerna, och det är tydligt att man kommer att försöka att slå ut städernas el-, värme- och vattenförsörjning för att tvinga människor att fly.

Och Putin har tydligen gett order om maximala ansträngningar för framgång i sina militära ansträngningar under de kommande månaderna. Få tror att det kommer att lyckas.

De politiska ansträngningarna står stilla. Amatörismen i vad Vita Huset försöker sig på är slående, och ingenting kommer att komma ut ur detta. De av europeiska bedömare som är mest insatta, och fanns på plats i Kiev de senaste dagarna, trodde möjligen att det skulle gå att öppna upp några mer seriös kanaler senare under hösten.

Många nyckelpersoner också i Kreml ser inga utsikter att vinna kriget, men Putin själv tycks fortfarande se någon typ av avgörande slag mot och seger över Kiev som sin enda möjlighet att avsluta kriget, och så länge han gör det är utsikterna till ett eldupphör mycket små.

Det är nu Europa som bär så gott som hela bördan av det stöd till Ukraina som ger dem möjlighet att stå emot, och detta kommer att kräva ytterligare insatser under de kommande åren. Jag lyssnade till bekymrade och sifferspäckade redogörelser i Kiev för det statsfinansiella läget. Statsinkomsterna har utvecklats svagare när de ryska attackerna slår mot viktiga delar av ekonomin, och räcker inte längre till för att finansiera försvarsansträngningarna vilket tidigare var fallet.

Här kommer vad vi i de nordiska länderna kan göra att bli viktigt – även om den avgörande bidragsgivaren nu självfallet är Tyskland. En ny diskussion om möjligheten att använda de frusna ryska tillgångarna måste till, och kommissionen lär titta på nya vägar för att lösa upp knutarna kring detta.

Om dessa olika utmaningar i en allvarstyngd tid har det knappast talats alls i vår valrörelse, men säkert är att de kommer att vara en viktig del i de utmaningar som regeringen – vilken den nu kommer att vara – kommit att konfronteras med under de närmaste åren.

Nu blir det snart flyg till Stockholm och där så gott som direkt till valvakan. Och sedan följer för min del skönt nog en vecka hemma. Det var åtskilligt tid sedan senast.

Om Trumps team i Moskva och Kiev, attentatsförsöket i Leipzig, AfD-framgång i Tyskland, valrörelse hemma och lite annat.

ZÜRICH: Det.var inte riktigt tanken att jag skulle vara här nu, men SAS har lyckats med två förseningar som gjort att jag missat två anknytningar till Abu Dhabi, där jag borde ha varit vid det här laget, och i stället sitter jag här och väntar på att komma fram till Abu Dhabi tolv timmar försenad.

Men det är en senare historia.

Nu har också de båda amerikanska förhandlarna Wittkoff och Kouchner anlöpt till Kiev för sitt första besök där. I går tillbringade de tre timmar med Putin i Kreml, och uppenbarligen ha de tänkt att försöka att flyga till Kiev. Det droppades dock av att ryssarna attackerade stadens bägge flygplatser, och herrarna fick finna sig i att ta tåget i stället.

Det som sagts efter deras samtal i Kreml tyder på att de mötte en Putin som försökte övertyga dem om att han militärt har möjlighet att nå sina mål – det sägs ju att CIA-chefens bedömning som han redovisade i Moskva var en helt annan – och att han därmed inte har något större intresse av kompromisser.

Tydligen hade det amerikanska teamet med sig några av sina konstiga kompromissförslag kring de ca 20% av provinsen Donetsk som ryssarna efter mer än fyra år inte lyckats ockupera, men allt tyder på att dessa avvisades. Putin hade enligt uppgift hållit föreläsning om påstådda militära framgångar, och krävt att konfliktens grundläggande orsaker måste elimineras, vilket i hans mening innebär att det måste till rysk kontroll av Ukraina.

Det är svårt att se att överläggningarna i Kiev nu skulle innebära några nya öppningar. Intressant och viktigt är dock att Zelenskyj inbjudit de nationella säkerhetsrådgivarna från London, Paris och Berlin, och hur koreografin med de mötena kommer att utfalla skall bli intressant att se. Men den europeiska närvaron stärker Zelensky i samtalen, och det är självfallet bra.

Jag har vid två olika tillfällen varit med i kretsar som fått en orientering av Steve Wittkoff om hans medlingsinsatser i denna konflikt liksom i den man dragit igång i Mellersta Östern. Att säga att jag inte var imponerad är ett understatement av rang. Där fanns en naivitet som var häpnadsväckande. Något Nobel-pris för honom och hans chef ligger knappast runt hörnet.

Samtal är självfallet bra, men det mesta tyder på att Putin nu försöker trappa upp konflikten för att få ett avgörande i sin favör. Attackerna mot Kiev är nu mer ihållande, och riktade sig i går också mot politiska mål i stadens centrum vilket inte varit fallet tidigare. Attackerna mot Odessa och dess olika hamnar har också trappats upp högst väsentligt.

