Om AI-dragkamp mellan USA och Kina, ett allt mer dystert Mellersta Östern, FN-veckan i New York och politiken i Berlin.

BERLIN: Det ör fortfarande behaglig sommar i Berlin dit jag anlänt för ett par dagar av olika diskussioner.

Min föregående vecka var ju ett snabbt skifte från Kiev och Rysslands krig mot Ukraina till Abu Dhabi och det dolda krig som pågår mellan Kina och USA om kontrollen över framtidens digitala infrastruktur.

Där har USA ingått ett långtgående avtal med Förenade Arabemiraten, följt av en mångmiljardinvestering i dess AI-bolag G42, men som har som förutsättning att man gör sig av med de investeringar man redan gjort i kinesisk både mjuk- och hårdvara.

Det finns tydligen fortfarande frågetecken i Washington kring hur vattentätt avtalet är, men det kommer säkert på ett eller annat sätt att klaras upp. Det är många tiotals miljarder som läggs in i AI-projekten här som en del av ansträngningarna att hoppa från dagens beroende av olja till morgondagens allra mest avancerade teknologier.

Och för såväl USA som Kina är det ju av strategisk betydelse hur det kommer att utformas.

Den kinesiska närvaron i regionen är omfattande, växande och viktig. Och när jag lyssnade på olika regeringsföreträdare var de tydliga med att de inte avsåg att sätta sig i något alltför ensidigt beroende av någon. Också Kina är tydligt en del av deras framtid.

Så ser betydande delar av världen it i dag. Någon formulerade som att man vill gå från att en situation där man var mono-allierad till en för man kan vara multum-allierad. De tongångarna är tämligen dominerande varhelst man rör sig i de sydligare delarna av vår värld.

Annars var det naturligt nog mycket diskussioner där om den allt mer tillspetsade situationen i regionen. Och den har ju utvecklats tämligen dramatiskt under de senaste dygnen.

När jag skrivit dessa reflektioner under de gångna månaderna har det varit åtskilligt om de ihållande främst amerikanska försöken att dämpa de olika krisens i regionen genom att få till stånd ett avtal om eld upphör i Gaza. Gång på gång har det uttalats att ett avtal är så gott som klart.

Nu är mitt intryck att även amerikanarna är på väg att ge upp. De är förvisso inga vänner av Hamas, men misstänker jag att frustrationen med Israels premiärminister Netanyahu är ännu större.

Lite av ett mönster finns: när man närmat sig ett avtal, och pressat in Hamas i ett hörn, har Netanyahu eskalerat genom det ena draget efter det andra. Jag det åtskilliga inte minst i den israeliska debatten som är övertygade om att han eskalerar för att förlänga kriget för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Nu har situationen kring norra Israel och Libanon eskalerar dramatiskt. Om man kallar detta krig eller inte är närmast en smaksak. Bomber och raketer flyger mellan Israel och Hezbollah.

Operationen med att bygga in sprängämne i de flera tusen personsökare som levererades till Hezbollah var minst sagt spektakulär. Det måste ha lagts stora resurser och lång tid för att bygga upp till den – fortfarande virvlar uppgifterna runt om var dessa personsökare egentligen sattes samman och gjordes till små bomber.

Om det var meningen att de skulle användas nu, eller att man tvingades till för tidig användning eftersom det hela höll på att avslöjas, tillhör de många frågetecknen. Men även om Hezbollah nu tillfogades ett påtagligt hårt slag är det knappast sannolikt att man kommer att lägga sig ner och hissa vit flagg.

Motsatsen är dessvärre betydligt mer sannolik.

Hezbollah säger nu att de genom fortsatta attacker skall förhindra att det blir möjligt för invånare som evakuerats från Israels norra delar att återvända, och att åstadkomma detta har ju varit ett viktigt mål för Netanyahu. Kring 150 raketer lät ha avskjutits under det senaste dygnet.

En rejäl och riktig vapenvila i Gaza torde vara enda möjligheten att bryta den bekymmersamma utvecklingen. Det finns ingen garanti för att det skulle lyckas, men det är närmast garanterat att det kommer att misslyckas om det inte blir någon vapenvila.

Och utsikterna just nu är dystra.

Säkert kommer detta att återspeglas också i diskussionerna när åtskilliga av världens ledare på tisdag i New York inleder den årliga diskussionen i FN:s generalförsamling.

President Biden håller sitt sista anförande i denna församling, men till den långa listan av talare hör också presidenterna Zelensky och Macron liksom premiärminister Netanyahu.

När presidenterna Zelensky och Biden träffas kommer den förra att presentera sina nya s k fredsplan, som främst är en plan för ett starkare också militärt stöd till Ukraina i syfte att snabbare tvinga Ryssland till en politisk och militär reträtt och förr eller senare någon form av fred.

Alldeles säkert kommer frågan om användande av långräckviddiga västliga vapen mot mål i Ryssland att vara en viktig del av detta.

Dock har Ukraina självt under veckan haft betydande framgångar när man med egna drönare attackerat de största ammunitionsdepåerna i västra Ryssland med av allt att döma spektakulära resultat. Seismograferna också i vår del av världen registrerade mycket stora detonationer.

Och det kommer säkert att förstärka de problem som ryssarna förefaller att börja få med ammunition.

Men mycket annat förutom Gaza, Libanon och Rysslands krig kommer självfallet att stå på agendan i diskussionerna i New York. Det är ju en global generaldebatt där alla lägger sina tankar på bordet, och som sådan har den sitt intresse.

I mån av tid brukar jag läsa igenom ett antal av de olika anförandena. Det är ofta nyttig läsning när man vill bredda sina perspektiv.

Och till det positiva skall noteras att den s k Summit of the Future som gått sb stapeln på FN i dag också mådde enighet om en resolution om samarbete i digitala frågor som Sverige varit ett av de två länder som förhandlat fram.

Den ger en viktig plattform för det fortsatta globala arbetet inte minst med regleringen av AI.

Men nu har jag anlänt till Berlin för bl a diskussioner om relationerna mellan EU och Kina med också höga kinesiska företrädare på plats.

Men mycket här handlar om inrikespolitiken.

Socialdemokraterna SPD lyckades med nöd och näppe bibehålla sin position som största parti i dagens delstatsval i Brandenburg. Hade de misslyckats med det hade framtiden för den vacklande regeringskoalitionen här i staden varit än mer bekymmersam än vad den redan är.

Efter Berlin när det hem till Stockholm igen, och därefter till Visby och den årliga och alltid lika spännande konferens som Jarl Hjalmarsson- stiftelsen har där.

Visby vid den här tiden på året är dessutom alltid en behaglig upplevelse.

Mest om stämningar och ekonomi i Kyiv – men också om en del annat.

ISTANBUL: Efter några dygn i Kyiv befinner jag mig nu på väg till Abu Dhabi för några dagar där.

Nattåget mellan Kyiv och östligaste Polen har numera blivit en vana, och de ukrainska järnvägarna sköter förbindelsen föredömligt. Det är bra standard, vänlig personal och en pålitlig förbindelse.

Det som tar tid är kontrollerna vid gränsen, men det är sådant man får leva med. Tiderna är ju sådana.

I Kyiv var det den årliga s k YES-konferensen som samlar beslutsfattare och opinionsbildare från Ukraina och en rad västliga länder för ett par dygn av olika diskussioner.

Det var den tjugonde konferensen, och jag har haft förmånen att tillhöra styrelsen för konferensen under ett decennium eller så och deltagit i den längre än så.

Att sammanfatta stämningsläget är inte alldeles enkelt.

I en mening var det betydligt bättre än för ett år sedan. Då var det uppenbart att den stort uppreklamerade ukrainska motoffensiven misslyckats, och misslyckats rejält.

Nu har de ukrainska styrkorna genom operationen vid Kursk in på ryskt territorium visat offensiv förmåga och kompetens, och det har lett till en påtaglig förbättring av stämningsläget.

Men samtidigt innebär ett krig som är inne på sitt tredje år självfallet allt större påfrestningar, och den fråga som ständigt fanns med men som inte har något svar var hur länge detta kan fortsätta.

Mycket av uppmärksamheten konfronterades som vanligt kring det militära läget vid fronterna, men vid sidan av detta ägnade jag lite speciell uppmärksamhet åt den ukrainska ekonomin.

Krig är ohyggligt dyrt – mänskligt, först och främst, materiellt, högst påtagligt, men också och icke minst finansiellt. Och historien har rika exempel på hur dryga krigskostnader leder till galopperande underskott, kollapsad valuta, skyhög inflation och därmed också ett sönderfallande samhälle.

Men allt detta har Ukraina kunnat undvika genom en kombination av skickligt förd politik och det västliga finansiella stödet.

När kriget kom mer än fördubblades de offentliga utgifterna samtidigt som ekonomin i dess helhet minskade med ca en tredjedel. Och utgifterna har fortsatt på denna höga nivå – kriget har en direkt kostnad i budgeten på ca 1,5 miljarder kronor om dagen – samtidigt som ekonomin inte har kunnat återhämta sig mer än i rätt begränsad utsträckning.

Det var gapande hål som snabbt uppstod i finanserna.

Arbetet med att sköta de offentliga finanserna har mot denna bakgrund förvisso varit krävande. Ukraina lever därtill fortfarande med arvet efter sovjetiskt fiffel och efter-sovjetisk korruption, och fortfarande finns det en betydande skuggekonomi som steg för steg måste föras in i den reguljära ekonomin och dess beskattning.

Men är ett imponerande arbete man gör – riksbank och regering i förening. Man har också fått gott betyg av de olika granskningar IMF gjort som en del av sina stödprogram.

Ett resultat av allt detta är att de offentliga inkomsterna ökar avsevärt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom det västliga finansiella stödet inte får användas för att finansiera krigets direkt kostnader, utan dessa måste bäras helt av de egna intäkterna.

Indirekt hjälper stödet självfallet till eftersom det gör det möjligt att klara alla andra offentliga åtaganden. Och dessa är krävande i ett samhälle med många som tvingats att lämna sina hem och många skadade som kräver omfattande vård.

När nu budgeten görs upp för nästa år behövs ett västligt finansiellt stöd strax över 300 miljarder kronor för att denna ekvation skall gå ihop, och av detta har man hitintills säkrat ungefär hälften. Avgörande blir att EU och USA lyckas att lösa ut återstående legala knutar kring de 500 miljarder dollar som kommer indirekt från de frusna ryska tillgångarna.

Det borde – hörde vi från de som borde veta – kunna klaras av innan årsskiftet.

Summorna är stora, men ändå påfallande små. Ser man på stödet från EU ligger det obetydligt över 0,2% av BNP, med åtskilliga länder lägre och Sverige en hygglig bit över. Vi kan för vår del jämföra detta med försvarsutgifter på 2,3% och bistånd på 0,8% av BNP – och med offentliga utgifter i dess helhet kring 50% av BNP.

Stödet till Ukraina är i detta avseende småpengar. Men de är avgörande för att Ukraina skall kunna fortsätta sin försvarskamp för sin frihet – och för hela Europas säkerhet. Vi investera i vår egen säkerhet.

Men mycket av diskussionerna i Kyiv handlade självklart om det rent militära stödet. Det behövs ammunition och olika typer av luftförsvarssystem, och därtill kommer att Ukraina nu vill ha möjlighet att använda västliga vapen med lång räckvidd även mot mål inne i Ryssland.

Främst handlar det nog om att attackera de flygbaser från vilka attackerna mot bl a den ukrainska energiförsörjningen utgår, men frågan är påtagligt känslig i Washington och London.

Ryssland pratar mörkt om olika motåtgärder som skulle bli aktuella, men frågan är om man egentligen har så mycket att ta till längre. Å den andra sidan har man redan flyttat bort flygplan till baser på sådant avstånd att de blir svårare att nå.

Men diskussionen kommer att fortsätta. Presidenterna Biden och Zelensky kommer att träffas i New York veckan efter den kommande, och då kommer mycket att handla om det fortsatta främst militära stödet till Ukraina.

Ett ökat stöd ökar pressen på Ryssland – och ökar förutsättningarna för fred. Det kommer Biden att få höra.

Om man jämför med det energibehov som Ukraina hade som mest under förra vintern har de ryska attackerna slagit ut ca hälften av den produktion som skulle behövas.

Men nu byggs en mer decentraliserad försörjning upp, importen från EU ökar och det fanns en viss tillförsikt om att man borde klara den kommande vintern – under förutsättning dock att inte mer av kraftproduktion slås ut av ryska anfall.

Ukraina kämpar med det långa krigets utmaningar – men det gör självfallet Ryssland också. Och de är i tilltagande.

Man har allt svårare att rekrytera soldater, och tvingas nu betala allt högre summor för att få fram de som kan ersätta de höga förlusterna längs fronterna. Förlusterna i döda och svårt skadade beräknas ligga på mer än tusen personer om dagen.

Därtill kommer att man har problem med att få fram tillräckligt med ammunition, och är nu högst påtagligt beroende av fortsatta leveranser från Nordkorea.

I Kyiv hörde jag hur man noterat hur varje gång det anlänt en nordkoreansk leverans av ammunition – man håller koll på tågen – dröjer det inte länge innan den ryska beskjutningen ökar för att sedan avta igen.

Och detta är ett tydligt svaghetstecken. Den ryska krigsindustrin är inte så imponerande som den ibland framställs. Och svagheterna för den håller dessutom på att tillta.

Åtskilligt annat under den gångna veckan skulle också förtjäna en längre kommentar, inte minst Mario Draghis rapport om hur man kan få bättre fart på den europeiska ekonomin.

Han visar hur EU halkar efter USA i produktivitet under de senaste decennierna, och visar dessutom hur detta så gott som helt kan förklaras av att USA ligger påtagligt före i den digitala revolutionen.

Här finns ett innovationsunderskott i de europeiska ekonomierna som är plågsamt, och där det dessutom med AI-utvecklingen enligt min mening finns en uppenbar risk för att detta kommer att ytterligare öka.

Den grundläggande analysen i rapporten är läsvärd, men när det kommer till förslag är det inte uppenbart att alla är inriktade främst på att öka innovationstakten och produktiviteten i de europeiska ekonomierna.

Vi får se hur rapporten och dess slutsatser kommer att tas emot. Tanken är att EU-toppmötet i december skall ta fram ett program för ökad konkurrenskraft.

Draghi kom med sin rapport, men däremot lyckades inte Ursula von der Leyen få ihop sina tankar om hur den nya kommissionen skall sättas samman, utan den presentationen fick skjutas upp.

Nu lär det bli på tisdag som besked lämnas på denna punkt, och i och med denna försening kommer ju också Europaparlamentet förhör med de olika påtänkta kommissionärerna att försenas liksom den tidpunkt när den nya kommissionen kan börja arbete.

Det är nu t o m möjligt att det drar in i december.

Den gångna veckan såg ju också den viktiga debatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Det var knappast någon tvekan om vem som avgick med segern ur denna, men än så länge visar opinionsundersökningarna fortfarande på ett påfallande dött lopp mellan dem.

Och någon ytterligare TV-debatt är det ytterligt osannolikt att Trump kommer att acceptera.

Nu randas den nya veckan.

I Stockholm inleds den med ett gemensamt sammanträde med de svenska och finska regeringarna.

Ett första sådant hade vi i Tammerfors i Finland 2009 i samband med det vi då kallade märkesåret – det var 200 år sedan vi efter sexhundra år upphörde att vara ett och samma land.

Nu blir det fortsättning och ny start på samarbetet. Utmärkt så.

Och i Sverige blev det ju under veckan också ny besättning på utrikesdepartementet. Jag tror att det kommer att bli mycket bra.

Själv landar jag om ett antal timmar i Abu Dhabi för några dygn av diskussioner och överläggningar där. Det kommer till betydande del, men inte enbart, att handla om den komplicerade situationen i hela denna region.

Den kommande helgen är det val i den tyska delstaten Brandenburg och hur det kommer att påverka den redan tyngda atmosfären i den tyska politikern kommer jag nog att känna av när jag strax därefter har ärenden också till Berlin.

Men nu är det Abu Dhabi som gäller.

Om nystart efter sommaren, kommission och Draghi i Bryssel, debatt i Philadelphia, förtryck i Venezuela och lite annat därtill.

STOCKHOLM: Nu börjar det politiska livet att dra igång på allvar efter sommaren.

På tisdag öppnas riksdagen i Stockholm. Det blir regeringsförklaring – halvtid för Ulf Kristerssons regering – och en mindre regeringsombildning. Och dagen efter är det i sedvanlig ordning partiledardebatt i riksdagen.

Också nere i Bryssel börjar det röra sig ordentligt.

Budgeten kommer en vecka senare, men huvudpunkterna börjar redan nu stå klara. Den ekonomiska politiken går in i ett nytt skede och mer offensivt fas sedan inflationsbekämpningen inte längre behöver stå i centrum på samma sätt.

Det finns inget bestämt datum, men mot slutet av veckan borde Ursula von der Leyen rimligen kunna presentera sin laguppställning i den nya kommissionen. Dröjer det längre förskjuts parlamentets arbete och därmed förskjuts också den tidpunkt vid vilken den nya kommissionen faktiskt formellt tillträder och börjar arbeta.

Det är 26 kommissionärer som skall tilldelas sina arbetsområden, och det säger sig själv att vissa portföljer är påtagligt viktigare än andra?

Bataljen förefaller främst att gilla fördelningen av de tyngre ekonomiska posterna. Ekonomi, inre marknad, konkurrensfrågor, finansiella tjänster, handelspolitik och budget är kärnområden i synnerhet i en situation när frågan om EU:s konkurrenskraft hamnar högt upp på den politiska agendan.

Italien slåss för en tung ekonomisk portfölj, men det kan komma att stöta på motstånd. Och Frankrike vill alldeles säkert att deras nuvarande kommissionär för inre marknad och konsumentsfrågor flyttar ett hack uppåt i den nya kommissionen.

Att ett antal f d finansministrar nominerats som kommissionärer gör konkurrensen än mer påtaglig.

Men till detta kommer viktiga frågor som utvidgningen och försvar, även om det återstår att definiera vilken kompetens den senare portföljen faktiskt har. Ungern kämpar för att få bibehålla sin kontroll över utvidgningen, men det förefaller påtagligt osannolikt att detta kommer att lyckas.

Hur det blir med allt detta får vi således sannolikt – men inte säkert – se mot slutet av veckan.

Vi börjar också närma oss den dag då den f d italienske premiärministern Mario Draghi kommer att presentera sin rapport om europeisk konkurrenskraft. Och den kommer att bli viktig när man sedan tar itu med att försöka att få fram ett mer konkret program för konkurrenskraft inför EU-toppmötet i november.

