Blickar mot Athen, Bryssel, Wien och New York.

06 juli 2015

STOCKHOLM: En hektisk dag i Stockholm eftersom det bär iväg i morgon och viss osäkerhet om när jag måste ta mig tillbaka hit igen. Kan ta sitt tag – eller kan bli mer plötsligt.

Den grekiska folkomröstning gick som den gick men löser ju egentligen ingenting alls när det gäller själva sakfrågan. 

Och landets ekonomiska läge är ju nu en bra bit värre än när vänsterpopulisterna hittade på denna manöver.

Det skrivs nu mycket om de finansiella utmaningar som den allra närmaste tiden kommer att innebära. 

I morgon kväll möts ju eurozonens ledare i Bryssel, och det finns en förväntan på att då få en signal från Athen om hur de hade tänkt att hantera situationen.

Innan dess kommer det att bli diskussion i ärendet i Europaparlamentet på dess session i Strasbourg.

Att Athen bytt finansminister får väl möjligen ses som ett steg för att underlätta samtal. 

Företrädarens senaste uttalande om att de som gett generösa lån till Grekland ägnar sig åt terrorism rev väl den sista av spänger som möjligen fanns kvar.

Men i ärlighetens namn skall väl sägas att också premiärminister Tsipras förlorat åtskilligt i förtroende som förhandlingspartner efter de senaste turerna. 

Många blickar kommer i morgon att vara riktade mot konstellationen Athen och Bryssel, men själv tänkte jag följa också Wien och New York.

I Wien är det nu sista dagen för de nukleära samtalen med Iran. Alla utrikesministrar är nu på plats för att försöka att lösa de sista återstående frågorna.

Jag ser att USA:s John Kerry säger att det är 50/50, men jag har svårt att se att alla skulle bege sig till Wien på det sätt man gjort om det inte fanns bättre möjligheter till en överenskommelse.

Men i morgon vet vi – även om det aldrig kan uteslutas att morgondagen inte är den allra sista av de sista dagar vi sett i detta viktiga diplomatiska drama.

Vikten av en överenskommelse kan knappast överskattas. Ytterligare en öppen konflikt i dessa tider av allt fler konflikter tillhör det sista vi behöver.

Att en överenskommelse sedan förskjuter dispyten till den amerikanska inrikespolitiska scenen är en annan sak. För många där förblir Iran ett ”ondskans imperium” och varje överenskommelse med det har drag av förräderi över sig. 

I New York sammanträder i morgon FN:s säkerhetsråd för att diskutera Srebrenica 20 år efter folkmordet. 

Det hade väl kunnat bli en viktig ceremoni med möjlighet att bidra till försoning om det inte kastats in tanken på beslut om en formell resolution, och det sedan utbrutit strid såväl i regionen som i säkerhetsrådet om formuleringarna om denna.

Om detta var nödvändigt eller ej kan man diskutera, men nu är det som det är, och det finns all anledning att följa vad som kommer att ske. 

En viss risk för att det nya New York-spelet kring Srebrenica skapar nya spänningar går dessvärre inte att bortse från.

Själv styr jag nu några dagar till norra Italien för att bland annat passa på och besöka världsutställningen i Milano.

Sverige finns tyvärr inte där – men större delen av världen i övrigt gör det. Och det är inte minst frågor om livsmedelsförsörjning och uthållig utveckling som står i centrum, och där de olika länderna vill visa upp vad de förmår.

Spännande – och viktigt.


Visst avgörande i Grekland i dag.

05 juli 2015

STOCKHOLM: Tillbaka här för något dygn innan det bär av för mer långvarig semester i mer sydliga delar av vårt Europa.

Men det var intressanta och givande dagar i Helsingfors, med hänförande avslutning på operafestivalen på Nyslott/Savonlinna i går kväll.

I dag är det så i viss utsträckning en avgörandets dag i Grekland.

Jag säger ”i viss utsträckning”, för även om det självfallet gör skillnad om det är Ja eller Nej som vinner kvarstår ju de djupgående problem som dessutom fördjupats ytterligare av detta populistiska tilltag.

En uppgift säger att det avbokats ca 50.000 hotellnätter varje dag i Grekland sedan man bröt samtalen med de övriga Euro-länderna, och det betyder ytterligare ökad arbetslöshet och ytterligare minskade inkomster.

