EP-val och strategisk agenda – och Ryssland.

21 maj 2019

STOCKHOLM: Det är alltid angenämt med dagar i Stockholm, och i all synnerhet häller detta vid denna tid på året. I dag håller våren på att närma sig försommaren, oh den tillhör årets allra bästa tider.

Till helgen stundar så valen till Europaparlamentet, och redan på tisdag nästa vecka träffas EU:s stats- och regeringschefer för att börja lägga puzzlet med besättningen av de olika institutionerna inför de kommande fem åren. Mot slutet av året skall allt vara klappat och klart om det går som det skall.

Europaparlamentet sammansättning är en av faktorerna som är viktiga i detta avseende.

Viktigt för de olika länderna och partierna är ju att de är företrädda av personer som har den tyngd och erfarenhet som gör att de kan göra sig gällande i den mycket annorlunda parlamentariska miljö som Europaparlamentet ju utgör.

Och viktigt inte minst för mindre länder är att vi på viktiga områden får ett EU-samarbete som blir starkare och mer solitt under de kommande åren. Vi lever i en mer komplicerad och delvis också farligare värld, och ett starkare samarbete är en av våra allra viktigaste instrument för att försöka att hantera den situationen.

I mångt och mycket är självfallet valen också nationella ställningstaganden, och de kommer också att utvärderas som sådana.

Det spekuleras mycket i en våg för olika högerpopulistiska partier, men hur det blir med den saken återstår att se.

I Italien kommer Lega Nord att göra ett minst lika bra val som Partido Democraytico gjorde för fem år sedan, och blir därmed med all sannolikhet det ledande partiet i denna kategori i det nya Europaparlamentet.

Frankrike blir viktigt att följa, och som det nu ser ut har Emmanuel Macron inte alldeles lätt att hävda sig mot Le Pens s k nationella front som antas få ett stöd kring 20%.

I Tyskland kommer AfD förvisso att gå fram i förhållande till 2014, men kan t o m komma att gå tillbaka i förhållande till de olika valresultat de haft sedan dess.

Österrike kommer nu också att betraktas med större uppmärksamhet efter kollapsen där. Inledande opinionsundersökningar visar hygglig framgång för förbundskansler Kurz, men ingen avgörande kollaps för FPÖ.

Och så kommer ju det egenartade valet i Storbritannien, där allt kan komma att ställas på huvudet på ett sätt som kan få betydande konsekvenser för landets politiska system framöver.

Men till allt detta finns det anledning att återkomma i början av den kommande veckan.

Viktigt är hur man sedan lägger den strategiska kursen för samarbetet under de kommande åren, och den diskussionen blir nu viktig fram till EU-toppmötet i slutet av juni. I min månadsartikel för Project Syndicate, som i sedvanlig ordning dyker upp i ett antal tidningar i olika länder, har jag gett lite av min syn på hur de prioriteringarna borde se ut.

På Twitter har jag en länk till artikeln från en av Irlands ledande tidningar.

I går hade vi spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet här i Stockholm ed anledning av f d ambassadören Tomas Bertelmans nu utkomna bok om Rysslands utveckling under senare decennier.

Betydande delar av denna utgörs av studier, analyser och rapporter som det tidigare varit stor röd hemligstämpel på, men som nu i allt väsentligt kunnat offentliggöras. Och därmed säger ju boken mycket inte bara om Ryssland utan också om hur den svenska utrikesförvaltningens syn på dess utveckling förändrats genom decennierna.

Från uppvaknandet på 1980-talet till realiteten av ett överrustat Ryssland, över imperiets plötsliga och i allt väsentligt fredliga kollaps till förhoppningarna och samarbetets tid och fram till under det senaste decenniet Rysslands tragiska oförmåga att reformera sig själv och etablera genuint vänskapliga förbindelser med sina grannländer.

Det fanns åtskilligt att diskutera, och det blev också ett samtal dominerat av en handfull f d svenska ambassadörer till detta Ryssland med en och annan övrig som också hade möjlighet att ge sitt bidrag.