På tisdag – eller tidigt onsdag morgon europeisk tid – kommer dock många blickar att riktas mot Philadelphia i USA där Kamala Harris och Donald Trump möts i sin första TV-duell. Mindre än två månader återstår nu till avgörandet den 5 november.

Kamala Harris har gradvis förbättrat sin position i opinionsundersökningarna, men utan att få en sådan ledning att man säga att en seger är i sikte. Och debatten på tisdag blir Donald Trumps möjlighet att vända den vind som nu försiktigt blåser till hennes fördel.

Det gäller för honom att knyta henne till den negativa bild av Biden-administrationens prestationer inte minst på det ekonomiska området som finns i stora delar av valmanskåren. Han kommer sannolikt att tala mycket om hur mycket dyrare allting har blivit.

Hur mycket internationella frågor det blir återstår att se.

Rutinmässigt kommer bägge att säga att de stöder Israel, men det blir intressant att se om Harris lägger några ytterligare nyanser till detta.

Och Trump kommer sannolikt att försöka undvika att framstå som alltför nära Putin när det gäller främst Ukraina.

Det kommer att skrivas många spaltkilometer av kommentarer till den debatten, och den bild som etableras av vem som klarade sig bäst kommer att ha sin betydelse för valrörelsens fortsatta förlopp.

Lite mer i skymundan fortsätter av allt att döma vissa ansträngningar att trots allt få till stånd en vapenvila kring Gaza, men tidigare optimistiska prognoser inte minst från amerikansk sida är nu betydligt mycket mer dämpade.

CIA-chefen Bill Burns, som ju fört mycket av dessa samtal, sade under helgen att 90% av avtalet är klart, men att det som alltid i sammanhang som dessa är de sista 10% som är de svåraste.

Och dessa handlar av allt att döma inte minst om fortsatt israelisk militär närvaro i Gaza. Hamas vill ha ut den israeliska militären, men premiärminister Netanyahu vill ha kvar inte minst kontrollen över den s k Philadelphia-korridoren längs gränsen till Egypten.

Däremot verkar dessvärre frågor om mera långsiktiga lösningar att närmast helt ha försvunnit ur samtalen.

I östra Medelhavet må noteras att Egyptens president Sisi i veckan avlade besök hos sin turkiske kollega Erdogan i Ankara.

Den relationen har varit närmast djupfryst sedan Sisi tog makten i den brutala kupp som avsatte dåvarande presidenten Morsi 2013. Denna, som ju valts demokratiskt som kandidat för det Muslimska Brödraskapet, var politiskt mycket närstående Erdogan, och relationen mellan de bägge länderna djupdyk därefter.

Men nu var det dags att normalisera förbindelsen. De bägge var eniga rörande situationen i Gaza, men mer betydelsefullt var kanske att de försökte att överbrygga sina olika intressen vad gäller utvecklingen i Libyen.

Vad gäller Venezuela fortsätter utvecklingen att försämras.

Efter det att regimen Maduro utfärdat arresteringsorder på den i valet vinnande oppositionsledaren Gonzales sökte skydd på Spaniens ambassad, och efter diverse förhandlingar kunde ett spanskt regeringsplan föra honom i säkerhet i Spanien.

Han landade i går på flygbasen Torrejon strax utanför Madrid.

På den argentinska ambassaden har sedan en tid sex andra ledande företrädare för oppositionen sökt skydd, och den omringas nu av venezuelansk militär.

De diplomatiska relationerna mellan Argentina och Venezuela har redan brutits. Brasilien är skyddsmakt för Argentina, inklusive dess ambassad, men nu vägrar tydligen Maduro att erkänna detta, och hur detta tas emot i Brasilia skall bli intressant att se.

För min egen del blir det några fortsatta dagar här i Stockholm innan det på nytt bär av till Kyiv för några dagar där.

Även här har ju regeringsombildning stått i centrum under den senaste veckan med inte minst en ny utrikesminister men också med andra förändringar av vikt, och det blir intressant att höra vad dessa förändringar möjligen kan komma att betyda.

På plats i Kyiv finns då också bl a Polens och Litauens utrikesministrar och en rad andra europeiska och andra politiska representanter. Det handlar om den årliga s k YES-konferens som jag deltagit i under minst de senaste femton åren eller så.

Den ger bortsett från officiella paneler goda möjligheter inte minst till inofficiella samtal.

Och från Kyiv bär det sedan för min del vidare till Abu Dhabi för något annorlunda diskussioner där. Men till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

Om politik i Tyskland, Frankrike och EU, men också om kriget i öster.

TABIANO CASTELLO: Inom timmar är sommaren över för min del och jag återvänder till Stockholm och arbetsuppgifterna där.

Och i Europa är ju politiken redan i full gång.

I Tyskland har det i dag varit de viktiga delstatsvalen i Thüringen och Sachsen med allt fokus på högerextrema AfD. I Sachsen förblev dock CDU med knapp marginal största parti, vilket har stor betydelse, medan det i Thüringen som väntat blev AfD som tydligt tog den platsen.

Någon omedelbar inverkan på regeringspolitiken i Berlin har detta inte, men hur regeringsbildningarna i dessa två delstater kommer att utvecklas har nog sin betydelse när det gäller hur det politiska landskapet i Tyskland utvecklas på lite längre sikt.

För SPD är det självfallet starkt besvärande att AfD förefaller att ha tagit över deras väljare i områden som historiskt sett var socialdemokratiska högborgar. Och för CDU blir frågan om att upprätthålla en ”brandvägg ” mot AfD nu en både viktigare och mer besvärlig fråga.

Och allt sker samtidigt som koalitionsregeringen i Berlin förefaller att må allt sämre.

Om således stämningen i Berlin inte är på topp gäller nog detsamma i Paris. President Macron har sagt att en vänsterregering inte är aktuell, men hur han därefter skall få ihop en regering med en möjlighet att överleva åtminstone ett år eller så är inte alldeles klart.

Han har på sin höjd ett par veckor på sig.

Mitt i detta skall nu Ursula von det Leyen snickra ihop en ny kommission. Huvudstäderna har ignorerat uppmaningen att nominera både en kvinna och en man – skall man vara petig gäller ju detta också Stockholm – och resultatet är att hon nu sitter med vida fler män än kvinnor.

I mitten av nästa vecka skall hon presentera hur hon fördelar olika ansvarsområden mellan de olika kommissionärerna, och olika huvudstäder ligger nu tyngt på henne för att få deras kommissionär på någon typ av tung post.

De flesta förefaller att ha siktet på någon av de ekonomiska portföljerna. Men för min del tycker jag att det är synnerligen viktigt vem som får portföljen för utvidgningspolitiken.

Men sedan följer ju dramat med förhör och godkännande i Europaparlamentet. Det är något av en politisk naturlag att några av de föreslagna kommer att underkännas av parlamentet – detta måste ju markera sin makt – och svaga manliga kandidater har nog anledning att vara lite extra nervösa inför denna process.

Det blir nog inte förrän i november vi kan räkna med att ha en ny kommission på plats.

Under veckan har den brittiske premiärministern Starmer varit i Berlin, och i den kommande veckan kommer han till Paris. I bägge fallen diskuteras nya viktiga samarbetsavtal.

Den nya regeringen i London vill engagera sig tydligare med det övriga Europa. I centrum står säkerhetspolitiken, vilket är både naturligt och välkommet, men på det ekonomiska området är möjligheterna mer begränsade eftersom man fortfarande säger nej till att vara en del av den gemensamma marknaden.

När den nya kommissionen är på plats kommer vi säkert att se försök att få åtminstone marginella förbättringar av förhållandet mellan EU och Storbritannien till stånd, men utrymmet är inte stort i ljuset av de begränsningar som finns främst i London.

I Mellersta Östern förefaller man närmast att ha gett upp hoppet om en vapenvila i Gaza. Om det är premiärminister Netanyahu eller Hamas som är det största hindret är svårt att veta, men tydligt är i alla fall att den förra har kastat in nya villkor på ett sätt som försvårat förhandlingarna.

Att han därmed också offrar möjligheterna att befria gisslan är tydligt. För honom har detta inte varit en prioritet.

Till det möjligen mindre negativa i regionen hör att vi ännu inte sett någon militär reaktion från Irans sida på Israels dödande av Hamas-ledaren i Teheran. En sådan har ju varit allmänt väntad.

Kanske har mer modererande röster i Teheran fått överhanden – men kanske är det så att en reaktion kommer.

På de östra fronterna fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna har konsoliderat sin ställning i den ryska Kursk-regionen, och i de försök som görs att mäta den allmänna opinionen i Ryssland syns nu tecken på att denna utveckling ätit in en del i förtroendet för president Putin.

Men samtidigt fortsätter de ryska försöken att flytta fram positionerna i området kring den lilla ukrainska staden Pokrovsk, och såväl Kyiv som Moskva har att avgöra hur man fördelar sina stridskrafter mellan dessa bägge delar av fronten.

Och Ryssland intensifierade under veckan sina attacker med robotar mot olika delar av Ukraina med den mest omfattande attacken hitintills under året.

För Kyiv var det ett bakslag att man i veckan förlorade ett av de F16-flygplan man nu har i tjänst i samband med att detta gjorde en insats med att skjuta ner ryska drönare och kryssningsrobotar.

Den information som finns tillgänglig tyder snarast på att planet oavsiktligt sköts ner av eget luftförsvar. Någon rysk insats handlade det i alla händelser inte om. Att president Zelensky omedelbart bytte ut chefen för det ukrainska flygvapnet hade möjligen också en något bredare bakgrund.

Borta i Peking avslutades i veckan högnivå samtalet mellan USA och Kina. Sannolikt försöker man se om det finns förutsättningar för ett nytt toppmöte mellan de bägge presidenterna före det amerikanska valet.

Samtidigt fortsätter dock skärmytslingarna mellan kinesisk och filippinsk kustbevakning vid de omstridda skären och grundområdena i Sydkinesiska Sjön. Man kan nog utgå från att det spenderades åtskillig tid under samtalen i Peking med att se hur man kan förhindra att den situationen eskalerar ur kontroll.

Risken för att det kommer att ske kan man inte bortse från. Det är dock värt att notera att bägge sidor i området har kustbevakningsfartyg – det skulle riskera att bli betydligt värre om någon i stället satte in reguljära örlogsfartyg i de återkommande konfrontationerna.

Att man håller det på nivå kustbevakning visar fortfarande på en viss återhållsamhet.

Men i samtalen i övrigt spelade sannolikt teknologifrågorna en betydande roll. Amerikanska restriktioner på viss högteknologi irriterar kineserna, samtidigt som kinesiska restriktioner på vissa sällsynta metaller skapar problem för amerikanska högteknologier.

Och dessa ömsesidiga restriktioner riskerar självfallet att påverka också den europeiska ekonomin.

För mig har det under veckan också varit ny videokonferens med den ACT-A mekanism som sattes upp av WHO under Covid och som nu aktiverats igen med anledning av Mpox-utbrottet främst i Afrika.

Fokus var möjligheten av att få donationer av vaccin från viktigare länder. Det är avgörande för att få situationen under kontroll. Hitintills är det främst Japan som ställt upp, men EU koordinerar nu donationer från de olika medlemsländerna. Och USA har betydande möjligheter.

Nu bär det av mot Stockholm.

Om valrörelse i USA, fortsatt osäkert i Mellersta Östern och diplomati i Ostasien.

TABIANO CASTELLO: I USA gick väl under den gångna veckan det demokratiska partiets stora konvent i Chicago ungefär som det fanns anledning att vänta.

Kamala Harris kröntes som kandidat, stämningen var förhoppningsfull och med ett ovanligt enat parti kastar man sig ut i de cirka sjuttio dygn av valrörelse som kommer att avgöra utgången.

Särskilt rik på konkret politik var tillställningen dock knappast. Den ekonomiska politiken inskränktes till allmänt tal om att underlätta för den ständigt omtalade medelklassen, abortfrågan lyftes föga försonande fram medan mer profilerade vänsterfrågor tonades ner.

Utrikespolitik spelade en undanskymd roll, men i sitt stora tal markerade Kamala Harris dock kontinuitet i avgörande frågor som Ukraina, Kina och Mellersta Östern.

Men så mycket mer var det inte. Och nästa större begivenhet i den amerikanska valrörelsen blir TV-debatten mellan Donald Trump och Kamala Harris den 10 september.

I Mellersta Östern fortsätter den amerikanska diplomatin sina försök att förhindra att situationen förvärras. Den tidiga söndagsmorgonens utbrott mellan Hezbollah och Israel var illa, men ännu inte den större konfrontation som man länge fruktat.

Israel inskränkte sina attacker, som i och för sig var omfattande, till de sydligaste delarna av Libanon, och Hezbollah underströk att man riktade sina raketer mot militära mål i Israel.

I Kairo har så samtalen mellan de olika underrättelsecheferna om en vapenvila i Gaza fortsatt baserat på den amerikanska planen om tre olika faser. Men att döma av det som kommuniceras utåt är det väl knappast realistiska att räkna med mer än en begränsad överenskommelse i enlighet med den skisserade första fasen, och kanske inte ens det.

Men även detta skulle vara ett väsentligt steg för att förhindra ytterligare eskalering. Det aviserade iranska svaret den israeliska attacken i Teheran skulle möjligen kunna hållas tillbaka om en sådan också mer begränsad överenskommelse till slut skulle kunna uppnås.

På krigsfronten i östra Europa är det värt att notera att Ryssland ännu inte lyckats med någon motoffensiv mot den ukrainska attacken in i landet vid Kursk, och de ukrainska styrkorna förefaller nu att konsolidera sina ställningar för. Kreml lär instruera media att inte ge situationen alltför stort utrymme vilket dels visar att man är starkt besvärad av den och dels att man kanske inte ser någon möjlighet för en större motattack i närtid.

På andra områden, framför allt i Donetsk, fortsätter de ryska styrkorna att flytta fram positionerna marginellt. Och i luften är det tydligt att Ukraina nu har fått en allt bättre kapacitet att bygga egna drönare och att använda dem i attacker mot ryska flygfält eller installationer av betydelse för den ryska krigföringen.

Men att Putin är bekymrad framgår också av att det lät meddelas att han först i fredags hade genomgång med de militära befälhavarna för kriget, och att han därefter sent i lördags kväll fick information direkt från befälhavarna för några av de mest kvalificerade ryska förbanden längs frontlinjen.

Man får intrycket av att han kanske inte var helt nöjd med vad han hörde under den första genomgången och därför ville mer direkt styra operationerna. Men det är bara en spekulation. Att det offentligt läggs ut information om denna typ av genomgångar är dock mycket ovanligt och i detta ligger ju en viss signal.

På den vidare scenen bör noteras att under de närmaste dagarna kommer den amerikanske nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Peking för samtal som säkert kommer att spänna sig över ett brett register, men där ansträngningar att förhindra en upptrappning av motsättningarna mellan Kina och Filippinerna i Sydkinesiska Sjön naturligt nog kommer att stå i centrum.

Filippinerna har ju ett försvarsavtal med USA, vilket ju ger den motsättningen en extra dimension.

Men besöket skall nog också ses som ett utryck för den ömsesidiga ambitionen i Peking och Washington att förhindra en försämring av relationen mellan länderna.

I Europa börjar det politiska livet komma igång efter sommaren igen.

I Frankrike har president Macron inlett sonderingar för att se vilken typ av regering som kan vara möjlig, men något snabba resultat av dessa är knappast sannolika.

Och i Tyskland ser man med viss bävan fram mot regionalvalen nästa helg i de tre östliga delstaterna Sachsen och Thüringen där högerextrema AfD har en stark position.

Själv återvänder jag inte till Sverige på ännu en vecka.

Det blir Europa-politiska diskussioner på Forum Alpbach i de österrikiska Alperna under de närmaste dagarna – det brukar vara spännande, och skall måhända ses också i ljuset av det österrikiska valet i mitten av september – innan det bär åter hit till Tabiano Castello för att träffa vänner under den kommande helgen.

Om fortsättningen vid Kursk, medvind för Kamala Harris, fortsatt oklart med Gaza och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Snart två veckor efter den överraskande ukrainska offensiven vid Kursk syns fortfarande inget avgörande ryskt försök att kasta ut de ukrainska styrkorna. Fortfarande förefaller det som om dessa långsamt fortsätter att vinna mark.

Som jag skrev förra veckan är detta mer betydelsefullt politiskt än vad det är militärt. Det är ju inga avgörande delar av den ryska armén som besegrats eller avgörande delar av det ryska territoriet erövrats även om det handlar om kontrollen av kring 1.000 kvadratkilometer och en evakuering av närmare 200.00 människor.

Men än viktigare är att den ryska bilden av en långsam marsch mot oundviklig seger har krossats. För Vladimir Putin är situationen akut besvärande. Rysslands territorium har invaderats, och den förment starke ledaren verkar inte att ha mycket till svar.

Det internationella intresset för utvecklingen är stort. Jag skrev en artikel i amerikanska Foreign Policy som bidrag till att jag haft två tämligen utförliga intervjuer i CNN under den gånga veckan.

Två veckor är dock en kort tid. Vi kan utgå från att man i Kreml gör vad man kan för att få ihop någon form av motdrag. Och vi kan nog utgå från att det är åtskilliga som springer omkring och säger att det hela var någon annans fel och ansvar.

Stämningen är säkert inte den bästa.

Det är svårt att få en bild av i vilken utsträckning ryska militära förband har omdisponerats för att möta situationen vid Kursk, men tydligt är dock att man fortsätter försöken att erövra mark i Donetsk-området. Detta har ju varit ryskt fokus sedan försommarens offensiv vid Kharkov inte resulterade i så mycket alls.

En intressant information i dagarna var att det skulle ha pågått samtal mellan Ukraina och Ryssland i Qatar med sikt på en överenskommelse om att upphöra med anfall mot energiinstallationer. Ryssland har ju försökt att förstöra Ukrainas elproduktion, och nått en heldel resultat, medan Ukraina med drönare har attackerat ryska raffinaderier, också det med vissa resultat.

Nu har de samtalen i alla fall lagts på is, men att de alls förekom var intressant, och ingenting utesluter väl att tråden diskret kommer att tas upp igen. Det är inte bara Qatar som mer eller mindre aktivt erbjuder sina tjänster i konflikten.

Men vad gäller större politiska samtal finns det fortfarande inga förutsättningar. Allt avvaktar vad som kommer att hända i det amerikanska valet. Och därtill självfallet hur utvecklingen på de olika militära fronterna kommer att utvecklas.

