Nu till Minsk.

31 mars 2015

WARSZAWA: Sitter på flygplatsen här och väntar på anknytningen till Minsk.

Gårdagen och speciellt dess kväll blev fascinerande med såväl det mer offentliga samtalet med Mikael Chordokovsky som den mer privata middag som följde intill tämligen sent på kvällen.

Efter ett decennium i den ryska fängelsearkipelagen är han en man som reflekterar åtskilligt över sitt land och dess framtid.

Medan de allra flesta ryssar jag träffar i dessa dagar målar en mycket mörk bild av tillståndet och de omedelbara utsikterna tar Chordokovsky det lite längre perspektivet och landar i att det finns ljus i slutet av tunneln.

Men, som han sade, vi bör nog leva hälsosamt för att vara säkra på att få uppleva det.

Om vi sedan levde upp till den devisen är väl en mer osäker fråga.

Nu befinner jag mig i alla fall på väg till Minsk för ett kort besök i det kanske minst kända av länderna i vårt närområde. 

Mina kollegor i gruppen från ECFR har varit där och fört olika samtal sedan i går kväll, och för mig blir det att plocka upp deras intryck innan vi fortsätter olika samtal under eftermiddagen och kvällen. 

Någon avgörande förändring i landets auktoritära politiska system är nog dessvärre inte att vänta under den allra närmaste tiden. Utgången av höstens presidentval kommer knappast att bli någon nagelbitare.

Men landet kämpar med tydliga ekonomiska problem. 

Ett icke reformerad ekonomi skapar ett allt tyngre beroende av olika typer av subsidier från Moskva, och det samtidigt som krisen i Ukraina och den ryska revisionismen leder till att man tydligare vill markera att man företräder en egen linje och inte alltid går i de förberedda ledbanden.

Man är förvisso med i den s k Euroasiatiska unionen, men fungerar gör den näppeligen, och tillsammans med Astana är det tydligt att Minsk försöker bromsa Moskvas ambitioner att ge unionen mer politiska funktioner och möjligheter.

En försiktig och begränsad uppmjukning av relationerna till EU är en viktig del av denna bild, liksom olika tydligare markeringar av olika delar av Vitrysslands egen och självständiga identitet.

Och det är ett land med en historia annorlunda än Rysslands.

Gemensamt har man inte minst förstörelse och lidandet under andra världskriget, som kom att drabba det dåvarande sovjetiska republiken mycket hårt.

Men längre tillbaka i tiden tillhörde de område som i dag är Vitryssland snarare den litauiska och polska kulturkretsen. Det var först mot slutet av 1700-talet som det ryska imperiet som ett resultat av den andra delningen av Polen kom i besittning av dessa territoriet.

Och Vilnius är den huvudstad som ligger Minsk farligt närmast i geografiska hänseende. 

Jag skall kontrollera statistiken, men jag vill minnas att Vityssland brukade vara det land som hade flest Schengen-viseringar till EU per invånare än något annat. I mycket hög grad handlar det om att åka till Vilnius.

Men om allt detta kommer jag att veta mera efter besöket – nu går strax planet.


Om Sverige och FN:s säkerhetsråd och allt detta.

30 mars 2015

STOCKHOLM: Jag hörde att Margot Wallström i Agenda i går förkunnande att bl a jag nu skulle bli vad som kallas hedersambassadör för vår kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

Och ett antal journalister har, naturligt nog, hört för sig till mig om detta.

Kandidaturen till säkerhetsrådet lanserades mer offentligt av alliansregeringen i samarbete med de övriga nordiska länderna, och åtnjuter naturligen ett brett politiskt stöd.

Då anklagades jag ofta av företrädare för den dåvarande oppositionen för att inte ha full entusiasm för detta.

Och bakgrunden var att jag inte nödvändigtvis såg detta som den mest centrala och över allt annat dominerande frågan för Sveriges utrikespolitik under de kommande åren. 

Erfarenheten både som FN-sändebud och utrikesminister har trots allt gett en del insikter.

Till detta kom att jag tyckte att det blev olyckligt att vi hamnat i en situation där tre EU-länder slåss mot varandra för två platser. 

