För ett år sedan…

30 augusti 2015

STOCKHOLM: Framför mig ligger nu, ovanligt nog, en hel vecka hemma i Stockholm. 

I torsdags hade jag möjlighet till lite olika möten i London, och inte minst med European Council on Foreign Relations för att se lite på agendan för hösten.

Och utrikespolitiskt blir den laddad med flyktingkrisen som allt tydligare och den ryska politiken mot Ukraina också i allt väsentligt oförändrad.

I Storbritannien självt pågår just nu ett val av ny partiledare i Labour, och allt tyder på att partiets medlemmar kommer att välja en gammal vänsterledare att ta hand om partiet.

Att Labours framgångsperiod var när man under Tony Blair rörde sig mot mitten, och att nederlaget i valet tidigare i år också handlade om att dåvarande ledaren Ed Milliband förde partiet för långt till vänster, tycks man alldeles ha förträngt.

Det tycks, av allt att döma, finnas en vänsternostalgisk våg ute bland medlemmarna – lite som när socialdemokraternas medlemmar här jublade över Håkan Juholts inledande retorik.

Men nästan alla som burit ansvar i Labour förr förfasar sig, skriver artiklar och förutspår katastrof. Och i det konservative lägret åser man självfallet det hela med dold och djup tillfredsställelse.

Hur detta kommer att påverka EU-frågans hantering återstår att se. Den sannolikt nye ledaren Jeremy Corbyn förefaller att ha en vacklande inställning i den frågan också.

Men nu är jag således hemma, och kommer så att förbli under nästan tio dagar.

För ett år sedan hade vår valrörelse i Sverige redan kommit en bit på väg.

Anders Borg och jag hade haft en gemensam presskonferens där vi försökte säga att läget i omvärlden i flera avseenden hade förändrats till det sämre, och att vi nu skulle ställas inför betydligt större utmaningar såväl i säkerhets- och utrikes- som i flyktingpolitiken.

Och att detta borde diskuteras i valrörelsen.

Men icke. Många media tyckte att det bara var någon typ av taktiskt tjafs utan riktig relevans. Och fortsatte som om ingenting hade hänt.

Tja. Nu är vi i alla fall där vi är, och brottas med den nya situationen.

Vår ekonomi är tillsammans med den brittiska nog de som går bäst i EU i dag, men i samtalen ute i vårt samhälle är detta inte en fråga, utan där handlar nästan allt nu om invandring och integration.

Och det är att sticka huvudet i sanden att förneka att detta kommer att ställa oss och Europa i övrigt inför betydande utmaningar.

Med en invandring på dessa nivåer ställs krav på att integrationen faktiskt fungerar betydligt mycket bättre än i dag.

Om den fungerar blir invandringen till en betydande fördel för hela vårt samhälle – men om den inte gör det finns faktiskt risken för det motsatta.

Att forma en politik för detta tror jag vare sig socialdemokraterna eller Sverugedemokraterna klarar. 

De förra är för låsta vid sin s k modells stela strukturer för att kunna accepters en mer flexibel ekonomi genuint öppen för det nya, och de senare vill uppenbarligen föra oss ur hela det EU-samarbete som med nödvändighet måste vara en viktig del av lösningen.

Så det måste ankomma på alliansens partier att forma den nya väg för Sverige som den nya situationen kräver. Och det är ju också inom och mellan dess partier som diskussionen nu också inletts.

Det handlar om en av de allra mest avgörande framtidsdebatterna för Sverige.

Vår presskonferens för ett år sedan – i valrörelsens inledning – visade sig alldeles riktig i sina bedömningar. 

 


Kontrasternas dag.

26 augusti 2015

ACCRA: Detta har varit kontrasternas dag här i Ghanas huvudstad.

Tidigt på förmiddagen hanns det med en tur till stadens olika delar, inklusive de fattiga slumområdena kring stranden vid Jamestown med dess klassiska stora kanoter för fiske.

Och på eftermiddagen har vi så träffat olika nätföretag andra nätaktivister i Ghana. 

Av landets ca 25 miljoner invånare är 15 miljoner uppkopplade mot nätet, och även i slummen såg det ut som om de flesta hade mobiltelefoner om än oftast av enklare slag.

Och det illustrerade väl kontrasterna i dagens Afrika. Kvarstående fattigdom i förening med mycket snabb utveckling baserad inte minst på de nya teknologierna.

Våra diskussioner här har ju mycket handlat om hur Afrikas utveckling skall kunna accelerera med hjälp av nätet och det nya företagande det stimulerar och gör möjligt.