I morgon inleds i Chicago det demokratiska partikonventet som ju blir en stor kröningshögtid av den efterlängtade räddaren Kamala Harris.

Och hon har utan tvekan fortfarande betydande vind i seglen.

The Economist har en omfattande modell för att med stöd av undersökningar försöka att förutsäga valresultatet, och denna ger nu en sannolikhet på 52% för att Kamala Harris vinner. Ett välrenommerat amerikanskt försök med en annan omfattande modell ger siffran 56%.

Men än är det långt kvar, och mycket kommer att hända.

I dagarna har Kamala Harris också gått över till att också försöka presentera politiska förslag, med ett första försök vad gäller ekonomisk politik och den ekonomiska situationen för väljare.

Om resultatet var så lyckats kan diskuteras. Donald Trump kallade den föreslagna politiken ’sovjetisk”, vilket väl var lite av överord, men tanken på administrativa åtgärder mot prisstegringar ledde knappast till några applåder bland ekonomer heller.

Att den trumpska politiken skulle leda till ökade priser är dock ovedersägligt. Det handlar framför allt om hans förslag om en 10% ökning av alla importtullar med undantag av de på varor från Kina som skall öka 60%. Och det leder ju ofelbart till ökade priser.

Sedan kan man förvåna sig över att vare sig demokratier eller republikaner förefaller notera att statsbudgeten går med mycket betydande underskott – nu kring 6% av BNP – och att statsskulden skjuter i höjden. Räntorna på statsskulden är nu högre än försvarsutgifterna, och det säger ju en del.

Efter Chicago återstår det att se om Trumps kampanj kan återfå det fotfäste man förefaller att ha förlorat när Biden steg av. Hans framträdanden sedan dess har ju gett ett även med hans mått mätt ovanligt osammanhängande intryck.

Samtidigt som USA fokuserar på sin inrikespolitik går dess diplomati i Mellersta Östern på högvarv. CIA-chefen Burns verkar befinna sig i en ständig omloppsbana mellan Washington, Qatar och Kairo. Och utrikesminister Blinken är i Israel – jag har förlorat räkningen på vilken gång i ordning det är.

Allting är relativt, men det man hitintills lyckats med är att undvika att konflikterna eskalerar än mer. Alltid något. Omedelbart handlar det om att dämpa Irans och Hezbollahs svar på de israeliska attackerna, och med hänvisning till att det nu pågår förhandlingar om vapenvila i Gaza har det hitintills lyckats.

Hitintills. Mycket avgörs av Gaza-samtalen.

Hamas var ju tidigare beredd att acceptera vad president Biden lade fram i slutet av maj, men då var inte Netanyahu ombord, och nu har USA, Qatar och Egypten på nytt försökt att överbrygga klyftan. Intensifierade israeliska operationer i Gaza – där dödstalet nu passerat 40.000 – gör förmodligen inte saken lättare. Från Hamas signaleras skepsis.

Allt detta mest för att förhindra att konflikterna eskalerar. Några egentliga framsteg i de viktiga frågorna – dagen efter i Gaza, steg mot en tvåstatslösning – har inte varit möjliga. Det omedelbara dominerar med nödvändighet över det långsiktiga.

På den venezuelanska fronten fortsätter ställningskriget mellan den auktoritära regimen som biter sig fast och såväl opposition som huvudelementen av det övriga Latinamerika.

Vänsterpresidenterna i Brasilien och Colombia har dock nu sagt att det krävs nya val, vilket ju innebar att de inte godkänner de val som var, medan vänsterpresidenten i Mexico märkligt nog förefaller att acceptera sakernas tillstånd. Vägen framöver för landet förefaller att bli antingen revolution underifrån eller repression ovanifrån.

Och i Europa fortsätter faktiskt sommaren.

Frankrike känner stolthet över en väl genomförd olympiad – frågan om landet skall få någon regering eller ej har skjutits undan ett tag. I Tyskland tilltar nervositeten och oron inför delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg 1 september. Och i veckan börjar Ursula von der Leyen samtal som skall leda fram till den nya EU-kommissionens sammansättning.

Själv lämnar vi nu angenäma Adriatiska Havet och nu blir det i stället en vecka i Italien. Stockholm får vänta ett tag till.

Om offensiven vid Kursk, växlande vind i USA, ständiga försök med Gaza och ständigt denna terror.

VID ADRIATISKA HAVET: Veckans nyhet var utan tvekan den överraskande ukrainska offensiven in på ryskt territorium i närheten av den också i krigshistorien välkända staden Kursk.

Uppenbart var det en väl förbered attack utförd av också erfarna ukrainska militära förband, och dessutom lyckades man att uppnå överraskning.

Hur detta kommer att gå är självfallet närmast omöjligt att bedöma, men det förefaller redan som om offensiven efter mindre än en vecka åstadkommit mer än vad den stora ryska offensiven kring Kharkov i början av sommaren lyckades att åstadkomma.

Militärt är detta kanske inte så betydelsefullt, men krig är politiska minst lika mycket som militära, och den politiska effekten är betydligt mycket större. Med all sannolikhet var det också denna man strävade efter.

I Moskva har Putin sammankallat flera möten med sitt säkerhetsråd, och initierat en stor s k anti-terror operation i breda områden vid den ukrainska gränsen. Hans ansiktsuttryck när generalstabschefen Gerasimov rapporterade att det hela snart skulle bringas under kontroll sade en del om sinnesstämningen.

Den ryska offensiven vid Kharkov i början av sommaren stannade av, men vid andra frontavsnitt har de ryska styrkorna med betydande förluster malt sig fram under sommaren. Och det har haft sin betydelse för att underbygga Putins budskap att Ryssland förr eller senare kommer att vinna.

Och så kommer då denna motoffensiv plötsligt och rubbar den politiska mer än den militära bilden.

Det finns olika uppgifter under hur mycket mark de ukrainska styrkorna tagit, men det är i alla fall väsentligt mer än vad som åstadkoms under den upphaussade s k motoffensiven förra sommaren och mer än vad de ryska styrkorna åstadkom med sin offensiv vid Kharkov i början av sommaren.

Och därmed har offensiven i alla fall för dagen ändrat den politiska bilden av konflikten i Moskva, Kyiv och Washington.

Fortsättningen blir självfallet viktigt.

Kan offensiven fortsätta? Kan man hålla det man uppnått om ryssarna sätter in väsentligt fler stridskrafter? Finns det en risk för att för stor koncentration här försvagar det ukrainska försvaret på andra och mer utsatta frontavsnitt? Och har man för avsikt att stanna kvar med ockupation av ryskt territorium?

Om detta vet vi i grunden ingenting. Men det som redan uppnåtts – politiskt mer än militärt – är redan påtagligt betydelsefullt. Moralen har stärkts i Kyiv och försvagats i Moskva.

Tecknen på svaghet i Moskva tilltar dessutom, utan att man skall dramatisera dem.

Att man förefaller mycket angelägen om att få Iran att leverera ballistiska robotar tyder på att de egna förråden börjar sina. Att centralbankschefen Nabiullina varnar för att den av krigsutgifterna överhettade ekonomin kan vara på väg in i en stark nedgång. Att den regimen närstående oligarken Deripaska offentligt kallat kriget ”galenskap”.

Sedan skall man förvisso inte underskatta krigets påfrestningar i Ukraina heller. Försenat västligt finansiellt stöd skapar svårigheter att betala soldaternas löner. Mobiliseringen förstärker problemet med arbetskraft i näringslivet. Och i opinionsmätningar noteras en viss ökning av den minoritet som börjar tala om någon form av förhandling.

Mycket kommer självfallet att bli beroende av vad som händer i USA i november.

Där har nu vinden tydligt vänt. För Donald Trump råder för närvarande stiltje, medan Kamala Harris har tydlig medvind. Och så kommer det sannolikt att vara också till över det demokratiska partikonventet mot slutet av månaden.

Därefter börjar det på nytt. Just nu ser det ut att vara dött lopp, men det är långt till november, och nya vindkantringar av större eller mindre styrka kommer sannolikt att ske. Så är det med valrörelser – jag vet. Det är 85 dagar kvar,

Utvecklingen i Mellersta Östern tillhör de faktorer som kan komma att spela in.

Något svar på de israeliska attackerna mot ledare for Hezbollah och Hamas i Beirut och Teheran har vi ännu inte sett, men det kommer på ett eller annat sätt. Kanske har de olika diplomatiska budskapen lett till att omfattningen kommer att dämpas, men det återstår att se.

Hamas har nu utsett sin militäre ledare i Gaza Sinwar till ny politisk ledare. Han ses ju allmänt som hjärnan bakom terroranfallet 7 oktober, och från Netanyahus utgångspunkt är valet därmed sannolikt välkommet. Han får nya argument för att fortsätta och fortsätta.

På torsdag skall det i alla fall inledas nya samtal om en vapenvila i Gaza. USA, Egypten och Qatar har gemensamt lagt fram ett förslag baserat på vad president Biden presenterade i början av sommaren. Men mycket kan hända innan torsdag.

Det är f ö samma dag som det nu planeras att presidenterna från Mexico, Brasilien och Columbia skall träffa Venezuelas Maduro för att se om det finns någon lösning på den krisen.

Men utsikterna förefaller dåliga. Maduro kallar oppositionens ledare för terrorister och hotar med att arrestera dem. Men det blir intressant att se hur dessa tre vänsterorienterade men demokratiska ledare för Latinamerikas större nationer kommer att manövrera situationen.

USA förefaller för ögonblicket att föredra att sitta i baksätet i just denna kris trots att den ju i form av inte minst nya flyktingvågor kan få påtagliga konsekvenser för dess egen situation.

I veckan som kommer skall det dessutom i Genève göras ett försök till vapenvila i den långdragna och djupa konflikten i Sudan inte minst för att göra humanitära hjälpoperationer möjliga.

Inbördeskriget har till stora delar förstört landet med kring 11 miljoner människor fördrivna och nu kring 750.000 på gränsen till hungersnöd. Det är en konflikt med många bottnar och aktörer och med bl a Saudiarabien och Förenade Arabemiraten av olika skäl agerande på olika sidor, och med nu USA i rollen att försöka få några framsteg till stånd.

Att EU är så gott som helt frånvarande i denna konflikt förvånar mig.

I Europa råder sommar och olympiad.

Men i Wien ställdes tre stora konserter med Taylor Swift och med 150.000 personer som köpt biljetter in efter att man konstaterade ett hot om ett terrorangrepp.

De österrikiska säkerhetstjänsterna varnades av bl a USA ett antal dagar i förväg, vilket på nytt visar den styrka de amerikanska underrättelsetjänsterna har när det gäller kontraterrorism. De varnade ju också inför den stora attack som ju tragiskt nog kom att genomföras utanför Moskva i mars.

Om det var nödvändigt att ställa in konserterna efter det att de som planerat ett attentat arresterats kan säkert diskuteras, men möjligen fruktade man att man inte hade hela bilden.

Det inträffade illustrerar dock den mer riskabla situation vi i dag befinner oss i med krig och konflikter som skapar nya känslor och spänningar, och med radikalisering också via nätet på olika sätt, samtidigt som ju nätberoendet också skapar nya möjligheter att identifiera och möta dessa faror.

Nu har reaktionen mot koranbränningar tidigare lett till att talibanerna kastar ut Svenska Afghanistankommitten och all dess verksamhet ur landet.

Det är en tragedi. Under decennier och svåra omständigheter har de gjort beundransvärda och stora insatser runt om i landet för grundläggande utbildning och grundläggande hälsovård.

Men nu randas en ny vecka.

Hur ser det ut kring Kursk om en vecka? Den som lever får se.

Om dramatisk eskalation, dramatisk utväxling och dramatiskt i Venezuela .

VID ADRIATISKA HAVET: Det är många platser när man just nu närmast bokstavligen håller andan inför nästa drag i de eskalerande konflikterna i Mellersta Östern.

I veckan som gick var det Israel som valde att eskalera med två precisionoperation som dödade en ledande person i Hezbollah i södra Beirut och därefter den politiske ledaren för Hamas mitt i Teheran i samband med presidentinstallationen där.

Den långsiktiga effekten av operationer som dessa är nog i bästa fall tveksam. Listan på ledare av Hamas som under en följd av år dödats av Israel i olika operationer är lång, men någon märkbar modererande effekt på organisationens mål eller metoder, eller på dess styrka, har de knappast haft.

Nya ledare träder i de gamlas ställe, och inte sällan med mer militant inställning till sitt uppdrag.

De omedelbara effekterna är dock tydliga.

I detta fall innebar de att förutsättningarna för de samtal om en vapenvila i Gaza, som är nyckeln till att försöka att trappa ner regionens konflikter, i ett slag försvann. Hamas politiske ledare Haniyeh var en nyckelperson i dessa, och dessutom den som enligt många bedömare stod för en mer konstruktiv linje.

I israeliska media kan man nu ta del av uppgifter om hur ledarna för landets underrättelse- och säkerhetstjänster Mossad och Shin Beth kritiserar Netanyahus linje, och det ifrågasätts om han har något egentligt intresse av den vapenvila som det förhandlas kring.

Mönstret talar sitt språk. Han visste självfallet vad han gjorde när han gav order om denna attack riktad direkt mot den man förhandlade om vapenvilan med. Och den är lättare att se hans beslut som en del i ett mönster där han söker en upptrappad konflikt som ytterst också skulle föra in USA och Iran i en direkt konfrontation.

Med en sådan kunde ju också världens uppmärksamhet tas bort från den besvärande palestinska frågan.

En sådan konfrontation vill USA absolut inte ha, och den tidigare bedömningen att Teheran inte heller vill det måste nog kvarstå. Att den tidigare utrikesminister Zarif, som ju förhandlade fram det ursprungliga nukleära avtalet, nu återvänt till en position som vicepresident borde rimligen ha stärkt de krafter i Teheran som står för denna linje.

Men det hindrar inte att Iran på ett eller annat sätt kommer att svara på den israeliska attacken. Och det är det svaret som många nu håller andan inför. USA tillför militära resurser till området, men skulle Iran och Hezbollah koordinera en attack som då i skala kan överträffa den i april kommer möjligheterna till ett lika effektivt försvar som då att vara mer begränsade.

Och vad händer då? Kommer Netanyahu att eskalera ytterligare? Eller kommer han som i april att vika sig för det amerikanska trycket och acceptera ett betydligt mer begränsat svar?

Om detta vet vi intet. Det enda vi med viss säkerhet vet är att någon vapenvila i Gaza, och någon väg till nedtrappning av konflikterna, för ögonblicket inte förefaller möjlig. Det är nog dramatiska dagar som ligger framför regionen.

De senaste dagarnas andra dramatiska utvecklingen var självfallet den stora fångutväxlingen med Ryssland.

Nyckeln till denna var att Tyskland gick med på att lämna tillbaka den professionelle ryske mördare som ertappats med och dömts för att ha dödat en tjetjensk aktivist mitt i centrala Berlin.

För Putin var det uppenbarligen mycket viktigt att få honom tillbaka. Han hade en bakgrund i en speciell grupp i de ryska säkerhetstjänsterna som kunde användas för uppdrag som detta, och innan dess i de mörkare miljöerna i den undre värld i St Petersburg som Putin med all sannolikhet har en ingående kunskap om.

De ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna har inte haft särskilt framgångsrika år under den senaste tiden. De har fått stora delar av sin närvaro i Väst reducerad genom utvisningar, och dessutom fått se ett antal operationer och agenter exponerade och förstörda.

I det läget var det nog viktigt för moralen i dessa tjänster att visa att den högsta statsledningen prioriterade skyddet av dem över nästan allting annat. När Putin personligen omfamnade och välkomnade den dömde mördaren när denne steg av planet i Moskva var det en tämligen unik scen men en som sade mycket om vilken regim det handlar om i Ryssland i dessa dagar.

Och förutom välkomnandet på flygplatsen sade han att de alla skulle få fina statliga utmärkelser och att han skulle träffa dem mer utförligt senare. Hans prioritet var tydlig. Han ville verkligen få sin mördare tillbaka.

För USA innebar detta att den amerikanske journalist som godtyckligt arresterats och dömts – alldeles säkert för att just kunna användas för att pressa fram denna utväxling – kunde återvända, och att president Biden därmed fick en välkommen fjäder i hatten.

För en rad ryska oppositionella var det slutet på deras tid i fängelse. Vladimir Kara-Murza kunde återvända till sin familj i USA, men för de andra handlade det ju om en utvisning från sitt eget land till en framtid förvisso bättre än i de ryska fängelserna men därför inte utan sina utmaningar.

Det gjordes ju mycket klart att de inte var välkomna tillbaka till Ryssland.

Utväxlingar som dessa är aldrig utan sina problem.

I Tyskland finns röster som tycker det var fel att släppa mördaren – i grunden gjorde man det till sist därför att president Biden bad om det för att kunna få hem den amerikanske journalisten.

Men det finns också röster som säger att om man tidigare hade varit beredd till detta kanske en utväxling också hade kunnat omfatta Alexej Navalny. Det tror jag dock är högst osäkert.

Men hur det än är med allt detta fick vi en tydlig illustration till den ryska regimens karaktär och till dess sätt att arbeta.

I en annan del av världen fortsätter dragkampen om valresultatet i Venezuela.

Få tvivlar på att oppositionen vann en stor seger, men regimen har förkunnat att Maduro vann, och därefter låtit meddela att en påstådd cyberattack har gjort det omöjligt att publicera de detaljerade resultaten från de olika distrikten.

En rad latinamerikanska länder har varit mycket tydliga i sina omdömen, och det har lett till att Venezuela dragit tillbaka sina diplomater från dessa. Tydligast har Argentina varit, och till dess ambassad har också ett antal oppositionella tagit tillflykt. Som svar har Venezuela sagt upp de diplomatiska relationerna och hotat storma ambassaden, men det har lett till att denna nu tagit under beskydd av Brasilien, och samma sak gäller den f d peruanska ambassaden.

De mer vänsterorienterade presidenterna i Brasilien, Colombia och Mexico kräver nu att de detaljerade valresultaten offentliggörs, men det är någonting som Maduro-regimen självfallet inte kan göra. Även om de skulle försöka lägga fram falska siffror förefaller oppositionen ha tillgång till protokoll från ett stort antal vallokaler.

I Peking, Moskva och inte minst Havanna har man självfallet redan gratulerat Maduro till hans s k seger. För inte minst regimen i Havanna är framtiden för Maduro-regimen ett vitalt intresse, och med all sannolikhet finns kubanska säkerhetsstyrkor på plats i Venezuela för att säkra situationen.