Diskussionen kommer säkert att fortsätta.


Samtal i Tallinn och sammanbrott i Wien.

19 maj 2019

TALLINN: Den årliga konferens som bär f d presidenten Lennart Meris namn ger alltid en möjlighet till att få en del nya perspektiv också på mer klassiska frågeställningar inom främst utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och så också denna gång.

Jag satt i diskussioner om utvecklingen i och kring Vitryssland, om attityder hos de yngre generationerna i Ryssland, om utvecklingen på Balkan och om åtskilligt annat.

Ämnen att diskutera saknas sannerligen inte i dessa dagar.

I Estland självt har ju centerpartiet nu bildat regering med högernationalistiska EKREE, och svallvågorna kring det går fortfarande höga. Inte så få frågar sig om inte detta, alldeles oberoende av politiska sakfrågor, kommer att ha en negativ effekt på omvärldens hitintills mycket positiva bild av utvecklingen i detta land.

Och jag tillhör dem som instämmer i den frågan.

Hur centerpartiet tänkt i denna fråga vet jag inte. De har tidigare grundat sin position i landets politiska liv inte minst på det stöd man haft av landets ryska invånare, och det torde nu rämna. Vart de väljarna tar vägen blir en inte oviktig fråga framöver.

Hur långlivad regeringen sedan blir återstår att se. Jag hörde mycket olika bedömningar på den punkten. Vi får se.

Men president, utrikes- och försvarsministrar försäkrade dock alla entydigt att landets grundläggande politiska kurs inte kommer att förändras.

Under de gångna dagarna exploderade så den rätt praktfulla politiska skandalen kring högernationalistiska FPÖ i Österrike.

Det finns åtskilliga frågetecken kring omständigheterna kring den videoinspelning med FPÖ-ledaren Strache som utlöste krisen, men det förändrar knappast skandalen kring vad som sades på den.

Och konsekvensen i går blev ju först att han först tvingades lämna regeringen och förbundskansler Kurz därefter upplöste regeringen och bad presidenten att utlösta ett snabbt nyval.

När dåvarande förbundskanslern Schüssel 1999 tog in FPÖ under dess dåvarande ledare Haider i en koalitionsregering blev det ju ett betydande oväsen, men samtidigt lyckades ju denne faktiskt domptera och decimera Haider under en regeringsperiod som i sak blev framgångsrik.

Detta lyckades nu inte för Sebastian Kurz, och möjligen ligger förklaringen i att det nu handlar om ett mer förhärdat FPÖ med mer av dunkla nätverk i ryssvänliga och s k identitära kretsar med allt vad detta innebar.

Att utrikesministern dansade med och bugade förtjust för Putin kunde tydligen tolereras, men sedan lades det ena ovanpå det andra, videon från Ibiza fällde FPÖ-ledaren och regeringen blev omöjlig när FPÖ tydligen vägrade att backa i ett antal andra frågor.

Tydligen försökte Kurz under gårdagen att rädda vad som räddas kunde, men när FPÖ vägrade at offra den i andra avseenden tydligt belastade inrikesministern gick det inte längre. Med ett år och fem månader blev detta ett också med österrikiska mått mätt kort koalitionsexperiment. Nu väntar nyval sannolikt i september.

Ingen situation är den andra lik, men nog skulle jag tror att explosionen i Wien lade avsevärd sordi på de högerpopulistiska partiernas samtida försök till stort samlande möte i Milano.

På den vidare scenen fortsätter spänningen mellan Iran och USA.

President Trump fann sig visserligen föranledd av de mer militanta tongångarna från sin omgivning att gå ut och förklara att han inte ville ha krig, men att spänningen fortfarande är hög illustreras ju av att USA samtidigt varnade civilt flyg i området för att detta skulle kunna förekomma ”missförstånd”.

Det var ju ett sådant som 1988 ledde till att en amerikansk robotjagare sköt ner ett iranskt passagerarflygplan med 290 passagerare. Ingen överlevde.