Regeringen säger att bankerna kommer att öppna igen på tisdag efter att ha varit stängda hela den föregående veckan, men åtskilliga förefaller att tvivla på att det kommer att vara möjligt.

Ett Nej kommer att vara början på den verkligt djupa grekiska krisen.

Det idealiska scenariot – och den enda positiva väg framåt jag kan se just nu – vore att ett Ja i folkomröstningen ledde till en ny regering – måhända en nationell samlingsregering – som skapade förutsättningar för en uppgörelse med djupare reformer och starkare stöd.

Någon annan väg att undvika avgrunden har jag för ögonblicket ingen möjlighet att se.

Och det måste medges att sannolikheten för att denna väg skulle vara möjlig dessvärre inte är överdrivet stor.

Sent i kväll vet vi om det över huvud taget finns någon öppning för den.

Regeringen i Athen har kampanjar hårt för ett Nej. Finansministern har gått så långt att han anklagat de länder som gett generösa lån till landet för terrorism.

Och man har spelat hårt på nationalistiska och traditionalistiska strömningar, där det finns en stark tradition att säga Nej till omvärlden.

Att det i detta läge ens är relativt jämnt i opinionsmätningarna mellan Ja och Nej är rätt anmärkningsvärt.


Oro över Grekland och Ryssland.

03 juli 2015

HELSINGFORS: Efter en kväll hemma kom jag hit i går för att delta i diskussionerna på den konferens för europeiska affärsledare som brukar ordnas här vid denna tid.

Och mer omedelbart var det François Heisbourg från Frankrike, Anne-Marie Slaughter från USA och jag som hade till uppgift att bringa klarhet i olika geopolitiska frågeställningar. 

Om vi lyckades med detta är väl långt ifrån säkert. Oron för att geopolitikens olika kriser skall äventyra globaliseringens goda krafter är mycket påtaglig.

Mycket i diskussionerna i går kom oundvikligen att handla om vad som kan komma att hända i Grekland och de konsekvenser det kan få.

Frågorna var även här avsevärt fler än svaren.

Tyvärr finns det runt om i Europa i dag knappast något förtroende för den grekiska regeringen efter det agerande – och brist på agerande – som man sett under de senaste månaderna. 

Den ses som oseriös i sak, ständigt taktiserande och opålitlig i förhandlingar. Ingen verkar riktigt säker på vad den egentligen vill åstadkomma.

Den folkomröstning man utlyst till på söndag är i grunden oseriös. Europarådets generalsekreterare har sagt att den inte uppfyller grundläggande demokratiska krav.

Och detta är ytterligt oroande. En regering i ekonomisk allt djupare kris som börjar att tumma på de demokratiska reglerna är ett mycket oroande tecken för framtiden.

Någon lösning kommer folkomröstningen knappast att åstadkomma. 

Ekonomin kommer att fortsätta nedåt. 

Reform- och finansieringsbehoven ökar hela tiden – samtidigt som förutsättningarna för att de kommer att kunna mötas med denna regering sannolikt är obefintliga.

Och med dessa utgångspunkter går det tyvärr att skissera olika mycket oroande scenarier för den närmaste framtiden för Grekland.

Frågan är sedan självfallet vilka effekter detta kan komma att få på Europa i övrigt.

Ekonomiskt är det svårt att se att de kommer att bli särskilt stora. Den grekiska ekonomin är bara lite mer än en hundradel av EU:s ekonomi.

Politiskt borde den katastrof vi nu ser i Grekland rimligen leda tull minskad aptit för väljare i t ex Spanien att kasta sitt land in i motsvarande äventyr. 

Vänsterpopulism leder till katastrof, och det demonstreras nu med dramatisk tydlighet.

Vad som kommer att hända konkret i Grekland är det som oroar mig mest, och det kommer i sin tur att ha effekter. 

Vi ser t ex nu hur strömmen av flyktingar från Mellersta Östern och Nordafrika allt tydligare söker sig till Grekland och därifrån via Balkan upp mot Europa i övrigt. 

Hitintills i år är det dubbelt så många flyktingar som kommit dessa vägar än över Medelhavet till Italien.