Kraftmätningen kommer att fortsätta. Viktigt blir hur Brasilien, Mexico och Colombia kommer att agera, men i slutändan är tyvärr risken betydande för att vi står inför ett Belarus-liknande scenario i Venezuela.

Inte minst USA – mitt uppe i sin valrörelse – står inför besvärliga överväganden om hur den situationen skall hanteras. Em ny massiv flyktingström tillhör inte det som står högt upp på Biden-administrationens önskelista just nu.

Och Europa? Här råder semester och sommar.

Om sabotage i Frankrike, attack vid Kola, nystart i valrörelsen i USA och nya risker i Mellersta Östern.

VID ADRIATISKA HAVET: Sommarstiltjen verkar nu lägga sig i alla fall över den europeiska politiken. Olympiaden i Paris har tagit över mycket av uppmärksamheten.

Inför dess invigning skedde ett omfattande sabotage mot det franska systemet för snabba s k TGV-tåg. Vid kritiska punkter på alla de fyra linjer som leder mot Paris brändes kablar för att stoppa trafiken. Man lyckades vid tre av dem men ertappades mitt i natten vid den fjärde och flydde från platsen.

Ett attentat av denna storleksordning spridd över ett stort område kräver organisation och koordinering. Det är ingen isolerad galning.

Misstankar riktas mot olika håll. Ingen har tagit på sig ansvaret.

Hade det varit en islamistisk organisation hade det säkert varit ett terroranfall med sprängämnen. En rysk operation har också angetts som en möjlighet, men just nu verkar misstankarna riktades sig främst mot vänsterextrema grupper som tydligen ska ha försökt något motsvarande tidigare.

Vi får se. Vi har nya säkerhetsutmaningar på viss bredd i våra samhällen.

I öster fortsätter kriget. Ryssland pumpar in nya soldater, har stora förluster, men gör gradvis framsteg utan att detta i och för sig leder till någon större förändring av situationen. Den intensifierade ukrainska mobiliseringen gör det lättare för dem att hålla mot, liksom en gradvis förbättrad situation

vad gäller ammunition.

Också drönar- och missilkriget fortsätter.

I dagarna hävdade Ukraina att man gjort ett anfall med drönare mot den stora ryska flygbasen vid Olenogorsk strax söder om Murmansk, vilket i så fall skulle ha inneburit en flygning på kring 1.800 km. Men uppgifterna är än så länge osäkra.

Rysk flygbaser närmare Ukraina har tidigare anfallits, och det är skälet till att åtskilliga strategiska bombplan flyttats till den nordliga basen för att därifrån göra sina långa flygningar och fälla sina robotar mot Ukraina. Basen var tveklöst ett legitimt militärt mål.

På den diplomatiska fronten må noteras att den ukrainske utrikesministern mötte sin kinesiske kollega i Guangzhou i södra Kina för en tre timmar lång överläggning. Den förändrade sannolikt ingenting alls i det kortare perspektivet, men att den kanalen fungerar är ändå viktigt.

I samma anda skall noteras att den indiske premiärministern Narendra Modi meddelat att han nu kommer att besöka Kyiv. Efter den kramfest han hade med Putin i Moskva för ett par veckor sedan är det väl ett försök att något balansera situationen.

Men generellt sett är det svårt att se några förutsättningar för framgång i de diplomatiska kanalerna under den närmaste tiden. Allt tyder på att Putin försöker att öka det militära trycket samtidigt som han inväntar det amerikanska valet.

För Ukraina gäller det att hålla emot.

Den amerikanska politiska scenen har förändrats radikalt när nu Kamala Harris seglar fram som demokraternas kandidat. Trumps triumfmarsch efter attentatsförsöket och det republikanska konventet blev utomordentligt kort, och nu är det den nya vitaliteten i den demokratiska kampanjen som dominerar.

Efter den påtagligt trötta Biden utstrålar Harris betydligt mer glädje och optimism, och betydelsen av det skall inte underskattas. Bidragen flödar in, om plötsligt har Harris tydligen blivit en stjärna på TikTok.

Men än är det långt till valdagen. Bägge läger måste nu kalibrera om sina kampanjer, och det återstår att se hur det kommer att fungera.

Opinionsmätningarna visar ett relativt dött lopp, och förr eller senare kalibrerar väl Trump om sina kanoner inför den förändrade situationen. Men den Trump-seger som för bara någon vecka sedan såg närmast säker ut är det definitivt inte längre.

Annars är det situationen i Mellersta Östern som nu oroar allt mer.

Relevanta underrättelsechefer sitter i överläggningar i Rom för att åter se om en vapenvila i Gaza skulle vara möjlig, och en sådan är och förblir nyckeln också till att dämpa de övriga konflikter som blossat upp i olika delar av regionen.

Hamas kräver en väg till en permanent vapenvila, medan den extrema flygeln i Netanyahus regering säger att det under inga förhållanden kan accepteras. Och strider fortsätter. Den senaste siffran på antalet som dödats i Gaza ligger nu kring 39.000 personer.

En raket som dödade ett tiotal personer i en drusisk by på de av Israel ockuperade Golan-höjderna har nu skapat ny dramatik också i konflikten med Hezbollah. Israel lägger tydligt ansvaret på dem, samtidigt som de förnekar att de var ansvariga. Men sannolikheten talar självfallet för en raket från Hezbollah, även om det kan ha varit en som gick fel.

Nu är den diplomatiska aktiviteten hög – inte bara med Tel Aviv, utan också mellan Washington och Teheran – för att försöka att förhindra en israelisk reaktion som utlöser en större urladdning kring södra Libanon med alla de konsekvenser detta skulle få.

Men en israelisk reaktion blir det alldeles säkert. Premiärminister Netanyahu började med att stoppa en transport av skadade barn från Gaza till vård i Förenade Arabemiraten. Logiken i det är inte lätt att försvara.

Men mer kommer. Med all sannolikhet en omfattande attack mot Hezbollah i södra Libanon. Det finns farhågor om attack också mot flygplatsen i Beirut, men där går sannolikt en röd linje för USA.

Den enda gnistan av hopp är att ingen egentligen verkar vilja ett stort krig kring Libanon – annars hade det redan varit ett sådant. Men i detta ligger alls ingen garanti.

Allt går dock tillbaka till Gaza-kriget.

Vid sitt besök i Washington fanns det från premiärminister Netanyahu inga som helst öppningar för en lösning i Gaza som för vidare mot en tvåstatslösning. Åtminstone från Biden och Harris var det tydliga besked om att någon annan väg inte finns, men vad som tilldrog sig under hans konklav med Trump är mindre klart.

Och från israelisk sida noterades att tonläget från Harris var skarpare än det från Biden utan att substansen nödvändigtvis var annorlunda. En mycket stor del av de demokratiska kongressledamöterna stannade demonstrativt borta från hans anförande inför kongressen.

I dag är det så presidentval i Venezuela, och skall man tro opinionsundersökningarna kommer det att leda till att den demokratiska oppositionen vinner.

Efter ett kvarts sekel av militant vänsterstyre är landets situation påtagligt eländig.

Ekonomin har mer eller mindre kollapsat – ner ca 70% under det senaste decenniet – och närmare en tredjedel av landets invånare har flytt till andra länder.

Kommer valet att vara fritt, och kommer vänsterpresidenten Maduro och hans säkerhetsapparat att acceptera ett nederlag? Vilka råd får han av sina nära vänner i Havanna, Moskva och Peking?

En ny vecka randas. Det finns åtskilligt att hålla ögonen på.

Om dramatiken i USA, Netanyahu till Washington, grönt ljus för Ursula och lite annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Det saknas förvisso inte dramatik i den amerikanska politiken.

För bara ett dygn sedan såg allt ut som ett triumftåg för Donald Trump mot Vita Huset i kombination med en dödsmarsch för demokraterna under den snubblande Joe Biden.

Men nu är allt förändrat. Det tog sin tid, men till slut insåg också Joe Biden det oundvikliga. Och med Kamala Harris som den sannolikt demokratiske kandidaten är det nu åter en öppen fråga hur det kommer att gå i valet den 5 november.

Dit är det 106 dagar, och det är en lång tid i också amerikansk politik.

Intill denna förändring såg det ut inte bara som om Trump skulle marschera in i Vita Huset, utan också som om krisen för demokraterna skulle leda till att republikanerna kunde ta över kongressen i dess helhet med allt vad detta skulle kunna innebära för Trumps möjligheter.

Nu är kampen om presidentposten öppen igen, och sannolikheten för att republikanerna kan ta över senaten och representanthuset betydligt reducerad.

I en opinionsundersökning de senaste dagarna sade 74% av tillfrågade att de ansåg Biden för gammal för att kunna hantera presidentämbetet, men hela 49% sade samma sak om Trump. Åldersfrågan i valrörelsen har nu gjort en u-sväng, och plötsligt blivit en fördel för demokraterna.

Innan demokraterna återtog det politiska initiativet var den stora frågan på det republikanska partikonventet nomineringen av senatorn från Ohio JD Vance som kandidat till vicepresident.

Hans politik vad gäller bl a Ukraina har han inte gjort någon hemlighet av, och bl i en intervjun på CNN igår gav jag uttryck för den oro som denna nominering lett till på denna sida Atlanten. Jag återkommer också till det i den månadskrönika för Project Syndicate som sedan brukar dyka upp på ett antal media runt om i världen.

En sannolik konsekvens av dramatiken är att Biden kan ägna återstoden av sin tid i Vita Huset till större delen åt de olika utrikespolitiska utmaningar som finns, och det finns det anledning att välkomna.

I veckan som inletts kommer Israels Netanyahu till Washington för att tala inför kongressen. Med all sannolikhet sker det lätt desperata ansträngningar att få ett avtal om eld upphör i Gaza på plats innan dess, men även om utrikesminister Blinken sänder ut positiva signaler är osvuret nog bäst i den frågan.

Men Netanyahu kommer till DC efter dels att Internationella Domstolen tydligt förklarat den israeliska ockupationspolitiken som stridande mot internationell rätt men dels att israeliska Knesset i ett unikt beslut förklarat att en tvåstatslösning med Palestina är oacceptabel.

Det kommer säkert att bli tämligen kärva samtal i Vita Huset, och premiärminister Netanyahu är säkert mycket medveten om att vicepresident Harris inte har den mer emotionella anknytning till Israel som fortfarande något begränsar Bidens politik i frågan.

I regionen självt såg den gånga veckan en ny upptrappning med en drönarattack från Houtis i Jemen mot Tel Aviv och ett betydande israeliskt angrepp mot den jemenitiska hamnstaden Hodeida som svarsåtgärd. Sannolikheten för att denna del av de konflikter i regionen som initierats av Gaza nu kommer att trappas upp ytterligare är därmed betydande.

På den europeiska scenen klarade Ursula von der Leyen omröstningen i Europaparlamentet med en större marginal än den hon hade för fem år sedan, italienske premiärministern Melonis parti röstade visserligen mot, men samtidigt röstade De Gröna för eftersom de trots allt såg Ursula von der Leyen som den bästa möjligheten att fortsätta den gröna omställningen.

Det program hon presenterade inför omröstningen innehöll åtskilligt, men notabelt var att hon satte den europeiska ekonomins konkurrenskraft som först bland de olika utmaningarna. Sedan var det mycket tal om s k ekonomisk säkerhet som kan leda i konstiga riktningar, och det var med viss oro man kunde notera att begreppet frihandel var alldeles frånvarande.

Men viktigt var att det nu utlovades en kommissionär fokuserad på frågan om utvidgningen, medan frågorna om det sydliga grannskapet kommer att hanteras av en separat kommissionär.

Det var en förändring som bl a jag argumenterar för vid tidigare skiften, och med såväl Ukraina som länderna på Balkan på dagordningen för utvidgning var det ett viktigt besked.

Veckan som gick bjöd ju på dramatik när det gäller vårt beteende av olika digitala system när en uppdatering från cybersäkerhetsföretaget CrowdStrike förlamade ett stort antal Microsoft-datorer runt om i världen med omfattande konsekvenser.

En lätt ironisk detalj i sammanhanget är att Kina inte alls drabbades. Anledningen var att CrowdStrike tidigare publicerat mycket kritiska rapporter om Kina, och att detta fått som konsekvens att företagets produkter inte finns i landet.

Nästa vecka noterar jag att ASEAN-ländernas utrikesministrar möts i Laos, men att detta också blir anledningen till ännu ett direkt möte mellan USA:s och Kinas utrikesministrar. Det finns en uppenbar ömsesidig strävan att minska risken för öppna konflikter.

På söndag nästa vecka är det presidentval i Venezuela, där den vänsterauktoritära regimen kommer att göra sitt yttersta för att klamra sig fast. Och jag noterar att bedömare långt mer sakkunniga än jag beskriver detta som den kanske sista möjligheten att demokratiskt få en förändring i landet till stånd.

Innan dess kommer vi dock på fredag att kunna bevittna öppnandet av olympiaden mitt i Paris.

Någon ordinarie ny regering finns ännu inte på plats, men ett litet tecken var i alla fall att president Macrons allians lyckades att få sin kandidat vald till talman i den nya nationalförsamlingen.

Om ett växande Indien, en kommande Trump, en osäker votering i EU, brittiska ambitioner, kinesisk osäkerhet och lite annat.

MUMBAI: Mycket tidigt denna morgon bär det nu tillbaka till Europa efter tre dagar i ett Indien i mycket snabb och imponerande utveckling.

Ambitionen är det inget fel på. Man talar ständigt om att gå från världens femte största ekonomi i dag till dess tredje största om ett par decenniet, och lyckas man hålla nuvarande tillväxt är det en fullt realistisk ambition.

I Mumbai – som är landets finansiella centra – märks detta kanske än tydligare än på många andra håll. Skyskraporna skjuter i höjden, och jag läser att staden i dag har fler dollarmiljardärer än vad Los Angeles kan skryta med. Att det samtidigt fortfarande finns stora slumområden tillhör den indiska verkligheten.

I dagarna kom FN med sin uppdatering av prognoserna för den globala befolkningen. Indien är redan världens mest folkrika land, och medan Kina nu går in i en allt snabbare nedgång befolkningsmässigt kommer Indien att fortsätta att växa i ett halvt sekel till enligt denna prognos.

Och då kommer Indien att ha en dubbelt så stor befolkning som Kina, vars befolkning i sin tur kommer att halveras. Det blir ett annat Asien i en annan värld.

Utrikespolitiskt är det för Indien hårdhänt nationella intressen som ofta står i fokus. Relationen med Ryssland förblir viktig först och främst för att försöka att balansera det Kina som ständigt finns med i alla kalkyler. Modis kramfest i Kreml i förra veckan var dock ingen uppbygglig syn.

Nato-toppmötet i Washington avlöpte utan nämnvärda överraskningar.Men två formuleringar i den avslutande kommunikén avvek lite från det normala.

En var att man sade att Kina var en ”decisive enabler” av den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det kan sägas, men det skall då samtidigt noteras att medan det förvisso är den ryska exporten av olja som håller upp den ryska ekonomin och därmed finansierar kriget går kring 80% av denna till Kina och Indien med liten skillnad mellan de två.

Den indiska importen av olja från Ryssland har mer än tiodubblats sedan kriget inleddes.

Och ser man på de nytillverkade kryssningsrobotar som anfaller Ukraina visar det sig att nyckelkomponemterna fortfarande till större delen kommer från USA. Dessas vägar in i Ryssland har dock sannolikt varit komplicerade.

Den andra formuleringen handlade om Ukrainas ambition om medlemskap i Nato, och sade att den processen var ”irreversible”.

Måhända. Men mycket är ju beroende av den amerikanska inrikespolitiska utvecklingen, och med mordförsöket mot Donald Trump i går förändrades åter den amerikanska inrikespolitiska scenen.

Efter debattdebaclet var det tilltagande sannolikt att president Biden skulle förlora om han stannade kvar som kandidat – han ligger nu tydligt efter i mätningarna i sex av de sju avgörande delstaterna – och även om politik är en snabbt föränderlig konstart är det efter attentatet övervägande sannolikt att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump.

Till konsekvenserna av detta – för Europa i största allmänhet och för Ukraina i synnerhet – kommer det att finnas åtskilliga anledning att återkomma.

De kommer att vara betydande. De olika scenarier som ECFR tagit fram för vad som kan hända under en president Trump har nu blivit än mer efterfrågad läsning i regeringskanslier runt om i Europa.

Till dem hör att frågan om ett Nato-medlemskap för Ukraina med all sannolikhet kommer att avföras från dagordningen under de kommande fem åren.

Trumps officiella kröning som republikansk presidentkandidat – under starkt förändrade omständigheter – kommer vi att se under konventet som ju inleds i Milwaukee senare i dag.

Hur han där väljer att framtona skall bli intressant att se. Är det bitter hämnd eller nationell försoning som kommer att vara hans dominerande budskap efter mordförsöket?

Demokraternas drama med den falnande Biden har tills vidare helt sjunkit undan.

Men veckan som inletts blir också dramatisk i Europa.

På torsdag skall Europaparlamentet i Strasbourg rösta om förslaget om Ursula von der Leyen som ordförande för Europakommissionen för ytterligare en mandatperiod.

Det borde finnas en majoritet för henne, men omröstningen är hemlig, och erfarenheterna från tidigare omröstningar visar att en summering av de tre partigrupper som nu officiellt stöder henne, och som tillsammans har en tydlig majoritet, alls inte är någon garanti.

Det finns ledamöter som är frånvarande och det finns de som i tysthet kanske vill revoltera, men det finns kanske också sådana i andra partigrupper som faktiskt vill ge ett återval sitt stöd.

Så omröstningen kommer att följas med största intresse. Hon behöver minst 361 röster av de 720 ledamöterna av parlamentet. Skulle hon inte få det finns ingen återvändo – då måste stats- och regeringscheferna snabbt ta fram en ny kandidat.

Men förhoppningsvis – och sannolikt – kommer det inte att behövas.

Och därefter kommer processen med att sätta samman den nya kommissionen att kunna ta sin början. Nu gäller kampen fördelningen av olika ämnesområden – mer eller mindre viktiga – mellan de olika kommissionärer som medlemsländerna nominerat.

Samma dag möts på Blenheim Palace I Storbritannien – där Winston Churchill en gång föddes – den bredare grupp av europeiska stater som kallas European Political Community för diskussioner om bl a migration, energi och demokrati.

Men först och främst är det självfallet en möjlighet för den nya brittiska regeringen under premiärminister Starmer att visa färgerna.

Separat kommer han dessutom att ge en middag för president Macron som ju annars har att avvakta vilka förutsättningar som olika kontakter i den nya nationalförsamlingen kan ge för att bilda en ny fransk regering.