Jag hade föredragit att vi kunde ha gjort som andra regionala grupperingar i världen gör, nämligen att komma överens om vilka länder som skall sitta på de platser som gäller för regionen i fråga. 

Att lägga utrikespolitisk energi på att konkurrera med utrikespolitiska vänner tycker jag i grunden bör undvikas, och förr eller senare hoppas jag att också Sverige skall medverka till att vi får en ordning där det kan undvikas.

För mig var det i den situation som uppkom naturligt att gå fram med denna kandidatur stödd av de övriga nordiska länderna, samtidigt som utrikespolitikens tyngdpunkt fortfarande låg kvar på att bygga ett fredligare Europa och en starkare samlad europeisk röst i de avgörande globala frågorna.

Även om det måhända inte är förenligt med äldre svenska föreställningar är detta faktiskt den bästa vägen att påverka också globalt. 

Ett isolerat svenskt agerande blir lätt väldigt ensamt, och riskerar att förlora all relevans med möjligt bortseende från en möjlig inrikespolitisk sådan.

Just nu är det Litauen och Spanien som sitter på de roterande platser i säkerhetsrådet som således Italien, Nederländerna och Sverige konkurrerar om.

Och Litauen –  med stark europeisk profil på sin utrikespolitik – valdes alldeles säkert in också därför att det finns ca 60 medlemsstater som aldrig suttit i säkerhetsrådet, och det upplevs av många som naturligt att också dessa skall få möjligheten.

Efter först Islands och därefter Finlands misslyckande med sina nordiska kandidaturer kunde vi nog konstatera att det finns en viss skepsis mot de nordiska ländernas tendens att tycka att de har en självklar rätt att ta mycket plats i FN:s arbete. Inte sällan fick vi höra att vi ibland upplevdes som mästrande och självupptagna.

Också dessa insikter, inte alldeles lätta för alla ens i Sverige att acceptera, tyckte jag att det var viktigt att vi tog till oss.

Det inflytande man har under en kort mandatperiod i säkerhetsrådet kan självfallet diskuteras. 

Jag fick en rätt god insikt i de inre delarna av säkerhetsrådets arbete under mina FN-uppdrag med Balkan, och såg då hur så gott som allt handlade om spelet mellan de fem permanenta medlemmarna. Det är lätt att bli bara statist i de storas spel.

Därmed inte sagt att det inte har ett utrikespolitiskt värde att då och då också sitta i FN:s säkerhetsråd. Det har det alldeles självklart. Det är därför vi kandidarer, och det är därför denna kandidatur också har mitt stöd.

Men det är viktigt med perspektiv också på detta, liksom med prioriteringar i utrikespolitiken.

För mig förblir det också en princip att inte som f d utrikesminister kritisera eller rescensera min efteträdare. Vi har en parlamentarisk opposition. Och det är också självklart för mig att ställa upp och ge hjälp i frågor där det råder bred enighet. 

När utrikespolitiken är som starkaste är den nationell.

Sedan bör väl också för protokollet sägas att det kanske inte var helt lyckligt att utannonsera enbart de tre namn som nu utannonserades. Kvinnor saknas helt, och även vad gäller balansen i övrigt kan man ha synpunkter.


Riyadh, Minsk och Kiev

29 mars 2015

STOCKHOLM: Att sommartiden infinn sig i dag på morgonen var ju utomordentligt välkommet, men budskapet verkade denna helg inte riktigt ha trängt fram till de makter som möljligen har ansvar för vädret.

Men det är, har vi alla lärt oss, sådant som man får leva med.

Den mer omedelbara och ytliga krisen mellan Sverige och Saudiarabien förefaller nu att vara överstånden i och med att man där accepterat vad man valt att beskriva som en ursäkt från Sveriges regering.

Det närmare innehållet i framför allt statsministerns brev är inte känt, men det är nog ett högst rimligt antagande att det har såväl ett annat tonläge som ett annat innehåll än en del tidigare uttalanden i denna fråga.

Och tydligen var det tillräckligt för att Riyadh skulle finna det möjligt att med sin optik se det som en ursäkt.

Förhoppningsvis kan vi därmed återgå till vad vi var, nämligen en möjlighet till dialog och samarbete i olika frågor.