Idag fortsätter så diskussionerna här, och föga förvånande är det utvecklingen i Ryssland som är i fokus.

Nyheterna från Moskva i dag på morgonen säger att en framträdande affärsman arresterats på grunder som ingen egentligen vet. 

Osäkerheten om affärsklimatet är betydande. Och det oroar också här.


Åter till Srebrenica.

30 juni 2015

HAAG: I två dagar har vi nu suttit ett 40-tal personer och dokument för dokument, närmast dag för dag, gått igenom utvecklingen fram till tragedin och folkmordet i Srebrenica i Bosnien för nu snart 20 år sedan.

Mer kommer vi med all säkerhet att höra om detta under de närmaste dagarna. 

På tisdag i nästa vecka skall FN:s säkerhetsråd ha ett särskilt möte i ärendet, med ett anförande av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Zeid Ra’ad Al Hussein, som också tillhört kretsen kring bordet här under de senaste dygnen.

Om det blir någon resolution i frågan eller ej återstår att se. Frågan är fortfarande både oändlig och kontroversiell, och dessvärre ser ju just nu hur den leder till att motsättningar i regionen kommer tillbaka igen.

Kring bordet här har suttit den absoluta huvuddelen av dem som då satt i ledande positioner inom FN-styrkorna, FN-systemet i övrigt, den bosniska regeringen och andra institutioner av relevans, även om USA måhända kunde ha varit lite bättre representerat.

Och till vår hjälp har vi haft ett mycket stort antal dokument som numera frisläppts av såväl FN som av USA och av ett antal andra länder. Jag skulle vilka säga art vi haft tillgång till allt av betydelse.

Till detta kommer självfallet alla de informationer som gradvis kommit fram genom krigsförbrytartribunalen ICTY här i Haag. Och det är åtskilligt.

Facit vet vi dessvärre.

Det var 1993 som FN-systemet under former som starkt kan diskuteras förklarade ett antal områden, däribland Srebrenica, för skyddade områden och placerade mindre truppstyrkor där.

Men som så många andra gånger var säkerhetsrådet bättre på att proklamera politiken än på att se till att det fanns resurser att genomföra den. Här ligger det avgörande fel som ledde fram till tragedin i juli 1995.

Områdena var inte säkra. 

I juli 1995 fanns det i Srebrenica ca 42.000 personer varav huvuddelen var flyktingar från övriga delar av Drina-dalen. Och av dessa skulle ca 7.000 komma avrättas eller på andra sätt förlora livet efter det att Srebrenica erövrades av general Mladic och hans styrkor tisdagen den 11 juli 1995.

Och det var detta som ICTY med all sin auktoritet slagit fast som ett folkmord.

En central fråga i våra diskussioner var självfallet om det fanns någon förvarning och om detta hade kunnat förhindras.

På den första frågan blir svaret så gott som entydigt nej, och numera vet vi dessutom att intill den 9 juli var målet för den serbiska attacken inte heller att erövra enklaven i dess helhet. Varför det då ändrades kan vi tills vidare bara spekulera om.

Därtill kommer att de bedömningar som ICTY gör är att beslutet att avrätta de krigsfångar som då tagits, och senare de i övrigt man fick tag på, inte fattades förrän på kvällen den 11 juli.

Åter kan vi bara spekulera om vad det var som ledde till detta.

Självfallet ägnades betydande tid åt frågan om enklaven inte hade kunnat försvaras. På plats hör bu hade vi då också de holländska officerare som hade kommandot i Srebrenica men också de som hade det politiska ansvaret i den holländska regeringen.

Och mycket kom att handla om huruvida den insats av flygunderstöd som kom den 11 juli – och som i sak inte åstadkomma särskilt mycket; CIA skrev i en eftersnacks att den var militärt betydelselös  – hade kunnat påverka utvecklingen om den hade satts in ett dygn tidigare.

Och även om detta kan man bara spekulera.

Min egen bild är att mer robust försvar på marken kunde ha gjort skillnad. Och det gäller såväl den holländska styrkan som de bosniska styrkor som ju fanns in kraven. Den serbiska attacken skedde trots allt med en rätt begränsad styrka.