Från Mellersta Östern kan bara kort noterats att den senaste israeliska flygattacken i Khan Younis i Gaza i avsikt att döda en Hamas-ledare, men osäker utgång vad gäller det syftet men med ett stort antal döda i övrigt, förefaller att än mer ha minskat sannolikheten för den vapenvila som är en nödvändighet.

Och den är det ju också för att förhindra att sannolikheten för ett krigsutbrott kring södra Libanon med alla dess konsekvenser inte skall fortsätta att öka.

I veckan som kommer riktas också åtskilliga blickar mot Peking, för kommunistpartiets s k tredje plenum efter åtskillig försening nu kommer att samlas.

I den kinesiska politiska kalendern är det varje femårsperiod det s k tredje plenum som lägger fast linjerna för främst den ekonomiska politiken. Och nu ställs frågan om insaktningen i och problemen i den kinesiska ekonomin kommer att leda till att man återgår till en mer reforminriktad politik eller inte.

De flesta bedömare är skeptiska, men det återstår att se vad som kommer att komma ut ur det sannolikt mycket noga förberedda mötet.

Nu bär det åter mot till Europa. Det blir något dygn i Sarajevo också för lite samtal där innan det åter är Adriatiska Havet som gäller.

Om ny utmaning i Paris, nytt politiskt landskap i Storbritannien, Nato-möte i Washington, Orbán försök till fred i Moskva och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Sommaren har tagit sin början, men den internationella politiken har förvisso inte tagit paus.

Gårdagens avgörande andra omgång i det franska valet levererade en första klassens överraskning som alla opinionsinstitutet hade missat i sina prognoser.

Högernationella RN misslyckades inte bara med sitt mål om en majoritet utan blev inte ens, vilket de flesta trott, största parti. I stället togs den ledande platsen av den för ändamålet hopsnickrade vänsteralliansen, och därtill lyckades president Macrons allians komma in som den andra starkaste kraften i nationalförsamlingen.

Mycket handlade säkert om taktikröstning för att stoppa RN, men det var ingalunda säkert på förhand att det skulle lyckas.

Så vad händer nu? Sittande regeringen avgår i dag, och president Macron har låtit meddela att han skall fundera ett tag innan han tar nästa steg.

Det vi kommer att se är att dynamiken i nationalförsamlingen kommer att spela en större roll. Dess första uppgift kommer att bli att välja en ny talman, och spelet om det kommer att visa vilka koalitioner som kan växa fram när det gäller en ny regering.

Strategiskt förskjuts nu uppmärksamheten i regeringsfrågan från att tidigare ha handlat om att isolera den yttersta högern till att nu handla om att isolera den yttersta vänstern.

Att göra det kräver dock att man lyckas att splittra upp vänsteralliansen. Då skulle det möjligen finnas förutsättningar för en bredare regering som omfattar också Macrons koalition och möjligen också andra, men om det kommer att vara möjligt är skrivet i stjärnorna.

Det enda som är riktigt säkert är att vi står inför en period av politisk osäkerhet i Frankrike. Landets styre är ju i viss mån presidentiellt, men kommer nu att bli tilltagande parlamentariskt. Och nyval är inte möjligt förrän om ett år.

Om regeringsfrågan i Paris således är högst oklar och den däremot alldeles klar i London. Den nya regeringen under premiärminister Starmer är ju redan på plats.

Torsdagens val i Stor Britannien fick ju ett resultat som i huvuddrag inte innebar någon överraskning, men resultatet var inte desto mindre intressant i olika avseenden.

För de konservativa var nederlaget mycket stort. Från ca 40% av rösterna i det senaste valet gick man ner till 23%, vilket med alla rimliga mött mätt var katastrofalt.

Att det nu blir ett internt blodbad i partiet är ofrånkomligt, och frågan för framtiden är vad som kommer att komma ut ur detta.

Det partiet som högerpopulisten Nigel Farage plötsligt satte upp lyckades att få ihop 14% av rösterna, men det allvarligaste är att ca en fjärdedel av de som i förra valet röstade på de konservativa nu föll för hans locktoner.

Farage själv gör nu entré i underhuset, och han kommer att låta höra av sig. Hans mål må vara att mer eller mindre förgöra det konservativa partiet, men medlet att göra det blir att framstå som den skarpaste kritikern av den nya Labour-regeringen.

Jag tror att vi har att räkna med åtskillig dramatik kring detta under de kommande åren.

För Labour och nye premiärministern Keith Starmer var detta en mycket stor seger räknat i mandat i underhuset, men mindre imponerande om man ser till det faktiska väljarstödet. De ca 33% av rösterna man fick, procentuellt en liten framgång, dolde att man faktiskt fick färre röster än i förra valet.

Vad som i mandat var en stark seger framstår när man tittar på väljarsiffrorna som en betydligt svagare sådan. Men med en mycket komfortabel majoritet i underhuset betyder detta i det korta perspektivet självfallet föga.

Politiken framöver kommer att avgöra, och om den vet vi relativt lite. När Tony Blair kom in som premiärminister efter sin seger 1997 fanns det en tydlig agenda, men i denna valrörelse var huvudbudskapet att besegra de konservativa, och för en valseger räckte det.

Men från och med nu kommer det att krävas mera.

Utrikespolitiskt blir förändringens knappast dramatiska. Starmer har tidigt och tydligt bekräftar kursen i Ukraina-politiken. Också vad gäller att ta upp försvarsanslagen till 2,5% av BNP vill han fullfölja politiken.

Det är när det gäller relationen till EU vi nu kommer att se ett mer avspänt förhållande. Viktiga steg togs förvisso redan av premiärminister Sunak, men mer kommer säkert att komma. Att man har denna ambition har ledande personligheter i den nya regeringen gjort klart.

Sannolikt är det på utrikes- och säkerhetspolitikens område som förutsättningarna för ett gradvis närmande är störst. På vårt ECFR-möte i Madrid i slutet av veckan vädrades informellt olika möjligheter som kan öppnas upp, och det talas om en möjlig ”säkerhetspakt” mellan London och Bryssel.

På andra områden kan utmaningarna vara större, men en ny diskussion har i alla fall inletts. Mycket får dock avvakta intill en ny EU-kommission är på plats i Bryssel.

Den avgörande begivenheten under veckan som kommer är självfallet Nato-toppmötet i Washington, vilket ju för Sveriges och Finlands del är det första där vi deltar som medlemmar fullt ut.

Tre frågor kommer att dominera.

Den först är alldeles självklart Ukraina och dess möjligheter till medlemskap längre fram. Något sådant är knappast möjligt så länge kriget pågår, men man kommer på olika sätt att försöka att bygga broar till ett framtida medlemskap.

Hur situationen sedan kommer att se ut främst i USA, när vi kommer dit är en annan och mer osäker fråga.

Men viktigt i Washington – kanske det allra viktigaste – blir konkreta åtaganden om konkret hjälp till Ukraina i dess kamp. Speciellt när det gäller luftförsvar är det viktigt att vi alla rensar förråden och ger all den hjälp vi har möjlighet att ge.

Ett nytt Nato-kommando kommer att sättas upp i Wiesbaden för att koordinera stödet till Ukraina.

Den andra stora frågan är självfallet vilka steg som måste tas för att Nato-länderna tillsammans kan leva upp till sina försvarsåtaganden.

Konkreta operativa planer för försvaret av olika delar av Nato-territoriet har nu tagits fram, men det återstod åtskilligt när det gäller att fylla dem med konkret innehåll i form av faktiska militära förband. Speciellt tydliga är bristerna när det gäller större arméförband.

Och för att klara detta kommer det att krävas satsningar som gör längre än de 2% av BNP som länderna hitintills är förpliktade till. Hur den saken kommer att formuleras i Washington återstår att se.

Den tredje stora frågan – icke uttalad, men ständigt närvarande – blir alldeles självklart hur det går för president Biden.

Jag tillhör dem som har svårt att tro att han kommer att vara kvar som kandidat i november, men just nu är det uppenbart att han bitit sig fast i bordskanten och säger att bara Den Allsmäktige kan rubbar honom från den positionen. Men när opinionsläget tydligt försämras, och han inte blir yngre, tror jag att det kommer att bli allt fler som kommer att försöka att ikläda sig Den Allsmäktiges roll i detta avseende.

Men klart är att hans varje ord och varje steg under de olika mötena i Washington kommer att observeras noga. Situationen är i grunden tragisk, men den är icke desto mindre en realitet.

Ungern har övertagit ordförandeskapet i EU, och trogen sin form gjorde Victor Orbán vad han beskrevs som en fredsresa till Moskva för att träffa sin vän Putin.

Med sig hade han ett förslag om en omedelbar vapenvila mellan Ryssland och Ukraina följt av förhandlingar för att nå en politisk uppgörelse. Det var ett förslag som han f ö inte är alldeles ensam om i den internationella diplomatin.

Men på detta blev det ett tydligt nej från Putin.

Denne förklarade att en vapenvila bara skulle utnyttjas av Ukraina för att stärka sitt försvar. För att han skulle gå med på en vapenvila måste Ukraina först på ett tydligt och oåterkalleligt sätt acceptera de avgörande krav om territorier och avväpning som han hade lagt fram.

Och Orban tvingades konstatera att partnerna stod långt ifrån varandra. Någon vallfart till Kreml borde inte ha behövts för att konstatera detta.

Nu är det Indiens premiärminister Modi som är näste person att ta del av detta budskap när han besöker Moskva under de närmaste dagarna.

Indien har sin egen agenda, och till denna hör att försöka att förhindra att Kina och Ryssland kommer alltför nära varandra. I New Delhi är det Kina som ses som den långsiktiga utmaningen framför andra.

I Iran blev det en övertygande seger i presidentvalet för den med regimens mått mätt moderate Masud Pezeshkian över hans mer konservativa konkurrent.

Vad detta kommer att innebära återstår att se. Knappast någonting revolutionerande, men med all sannolikhet i nyanser som inte kommer att sakna betydelse.

En fråga av påfallande betydelse är om Iran kommer att leverera ballistiska robotar till Ryssland eller inte. Det har man hitintills av allt att döma inte gjort, men vi har skäl att utgå från att den ryska pressen i frågan är betydande. Vad Iran har att erbjuda Ryssland är i detta avseende med all sannolikhet betydligt bättre än det som Nordkorea redan levererat.

Om katastrofen i Atlanta och kollapser i Paris och London. Och lite annat.

STOCKHOLM: Stilla har regnet fallit denna dag efter en period av varmt och soligt väder.

Men i den politiska världen är det sannerligen inte stilla. Detta är i stället de politiska genomklappningarnas dagar.

Och i dag var det första ronden i valet till den franska nationalförsamlingen.

Resultatet var tämligen katastrofalt för president Macron. Högerextrema RN fick ca 34% av rösterna, den extrema vänsteralliansen FP 28% och Macrons lilla allians lite mer än 20%.

Hur detta sedan kommer att återspeglas i mandat i nationalförsamlingen avgörs i den andra omgången nästa söndag. En egen majoritet för RN är inte omöjligt, även om dessa siffror visar att en väg återstår till målet.

Man kommer nu att försöka att måla upp det i och för sig reella hotet från den vänsterextrema alliansen FP för att på det sättet försäkra sig om en majoritet.

Men utan att överdrivna alltför mycket måste man konstatera att Macron nu förlorar makten över Frankrike. Hans mycket hedervärda och i många avseende imponerande försök att skapa en ny politisk kraft för att modernisera Frankrike har kommit till vägs ända. Han är nu en av landets minst populära politiker.

Men med all respekt för betydelsen av det franska valet är det dock vad som hände i torsdagskvällens länge emotsedda TV-duell i Atlanta mellan presidenterna Biden och Trump som dominerar åtskilliga samtal världen runt.

Det var Biden-kampanjen som hade insisterat på denna, och det tydligen i avsikten att ge deras ansträngningar ny styrka. Om man uttrycker sig mycket försiktigt kan man säga att det inte lyckades. Det blev katastrof.

I denna amerikanska valrörelse är det enligt min mening två frågeställningar som är viktiga. Den ena är föreställningen om hur det går med den amerikanska ekonomin och kandidaternas trovärdighet där, och den andra är helt enkelt frågan om Bidens ålder.

Det finns självfallet också andra frågor som spelar in – invandring och abort kanske främst – men enligt min mening är det dessa som avgör.

Och resultatet av TV-duellen blev att Bidens ålder åter blev den dominerande fråga, och att frågetecknen kring hans möjlighet att dels klara en valrörelse och därefter fyra år till i Vita Huset blev majestätiskt större.

Det var plågsamt att se hur han förlorade greppet om hela debatten, och stundtals verkade direkt förvirrad. Biden hade en del sakliga poänger, och Trump ljög i sedvanlig ordning ohämmat, men det saknar betydelse när intrycket var att den senare var levande och medveten medan den förre knappt var det alls.

Det var en genomklappning som redan gått till den politiska historien.

Jag satt i Helsingfors och såg det tragiska dramat tillsammans med några ledande politiska kommentatorer från andra sidan Atlanten. Vi var alldeles eniga: detta kommer inte att gå.

Vi gjorde bedömningen att det var 90% sannolikt att det skulle göras ett seriöst försök av demokraterna att nu byta kandidat och 40% sannolikhet att detta skulle lyckas.

Än vet vi inte utgången av detta, det pågår med all sannolikhet mycket bakom scenen, men tydligt är att man hitintills ”circled the wagons” som det heter i USA – när ett indiananfall närmade sig formerade man sina vagnar till ett försvarsring.

Man lyckades få presidenten att inom ett dygn med viss styrka läsa en text från en teleprompter på ett valmöte. Och Barack Obama ryckte ut och sade att också han hade gjort dåliga debatter under sin karriär. Presidenten meddelade dessutom att han hade varit förkyld.

Jojo, och mycket glöms ofta snabbt bort i en valrörelse som hastar från fråga till fråga. Men knappast detta. Och vill han fortsätta kommer kameror att dokumentera varje antydan till fortsatt stapplande och mumlande under de kommande månaderna – och allt tyder på att det kommer att bli mer av den varan.

Och därtill kommer också oundvikliga utrikespolitiska effekter. Av lätt insedda skäl har debatten fått svallvågor över hela världen. Kan detta vara den fria världens ledare under de kommande fyra åren?

Så vi får se vad som händer. Men sker inget skifte inom de närmaste två veckorna förefaller det nu mycket sannolikt att Donald Trump kommer att komma tillbaka i Vita Huset den 20 januari nästa år.

Och ur det kommer det att komma åtskilliga problem och utmaningar. Inte minst för Europa.

Till veckans positiva nyheter hörde dock att EU-ledarna enade sig om att nominera Ursula von det Leyen som kommissionspresident för ytterligare fem år och Estlands premiärminister Kaja Kallas som ny Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitik, och samtidigt beslutade man om Portugals f d premiärminister Antonio Costa som ny ordförande i Europeiska Rådet.

Processen fram till beslut var kanske inte alldeles vacker i alla delar, och för främst Ursula von der Leyen återstår utmaningen i att klara omröstningen i Europaparlamentet som nu sannolikt blir den 18 juli.

Men intill dess kommer mycket att hända.

På torsdag är det så dags för de brittiska väljarna att gå till valurnorna, och där vankas ytterligare ett politiskt blodbad med vad som ser ut att bli ett historiskt nederlag för de konservativa och en mycket stor seger för Labour.

På fredag nästa vecka är Keith Starmer Storbritanniens nye premiärminister.

Här säger mätningarna nu att stödet för Labour ligger kring 40%, för de konservativa kring 20% och för högerpopulisten Farage kring 17%.

När jag var i landet i veckan handlade allt dels om huruvida Labour skulle klara av de utmaningar landet står inför – deras valrörelse har varit ytterligt tom på politik – och dels vad som skulle komma att hända i de rykande ruinerna av det konservativa partiet.

Och här finns ju ett bekymmersamt fenomen som vi ser i flera länder, nämligen hur moderata liberalkonservativa partiet utmanas och delvis äts upp av en rabiat populism till höger.

I Frankrike har den klassiska anständiga borgerligheten så gott som försvunnit, i Tyskland brottas också CDU med utmaningen från AfD framförallt i landets östligaste delar, i Italien finns bara rester av en moderat borgerlighet kvar och i Storbritannien beräknas de konservativa nu förlora en tredjedel av sina väljare till Farage.

Hur skall detta hanteras på sikt?

De europeiska socialdemokratiska partierna har under de senaste två decennierna reducerats avsevärt i styrka av de nya politiska vindarna. Nu är det den moderata borgerligheten som utmanas. Diskussionen kring detta blir viktig under kommande år.

Och läget i Mellersta Östern förblir fortsatt bekymmersamt.

Såväl amerikanska som franska intensiva diplomatiska ansträngningar sker nu för att förhindra ett krigsutbrott också kring Libanon, men så länge det inte är möjligt att få till stånd ett eld upphör i Gaza tror jag dessvärre att utvecklingen sakta men säkert glider mot en ny konflikt.

På torsdagen inleder vi vår årskonferens med European Council on Foreign Relations i Madrid, med bred uppställning, och där kommer det inte att saknas frågor att diskutera. Ett EU klämt mellan en Trump och en Putin, och med betydande politisk osäkerhet i såväl Paris som Berlin, kommer att bli en rätt besvärlig historia.

Och den intresserade här hemma kan dessutom samma dag lyssna på mig i klassiska Sommar i P1. Det är fjärde gången för mig, och det blir en del historia, både Ryssland och Ukraina och dessutom lite annat.

Men efter dagarna i Madrid blir det sedan lite mer av avkoppling för också min del.

Om osäkerhet i Bryssel, ännu större osäkerhet i Paris, duell i Atlanta och ökade risker i Mellersta Östern.

BRYSSEL: Strax bär det hem efter några dagar och några olika möten här i den belgiska och europeiska huvudstaden.

I måndags kväll i förra veckan misslyckades EU:s stats- och regeringschefer på sin informella middag här med att uppnå den enighet om de olika personfrågorna efter EU-valet som ju låg i luften och som jag ju också skrev om.

En alltför liten krets trodde att det räckte med att göra upp där, och att andra bara passivt skulle notera vad som malts fram i den, men det var inte bara den italienska premiärministern som reagerade mot detta och ville se en lite öppnare process.

Och därmed föll det hela samman.

Sedan dsss har väl bilden komplicerats i och med att det nu ser ut som om den liberala gruppen i Europaparlamentet kommer att bli den fjärde i stället för den tredje största efter att främst dess tjeckiska medlemsparti ANO gått över till den mer konservativa grupperingen ECR.

