Om brittisk tvekan, försök på Balkan, Nato i Bucharest och plötslig protestvåg i Kina.

27 november 2022

STOCKHOLM: Efter dagar i Helsingfors och på den engelska landsbygden blev det i alla fall första advents-helg hemma i Stockholm på det sätt som bör.

Att tyda tecken är inte lätt, men jag tyckte mig fick uppfatta en helt ny ton i den brittiska debatten efter det att man nu kommit ut ur katastrofperioden Johnson/Truss.

Opinionsundersökningar visar en betydande majoritet som ser Brexit som ett misstag, och i den allmänna diskussionen blir rösterna som pekar på de ekonomiska skadeverkningarna allt större.

Regeringens egna ekonomer talar om att ekonomin förlorar ca 4% på Brexit, och siffrorna på handeln talar sitt mycket tydliga språk. Och detta läggs så ovanpå de övriga problem som den brittiska ekonomin brottas med.

Men någon omläggning av politiken är trots detta knappast att vänta – möjligen ett lite annat tonläge i relationen med Bryssel i olika frågor.

Det konservativa partiet kommer att ta lång tid att komma över den förödande Brexit-perioden och allt vad den medfört, och inte ens de konservative parlamentsledamöter jag träffade såg någon egentlig möjlighet för partiet att klara nästa val.

En längre period i opposition kan vara enda möjligheten att reparera allt.

Men inte heller Labour har det lätt, och vågar inte riktigt ta tag i Europa-politiken och avvisar t ex den återgång till den gemensamma marknaden med EU som den ekonomiska logiken ju talar för. Möjligen är Labours potential för konstruktiva steg dock större än vad som ännu finns i det konservativa partiet.

Premiärminister Sunak har nu återställt i alla fall viss arbetsro i den brittiska politiken, men de problem han stor inför i främst den brittiska ekonomin är betydande.

Under veckan som gick lyckades EU-medling med stöd av USA i alla fall förhindra att det blossade upp en ny allvarlig kris i norra Kosovo. Just den tvisten lades tills vidare åt sidan, och man enades om att koncentrera krafterna på att åstadkomma en större lösning på relationerna mellan Serbien och Kosovo.

På bordet ligger ett förslag till avtal som går tillbaka på arbete som gjordes för åtskilliga år sedan och som hämtat viss inspiration ur hanteringen på sin tid av relationerna mellan dåvarande Väst- och Östtyskland.

Det är ett försök att åstadkomma någonting som uppfyller vad jag brukade tala om i regionen – en överenskommelse som inte tillfredsställer någons maximala krav men fick hanterar allas minimala, eller t o m någonting mera.

Men det är en dans på diplomatins slaka lina som under de närmaste månaderna avgör om detta kan gå att föra i hamn.

På tisdag och onsdag träffas Nato:s utrikesministrar – liksom Sveriges och Finlands – i Bukarest med självklart fokus på den fortsatta ryska aggressionen mot Ukraina.

Två stora vågor av ryska missilattacker har slagit ut delar av Ukrainas kraftförsörjning med allt vad detta innebär, och en ny våg håller med all sannolikhet på att förberedas.

Så det blir alldeles säkert diskussioner om hur vårt stöd till Ukraina kan byggas ut ytterligare. Generatorer för elektricitet tillhör nu det som står högt upp på listan av vad som behövs – liksom luftförsvarssystem och ammunition för artilleri.

Alldeles säkert kommer Turkiet och Ungern också att få frågor om när de är beredda att ratificera vårt medlemskap i Nato, och hur de svarar blir inte ointressant.

Två omgångar av i allt väsentligt konstruktiva samtal har nu skett mellan Turkiet, Sverige och Finland, men ytterst är det nog inrikespolitiken i Turkiet i förening med Victor Orbans manövrerande med Bryssel som avgör.

Denna helg kommer det så plötsligt information om den ena protesten efter det andra runt om i Kina riktade främst mot Covid-restriktioner, men också med slagord som går långt längre än så.

Det var en brand i ett lägenhetshus i Urumchi i Xinjiang, som räddningsarbetet försvårades av Covid-restriktionerna, som blev den gnista som på bredden utlöste de protester som nu rapporteras från den ena staden efter den andra.

Kina var ju framgångsrikt i att få saker och ting under kontroll under pandemins första fas – när det stapplades påfallande i en rad andra länder – men dess politik slog sedan in på fel spår och de har nu med omikron sedan i mars detta år hamnat i en mycket svår situation.

Deras egna vaccin är mindre effektiva, de har inte velat ta emot mer effektiva västliga vacciner, och de har haft svårt att tillräckligt vaccinera främst den äldre delen av befolkningen.

Och detta har lett till ett svårt dilemma.

Släpper de på sin politik med hårda restriktioner finns det en påtaglig risk för att sjukhussystemet inte klarar situationen. Men att bibehålla nuvarande politik leder till såväl ekonomiska som politiska konsekvenser som nu blir allt tydligare.

Just nu har man stängt ner vad som motsvarar ca en femtedel av landets ekonomi – ungefär som var fallet med Shanghai i våras. Men spridningen ökar, och frågan är om man kan stänga ner mer samtidigt som protesterna ökar.

Jag skulle tro att det är bekymrade möten bakom muren runt Zhongnanhai i Peking i dessa dagar.

Till utvecklingarna i den delen av världen som det finns anledning att notera hör också utgången av valet av ny borgmästare i Taipei på Taiwan.

Överraskande vann det mer Kina-orienterade partiet KMT:s kandidat en övertygande seger, vilket lett till betydande förändringar inte minst när president Tsai Ing-wen avgått som ordförande i annars dominerande partiet DPP.

Och möjligen kan detta något minska risken för ökad spänning mellan Taipei och Peking.

För mig blir det den kommande veckan bl a en stor debatt i Bergen mot den amerikanske akademiker John Mearsheimer som ju trätt fram som ledande kritiker av den amerikanska och västliga politiken också när det gäller Ukraina.

Och nästa söndag sitter jag så på flygplan med destination New Delhi i Indien.


Om framgång eller ej på COP27, bättre med G20, ny dialog USA-Kina och lite annat.

20 november 2022

STOCKHOLM: Snön ligger tung över staden denna helg när den första riktiga känningen av vinter har anlänt. Men mönstret brukar vara att den försvinner inom något dygn, och att den verkliga vintern kommer lite senare.

Tidigt söndag morgon uppnåddes till slut en enighet på COP27 nere i Sharm el Sheik som väl hade ett visst värde men knappast utgjorde något steg av större betydelse när det gällde att försöka att hålla den globala uppvärmningen vid 1,5 grader till 2050.

Oväntat var detta dessvärre inte. Många av länderna i det som nu ofta kallas ”globala syd” var mest fokuserade på att få fram en fond för någon typ av kompensation för klimatförändringar, och till slut blev det ju också i alla fall ett principbeslut om en sådan.

Vid COP27 kunde EU meddela att det mål om en minskning av utsläppen med 55% till 2030 som man satt upp inte bara kommer att uppnås, utan att man nu räknar med en minskning med 57%.

Men EU:s Frans Timmermans var tydlig med att man såg slutsatserna från COP27 som otillräckliga när det gällde faktiska åtgärder från andra länder för att minska utsläppen.

Sannolikt får vi vänta tills COP28 i UAE nästa år innan det kommer att bli möjligt med åtaganden om sådana. Och viktigt då blir alldeles självklart att framför allt Kina men också Indien är med på vad som faktiskt kommer att krävas.

De var lite också med det denna gång.

Positivt i den gångna veckan var dock att USA:s Biden och Kinas Xi Jinping träffades i mer än tre timmar på ett direkt möte där tongångarna i allt väsentligt förefaller att ha varit konstruktiva.

Och till det man kom överens om var att återuppta dialogen också i klimatfrågor, men dessutom om åtskilligt annat. USA:s Tony Blinken kommer att sändas till Peking i början av det kommande året för att följa upp.

Detta innebär inte att de problem som finns mellan länderna lösts, men det innebär att man nu återetablerat en dialog kring dem, vilket är av betydelse. Skillnaden i tonläge mellan mötet i Anchorage i mars 2021 och nu i Bali var betydande.

Om G20-mötet i Bali i övrigt kan väl sägas att det var en prestation av det indonesiska ordförandeskapet att det faktiskt hölls och att så skedde under någorlunda ordnade former. Att Vladimir Putin valde att stanna hemma var dock en förutsättning för att så kunde bli fallet.

Och det blev t o m en kommuniké med vissa resultat. En stor fond för att förbättra förutsättningarna att hantera nya pandemier var ett konkret och viktigt sådant.

Tydligt var att Rysslands försök att få förståelse hos olika länder inom inte minst ”globala syd” har en allt brantare uppförsbacke. Något enigt och tydligt avståndstagande var inte möjligt på G20 – Ryssland är fortfarande medlem – men även de som tidigare varit mer neutrala markerade nu tydligare skepsis.

Den ryska isoleringen tilltar. Jag ser att det polska ordförandeskapet i OSCE nu sagt att utrikesminister Lavrov inte är välkommen till det årliga ministermöte som skall hållas i Lodz i början av december.

Vi får se vilka konsekvenser det beslutet leder till.

Värdet av OSCE har väl reducerats högst väsentligt, men inte minst för de centraleuropeiska ländernas förankring har samarbetet nog fortfarande betydelse.

För min del var jag i veckan i Oslo för lite diverse vilket också inkluderade intressera säkerhetspolitiska samtal. Norge har en erfarenhet av Nato som vi av lätt insedda skäl saknar, och det finns åtskilligt att lära av dem om samarbetets mer tekniska aspekter.

Landet har nu dessutom påbörjat förberedelserna för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Än så länge ligger deras försvarssatsningar på 1,55% av BNP – och det kommer knappast att räcka när man ser på utmaningarna framöver.

Och det blev också en intressant diskussion också om Sveriges och Nordens plats i Nato:s militära kommandostruktur. Frågan är långt ifrån enkel.

Den olösta problematiken kring Kosovo – det finns ju en hel del om även detta i min nya bok ”Mina Krig” – fortsätter att ställa till problem.

I Bryssel har det nu kallats till krismöte mellan Serbiens och Kosovos ledare för att försöka förhindra vad som i värsta fall kan bli mindre väpnade sammanstötningar i norra Kosovo.

Det handlar ytligt sett om den enkla frågan om bilskyltar i norra Kosovo, men bakom denna ligger självfallet de större frågorna om suveränitet och kontroll.

Och borta i Washington tar man i veckan emot Frankrikes Macron på formellt ståtligt statsbesök. Vi får se om det kan lösa upp en del av de knutar som finns på främst det ekonomiska området i det i övrigt goda samarbetet över Atlanten

För min del innebär den kommande veckan ett besök i Helsingfors med de mer östliga perspektiven i fokus, och därefter bär det av till årliga Aurora Forum på landsbygden i södra England för informell dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna.

Efter tumult bortom det mesta har ju Storbritannien nu en regering som skall ta sig an inte minst alla de problem som Brexit lett till och som nu börjar att framstå allt tydligare.

Sedan återstår det att se om det finns några öppningar för ett närmare samarbete mellan EU och Storbritannien. Brittiska söndagstidningar rapporterar om nya tankar kring detta, men inom det konservativa partiet förefaller dock fortfarande låsningarna att vara betydande.

Så det blir ännu en intressant vecka.

.


Försenat: Mest om Putins och Trumps utomordentligt dåliga vecka.

12 november 2022

STOCKHOLM: Förra veckan glömde jag att trycka på knappen ”Sänd” när jag skrivit min blogg. Så här kommer det för ordningens skull – med försening:

Det har varit en riktigt eländig vecka för såväl Donald Trump som Vladimir Putin.

Och det finns det ingen anledning att klaga på.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur det amerikanska mellanårsvalet i tisdags utföll i alla delar.

Republikanerna erövrar majoriteten i representanthuset, men med en avsevärt lägre majoritet än vad de allra flesta hade utgått från. Det blev ingen republikansk våg – på sin höjd en rännil.

Och nu står det dessutom klart att demokraterna faktiskt bibehåller sin majoritet i senaten. Det är t o m möjligt att den förstärks beroende av det nya val som kommer att hållas i Georgia 6 december med de speciella regler som gäller där.

Med alla rimliga mått mätt borde det ha blivit en tydligare republikansk våg. Biden-administrationen är inte populär, inflationen skär hårt in i mångas ekonomi och traditionellt brukar mellanårsval leda till rätt rejäla framgångar för det parti som är i opposition.

Men då blev det inte, och en av orsakerna var med betydande sannolikhet Donald Trump. De oftast mindre imponerande kandidater han tvingat fram lyckades genomgående sämre än de republikanska kandidater som inte tillhörde den omedelbara hejarklacken.

Och det kom att påverka helhetsbilden rätt ordentligt.

Min gamla vän Karl Rove, som är en respekterad och republikansk politisk strateg, var mycket tydlig när han utvärderade valet i Wall Street Journal.

Är detta nu början till slutet för Donald Trump? Sannolikt – men inte säkert.

Han hade planerat att offentliggöra sin kandidatur inför presidentvalet 2024 nu på tisdag, och det kan mycket väl tänkas att han trots allt fullföljer den planen.

Men allt har förändrats efter tisdagen. Han ses nu som en förlorare, och andra kandidater, med Floridas guvernör DeSantis som just nu viktigaste namn, kommer med all sannolikhet att träda fram för att utmana honom.

Viktiga media har redan övergett honom.

För president Biden ser bilden därmed ljusare ut – utan att nödvändigtvis vara ljus. En mycket knapp republikansk majoritet i representanthuset innebär att den blir beroende av en del tokstollar ute på kanten när den skall utforma sin politik, och därmed ökar riskerna för konfrontation.

Hur allt sedan kommer att se ut inför presidentvalet 2024 kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till.

Själv har jag tillbringar dagarna efter mellanvalet med styrelsen för RAND Corporation i Santa Monica vid Los Angeles, och det blev föga förvånande många diskussioner kring detta. Det är en styrelse med såväl politisk bredd som betydande djup när det gäller förankring i olika delar av det amerikanska samhället.