Att det finns de där vi skiljer oss åt är alldeles tydligt och knappast någon nyhet, men kanske har det genom de senaste veckornas tumult blivit tydligt att det finns också andra intressen.

Vart det lider kommer det kanske att vara möjligt att öppet redovisa allt som hänt och sagts i denna kris, men det skulle jag tro kommer att ta ett tag.

Den del av krisen som jag nu hoppas också är avvecklad är stoppet för viseringar av svenska affärsmän. Jag utgår från att så är fallet.

Denna helgs allra viktigaste dramatik är dock den som just nu utvecklas i Lausanne i samband med att man nu är bara timmar från den stupstock man satt för de nukleära samtalen med Iran.

Allt tyder på att man är mycket nära en uppgörelse, men nära skjuter ingen hare, och den sista distansen i överläggningar som dessa brukar alltid bjuda på dramatik.

Men det vore ett allvarligt misslyckande för alla inblandade om man inte lyckades att överbrygga de sista hindren.

Kringatmosfären lämnar förvisso en del övrigt att önska.

Yemen:s till Ryiadh utlokaliserade premiärminister, som i och för sig hade avgått för ett tag sedan, beskriver de s k Houti-rebeller som tagit makten i Sanaa som föga mer än iranska agenter. Och från Tel Aviv förklarar premiärminister Netanyahu att det avtal man möjligen närmar sig är värre än vad han hade anat.

Men samtidigt förefaller det tydligt att de bägge presidenterna i Washington och Teheran satsat betydande kraft på att, trots det motstånd de möter, verkligen få en överenskommelse till stånd.

Inom ett dygn eller så får vi närmare besked.

Då vet vi också mer om utfallet av det viktiga presidentvalet i Nigeria. Valförfarandet fick ju utsträckas till denna dag p g a tekniska brister i systemet.

Men såväl resultatet som reaktioner på det kommer att vara viktigt.

För min del blir det nu en lite mer resande period.

Men i morgon är jag i alla fall kvar här i Stockholm framför allt för en offentlig diskussion på kulturhuset om Ryssland med Mikkhail Khodorkovski.

Det var han som insisterade på att han ville ha det offentliga samtalet med mig.

Från och till har vi ju haft kontakt genom åren – med tydligt undantag för det decennium då han satt fängslad.

På tisdag blir det mera österled när jag åker med en grupp från European Council on Foreign Relations på en resa först till Minsk i Vitryssland och sedan till Kiev i Ukraina.

I Minsk har jag av lätt insedda skäl inte varit på decennier. Som utrikesminister var det närmast omöjligt.

Det är presidentval där i höst, och det finns skäl att i denna nya europeiska situation få en lite bättre bild av olika stämningar i detta ju tydligt auktoritärt men inte nödvändigtvis Kreml-entusiastiskt styrda samhälle.

Från Minsk fortsätter vi till Kiev, och där kommer jag att vara för olika samtal till arla på långfredagens morgon. Att det finns åtskilligt att samtala kring behöver knappast påpekas särskilt.

Sedan blir det faktiskt påsk och några dagar i Tabiano i norra Italien.

Dit har i alla fall våren kommit – och det med besked. Jag ser att prognosen för i morgon är 22 grader och strålande sol.


Och nu Yemen i fokus.

26 mars 2015

BRYSSEL: Efter några produktiva dagar hemma är jag nu som hastigast tillbaka här i Bryssel.

Närmast ligger att deltaga i en diskussion som ECFR har om våra relationer i olika avseenden till det snabbt växande Asien.

En del av detta kom vi ju att diskutera också under Brussels Forum här under den föregående helgen, men ämnet är viktigt och tenderar ju dessvärre att komma lite i skuggan av de mer omedelbara utmaningar vi står inför med Rysslands revisionism och de successiva sammanbrotten i söder.

Och bland de olika satsningar som ECFR gjort och gör tillhör den om Asien en av de framgångsrikaste.

Den mera omedelbara uppmärksamheten nu ligger annars på den av Saudiarabien ledda interventionen till stöd för Yemens legitime president. 