Och Ghana befinner sig utan tvekan till de ledande länderna i Afrika i detta avseende.

Men nu går detta vårt möte mot sitt slut. Nästa gång träffas vi i Bangalore i Indien. 

Sent i kväll bär det hemåt. 
Det blir en del möten i London under dagen i morgon, men sedan bär det hem till Stockholm igen. 

 


Utmaningar i Ghana.

25 augusti 2015

ACCRA: Mycket av Accra eller Ghana har det kanske inte blivit sedan jag kom hit i går kväll. 

Diskussionerna med internet-kommissionen har tagit varje minut, men de har i gengäld varit mycket intensiva och viktiga.

De möjligheter nätet i dess olika former innebär för utvecklingsländerna har stått i fokus. 

Och som genom en tillfällighet publicerades i dag också en internationell debattartikel av mig i just detta ämne.

Det rådde tydlighet enighet i våra diskussioner att de 17 olika mål för utvecklingen fram till 2030 som FN:s generalförsamling kommer att anta i september är lite för konventionella och inte fullt ut ser de stora möjligheter som ligger i de nya teknogierna.

Den digitala medvetenheten i de diplomatiska kretsar som förhandlat fram dessa dokument lämnar alldeles uppenbart åtskilligt övrigt att önska.

Men då är det desto viktigare att grupper som den vi företräder gör vad vi kan för att påverka dialogen i olika länder.

Att komma till Afrika är alltid spännande. Här finns problem – men också enorma möjligheter.

Planet från London jag kom med i går passerade rakt över utomordentligt besvärliga områden. Långt under oss låg Kidal i östligaste Mali med områden jag knappt tror att de FN-trupper som ju numera finns i landet har möjlighet att röra sig i.

Men Ghana har haft en stark såväl demokratisk som ekonomisk utveckling under betydande tid.

Nu ter sig dock den ekonomiska bilden lite mer besvärlig. 

Den sittande NDR-regeringen har ansvar för mycket stora offentliga underskott, och detta tillsammans med de vikande råvarupriser som ju påverkat många länder i Afrika har fört in landet i större bekymmer.

Guld, diamanter och kakao är viktiga delar av landets ekonomi. 
En gång kallades detta område för Guldkusten, och t o m Sverige gjorde under en mycket kort period ett försök att etablera handelspositioner här. Danmark kom dock att lyckas bättre
Men nu är det problem som dominerar. Valutan har t ex förlorat ca en fjärdedel av sitt värde under året.

I slutet av nästa år stundar val, och med de ekonomiska svårigheterna påtagliga kommer NDR att utmanas på ett mycket påtagligt sätt av oppositionspartiet NPP. 

I grannlandet Burkina Fasso har ekonomiska svårigheter också lett till politisk oro, men det demokratiska presidentvalet och fredliga maktskiftet i den regionala giganten Nigeria har utan tvekan stärkt den demokratiska utvecklingen i regionen och Afrika i dess helhet.

I morgon förmiddag hoppas vi få möjlighet att se lite mer av Accra innan det blir dags att träffa några av de olika företagare och innovatörer som nu driver landets utveckling framåt.
Och sent i morgon kväll blir det dags att återvända till Europa igen.


Till Afrika och Accra.

24 augusti 2015

LONDON HEATHROW: Efter en helg med diskussioner i Mariehamn och Helsingfors är jag nu på väg till Accra i Ghana för ett möte där tisdag och onsdag med den globala internetkommissionen.

I fokus för vårt möte denna gång kommer nätets betydelse för utvecklingsländerna att vara. 

Och det har sin speciella inför FN:s generalförsamling i september om de nya utvecklingsmålen. 

Att vi valde Accra som plats för vårt möte denna gång har sin grund i att detta är ett av de länder i Afrika där vi nu ser en påtagligt intressant utveckling när det gäller utnyttjande av nätet och utvecklingen av olika nya nätföretag.

Jag ser fram mot våra diskussioner och inte minst de olika möten med olika entrepenörer vi planerat. 

I programmet ingår också möten med Ghanas regering och inte minst dess utrikesminister som jag ju träffat ett antal gånger tidigare.

Så det blir nu ett antal timmars flygning nere till västra Afrikas kust alldeles norr om ekvatorn.

Nyheterna förmedlar en betydande nervositet på världens finansiella marknader. Ofta är det så mot slutet av sommaren, men det som nu påverkar är osäkerheten om utvecklingen i den kinesiska ekonomin.

Och den osäkerheten har betydande effekter även i övrigt. 

