Om att upptrappning i Mellersta Östern kunde avvärjas, om viktiga beslut om stödet till Ukraina och en del annat.

STOCKHOLM: Det är en dramatisk vecka som ligger bakom oss. Men med -med dagens mått mätt – goda signaler.

Vad skulle hända efter den iranska vedergällningsattacken mot Israel eller dess attack mot den iranska beskickningen i Damaskus? Regionen stod på randen till en större konflikt.

Frenetiskt accelererade diplomatin för att förhindra att allt exploderade i en större konflikt mellan Iran och Israel som förr eller senare hade dragit in också USA.

När det israeliska svaret kom mot slutet av veckan var det osedvanligt skickligt kalibrerat.

Man valde att med en ballistisk robot som sköts från ett stridsflygplan slå ut den avgörande radarstationen för luftvärnsrobotsystemet vid de iranska nukleära anläggningarna vid Isfahan.

Det var ingen massiv attack, och det gjorde det möjligt för regimen i Teheran att säga att egentligen ingenting alls hade skett och att det inte fanns någon anledning att nu gå till ett nytt angrepp mot Israel. Upptrappningens farliga cykel kunde därmed brytas.

Men budskapet var samtidigt mycket tydligt: Israel demonstrerade att de med stor precision och utan att Iran ens märkte att anfallet var på gång slå ut försvaret av anläggningar alldeles centrala för Iran. I detta låg självfallet budskapet att de nästa gång kan slå till obehindrat också mot dessa – eller andra centrala mål i landet.

Det kommer nog att skrivas åtskilligt om detta som exempel på strategisk signalering i en utomordentligt känslig situation.

Budskap från Washington var säkert viktiga när det gällde att begränsa och kalibrera det israeliska svaret. Såväl Washington som Teheran vill ju så långt det är möjligt just nu begränsa konflikten.

Och för stunden förefaller det som om detta lyckas. Den riskfyllda fas som inleddes med det israeliska anfallet i Damaskus 1 april kan med detta måhända antas vara avklarad.

Men alla de grundläggande frågorna finns självfallet kvar.

Köpte Washington israelisk återhållsamhet i utbyte mot att tolerera den attack mot Rafah i södra delen av Gaza-remsan som man ju ditintills försökt att stoppa? Och de fortsatta tydliga begränsningarna av det humanitära stödet till Gaza har försvann plötsligt ur internationellt fokus.

I veckan som kommer skulle jag tro att dessa frågor åter kommer att vara i fokus.

I går röstade så det amerikanska representanthuset om stödpaket till bl a Ukraina, och med en betydande majoritet godkändes detta även om en knapp majoritet av de republikanska ledamöterna röstade mot.

Nu går paketet för godkännande till senaten och efter att det undertecknats av presidenten – sannolikt mot slutet av veckan – träder det i kraft.

Det är månader av politiskt tumult och spektakel, med högst osäker utgång, som nu till slut gav detta resultat. Talmannen Johnson tog sig samman, mannen i Florida höll tyst och demokraterna samarbetade också.

Den strategiska signalen var utomordentligt viktig, och uppfattades säkert med full styrka om än på olika sätt i Kiev och Moskva.

Men faktiskt och taktiskt kommer det att dröja innan detta nya stödpaket gör skillnad ute vid de olika fronterna. Kanske kan nya levereranser av t ex ammunition börja att märkas om ett par veckor. Och vad som händer under mellantiden återstår att se.

Kanske kommer Ryssland att försöka med nya offensiver nu omedelbart. Men sådana låter sig knappast organiseras i en handvändning. Och de ukrainska försvararna kan måhända använda den ammunition de har mer frikostigt i förvissningen om att påfyllning kommer.

Hur som helst var det en viktig strategisk brytpunkt i konflikten. Den kunde ha gått åt andra hållet. Men övertolkas skall den inte.

Detta var måhända den sista amerikanska stödpaketet till Ukraina. Det räcker uppenbarligen detta år, med vad som händer nästa år är i hög grad skrivet i stjärnorna. Hälften av republikanerna röstade som jag noterade mot.