Den tyska regeringen har nu slagit fast att Ryssland låg bakom, det misslyckade försöket att attackera flygplatsen i Leipzig med drönare med avancerade sprängämnen, och viktiga återstående ryska institutioner i Tyskland har som en följd av detta stängts ner.

Försök till denna typ av attentat har vi sett redan tidigare, och sådana kommer vi mmed all sannolikhet att få se mera av. När jag var hos Nyhetsmorgon i TV4 i går kring detta sade jag att det är viktigt att vi alla är uppmärksamma. Polis och säkerhetstjänster är mycket viktiga, men en allmänhet som noterar det som ser anmärkningsvärt eller annorlunda ut är en mycket viktig del av vårt skydd mot detta.

Det var ju så man upptäckte och kunde neutralisera det tilltänkta attentatet i Leipzig.

I dag är uppmärksamheten åter riktad mot de östliga delarna av Tyskland i och med delstatsvalet i Sachsen-Anhalt.

Delstaten med strax över miljonen är en av Tysklands allra minsta, men här har högerextrema AfD lyckats att fånga upp ett djupt missnöje i ett område som sett befolkningen flytta iväg i brist på möjligheter i högre grad än på andra håll i det östliga Tyskland.

Men AfD har lyckats i området i dess helhet. En gång före andra världskriget var dessa områden socialdemokratins högborg, och efter det att den kommunistiska DDR-staten fallit var det borgerliga CDU som omedelbart kom att dominera. Men under det senaste decenniet har AfD vuxit sig allt starkare.

Nu får AfD kring 44% i den lilla delstaten, medan CDU hamnar kring 18% och stackars SPD kring 9%. AfD:s framgång i Sachsen-Anhalt kommer med all sannolikhet att följas av fortsatt framgång i den lite större delstaten Mecklenburg-Vorpommern uppe vid den tyska Östersjö- kusten.

När detta skrivs är det fortfarande inte alldeles klart hur de sista mandaten kommer att utfalla, men för förbundskansler Merz och CDU är situationen påtagligt utmanade. Han håller ideologiskt tydligt fast vid sin ”brandvägg” mot AfD, men det gör honom samtidigt allt mer beroende av vänsterpartier som blockerar de ekonomiska reformer som den tyska ekonomin behöver.

Någon risk för att AfD kommer att ta över Tyskland i dess helhet har jag mycket svårt att se. De fångar förvisso upp ett missnöje också i det västliga Tyskland, men dess styrka förblir i det gamla öst med dess känsla av att ha blivit åsidosatt under de senaste decenniernas utveckling.

AfD är det tydligt mest Rysslands-vänliga av alla dessa motsvarande partier runt om i Europa, och det är påtagligt oroväckande. Men den tyska Ukraina- och försvarspolitiken kommer trots framgångar för partiet näppeligen att rubbas.

Innan jag gav mig iväg på denna stapplande resa blev det i alla fall två dygn av nedslag i valrörelsen inte minst för att känna av stämningarna. Tillsammans med Ulf Adelsohn var jag först i Linköping och Åtvidaberg – det är en valrörelsetradition sedan decennier – och sedan vid några valstugor i Stockholm,

Och stämningen i våra valstugor var överlag god, med också avspänt umgänge mellan företrädare för olika partier. Att det är lite trögt för socialdemokraterna tyckte jag att man kände av, liksom en osäkerhet i Tidö- lägret inte minst kring frågan om hur det kan tänkas gå för liberalerna.

Allt är möjligt innan vallokalerna stänger om en vecka, men skulle det bli som opinionsinstituten förutser just nu kommer det att bli en utomordentligt besvärlig och sannolikt utdragen regeringsbildning. Få är nog beredda att ha en säker uppfattning på hur en sådan kan komma att sluta.

Och detta är inte bra. I osäkra tider behövs det stabilitet i hanteringen av regeringen. Ingen kan riktigt veta vad ens de närmaste månaderna kan komma att innebära. Jag tror inte kriget står för dörren, men det är förvisso inte fred heller, och överraskningar är nog dessbättre sannolika.

En stabil regering är vad Sverige behöver – inte ett rödgrönt drama.

Vart det lider stiger jag väl på ett plan till Abu Dhabi för något dygn där. Det ger möjlighet till diskussioner om denna volatila region och hur den har att förhålla sig till den volatile herr Tump.

Men i mitten av veckan är jag tillbaka – starkt nyfiken på hur läget är inför valrörelsens sista och avgörande dygn. Dock blir det därefter en utflykt också till Kiev – men till valvakan om en vecka är jag i alla fall hemma.

Om hur Europa skall vinna, utfallet i Island, instabilt på Balkan och en del annat.

ALLBACH: Här i de sommarfagra österrikiska alperna samlas varje sommar ett europeiskt forum med huvudsakligen ungdomar från Europas alla hörn, men också en rad aktiva eller f d politiska ledare för diskussioner.