Och det är nog faktiskt där som det partiet hör hemma bäst.

Men därmed ökar ju rimligen tyngden i kraven från de mest högerinriktade krafterna på att få i alla fall någon utdelning när de olika posterna fördelas ut mellan de olika politiska familjerna.

Hur det kommer att lösas ut återstår att se.

När detta skrives tror jag knappast det finns någon lösning klar, utan det blir direkta diskussioner mellan stats- och regeringscheferna när de möts till sitt formella toppmöte mot slutet av veckan som leder antingen till en överenskommelse då eller till uppskov till ett senare möte.

Det blir nog för en del att bita på naglarna tills dess.

Om detta spekuleras det förvisso åtskilligt, men ett än större samtalsämne är nog trots allt vad som kommer att hända i Frankrike. Den första omgången i valet till nationalförsamlingen är ju kommande söndag, och opionsmätningarna visar bara högst marginella förändringar i förhållande till det för president Macron förödande resultatet i EU-valet.

Den extrema högern ligger strax över 30%, och vänsterkoalitionen med påtagligt extrema inslag där också strax under. Så ser den bistra franska verkligheten ut.

I diskussionerna finns det lika många åsikter om hur det kunde komma hit som det finns bedömningar av vad som kommer att hända efter det att den andra omgången i valet den 7 juli sannolikt kommer att ge ett resultat med högerradikala RN som särklassigt största parti.

Av betydelse är självfallet om de får en egen majoritet eller inte, och det mesta verkar än så länge tyda på att de inte får det.

President Macron kan då välja att nominera en mer teknokratisk premiärminister för att se hur länge denne sedan kan överleva i nationalförsamlingen, men mer sannolikt är kanske trots allt att han får bita i det synnerligen sura äpplet och utse RN-kandidaten, den 29-årige Jordan Bardella, till premiärminister.

Och vad händer sedan?

I likhet med vänsterblocket lovar RN en rad åtgärder som tillsammans kommer att driva upp det redan stora underskottet i den franska statsbudgeten till 6-7% av BNP. Vänster- och högerpopulism brukar ju i denna typ av frågor ofta gå armkrok.

Att den franska börsen gått ner kraftigt efter beskedet om nyvalet är föga förvånande.

Sannolikt dyker då både Macron och Bardella upp på nästa EU-toppmöte, och huruvida de då företräder en enad fransk politik eller inte är en i hög grad öppen fråga, liksom hur RN väljer att spela sina kort när man väl sitter i regeringsställning.

Allt tyder dock på att vi kommer att få leva med en betydande osäkerhet i fransk politik allra minst fram till presidentvalet 2027.

Det kommer att påverka viktiga delar av EU-politiken.

Förhandlingarna med Ukraina och Moldavien om EU-medlemskap kommer att inledas i Luxembourg på tisdag, vilket är ett mycket stort steg, men hur fortsättningen kommer att bli blir nu mer osäkert. Och när vi nästa år börjar att närma oss alla frågor kring EU:s kommande långtidsbudget kan det bli riktigt besvärligt.

I kategorin valrörelser finns det ju också anledning att följa med vad som händer i Storbritannien, där det milt sagt inte går så bra för de konservativa inför valet där 4 juli.

Men eftersom jag kommer att vara där under den kommande veckan och känna av atmosfären lite mer direkt kan det nog vara bäst att avvakta med mer kommentar tills efter dess.

I den begynnande amerikanska valrörelser kommer dock den kommande veckan att bjuda på stor dramatik när Joe Biden och Donald Trump på torsdag möts i en TV-sänd duell hos CNN i Atlanta.

Det är första gången någonsin som två personer som bägge tituleras president möts i en duell som denna. Och i mer formell mening är ju ännu ingen av dem ännu utsedda av sina respektive partier

Om detta kommer det alldeles säkert att skrivas spaltmil världen över under dagarna efter. En andra motsvarande duell är planerad till i september.

I veckan som gick kom beskedet från kommissionen i Bryssel att man nu lägger ökade tullar på importen av elbilar från Kina. I USA hade man ju redan tidigare drämt till med betydande sådana.

Det formella skälet till detta är att det finns subsidier för produktionen av EV-bilar i Kina, och utan att kunna detaljerna tror jag säkert att detta är sant. Problemet är bara att subventioner till den gröna omställningen alls inte förekommer bara i Kina, och därtill att det ju inte nödvändigtvis är fel mot bakgrund av hur viktig den gröna omställningen är.

Den faktiska situationen är ju att Kina också med subventioner påtagligt har accelererat sin gröna omställning.

Förra året installerades lika mycket solkraft i Kina som i resten av världen sammantaget, och vad gäller omställningen av bilar från förbränningsmotorer till EV ligger man också påtagligt före både Europa och USA. Vad gäller de viktiga batterierna har man också skaffat sig en tydligt ledande internationell position.

I grunden är detta självfallet mycket bra.

Utan en tydlig grön omställning i Kina blir det ingen global grön omställning, och om delar av deras ansträngning leder till att billigare EV-bilar kommer också till Europa och underlättar vår omställning skulle jag tycka att detta snarast skall välkomnas.

Nu vill Tyskland, som inte heller är entusiastisk över dessa tullar, att man i stället skall förhandla med Kina. Vi får se vad som kommer ut ur detta under de närmsta månaderna.

Vad gäller kriget i Mellersta Östern efter Gaza är vi väl nu i situationen att de stora israeliska militära operationerna i Gaza börjar att ebba ut, och det nu etableras en situation med ett pågående lågintensivt krig av den art vi ju faktiskt också ser främst i de nordliga delarna av Västbanken.

Och detta utan att man kommit ett enda steg närmare svaret på frågan hur Gaza skall styras, hjälpas eller återuppbyggas.

President Bidens stora initiativ från 31 maj med tre steg mot något av en lösning, som sedan dess stötts också av FN:s säkerhetsråd, har hitintills inte lett till någonting alls.

Samtidigt ser situationen kring södra Libanon allt allvarligare ut. Duellerna mellan Israel och Hezbollah pågår mer eller mindre ständigt, och tecken på att Israel förbereder en större militär offensiv blir allt fler.

Och en sådan skulle få omfattande också humanitära konsekvenser, och det alldeles bortsett från dess effekter på den sköra libanesiska statsbildningen.

För min del blir det en vecka med lite fortsatta resor. Ett möte med amerikanska RAND i Cambridge i början av veckan och en konferens i Helsingfors mot dess slut står på programmet.

Om EU:s personbeslut, den gröna omställningen, fredsdialoger om Ukraina, Mellersta Östern och fångutväxling.

TABIANO CASTELLO: Några dagar i Italiens sol skadar sannerligen inte, och för min del har den ju också inkluderat ett par dygn i Bologna med diskussioner med ett urval av tänkare och tyckare från några av västvärldens ledande akademiska institutioner.

Ämnen att diskutera saknas som bekant knappast.

I kväll samlas EU-ledarna till informell middag i Bryssel för att diskutera stegen vidare efter EU-valet. Formella beslut fattas vid det formella toppmötet nästa vecka, men det förefaller som om åtskilligt kommer att falla på plats redan i kväll.

Men det innebär inte att Ursula von der Leyens väg till ytterliggare fem år kommer att bli alldeles enkelt.

Jag noterade redan förr veckan att hon för fem år sedan klarade omröstningen i Europaparlamentet med bara nio rösters marginal, och inför den omröstning som nu kommer att komma är situationen nog mer komplicerad.

Dels därför att den informella koalitionen mellan EPP, socialdemokraterna och liberalerna i dag har en något svagare ställning än då, och dels därför att det finns politiska frågor som kan spöka till ekvationen.

Skulle hon vilja bredda sin koalition för att få en säkrare marginal kan det ske genom att närma sig de gröna, men det riskerar att haverera på att det Finn’s i alla fall delar av EPP som snarare vill ta ett steg tillbaka när det gäller delar av besluten om den s k gröna omställningen.

En sådan fråga är att fasa ut förbränningsmotorn i bilar senast 2035 – då senast skall allt vara elektriskt.

Jag tillhör dem som tycker detta är högst rimligt, men i delar av inte minst den tyska debatten låter det annorlunda. Nu har ju dessutom kommissionen tagit det enligt min mening högst tveksamma beslutet att lägga nya höga tullar på import av elbilar från Kina, och skulle man dessutom modifiera 2035 är det ofrånkomligt att den gröna omställningen i detta viktiga avseende skulle bromsas påtagligt.

Vi kommer med all säkerhet att få höra mer om den diskussionen när Europaparlamentet närmar sig den viktiga omröstningen. Om den sedan blir i juli eller september råder det än så länge olika bud om.

Vad gäller ordförande i Europeiska Råder pekar det mesta nu för att det blir den f d portugisiske premiärministern Antonio Costa som kommer att beslutas, och i detta fall är det ju ett beslut som stats- och regeringscheferna äger helt själva. Han kommer då att ta över den första november.

Som ny s k hög representant för utrikesfrågor pekar det mesta nu på Estlands premiärminister Kaja Kalkas, och det vore självfallet ett alldeles utmärkt val. Förutom sin bakgrund i Estlands politik har hon ju dessutom varit ledamot av Europaparlamentet och har därmed en förtrogenhet med också den delen av unionen.

Hennes tydlighet när det gäller den ryska aggressionen mot Ukraina lämnar ingenting övrigt att önska, men hon kommer att ha en uppförsbacke när det gäller att redovisa en lite större bredd i engagemanget för de olika problem som står på den europeiska utrikespolitikens dagordning.

De senaste dygnen har ju sett frågan om ett möjligt slut på Rysslands krig tillbaka i debatten.

Inför det fredstoppmöte som hölls i Schweiz under helgen såg sig president Putin föranlåten att uttala sig i ärendet. Han förklarade att han var villig till att börja tala om fred om Ukraina dessförinnan accepterade att avstå från inte bara allt som Ryssland redan ockuperat utan dessutom ytterligare territorier samt självfallet också varje ambition vad gällde Nato.

Det var självfallet att medvetet missförstå vad det hela handlar om – det är ju Ryssland, inte Ukraina, som skall dra sig tillbaka för att fred skall bli möjligt.

Det schweiziska mötet blev ju en viktig manifestation, men visade ju samtidigt att det finns betydande krafter globalt som utan att helt ut stödja Ryssland förefaller att luta mot en uppgörelse som skulle kräva betydande territoriella eftergifter av Ukraina.

I bakgrunden svävar på ett eller annat sätt Kina och dess ambitioner. Jag skulle tro att man i Peking med sedvanlig försiktighet sonderar terrängen för att i ett eller annat skede göra entré på scenen i dessa frågor på ett tydligare sätt. Brasilien, Saudiarabien och Indien tillhörde dem som i anslutning till konferensen i Schweiz signalerade att också de lutar någonstans åt det hållet.

Till dess är det dock långt. Jag tror inte vi kommer att se någon rörelse av betydelse kring dessa frågor innan vi vet utgången av det amerikanska presidentvalet i november.

Och under tiden fortsätter kriget.

Vid G7-toppmötet i södra Italien blev det en viktig överenskommelse om att utnyttja avkastningen på de ryska statliga tillgångar som frusits i västliga banker för att ta upp ett lån till Ukraina på 50 miljarder dollar.

Det var ett viktigt och bra steg, även om detaljerna om hur detta skall gå till återstår att sortera ut, och även om det inte löser frågan om vad som kan ske med dessa tillgångar i dess helhet.

Den ryska reaktionen var föga överraskande tämligen ursinnig, och säkert kommer de nu att försöka att beslagta olika former av västliga tillgångar. I betydande utsträckning har man dock redan gjort det – det ryska inrikesflyget opererar till stor del med flygplan som de facto stulits från sina västliga ägare.

Om läget i Mellersta Östern finns ingenting hoppingivande att säga.

Vad diskussionerna i Bologna påpekade en av expertens där att för huvuddelen av länderna i regionen är situationen i dag sämre än vad den var före utbrottet av den s k arabiska våren 2011.

Och nu pratas det knappt längre om vapenvila och utväxlingar om Gaza.

Jag får ett intryck av att den israeliska armén nu går över till ett uthålligt men lågintensivt krig i Gaza och samtidigt förflyttar resurser till norr och en förväntad konfrontation med Hezbollah i södra Libanon. Och den amerikanska diplomatin förefaller också att ha förflyttat sin tyngdpunkt till att försöka att förhindra det utbrottet.

På hemmaplan är det självklart den fångutväxling som skett mellan Sverige och Iran som tilldrar sig uppmärksamhet. Jag tror att de flesta inser att den förr eller senare var oundviklig.

Jag är övertygad om att regeringen dessförinnan intensivt prövat alla kanaler och möjligheter att befria Johan Floderus och Saeed Azizi utan en utväxling mot den dömde Hamid Noury, men i slutändan var det bara att inse att det inte skull vara möjligt.

Innebär detta ett bekymmer för framtiden? Ja, men det grundläggande problemet ligger i att vi för ett antal år sedan införde s k universell jurisdiktion i Sverige, vilket innebär att man i Sverige kan åtala för brott var som helst i världen.

Det är förvisso moraliskt högtstående och principiellt riktigt, men jag skall avslöja att jag i den dåvarande regeringen anförde stark tveksamhet i det längsta mot bakgrund av att jag fruktade situationer som just den vi nu fått se, men också andra.

Det finns ingen bra lösning på dilemmat mellan vad som är principiellt riktigt och vad som i den reella världen ibland kan vara nödvändigt. Men det är dessvärre lätt att se risker för att denna universella jurisdiktion i framtiden kommer att utsätta svenska medborgare för risker och svensk utrikespolitik för betydande utmaningar.

Men i det läge som var gjorde regeringen det enda som var möjligt. Unikt var det inte – också en stark stat som USA tvingas stundtals att ta steg som detta. Det går att önska att världen såg annorlunda ut, men det gör den dessvärre inte.

Till det politiska tumultet i Frankrike, och den fortsatta valrörelsen i Storbritannien, kommer det att finnas anledning att återkomma.

För min del blir det nu efter några sköna dagar här att åka till Bryssel för dels traditionell informell trans-atlantisk utrikespolitisk dialog och dels möte med den s k Trilateral Commission för våra europeiska del jag är vice ordförande.

Sakta närmar sig dock sommaren.

Om EU-valet också i Frankrike och Tyskland – och utmaningarna framöver.

BERLIN: Mycket kan man säkert anklaga den franske presidenten Emmanuel Macron för, men sannerligen inte brist på mod.

Resultatet av valet till Europaparlamentet blev om man ser till bilden i dess helhet inte så förförande dramatiskt.

Det hade hojtats högt om att den extrema högern var på stark frammarsch, men det man till helheten blev det inte så mycket av detta.

Den s k breda mitt med moderera och kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska SD och liberala Renew som gett det parlamentet dess stadga gick från att ha 59% av dess platser till att ha 56%. Och moderata EPP stärkta sin ställning.

Det är förvisso en förändring. Men innebär knappast någon dramatik.

Men det som gäller för EU i dess helhet gäller ju inte nödvändigtvis för enstaka länder, och i synnerhet inte för Frankrike.

Sedan han förlorade sin majoritet i nationalförsamlingen 2022 har Macron haft tilltagande problem med att regera Frankrike, och att ett stort nederlag var på väg var uppenbart. Men att högerradikala Le Pens parti skulle gå 31,4% mot hans 14,6% var dock en chock.

Och till detta lades så att han reagerade på detta genom att omedelbart upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval med den avgörande andra valomgången redan 7 juli.

Om hans motiv har det sedan dess spekulerats flitigt. Jag skulle tro att han tyckte att det i stället för tilltagande kris med tilltagande problem i nationalförsamlingen var bättre att ta tjuren vid hornen och ställa det hela på sin spets.

Europaval i Frankrike är inte sällan lite av protestval, och Macron hoppas självfallet att när väljarna ställs inför ett val med mer omedelbara konsekvenser skall de stanna upp, tänka efter och rösta annorlunda.

Hur mycket det blir av det återstår att se, men risken är dock uppenbar att Frankrike inom loppet av bara någon månad kommer att gå en premiärminister ur Le Pens parti. President Macron kommer att fortsätta att sköta utrikes- och säkerhetspolitiken, och företräda landet i EU, men självfallet kommer hans handlingsutrymme också i vissa av dessa frågor att vara mer inskränkt.

Dock handlar detta om att genom att nu ställa saker på sin spets minska risken för att Le Pen erövrar det i Frankrike så avgörande presidentämbetet vid valet 2027 då Macron inte längre kan kandidera.

Och vem som vinner då blir självfallet mycket viktigt. Men det kommer alldeles uppenbart att rinna mycket vatten under broarna i Paris innan dess.

Frankrike var mest dramatiskt, men också i andra länder hände saker.

Här i Tyskland gick det riktigt uselt för den regerande koalitionens bägge partier. De gröna backade rejält, och socialdemokraterna SPD hamnade med knappt 14% till och med efter högerextrema AfD.

Men trots detta är det väl sannolikt att regeringen kommer att fortsätta att hanka sig fram. Den tyska författningen är byggd för stabilitet – inte för turbulens.

Nu fokuseras mycket uppmärksamhet på hur EU-arbetet skall fortsätta framöver.

Stats- och regeringscheferna förbereder ett informellt möte nästa måndag kväll och ett formellt toppmöte senare i juni. Först ska de enas om ett dokument som försöker att ange de strategiska prioriteringarna för de kommande fem åren. Knepigt nog. Och sedan – förmodligen än mer knepigt – skall de försöka enas om de avgörande viktiga personfrågorna.

Skall Ursula von det Leyen få förnyat mandat som ordförande i kommissionen? Vem skall efterträda Charles Michel som ordförande i Europeiska Råder? Kan man ena sig om en ny s k Hög Representant för utrikesfrågor?

Men det är bara början på den processen.

I den första och den senare av dessa frågor skall Europaparlamentet ha ett ord med i laget, och det kan nog bjuda på viss dramatik. I bästa fall kan det ske redan i juli, men annars dröjer det till september, men då måste Ursula von der Leyen – om det är hon som föreslås – få godkännande av en majoritet i Europaparlamentet ledamöter.

Det klarade hon med bara nio rösters marginal för fem år sedan, och åtskilliga gamla rävar i parlamentet har fått blodad tand sedan dess. Dessutom signaleras det redan nu hur olika grupper kommer att vilja förhandla fram olika politiska åtaganden av henne.

Det kommer att bli en tämligen knepig process.