Frammarschen för Houti-rebellerna, med stark förankring i landets nordligare delar och sedan i september med huvudstaden Sanaa under sin kontroll, har självklart setts med den allra största oro inte minst i Riyadh men också i regionen i övrigt.

Här ses mycket i perspektivet av motsättningen till Iran, och att Houti företräder en version av shia ger omedelbart frågan denna dimension. 

När jag i höstas råkade träffa Yemens utrikesminister var han dock snarare angelägen att tona ner den delen av den interna konflikt som ju har djupa rötter och i olika versioner pågått under en lång tid.

Någon ensidig militär lösning finns knappast, och sannolikt skall de flyganfall som nu genomförts av en bred koalition med stöd av också USA snarast ses som en mycket allvarlig varning. 

Ett totalt maktövertagande av Houti är man inte beredd att acceptera, och det förefaller heller inte sannolikt att ett sådant temporärt eller framför allt varaktigt skulle vara möjligt. 

En återgång måste ske till de samtal och ansträngningar att få till stånd en överenskommelse om landets politiska styre som ju kröntes ned framgång 2013 men som nu således fallit samman totalt.

Och en sådan överenskommelse måste självfallet fullt ut inkludera alla de ledande grupperingarna i landet.

Om EU kan spela en roll i dessa ansträngningar är svårt att bedöma i dagsläget, men uteslutet är det inte. 

GCC-staterna är viktiga aktörer med Washington och London som stöd, men det kan komma att behövas insatser av också stater som Oman med de bättre förbindelser till Iran som man har.

Yemen är ett land som snabbt befolkning och en tydligt försvinnande ekonomisk bas om man ser till den oljeproduktion som hitintills genererat i alla fall vissa intäkter. Också en så avgörande resurs som färskvatten håller på att bli en påtaglig bristvara i landet.

Här har klassiska Al Qaeda länge haft en av sina uthålligaste och farligaste operationer – AQAP – och USA har också haft specialstyrkor på plats i landet för att bekämpa dem, med insatser också från den amerikanska basen i Djibouti inte långt därifrån.

Hur detta nu kommer att utvecklas återstår att se. 

Houti är än mer bestämda i sitt motstånd mot Al Qaeda, och har varit aktivt engagerade i kampen mot dem i landet. 

Men ett sönderfallande och stridande Yemen ger självfallet såväl Al Qaeda som Daesh, som ju tog på sig ansvaret för självmordsattackerna mot moskéer i Sanaa nyligen, ökade möjligheter.

Och till den oro som detta leder till skall självfallet läggas oron för säkerheten i det tränga Bab-el-Mandeb sundet in till Röda Havet. 

Blir det osäkert där drabbas omedelbart Suez-kanalen, och med den en synnerligen viktig inkomstkälla för Egypten.

Det är således många intressen som löper samman i de strider och det sammanbrott vi nu ser i Yemen. EU kan inte bara vara en åskådare.


Viktigt i Nigeria.

24 mars 2015

STOCKHOLM: Tack och lov har solen nu återvänt efter helgens plågsamma återgång till vinterliknande väder. Och kommande helg skall vi ju också ställa om till sommartid.

Till helgen är det – föga uppmärksammat i våra media – mycket viktigt presidentval i Nigeria. 

Efter det att man räknat noggrannare förra året är Nigeria nu Afrikas största ekonomi. Tidigare var det med självklarhet Sydafrika som innehade den positionen.

Och den ekonomiska expansionen i landet skall ju självklart läggas dess dramatiska demografiska utveckling. 

I dag har Nigeria ca 170 miljoner invånare, men kring 2050 tror FN:s demografer att den siffran kommer att ligga obetydligt under 500 miljoner, och sträcker man ut prognoserna ytterligare blir Nigeria världens tredje folkrikaste nation efter Indien och Kina.

Att det stora landet har sina problem är bekant. 

För påfallande länge sedan fanns kriget med ett Biafra som försökte bryta si ut. Mer i närtid har vi sett striderna i det oljerika och viktiga Niger-deltat som dock lett till överenskommelser och amnestier. Men nu är det den brutala Boko Haram i det muslimskt dominerade norra Nigeria som är den främsta utmaningen.