Och i våra middagsdiskusioner där lät det som om att den då 83-årige Biden alldeles säkert skulle kunna besegra den då 78-årige Trump 2024, men att det skulle se helt annorlunda ut om det blev en annan republikansk kandidat, och att detta förhållande i sig ökar sannolikheten för en annan demokratisk kandidat.

Så mycket är öppet. Från vår svenska och europeiska horisont är dock betydelsen av detta självklart att det minskar sannolikheten för den absoluta dårskapens återkomst till Vita Huset.

Veckans andra begivenheter var alldeles självklart att de ryska styrkorna tvingades att retirera från Kherson och den enda provinshuvudstad de lyckats att erövra i detta vansinniga krig.

Det var ett riktigt rejält nederlag för Vladimir Putin.

Först förlorade han det alldeles avgörande slaget om Kiev. Därefter förlorade han det inte oviktiga slaget om landets andra stad Kharkov. Och nu förlorar han slaget om Kherson och därmed också möjligheten att fortsätta en offensiv mot Odessa.

Det är ingen liten motgång. Det är ett stort nederlag.

I Moskva blev den politiska koreografin kring detta att försvarsminister Shoigu fick ta ansvaret, medan president Putin försvann från varje antydan till samröre med den förödmjukande reträtten.

Men var ansvaret för detta krig ligger vet nog i alla fall de allra flesta.

I den kommande veckan förskjuts nu uppmärksamheten till Asien och de olika viktiga mötena där.

I morgon träffas på Bali i Indonesien, som upptakt till G20-ländernas topmöte där, presidenterna Biden och Xi Jinping. Det är deras första möte sedan Biden blev president, även om de talats vid per telefon fem gånger, och självfallet påfallande viktigt.

Och utan betydelse är det inte heller att Putin inte kommer till Bali. Han vet att de flesta där helt sonika skulle vända honom ryggen, och stannar därför sur hemma.

Men för Biden och Xi Jinping handlar det om att trots betydande motsättningar – de senaste amerikanska restriktionerna kring halvledare har inte gjort saken bättre – sätta vad som i amerikansk retorik brukar betecknas som ett golv, eller ledstänger, för en relation som man inte vill skall spåra ur alldeles.

Några genombrott blir det med all sannolikhet inte. Om man återupprättar den formella dialogen inte minst om klimatfrågor vore dock det ett framsteg inte utan betydelse.

Vad G20- mötet i övrigt kommer att åstadkomma återstår att se. Det indonesiska ordförandeskapet vill sätta globala livsmedelsfrågor i centrum, och för det finns det goda skäl. Men mötet mellan USA och Kina kommer med all sannolikhet att bli den dominerande händelsen.

Också annat kommer det dock att finnas anledning att följa.

En ny israelisk regering under Benjamin Netanyahu med påtagligt högerextrema inslag kommer att innebära nya bekymmer.

Frågetecken finns om förlängningen efter 19 november av avtalet om att kunna skeppa vete från de ukrainska hamnarna vid Svarta Havet.

Och nere på Balkan ser det på nytt påtagligt stökigt ut mellan Serbien och Kosovo.

Efter en period med ovanligt intensivt resande ser jag nu fram mot lite mer än tio dagar hemma – dock med en dag i Oslo inom den ramen.

Det finns ju en del att göra också på hemmaplan.


Om lärdomar från Athen, säkerhet i Norden, energi för Europa och klimat på COP27.

06 november 2022

ATHEN: Så skall jag just lämna den grekiska huvudstaden efter mågar dygn med Trilateral Commission och dess diskussioner här.

De har förvisso centrerats kring alla de utmaningar som Europa stor inför i dessa dagar: kriget borta i öster, klimatkonferensen COP27 som just inletts, den gigantiska energiomställningen, bekämpandet av inflationen och åtskilligt annat.

Ämnen saknas inte i dessa dagar.

Men sitter man i skuggan av mäktiga Akropolis och dess Parthenon-tempel är det ofrånkomligt att också historien tränger sig på.

Och det är slående hur mycket av det som stod centralt i diskussionen här för ca 2.500 år sedan känns påfallande aktuellt i dag

Då diskuterades om demokratin som styrelseform – med folktalaren Perikles som främsta gestalt – kunde klara utmaningen från andra mer oligarkiskt styrda utmanare i närheten. För Athen fungerade det ett tag – men sedan inte längre.

Då handlade åtskilligt om fred eller krig när maktförhållanden började att förskjutas. Historikern Thucydides åberopas ju flitigt också i dagens debatt där hans observation om vad som ledde till det långa peloponnesiska kriget appliceras på riskerna i den tilltagande rivaliteten mellan USA och Kina.

I strategisk debatt i USA i dessa dagar får nog en viss förtrogenhet med diskussionerna om just det peloponnesiska kriget anses vara en nödvändighet. Thucydides ses ju lite som realpolitikens fader – en sin tids Henry Kissinger med böcker som ekat genom årtusendena.

Annars inleddes mina resor i veckan som gick i Köpenhamn med livliga diskussioner inte bara av vad som skall följa efter valet där i tisdags utan också om hur det nordeuropeiska samarbetet kan komma att utvecklas efter det att Finland och Sverige kommit med i Nato.

Det finns åtskilligt att diskutera. Kan Danmark hålla fast vid att först 2032 nå upp till målet om 2% av sin ekonomi till försvaret? I Sverige är ju nu siktet inställt på 2026, och alla andra länder i regionen är än mer ambitiösa.

Och hur skall det gemensamma försvaret av vår del av Europa ledas under kommande år?

I dag leds försvaret av Danmark och Norge av Nato-kommandot i Brunsum, men nu seglar det upp en diskussion om inte det nya kommandot i Norfolk i USA med dess fokus på Nordatlanten och kringliggande områden skulle vara meta lämpligt.

I Finland har det funnits eko av dessa tankegångar – men alls inte i de baltiska staterna eller Polen.

Och detta är bara ett av många exempel på strategiska frågeställningar som nu kommer att tränga sig på också för vår del.

Hos oss har det i stället utbrutit en diskussion om kärnvapen som bidragit till mycket mer av förvirring än av klarhet. Det har märkts hur ovana vi är vid dessa frågor – och hur stor okunskapen faktiskt är.

Några förbehåll i vårt Nato-medlemskap är inte aktuellt. Och någon basering av kärnvapen här är ju inte på minsta sätt aktuell. Jag har ju hört i diskussioner under tidigare år hur USA hellre vill ha dessa på färre än på fler platser i Europa, och hur som helst är det ju vår regering som bestämmer om det skall finnas några utländska militära baser på vårt territorium.

Att det finns ett viktigt element av kärnvapenavskräckning i Nato-samarbetet är dock en självklarhet. För Europas demokratier är det ju viktigt att den ryska kärnvapenmakten kan balanseras av den amerikanska.

Och redan på 1960-talet sade ju vår regering att vi antog att vi redan omfattades av detta s k kärnvapenparaply. I denna mening innebär vårt Nato-medlemskap ingen fundamental förändring.

Här i Athen har dock mycket av diskussionen kommit att handla om energi och klimat med utgångspunkt både i den aktuella europeiska situationen och i läget när nu COP27 inleds.

De europeiska gasreserverna är nu fyllda till en bit över 90%, och blir det ingen riktigt fimbul-vinter bör det klara sig väl tills våren kommer.

Men därefter blir det mer besvärligt. Av de ca 90 s k bcm som ju finns i dessa reserver kommer ca 60 bcm från Ryssland, och när reserverna nästa vår och sommar skall fylkas på igen kommer den möjligheten knappast att finnas.

Då har sannolikt den kinesiska ekonomin med dess glupskhet efter gas kommit igång igen efter covid, och det gör att tillgången på LNG-gas kanske inte blir så mycket lättare.

Mot den bakgrunden är diskussionerna i EU om ett pristak på gas inte alldeles självklara. Nu köper EU gas på världsmarknaden till högre priser, men om man inte är beredd att betala över en viss nivå kan andra mycket väl köpa upp denna gas.

Och vad händer då?

Även om situationen inför vintern således ser bättre ut finns det en smygande oro för vad dessa högre priser kommer att innebära för de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft. I USA har man sin egen energi – Europa måste i hög grad importera.

Förnybart och kärnkraft kommer, men allt tar tid. En ny vindkraftpark tar åtta år eller så. Polen har nu beställt tre nya kärnkraftsreaktorer, och i Holland förbereder man nu att beställt två, men allt detta tar minst ett decennium.

Men mitt i alla bekymmer innebär dock detta att energiomställningen i Europa kommer att accelerera. På COP27 kan EU säga att man lever upp till sina åtaganden, men dessvärre är det inte så många andra som gör det.

På COP26 i Glasgow talades det om att alla skulle uppdatera sina åtagandena om utsläppsminskningar till 2030, men inte mindre än 170 länder har försummat det åtagandet.

Och i sak innebär detta att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad nu är allt svårare att nå. Som det nu ser ut är vi snarare på väg mot 2,5 grad med allt vad det kommer att innebära.

COP27 i Sharm El Sheik kommer knappast att bli någon framgång. Det blir viktigt att ladda om inför COP28 i Dubai om ett år.

Men då är det viktigt att dialogen inte minst med Kina kommer igång igen. Veckan efter den kommande är det ju G20-toppmöte på Bali i Indonesien.

Med all sannolikhet blir det där ett bilateralt möte mellan presidenterna Biden och Xi Jinping, och mycket viktigt är om man då kan komma överens om att återuppta den avbrutna klimatdialogen.

Kina svarar ju för nästan en tredjedel av de totala utsläppen – mer än USA, Europa och Japan tagit tillsammans.

Och även om man i mångt och mycket är ledande när det gäller förnybar energi, bygger mer kärnkraft än någon annan och leder vad gäller elbilar är man särklassigt ledande i världen också vad gäller att bränna kol.

Innan dess kommer dock president Biden att ha fått ta del av resultatet från de viktiga mellanårsvalet i USA nu på tisdag. Om dem skrev jag för en vecka sedan efter mina dagar där då, och bilden har knappast förändrats sedan dess.

Och till kommentar om dem får jag återkomma. Delar av min kommande vecka är jag åter i USA för styrelsemöte i RAND Corporation borta i Santa Monica.


Om val i USA, Brasilien, Danmark och Israel – men också om åtskilligt annat.

30 oktober 2022

NEW YORK: Efter lite mer än ett dygn i Madrid – med stor intervju i den ledande tidningen El Pais – och något dygn i Washington passerar jag nu denna världsstad, men redan i morgon kväll hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.

Här domineras det mesta av de s k mellanårsvalen 8 november med den kraftmätning om landets framtid som de kommer att innebära.

Och det handlar om mycket.

Samtliga de 435 platserna i kongressens representanthus står på spel, men därtill 35 platser i senaten. Och dessutom sker val till guvernör i inte mindre än 35 delstater runt om i landet, inklusive här i viktiga New York.

När jag var här i USA senast för några veckor sedan var det allmänna intrycket att demokraterna efter en problematisk period hade börjat att få vind i seglen. Biden hade fått igenom stora program i kongressen, och det fanns en stark reaktion mot inskränkningar av aborträtten som mobiliserade de demokratiska väljarna.

Men med bara lite mer än en vecka kvar låter det annorlunda nu. President Biden upprepar förvisso att bensinpriserna – alltid viktiga i detta land – sjunkit påtagligt sedan i somras, men samtidigt är det tydligt att inflationen bitit sig fast och känns allt tydligare.

Och den ekonomiska oron spelar tydligt republikanerna i händerna. Nu talar de flesta om att republikanerna tar majoriteten i representanthuset, men vad gäller senaten är det mer ovisst.

Blir så fallet kommer åtskilligt av inrikespolitiken att blockeras under de kommande två åren.

Vad gäller utrikespolitiken är påverkan mindre. Trots några uttalanden på både republikansk och demokratisk kant är stödet för att hjälpa Ukraina fortfarande solitt. I opinionsundersökningar ser ca 70% i bägge partierna detta som viktigt.

Och i dagarna kom ett nytt program på närmare 4 miljarder kronor med försvarsmateriel av olika slag.

Sannolikt blir det mindre automatik i de stora och viktiga stödprogrammen, och i ökad utsträckning kommer man säkert och på goda grunder att tycka att det är rimligt att också Europa gör mer, men något brott i politiken finns det knappast några tecken på.

Osäkerheten gäller här som på så många andra områden om vad som kan hända om Trump efter valen officiellt kastar sig in i dragkampen inför presidentvalet 2024.

Den tiden – den sorgen.

Till de betydande nyheterna här hör ju annars att den något oberäknelige Elon Musk till slut köpte Twitter för den milda lilla summan av 481 miljarder kronor och omedelbart avskedade hela dess ledning.

Hur han skall räkna hem detta är något av ett mysterium. Twitter har förvisso 240 miljoner följare runt om i världen, men är förvisso ingen vinstmaskin i klass med de digitala jättarna.

Rent politiskt välkomnas detta av de som sett med vrede på att Twitter blockerade inte minst president Trump när de tyckte att han passerade anständighetens gräns, och det talas om att ”fågeln” nu kommer att kunna flyga fritt på ett helt annat sätt.

Vad som kommer att ske vet ingen – men någonting blir det med all säkerhet.

Längre söderut än USA går i dag Brasilien med sina ca 150 miljoner invånare till valurnorna, och det är bara att hoppas på att det blir ett valresultat som helt och fullt kommer att accepteras också av den som förlorar kampen om presidentposten.

Sannolikast förefaller dock fortfarande att vara att f d presidenten Lula återkommer – han innehade ju positionen mellan 2003 och 2010 innan han försvann i de korruptionshärvor som skakade om landet.

På tisdag är det så såväl Danmarks som Israels tur att gå till valurnorna.