Och de spänner normalt över ett vitt fält. Årets titel för diskussionernas helhet är ”Hur Europa Vinner” och det återstår om vi kommer att hitta ett tillfredställande svar på dem frågan.

Svaret behövs.

Inledde gjorde bl s Enrico Leto om sin rapport om vikten av att ta Europas gemensamma marknad på allvar om vi skall klara konkurrensen från en allt mer dynamisk utveckling i omvärlden. Och Ottmar Karas – med tung bakgrund i österrikisk politik – varnade för de han kallar ”sömngångare” i europeisk politik som inte gör varningsklockorna.

Och i morgon fortsätter diskussionerna. Genrnsam europeisk urrikespolit8, populismens utmaningar, stödet till Ukraina och betydelsen av medicinsk forskning tillhör det som står på min formella agenda.

I Island sade man med en mycket knapp majoritet nej till att återuppta de förhandlingar om medlemskap i EU som man avbröt 2013. Från bredare nordisk utgångspunkt är resultatet självfallet att beklaga. Men nu är det som det är.

Skälen till resultatet tror jag är två.

Det första heter fisk. Man var helt enkelt rädda för att bli överkörda i dem gemensamma fiskeripolitiken i EU. Agitationen from nej-sidan i den frågan var starkt och emotionell. Och fisk väcker känslor.

Men den andra var att jag tror att den uppläggningen regeringen valt för folkomröstningen bäddade för resultatet. Formellt sett handlade den inte om ja eller nej till medlemskap, utan bara om ja eller nej till förhandlingar för att sedan kunna säga ja eller nej till medlemskap.

Men det lede ju till att Nej-sidan kunde föra en stark kampanj mot medlemskap, mean Ja-sidan stod fast vid att det inte var var frågan och egentligen bara kunde säga att vi får se. Föga överraskande visade det sig inte vara någon vinnande strategi.

Några stora konsekvenser får resultatet knappast. En ytterligare nordisk röst runt borden i Bryssel hade förvisso varit bra, men nu fortsätter allt att vara som det var.

EU:s utvidgningspolitik kommer att bli en stor frogs senare i höst när kommissionen lägger sitt förslag till reviderade metodik för dessa förhandlingar, och till den saken kommer det att finnas anledning att återkomma.

Det handlar då mycket om Ukraina och Moldavien, men också om Balkan.

Den regionen har ju nu i alla fall fysiskt lämnat bakom mig i samband med att jag lämnat Adriatiska Havet, men den fortsätter att oroa mig.

I Bosnien ser det lite mer komplicerat ut. Västländerna har inte lyckats samla sig till någon politik efter det att Washington beslutat sig för att det enda man bryr sig om är privata kontrakt för pipelines för amerikansk naturgas, och snarare signalerar acceptans också för extremister på den serbiska sidan.

Och det kan öppna upp olika besvärliga perspektiv efter de bosniska valen i oktober.

I Serbien återstår det att se hur man kommer att hantera begravningen av den för grova krigsbrott dömda Radko Mladic. EU kommer att följa den hanteringen med den största uppmärksamhet.

Och möjligen spelar detta också in i de bosniska val som alla förväntas sig lite senare i höst.

I Kosovo var politiken under tiden gått alldeles i baklås med komplett oförmåga till kompromisser och ty följande risk för att man kommer att tvingas till ytterligare ett nyval. Respekt för landets politiska utveckling inger det dessvärre inte.

Också här väntar utvecklingar som kan skapa känslor. En dom – sannolikt frikännande – väntas i den groteskt utdragna internationella rättegången mot den f d politiska ledaren för UCK-gerillan Hashim Thaci, och mitt i detta vill Nato överlämna ansvaret för den känsliga bron mitt i den delade staden Mitrovica till kosovo-polisen.

Men få intresserad sig i dessa dagar för Balkans utmaningar. Världen har viktigare och mer akuta frågor att hantera.

Allt tyder på att Putin nu gör allt han kan för att försöka att tvinga fram ett militärt avgörande mot Ukraina. Hans trupper koncentreras för möjlig offensiv mot de ca 20% av regionen Donetsk som han under nu mer än fyra år av försök inte lyckats att erövra, och samtidigt intensifieras drönar- och missilangreppen.

Hamnarna i och kring Odessa har lamslagits med allvarliga ekonomiska följder, och vi har nu också satt ihållande och kontinuerliga anfall i och kring Kiev såväl natte- som dagtid.

Men Ukraina håller framgångsrikt emot, och har ju nu utvecklat sin förmåga att slå mot mål långt in i Ryssland. Nu märks tydligen bensinköerna t o m i Moskva, trots att man gjort sitt yttersta för att undvika just det, också till priset av minskade bensinleveranser till armén.

Det visar hur känsligt det politiska läget i landet är.

I mitten av veckan är jag tillbaka i Sverige igen efter en lång bortavara.