Under eftermiddagen i dag gick vi så över från att dokument för dokument, dag för dag, gå igenom händelseutvecklingen till att diskutera mer övergripande slutsatser för denna typ av fredsoperationer.

Det finns de som vill döma ut det som UNPROFOR gjorde i Bosnien helt och hållet, och det skall inte glömmas bort att FN:s ledning ursprungligen sade att det inte fanns förutsättningar för någon fredsbevarande operation, men sedan kördes över av säkerhetsrådet.

Den uppfattning jag redovisade – såväl med utgångspunkt från det arbete som gjordes av fem svenska bataljoner under FN-befäl mitt i kriget som mina egna mer handfasta erfarenheter under krigets yttersta slutskede – var att detta dock var en insats som med alla sina brister säkert hade räddat många tiotusentals människors liv.

Sådant kan man inte bortse från.

Och med denna utgångspunkt hade vi anledning att mer konkret diskutera erfarenheter för framtida operationer. Såväl Nederländerna som Sverige är ju nu djupt engagerade i en mycket komplicerad FN-operation i Mali.

Och i t ex Kongo och Sydsudan är ju de utmaningar FN-operationerna där står inför närmast gigantiska.

Efter två dagar av interna diskussioner skall vi så i morgon förmiddag redovisa en del av dessa slutsatser också offentligt. Det kommer säkert att tilldra sig en hel del intresse här i Nederländerna. Traumat Srebrenica lever.

Sedan är der dags för mig att ha ett kort stopp i Stockholm innan det bär vidare till Helsingfors.
 


Tragedi i Grekland – men inget Almedalen.

27 juni 2015

STOCKHOLM: Förvisso dramatik när den grekiska regeringen avvisar vidare samtal om stödpaket och i stället säger att man redan nästa söndag skall ha en folkomröstning och rekommendera ett nej till stödpaket och reformer.

Detta är vänsterpopulismens haveri och flykt från eget ansvarstagande.

Den grekiska krisen har förvisso utspelats i olika faser.

Också konservativa regeringar var förvisso starkt medskyldiga till att man byggde upp ett skuld- och utgiftsberg som sedan ledde till den stora kollaps som kom att inträffa under vänsterregeringen Papandreou.

När denna inte klarade situationen tillträdde koalitionsregeringen under Samaras, och det måste nog sägas att den med betydande svårigheter lyckades att vidta åtgärder som för ett år sedan ledde till att det var tydligt att den grekiska ekonomin var på väg upp igen.

Självklart var inte problemen över. Det fanns delar av de nödvändiga strukturproblemen där det hade varit nödvändigt även för en fortsatt regering under Samaras att öka tempot.

Men siffrorna hade vänt. Underskotten var borta. Arbetslösheten började minska. Det fanns ett tydligt ljus i slutet av tunneln.

Så kom då parlamentsvalen tidigare än vad som hade varit fallet om man lyckats att ena sig om en ny president, och det blev Syrizas vänsterpopulistiska retorik som fick det starkaste stödet. Grekland fick en vänsterregering som byggde på löftet att Europas övriga skattebetalare skulle betala mer till Grekland i utbyte mot att dess regering gjorde mindre för att komma ur sina problem.

Den ekvationen var omöjlig från den första dagen.

Länge fanns det en förhoppning om att regeringen trots allt skulle se verkligheten och vara beredd till en realistisk politik. Och det var uppenbart att de övriga Euroländerna i ett sådant läge skulle vara beredda att komma dem till mötes.

Men så blev det inte. Den grekiska finansministern spelade fars på mötena, och frågan är om det någonsin fanns någon genuin vilja till kompromiss. I slutskedet ställdes förhoppningarna till premiärministern, men när denne drämde igen dörren i det TV-tal i går kväll där det sades att det blir folkomröstning om en vecka var det tydligt att dessa förhoppningar inte infriats.

Vad som händer nu återstår att se.

Den absurda komedin i vänsterpopulisternas sätt att driva förhandlingarna riskerar nu att leda till brutal tragedi för Grekland och dess redan hårt prövade folk.

Om det blir någon folkomröstning om en vecka återstår att se. Ingen seriös folkomröstning i ett seriöst land kan ordnas på en vecka.