Alla råvarumarknaden har nu hänt neråt – under lång tid var det ju den kinesiska ekonomins växande aptit som drev den – och speciellt bör noteras att oljepriset just nu ligger strax under 44 dollar per far. 

I Berlin träffar Ukrainas president Poroshenko i dag förbundskansler Merkel och president Hollande. 

Och det är i alla fall min bedömning att det mötet skall resultera i tryck främst på Kreml att verkligen respektera ingångna avtal om vapenvila och vara berett till i genuin mening fria val också i de enklaver man satt upp i östra Ukraina.

När jag i kväll landar i Accra kanske vi kommer att veta mer om hur det gått.


Mariehamn, Helsingfors och Accra.

23 augusti 2015

MARIEHAMN: Efter några dagar hemma är det nu några dagar på mer redande fot som gäller för mig.

Och först har det burit iväg hit till Finland.

Åland är så nära och så lite utland som man kan komma från Stockholm, och det blev en vacker båtfärd genom en solig skärgård hit i går. 

Det går snabbt från det att man lämnar Söderarms fyr bakom sig till dess att man kommer in till Mariehamns angöring.

Historien här är fascinerande och lärorik. 

I Mariehamn kan den uppmärksamme fortfarande se spåren efter tiden då societén i St Petersburg kom hit för att vila upp, och i bokhandeln köpte jag en ny bok om den stora ryska fästning Bomarsund som ju britternas och fransmännens fartyg sköt sönder och samman under Krim-kriget. 

Och den flottstyrkan var också baserade i svenska Fårösund.

Efter Krim-kriget lades ju grunden till den demilitarisering som också dagens ålänningar fäster betydande vikt vid, även om det inte minst under första världskriget kom en tid av nya omfattande ryska befästningar.

Uttrycket att Åland då var som en pistol riktad mot Sveriges hjärta brukar tillskrivas bl a Hjalmar Branting, som hade ett starkt engagemang i Ålands framtid.

I går var det 150 år sedan Julius Sundblom föddes, och det firades med möten och sång i centrala Mariehamn. 

Han var gestalten som ledde ansträngningarna att göra Åland till en del av Sverige när Finland blev självständigt – att det då var det som så gott som alla här ville är det nog ingen tvekan om – men kom sedan att fortsätta som ledande personlighet när ögruppens autonomi etablerades efter det viktiga avgörandet i Nationernas Förbund om tillhörigheten till Finland.

Och den autonomi man har är närmast unik i dagens Europa. 

Den egna flaggan vajar stolt varthelst man skådar, och efter den finska flaggan får man leta noga. Egna bilskyltar, egna frimärken och egen toppdomän på internet markerar detta ytterligare. 

Och autonomin fungerar, och det talades i mycket uppskattande ordalag om besöket som Finlands president Sauli Niinistö nyligen hade avlagt.

Som andra mer eller mindre liknande regioner i Europa har man en mycket god ekonomisk utveckling. 

Företagsamheten frodas, antalet miljardärer är betydande och inte minst vårdas och utvecklas traditionen inom sjöfart. Den imponerande barken Pommern ligger som symbol och museum i hamnen där de stora färjorna till Sverige och det övriga Finland trängs.

Av den bekymmersamma ekonomiska utvecklingen i dagens Finland märks här föga.

En viss debattfnurra uppstod under sommaren kring försvaret av Åland, som ju trots demilitarisering är ett självklart åtagande för Finlands försvarsmakt. Men efter några kanske mindre briljanta inlägg, där det gavs bidrag också från svenskt håll, lade sig klokt nog den debatten.

Härifrån fortsätter jag senare i dag i riktning Helsingfors där det under de mer informella former som utmärker den nordiska sensommaren blir anledning att diskutera ekonomi, säkerhetspolitik och relationerna mellan Sverige och Finland.

Om det just nu går bra för Sveriges ekonomi kan samma sak dessvärre inte sägas om Finlands. Den nya regering som tillträdde tidigare i år har en viktig uppgift att drivs igenom de strukturella reformer som är en nödvändighet.

Inte minst den studie som Anders Borg gjorde för den tidigare finska regeringen visar det med all önskvärd tydlighet.

Och efter kvällens diskussioner i Helsingfors fortsätter jag i morgon så till Accra i Ghana för möte där under tisdag och onsdag med Global Commission on Internet Governance.

 


Om Egon Bahr.

20 augusti 2015

STOCKHOLM: Det är inte utan viss sorg jag tar del av nyheten om att Egon Bahr avlidit.