Ett snabbt nedslag i valrörelsen kommer det att bli – jag vill känna stämningarna, och det räcker aldrig med media eller att vara på avstånd. Det avgörande skedet närmar sig, men mycket förefaller fortfarande öppet.

Om en vecka blir det dock ett snabbt besök i Abu Dhabi för att lyssna på stämningar även där. Regionen verkar ju gå in i en period av närmast kontinuerligt krig – militärt, politiskt och ekonomiskt – och det kan inte undgå att påverka också oss.

Om det som förenar, om skulder och underskott, tillväxtens avgörande betydelse, Canadas stora beslut, vårt allt viktigare EU, Island och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Mina dagar här börjar snabbt gå mot sitt slut, och det är måhända tid att fokusera om från politiken på Balkan till politiker. Hemma i Norden.

Valrörelsen stannade upp när nyheten kom om dådet i Fagersta, och Sverige visade sig från sin bästa sida när Ulf Kristersson frågade Magdalena Andersson om hon ville följa med till Fagersta och hon sade ja.

En valrörelse visar förvisso det som skiljer olika politiska krafter åt, och så skall det vara i en demokrati. Men Fagersta visade också vad som förenar också mitt i en brinnande valrörelse.

Och det vi såg när Ulf och Magdalena tillsammans tände ljus i Fagersta hade varit otänkbart inte bara i polariseringens USA utan också i många andra länder. Mitt i tragedin var det en fin stund för Sverige.

Och lika fint är att valrörelsen efter att stannat upp i tragedin snart åter tar upp sitt tempo.

Man ser en tydlig skillnad mellan de som främst vill tala fördelning och de som i stället vill prioritera tillväxt, och den skillnaden är viktig.

Just nu ägnas många finansiella analyser runt om i världen åt hur räntorna på de 30-åriga amerikanska statsobligationerna gått up, och amerikanska finansdepartementet kastat in jättebelopp för att försöka att få ner dem igen. Det handlar om oron för hur USA skall klara finansieringen av sin snabbt växande statsskuld.

Man får betala högre räntor för att få de obligationer som finansierar underskottet sålda, och till bilden hör ju också att man konkurrerar om kapital med AI-jättarnas gigantiska investeringsplaner. Men med högre räntor blir finansieringen av den allt högre statsskulden allt mer krävande.

Just nu är det USA som är i fokus, men problemen med stora skulder och stora underskott finns förvisso också i Europa och i andra delar av världen. Åtskilliga varnar för vart detta kan vara på väg.

Sverige har just nu en bra situation. Vi har statsfinanser under kontroll, en statsskuld som tillhör de lägre inom EU och under det senaste kvartalet dessutom en tillväxt som är högre än den i USA.

Men i det lite längre perspektivet finns det anledning till försiktighet. En åldrande befolkning och en sviktande demografi kommer att sätta välfärdssystemet under press, och dessutom skall nu betydande ökningar av kostnaderna för försvar och säkerhet klaras av.

Det vi – och det övriga Europa – behöver är en tydlig tillväxtpolitik. Utan en sådan kommer också vi att riskera att drabbas av problem. Och vad vi definitivt inte behöver är en politik som försvårar för tillväxt, sparande och företagande.

I två artiklar i DN och Dagens Industri har Anders Borg varnat för den tydliga och dyra vänstersväng i dessa avseenden som ligger i de förslag som vänsterpartierna lagt fram i riksdagen. Anders kan sina siffror, och hans varning är mycket tydlig.

Vi har råd med mycket – men inte med detta.

Europa och EU finns knappt alls i denna valrörelse hitintills. Men de frågorna kommer att bli viktiga under de kommande åren.

I förgår lämnade Canada försöken att nå en handelsöverenskommelse med USA. Amerikanska krav bl a att kunna kontrollera Canada handelsavtal också med andra länder blev för mycket. Ett handelskrig var bättre än en underkastelse. Premiärminister Carney fattade ett ekonomiskt tungt beslut, men landets suveränitet var avgörande.

Tidigare har Brasilien och Kina på lite olika sätt visat att det går att stå upp mot Trump. Nu läggs Canada till listan. EU valde inledningsvis en lite annan väg, men visade dock stål när det kom till Grönland.

Vi har nu bakom oss ett och ett halvt år av Trump – med två och ett halvt år kvar! – och fyra och ett halvt år av Putins fullskaliga krig mot Ukraina. Vid den stora kongressen för maktpartiet Förenade Ryssland i dagarna gjorde Putin klart att det var kriget som var den för hans Ryssland viktigaste frågan.

Trump och Putin kommer att fortsätta att prägla de närmaste åren. Gamla och nya krig, gamla och nya konfrontationer. Vi är ett litet land, starkt beroende av våra relationer till omvärlden, och och vi kommer att behöva ett starkt EU som vårt skydd och stöd.