I det södra grannlandet ser det lite oordnat ut. Gamle statsministern Lars Lökke Rasmussen med sitt nybildade parti Moderaterna har plötsligt seglat upp som möjlig kungamakare efter valet samtidigt som det s k blå blocket drabbas av splittring med mindre partier.

Och i Israel är självfallet frågan om Benjamin Netanyahu i det femte valet på fyra år i landet skall lyckas att erövra regeringsmakten igen. Förtjusningen i Washington över den möjligheten hålls inom mycket bestämda gränser.

Efter allt tumult har Storbritannien nu igen fått en ny premiärminister i Rishi Sunak, och det förtjänar ju att påpekas att samtidigt som London har en muslimska borgmästare med bakgrund i Pakistan får landet nu en hinduisk premiärminister med starka band till Indien.

Imperiets sekler har satt sina spår.

I morgon kväll är jag åter hemma i Stockholm efter en liten omväg, men på torsdag bör det sedan av till Köpenhamn – det blir sannerligen intressanta – och därefter till Athen för det europeiska mötet där med den s k Trilateral Commission.

Diskussionerna där kommer för min del – på samma sätt som i främst Riga och Washington de senaste dagarna – att hamna om Putins möjligheter att med olika drag uppskjutna den djupa kris för Ryssland som hans vansinniga beslut att starta det stora kriget mot Ukraina förr eller senare kommer att leda till.

Situationen i Kherson står just nu i centrum. Jag har svårt att se att han kan acceptera en ytterligare förlist där.

Men till detta kommer ju nu den nya krisen när Kreml stoppar fortsatt utskeppning av vete till världen från de ukrainska hamnarna. Förvändningen nu är ukrainska attacker mot Sevastopol – krig är dock krig – men det har nog varit tydligt ett tag att man i Moskva förberedda att hoppa av detta avtal.

Trots allt har ju exporten åter gett Ukraina viktiga inkomster – samtidigt som Moskva med alla till buds stående medel försöker att slå ihjäl så mycket man kan av den ukrainska ekonomin.

I dessa dagar skall dock inte de bredare globala utmaningarna glömmas bort.

Pandemin finns med oss fortfarande, även om vi för några dagar sedan hade det sista ministermötet under norsk och sydafrikansk ledning med den s k ACT-A funktion för att accelerera och koordinera insatser som jag ju varit en av dem som varit satt att leda sedan förra våren.

Och nästa helg inleds i Sharm El Sheik i Egypten COP27-mötet för att diskutera inte minst finansieringen av den allt mer nödvändiga omställningen runt om i världen för att klara klimatfrågan.


Om den mäktigare Xi Jinping, skifte i Rom, tumult i London och lite annat.

23 oktober 2022

STOCKHOLM: Så avslutades den stora partikongressen i Kina, och resultatet blev en massiv konsolidering av makt till av sig själv omvalde ledaren Xi Jinping samtidigt som politiken fortsatte att läggas om i en riktning som minskar utrymmet för reformer.

Det viktiga dokumentet för bedömning av den politiska linje är den omfattande rapport som Xi Jinping vid kongressens inledning läste upp delar av men som sedan publicerats i sin helhet.

De som dykt ner i dess text har noterat att det nu är begreppet ”säkerhet” som dominerar, medan begrepp som ”ekonomi” och ”reform” relativt sett förlorar mark. ”Säkerhet” nämndes nu 91 gånger att jämföra med 55 gånger i motsvarande rapport för fem år sedan och ligger mycket tydligt före de övriga begreppen.

Också sammanstötningen av den avgörande s k stående kommittén i partiets politbyrå visade en tydlig konsolidering av Xi Jinpings makt och en inriktning där ekonomiska och andra reformer förefaller att prioriteras lägre.

Premiärminister Le Keqiang, som anses förknippas med en marginellt mindre konservativ linje återvaldes inte, och kommer i början av nästa år att försvinna också från posten som regeringschef.

Med detta kommer den allt mer konservativa inriktningen med all sannolikhet att fortsätta, med ett tydligt repressivt klimat, och med en politik som kommer att minska förutsättningarna för tillväxt.

Den kinesiska ekonomin svarar i dag för ca 30% av den samlade tillväxten i den globala ekonomin, så detta är inte oväsentligt. Den kommer forfarande att gå om den amerikanska ekonomin som världens största, men utvecklingen kommer sannolikt att bli mindre dramatisk.

I dokumentet och i Xi Jinpings tal fanns åtskilligt om teknologi och konkurrensen. Dock nämndes inte de dramatiska nya sanktioner när det gäller avancerade halvledare som Washington nu fattar beslut om, och som dramatiskt eskalerar teknologikriget mellan de två giganterna.

I veckan skrev jag en artikel om detta för Project Syndicate som det finns länk till via min twitter. Den har fått en hel del uppmärksamhet.

Partikongressens inriktning kommer säkert att skärpa diskussionen i EU och i USA om det långsiktiga samarbetet med Kina. Att vi behöver ett sådant kring inte minst klimat och global hälsa är tydligt, men på många andra områden kommer utrymmet sannolikt att minska.

Den tyske regeringschefen Olaf Scholtz beslut att i november bli den första regeringschef från EU på mycket länge som besöker Peking har redan lett till en icke oväsentlig debatt inte bara i Tyskland.

Relationerna med Kina förblir viktiga, men den inriktning som kom ut ur partikongressen kommer inte att göra dem lättare.

Den gångna veckan har så sett regeringsskiftet i Rom, och det blir viktigt att se hur den italienska politiken framöver kommer att utvecklas.

Vad gäller utrikespolitiken kommer man med all sannolikhet att förbli vid EU-linjen om Ryssland och Ukraina, även om en av regerande koalitionens partiledaren, Berlusconi, nyligen på nytt lyckades att visa sin grundläggande och i grunden skandalöse lojalitet med Putin.

Men i den omedelbara ekonomiska politiken kommer rörelseutrymme att vara skäligen begränsat.

De begränsningar som finns i detta hänseende har ju med all önskvärd tydlighet illustrerats av haveriet i Storbritannien under veckan, där Liz Truss fick kasta in handduken efter bara 44 dagar när hon inte fick siffrorna i den ekonomiska politiken att gå ihop.

Bakgrunden till haveriet är dock djupare än så. Sedan Brexit-eländet verkar det konservativa partiet att ha hamnat i något av en dödsspiral av motsättningar och egenartade politiska uppgörelser.

Nu skall en ny partiledare och premiärminister vaskas fram under den kommande veckan. Halveringstiden på brittiska premiärministrar har blivit påfallande kort. Vi kan bara hoppas på ett bättre utfall denna gång.

Skulle Boris Johnson komma tillbaka tar dock dramat en vändning från tragedi till renodlad komedi.

För min del blir det nu någon dag i Stockholm, därefter ett besök i Madrid och sedan ett par dagar i Washington för diskussioner där i olika frågor.

Inte minst blir det uppföljning av de diskussioner vi hade i Riga under denna vecka om olika optioner för utvecklingen i Ryssland och vår politik i detta hänseende.


Om en ny regering, framgång i FN, osäkerhet i Moskva, upptrappat chipskrig och kongress i Peking.

16 oktober 2022

STOCKHOLM: På tisdag får så Sverige en ny regering under förutsättning att riksdagen på måndag godkänner förslaget om Ulf Kristersson som ny statsminister.

Det s k Tidö-avtalet som presenterades i fredag omfattar dels sju noga specificerade samarbetsområdet och dels regler för hur samarbetet mellan de samverkande partierna – tre av dem i regeringen – skall utformas.

Det är ett avtal mer detaljerat och genomarbetat än vad vi sett tidigare i svensk politik, och situationen med tre partier i regeringen och ett utanför gör det ju viktigt med ett regelverk för samarbetet som kan hålla.

Utrikes- och säkerhetspolitiken tillhör inte de sju samarbetsområdena, och Ulf Kristersson markerade ju på presskonferensen i fredags att i t ex den fortsatta Nato-processen kommer man att fortsätta det nära samarbetet med socialdemokraterna.

Sakinnehållet har jag ingen anledning att kommentera i detalj, men noterar att kommentarerna spänner sig från upphetsade röster om att demokratins undergång är nära till i alla fall en socialdemokratisk chefredaktör som sade att det här var en rätt rimlig politik i mitten i den situation Sverige befinner sig i.

Den gångna veckan på den internationella scenen inleddes med den viktiga voteringen i FN:s generalförsamling om Rysslands försök att stycka upp Ukraina.

Det blev en betydande diplomatisk kraftmätning, och den slutade med att 143 länder röstade för resolutionen om fördömande, fem röstade mot och 35 länder valde att avstå.

Och det var ett röstmässigt än större nederlag för Ryssland än vid omröstningen om invasionen självt i början av mars.

Trots att Indien märkligt nog fortsatte med sin politik att avstå är det tydligt att Ryssland svårigheter diplomatiskt håller på att öka. Vid ett sedvanligt toppmöte med ledarna för de centralasiatiska länderna fick Putin finna sig i att bli offentligt kritiserad på ett sätt som nog aldrig förekommit förr.

Och jag är övertygad om att oron nu håller på att sprida sig i Moskva om vart detta är på väg. På presskonferensen i Astana efter toppmötet där var det också tydligt att Putin sänkte ner retoriken en del och också sade att mobiliseringen nu är så gott som avslutas och inte kommer att utökas.

Om det är så eller inte återstår att se, men att han finner ett behov av att säga det är intressant i sig. Stämningen i kvarteren runt Kreml är sannolikt inte den bästa.

Frågan om kärnvapen i konflikten diskuteras flitigt, och jag bidrog med en artikel i Washington Post med olika tankar om en politik för att avskräcka den ryska ledningen från varje tanke på användning av kärnvapen.

I veckan som gick publicerade Biden-administrationen efter stor försening sitt dokument med en nationell säkerhetsstrategi. Åtskilligt blev inte riktigt som man hade trott, och inte minst Rysslands krig rubbade nog koncepten rätt tydligt.

Ty följande är formuleringarna om Ryssland nu helt annorlunda och långt skarpare än i det intremistiska dokument man publicerade tidigt 2021.

Men tyngdpunkten i strategin ligger trots detta tämligen entydigt på den långsiktiga kraftmätningen med Kina. Och i dessa är det frågorna om teknologi som nu intar en än mer framträdande plats än tidigare. Kontrollen över framtidens teknologier är kontrollen över framtiden.

Och detta är frågor som jag hoppas att den nya regeringen kommer att ge betydligt större tyngd i vår utrikespolitik. De har varit satta på undantag under åtta år när de tydligt växt i betydelse på den globala scenen.

Under veckan illustrerades detta med att Washington beslutade om nya regler för att exportera avancerade halvledare – s k chips – till USA. Det var två år sedan man gjorde detta mot företaget Huawei, med betydande konsekvenser, och nu gör man i stort sett samma sak mot större delen av den kinesiska ekonomin.

Konsekvenserna kommer att bli mycket omfattande. Avsikten är att bromsa Kinas möjligheter när det gäller främst artificiell intelligens, men effekterna kommer att bli bredare än så.

Och risken för att världen splittras upp i två olika teknologizoner ökar högst påtagligt. Inget land kommer att undgå att bli påverkat av detta.

I Peking inleddes i dag kommunistpartiets kongress. De mer än 2.000 delegaterna fick höra Xi Jinping under två timmar presentera den rapport om politiken under de senaste fem åren som man på ett eller annat sätt skall behandla under de kommande dagarna.

Och nästa helg väljs så en ny centralkommitté på ca 200 personer och ur denna utkristalliseras på ett eller annat sätt den kärna på ca sju personer vars sammansättning det spekulerats oändligt om men som vi då kommer att få besked om.

Till politikens inriktning kommer det att finnas anledning att återkomma.

Rimligen finns det i de interna diskussionerna åtskilliga frågetecken kring den kurs Xi Jinping valt om ekonomin, pandemin och relationen till Putin, som samtliga inneburit betydande problem för landet, men om det kommer att finnas några antydningar om detta återser att se.

Under veckan som gick var det ju en del inte minst media med anledning av att min nya bok ”Mina Krig” kom ut i onsdags. Nu blir det ytterligare en vecka i huvudsak i Stockholm men med en avvikare till Riga mot slutet av veckan för att delta i nya diskussioner om utvecklingen i och politiken visavi Ryssland.


Om Kinas kommande kongress, Turkiet inför viktiga val, växande krigskritik i Ryssland, mötet i Prag och en del annat.

09 oktober 2022

STOCKHOLM: Efter en vecka med två dagar i Singapore, två dagar i Stockholm och nu senast två dagar i Bodrum i Turkiet har jag nu i alla fall landat här för en vecka när jag kommer att vara hemma hela tiden.

I diskussionerna borta i Singapore var det ständigt två frågor jag fick. Först om vilka slutsatser jag trodde att Kina skulle dra av Putins problem med sitt krig med Ukraina, och därefter om kriget i Ukraina skulle leda till att Europas engagemang i det som nu kallas det Indo-Pacifiska området skulle minska.

Den första frågan hade jag av lätt insedda skäl inget svar på, men den speglade den påtagliga oro för att skärpta globala motsättningar i världen kunde leda till konflikter även i Östasien och en förhoppning om att lärdomarna från Putins krig skulle dämpa möjlig kinesisk iver att skaffa sig kontroll över Taiwan.

Mycket i den delen av världen handlar nu om den kinesiska partikongress som ju inleds i Peking på söndag om en vecka.

Att Xi Jinping kommer att på ett eller annat sätt få ytterligare en period vid makten var det ingen i skaran av Kina-kunniga som tvivlade på, men osäkerheten om hur politiken skulle komma att utformas var betydande.

Den kinesiska ekonomin är alldeles uppenbart i ett skede av tilltagande problem. Långsiktigt handlar det om förändrad demografi, och mer kortsiktigt om en mindre reforminriktad ekonomisk politik i förening med en Covid-strategi som inte fungerar.

En återgång till en mer reforminriktad politik skulle kunna lyfta den magra tillväxten igen, men design försökte tyda tecknen tyckte snarast att dessa tydde på att den fastlagda kursen skulle fortsättas.