Med de stora flygplatserna i Dubai och Doha är ju flygtrafiken i det aktuella området mycket omfattande och viktig.

Allmänt hade det förväntats att gårdagens parlamentsval i Australien skulle leda till regeringsskifte. Det hade alla opinionsundersökningar sedan lång tid förutspått.

Men så blev det inte.

Frågetecken kring Labour-ledaren och en energisk kampanj av den liberale ledaren och premiärministern Morrison förändrade situationen på valdagen.

Och vi lärde oss åter att det är valdagen – inte opinionsundersökningar – som avgör.


Starkt ökade faror och risker.

14 maj 2019

BRYSSEL: Det blev en både trevlig och intressant middag här i går kväll där vi i kretsen av presidenter eller premiärministrar från det Östliga Partnerskapets länder blickade både bakåt på de tio år som gått och framåt mot de utmaningar som kan väntas.

Och det var generösa ord om såväl Radek Sikorski som mig för vårt initiativ våren 2008 och för vårt engagemang för dessa länder under åren som följde.

Det fanns mycket att erinra om.

Hur EU våren 2008 hade en både bättre och närmare relation med Ryssland än med någon av dessa länder. Hur många på sensommaren 2013 inte ville se signalerna om hur den ryska politiken förändrats. Hur vi trots allt klarade stormen 2014 och Ukraina överlevde och kunde gå vidare på den europeiska väg man själv hade valt.

Men också utmaningar framöver.

Olösta konflikter – i sedvanlig ordning i dessa sammanhang fick vi en dust av motsättningen mellan Yerevan och Baku om Nagorno Karabach. I Georgien har Ryssland frusit konflikten, och i östra Ukraina är den fortfarande öppen. Transnistrien skall så läggas till listan. Krim är allt hårdare i Kremls grepp.

Och stapplande reformpolitik i många av dem. Belarus är ett kapitel för sig, men det var spännande att höra på de nya signalerna från Armenien efter den demokratiska revolutionen där. Dess premiärminister talade om den betydelse som EU:s och det Östliga Partnerskapet haft för den omvandling av samhället som skett.

Det var Ukrainas avgående president Petro Poroshenkos sista kväll i Bryssel, och självfallet föranledde det ord av uppskattning för hans olika insatser. I Kiev pågår i demokratiska former förberedelser för presidentskiftet, men det verkar fortfarande vara åtskilligt som hänger i luften, inklusive exakt när under de närmaste veckorna det skall ske.

Än betydelsefullare är kanske den granskningsgrupp från IMF som anländer till Ukraina nästa vecka. Dess rapport om hur politiken kommer att föras vidare blir avgörande för fortsatt internationellt finansiellt stöd, och sådant är Kiev i påtagligt behov av.

Till Bryssel anlände i går också USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett försök att enrollera viktiga EU-länder i sin upptrappade offensiv mot Iran och det nukleära avtalet med landet.

Det kom i allt väsentligt att misslyckas, och i stället mötte Pompeo en rad europeiska företrädare som uttalade stark oro för vad den amerikanska upptrappningen nu kunde leda till. Situationen i regionen är nu mer spänd än på mycket länge, och en politik som medvetet syftar till att öka spänningen ytterligare kan då bli direkt farlig.

Jag hörde t o m en påtagligt ledande europeisk företrädare privat säga att en direkt konflikt inom loppet av de närmaste dygnen alls inte kunde uteslutas. Pompeo uppmanades mycket tydligt av de han mötte till ”maximal försiktighet” i stället för ”maximalt tryck”.

Om detta sedan har någon effekt är en helt annan fråga. Den amerikanska politiken är inte inne i ett påtagligt lyssnande skede.

Incidenten härom dagen med attacker mot ett norskt och två saudiska tankfartyg utanför hamnen Fujairah strax utanför det känsliga Hormuz-sundet är ett exempel på den typ av gnista som mycket väl kan utlösa någonting större.