Han blev 90 år, var väl, föga förvånande, lite skröplig mot slutet, men höll fast vid åtskilliga av sina övertygelser.

När jag var på en kvällsdiskussion i Berlin om Ukraina och Ryssland för mindre än ett år sedan dök han upp och presenterade med visst emfas sina teser. 

Vi var, försiktigt uttryckt, inte riktigt på samma linje. Men vi hade i alla fall ett vänligt litet samtal när vi stöte samman i ett helt annat sammanhang några månader senare.

Han var, i genuin mening, en strategisk tänkare. 
Och han var, i genuin mening, en tysk nationalist.

Han hade en genuin skepsis mot att den dåvarande västtyska republiken lierade sig för hårt med USA, och även om han kom att bli den som i teori och praktik verkade tydligast för dialog både med dåvarande DDR och Sovjet fanns det “gesamtdeutsche” perspektivet alltid där.
I grunden skulle jag nog säga att det alltid var det som var det drivande.

Avspänning med Sovjet, och distansen till USA, handlade i grunden om att bevara möjligheten av någon form av tysk återförening, om än knappast i den version som Helmuth Kohl senare så framgångsrikt kom att förverkliga den.

Senare blev han en tydlig motståndare till Nato:s utvidgning inte minst med de baltiska staterna, och när Moskva inledde sin aggression mot Ukraina var han en av de ledande s k Putin-versteher i den tyska debatten.

Hans strategiska vision var ett Europa där ett starkt Tyskland och ett starkt Ryssland dominerade i alla fall alla de delar av Europa som låg däremellan. 

Som strategisk tanke var den knappast ny, snarare tvärt om, och i grunden skall vi alla känna en tacksamhet över att utvecklingen kom att gå en annan väg.

Men han stod upp för sin vision och sina tankar. Och var också i dessa avseende en intressant person.


Vart syntar nya ryska anfall?

19 augusti 2015

STOCKHOLM: Tillbaka i en solig och angenäm huvudstad. Skolstart, och landet börjar så småningom komma igång efter sommaren. 

Min början var med sedvanlig middag i regi av det svensk-amerikanska handelskammaren i New York. Före 2006 tillhörde jag dess rätt omfattande styrelse, och sedan dess har de haft vänligheten att bjuda också mig på dessa middagar.

Och självfallet blev det diskussioner såväl om svensk och amerikansk ekonomi som om vad som utspelar sig i den amerikanska politiken inför 2016.

I dag har OSCE haft möte med sitt s k permanenta råd i Wien och fått en rapport om hur de Kreml-stödda separatisterna i östra Ukraina i tilltagande grad saboterar och begränsar OSCE-observatörernas arbete där.

Och det kommer samtidigt som vi ser en betydande upptrappning av olika stridsaktiviteter från den ryska sidan. 

Det är alldeles uppenbart att man inte respekterar den vapenvila som det ju finns flera överenskommelser om.

Vad som är syftet med detta kan man bara spekulera om. 

Min tes är att man vill sträva efter att tvinga Kiev in i en ny politisk överenskommelse än mindre förmånlig än den som ju fick beteckningen Minsk2, och som den ryska sidan inte heller respekterar.

Jag ser att utrikesminister Lavrov nu i olika uttalanden säger att Kiev nu måste sätta sig ner med separatisterna och komma överens.

Jo, det är förvisso dit man strävar. 

De väpnade marionetterna skall accepteras i det ukrainska politiska systemet, och genom konstitutionella förändringar sedan ges en vetoposition i detta. Därmed skall varje västligt steg av Ukraina kunna blockeras de facto av Moskva.

Och till bilden hör ju att Moskva strävar efter att säga att de minsann inte har någonting med konflikten att göra, utan att det är en konflikt inom Ukraina som bara kan lösas genom den typ av arrangemang man anger.

Sanningen är, som bekant, att dessa två s k folkrepubliker inte skulle överleva länge om Rysslands aktiva militära, ekonomiska och politiska stöd upphörde. 

De skulle kollapsa. Och det vet man i Moskva bättre än kanske någon annanstans.

Det var ju för snart exakt ett år sedan som president Putin tvingades skicka in reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina för att förhindra den kollaps som då hotade.

På måndag nästa vecka åker president Poroshenko till Berlin för att där träffa förbundskansler Merkel och president Hollande, och några dagar senare är han i Bryssel för diskussioner med EU-ledningen där.

Då är det viktigt att man fokuserar på tydliga och raka krav på Moskva att se till att det som överenskommits också respekteras. 
Och på det stöd EU och andra kan ge Ukraina i denna situation.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 655 andra följare