Jag kan förvisso ha mina synpunkter på de kompromisser som format EU:s långtidsbudget, men jag har samtidigt svårt att förstå det närmast paniska motstånd mot ökade gemensamma satsningar som finns i svensk debatt. EU-avgiften kostar ca 1% av vår BNP – övriga offentliga utgifter ca 49%.

EU:s nya sjuårsbudget kommer att tillhöra de frågor som regeringen efter valet kommer att ha att ta ställning till under de allra första månaderna.

I en tidigare värld ansågs det tydligen rimligt med en procent till EU, en procent till bistånd och en procent till försvar. Men det var världen före Trump och Putin – nu kräver såväl försvar och säkerhet som satsningar på forskning och grön och AI-omvandling betydligt större resurser. Också för gemensamma europeiska satsningar. Fortsatt stöd till Ukraina – försvar, men en dag kommer det också att handla om återuppbyggnad – tillhör det som kommer att kräva resurser.

Och dessa kräver i sin tur ökad tillväxt. Det är den inriktningen som politiken med nödvändighet måste ha.

Hur herrar Putin och Trump skall ta sig ur sina krig förblir mycket oklart.

Trump säger nu att han skall strypa Iran ekonomiskt. I sak innebär det att han insett att nya stora militära offensiver kanske inte fungerar. Han har bränt fingrarna.

Men detta innebär ju att han återvänder till den politik av vad som kallades maximalt tryck som han hade efter det att han under sin första mandatperiod hade övergett det viktiga nukleära avtalet med Iran. Då var förhoppningen att den politiken snabbt skulle tvinga regimen i Teheran på knä, men så blev det som bekant inte alls.

Och det finns inte mycket som talar för att det kommer att gå bättre denna gången. Tongångarna från Teheran verkar att bli allt hårdare. Revolutionsgardet har en starkare ställning. Det verkar inte längre finnas några förhandlingskontakter.

Regionen påverkas också av en allt hårdare israelisk politik. Direkt vedervärdiga uttalanden från ministrar som ser ett värde i ett regelbundet döda oskyldiga palestinier, och besked om stora nya illegala bosättningar kombineras med en offensiv politik som bl a ledde till att man bombade ett flygfält i norra Syrien i veckan som gick.

I förening med vad man uppfattar som en vacklande och osäker amerikansk politik leder detta regionens länder till att tänka nytt på sin säkerhet. Vi går mot år av förändring.

Samtidigt som Trump går i krig med Canada förklarade han sin kärlek till Nordkoreas diktator och vill tydligen träffa honom. Förra gången han försökte med det uppnåddes ingenting alls, men nu skall det tydligen försökas igen. Och som en liten gest ingrep han för att begränsa den årliga viktiga övningen med USA:s och Sydkoreas styrkor.

Det skakade om, och sände svallvågor icke minst mot Japan. Vem vågar lita på Trump? Allt färre, uppenbarligen. Och det har konsekvenser.

På lördag är det folkomröstning i Island kring frågan om man skall återuppta sina förhandlingar om medlemskap i EU. De inleddes 2010 i svallvågorna efter den allvarliga finansiella krisen, gick snabbt framåt, men lades i träda 2013 när en ny majoritet tyckte att man kunde stå på egna ben igen.

Men världen har förändrats. Europeiska flygplan flyger patruller från Keflavik, Trump hotar Grönland och handelsrelationer är inte alltid självklara. Men självständighet är ett heligt begrepp, och fisk och hav en viktig del av ekonomin. Utgången är högst osäker.

Det handlar bara om huruvida man skall förhandla eller inte. Går det att få en lösning om fiskeripolitiken? Blir det ett avtal kommer det sedan att underkastas ett slutgiltigt avgörande i en folkomröstning om ett par år eller så.

Det blir spännande.

Då kommer jag att finnas i Alpbach i de österrikiska alperna på det s k europeiska forum som traditionellt hålls där. De österrikiska och tyska presidenterna finns på plats, men också åtskilliga andra med lägre rang än så.

Det brukar vara intressanta diskussioner.

Och därefter bär det hem till Sverige.

Om beslutet om nya Und-tjänsten, bredare hot i framtiden, ökad repression i Ryssland och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: I denna del av Europa är sommarens höjdpunkt alltid den 15 augusti. Dagen är dessutom är stor religiös helgdag i den katolska världen.

Från distans noterar jag att valrörelsen i Sverige nu sakta börjar. Nu kommer valaffischerna upp. Hur mycket de verkligen betyder i den digitala tidsåldern kan nog diskuteras, men de tillhör traditionen och de har sin betydelse som signal till mobilisering av inte minst de egna sympatisörerna.

Den enda opinionsundersökning som publicerats efter sommaren visar en betydande minskning av gapet mellan de två blocken, och den uppfattning jag får är tveklöst att det börjat bättre för Tidö-partierna än för det mångfasetterade vänsterblocket.

Men en månad är lång tid i politiken, och vi kommer att se denna valrörelse gå genom sina olika skeden innan avgörandet om mandatfördelningen i riksdagen träffas söndagen 13 september. Regeringsfrågan därefter är ett helt annat kapitel.