Men slutenheten i förberedelserna för partikongressen gör att det mesta bara är bedömningar. Bakom kulisserna ser det med all säkerhet mindre harmoniskt ut – det är alldeles säkert betydande dragkamp när ca 60% av alla positioner i det mäktiga partiets hierarki skall nybesättas.

Och mycket koncentreras kring frågan om vilka sju som kommer att sitta i den s k stående kommittén i kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Det kommer att skrivas mycket om den saken när namnen uppenbaras mot slutet av den stora ceremoniella kongressen.

Nere i Bodrum – antikens Halikarnassos med det mausoleum som då var ett av världens sju underverk – hade jag en möjlighet att också försöka att bedöma lite av den politiska utvecklingen i Turkiet och i regionen inte minst inför det viktiga val till både presidentposten och parlamentet som nu förväntas i juni nästa år.

Samtliga de möjliga kandidater till presidentposten som det spekuleras om i oppositionsalliansen av sex partiet ligger tydligt före president Erdoğan i opinionssiffrorna just nu, men osvuret är nog bäst.

Erdoğan har ett formidabelt kampanjmaskineri, och oppositionen har ibland en tendens att falla ner i olika motsättningar.

Utöver president Erdogans allians med mer högernationalistiska MHP och oppositionsalliansens sex partiet finns dessutom en mindre allians kring huvudsakligen kurdiska partiet HDP. Hur de kurdiska rösterna kommer att hamna kan mycket väl bli avgörande.

För vår del är det självfallet viktigt när Turkiet är berett att ratificera vårt och Finlands medlemskap i Nato, men här skulle jag tro att Ankara kommer att avvakta de signaler man kommer att få från den nya regering i Stockholm som ju inte kan vara så avlägsen.

Under slutet av veckan samlades så ledare för 44 europeiska länder i Prag för det första mötet med vad som nu kallas European Political Community.

Konkreta resultat kommer knappast ur ett möte av denna storleksordning, men det var en viktig markering att alla Europas länder med undantag av Ryssland och Belarus kunde sätta sig ner för gemensamma diskussioner.

Storbritannien fanns på plats, men viktigare var kanske de möten som hölls mellan dels Armenien och Azerbajdzjan och dels Armenien och Turkiet. Bara att de hölls var viktiga steg framåt.

Däremot var det spänt mellan Turkiet och Grekland, men hur mycket av detta som är upptrappning inför det turkiska valet återstår att se. Också kring Cypern seglar nu nya motsättningar upp.

På det efterföljande EU-toppmötet stod energifrågorna i centrum. Man fortsätter att försöka se om det finns någon möjlighet med någon typ av pristak på importerad gas eller olja, men frågetecknen kring detta är fortfarande många.

Och nu har ju också Saudiarabien och Ryssland i skön förening beslutat sig för att begränsa sin oljeproduktion i akt och mening att i stället pressa upp priset.

Efter det att president Biden gjorde sin Canossa-vandring till Riyadh för att försöka uppnå det exakt motsatta kan man nog tänka sig att de saudiska aktierna i Vita Huset nu noteras påfallande lågt.

Påtagligt dålig stämning har med med all säkerhet också varit i Kreml inte minst efter den ukrainska attacken tidigt lördag morgon mot den viktiga bron vid Kerch som är avgörande såväl för försörjningen av Krim som av de ryska styrkorna i sydvästra Ukraina.

Och alla de tecken som gör att tyda pekar på att stämningen där redan innan detta var påfallande dov. Putins krig går alldeles uppenbart dåligt, och stämningen i det ryska samhället förefaller att ha förändrats när mobilisering nu visar att det ju dragits in i ett omfattande krig.

T o m i ryska statsmedia vädras nu kritik, om än i betydande utsträckning av de som anser att det nu är dags för en än mer krigiskt inriktad politik.

Mellan raderna i olika uttalanden kan läsas en allt hårdare kritik av den ryska militärledningen – högre än så vågar de öppna kritikerna ännu inte gå. Men det är sannolikt bara en tidsfråga.

I morgon inleds i New York en ny specialsession med FN:s generalförsamling för att diskutera en reaktion på det ryska beslutet att i strid med internationell rätt annektera ett antal regioner av Ukraina.

Det blir en viktig test på den globala sammanhållningen, och resultatet av den votering som kommer de närmaste dagarna kommer att granskas med lupp.

Samtidigt kommer det att finnas anledning att hålla ögonen på det sedvanliga höstmöte med valutafonden IMF och Världsbanken i Washington och de uppdaterade bedömningar av tillståndet i den globala ekonomin som då kommer.

Ytterligare nedrevideringar av global tillväxt och handel förefaller dessvärre sannolika. Vi befinner oss på väg in i ett nytt skede av ekonomin – inflation, högre räntor, förändrad demografi, utmaningar för globaliseringen – som kommer att leda till många och viktiga diskussioner.

Själv stannar jag nu en vecka i Stockholm efter ett skede av intensivt resande.

På onsdag kommer min nya bok ”Mina Krig” ut, och det blir en del kring detta. Mycket i den handlar ju också om konflikterna kring Ukraina – men det finns mycket mer med början i midsommarkrisen 1993 kring Narva.


Om Putin som gräver sig allt djupare, val i mängder och Europa-samling i Prag.

02 oktober 2022

KASTRUP: Det har varit en påtagligt dramatisk vecka i konflikten i östra Europa.

Efter nederlagen kring Kharkov hade Putin först den 21 september svarat med att beordra vad han sade vara en partiell mobilisering, och den 30 september fortsatte han så med det dramatiska steget att inkorporera fyra regioner av Ukraina – ca 15% av landets territorium – i Ryssland.

Men redan två dygn efter detta tillfogades den ryska armén ett nytt viktigt nederlag när man förlorade staden Lyman och områdena däromkring. Uppgifterna talar om tusentals ryska soldater som tagits till fånga.

När jag på det sedvanliga seminariet som Hjalmarsson-stiftelsen i Visby träffade väl insatta företrädare för den ryska oppositionen underströk de att i Ryssland var nog 21 september viktigare än 25 februari – nu blev detta plötsligt ett krig som berörde alla i deras land, och som nog de allra flesta inte ville bli en del av.

Och sedan det beskedet har ju fler människor flytt över Rysslands gräns än man sade att man hade för avsikt att mobilisera.

I sitt anförande i Kreml i fredags sjönk Putin längre ner i märkliga teorier och föreställningar än någonsin förr.

Omvärlden dominerades av satanism och ville bryta sönder Ryssland och enda möjliga svaret på detta var mobilisering och krig. Märkligt nog var det faktiskt inte så mycket Ukraina längre – nu var det Ryssland mot den västliga världen, eller möjligen tvärt om.

När jag försökte att se ansiktena på de som ombetts att infinna sig i Kreml för att lyssna på denna tirad gick det inte att upptäcka ens det ringaste spår av entusiasm. Inte så få av dem som tysta satt där måste ha varit medvetna om att detta inte kommer att få något gott slut för Putin, för Ryssland eller för dem.

Men nu har Putin låst in dem och sig själv i en konflikt som det är utomordentligt svårt att se ett slut på. Han sade att han var beredd till omedelbara förhandlingar med Zelensky – men endast om denne var beredd att kapitulera och acceptera att Putin styckat upp hans land.

Och en sådan kapitulation finns det ingen ukrainsk ledare inom generationer som kommer att acceptera.

Att få Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraina kommer nog inte att vara okomplicerat, men att Ukraina skulle vilja dra sig bort från Ukraina är självfallet en omöjlighet.

Svaret från omvärlden på den ryska mobiliseringen och annekteringen borde rimligt bli att mobilisera ett än starkare och mer uthålligt stöd för Ukraina. När Sverige vid årsskiftet övertar det roterande ordförandeskapet i EU utgår jag från att detta kommer att bli en av de högst prioriterade frågorna.

I FN:s säkerhetsråd röstade tio länder för en resolution för att fördöma den ryska annekteringen och det flagranta brott mot folkrätten som denna innebär, men Ryssland lade föga förvånande in sitt veto, och fyra länder – Kina, Brasilien, Indien och Gabon – lade ned sina röster.

Att Indien och Kina är indifferenta till att stater rövar andra staters territorier kan det nog finnas anledning att lägga på minnet.

I FN:s säkerhetsråd diskuterades samma dag också attacken mot den rysk/tyska gasledningen i Östersjön, och från rysk sida meddelades där att det var anglosaxare som var ansvariga för detta, och det dessvärre utan att vi fick närmare information om detta gamla folks nya härjningar i Östersjön.

Annars står de viktiga valen som spön i backen dessa dagar.

Gårdagens val i Lettland ser ut att leda till nytt mandat för den sittande premiärministern, vilket är bra i dessa dagar.

Dagens val i Brasilien är väl spännande främst för att se om Lula omedelbart återvänder till presidentposten med över 50% av rösterna eller om det kommer att behövs en avgörande andra omgång.

Och det finns ju dessutom en del frågetecken för om sittande president Bolsonaro kommer att acceptera ett nederlag. Han har ju Donald Trump som en av sina förebilder.

I Bosnien är det också val, men dramatiken där kommer snarare efter valdagen när det gäller att komma överens om besättningen av landets olika institutioner.

Motsättningar om vallagen, och mindre talangfullt internationellt agerande kring detta, har skapat betydande nya svårigheter.

Och om Bulgarien avstår jag från att ha någon mening. Det förefaller svårt att förutse.

På torsdag samlas i Prag ett möte som beskrivits som European Political Community med politiska ledare från Europa i dess helhet – Ryssland och Belarus naturligt nog utanför.

Det hela utgår från ett initiativ av president Macron som går tillbaka på äldre franska tankar som har i alla fall en del av sin bakgrund i skepsis mot alltför snabb utvidgning av EU.

Vad detta i slutändan kommer att leda till återstår att se – jag har mina dubier – men omedelbart är det självfallet positivt att Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss sitter ner med andra europeiska kollegor och diskuterar gemensamma problem.

Hon har ju annars haft en tämligen dramatisk start sedan hennes finanspolitik mötts av massiv misstro av marknaden och opinionsmätningar visat ett övertag för Labour på över 30 procentenheter.

Men alla runt bordet i Prag – också Turkiets Erdoğan torde finnas där – har säkert ett intresse av att diskutera både Rysslands krig och den prekära energisituationen. Och detta blir säkert också huvudämnena när EU:s ledare träffas för sitt toppmöte dagen därpå.

Själv är jag nu efter dygnen i Visby på väg till två dagar i Singapore för att diskutera den internationella situationen.

Om vi i Visby främst blickade mot östra Europa tror jag det i Singapore kommer att blickas åtskilligt mot Kina där den viktiga 20:e kongressen med kommunistpartiet inleds den 16 oktober. Till den kommer jag att ha anledning att återkomma.

I Sverige fortsätter förberedelserna för den nya regeringen. Att det fortsatt inte finns några läckor till media alls från de samtal som förs ser jag som ett tecken på att dessa i god atmosfär fortsätter framåt.


Om global energiomvandling, besvärande inflation, kommande valet i USA och självfallet också Italien.

26 september 2022

HOUSTON: Strax hoppas jag lyfta härifrån för färden hem till Sverige igen.

Houston är en av världens huvudstäder när det gäller energi, och mina diskussioner här har till stor del handlat just om om skärningslinjerna mellan energi och global geopolitik.

Utmaningarna är enorma.

Hela det globala energisystemet måste ställas om – men den globala ekonomin måste samtidigt fungera under den tid som detta tar. Och med snabbt växande geopolitiska motsättningar har också energi – framför allt gas och olja – på nytt blivit ett vapen.

Och allt detta märks högst konkret i energipriser som ökat högst väsentligt och bidragit till den inflation som nu dominerar det politiska landskapet och utmanar centralbanker runt om i världen.

På detta finns det inga enkla lösningar.

I det omedelbara europeiska perspektivet handlar det om att klara en vinter mer eller mindre utan rysk gas. Situationen ser mindre dålig ut än för någon månad sedan eftersom gasreserver fyllts på, men de har fyllts på inte minst med rysk gas, och om denna inte längre än tillgänglig kan nästa vinter bli mer besvärlig.

Oljepriser har dämpats under de senaste veckorna, men osäkerheten framöver är stor inte minst med diskussionen i G7-kretsen om huruvida det är möjligt att genomföra ett s k pristak på rysk olja.

Kanske – kanske inte. jag hör mycket olika bedömningar om huruvida det skulle vara möjligt i praktiken.

Och i allt detta höjer centralbanker räntorna för att försöka att få inflationen under kontroll. Det är nödvändigt, men smärtan kommer icke desto mindre att öka när detta successivt börjar att bita.

Men att få ner inflationen ges prioritet i de allra flesta länder. En inflations- och stagnationsspiral av den art många länder gick igenom på 1970-talet vill ingen ha tillbaka.

Här i USA ligger prisökningar på livsmedel kring 14% och inflationen har inte varit så hög på 40 år.

Ansträngningarna att få den under kontroll påverkar också olika valutor.

För en svensk här i USA är det plågsamt när en dollar nu kostar en bit mer än elva kronor – är man från Storbritannien ser situationen vad gäller den egna valutan än mer brev.tog ut. I Tokyo intervenerar man för att förhindra att valutan faller alltför mycket.

Det är ett ekonomiskt och finansiellt globalt landskap som är påtagligt utmanade. och då lämnar jag den kinesiska utvecklingen åt sidan för denna gång.

Här i USA domineras mycket av debatten av det stundande mellanårsvalet om några veckor.

Biden-administrationen är inte populär, men dock något mindre så än för några månader sedan, och demokraterna hoppas därmed att kunna begränsa omfattningen av det blodbad för deras del som tidigare var allmänt väntat.

Majoriteten i kongressens representanthus menar de allra flesta att de kommer att förlora – vilket är starkt komplicerande för dem – men vad gäller senaten är det mer osäkert vad gäller utgången.