Exakt vad som hände är fortfarande oklart. Att det finns de i Washington som febrilt letar tecken på att Iran var ansvarigt kan vi vara övertygade om, men det förefaller inte som om de i alla fall ännu lyckats med detta.

Under mitt dygn i Bryssel hann jag inte med några samtal om handelspolitiken, men noterade att Cecilia Malmström sade att hon hoppades att Trump skulle skjuta upp det beslut om möjliga biltullar som han egentligen skall fatta före lördag denna vecka.

Att hävda att import av bilar från bl a EU, Sydkorea och Japan hotar USA:s nationella säkerhet, och därmed måste beläggas med strafftullar, vore självklart en första klassens utmaning mot decennier av goda och betydelsefulla relationer.

Men just nu är det handelskriget med Kina som fortsätter att trappas upp.

USA lade ju i fredags 25% tull på 200 miljarder dollar av import från Kina. Och Kina har nu som svar beslutat om nya tullar på 60 miljarder dollar av import från USA, börserna går kraftigt ned, och i Vita Huset förbereds nu tullar på 25% på resterande 300 miljarder dollar av import från Kina.

Och det skall sägas att dessa nya tullar kommer ovanpå dem som infördes redan förra året.

Detta är inget handelsdispyt – detta är ett fullskaligt och allvarligt handelskrig.

Och samtalen förefaller nu vara avbrutna.

Avgörandet om det skall gå att komma ur denna påtagligt farliga situation för den globala ekonomin ligger nu i händerna på Donald Trump och Xi Jinping, och de ser inte ut att träffas förrän vid G20-mötet i Osaka i Japan mot slutet av juni. Då har säkert effekterna av de åtgärder som man nu börjar besluta om börjat att synas, och allvaret i situationen borde stå klart.

Men intill dess finns det också en risk för att skyttegravarna i detta krig har grävts allt djupare med alla de risker detta innebär.

Sammantaget är det tveklös just nu en situation med starkt ökade faror och risker. Detta riskerar att bli en händelserik sommar.

Och i det sammanhanget skall inte det Östliga Partnerskapet glömmas bort.

Att Kreml kunde trappa upp sin konfrontation mot Ukraina hösten 2013 utan att omvärlden reagerade nämnvärt berodde inte minst på att så gott som all fokus de månaderna låg på konflikten i Syrien.


Faror i flertal – och Östliga Partnerskapet.

12 maj 2019

PARIS: Det blev jäktiga dagar i Stockholm och därmed visst uppehåll med registreringar av skeenden på denna blogg.

Men kristecken saknas inte där ute.

Mot mångas förmodan – återspeglade också i det jag skrivit här – gick vi utan handelsuppgörelse mellan USA och Kina utan president Trump verkställde sitt hot on kraftiga ytterligare tullar på den amerikanska importen från USA.

Jag skulle tro att det är den kraftigaste enstaka tullhöjning som världsekonomin sett i fredstid sedan 1930-talet. Och den gången gick det som bekant riktigt illa.

Möjligt är att denna chock nu faktiskt leder till en överenskommelse och att man återgår till startpunkten, men alldeles lätt tror jag knappast att det blir. Nu är det mycket också av politisk prestige som står på spel för såväl Donald Trump som Xi Jinping, och inrikespolitiska kalkyler i respektive länder och system sätter in.

Läser man de olika tweet som Trump producerat förefaller det som om han är övertygad om att det bara är fördelar av dessa tullar.

Han tycks tro att de betalas av kineserna, när de ju betalas av amerikanska konsumenterna, och ser det som en bra inkomst som kan användas till annat. Han lever i ett annat århundrade i sin syn på handeln och den globala ekonomin.

I skrivande stund förefaller det som om den kinesiska förhandlingsdelegationen är kvar i Washington och samtalen därmed fortsätter, vilket väl är det enda positiva som kan sägas i denna situation.

Samtidigt med detta skärps tonläget mellan USA och Iran på ett sätt som inger oro.