Det finns dessvärre en betydande risk för en situation där det blir svårt att få tillstånd den starka regering en utsatt tid kräver.

I den gångna veckan – när frågan om den s k mängdrabatten på straff dominerade det mesta – fattade riksdagen beslutet om att godkänna de olika lagändringar som är en förutsättning för den nya civila underrättelsetjänsten.

Efter en kort diskussion där det utrycktes vissa farhågor för den snabba tidtabellen för genomförandet godkände riksdagen med överväldigande majoritet och ett brett stöd över blockgränsen förslaget.

Det var viktigt, och min strävan under de senaste tre årens arbete med denna fråga har hela tiden varit att förändringen skall genomföras med bred politisk förankring. När det gäller viktiga frågor om vår nationella säkerhet är det alltid viktigt.

Farhågor om en nedgång i förmåga för vår underrättelseförmåga under genomförandeskedet uttrycktes i riksdagens korta diskussion, men man skall inse att våra viktiga inhämtande förmågor – inte minst FRA – inte berörs av förändringen. Det är i själva verket bara en mindre del av det samlade underrättelsesystemet som berörs av förändringen.

Det vi successivt kommer att få är en förstärkning av den samlade förmågan. Ny teknik och avancerad inhämtning från öppna källor förändrar alla underrättelsetjänster och skapar helt nya möjligheter. Allt kommer inte att ske över en dag.

En genomförandekommitté arbetar sedan i våras med allt det praktiska som måste vara på plats, och det arbetet förefaller att fortskrida enligt plan. Sedan gäller det att ett antal avgörande puzzelbitar skall komma på plats, och ju snabbare det sker desto bättre är förutsättningarna för en bra start.

Rom byggdes inte på en dag. Och det kommer inte heller det som kallas Und att göra. Men den gångna veckan innebar att den sista avgörande politiska milstolpen på vägen passerades. Nu är det genomförandet som gäller – och den viktiga verksamheten.

Sverige kommer nu att ha en civil och en militär underrättelsetjänst som i de flesta andra länder inom Nato och EU, och dessutom de viktiga inhämtande förmågorna i bl a FRA, det s k kontoret för särskild inhämtning och nu också växande rymdbaserade möjligheter.

Sverige blir bättre rustat för en ny tids större utmaningar.

Under den gångna mandatperioden har de stora förstärkningar av det militära försvaret som skett och beslutats ofta uppmärksammats, men den samlade förstärkningen av vår nationella säkerhet är bredare än så. Det civila försvaret i hela dess bredd har fått ett mycket betydande lyft , och vi har också fått en ny och mycket behövlig organisation för cyberförsvar.

Lägg till detta den nya civila underrättelsetjänsten, och de förstärkningar som sker av underrättelsesystemet i övrigt och det handlade om en avgörande förstärkning på bredden av våra system för arr trygga nationell säkerhet.

Men arbetet måste fortsätta. En ny utredning har tillsatts för att se över framtiden för säkerhetspolisen och det samlade systemet för säkerhet. Det kommer att ta sin tid, men den översynen tror jag kommer att visa sig vara viktig.

Det finns i dag ett bra samarbete, men framöver kommer samspelet mellan underrättelse- och säkerhetstjänster att bli än viktigare. Det ofta överdrivet använda uttrycket hybridhot indikerar vad det handlar om, och det måste vi bygga för.

Nyligen upptäcktes åter förberedelse för ett attentat mot den viktiga knutpunkten för flygtransporter för Nato vid Leipzig, och det mesta tyder tydligen på att det åter är den ryska underrättelsetjänsten som ligger bakom.

Dessvärre är inte detta förvånande. Allt tyder på att man på olika sätt vill försöka störa så mycket man kan av flödet av hjälp från det övriga Europa till Ukraina. En serie av attentat i Polen ingår i samma bild.

Intrycket är att det just nu är Polen och Tyskland som står i centrum för dessa ansträngningar, men om de har resurser så det räcker, och möjlighet finns, kommer de med stor sannolikhet att försöka med operationer också mot mål i Sverige.

I Ryssland hårdnar förtrycket.

Det lilla oppositionspartiet Yabloko har under decennier fört en relativt tynande tillvara. Andra oppositionskrafter i landet har varit långt starkare, men när nu alla dessa eliminerats på olika sätt – mord, förbud, fängelse och fördrivning – noterades plötsligt ett ökat stöd för lilla Yabloko.

Och då klippte man till med ett förbud. Saken har visserligen överklagats till Högsta Domstolen, men när dess beslut kommer i morgon finns inget utrymme för överraskningar. Stränga order har också getts att inga demonstrationer av protest eller sympati utanför domstolslokalen längre kommer att tolereras.

I grunden handlar det om en stat med stark repression men med en svag regim. Få hade föreställt sig att Yabloko skulle kunna utmana Putins, men regimen är uppenbarligen nervös och ingenting kan längre tolereras.