Någon mer avgörande inverkan på den amerikanska utrikespolitiken kommer detta knappast att få, men däremot självklart på administrationens inrikespolitiska möjligheter när fokus börjar att förskjutas till kampen om presidentposten 2024.

På det utrikespolitiska planet har den s k FN-veckan i New York avklarats utan några större sensationer. President Macrons mycket starka anförande vad gällde Ukraina var väl det som jag fäste mig vid under veckan.

Den kommande veckan håller man i Washington toppmöte med 15-talet små stater i Stilla Havet, och det visar hur konkurrensen med Kina dominerar mycket av det säkerhetspolitiska tänkandet här.

Det har ju vallfärdats till Soloman-öarna efter det att man där ingick ett samarbetsavtal med Kina, och nu skall detta toppmöte försöka rida spärr mot fler utvecklingar av den arten.

Närmar oss fick det italienska valet ungefärligen den utgång som hade förutspåtts, men det återstår att se hur den nya regeringen mer i detalj kommer att se ut.

Att de mer Putin-kramande politikerna gjorde ett påtagligt dåligt val finns det dock mitt i den bekymmersamma bilden för landet anledning att notera.

Men inte minst på det ekonomiska området, och när det gäller relationerna till Bryssel, finns det all anledning att vara bekymrad.

I morgon någon gång är jag så tillbaka i Stockholm där jag noterar att det verkar att gå framåt mot en ny regering, även om man får intrycket av att det fortfarande återstår en hel del arbete.

Att Andreas Norlén enhälligt kunde återväljas som riksdagens talman var dock en viktig signal om att valrörelsens mer skarpa motsättningar har börjat att i alla fall något tona bort.

Och det tror jag att landet mår väl av.

av den


Om hur Putin denna vecka kommer att konsolidera sin kurs för krig – för åtskilliga år framöver.

25 september 2022

HOUSTON: Efter något dygn i Santa Monica vid Stilla Havets rand har jag nu landat här mitt i ett påtagligt varmt Texas.

I Santa Monica handlade det om diskussioner om den fortsatta inriktningen av arbetet på RAND Corporation – ibland beskrivet som världens första och viktigaste tankesmedja. Sedan ett antal år tillhör jag ju dess styrelse som enda icke-amerikan.

Nu har vi delvis fått en ny ledning och det handlar om att identifiera de frågor där vi tror att RAND:s intellektuella resurser kan ha störst betydelse.

Så det blev ett diskussion om vad artificiell intelligens kan komma att betyda i en lång rad olika avseenden, om vilka risker och möjligheter som ligger i den snabba bioteknologiska utvecklingen, om möjliga utvägar ur den kommande klimatkrisen, om de snabbt växande geopolitiska utmaningarna och om åtskilligt utöver det.

Och den diskussionen kommer att fortsätta när vi har vårt mer strategiskt inriktade styrelsesammanträde i november.

Nu har jag landat här för diskussioner också om utvecklingen i USA självt, och jag tänkte återkomma till det innan jag i morgon sätter mig på ett flygplan för att komma hem till Sverige igen efter jorden runt på åtta dagar.

Och då vet vi dessutom mer i detalj om hur det viktiga valet i Italien i dag har utfallit.

Men den dominerande frågan den kommande veckan kommer att bli när president Putin på fredag håller anförande inför det s k federationsrådet i Moskva.

För åtta år sedan – det var den 18:e mars 2014 – sammankallade han en motsvarande stor församling för att förkunna att Ryssland skulle annektera Krim efter att under de föregående veckorna militärt ha tagit kontroll över halvön.

Och därmed satte han sitt Ryssland på en kurs av konfrontation med Ukraina som han ju sedan dess har trappat upp på ett katastrofalt sätt genom sitt krig sedan 24:e februari i år.

Det som nu av allt att döma kommer att ske är att han förklarar att betydande delar av östra och södra Ukraina nu annekteras till Ryssland. Och han kommer att vara angelägen om att detta steg förankras i beslut som hela det politiska systemet i hans Ryssland binds till.

För omvärlden kommer detta att sakna betydelse. Snart sagt ingen annan nation kommer att erkänna detta. Även för Kina är principen om staters territoriella integritet helig. Och Ukraina kommer alldeles självklart att med alla de medel som stor till dess förfogande fortsätta arbetet för att befria också dessa områden.

Men vad Putin kommer att göra är att binda Ryssland till en kurs av än djupare konfrontation med Ukraina och än hårdare hinder för slut på detta krig och tydlig blockering av någon form av fred någon gång.

Det är självfallet uteslutet att Ukraina kommer att erkänna och acceptera denna stöld av viktiga delar av dess territorium.

Det räcker med en snabb överblick över de senaste seklerna av Europas historia för att inse att detta steg av Putin leder till vad man i USA kallar ett för evigt-krig utan någon möjlighet till lösning.

Ryssland kan inte segra – av den enkla anledningen att världen alldeles oavsett utvecklingen på slagfältet inte kommer att acceptera detta steg. Han kan bara förlora – men vägen dit kan visa sig långt farligare och långt blodigare än vad alla egentligen hoppas på.

Men även om Putin skulle förlora – hur detta nu skall definieras – är vägen tillbaka till ett återupprättande av Ukrainas territoriella integritet långt ifrån självklar och enkel.

Efter sitt stora anförande den 18 mars 2014 om annekteringen av Krim kom Putin att segla på en väg av popularitet. Krim har en resonans med många ryssar som alls inte skall underskattas.

Men att det skulle komma något motsvarande nu är utomordentligt osannolikt.

Övertagandet av Krim skedde snabbt och i grunden oblodigt. Nu har Putin efter att ha förlorat sannolikt tiotusentals soldater och fått se sin professionella armé misslyckas tvingats till mobilisering för andra gången på ett sekel.

Kommer han nu att lyckas att piska upp stöd för detta katastrofala äventyr? Någon repetition av vad som hände efter mars 2014 blir det med all säkerhet inte.

I det omedelbara perspektivet är självfallet den militära utvecklingen avgörande.

Beskedet om mobilisering är ju ett besked om att den professionella armé som man satsat så stora resurser på att bygga upp efter 2008 misslyckats med den uppgift den fick. Det finns lite olika siffror, men det var ju kring 85% av denna armé som sattes in i det stora anfallet.

Åtskilliga också elitenheter av denna stolta armé har slagits sönder och samman under de senaste månaderna.

Nu mobiliseras inledningsvis tre gånger så många soldater som de som sattes in i det ursprungliga anfallet, och möjligen betydligt fler än så.

Hur detta kommer att fungera återstår att se.

Det ryska mobiliseringssystemet har ju egentligen inte prövats i modern tid, och om det finns möjligheter till utbildning, tid för övning och användbar materiel för alla dessa finns det åtskilliga sakkunniga som sätter allvarliga frågetecken kring.

Men på samma sätt som vi tidigare tydligt överskattade den ryska armén tror jag det vore oklokt att nu underskatta den. Kvantitet kan i viss utsträckning kompensera kvalitet.

Och mobiliseringen är hur som helst ett tecken på att ledningen i Kreml nu är inriktad på att kasta in alla resurser de har i detta krig – och kommer att göra det innan den själv på ett eller annat sätt kollapsar.

Den dagen kommer – men när och hur finns det ingen som kan veta.

Men denna vecka kommer Putin av allt att döma att konsolidera sin krigskurs för Ryssland.

Och detta krig kommer att dominera de kommande åren för Europa – och för Sverige.

Utanför mitt fönster här i Houston är det nu 32 grader, soligt men inte fuktigt. Det blir en kort promenad innan mina möten börjar.

Till åtskilligt annat ber jag att få återkomma.


Om några dagar i Korea. Och om hur Putin gräver sin grop allt djupare.

22 september 2022

SEOUL: Det var annorlunda att ta sig hit till den koreanska huvudstaden än vad som tidigare har varit fallet.

Förr flög man kortaste vägen längs en storcirkel över Sibirien och Ryssland till Europa.

Men efter 24 februari är det inte längre aktuellt. Nu blev det över Svarta Havet, Georgien, Azerbaijan. Kazakhstan, Mongoliet och Kina som rutten gick.

I Seoul var det i sedvanlig ordning diskussion om både geopolitik och ekonomisk framtid.

Med en ny president har Sydkorea en tydligare inställning till Kina, men det förefaller ha lett till en snarare marginellt bättre relation enligt vad som sades mig av de som vet. Det viktiga är, förklarades det, att behandla kineserna med både respekt och tydlighet.

Om Kina är landets särklassigt största ekonomiska partner är med USA säkerhetsrelationen dominerande. Här står den amerikanska 8:e armén och det är det enda förband av denna storleksordning som man har utanför USA självt.

Men problemfri är relationen inte.

Jag hörde åtskilligt om amerikanska mer eller mindre protektionistiska åtgärder som försvårade för koreanska elbilar i USA – man är näst störst efter Tesla på den amerikanska marknaden – eller för samarbete också med Kina när det gällde den för den koreanska ekonomin viktiga produktionen av halvledare.

Då förefaller den ekonomiska relationen med EU betydligt mer problemfri. Sedan det viktiga frihandelsavtalet för 11 år sedan har handeln ökat med över 70% och EU står nu för mer investeringar än vad såväl USA som Japan gör.

Här ville de höra på mig om geopolitik och vad som händer i Europa, medan jag lyssnade inte minst på deras ekonomiska perspektiv.

Det mesta handlade om batterier, om elbilar och om halvledare, men åtskilligt också om AI. Korea är en nation som satsar enormt på såväl utbildning som på forskning och som mycket medvetet vill ligga på den industriella utvecklings framkant.

Och man har ju gått från ett av krig totalt sönderslaget och fattigt land 1953 till världens 10:e största ekonomi.

Nu märks en viss avmattning i ekonomin. Att Kina saktar in påverkan världen i dess helhet.

Hemifrån har jag självfallet följt nyheterna från främst Ryssland.

Med beslutet om viss mobilisering och framförallt att annektera ytterligare delar av Ukraina gräver sig president Putin allt längre ner i en grop som det kommer att bli allt svårare att ta sig ur.

Få tror att mobiliseringen kan vända den militära utvecklingen i rysk fördel på något avgörande sätt. Så länge det västliga stödet till Ukraina håller uppe saknar Putin möjligheter att vinna det krig han så vansinnigt satt igång.

Och med nya annekteringar blockeras självfallet varje möjlighet till politisk eller diplomatisk lösning. Snart sagt ingen stat i världen kommer att vara beredd att erkänna dessa, och självfallet i all synnerhet Ukraina.

Utan möjlighet att vinna militärt, och med egna initiativ som blockerar all diplomati, är det svårt att se att det finns någon utväg för regimen Putin ur detta.

Utvägen ur kriget kan då bara komma med en utväg för regimen Putin. Som man bäddar får man ligga. Och det har blivit allt tydligare genom de senaste dagarnas utveckling.

Hur det resoneras i maktens korridorer i Moskva vet jag naturligt nog inte.

Tydligt är att det finns en militant falang som hjälper Putin att gräva gropen, men rimligen måste det också finnas de som ser den allt mer hopplösa situation som Ryssland långsiktigt håller på att försättas i.

Vad detta kommer att leda till kan vi bara spekulera om. Och försöka att tolka det lilla vi kan se.

Jag försöker att så noga som möjligt följa vad som kan spåras av vad som sägs av personer som jag tror kan ha betydelse i Moskva, men har nu funnit att det nästan är intressantare att försöka att lokalisera de som faktiskt inte säger någonting alls.

Det är tydligt att det finns de som undviker att binda sig vid politiken och håller dörrar öppna.

Mycket mer skulle kunna sägas, men nu är det dags för språnget över Stilla Havet till Los Angeles och möten på RAND i Santa Monica.


Om att bilda regering i Sverige, det stora FN-mötet i New York och det fortsatta kriget.

18 september 2022

ARLANDA: Med viss erfarenhet från saker som dessa kan jag konstatera att samtalen om att bilda en ny regering förefaller att bedrivas under en anmärkningsvärt disciplinerad medial tystnad, och det är i allmänhet ett tecken på att de rör sig väl framåt.

De närmaste dagarna kommer att innebära sedvanliga samtal med talmannen, men de verkliga samtalen sker självfallet i andra sammanhang.

Det är mycket som måste diskuteras och avgöras, men det enda som är riktigt säkert är att man till nästa måndag måste vara klar med hur man skall välja talman för den kommande perioden.

För Sverige handlar det ju om en ny modell för regerande.

Den föregående mandatperioden gjorde ju ett försök med en modell med det s k januariavtalet som bröt samman spektakulärt och sedan linkade sig minoritetsregeringen Andersson fram till valet.

Nu måste Ulf Kristersson bilda regering med en modell som inte prövats förr hos oss men som jag tror att vi kommer att känna igen från främst Danmark under åren mellan 2001 och 2009.

Och förhoppningsvis kan den ge en stabilitet under ett antal år på samma sätt som den ju faktiskt gjorde i vårt södra grannland.

Den nya regeringen har hur som helst en diger agenda att ta itu med, och det behövs en viss politisk stabilitet om detta skall vara möjligt. Vi är inte betjänta av den osäkerhet som ju kom att prägla hela den föregående mandatperioden.

Åren fram till hösten 2026 kommer med att säkerhet att bjuda på betydande utmaningar och dramatik också i den omvärld som ju har stor betydelse för vårt lands utveckling. Och politiken måste utformas med det perspektivet.

Om två år har vi ju presidentval i såväl Ukraina som Ryssland och USA – synnerligen olika – och samma år har vi nytt val till Europaparlamentet med mer direkt betydelse också för oss.

Detta bara som en illustration till de kommande fyra åren.

Och det kommer också att kräva en förmåga till samling i viktiga frågor. Det visades under den snabba Nato-processen i våras, och den processen med dess behov av samarbete är ju som bekant inte avslutad.

I morgon begravs så Storbritanniens Elisabeth med ceremonier som visar att det forna imperiet i alla fall lämnat något kvar av förmåga i dessa avseenden.