Sedan kommer ju hela processen med en ny kommission. Länderna nominerar sina kandidater, och sedan brottas det om vilka portföljer, mer eller mindre tunga, som de skall få, och sedan skall alla de kommande kommissionärerna granskas och godkännas av parlamentet. Traditionellt brukar någon haverera i processen.

Den nya ordföranden i Europeiska Rådet träder till 1 december, och blir det inga avgörande problem borde kommissionen och dess ordförande kunna vara på plats innan årsskiftet. Snabbare än så går det knappast.

Och när detta europeiska tumult klarats av vidtar kanske ett riktigt genuint tumult på andra sidan Atlanten. Det finns en reell risk att Donald Trump tillträder som president bara ett par veckor efter det att den nya EU-uppställningen finns på plats. Men också en möjlighet att han förlorar valet men vägrar att erkänna sig besegrad.

Det kan ta månader innan Washington kommer på plats igen.

Samtidigt har vi krig i Europa, en klimatkris som börjar att bli allt mer påträngande, en hisnande utveckling av nya teknologier och ökade spänningar också i andra delar av världen. Åren sedan förra EU-valet har lärt oss att vi lever i de svarta svanarnas tid – få var det en pandemi och ett stort krig.

Nu kan det bli Trump. Då havererar den globala klimatpolitiken, det globala handelssystemet sätts ifråga och frågetecknen kring Ukrainas möjligheter att klara kriget blir större.

Bortsett från pandemi och krig har de gångna åren handlat om försök att få EU att klara både den gröna och den digitala omvandlingen. Det har varit en bra start på den förra men en lite stapplande inledning på den senare. I bägge avseendena är det viktigt att Europa inte förlorar tempo.

Den omedelbara uppgiften blir dock kriget. Om några år vet vi åtminstone delvis hur det gått, och det kommer att avgöra mycket. Har Putin tvingats till reträtt och Ryssland till att ändra kurs, eller har hans arméer tvingat ytterligare tiotals miljoner på flykt när de pulversirat stad efter stad i östra Europa?

Utgången där kommer att avgöra vilket Europa vi kommer att ha under åtskilliga decennier framöver.

Ukraina kommer att behöva ytterligare och sannolikt starkare stöd. Inte minst finansiellt, och här är EU mycket viktigt. Det handlar om belopp i storleksordningen 0,25% av vår BNP – men var pengar skall tas är ändå inte okomplicerat. Den samlade EU-budgeten ligger ju bara kring 1% av vår BNP, och det finns flera områden där behoven är uppenbara. Det kommer att krävas nya lösningar.

Samtidigt måste de europeiska försvarsansträngningarna ökas. Allt fler talar om 2,5% av BNP som ett golv. Det är mer än de flesta betalar i dag, men fortfarande för t ex Sverige en bra bit mindre än under det kalla krigets decennier. Vi måste få en försvarsindustri som kan leverera mera och snabbare.

Utvidgningen av EU med nya medlemmar står åter på dagordningen efter att ha varit lite satt på undantag under ett antal år. Entusiasmen för nya medlemmar är ofta svag, men nu finns det faktiskt en bred insikt om att öppnar vi inte dörren för Ukraina kommer vi aldrig att kunna bygga en stabil fred i östra Europa.

Jag tillhör dem som är övertygad om att med politisk kraft kan Ukraina stå på randen till medlemskap när det om fem år på nytt år val till Europaparlamentet. Men det är många hinder som måste övervinnas. En helt ny EU-budget måste till också för att klara detta. Och det är lätt att se att regeringar i Budapest och Haag kommer att försöka att kasta grus i maskineriet.

Det är inte bara det svenska EU-ordförandeskapets förtjänst, men frågan om Europas konkurrenskraft har nu kommit upp rejält på dagordningen. USA är supermakten på innovation i den globala ekonomin, och Kina är supermakten på produktion. Då duger det inte att bara skryta med att man är supermakt på regleringar.

Två italienska f d premiärministrar presenterar viktiga rapporter. Om just Italien är ett föredöme vad gäller reformpolitik kan diskuteras, men Letta- och Draghi-rapporterna kommer förhoppningsvis att leda till att man tar rejäla steg. Det behövs en bredare och djupare inre marknad, betydligt större satsningar på forskning och utveckling, en verkligt gemensam kapitalmarknad, en aggressiv handelspolitik och moderniserad infrastruktur.

Kort sagt: mer av innovation och mindre av reglering.

Men allt detta är betydligt enklare sagt än gjort. Ett EU klämt mellan Vladimir Putin och Donald Trump, och brottandes med sina egna populister, blir inget lättskött pastorat i dessa de svarta svanarnas tid. Milt uttryckt.

Det blir viktiga år. Viktigare än på mycket länge.

Om valresultat i Mexico och Indien, viktiga Ukraina- och G7-möten och fortsatt fastlåst kring Gaza.

STOCKHOLM: När jag skriver detta på söndag eftermiddag vet vi så gott som ingenting alls om utfallet av valet till Europaparlamentet.

Vallokalerna ha inte stängt. Det är först fram mot midnatt som resultaten kommer för alla 27 länderna.

Och måhända finns det anledning att återkomma till resultatet – och till starten för EU:s nästa mandatperiod – i en kommentar i morgon. Jag kommer ändå att vara på TV och har dessutom en artikel på ingång i Dagens Industri i ärendet.

Men först tillbaka till de viktiga val som jag nämnde för en vecka sedan.

I Mexico blev det en oväntat oroväckande stor framgång för såväl vänsterkandidaten Claudia Sheinbaum i presidentvalet som för hennes parti i parlamentsvalet.

Jag skriver oroväckande, därför att med mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet har vänstern nu också en möjlighet att göra ändringar i författningen som de inte haft möjlighet att göra tidigare.

Och i detta finns risker för en vänsterpopulism som äventyrar delar av rättsordningen. Att t ex ha allmänna val av domarna i den högsta domstolen, vilket man talat om, leder omedelbart till en politisering som kan få långt gående följder.

Men vänstern är populär. Den ekonomiska politiken under de senaste åren har visserligen lett till betydligt lägre ekonomisk tillväxt, men samtidigt har olika sociala program byggts ut betydligt, och i ett land med skriande sociala skillnader har det självfallet varit populärt.

Osvuret är dock bäst när det gäller vad som kan hända. Det är först i höst som skiftet på presidentposten sker.

Också i Indien blev valresultatet något av en överraskning.

Jag skrev för en vecka sedan att premiärminister Modis BJP-parti räknade med att förstärka sin ställning och få mer än 370 mandat i parlamentet. Det var också vad såväl opinionsundersökningar som olika kommentatorer räknade med.

Men så blev det alls inte.

I stället för att öka på de 303 mandat man hade tidigare förlorade man nu och hamnade på 240 mandat och utan den egna majoritet som man ju hade vant sig vid och räknat med fortsättning av.

Att man med marginal förblev största parti och nu också kommer att bilda nästa regering kan förvisso ses som en vinst, men mot bakgrund av alla förväntningar kom resultatet nog trots allt snarast att uppfattas som förlust.

Mest anmärkningsvärt var att BJP med dess tydligt hindunationalistiska framtoning förlorade stort i den största delstaten Uttar Pradesh med dess 240 miljoner invånare – hjärtat i det som brukar kallas Hindustan.

Ett visst övermod i framtoningen från premiärminister Modi spelade sannolikt en viss roll, men förmodligen också olika ekonomiska faktorer.

Det viktiga var dock att det visade styrkan och dynamiken i världens största demokrati.

Och med en ny koalitionsregering som med 9.000 gäster och viss pompa och ståt installerats i New Delhi i dag kanske politiken i vissa avseenden som ingett lite bekymmer också i omvärlden får inte lite mjukare framtoning.

Vi får se.

I veckan framöver kommer de viktiga internationella mötena att avlösa varandra.

På tisdag och onsdag är det stor internationell konferens i Berlin om planeringen för återuppbyggnad av Ukraina. Jag är lite osäker på vad som kommer att komma ut ur denna, men ju tydligare förberedelserna för den stora återuppbyggnaden är desto bättre.

Och därtill kommer ju att det finns åtskilligt som måste göras nu.

De senaste månaderna har de ryska attackerna slagit ut huvuddelen av kraftproduktionen i Ukraina, och stora kraftverk stampar man inte ur jorden i en handvändning. Det behövs kapacitet för att överföra kraft från EU-länder, och det krävs hjälp med olika mindre storskaliga lösningar.

Sedan är luftförsvar alldeles avgörande, men den frågan ligger lite utanför agendan i Berlin.

På torsdag och fredag är det så dags för de stora G7-ländernas toppmöte under italienskt ordförandeskap ner i Apulien, och det är ett tämligen säkert tips att konflikten med Ryssland kommer att dominera dagordningen även där.

I marginalen av mötet nere i Apulien misstänker jag att de EU-ledare som är där kommer att börja prata om de viktiga personfrågorna som måste upp till avgörande när alla EU- ledarna möts först informellt i veckan därefter och sedan formellt ytterligare en vecka därefter.

Om detta kommer det säkert att spekuleras flitigt också i media intill någon typ av överenskommelse mellan EU-ledarna ingåtts. Sedan kommer ju också EU-parlamentet in i bilden, men det är en senare historia.

Därefter är det så dags för det lite komplicerade mötet i Bürgenstock i Schweiz om förutsättningarna för en fred i Ukraina.

Ursprunget till detta möte ligger i de försök som gjordes från främst ukrainsk sida att bredda det globala stödet för de principer som man vill skall ligga till grund för en fred.

Det var några möten på mer operativ nivå, och det viktigare av dess var i Riyadh i Saudiarabien därför att även Kina deltog i detta. Förtjusningen i Kreml över det var med all sannolikhet mycket begränsad.

Men när Kyiv sedan ville göra detta till ett toppmöte har saken blivit lite mer komplicerad, och det trots att ju Schweiz nu står som värld.

Hur många länder som kommer att delta är oklart. Kina kommer inte, vilket lett till viss ukrainsk bitterhet, och buden om Brasilien och Sydafrika är lite oklara. Indien kommer, men oklart på vilken nivå. Uppställningen från EU blir säkert stark, och USA finns självfallet på plats även om president Biden tydligen flyger hem direkt från Italien.

Så vi får se vad mötet producerar.

Det viktigaste är nog vad som kommer därefter. Det finns indikationer på att Kina tillsammans med en del andra länder funderar på något mer eller mindre konkurrerande alternativ.

Det kan komplicera saken – eller skapa nya öppningar. Allt är osäkert.

Annars må väl på den internationella scenen noteras att Danmark efter omröstning i generalförsamlingen i dagarna tar plats i FN:s säkerhetsråd för en sedvanlig tvåårsperiod.

Från EU kommer man för under 2025 förutom permanenta Frankrike att få sällskap med Grekland och Slovenien.

I konflikten i Mellersta Östern verkar det nu som om president Bidens offentliga satsning på ett Gaza-avtal i tre olika faser inte lett till det genombrott man hade hoppats på.

Från USA:s sida har man uppmanat alla och envar att offentligt stödja förslaget, vilket också skett, men så länge det är tyst från Tel Aviv, och därmed också från Hamas, händer ingenting alls.

För premiärminister Netanyahu handlar det ju om att rädda sin regering så länge det går – helst till Donald Trump tågar in i Vita Huset. Och därmed har han svårt att gå med på det amerikanska förslaget.

Ett visst politiskt andrum fick han i går när en israelisk operation lyckades att befriad fyra av det hundratal gisslan som Hamas fortfarande håller i Gaza. Antalet palestinier som dödades i operationen förefaller betydande, och nu sägs från Hamas att också tre av gisslan tillhörde de som förlorade livet.

I dag landar utrikesminister Blinken i regionen igen. Om jag inte räknar fel är det hans åttonde besök under denna kris. Frustrationen måste vara betydande.

Förutom att försöka föra ett Gaza-avtal framåt, och det verkar svårt, handlar det ju om att förhindra en upptrappning med Hezbollah och Libanon.

Hitintills har det ju lyckats inte minst genom en ytterligt diskret länk mellan Teheran och Washington, men möjligen kompliceras bilden när Iran nu blir upptaget av sitt presidentval i slutet av månaden.

Jag misstänker att detta inte blir Blinkens sista resa i regionen.

För min del blir det efter en vecka hemma lite mer av resor under veckan.

I morgon kväll och delar av tisdagen är jag i Berlin för diskussioner i anslutning till den stora Ukraina-konferensen där. På onsdag är jag på eftermiddag och kväll i Helsingfors och på fredag bär det av till Bologna på transatlantisk konferens på amerikanska Johns Hopkins-universitetets del där.

Tre städer som det alltid är både angenämt och intressant att besöka.

Om viktiga val i Indien, Mexico, EU och Storbritannien. Men också om stödet till Ukraina och tumult i Tel Aviv.

STOCKHOLM: I dag är det en vecka kvar till vårt eget viktiga val till Europaparlamentet, men låt mig först säga någonting om tre andra viktiga val.

I dag är det presidentval i Mexico. Utgånge är ganska given – vänsterkandidaten Claudia Scheinbaum surfar på sin företrädare ABL:s för mig något svårbegripliga popularitet och kommer att bli landets första kvinnliga president.

Med sina närmare 130 miljoner invånare är Mexico i alla avseenden ett viktigt land. Vi hade ju ett svenskt statsbesök där alldeles nyligen, även om det gick alldeles obemärkt förbi i våra media.

För USA är landet självfallet mycket viktigt. Gränsen mot Mexico är ett av de hetaste ämnena i den infekterade amerikanska inrikespolitiska debattet och landet har seglat förbi Kina som viktigaste handelspartner, men det är nog den växande organiserade kriminaliteten i landet som kommer att bli den största frågan också i den relationen.

Förra året var det för tredje året i rad 100.000 amerikaner som dog på grund av överdos av preparatet fentanyl eller varianter av detta. Det är en djup kris som skär rakt in i snart sagt varje del av det amerikanska samhället.

Åtskilliga av kemikalierna bakom fentanyl kommer från olika källor i Kina, men direkta samtal mellan presidenterna Biden och Xi Jinping har nu lett till en viss dämpning av det flödet. I gengäld ökar tydligen flödet från Mexico på påtagligt sätt.

De organiserade brottssyndikaten är starka i Mexico. Närmare en halv miljon människor har dödats eller försvunnit sedan den dåvarande presidenten för närmare två decennier sedan sände armén mot dem, och i årets valrörelse har mer än trettio kandidater dödats.

För nästa amerikanske president blir frågan om att stoppa flödet av fentanyl från Mexico ofrånkomligen stor.

Vid en middag i Washington härförleden hörde jag flera personer med viss ställning tala om möjligheten av att t o m bomba platser i Mexico där drogen tillreds eller handlas.

Och till ytterligare utmaningar i relationen hör effekterna av olika tullar etc på handeln med Kina vilka medfört att kinesiska företag etablerar sig i eller gör sin handel via mellanhänder i Mexico. Det gällande handelsavtalet mellan Mexico och USA är dock framförhandlat av ingen mindre än dåvarande presidenten Trump.

I dag är det också sista valet i det gigantiska val i Indien som pågått i ett antal omgångar i ett antal månader. Och på tisdag väntas ett valresultat komma att offentliggöras.

Att premiärminister Modi och hans BJP-parti kommer att stå som segrare betvivlas inte av någon. BJP är i dag världens kanske mest väloljade politiska maskineri, och Narendra Modi en på många sätt skicklig och imponerande politiker. Och det finns dessutom ett nytt drag av optimism och framtidstro i Indien i dess helhet.

Dock har det funnits drag i valrörelsen som varit mindre tilltalande. Modi själv har en tendens att spela på anti-muslimska strängar och att klä mycket av det han gör i strikt hinduistiska färger. Talar man med journalister inlandet är det heller inte svårt att fånga upp berättelser om olika typer av restriktioner.

Och känsligheten för kritik från omvärlden är också betydande.

Den stora frågan inför tisdagens resultat är om BJP kommer att nå sitt mål på 370 av de 542 platserna i parlamentet Lok Sabha eller ej.

Premiärminister Modi är tveklöst populär, men Indien är en kontinent mer än ett land, och skillnaderna mellan Indiens olika delstater mycket stora. Regionalt förankrade partiet har under de senaste decennierna kommit att spela en allt större roll.

Så vi får se. Indien är tveklöst ett av de allra viktigaste länderna under de kommande decennierna.

Valet i Storbritannien ligger ju längre fram, men eftersom jag var i London i veckan och kände av stämningar kan några kommentarer vara på sin plats.

Valrörelsen har nu formellt börjat, och med viss förenkling kan man säga att medan de regerande konservativa har en strategi som beskrivits med ordet Dunkirk, talar man om Labour med en Ming-strategi.

Med Dunkirk avses att inse nederlaget, rädda vad som räddas kan och hoppas på bättre tider om några år.

Det handlar om att minimera förluster, och hotet ser man tydligen inte främst från Labour, utan från den mer extremt nationalistiska högern i form av det s k Reform-partiet med Brexit-fundamentalisten Farage som inspiratör.

Och då gäller det att säkra det stöd man möjligen har. Fokus ligger på pensionärer. Där ser man tydligen hotet från Reform.

Vi får se hur långt det bär.

Frågan är ju bara hur stort nederlaget blir. I dag har man 346 MP’s. I katastrofvalet 1997 – Tony Blairs stora framgångsval – var man nere på 165. Klarar man sig med en halvering räknas väl Dunkirk-strategin som en framgång.

För Labour gäller tydligen att hantera sitt övertag i opinionen med samma ömhet som man hanterar en känslig Ming-vas.

Alltför tydlig politik skall undvikas. Budskapet inriktas på förändring utan förändring – förändring i Downing Street men inga oroande förändringar av politiken.

Hur det sedan kommer att gå med det återstår att se. Något utrymme för kostnadskrävande reformer finns näppeligen, men i sedvanlig ordning antyda sådana ständigt.

Valet är den 4:e juli, så åtskilligt kan inträffa. Intill dess gäller av allt att döma Dunkirk och Ming.

Hör hemma har president Zelensky varit på besök för samtal med alla nordiska länders ledare. Det var ett viktigt besök.

Det nya svenska militära stödpaketet är påtagligt omfattande.

Våra återstående pansarbandvag 302 skickas nu till Ukraina, men allra viktigast var de två radar- och stridsledningsflygplanen ASC890.

Införandet av F16 kommer förhoppningsvis att påbörjas under de närmaste månaderna.

Utmaningen skall dock inte underskattas. Det krävs väl utbildade piloter och det krävs väl utbildade mekaniker och ingenjörer för att hålla systemet igång.

Det är åtskilliga timmar av underhåll på marken för varje timma i luften.