Men trots detta uppvisar landet en påfallande och imponerande ekonomisk dynamik. Jag slogs ofta av hur nigerianska företagare expanderar sin närvaro i Afrika i dess helhet, och det tror jag att vi kommer att få se mera av under kommande år.

Presidentvalet nu skulle egentligen ha hållits tidigare i år, men sköts upp med hänvisning till just säkerhetsläget i norr.

Tidigare presidentval sedan civilt styre återinfördes 1999 har alltid vunnits av partiet PDP, och senast när nuvarande presidenten Goodluck Jonathan med marginal vann valet 2011.

Men nu är det annorlunda.

I ett land där olja svarar för 75% av exporten och 75% av statsinkomsterna är det självklart att de senaste månadernas utveckling på den marknaden innebär betydande bekymmer.

Men till detta kommer att den tidigare splittrade oppositionen nu enats, och att det finns en högst reell möjlighet att dess kandidat Muhammedu Buhari faktiskt får flest röster. Han har försökt tre gånger förr.

Nu mobiliseras för högtryck inför valet, och farhågor finns för att ett resultat som är jämnt eller kan ifrågasättas kommer att utlösa spänningar eller t o m våld. Upplopp efter det senaste presidentvalet ledde till att ca 800 personer förlorade livet.

Mycket står på spel, inte bara för Nigeria utan för Afrika. 

Ett öppet, fritt och rättvist val med ett resultat som accepterades av alla i detta allt viktigare afrikanska land vore en framgång för kontinenten i dess helhet.


Brussels Forum nummer 10.

22 mars 2015

BRYSSEL: Det var lite mer än ett decennium sedan vi var några stycken som diskuterade om det inte skulle behövas ett årligt forum i Bryssel för att i en transatlantisk milö diskutera gemensamma utmaningar.

Sagt och gjort. 

German Marshall Fund med Ron Asmus tog tag i det hela, det första mötet blev ett faktum, och nu har således det tionde av dessa möten gått av stapeln.

Tyvärr gick dock Ron Asmus bort efter några år.

Numera ca 400 deltagare och ett program av diskussioner som sträcker sig över vida spektra. Och inte minst informella diskussioner.

Att sammanfatta en helg som denna är knappast möjligt.

För min del blev det mer diskussioner om olika aspekter på våra relationer med Asien, men också alldeles självklart om säkerhetsfrågor i Nordeuropa och utvecklingen i Ryssland.

En fråga som plötsligt blossat upp på dagordningen är det kinesiska initiativet att sätta upp en ny stor utvecklingsbank för investeringar i infrastruktur i Asien.

I Washington har förslaget mötts med betydande skepsis. Det finns, menar man, allvarliga frågetecken kring såväl styrelseformer för den nya banken som vilka krav i form av miljö och annat som kommer att finnas i den nya bankens politik.

Men bakom detta finns självfallet misstanken att banken kommer att bli ett instrument för mer alla kinesisk politik och strävan.

Därför var det lite överraskande när London plötsligt beslutade att ansluta sig, och därefter dröjde det inte mer än 72 timmar innan det kom samma besked från Berlin, Paris och Rom.

Sedan dess har också Luxembourg och Schweiz i Europa anslutit sig till denna skara. 

Förtjusningen i Washington över dessa snabba besked har varit mycket begränsade, men i dag på morgonen såg jag dock att IMF:s chef Christine Lagarde kom ut och välkomnade den nya banken AIIB.

Intressant att se blir hur Korea och Japan kommer att förhålla sig. 

Mitt tips skulle vara att Seoul kommer att vara med, men var Tokyo hamnar i frågan är lite svårare att förutse. Skepsisen där är uppenbarligen betydande.

Hur som helst har det inträffade visat på vikten av en bättre strategisk dialog över Atlanten också i frågor som rör utvecklingen i Asien. 

Det var en tydlig slutsats av våra diskussioner i denna fråga i Bryssel under helgen. 

Utvecklingen i Kina är betydelsefull från många aspekter. Jag tror att vi har anledning att mer uppmärksamma det initiativ om en s k ny sidenväg som lanserats i Peking, och som nu omtalas som ”one Belt and one Road”.