Och stödet räcker heller inte. Det är nödvändigt för Europa att göra mera, vilket också var en tydlig slutsats vid EU- ledarnas möte i Bryssel mot slutet av den gångna veckan.

Inte minst gäller detta luftförsvar och då inte minst Patriot-systemet. Tyskland levererar ytterligare ett batteri, och det talas nu om behovet av ytterligare sex sådana för att möta de ryska ansträngningarna att pulverisera Kharkov – landets näst största stad – och helt slå sönder landets industri och kraftförsörjning.

Det finns ett stort antal system runt om i världen, men spänningar i Ostasien och Mellersta Östern gör att man där nog är mindre benägna att avstå. Det är allra främst Europa som måste agera.

I morgon träffas EU:s utrikes- och försvarsministrar i gemensamt möte i Bryssel för att följa upp EU-toppmötets slutsatser och förhoppningsvis då börja att sätta lite kött på benen. På ett eller annat sätt – det har sagts – kommer också Sverige att medverka i denna nya ansträngning.

Det kan sägas att dessa olika stödprogram äter in i den egna försvarsförmågan i de olika länderna, och så är det förvisso. Men faktum är att dessa vapen och system i dag behövs långt bättre i Ukraina än i förråd runt om i Europa.

Att de sedan måste fyllas på igen när detta är möjligt är en självklarhet. Och i dagsläget torde Rysslands förmåga att inleda ytterligare konflikter i Europa vara mycket begränsad.

Under tiden fortsätter stridshandlingarna. Det talas om 115 stridshandlimgar längs den långa fronten under de senaste 24 timmarna. Och ryssarna har ju om än mest i smått fortsatt att flytta fram sina positioner.

Men Ukraina lyckas med en del attacker av strategisk betydelse.

I dagarna sköt man på långt avstånd ner ett ryskt strategiskt bombflygplan Tu22M på ett sätt som nog kommer att begränsa vissa ryska operationer framöver.

Innan dess slog man ut en unik rysk anläggning med extremt långräckviddig radar långt inne i landet. I förening med att man tidigare skjutit mer två A50 radar- och stridsledningsflygplan ställer det nog till betydande problem för ryssarna.

I världen i övrigt skall väl noteras att valet inleddes i Indien. Att ordna val i världens största land och världens största demokrati är ingen alldeles enkel affär, och ty följande sträcker sig valet över de kommande sex veckorna.

Att premiärminister Modi på ett eller annat sätt kommer att gå segrande ur det finns det få som tvivlar på, men detaljerna saknar trots det inte betydelse. Han är populärare än sitt BJP- parti även om detta i dag nog är världens mest väloljade och effektiva politiska maskineri.

Tysklands förbundskansler Scholtz har just kommit hem från tre dagar i Kina med intensiva diskussioner inte minst om den ekonomiska relationen mellan EU och Kina, och USA:s utrikesminister är på väg till Peking och Shanghai i mitten av veckan.

Och i Washington har det varit sedvanliga årsmöten med IMF och Världsbanken. Den globala ekonomin går framåt, men inte med den styrka vi vande oss vid under decennierna före den globala finansiella krisen, och en global ekonomi som splittras allt mer blir en global ekonomi som växer mindre.

Men nu inleder vi en ny vecka.

Det sker inte minst med symboliskt och sakligt viktigt statsbesök av Finlands nye president Alexander Stubb i Stockholm och Göteborg. Förbindelserna mellan våra bägge länder har ju en unik både bredd och betydelse.

Om explosiva läget i Mellersta Östern, den mer kritiska situationen i Ukraina, EU diskuterande framtiden och allmän osäkerhet i USA.

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka efter huvuddelen av veckan i den amerikanska huvudstaden.

Det var åtskilligt som stod på min agenda där. Som vanligt mycket Kina men ofrånkomligen Ukraina och Ryssland.

Och till de många frågorna hörde självfallet hur Iran skulle svara på den israeliska attacken mot deras ambassad i Damaskus. Att någon form av svar skulle komma var nog oundvikligt.

Det blev en rätt omfattande attack med missiler, kryssningsrobotar och drönare riktad direkt mot Israel. Även om 99% av dessa sköts ner – också genom imponerande samverkan med Jordanien – är nog den psykologiska effekten på Israel betydande.