Och i viss utsträckning är det ju också ett farväl till ett förflutet som aldrig kommer att komma tillbaka till landet Brexit med dess växande utmaningar.

Direkt från London kommer åtskilliga stats- och regeringschefer att bege sig till New York för den s k generaldebatten vid FN:s generalförsamlings 77:e möte – UNGA77 med FN-språk.

Lite oordning verkar det bli i och med att president Biden nu inte i sedvanlig ordning talar alldeles i början på tisdagen utan nu tydligen föredrar en talartiden på onsdagen.

Och en annan förändring i förhållande till inarbetat mönster är att Ukrainas president Zelensky efter omröstning i generalförsamlingen fått unikt tillstånd att tala på video från Kiev.

Det ryska anfallskriget kommer självfallet att bli en viktig fråga där det blir intressant att se hur olika länder väljer att formulera sig.

Vid toppmötet för den s k Shanghai-organisationen i Samarkand i veckan som gick kom ju lite försiktigt annorlunda signaler från Kina och Indien, och hur de formulerar sig i New York kommer att granskas med lupp.

Men också åtskilligt annat stor på dagordningen. Två viktiga högnivåmöten kring pandemin kommer att hållas – den är inte över, och det i synnerhet i Afrika – och det finns åtskilliga lärdomar att dra.

För ett år sedan sattes som mål att 70% av världens befolkning skulle vara fullt vaccinerad till nu. Målet har nu nåtts nästan med 63% fullt vaccinerade, men de regionala skillnaderna är besvärande, med siffran för Afrika på skrämmande låga 21%.

Att detta leder till också politiska spänningar är uppenbart.

Och de globala utvecklingsperspektiven generellt – klimatutmaningen, livsmedelspriser, möjliga skuldkriser – ser ju dessutom mer dystra ut än före pandemin och före kriget.

Med en permanent medlem av säkerhetsrådet fullt engagerad i aggression och med politiskt skydd av en annan permanent medlemsstat är det självklart att arbetet i FN:s säkerhetsråd i åtskilliga frågor knappt fungerar.

Åtskilliga problem pockar på.

I Mali håller den stora FN-operationen på att kollapsa i och med att juntan i Bamako knappast är intresserad av en mission som syftar till fred utan i stället vill ha stöd i sitt krig. Och i stora Kongo brottas den också stora FN-operationen med massiva problem med bristande lokalt stöd.

En liten men inte oväsentlig fråga blir om Ryssland går med på förlängningen av mandatet för den lilla EU-styrkan i Bosnien. Möjligen kommer de trots allt att göra det, men osvuret är bäst.

Säkert kommer många i diskussionerna i New York att referera till vad som uppdagats när ukrainska styrkor befriat områden under de senare veckorna. Massgravarna vid Izyum visar på tortyr, misshandel och kvinnor och barn som brutalt mördats av de ryska styrkorna. Det är Bucha igen – men sannolikt i än större format.

Samtidigt fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna mal på i riktning Kherson samtidigt som man konsoliderar allt det de befriade kring Kharkiv. Förmår Kreml att samla styrkor till en motoffensiv, eller kommer man att tvingas till fortsatt reträtt?

Det dröjer nog någon vecka tills vi vet mer om det.

Själv lämnar jag nu fäderneslandet för en resa som nu omedelbart tar mig till Seoul i Korea och därefter till först Santa Monica och sedan Houston i USA.

Men sedan är jag hemma lagom tills det borde börja att klarna på den inrikespolitiska fronten.


Om skifte i Stockholm och stora ukrainska framgångar i öster.

12 september 2022

STOCKHOLM: I går eftermiddag landade jag här för att vara med om en valkväll som i någon mening inte har tagit slut ännu.

Jämna val har jag i och för sig varit med om förr.

Valnatten 1973 slutade ju i den berömda situationen med 175 mandat mot 175 och en socialdemokratisk minoritetsregering som regerade med lottens hjälp.

Och efter valnatten 1979 tog det sin tid innan det sista mandatet tippade över och det blev 175-174 i borgerlig favör. Det gick att regera med det också, även om den regeringen sedan föll på andra frågor 1982.

Men allt detta var länge sedan, och det politiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Då dominerades svensk politik fortfarande av ett socialdemokratiskt parti som regelmässigt hade mellan 40 och 45% i valen.

Men nu ser det annorlunda ut.

Hade någon under den tid jag var partiledare för moderaterna sagt till mig att det skulle växa fram ett stort parti till höger om oss med kring 20% av väljarna bakom sig och att vi fortfarande skulle ligga kvar i trakten av 20% skulle jag ha sagt att det var omöjligt.

Men det är där vi nu är.

Sverigedemokraterna har fortsatt sin frammarsch och har nu med sina strax över 20% blivit landets näst största parti, men moderaterna ligger fortfarande kvar strax under den nivån om än man förlorat positionen som näst största parti.

I det längre perspektivet är det ju att socialdemokraterna sjunkit ner till nivån kring 30% som är den andra stora förändringen i det svenska politiska landskapet. Detta val gjorde man något bättre än för fyra år sedan – bytet från Stefan Löfven till Magdalena Andersson var ett viktigt drag – men nivån är ungefär densamma.

Nu får vi vänta tills i alla fall onsdag tills vi får ett alldeles säkert resultat, men sannolikheten för att det kommer att bli 175 för det som kommit att kallas Ulf Kristerssons lag och 174 för det som kommit att kallas Magdalena Anderssons lag är mycket hög.

Och därmed inleds de formella processerna. Magdalena Andersson avgår, ombeds att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats, talmannen inleder samtal med partiledarna och ger därefter Ulf Kristersson utdraget att försöka att bilda en ny regering.

Om detta kommer att kunna klaras intill dess att den nya riksdagen samlas den 28 september vet jag inte, men jag skulle nog säga att det viktigaste är att det blir en noggrann process som tydligt klargör förutsättningarna för en kommande regering.

Åren fram till hösten 2026 – så lång är mandatperioden – kommer att innebära mycket betydande utmaningar. Europas säkerhetspolitiska situation är farlig, och den globala ekonomin är på väg in i en besvärlig fas i flera olika avseenden.

Vi kommer att se betydande politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden som kommer att påverka förutsättningarna för svensk politik. Vi måste ha en regering redo att ta oss fram också på ett stormigt hav.

Det är inte min uppgift att här ha synpunkter på hur det skall gå till. Men i en artikel i Dagens Industri i valrörelsen skrev jag ju om de frågor där det kommer att krävas en också utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den nya regeringen.

I går kom jag efter en lång resa tillbaka från Kiev och den mycket lyckade YES-konferensen där. Det var mitt fjärde besök i Ukraina under året och det andra sedan den ryska aggressionen.

Det var lite av ett vågspel när vi beslutade att ha konferensen i Kiev trots logistiska bekymmer och utmaningar också med säkerhet.

Men det lyckades.

Förutom att vi hade hela den ukrainska ledningen – president, premiärminister, utrikesminister, försvarsminister och andra på plats – kunde vi också räkna in Lettlands president, Polens premiärminister och Tysklands utrikesminister bland listan av deltagare i diskussionerna.

Mycket inte minst i slutskedet av konferensen kom att domineras av nyhetens från fronten längre i öster. En ukrainsk offensiv blev mer framgångsrik än vad man själva hade räknat med, och de ryska styrkorna pressades tillbaka 70-100 km på avgörande frontavsnitt vid Kharkov.

Detta har förvisso sin militära betydelse, men har ännu större politisk betydelse.

I Kiev var stämningen närmast euforisk, även om ledningen klokt nog var återhållsam i sina kommentarer. Men det var ju ingen tvekan om att detta visade att initiativet i kriget har vänt, och att den ryska militära maskinen försvagats högst avsevärt.

Än viktigare än vad utvecklingen betytt för moralen i Kiev är självfallet vad den betyder för moralen i Moskva. Det är inte svårt att se att det måste ha varit en mycket dov stämning i Kreml.

Fakta är ju att de ukrainska styrkorna på bara några dygn tog tillbaka ett landområde större än allt som de ryska styrkorna lyckats erövra under månadens sedan april när de drag sig tillbaka från området kring Kiev och sade att de skulle nu gå till offensiv i östra och södra Ukraina i stället.

Det är en massiv moralisk motgång för den ryska krigsapparaten, och hur man kommer att hantera denna situation blir spännande att se. Men att fortsätta att säga att allt går enligt plan och att segern är nära tror jag knappt ens den massiva ryska propagandapparaten kommer att gå i land med.

Vad vi har att räkna med nu är olika ryska åtgärder för att försöka att vända den negativa utvecklingen. Ingenting kan uteslutas. I Kreml sitter en Vladimir Putin som vet att nederlag här sannolikt betyder slutet för honom.

Och för Kiev gäller det att nu säkra dessa områden mot en rysk motoffensiv som mycket väl kan komma. Samtidigt fortsätter ju de ukrainska offensiva ansträngningarna också i Kherson-regionen.

Hur skall detta krig sluta? I Kiev var svaret från USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan – med på video – att man kommer att stödja Ukraina i vad Ukraina vill. Några diskussioner utöver det ville vare sig han eller andra amerikanska företrädare klokt nog ge sig in i.

I alla fall inte i detta skede. Nu handlar det om att pressa tillbaka Ryssland så tydligt att också Kreml på ett eller annat sätt tvingas inse misslyckandet. Men det kommer att ta sin tid. För mig själv räknar jag med ett kanske mer avgörande skede under våren nästa år.

Först skall både Ukraina och det övriga Europa igenom den första krigsvintern och visa att man klarar det.

För min del inleds denna vecka med ett snabbt besök i vackra Krakow, men redan i morgon är jag tillbaka i Stockholm igen. Och här förblir jag under återstoden av denna vecka.


Om besök i Riga, oro kring ZNPP, tystnad i valrörelsen, byte i London och lite annat.

04 september 2022

RIGA: Denna vackra sensommardag har jag tagit det lilla skuttet över Östersjön till Riga för ett dygn med lite olika frågeställningar här.

Att man här ser med än större oro än i Stockholm på vad som händer med Ryssland är uppenbart, och det är ju i grunden anledningen till att jag är här.

Så det blir intressera samtal med de som tänker på och har ansvar för dessa frågeställningar här, men också samtal med intressanta personer som finns här efter det att de övergivit Moskva.

Här i Riga finns ju nu intressanta oberoende media som tidigare var viktiga i Moskva, men som nu fortsätter sitt arbete härifrån, och som fortfarande har en icke obetydlig publik i Ryssland självt. Kontakten med dem saknar inte intresse.

Också Lettland går till val inom kort. Den 1 oktober är det dags, och som vanligt är det ett tämligen splittrat politiskt landskap.

Relationerna österut är en stor fråga. Nyligen har man börjat att riva gamla sovjetiska minnesmärken, vilket alltid är en emotionellt laddad fråga.

Och vi skall inte glömma att en stor del av landets befolkning sedan mycket lång tid är av rysk nationalitet. En gång var Riga den tredje viktigaste industristaden i det ryska väldet – viktigare än Kiev.

I Ukraina spekuleras mycket om huruvida den utannonserade offensiven i Kherson-området kan leda till någon avgörande framgång eller inte. Att de ukrainska stridskrafterna ökat trycket på de ryska förbanden i området är tydligt, men än är det för tidigt för att dra några säkra slutsatser om vad detta kan leda till.

Det handlar av allt att döma om en långsiktig utnötning. Men i just detta område är det fick tydligt att initiativet nu ligger på den ukrainska sidan, och det är en märkbar förändring i sig. Att Ryssland samtidigt förstärker är uppenbart – en helt nyuppsatt armékår är tydligen avsedd som förstärkning.

Norr om detta område har IAEA äntligen fått tillträde till det stora kärnkraftverket vid Zaporizhzhya , och på tisdag kommer dess generaldirektör Rafael Mariano Grossi att rapportera till FN:s säkerhetsråd om slutsatserna från det besöket.

Oron torde främst gälla kraftförsörjningen till de pumpar som svarar för reaktorernas kylsystem. Möjligheten av att vid problem snabbstänga reaktorerna borde rimligen vara intakt, men om detta för vi säkert höra mer på tisdag.

För min del blir det åtskilligt kring Ukraina under veckan inte bara här i Riga utan också när jag i slutet av veckan är tillbaka i Kiev igen. Det blir mitt fjärde besök i Ukraina detta år.

Men jag hoppas dock kunna komma tillbaka i Stockholm till söndag kväll och valvakan. Dock blir det förtidsröstning för mig för att vara alldeles på den säkra sidan – logistiken till och från Kiev kan vara lite krävande.

Under valrörelsen hemma hitintills har utrikes- och säkerhetspolitiken varit så gott som helt frånvarande, och jag skrev med anledning av detta en debattartikel i Dagens Industri för några dagar sedan där jag pekade på att det kommer att krävas en utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den regering som träder till efter valet.

Det handlar först och främst om att föra Nato-medlemskapet i hamn, vilket inte blir okomplicerat, därefter om att göra alla de olika betydande anpassningar som detta kräver och sedan alldeles självklart alla EU-frågor från det särskilda toppmötet i Prag 6 oktober och sedan snabbt rakt in i ansvaret för det roterande EU-ordförandeskapet från årsskiftet.

EU-samarbetet kommer att ställas inför betydande påfrestningar. I och med Lissabon-fördraget är det mindre som ligger på det roterande ordförandeskapet än när vi hade det 2001 och 2009, men det är fortfarande åtskilligt.

Energipolitiken blir alldeles uppenbart viktig, avgörande delar av det stora klimatpaketet måste dessutom komma på plats, och det kommer att diskuteras åtskilligt om de ekonomiska och finansiella ramverken framöver.

I min artikel pekade jag dock speciellt på det militära och finansiella stödet till Ukraina, men även på nödvändiga steg framåt när det gäller medlemskapsförhandlingar för Ukraina och Moldavien.

I bägge dessa avseenden skulle det inte skada att Stockholm tog på sig en ledartröja.