I Teheran tryter nu tålamodet med en situation där man själv lever upp till det ingångna avtalet men där man upplever att ingen annan gör det. USA vill helt och hållet riva upp avtalet, och dessutom tvingar namn man ju genom konkreta hot om kraftiga sanktioner europeiska och andra företag att följa den amerikanska politiken.

Europeiska uttalanden om att man stöder avtalet och vill bevara det framstår därmed från Teherans perspektiv som tomma slag i luften.

Och nu säger man att man kan börja att tugga avtalets bestämmelser i kanten om inte detta ändras.

Från USA:s sida leder detta till upptrappade sanktioner. Och nu trappar man dessutom upp militärt eftersom man säger att man noterat tecken på konkreta iranska militära hot mot USA i regionen.

Vad som ligger bakom detta är oklart, men det är inte osannolikt att Iran börjar att vidta förberedelser också militärt för en situation där man anser att man är under militärt angrepp av USA. Och spegelvänt är det ju precis detta som USA nu gör.

Farorna i detta är uppenbara. Man riskerar att snubbla in i en konflikt.

Och den skulle jag tro får sitt fokus i Irak.

Här fruktar USA uppenbarligen att Iran-inspirerad milisgrupper kommer att attackera amerikanska styrkor, och i det läget säger USA nu att man med kraft kommer att slå mot Iran självt.

Att detta då omedelbart skulle leda till betydande våldsamheter inte minst i Irak tror jag är uppenbart. Och vad som följer därefter är, som det brukar vara med konflikter av denna typ, i hög grad skrivet i stjärnorna.

Situationen i Irak är allt annat än glasklart. Vilken grupper som ytterst är ansvarig för någon attack som USA anser riktad mot sig själv kanske inte är alldeles lätt att avgöra, men risken för att man i Vita Huset kommer att trycka på avtryckaren vid minsta indikation kan man inte bortse från.

Så det är en milt uttryckt spänd situation också i detta avseende.

För min del bär det härifrån i morgon till Bryssel för att vara med i högtidlighållandet av att det är tio år sedan EU:s Östliga Partnerskap blev en realitet.

Och till den högtidliga middagen i morgon kväll har EU-rådets ordförande Donald Tusk inbjudit Radek Sikorski och mig som de två utrikesministrar som ses som det Östliga Partnerskapets initiativtagare.

Så det blir middag med ledarna för EU:s olika institutioner samt med statscheferna för de sex länderna i det Östliga Partnerskapet. Och Radek och jag har ombetts att inleda kvällens informella diskussioner. Det skall förvisso bli intressant.

På tisdag fortsätter arrangemangen med en konferens om det Östliga Partnerskapet med olika utrikesministrar, men då måste jag dessvärre återvända hem till Stockholm.


Hem från Arizona,

05 maj 2019

PHOENIX: Efter några dygn här i Arizonas fascinerande landskap med dess dramatiska röda klippor bär det nu via oligarch flygplatser hem till Sverige igen.

Sedona några timmar norrut härifrån är f d senatorn John McCains trakter, och konferensen där var arrangerad av det institut som bär hans namn. I går kväll hade vi också klassisk amerikansk grillkväll på den vackra ranch som var hans.

Hit kom dessa dagar en imponerande samling av senatorer och kongressmän som sysslar med olika delar av amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är McCains breda nätverk som man, nu med senatorn Lindsay Graham som ledande, för vidare.

Han var republikan av den klassiska skolan, men hit dess dagar kom också olika framträdande demokrater.

Också i diskussionerna här märktes det dock att presidentvalet 2020 är i antågande. På den demokratiska sidan är det ju redan ett tjugotal kandidater som anmält sig, med f d vicepresidenten Joe Biden som den som på detta tidiga stadium har en ledning i opinionsmätningarna.

Den amerikanska ekonomin fortsätter att gå påtagligt bra.