Och vad den skall handla om är ju inte heller glasklart.

Tsipras säger att om den trots hans agitation leder till ett ja till stödprogrammet och åtgärderna kommer han att genomföra det. Men det programmet har ju redan havererat – och inga torde ha tilltron till hans vilja eller förmåga att genomföra ett.

Opinionsundersökningar visar entydigt att Grekland vill vara kvar i såväl euron som i EU. Om det kommer att klara av det första återstår att se – det senare tror jag inte kommer att ifrågasättas av det som nu sker.

Om bankerna kommer att kunna öppna på måndag, och om valutakontroller kommer att införas eller inte, är inte jag mannan att avgöra, och i den allmänna röran i Athen verkar det inte finnas någon annan som vet det heller.

Jag känner en djup oro för vart detta kan komma att leda på lite längre sikt.

Den grekiska moderna historien har haft inslag av både inbördeskrig, kupper och terrorism. Och dess grekiska staten står inte alltid stark. I landets politiska kultur finns en stark tradition att skylla alla problem på utlandet i den ena eller andra formen.

Mycket – alltför mycket – kan komma att hända när en finansiell kollaps riskerar att leda till starkt ökade spänningar.

På betydligt närmare håll – i Köpenhamn – är det också politisk dramatik om än av mer nordisk karaktär.

I morgon förmiddag kommer Lars Lökke Rasmussen att presentera en minoritetsregering med ett parlamentariskt underlag som bara är strax över hälften så stort som den föga imponerande minoritetsregeringen Löfven i Sverige kan redovisa.

En bredare regering har inte varit möjlig. De krav som Dansk Folkparti ställde om bl a gränskontroller var inte möjliga att acceptera.

Och därför inleds nu en färd som kommer att ställe de yttersta av krav på Lökkes i och för sig erkända politiska skicklighet.

Här hemma inleds i morgon årets Almedalsveckan, och väderprognoserna för Visby ser alldeles strålande ut.

Själv kommer jag dock detta år att helt och hållet ta paus från Almedalen – dock inte utan en viss saknad.

I morgon åker jag till Haag för seminarium där under två dagar om utvecklingen i Bosnien denna sommar för två decennier sedan, med det som hände i Srebrenica och som FN-tribunalen ICTY klassificerat som folkmord som självklart och tungt fokus.

Där samlas ett betydande antal av de personer som satt i olika positioner under denna dramatiska sommar, och till dem hörde som bekant också jag.

Det blir en öppen men icke offentlig diskussion, men det väsentliga kommer självfallet att redovisas offentligt efter det att vårt möte avslutats.

Men diskussioner som dessa är viktiga – inte minst handlar det ju om att dra lärdomar för framtiden. Mycket av våra diskussioner, när vi mödosamt gått igenom utvecklingen, kommer alldeles säkert att handla om just detta.

Kanske mindre glättigt än över rosévinerna i rosornas stad.

Men faktiskt kanske ändå viktigare.


Sommarattraktivt i Berlin.

25 juni 2015

BERLIN: Det blev en varierad och intressant dag i den sommarattraktiva tyska huvudstaden.

Och den visade sig verkligen från sin bästa sida denna dag.

Direkt från Tegel-flygplatsen på morgonen till förbundskanslerns kontor för en timme med hennes utrikesrådgivare innan de gav sig iväg till toppmötet i Bryssel.

Och vi diskuterade faktiskt inte alls Grekland.

Sedan diskussion på Heinrich Böll Stiftung – den gröna tankesmedjan här – om Rysslands desinformationspolitik och hur den kan bemötas.

Och spännande där var att lyssna på företrädare för olika ryska fortfarande oberoende media – några fortfarande i Moskva, några nu dessvärre i andra länder.

På kvällen blev det så direktmedverkan i brittiska Sky News med anledning av de olika diskussionerna på det fortfarande pågående toppmötet i Bryssel.

Brittiskt statsbesök dominerar det mesta här just nu – drottningen Elisabeths femte i ordningen i detta land med det första för 50 år sedan! – så på kvällen blev det möjlighet till en mer informell öl också med vän från London som var en del av detta.
Mycket blev gjort – men fredag morgon bär det hem igen. 


Viktig säkerhetspolitisk replik.