I morgon faller också domen i Pskov mot Yabloko-kandidaten Lev Shlosberg vars brott är bl a att han krävt ett omedelbart eld upphör i kriget mot Ukraina. Statsåklagaren har krävt 12 års fängelse.

Det sägs att säkerhetstjänsten FSB redan i våras ville inställa valet till duman i höst, men Kreml sade nej. Men nu skruvas repressionens skruvar åt för att säkra att ingenting går snett.

Samtidigt intensifieras robotattackerna mot Ukraina i medvetenhet om att USA inte längre vill leverera Patriot-missiler till dess försvar. Trumps idiotiska krig mot Iran har förbrukat mycket av de amerikanska förråden, och nu börjar man bli rädd för att man inte skulle kunna klara andra möjliga konflikter under de kommande åren.

Jag tycker mig se tre mål för de ryska attackerna: försvarsindustri, energiförsörjning och hamnarna och trafiken kring Odessa. Det första är rätt uppenbart, och det andra handlar om att försvaga landet inför den kommande vintern.

Även Ukraina intensifieras sina attacker.

Kring en tredjedel av den ryska raffinaderikapaciteten anses skadad eller ur drift, och attackerna mot de stora lagren för ehandelsjätten Wildberry har lett till dramatiska bränder. Men man vill också skada rysk militär industri. Nyligen slog man till mot en fabrik som tillverkar bärraketer för satelliter – man är allvarligt bekymrad över de ryska försöken att bygga upp sin egen motsvarighet till Starlink.

I Washington bryr man sig dock mest om sitt eget krig, men verkar inte veta hur man skall ta sig ur det. Och det kräver allt mer resurser. Nu har USA för första gången på mycket länge inte längre någon hangarfartygsstyrka i Stilla Havet. Allt mer av resurser går till ett krig som man inte klarar av att vinna.

Det är ett sorgligt skådespel för den amerikansk makten.

I Israel är tongångarna allt hårdare. Premiärminister Netanyahu avvisar tydligt det genombrott i förhandlingarna om Gaza med Hamas som Trump själv utannonserade, våldet mot bosättare på Västbanken trappas upp och retoriken från den mer extremistiska delen av regeringen blir allt mer förfärande.

Det var under Trumps första mandatperiod som genombrottet med det s k Abraham-avtalen ansågs skapa en ny och bättre situation i regionen, men nu är det nog det nya Mecca-avtalet mellan Saudiarabien, Pakistan och Turkiet som förändrar situationen. USA håller på att förlora sin plats i förarsätet i regionen.

Så får vi se vad den nya veckan kommer att bära med sig. En World Robot Conference i Peking kommer sannolikt att bjuda på nya nyheter i den hisnande utvecklingen.

Om nya AI-risker, om en värld av AI och robotar och om Trumps och Putins krig utan slut.

VID ADRIATISKA HAVET: Denna sommar pendlar mycket mellan diskussioner om tusenåriga grekiska epos och serier av genombrott för AI och nya teknologier med potentialen att genuin revolutionera vår värld.

Och mitt emellan detta pågående krig som snubblar fram utan ens antydan till hur de skulle kunna avslutas.

De senaste veckorna har sett ett antal fall hur avancerade AI-agenter brutit sig ur sina säkra s k sandlådor, i vissa fall attackerar andra agenter och i andra fall börjat att demontera olika begränsningar. Såväl Anthropic och OpenAI i USA som Moonshot i Kina har sett sina mest avancerade modeller försöka att bryta sig ur sina begränsningar och agera mycket självständigt.

Ingen vet hur detta kan sluta. Modellerna blir allt smartare och smartare i ett imponerande tempo, och om de har förmågan att bryta sig loss nu finns det all anledning att ha betydande farhågor för vad de kan göra om ett år eller två.

Det finns absolut ingenting som tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Snarare tvärt om.

Omedelbart är det de olika företagen som har att hantera detta, och det har de också gjort i de tre fall som rapporteras. Men vad händer om de inte skulle lyckas? Om det visar sig att en modell de konstruerat börjar att utveckla sig själv på ett som är svårt att kontrollera och se – det har vi redan sett – och sedan bryter sig ut? Kan kontrollen återtas? Och vad händer annars?

På frågor som dessa finns det i dag knappast något svar, och det är lätt skrämmande i sig. Vi är raskt på väg in i någonting vi vet påfallande lite om.

Jag tillhör dem som anser att en global dialog om AI-säkerhet tillhör de absolut viktigaste frågorna just nu. Primärt handlar det om att USA och Kina måste börja att tala och tala på allvar med varandra, och självklart måste det också finnas en roll för Europa.

Informella samtal har försiktigt redan skett, och mer formella sådana lär planeras för september, sannolikt i upptakten till Xi Jinpings planerade besök i Washington under tidiga hösten.