Nya siffror de senaste dagarna visar en tillväxt en bit över tre procent och den lägsta arbetslösheten på ett halvt århundrade, och med alla rimliga mått borde detta leda till en mycket Stael position för den sittande presidenten.

Men även om hans förtroendesiffror ligger stadigt en bit över 40% är de som inte har förtroende för honom stadigt betydligt fler.

Om ett år är bilden klarare. Då vet man rimligen, men inte alldeles säkert, vem som blir den demokratiske utmanaren. Alldeles säkert blir det en brutal valrörelse, där president Trump kommer att fokusera på att med alla de metoder som är hans demontera sin utmanare.

Vackert är det inte, men presidentens alla härjningar till trots står den amerikanska demokratins institutioner starka. Han väsnas och hojtar, men det finns en robusthet i det konstitutionella systemet som i alla fall än så länge förmår att stå emot.

Men fyra år till skulle tveklöst innebära en viss påfrestning också i detta avseende.

De utrikespolitiska frågor som tränger sig på här är dels situationen i Venezuela och dels det migrationstryck som den oroliga situationen i delar av Centralamerika lett till.

I den förra talas det åtskilligt om vad som gick fel i försöken i tisdags att tränga bort Maduro från makten. Man trodde att allt var uppsytt och klart – och så misslyckades hela operationen.

Och i den senare talade Arizonas guvernör med oro om att det detta år – här gränsar man ju till Mexico – redan kommit fyra gånger så många över gränsen som under tidigare år, och att delstatens kapacitet för att ta emot knappt klarar av det.

Veckan som kommer innebär en rad viktiga möten.

I Rovaniemi i norra Finland är det dags för ministermöte med Arktiska Rådet när Finland avslutar sitt ordförandeskap. Såväl USA:s som Rysslands utrikesminister finns på plats, och de kommer väl förutom besök hos jultomten att ha en del annat att prata om också.

Venezuela är väl det omedelbara tvisteämnet just nu, men mer lovande är att man förefaller att ha börjat att tala om strategisk rustningskontroll, och det även om tankar i Washington om att få med också Kina i delar av detta förefaller mindre realistiska.

Det skall bli intresset att se hur man till slut kommer överens om att skriva om de klimatförändringar vars effekter ju är mer påtagliga i Arktis än någonstans annars. Men den amerikanska inställningen kring detta är ju minst sagt kluven.

Och på torsdag är det dags för extra EU-toppmöte i Sibiu i Rumänien där det är tanken att man skall börja att dra upp riktlinjerna för de kommande årens samarbete.

Det arbetet skall så leda till mer konkreta slutsatser vid det toppmöte i juni då man, i bästa fall, också kan börja att fatta beslut i olika personfrågor.

De olika dokument som presenteras inför mötet kan det måhända finnas anledning att återkomma till, och möjligen kan de ge någon inspiration också till debatten inför valet till Europaparlamentet.


Allvarligt i Venezuela – oro för politiken med Iran.

02 maj 2019

WASHINGTON: Efter knappt två dygn lämnar jag nu den amerikanska huvudstaden och flyger till Sedona i Arizona i sydvästra delarna av landet för olika fortsatta diskussioner där.

På vägen hit i tisdags passerade jag förbi Frankfurt – SAS är ju i dessa dagar dessvärre inget alternativ – och kunde plöja ett lass tyska tidningar, och det har alltid sitt intresse. Tyskland är och förblir det stora landet mitt i Europa.

Och det märks också i dess utrikespolitik.

I dessa dagar reser utrikesminister Maas runt i Latinamerika med bl a Brasilien och Colombia på programmet. Det kommer säkert att talas mycket Venezuela, en del handelsförhandlingar och åtskilligt tyska exportintressen.

Förbundskansler Merkel samlade den europeiska Balkan-politiken hos sig i går, och visade ledarskap i den delen. Ett nytt möte för att följa upp utannonserades till Paris i juli.