Men än viktigare är att bygga upp ett system för hur de skall användas med sina olika sensorer och vapensystem, och det är här de svenska flygplanen är ett avgörande tillskott.

De ger omfattande radarinformation till F16-planen, och de kan ge den stridsledning som är alldeles avgörande för att det samlade systemet skall ge effekt.

Om Gripen kan komma in i nästa skede av att bygga ett nytt ukrainskt flygvapen återstår att se. Tillgången på F16 är i närtid betydligt mycket större än tillgången på Gripen.

Men ett nytt flygvapen med nya Gripen kan självfallet vara en intressant option längre fram.

Jag höll på att skriva att från Gaza-fronten är intet nytt, men så är det inte.

Washington har tröttnat på de ständiga förhandlingarna om en möjlig vapenvila och president Biden själv har därför offentligt lagt ett eget förslag med tre olika faser på bordet.

Man vill tvinga fram ett avgörande. Och mobiliserar nu också internationellt stöd för initiativet.

Den första fasen med tre veckors vapenvila och viss utväxling av gisslan och fångar är tydligt specificerad, den andra fasen mer komplicerad och inte alldeles klar och den tredje om vad som sker i det lite längre perspektivet tämligen öppen.

Men avgörande är att med den första fasen skapa ett politiskt momentum.

En plan som denna har man självfallet i sina huvuddrag förankrats i förväg. Annars skulle den politiska risken vara för stor. Och från Hamas har nu sagts att man accepterar planen om Israel också gör det.

Problemet nu ligger i Tel Aviv. Efter timmar av tystnad meddelade de extremistiska ministrarna av regeringen att de kommer att lämna om Israel accepterar planen.

Och till det pikanta hör ju planen ju var väl förankrad också i den israeliska ledningen innan den presenterades.

Vad som händer nu blir spännande att se.

Samtidigt har Netanyahu inbjudits att tala för den amerikanska kongressen. Jag kan tänka mig att Vita Husets förtjusning över detta kan hållas inom bestämda gränser.

Men vad skall han säga där i detta läge? Jag skulle tro att det talet kommer att skjutas upp tills det finns klarhet om det finns någon vapenvila och om det finns någon israelisk regering.

Just nu förefaller ju detta inte att vara förenliga storheter. Men israelisk politik är notoriskt dynamisk, om man uttrycker saken så.

Här hemma nalkas nu valet till Europaparlamentet med dess blivande 720 ledamöter från 27 länder nästa söndag.

Efter det indiska valet är det med 373 miljoner röstberättigade världens näst största demokratiska val.

Olika länder röstar på olika dagar, med början i Nederländerna redan på torsdag, men de allra flesta röstar som vi på söndag. Då passar man också på att ha parlamentsval i såväl Belgien som Bulgarien.

Europaparlamentet är självfallet viktigt. Tillsammans med regeringarnas representanter i ministerrådet beslutar man ju om alla de lagar som kommer på EU-nivån.

Dess sätt att arbeta skiljer sig rätt ordentligt från den svenska riksdagens.

Partier betyder fortfarande åtskilligt, de förblir viktiga, men individer betyder i detta europeiska politiska system betydligt mer än i vårt nationella.

Ledamöter med förmåga att synas, höras och operera i den europeiska politiska miljön har betydligt bättre möjligheter till konkret inflytande än vad som skulle gälla i vårt nationella system.

Person är i detta val därför betydligt viktigare. Själv kommer jag att utnyttja min möjlighet att sätta kryss för en bra kandidat.

Kring hur valet kommer att utfalla i olika länder spekuleras det åtskilligt i dessa dagar, men måhända är det bäst att återkomma till dessa olika politiska trender när vi har resultatet från de olika länderna.

Den kommande veckans större begivenhet i övrigt är väl firandet i Normandie på torsdag av att det är 80 år sedan D Day och den allierade landstigningen där.

I kampen mot Hitler var självfallet också Sovjetunionen en allierad, och en avgörande sådan, och på plats i Normandie kommer president Zelensky att finnas. Det är inte mer än rätt mot bakgrund av det faktiskt var fler ukrainare än ryssar som förlorade livet under det andra världskriget.

President Putin är inte bjuden.

För min del blir den kommande veckan en vecka hemma i Stockholm. Skönt. Jag var faktiskt intecknad på möten och konferens i Canberra i Australien, man det får vänta till senare.

Om danska framgångar, brittiskt val, problem för Paris och London, stabiliserad front kring Kharkiv samt ICC och Israel.

STOCKHOLM: Några nedslag i Köpenhamn i lite olika ärenden under de senaste dagarna har gett intressanta perspektiv på det sydlig ubroderlandet.

Den danska ekonomin har utvecklats synnerligen väl, och begreppet arbetslöshet är så gott som helt okänt. I stället är det brist på arbetskraft som är det som det talas om.

I BNP per capita ligger Danmark i dag kring 10% över Sverige, och har ju dessutom en valuta som är påtagligt stark genom att den är direkt knuten till Euron. Man har ett överskott i sin utrikeshandel som sett i relation till BNP är cirka tre gånger större än Sverige, och det registreras dessutom hela tiden allt större överskott i de statliga finanserna.

När jag frågar om bakgrunden till detta pekas det oftast på den betydligt flexiblare danska arbetsmarknaden. Inte minst små och medelstora företag kan snabbare reagera på marknadens signaler, och har därmed bättre möjligheter att bli framgångsrika.

Men också större företag är framgångsrika. Läkemedelsföretaget Novo Nordisk var länge Nordens högst värderade företag, men är nu det högst värderade företaget i hela Europa. Och Maersk förblir ett imponerande globalt företag av strategisk betydelse för mycket av den globala handeln.

Också dansk säkerhetspolitik utvecklas påtagligt. Försvaret var länge satt på undantag, men det förändras nu. Och värt att notera är att Danmark tillhör de ledande länderna med att leverera stöd till Ukraina såväl materiellt som finansiellt.

En viktig förändring är att det numera dessutom finns en betydligt mer positiv inställning till nordiskt samarbete på olika områden, inte minst dessa. Med det var det under tidigare decennier lite si och så, men i det nya läget i Europa har det förändrats.

Och på den bilaterala sidan var det självfallet positivt att det s k Öresundsavtalet efter år av förhandlingar nyligen kunde föras i hamn. Det är strax under 20.000 personer som dagligen pendlar över Sundet, dominerande från Skåne till Köpenhamn, och för dem underlättas situationen genom detta.

Det finns åtskilligt som våra länder kunde göra gemensamt, och jag utgår från att så också kommer att ske under kommande år.

Under veckan beslöt sig den brittiske premiärministern Rishi Sunak att plötsligt utlysa nyval till parlamentet den 4 juli. Beskedet tog uppenbarligen såväl hans regering som hans parti med överraskning. Den allmänna förväntan var ju att valet skulle komma först en bit in på hösten.

Efter att ha regerat under 14 år och med fem olika premiärministrar under former som stundtals varit lätt tumultartade är det kanske inte så märkligt att det konservative partiets förutsättningar för att bibehålla regeringsmakten är påtagligt dåliga.

Labour-partiet ligger en bit över 20% över de konservativa i opinionsmätningarna, och även om historien ger åtskilliga exempel på att valrörelser kan ge stora skiftningar är det knappast någon som sätter några pengar på annat än att Labour kommer att vinna.

Vad detta skulle kunna innebära finns det anledning att återkomma till. Utrikes- och säkerhetspolitiskt vinnlägger man sig om att snarast markera kontinuitet. Inte heller när det gäller Europa-politiken vågar man sig nog i valrörelsen ut på några extraturer. Det är en utomordentligt försiktigt Labour-ledning som går in i valrörelsen.

Alldeles säkert kommer dock utsikterna för samarbete med Storbritannien att finnas med i samtalen när Frankrikes Macron nu är på statsbesök och överläggningar i Tyskland i samband med att landet firar 75 år av sin demokratiska efterkrigsförfattning.

Trots retoriken är relationen mellan Berlin och Paris i dessa dagar inte den bästa. Macron talar högt och offensivt om Ryssland, Scholtz med lite mindre bokstäver, om än den tyska hjälpen till Ukraina är en bra bit större än den franska.

Och till detta skall så läggas olika betoningar vad gäller hur EU-samarbetet skall utvecklas under kommande år. Macron vill se stora nya finansiella satsningar. Samtidigt brottas Frankrike med ett betydande budgetunderskott, och i Tyskland finns det konstitutionella begränsningar som lägger hinder i vägen.

Bägge har dessutom en besvärlig inrikespolitisk situation.

Det mesta tyder på att Macron kommer att få se sitt parti kraftigt distanserat av högernationella Le Pen i EU-valet, och från Berlin är det inte svårt att uppfatta missljuden i den krackelerande regerande koalitionen.

Längre österut förefaller det nu som om de ukrainska försvararna har stabiliserat fronten kring Kharkiv efter vissa ryska taktiska framgångar efter den offensiv de ryska stridskrafterna inledde där. Putins uttalade ambition att etablera någon form av skyddszon längs den ryska gränsen förefaller man i alla fall ännu så länge inte att ha uppnått.

Samtidigt fortsätter omfattande ukrainska anfall med inte minst drönare mot olika ryska installationer.

Nu har man också attackerat en av Rysslands stora strategiska förvarningsradarstationer, vilket jag nog skulle sätta ett visst frågetecken för. Dessa har ju sin funktion i den strategiska nukleära stabiliteten med USA, vilket alla borde ha intresse av inte minst i tider som dessa.

I Moskva rensas det nu ut ordentligt i olika militära strukturer. Sannolikt handlar det om det som man säger att det handlar om, nämligen att begränsa den omfattande korruptionen i strukturerna.

Men också en och annan med operativ funktion i kriget mot Ukraina har arresterats.

Vart detta kommer att leda återser att se. På ett eller annat sätt är de ju en del av Putins försök att förbättra landets förutsättningar för ett långt utnötningskrig mot Ukraina.

Vad gäller konflikten i Mellersta Östern – där dessvärre situationen kring och i Gaza fortsätter att förvärras – har mycket uppmärksamhet ägnats att åklagaren i den internationella brottmålsdomstolen ICC nu begärt att domstolen skall utfärda en häktningsorder mot såväl Israels Netanyahu som mot Hamas ledning.

Om det blir ett sådant beslut eller inte återstår att se, men EU-länder har klokt nog sagt att de avvaktar det beslutet, och undvikit de hysteriska attacker mot ICC som kommit från olika håll i Israel och USA.

Många EU-regeringar applåderade när ICC utfärdade häktningsorder på president Putin för övergrepp under hans krig mot Ukraina, och skulle man nu sväva på målet när det gäller Israel kommer nog större delen av världen i övrigt att få alla sina misstankar om europeisk och västlig dubbelmoral genuint bekräftade.

Nu väntar en ny vecka.

För min del blir det bl a en utflykt till Bryssel för att delta i seminarier med anledning av att det är tio år sedan European Institute of Peace sattes upp, och detta gick ju tillbaka på ett initiativ som jag hade tagit några år tidigare och sedan successivt byggt upp stöd för.

Men efter det blir det också ett snabbt besök i London i lite andra ärenden.

Om ommöbleringar i Moskva, en allt mer militariserad ekonomi, Putins besök i Kina, nya tullar och diverse annat.

STOCKHOLM: I veckan som gick fick Ryssland en ny försvarsminister, och detta samtidigt med några andra ommöbleringar ger i alla fall viss indikationer om vart Putins politik är på väg.

Utan att gå in på namn tyder summan av de förändringar som gjordes på att Putin vill försöka att effektivisera den militarisering av den ryska ekonomin som anses nödvändig för att på sikt kunna tvinga Ukraina till underkastelse.

Uppgifterna varierar, men den ryska militära satsningen ligger nu upp mot åtta procent av BNP. Det är visserligen bara kring hälften av vad som var fallet under slutskedet av Sovjetunionen, men det var också någonting som bidrog till att allt till slut rasade samman, och den aspekten på det hela har Putin själv sagt att han är medveten om.

Men det som nu sker är en kraftfull militarisering av ekonomin än så länge finansierad med fortsatta exporten av främst olja till främst Kina och Indien. Det expanderas i denna sektor så till den grad att det också driver upp inflationen och skapar brist på arbetskraft i ekonomins olika delar.

Hur länge detta kan fortgå strider experterna om. Mer avancerad produktion försvåras påtagligt av de olika sanktionerna, medan mindre komplicerad sådan påverkas mindre. Och det sker självfallet stora insatser för att smuggla in olika typer av komponenter eller att köpa in dem komplicerade vägar genom andra länder.

Till en del fungerar det självfallet, men alltid till priset av betydande kostnader.

På sikt är tillgången på avancerade verktygsmaskiner sannolikt en begränsade faktor. Sådana har man självfallet, genomgående europeiska, men de slits ut eller behöver i många fall ersättas. Kina kan leverera i viss utsträckning, men sannolikt inte fullt ut.

Vad gäller en sådan sak som stridsvagnar – där man förlorat kanske fem gånger så många som länder som Storbritannien eller Frankrike har totalt – tar det tid att öka produktionen och här sker ersättning framför allt genom att putsa ihop vad som finns i de stora lagren av äldre generationer av stridsvagnar.

Lika bra är det inte, men alltid duger de till något.

Och lite samma sak är det med soldater. De väldiga förlusterna kompenseras med att man med mycket betydande ersättningar rekryterar nya, men allt i ett tempo som gör att utbildning och övning blir mindre imponerande, och därmed effekten vid fronten mindre än vad som annars hade blivit fallet.

Jag har tidigare skrivit att det fortfarande är svårt att se att den ryska armén återtagit förmågan till större offensiva operationer. Den slutsatsen tycker jag fortfarande gäller trots de taktiska framgångar man haft vid Kharkiv, och trots att man i vissa inte oviktiga avseenden håller på att förbättra sig.

Men med all sannolikhet kommer vi under året att se hur de försöker sig på större offensiva operationer, kanske främst med syftet att säkra varje del av provinserna Donetsk och Luhansk.

Håller då de ukrainska linjerna?

Osvuret är bäst men sannolikt kommer de i alla fall i stort att göra det. Nytt amerikanskt och europeiskt stöd kommer fram, nya fältbefästningar byggs och nu har man också möjlighet att mobilisera unga män mellan 25 och 27 års ålder.

Men några större offensiva operationer för att återta områden kommer Ukraina knappast att ge möjlighet till under den närmaste perioden. det är den bittra realiteten efter misslyckandet förra året och efter de ryska nya rustningarna.

Under veckan som gick passade Putin också på att besöka Kina, och det faktum att han hade med sig både den avgående och den tillträdande försvarsministern visade nog tydligt hur hans agenda såg ut. Han behöver mer stöd, och vill att Kina skall göra mera.

Om han lyckades med det är svårt att bedöma. Jag tror att den kinesiska entusiasmen för Putins imperieambitioner i och för sig känner gränser, men de är samtidigt tydligt förbundna i avsikten att reducera amerikanskt och västliga globalt inflytande och vad de uppfattar som dominans. I den strävan behöver Kina det stöd som Ryssland främst diplomatiskt kan ge.

Själv har jag tillbringat de senaste dagarna i Tallinn på den sedvanliga Lennart Meri-konferensen där. Det blir många och intressanta samtal.

Med det estniska perspektivet och den estniska erfarenheten är det inte onaturligt att man är övertygad om att de baltiska staterna står näst på Putins lista om han på ett eller annat sätt skulle lyckas i Ukraina. Man ser framför sig att Putin kommer att förstärka sina styrkor i denna ritning när han väl på ett eller annat sätt lagt Ukraina bakom sig.

Kanske. Mycket är trots allt avhängigt av just Ukraina, och jag tror inte man skall underskatta de svårigheter han också framgent kommer att ha där. Men vi gör alltid klokt i att lyssna noggrant på våra baltiska vänner. Deras säkerhet är också vår säkerhet. Med Nato är det nu också formellt så – reellt har det varit så länge.

På den vidare horisonten kan jag inte låta bli att oroas över hur protektionism och populism nu leder Biden-administrationen från det ena bekymmersamma steget till det andra.

I veckan fyrdubblades tullarna på elbilar från Kina och en rad andra tullar höjdes också. Detta handlade knappast om nationell säkerhet, utan om ren och skär protektionism, och dessutom ju med effekten att den nödvändiga gröna omställningen av den amerikanska bilmarknaden fördröjs.

Och liknande tendenser finns ju förvisso i delar av den amerikanska debatten.

När det ena läggs till det andra kommer världshandeln att bromsas och fördyras, och därmed kommer också tillväxten att minska. När tullarna basuneras ut låter det som om någon gammal industri måste räddas, men allt det nya bromsas samtidigt, och i slutändan kommer alla att vara förlorare.

Kring Gaza diskuteras det knappt längre någon vapenvila eller utväxling av gisslan och fångar. Förhandlingarna verkar åtminstone nu att ha brutit samman.

Men spelplanen förändras. I Tel Aviv säger nu försvarsminister Gantz att han kommer att lämna regeringen om inte premiärminister Netanyahu går med på en realistisk plan för vad man egentligen skall göra för att förhindra att Gaza bara sjunker ner i ett långt och tilltagande plågsamt ockupationskrig. Det är ju dit det är på väg.

Men om Netanyahu vill eller kan det är högst tveksamt. Han och hans extremistiska koalitionspartners är ju hysteriskt mot allt som kan uppfattas som ett steg mot en fungerande tvåstatslösning, och en roll för den palestinska administrationen i Ramallah i en lösning för Gaza skulle utan tvekan ses som en sådan.

Samtidigt har i Riyadh Vita Husets Jake Sullivan fört förhandlingar med kronprinsen MBS om det viktiga bilaterala avtalet mellan Saudiarabien och USA, men detta måste ju sedan kompletteras med ett avtal med Israel, och här förefaller det som om MBS fortsatt kräver steg mot en tvåstatslösning som Netanyahu kommer att ha mycket svårt att svälja.

Hur den ekvationen skall lösas ut förblir oklart.

Nu randas dock en ny vecka.

Jag kommer att fortsätta att ägna mig en del om säkerheten i Östersjö-området, och till den bilden hör i alla fall delvis också ett par dagar i Danmark.

Och till det jag dessutom kommer att hålla ögonen på är installationen i morgon av Taiwans nye president Lai Ching-te. Såväl i Peking som i Washington kommer man att med lupp granska hur han lägger orden i sitt installationstal. Vi kan vara övertygad om att det har varit åtskilligt med uppmaningar från det senare hållet och varningar från det andra inför det att formuleringarna slutligen justerats.