På sina håll finns det skepsis. Jag har mött dem i USA som kritiserar varje rörelse i denna riktning eftersom de i dessa ser ett kinesiskt försök att bromsa den amerikanska utvecklingen. Samma personer drivs ju av en närmast panisk rädsla för att Kina på ett eller annat sätt kan ta ledningen i utvecklingen.

Förhoppningsvis leder det vi sett under de senaste veckorna till en ökad insikt om allvaret i utvecklingen. Låt oss hoppas detta.

Mindre oroande blir det knappast när man lägger samman detta med den hisnande snabba utvecklingen av s k humanoida – d v s människoliknande – robotar. Här är det entydigt Kina som ligger i förmanat, även om framför allt Elon Musk nu vräker miljarder i ett försök att komma i kapp.

Vi ser nu videos hur dessa robotar bygger hus, serverar i barer, tvättar och städar och gör diverse annat. Och vi ser videos när man intervjuar robotar som dessutom försetts med mycket mänskliga drag.

Lägg detta i kombination med AI-utvecklingen och vi kan snabbt vara på väg in i någonting som bara science fiction kan föreställa sig.

I Europa ligger vi dessvärre kraftfullt på bakkant såväl vad gäller dessa utvecklingar i sak som i diskussionen om dess möjliga konsekvenser. Kina installerar och bygger nu lika många robotar som resten av världen tillsammans, och även om ett land som Sverige ligger väl framme vad gäller industrirobotar är det bara en liten del av det vi nu ser.

USA har nu förbjudit import av kinesiska robotar, vilket tydligen drabbat de små robotdammsugare som ju blivit allt vanligare, och som det väl inte är alldeles lätt att se som ett säkerhetshot. Men rädslan för den kinesiska utvecklingen styr mycket.

Vi kommer att ställas inför åtskilliga svåra frågeställningar under kommande år. AI kommer att förändra både arbetsmarknad och annat, och det kommer den kommande robotiseringen också att göra.

Jag har tillräckligt mycket erfarenhet för att veta att det är naivt att tro att frågeställningar som dessa skall ta sig in i en valrörelse. Dagens okvädningsord eller bidragslöfte ger mer media. Men jag skulle hoppas att medvetenheten om de stora förändringar vi står inför i alla fall långsamt smyger sig in.

Och mitt i allt detta fortsätter krigen.

Putin trappar upp. Det är tydligt att han nu attackerar hårdare med ballistiska robotar. Uppgifter säger att Nordkorea kommer att leverera ur sina förråd, och att ryssarna förbättrar deras robotar.

Incidenten med drönare och paket med sprängämne vid flygplatsen i Leipzig, som är en knutpunkt i lufttransporter för åtskilliga Nato-länder, visar också det hot vi står inför. Spåren sägs peka mot Ryssland – så var det också vid en tidigare incident på samma plats.

Men Putin kommer inte att vinna sitt krig med incidenter av detta slag. Det spekuleras i om han på ett eller annat sätt skulle vilja ”testa” Nato med någon operation av något slag.

Måhända, men jag är övertygad om att detta skulle vara massivt kontraproduktivt från hans utgångspunkt.

Och Trump för inte heller ordning på sin politik.

För en vecka sedan hotades med massiva anfall mot Iran, sedan backade han ner och sade att förhandlingar pågick. Men i dessa mellan Iran och Oman har ännu inte tillräckligt uppnåtts, och från Teheran kommer signaler som säger att efter kollapsen för den överenskommelse man hade krävs nu tydligare eftergifter från USA.

I regionen har i veckan Pakistan, Saudiarabien och Turkiet ingått ett försvarsavtal, och det finns tecken som tyder på att även Egypten planerar att på ett eller annat sätt ansluta sig.

Mellan Pakistan och Saudiarabien har redan funnits ett sådant, men nu läggs Turkiet till bilden vilket ger en ny dimension till det hela.

Exakt vad det kommer att innebära återstår att se, men intressant är att se att vi nu ser två olika grupperingar i regionen. Denna – det kallas Mecca-avtalet – och en annan mindre formell men inte desto mindre reell mellan Indien, Emiraten och Israel.

Samtliga ser nu sin säkerhet bortom ett USA som framstår som allt mindre pålitligt.

För tio dagar sedan eller så utannonserades också från Vita Huset en ny överenskommelse om hur arbetet med Gaza skall fortsätta, och den innehöll såväl en avväpning av Hamas som ett israeliskt militärt tillbakadragande.

Men säg den glädje som varar.

Nu har Israels Netanyahu kategoriskt avvisat överenskommelsen och sagt att det inte blir något israeliskt tillbakadragande förrän de anser att en total avmilitarisering av Hamas sker. Men nyckeln i överenskommelsen var ju att dessa processer skulle ske parallellt med varandra.

Så nu återstår att se hur Vita Huset skall hantera detta. Netanyahu torde dock vara helt koncentrerad på sitt val i oktober.

Under tiden fortsätter värmen att prägla stora delar av främst södra Europa. Klimatfrågan är på riktigt.