Och nu beger hon sig till Burkina Fasso, Mali och Niger vilket återspeglar den europeiska oron för de konsekvenser som utvecklingen i bredare Sahel-regionen kan komma att få. När ISIS-ledaren efter fem år trädde fram i en video var ju detta en av de regioner han pekade ut för nya attentat, även om det ju är konkurrenten Al Qaida som hitintills haft den tydligaste närvaron i det området.

När jag så anlände hit till Washington var det mycket tydligt Venezuela som var i fokus.

I tisdags skedde det tredje mer seriösa försöket att bli av med regimen Maduro. Alldeles uppenbart hade man förberett en kupp – om än en sådan begärd av den ledning som större delen av den demokratiska världen betraktar som legitim – och gjort det i förhoppningen att främst militären skulle byta sida.

Det hela verkar ha varit noga förberett och koordinerat, och alldeles uppenbart var Vita Huset en del av operationen, men kom detta till trots att misslyckas.

För mig förföll det märkligt när säkerhetsrådgivaren John Bolton mot slutet av dagen på twitter mer eller mindre sade att Venezuelas försvarsminister hade lovat att agera men i slutändan inte gjort det.

Det var det tredje försöket sedan februari att tvinga fram ett avgörande, och misslyckades. När oppositionen manad till fortsatta manifestationer på gatorna i Caracas i går var uppslutningen svagare än förväntat.

Utrikesminister Pompeo hävdade som förklaring till det inträffade att Maduro på tisdag förmiddag hade varit redo att lämna Venezuela och bege sig till Cuba, men att detta på ett eller annat sätt stoppats av Moskva. Kanske det.

Facit av den dramatiska utvecklingen är nu att läget i landet riskerar att försämras ytterligare, och att risken för att det slår över i öppet våld, någonting som vi ju diskuterade farorna med på ICG-mötet i Paris i förra veckan, mycket påtagligt ökat.

För president Trump handlar detta inte bara om Venezuela utan också om inrikespolitik och politiken i den viktiga delstaten Florida inför valet nästa år. För John Bolton handlar det om en målmedveten politik för att försöka bli av inte bara med regimen i Venezuela utan också de i Havanna och Managua.

Hur långt man kommer att sträcka sig i detta återstår att se. Sanktionerna skärps nu påtagligt, och i går uteslöt Pompeo inte heller direkta militära insatser, även om det nog fortfarande måste ses som mindre sannolikt.

Lite ominöst har Bolton sagt att detta är USA:s del av världen och andra har inte rätt att lägga sig i. Det uttalandet hade uppenbart Moskva som adressat, och noteras sannolikt där med tillägget att om USA kan ha sin exklusiva intressesfär kan väl Ryssland också ha sin.

Också politiken mot Iran skärps hela tiden utan att det finns något rationellt slutmål för denna i sikte.

Nu stryps all landets oljeexport, och vad jag hörde var att Bolton nu återvänder med ett försök att också strypa det samarbete som olika europeiska länder har med Iran för att bli bygga on reaktorn i Arak så att den inte kan producera plutonium.

Det förefaller vara en kamp mellan Bolton och Pompeo om vem som kan vara hårdast mot Iran. Och när Irans utrikesminister Zarif framträdde på amerikansk TV i helgen talade han om en grupp som ville driva fram ett direkt krig med Iran.

Den allmänna uppfattningen i Washington är att presidenten inte vill det, men risken för att de olika åtgärder som nu vidtas leder till att man i alla fall snubblar in i en konflikt ökar utan tvekan.

Att man spelar den hårda linjens män i Teheran i händerna är alldeles uppenbart. Och vad dessa kan komma att göra kan också verksamt bidra till att man snubblar in i en konflikt.

Det finns all anledning till oro.

Det blev en intressant gårdag med Atlantic Council här med genomgångar av olika problemområden med olika främst amerikanska företrädare från såväl administrationen som kongressen.

Vi skulle haft också finansminister Steven Mnuchin i våra diskussioner, men han fick hastigt resa till Peking i ett försök att nå en uppgörelse i handelssamtalen med Kina. Det sägs att presidenten nu är angelägen om ett avslut, och det spekuleras i att ett sådant kan komma under den kommande veckan.