Men åtskilligt annat blir också viktigt. Den tyska förbundskanslern Scholtz höll ett s k linjetal i Prag i måndags med en serie av olika tankar och förslag som det kommer att bli nödvändigt för också oss att förhålla oss till.

Mellan besöken i Riga och i Kiev kommer jag i alla fall att fortsätta och diskutera dessa frågor – som ju borde finnas i valrörelsen – vid ett seminarium om utrikes- och säkerhetspolitiken vid universitetet i Uppsala på onsdag eftermiddag.

På den lite vidare horisonten bör väl noteras att Storbritannien kommer att få en ny premiärminister på tisdag. Allt talar för att de konservativa partiets väljares val då kommer att fall på nuvarande utrikesministern Liz Truss.

Vad det kommer att innebära återstår att se. Hon har haft en rätt påtagligt tendens att slira ut åt det högerpopulistiska hållet under sin kampanj, och i detta kan ligga betydande problem.

Relationerna med EU blir inte lätta om hon fortsätter att insistera på att riva upp det ingångna s k protokollet när det gäller Nordirland. En viktig signal blir om hon dyker upp på det bredare europeiska toppmöte som ju kommer att ske i Prag den 6 oktober.

Längre bort i världen är det viktig folkomröstning om en ny författning i Chile i dag. Ett påtagligt vänstervridet förslag ligger för avgörande, och det har redan lett till betydande oro i och för den under lång tid framgångsrika chilenska ekonomin.

Och alldeles betydelselöst för EU är detta inte heller. Chile är en mycket viktig leverantör av koppar, och en än viktigare leverantör av litium som ju är en nyckel till de batterier som är en förutsättning för att vi kan frigöra oss från fossiloberoende i transporter.

Men för mig blir det med diskussioner i Riga, Uppsala och Kiev kriget i öster som kommer att dominera ännu en vecka.

Och hur det ser ut för Sverige på söndag kväll återstår att se. Det finns ju en del som behöver göras.


Om Europas nya utmaningar, förstärkt stöd till Ukraina, energidiskussioner och fortsatt diplomati på Balkan och med Iran.

29 augusti 2022

STOCKHOLM: I går var jag så på en liten ceremoni på Gripsholms slott i samband med att man mer officiellt avtäckte det s k hedersporträttet av mig som numera finns att beskåda där som en del av den nationella porträttsamlingen.

Och det gav mig också anledning att reflektera lite över den politiska och ekonomiska utvecklingen för Sverige och Europa i ett lite längre tidsperspektiv. I dessa dagar när det omedelbara verkar dominera huvuddelen av debatten inför vårt val kanske inte det skadar.

I de stora partiernas valmanifest behandlas utrikes-, Europa- och säkerhetspolitiken tämligen summariskt. Och det kan ju förefalla lite märkligt mot bakgrund av att vi befinner oss i den mest utsatta säkerhetspolitiska situationen sedan åtskilliga decennier.

De kommande fyra åren kommer med all säkerhet att erbjuda betydande utmaningar i dessa hänseenden. Har vi den politiska beredskapen för detta?

Jag hoppas det – men jag är inte säker.

I det övriga Europa ser jag hur diskussionerna intensifieras.

I dag höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ett s k linjetal vid anrika Karlsuniversitetet i Prag, och sammanfattningsvis kan väl om det sägas att den s k strategiska kompass som EU efter åtskilligt arbete publicerade i mars i år redan framstår som närmast hopplöst föråldrad.

Scholz tar nu fram tankar om ett helt nytt och integrerar europeiskt luftförsvar, om bättre koordinering av de långsiktiga insatserna för att stödja Ukrainas försvarsförmåga och reformering av de utrikespolitiska processerna inom EU.

Och alldeles säkert är det förslag som mer konkret kommer att ligga på bordet under de närmaste månaderna.

I dagarna samlas också i Prag EU:s först försvars- och sedan utrikesministrar för mer informella överläggningar.

I media dominerar tankar på att stoppa alla möjligheter för alla ryska medborgare att komma till EU.

Det bör noteras att den samlade ryska oppositionen – och det finns ju en sådan även om dess röster nu kommer från olika huvudstäder i EU – är entydigt mot detta också därför att det ju skulle spela regimens tes om att det inte är Putin eller politiken, utan Ryssland och alla ryssar som omvärldens är emot, i händerna.

Och jag delar den bedömningen. Det är inte känslor som skall styra vår politik.

På bordet ligger också en tanke från den höge representanten Borell om att EU skall starta en träningsmission för den ukrainska försvarsmakten. Det är förvisso viktigt att detta sker, men på ett eller annat sätt måste detta ju koordineras med USA, Storbritannien, Canada och andra viktiga aktörer på detta område.

De informella mötena leder aldrig till beslut, men helt säkert kommer det att finnas behov av att utveckla dessa tankar under de närmaste månaderna.

Det tjeckiska EU- ordförandeskapet detta halvår kommer att prioritera frågorna, och jag kan bara hoppas att samma sak kommer att gälla det svenska ordförandeskap som följer under det kommande året.

Finns det en beredskap för detta?

Just nu pågår valrörelser i Europa inför viktiga val i Sverige 11 september, i Italien 25 september och i Lettland 1 oktober.

Energi och inflation är viktiga frågor i dem alla, kanske just nu mer i Italien än i Sverige. Och den ekonomiska politiken står förvisso inför svåra avvägningar.

Både den svenska kronan och euron har försvagats, vilket bidrar till att ytterligare fördyra importen av energi, och det kommer sannolikt att leda till att centralbankerna ser det som nödvändigt att höja räntorna mera. Signaler från USA pekar ju också entydigt i den riktningen.

Och det är förvisso viktigt att vi inte hamnar i en ny inflationsspiral.

Men medan det i de olika valrörelserna talas åtskilligt om att kompensera konsumenter för ökade energipriser talas det dessvärre mindre om behovet av att spara energi. Höga priser kommer förvisso att driva i den riktningen, och det är också en klimatpolitisk nödvändighet, men lite mer politiskt fokus på att också spara tror jag knappast skulle skada.

För min del blir detta en vecka med besök också det s k Forum Alpbach i de österrikiska Alperna där man bland annat vill att jag skall delta i diskussioner om huruvida en neutralitetspolitik fortfarande kan vara relevant i dagens Europa.

Min åsikt i den frågan är knappast någon hemlighet, men i Österrike med dess speciella historia är detta fortfarande en närmast tabubelagd frågeställning. En del vill dock öppna upp frågan, och det är därför de brett mig komma och tala.

Men åtskilligt annat står också på dagordningen för de utrikespolitiska diskussionerna där.

EU:s diplomatiska ansträngningar lyckades nu få en överenskommelse mellan Serbien och Kosovo som desarmerat den kris som annars var under uppsegling de närmaste dygnen, och som förbättrar rörelsefriheten för såväl serber som albaner i regionen.

Det är bara att gratulera.

Och i tysthet maler de diplomatiska kvarnarna på när det gäller att försöka återställa det nukleära avtalet med Iran. Just nu är det finjusteringar som pågår – de avgörande och viktiga frågeställningarna förefaller att vara klara.

Men att det kan närma sig ett avtal visas inte minst av att de israeliska ansträngningarna att stoppa ett avtal tydligt trappas upp. Hur frånvaron av ett avtal skulle gynna Israels säkerhet förstår jag inte, men de förefaller att ha låst sig i den frågan.

På fronterna i öster fortsätter ställningskriget utan några avgörande framgångar för någon sida.

Positivt är i alla fall att ett 50-tal fartyg nu har kunnat lämna Ukrainas hamnar vid Svarta Havet med livsmedel för världen, liksom att IAEA nu äntligen fått möjlighet att skicka en expertmission till det stora kärnkraftverket ZNPP mitt i stridslinjen.


Om Moskva och Kiev inför 24 augusti, fortsatt osäkerhet Iran och instabilitet på Balkan.

21 augusti 2022

STOCKHOLM: Med denna helg kan det väl dessvärre sägas att sommaren är över. Det var betydande bilköer in till Stockholm denna eftermiddag – verkligheten är på väg tillbaka.

I veckan som kommer – på onsdag för att vara exakt – är det ett halvt år sedan Vladimir Putin inledde sitt krig för att erövra och i grunden bli av med Ukraina.

Och samma dag är det Ukrainas självständighetsdag, som firas på dagen för den självständighetsförklaring som det ukrainska parlamentet beslutade om denna dag för 22 år sedan.

Putins krig har förvisso inte gått som han önskat. Ca 85% av den ryska krigsmakten har varit och är insatt i försöken att underkuva Ukraina, men även om en del uppnåtts är det långt mycket mindre än vad man i Kreml hade utgått från.

De senaste fem veckorna har frontlinjerna i östra och södra Ukraina faktiskt knappt förändrats alls.

Har något förändrats under den senaste tiden är det måhända attacker och explosioner på Krim som rimligen lett till betydande osäkerhet. Rapporter talar om långa köer när ryska turister vill lämna halvön.

Vart detta kommer att leda återstår att se. För Putin är Krim detsamma som Ryssland, och jag skulle inte vilja utesluta att ett uppfattat hot mot Krim leder till att han försöker att trappa upp hotet mot i första hand Ukraina.

Det är en del av bakgrunden till att man under den kommande veckorna – där spänningen med all sannolikhet kommer att öka – sagt att alla statsanställda i Kiev skall arbeta hemifrån.

Hitintills har ju den ukrainska huvudstaden i huvudsak varit förskonad från de raket- och robotattacker som hamrat sönder andra städer. Inga attacker av denna typ har riktats mot centrala byggnader i Kiev.

Och förhoppningsvis kommer det att fortsätta att vara så. Men inför den kommande veckan med 24 augusti är det nog klokt att ta det säkra för det osäkra.

Några parader i Moskva för att fira detta krig blir det med all säkerhet inte, men inte heller i Kiev blir det traditionell militärparad på självständighetsdagen. De militära förbanden behövs vid fronten.

I stället har man nu på paradgatan Khreschatyk ställt upp en parad av sönderskjuta ryska stridsvagnar och stridsfordon.

En liten sådan samling fanns på en annan plats när jag var där strax före sommaren, men nu är det betydligt mycket mer. Förtjusningen i Kreml över detta drag är sannolikt mycket måttlig.

I veckan som gick förväntades lite mer av klarläggande om de EU-förmedlade förhandlingarna mellan Iran och USA, men av detta blev det inte mycket.

Den positiva tolkningen av detta skulle kunna vara att ett visst – om en sjunkande – hopp om en överenskommelse finns. Men som vanligt i sammanhang som dessa ligger djävulen i detaljerna.

Och jag skulle dessvärre tro att man i Vita Huset är orolig för de inrikespolitiska konsekvenserna när det viktiga mellanårsvalet i november nu sakta närmar sig.

Att överläggningarna i Bryssel mellan Kosovo och Serbien inte ledde till något genombrott var däremot föga förvånande.

Och därmed förblir läget i området lite mer spänt än vanligt. Retoriken har trappats upp, men samtidigt fortsätter de diplomatiska ansträngningarna. Serbiens president Vucic har hållit ett mångtydigt tal kring frågorna i dag.

Balkan förblir instabilt. Regeringen i Montenegro kollapsade i dagarna, och i Bosnien är röran inför valet i början av oktober, och den internationella rollen kring detta, betydande även med bosniska mått mätt.

Själv är jag nu åter i Stockholm och förblir i fäderneslandet under den kommande veckan, om än med en utflykt till Halland.


Om kollapsen i Afghanistan och Kremls tolkning, slutbesked om avtalet med Iran och fortsatta samtal mellan Serbien och Kosovo.

14 augusti 2022

VID MEDELHAVET: Efter en kort utflykt till Stockholm under den gångna veckan blir det nu några dagar ytterligare på dessa breddgrader innan basen flyttar norrut igen.

För ett år sedan kollapsade regimen i Afghanistan och talibanernas maktövertagande blev totalt. Veckor av kaotisk evakuering gjorde det möjligt för åtminstone några tusental att fly från det öde som annars hade väntat dem.

Grunden till kollapsen var ju att USA hade förlorat tålamodet med den utdragna konflikten. President Trump hade sagt att de skulle dra sig ur även om det inte gick att få något fredsavtal med talibanerna, och president Biden beslöt att detta skulle vara också hans politik.

Och i och med att detta var signalen från Washington var det ju tämligen klart att talibanerna inte hade något intresse av att förhandla fram något fredsavtal.

Samtidigt hade USA under åren i landet byggt upp en afghansk försvarsmakt som var synnerligen beroende av amerikanskt understöd i en lång rad olika avseenden. Det handlade inte bara om amerikanska soldater eller flygplan, utan i än högre grad amerikanska kontraktsanställda för att klara logistik och underhåll.

Och när allt detta plötsligt försvann var det inte så konstigt att den afghanska försvarsmakten kollapsade. Kollapsen gick dessutom snabbare än vad någon – inklusive talibanerna – hade kunnat föreställa sig.

Landets tillstånd sedan dess är eländigt. I dagarna har kvinnor haft modet att demonstrera på Kabuls gatorna för sina rättigheter, och skingrats av talibaner som skjutit i luften. Löften om att äldre flickor skulle kunna återgå till sin undervisning har svikits när de mer konservativa delarna av talibanerna har dikterat politiken.

Och den humanitära situationen är katastrofal. FN har hjälpprogram i landet, som också Sverige bidrar till finansieringen av, men med en i stort sett kollapsad ekonomi finns det gränser för vad som kan åstadkommas.

När president Biden fattade sitt beslut om att fullfölja president Trumps politik handlade det också om att fokusera den amerikanska politiken på den kommande kinesiska utmaningen. Den signalen var tydlig i ett antal uttalanden.

En plats där denna signal alldeles tydligt uppfattades var Kreml. Den hårdföre säkerhetsrådgivaren Patruchev noterade noggrant och sade sedan offentligt att han hoppades att man också i Ukraina uppfattade signalen.