Och med detta avses dels infrastrukturen för maritima kommunikationer mellan Kina och Europa och dels motsvarande infrastruktur för kommunikationer över land. 

Från kinesisk sida talar man om investeringar i dessa på 40 miljarder dollar under de kommande åren, och till det skall så läggas de investeringar av relevans för dessa projekt som kan komma från nya AIIB.

Att det är mycket politik i detta är uppenbart. 

Det är lätt att se betydelsen av nya infrastruktur från västligaste delen av Kina ner genom Centralasien och Afghanistan till Indiska Oceanen. Liksom av väg- och järnvägsinvesteringar genom Centralasien till t ex hamnarna vid Östersjön.

Hör borde Sverige ha ett starkt intresse av att vara med. 

På samma sätt som vad gäller Saudiarabien handlar det förvisso ofta om länder som inte kan betecknas som föredömen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, men en långsiktig modernisering borde leda till en långsiktig möjlighet till förbättring också i dessa avseenden.

Jag ser att statsminister Löfven tänker följa företrädaren Fredrik Reinfeldts exempel och åka till den årliga stora Badao-konferensen på Hainan i södra Kina. 

Det borde vara ett utmärkt tillfälle att slå ett slag gör våra intressen i detta sammanhang. 

Utfallet av mötet med Europeiska Rådet blev ju bättre än väntat när det gäller den viktiga politiken gentemot Ryssland.

Något formellt beslut om att redan nu förlänga de viktigaste sanktionerna fattades inte, men i stället gjordes ett politiskt uttalande som sade att dessa var knutna till den fullständiga implementeringen av Minsk-avtalet, och att en sådan ju förväntades ske till slutet av året.

Och därmed har man de facto förlängt de avgörande sanktionerna i alla fall till årsskiftet. 

Om det blir något fullständigt genomförande av Minsk-avtalet tills dess återstår ju att se – jag skulle själv inte satsa några alltför stora belopp på den saken. 

Det grekiska dramat går vidare under veckan, med inte minst ett officiellt besök av den grekiska premiärministern i Berlin i morgon. 

Men gradvis har skepsisen gentemot den grekiska vänsterregeringens såväl vilja som förmåga att ta tag i landets ekonomiska problem växt hos de övriga 18 länderna i Euro-zonen.

Till det som just är intressant att följa hör självfallet också utgången av dagens lokalval i Frankrike och regionvalet i Andalusien i Spanien.

Jag återvänder nu hem till Stockholm för ett antal dagar av arbete hemma. 

Min nästa utlandsresa blir först på torsdag, och går då föga förvånande till Bryssel och därefter Luxembourg.


Kriser med och i Mellersta Östern.

20 mars 2015

BRYSSEL: Efter att ha tagit det påtagligt arla morgonplanet från Bromma har jag nu anlänt hit i akt och mening att på sedvanligt sätt deltaga i årliga stora Brussels Forum.

Det blir diskussioner och informella samtal om åtskilligt, och jag står i år i det officiella programmet för att dels diskutera Europas roll i dynamiken i Östasien och dels säkerhetsfrågor i det vidare Östersjö-området.

Hemma i Stockholm är det alldeles självklart den eskalerande konflikten mellan Sverige å den ena och Saudiarabien och arabvärlden å den andra som dominerar. 

Och det med all rätt.

Redan innan man hade lyckats att förvandla detta till den allvarliga kris den i dag är skrev jag på denna plats utförligt om innebörden av det militära samförståndsavtalet med Saudiarabien och betydelsen av att den frågan hanterades på ett korrekt sätt.

Så blev det, som bekant, inte – för att uttrycka saken försiktigt.

Och nu är vi där vi är. 

Jag har absolut ingen anledning att strö salt i såren – det handlar om en kris som skadar Sverige och där såväl det utrikespolitiska som ekonomiska priset riskerar att bli betydande.

Ingen kan glädjas över detta.

Sveriges utrikespolitiska möjligheter i denna region kommer nu att vara tämligen begränsad. Och jag har redan tidigare varnat för att underskatta de ekonomiska konsekvenserna för export och företagande.