Nu bär det vidare till Arizona.

Det var påtagligt länge sedan jag passerade genom den delstaten, så jag ser fram mot de perspektiv som de närmaste dygnen kan komma att innebära.


Val i Spanien, möte om Balkan och iväg till USA.

28 april 2019

STOCKHOLM: En soligt vackert men fortfarande lite kylslagen söndag hemma.

Dagens begivenhet på den europeiska scenen är tveklöst valet i Spanien.

Kvällens siffror visar att Socialistpartiet PSOE går påtagligt stärkt ur detta, medan borgerliga Partido Popular gör ett påtagligt uselt val, men att det samtidigt är oklart om det kommer att vara möjligt för PSOE att få ihop en regerande majoritet.

Jokern i leken är det nya högernationalistiska partiet Vox med ett resultat som dock föreligger att ligga under 10%. Men i motsats till andra länder är det inte motstånd mot invandring som ger dem kraft utan i stället motstånd mot separatistiska krafter i främst Katalonien.

Frågan är förvisso inte ny, och har plågat Spanien vid åtskilliga tillfällen under dess historia. Och Katalonien är inte den enda region där det finns dessa tendenser. Under lång tid var ju frågan om Baskien med dess krav på autonomi minst lika besvärlig för landet..

I morgon har förbundskansler Merkel och Frankrikes president Macron kallat ledarna för de olika staterna på Balkan till toppmöte i Berlin för att diskutera regionens europeiska perspektiv.

Bakgrunden är främst en oro för att situationen mellan Serbien och Kosovo blivit allt mer besvärlig, och den EU-process som tidigare fanns mellan dem alldeles gått i stå. Det finns ett betydande missnöje i Berlin med det sätt som Bryssel hanterat frågan på.

Förvånande är det knappast.

Jag tillhörde dem som för ett år sedan tydligt och offentligt varnade för de tankar om att börja byta territorier som man då hade börjat att leka med i Bryssel, och som sedan dessutom kom att plockas upp i Vita Huset.

Som väntat har detta lett till nya motsättningar samtidigt som de ansträngningar som fanns att lösa en del andra alldeles gått i stå.

Bäst vore om mötet i Berlin tydligt satte ner foten och återställde ordningen i denna fråga, men det förefaller nog för ögonblicket vara att hoppas på för mycket. I Paris har man ju hitintills slirat på kopplingen i frågan, och det förefaller fortfarande vara fallet.

Och det gäller också den viktiga frågan om att ge grönt ljus för Nordmakedonien och Albanien att inleda förhandlingar om medlemskap i EU.

I alla fall före valet till Europaparlamentet i maj vill man på inga villkor höra talas om frågan, och den står formellt inte heller på dagordningen på diskussionerna i Berlin.

Men under de närmaste månaderna måste det komma ett ställningstagande också i de frågorna.

Det är viktigt att Berlin på detta sätt visar engagemang för frågorna om utvecklingen på Balkan. Det har dessvärre varit lite klent beställt med den saken från andra håll under de senaste åren, och det märks dessvärre i utvecklingen i regionen.

Balkan är en konstant utmaning för det europeiska samarbetet, och konsekvenserna av att släppa den ur sikte kan bli besvarande.

Så får vi se vad som kan komma ut ur mötet.

Jag inleder den kommande veckan i Stockholm, men på tisdag bär det åter till Washington.

Vi har sedvanligt möte med det internationella rådet på Atlantic Council på onsdag, och dessutom en del andra begivenheter med början tisdag kväll.

Och från Washington bär det sedan på torsdag vidare till Sedona i Arizona i sydvästra USA för en konferens där jag lovat tala.

Tanken var att kommande helg komma hem därifrån med hjälp av SAS från Los Angeles, men det förefaller för ögonblicket milt sagt osäkert.

Det blir nog till att planera alternativ.