Tolkningen i Kreml var alldeles tydligt att USA skulle bli så fokuserade på Kina att man inte var beredd att engagera sig alltför hårt på andra områden, och då inte minst Ukraina.

Några veckor tidigare hade president Putin publicerat sin remarkabla essä om Ryssland och Ukraina, och några veckor efter det amerikanska uttåget ur Afghanistan började den ryska militära uppladdningen mot Ukraina.

Jag har svårt att se att det inte finns ett samband. Och mer om också detta kommer i en ny bok av mig som kommer att finnas på bokhandelsdiskarna i början av hösten.

I morgon förväntas så svar från Teheran och Washington om man är beredda att acceptera det slutförslag om återgång till det nukleära avtalet som EU:s förhandlare lagt på bordet, eller om nedräkningen till en ny väpnad konflikt i den regionen kommer att inledas.

Det som länge var det återseende hindret – den amerikanska terrorlistningen av det iranska revolutionsgardet – förefaller nu undanröjt, och nu handlar det om iransk irritation över IAEA:s försök att kartlägga vad landet haft för sig förr.

Att Iran hade ett program för kärnvapen fram till 2003 är ovedersägligt, men detta är någonting som man absolut inte vill vidgå.

Men allt detta handlar mer om historia än om framtid. Är allt annat möjligt att lösa borde inte detta stå i vägen för ett nytt avtal – men oskrivet är bäst.

Mer besvärlig blir det nog senare i veckan när Serbians president Vucic och Kosovos premiärminister Kurti träffas i Bryssel på torsdag för att se om man kan lösa ut de svårigheter som ledde till en hastigt uppflammade gränskris för några veckor sedan.

I grunden handlar det självfallet om Serbiens ihållande vägran att erkänna Kosovo som en självständig stat, men vägen till att få dem att göra det underlättas inte av Kosovos vägran att respektera överenskommelser man tidigare gjort om serberna i Kosovo och deras möjligheter.

Så vi får se om det på torsdag blir möjligt att ta några små steg fram mot lösningar i bägge dessa hänseenden. Jag tror att det är klokt att inte ställa förväntningarna alltför högt.

Från östfronten är det föga nytt av större betydelse.

Ukraina fortsätter att försöka skära av de ryska trupperna väster om Dnjepr från deras underhåll, och Ryssland fortsätter att föra trupper till denna sydvästra front för att kunna möta en möjlig ukrainsk offensiv.

Och jag skulle tro att det kommer att förbli mönstret också under den kommande veckan.


Om vår Nato-process, fronten i öster, krisen kring Taiwan och samtalen i Wien.

07 augusti 2022

VID MEDELHAVET: Från svensk och nordisk utgångspunkt var den gångna veckans viktigaste händelser tveklöst att den amerikanska senaten med röstsiffrorna 95-1 ratificerade fördraget om Finlands och Sveriges anslutning till Nato.

Att röstsiffrorna var så solida var viktigt. Trots en stark polarisering i den amerikanska inrikespolitiken är detta en fråga där enigheten är så gott som totalt.

Majoriteten av Nato:s medlemsstater har nu ratificerat avtalen, och av dem som återstår är det bara Turkiet som nog dessvärre kommer att innebära ett problem.

Men det ligger ett antal månader fram, och det kommer att finnas anledning att återkomma till frågan.

På den östra krigsfronten kan positivt konstaterats att fyra tidigare inspärrade fartyg med vete och majs nu lämnat hamnarna kring Odessa och att ett första nytt fartyg i går kunde anlöpa för att hämta sin last.

Det förefaller som om det ingångna avtalet åtminstone hitintills fungerar. Inte minst är detta viktigt för den lindrigt uttryckt hårt ansatta ukrainska ekonomin.

Den ryska offensiven i Donbas lyckades under juli erövra ytterligare ca 0,02% av Ukrainas territorium, vilket mot bakgrund av den ryska insatsen inte är mycket att skryta med.

Nu förefaller det som om man omdisponerar betydande styrkor till södra Ukraina. Delvis är detta alldeles säkert för att kunna möta en väntad ukrainsk offensiv kring Kherson, men möjligen också för att förbereda en egen offensiv i området.

Trots detta torde den ryska anfallskraften väster om Dnjepr vara påtagligt begränsad. Här förlitar man sig på ständiga raket- och robotattack.

En annan fråga är om de ukrainska stridskrafterna verkligen har möjlighet att bryta igenom med en offensiv i området. De närmste månaderna kommer strategiskt fokus i kriget med all sannolikhet ligga i detta område.

Långsiktigt vill Ryssland alldeles säkert bryta igenom mot Odessa – kortsiktigt vill man till varje pris hålla Kherson.

Annars är det självfallet den nya krisen kring Taiwan som dominerar. Nancy Pelosi:s snabba besök utlöste omfattande kinesiska både militära och diplomatiska motåtgärder. Att Vita Husets entusiasm för besöket var högst begränsad förändrade ingenting i den saken.

Taiwan-frågan är ytterligt både komplex och känslig. Ytterst är den ju en konsekvens av den oavslutade kinesiska inbördeskriget mellan kommunister och nationalister.

Kommunisterna tog över i Peking 1949, och nationalisterna retirerade till Taiwan. Sverige tillhörde de länder – alla i Europa gjorde samma sak – som omedelbart erkände kommunisterna som Kinas legitima regering.

För USA kom det att dröja till 1979, och sedan dess är det en serie av gemensamma uttalanden, med ett påtagligt element av s k konstruktiv oklarhet, som har reglerar förhållandet mellan USA och Taiwan och den s k Ett Kina-politiken.

Att Taiwan är en del av Kina är grundbulten i denna politik. Men om det förr funnits en möjlighet till en fredlig återförening har ju denna successivt minskat i och med att Kina blivit mer auktoritärt och Taiwan stärkt sin demokrati.

Och utvecklingen under det senaste året i Hong Kong har självfallet stärkt misstron på Taiwan mot Peking-regeringens politik.

Så den amerikanska politiken gör en balansgång mellan att stödja Taiwan som en demokrati och en principiell Ett Kina-politik som gör att man inte stöder Taiwan som en självständig stat.

I sak förändrade Nancy Pelosi besök ingenting i den amerikanska politiken, men från Pekings utgångspunkt fruktar man sannolikt en smygande förändring som ju dessutom har att göra med utvecklingen i Taiwan självt.

De militära övningar runt hela Taiwan som Peking nu inletts är vida mer långtgående än någonting som skett tidigare. I mönstret är det inte svårt att se att man vill demonstrera möjligheten att gradvis skära av Taiwans förbindelser med omvärlden.

En regelrätt invasion förefaller knappast sannolik under de närmaste åren – en sådan skulle få mycket allvarliga följder för den globala ekonomin – men Peking har dock åtskilliga möjligheter väl under den tröskeln att ställa till problem. Under de senaste dygnen har trafiken i Taiwans viktiga exporthamnar gått ned med en tredjedel.

Taiwan har framför allt genom sin produktion av halvledare en mycket stor betydelse för den globala ekonomin. Mindre uppmärksammat är kanske att även Kina än så länge är påtagligt beroende av denna. Kina är Taiwans största handelspartner, och 60% av exporten dit utgörs just av halvledare.

Allvarligt är att Peking nu avbrutit samtal och kanaler med USA på en rad områden, bl a när det gäller klimatpolitiken. Hur länge detta kommer att pågå vet ingen, men det torde hur som helst göra det viktigt för EU att upprätthålla den dialogen.

Tidigare talades om ett möjligt möte mellan Joe Biden och Xi Jinping i samband med toppmötet med G20-länderna i Indonesien mot slutet av året. Det mötet har sina utmaningar redan innan, men mycket viktigt blir nu om ett sådant möte kan komma till stånd eller inte.

Från europeisk utgångspunkt är detta självklart en mindre välkommen kris. I Kreml gnuggar man säkert händerna över att USA:s uppmärksamhet nu riktas mot Kina i stället för mot Ryssland, och ger mer än gärna stöd till Peking i dess reaktion.

På närmare håll pågår i dessa dagar i Wien ytterligare ett försök att lösa upp de sista knutarna kring en möjlig återgång till den nukleära avtalet med Iran. EU:s förhandlare har lagt kompromisstexter på bordet, men ju längre tiden går desto tydligare är att det ständigt återkommer nya frågeställningar som måste hanteras.

För min del innebär den kommande veckan ett snabbt besök i Stockholm innan det bär iväg igen.


Om Odessa och vete, dubbel inrikespolitik och Taiwan, NPT-konferens och strategiska kärnvapen framöver.

31 juli 2022

VID MEDELHAVET: Fortfarande sommar – och i det sydligare Europa är det egentligen först nu som sommaren börjar.

I hamnarna i och kring Odessa ligger tio fartyg lastade med vete och väntar på att överenskommelsen i Istanbul skall göra det möjligt för dem att lämna.

Men än är det oklart när det kan ske. Om några dagar – så har det sagts under ett antal dagar.

Längre österut fortsätter de ukrainska förberedelserna för att försöka att återta områdena väster om Dnjepr. Den ena bron över den mäktiga floden efter den andra görs obrukbar. De ryska styrkorna försöker att kompensera med pontonbroar och färjor.

Men veckan som går förstärker intrycket av att trycket verkar att ha gått ur mycket av den ryska offensiven. Inifrån Ryssland kommer fortsatta rapporter om hur man försöker att rekrytera i stort sett vem som helst till nya förband, och det är ett tecken så gott som något på att det börjar bli tunt med mer kvalificerade förband att sätta in.

Och ser man tillbaka på de senaste månaderna är det påfallande hur mycket rotation det varit när det gäller de ryska kommendanterna för olika delar av invasionen. Också det talar sitt tydliga språk.

Men någonting förbereder man säkert. Kanske en ny offensiv mot Kharkiv? Och oroande är ju ett antal robotangrepp den senaste veckan mot Kiev-området.

Annars förskjuts nog åtskilligt av global uppmärksamhet den kommande veckan till Asien och det amerikanska representanthusets talmans Nancy Pelosi resa till olika länder i Ostasien.

Kommer hon att besöka Taiwan eller inte? I så fall blir det den högst rankade besökaren från USA på ett kvarts sekel. Kinas president Xi Jinping har i ett telefonsamtal med Joe Biden varnat för att ”leka med elden”, och denne har heller knappast demonstrerat någon entusiasm över resan.

Situationen är besvärlig. Landar hon i Taipei kan det uppfattas som en eskalation, och i ett sannolikt rätt besvärligt inrikespolitiskt läge kan Xi Jinping kanske inte ha något alternativ till någon reaktion. Landar hon inte i Taipei kommer det att uppfattas som om man gett efter för det hotfulla språket från Peking.

Bakgrunden till resan ligger främst i amerikansk inrikespolitik.

Pelosi kommer med all sannolikhet att förlora sin talmansposition efter kongressvalen senare i höst, och är angelägen om att göra ett avtryck i viktiga frågor innan dess. Och president Biden kan – också med dessa val i åtanke – knappast låta sig framställas som svag i förhållande till Kina.

I Kina är det alldeles tydligt att ekonomin går sämre och att den valda strategin mot covid också fungerar allt sämre, och detta samtidigt som spelet inför höstens viktiga partikongress sannolikt dominerar åtskilligt av det interna spelet.

Det vore underligt om det inte i detta läge fanns de som satte frågetecken för delar av Xi Jinpings politik.

I USA har dock Biden i veckan som gick fått igenom sitt stora paket för att lyfta landet teknologiskt inte minst när det gäller utveckling och tillverkning av halvledare. Inte mindre än ca 55 miljarder dollar går till halvledarindustrin, och till det skall läggas ytterligare ca 170 miljarder dollar som går till forskning och utveckling av olika kritiska högteknologier.

Allt handlar om konkurrensen med Kina. Under veckan rapporterades dock att det förefaller som om Kina lyckats utveckla och tillverka halvledare på nivån 7 nanometer, vilket är någonting som hitintills bara Taiwan och Sydkorea förmått.

Var Europa finns i denna tävlan är en annan fråga. Vi ligger tydligt efter också de ambitioner som EU självt satt upp när det gäller satsningar på forskning och utveckling.

I morgon inleds i New York den s k översynskonferens om det viktiga NPT-fördraget mot spridning av kärnvapen som hålls vart femte år.

Några framsteg av betydelse är knappast att vänta, men konferensen sätter dock ljuset på viktiga frågeställningar.

Försöken att återuppliva det nukleära avtalet med Iran håller sakta på att rinna ut i sanden, och ut detta kommer självfallet ingenting gått att komma. Tvärt om.

Vad som kommer att hända med samtalen om s k strategisk stabilitet mellan USA och Ryssland, och framtiden för det viktiga avtal om begränsning av strategiska kärnvapen som löper ut om fyra år, förefaller att vara helt uppe i luften.

Dessa vapen har ju reducerats med 80-90% i bägge länderna sedan det kalla krigets dagar, men mycket i de avtal som fortfarande gäller och som reglerar detta håller på att undermineras av såväl den politiska som den teknologiska utvecklingen.

Konkurrensen i rymden, och förmågor till cyberoperationer, påverkar situationen allt mer.

Ryssland är mitt uppe i ett skede av betydande modernisering av sina strategiska kärnvapenstyrkor, och USA närmar sig ett motsvarande mycket betydande skede. Riskerna för stabiliteten kan komma att öka.

Och än mer oroande är kanske frågetecknen kring vart Kina är på väg.

Under senare år har man byggt ett mycket stort antal silos sannolikt avsedda för interkontinentala robotar i avlägsna delar av Kina, och skulle avsikten vara att faktiskt fylla dessa med robotar med kärnvapenstridsspetsar äventyras fundamentalt hela det ramverk av strategisk stabilitet som byggs upp mellan främst Washington och Moskva under mer än ett halvt århundrade.

Om detta kommer att diskuteras i New York är väl högst osäkert, men möjligen kan mer analytiskt inriktade observatörer fästa uppmärksamheten på dessa starkt oroande utvecklingar.