24 juni 2015

STOCKHOLM: Det blev ett fascinerande dygn med olika framtidsdiskussioner när Deutsche Telekom samlade såväl sin bransch som andra tänkare och tyckare någonstans på landsbygden i södra Tyskland.

Teknologiska framtidsmöjligheter blandades med geopolitiska utmaningar och finansiella spänningar.

Men nu är det arbetsdag hemma i Stockholm. Möjligen kallas det sommarväder. I alla fall väder.

Och här har vi ju sett ett nytt skede i den allt intensivare säkerhetspolitiska diskussion Sverige haft under det senaste året. Det finns det all anledning att välkomna.

F d ambassadören Sven Hirdman har ju profilerat sig i debatten genom att om än inte försvara Rysslands agerande och attityd i olika frågor så i alla fall vara mer förstående. Och till detta har hört att varna inte bara för ett svenskt medlemskap i Nato utan också för det i grunden tämligen banala s k värdlandsavtal med organisationen som vi ingått.

Och därmed fullföljer han en linje som han i grunden haft under åtskilliga år. Jag minns hans tydliga skepsis gentemot de baltiska nationernas strävanden i den stora omvandlingen för ett kvarts decennium sedan.

Sven Hirdman är förvisso inte inkompetent eller okunnig, men hans åsikter är påtagligt orepresentativa för dem som dominerar i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk hantering under de senaste decennierna.

Därför var det bara en tidsfråga innan detta också skulle komma till uttryck. 

Det inlägg som DN publicerade på nätet i går av de f d ambassadörerna Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Pettersson förtjänar att läsas och begrundas av alla dem som har intresse av dessa frågor.

Tillsammans representerar de så mycket av erfarenhet med centrala också säkerhetspolitiska frågor som det står att uppbringa inom Sveriges utrikesförvaltning. 

Sven Hirdman har förvisso varit ambassadör i Moskva, liksom Tomas Bertelman och Johan Molander, men de tre representerar därtill en påtagligt bredare erfarenhet än så av dessa frågeställningar. Och det saknar inte betydelse.

Sannolikt och förhoppningsvis kommer diskussionen att fortsätta. Vi behöver en fördjupad säkerhetspolitisk diskussion. Om den under de senaste åren dominerats huvudsakligen av de rent försvarspolitiska perspektiven håller den nu på att få en bredd som jag tror är alldeles nödvändig.

I dag samlas Nato:s försvarsministrar för sedvanligt möte i Bryssel, och i går var USA:s försvarsminister Ash Carter på besök i Tallinn för diskussion om bl a den förhandslagring av viss tung militär materiel som man nu kommer att påbörja också i de baltiska staterna.

Att detta kommer att mötas med entusiasm i Moskva är förvisso inte särskilt sannolikt. Men åtgärden är en naturlig följd av den säkerhetspolitiska osäkerhet som den tydligt revisionistiska ryska politiken lett till, och nödvändigheten av åtgärder som tryggar stabiliteten.

Jag tillhör förvisso inte dem som ser något omedelbart eller överhängande hot mot de tre baltiska staterna. Uppskruvad retorik om ett sådant tror jag knappast har verklighetsförankring i dagens situation.

Men att framtiden blivit mer osäker kan det dessvärre inte råda någon tvekan om. Och det är i detta perspektiv som de nya åtgärderna skall ses.

Att de påverkar också Sverige och vad vi skulle komma att ställas inför i ett skärpt läge torde inte vara så svårt att räkna ut, men till den frågan skall jag försöka att återkomma i något annat sammanhang. Kring detta behövs det en skarpare säkerhetspolitisk diskussion.

I morgon bitti bär det så av till Berlin där det först blir diskussioner i Bundeskanzlersamt innan förbundskanslern åker till Bryssel för det EU-toppmöte där som ju har en tämligen så laddad agenda med krisen i Grekland som sannolikt dominerande ämne.

Men sedan blir det fortsatta diskussioner med fokus på utvecklingen i Öst och behovet av att på olika sätt möta den ryska informationskrigföringen.

På fredag morgon är jag dock tillbaka här i Stockholm igen. 
Kanske kommer man då att kunna se lite av sol också…


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 654 andra följare