Fokus för vår politik i regionen kommer nu med nödvändighet att ligga på att försöka att begränsa skadeverkningarna på sikt av den kris som vi just nu är mitt uppe i. 

Och de ansträngningarna har vi alla en skyldighet att försöka att medverka i.

Att säga att regionens framtid underlättats av resultatet av parlamentsvalet i Israel i tisdags vore nog inte korrekt. 

Motsatsen tror jag dessvärre snarare kommer att bli fallet.

Premiärminister Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti klarade sig genom en cynisk slutoffensiv som spelade hårt på rädsla och fördomar, också riktad mot det egna landets palestinska befolkning.

Rakt på sak sade han också att han skulle göra vad han kunde för att motverka bildandet av en palestinsk stat och därmed förverkligandet av den fredslösning som så gott som hela världen i övrigt stöder.

Enda undantaget är väl Iran, som säger att man vill ha en stat som omfattar alla som bor och lever i området, även om man kvalificerar med att säga att man är beredd att acceptera den lösning som palestinierna själva kommer fram till.

Men lite paradoxalt är således att det nu är ledarna i Teheran och ledaren i Tel Aviv som är de som motsätter sig en tvåstatslösning.

De första för att de inte erkänner Israel och vill se en storstat mer palestinsk majoritet, den senare för att han vägrar att se ett Palestina och därmed tvingas till en närmast evig ockupationspolitik.

Att han efter valet försökt att något modifiera sitt uttalande förändrar tyvärr föga. Det han sade i valrörelsens slutskede stämde tyvärr väl med den ordkunskap politik han drivit under de senaste åren.

Med all sannolikhet kommer detta nu att leda till att palestinierna kommer att accelerera sin diplomatiska och legalistiska offensiv mot Israel och ockupationspolitiken, och den israeliska reaktionen på detta riskerar i sin tur att förvärra situationen på de ockuperade områdena med de konsekvenser detta kan komma att få.

Hur USA kommer att reagera blir den kanske viktigaste frågan.

Hitintills är det USA:s veto som har förhindrat FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om grunderna för en fredslösning, men det skall inte uteslutas att detta nu kommer att förändras.

President Obamas vilja att alltid rädda en israelisk premiärminister som gör sitt yttersta för att sabotera hans politik har sannolikt sina gränser.

Och kanske är detta ett av de få sätt som nu står till buds för att försöka att påverka utvecklingen. 

Alldeles säkert är president Obama frestad att ta detta steg, men lika säkert är att Israel skulle kunna mobilisera ett betydande inrikespolitiskt motstånd i USA i mot det.

Arbetet i den s k kvartetten – med EU, USA, Ryssland och FN – kommer i detta läge att bli viktigt. Och den EU-position som vi ju arbetade fram under det svenska ordförandeskapet 2009 borde kunna bli den linje som kvartetten i dess helhet samlas kring.

För Sveriges del innebär väl det israeliska valresultatet att våra möjligheter kommer att vara fortsatt beskärda. 

Det formella svenska erkännandet av Palestina har visserligen inte följts av utnämning av ambassadör och andra steg som brukar höra till, men jag tror knappast att detta minskat Israels skepsis mot vår politik.

Och denna innebär ju betydande begränsningar t ex vad gäller möjligheter att avlägga högnivåbesök i de palestinska områdena.

Som utrikesminister besökta jag Ramallah, Nablus, Hebron och Gaza, för att nu bara nämna de större palestinska städerna, men detta var de facto bara möjligt med viss tolerans och hjälp från också israelisk sida. 

Den finns knappast i dagens situation med de konsekvenser detta riskerar att få. 

I dagarna fortsätter vid Genève-sjön de avgörande överläggningarna med Iran i den nukleära frågan, och om detta har jag ju skrivit åtskilligt. 

Jag har i dagarna också skrivit en s k syndikerad artikel för internationell press i frågan.

Men nu är det Brussels Forum som gäller för mig. 

I eftermiddag börjar våra diskussioner.

Då blir det såväl Zbigniew Brzezinski som Federica Morgherini och Jens Stoltenberg. Och i kväll dessutom Cecilia Malmström.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 634 andra följare