Och nu är frågan vad som blir nästa steg. Håller krigets logik nu på att ta över regionen helt?

Ett israeliskt svar kommer. Med betydande sannolikhet kommer vi att få se omfattande israeliska attacker mot mål i Iran. För premiärminister Netanyahu, som ju initierade denna nya fas i regionens konflikter med attacken i Damaskus, är detta nog ett efterlängtat tillfälle att göra det han länge velat göra.

Och sedan kommer frågan tillbaka: vad blir nästa steg? Kommer Iran då att kunna sitta still? Man har sagt att man i en sådan situation kommer att attackera också amerikanska baser i regionen.

Och vad händer då? Hur ser steget därefter ut?

Detta är den upptrappning av konflikten som inleddes med Hamas attack ut från Gaza och som inte minst den amerikanska diplomatin frenetiskt har försökt att förhindra. Den diskreta dialogen mellan Washington och Teheran har hitintills också lyckats med det.

Men nu är det ett nytt läge.

Jag tror att Teheran gjorde ett stort strategiskt misstag med denna attack. Man gick i fällan som hade gillrats. Nu fick Netanyahu – allt mer trängd inte minst internationellt om Gaza – den större konflikt som passar honom mycket bättre.

Att svälten håller på att sätta in i Gaza på grund av de fortfarande strypta hjälpleveranserna försvinner från dagordningen. Och samtalen om vapenvila och utväxlingar av gisslarna kommer vi nog inte att få höra så mycket om under de närmaste dagarna.

Men i sak är det nu dags för kraftfull diplomati för att förhindra att detta inte helt spinner ur kontroll. Bäst vore om Israels svar kunde modifieras till mer symbolisk nivå och eventuella svar på svaret till än mer symbolisk sådan.

Det har vi sett förr – men nu är situationen långt mer explosiv.

Men dialog pågår. USA och Iran kommunicerar via Schweiz och Oman. Säkert är Gulf-staterna aktiva också gentemot Teheran. Kina vill säkert dämpa – vad Ryssland vill kan man bara spekulera kring.

När EU- ledarna samlas till toppmöte i slutet av veckan var det redan ett möte med en tämligen så tung agenda. Nu läggs ytterligare en fråga till den.

EU:s strategiska agenda för de kommande fem åren är ingen liten fråga, med den ryska aggressionen och allt vad denna måste leda till, liksom EU-ekonomiernas konkurrenskraft i en tid av accelererande teknologisk omvandling, är ämnen som milt sagt kräver uppmärksamhet.

Och den f d italienska premiärministern Letta skall ju presentera sin rapport om hur EU:s viktiga inre marknad kan förbättras.

Men ofrånkomligen kommer den bekymmersamma situationen i den ryska aggressionen och den nya explosionen i Mellersta Östern att bli viktiga frågor.

De ryska angreppen mot Ukraina har trappats upp de senaste veckorna, och detta samtidigt som brister i det västliga stödet börjar att påverka situationen längs fronten.

Allvarligast är det vad gäller luftförsvar. Attacker av den sammansättning och storlek som Iran riktade mot Israel har kommit gång efter gång mot Ukraina under den senaste månaden, och effekterna inte minst på kraftförsörjningen har varit betydande.

Samtidigt som mycket skrivs om den överlägsenhet i artilleriammunition som Ryssland nu har är det tydligt att dess luftförsvar börjar att få problem vad gäller uthållighet.

President Zelensky vädjar om sju nya batterier av Patriot, i Washington trodde man att två skulle kunna vara möjligt, och Berlin skall ha heder för beskedet att man kommer att leverera ett utöver de två man redan gjort.

Men Europa borde göra mera.

Hur det går med det amerikanska stödet får vi möjligen klarhet i under den kommande veckan. Striden inom den republikanska gruppen i representanthuset är uppenbarligen hård, men i veckan borde talmannen Johnson visa sina kort – i fredags var han i Florida och träffade Trump och diskuterade även detta.

Kanske har den iranska attacken hjälpt i och med att stöd till Ukraina och Israel ju sannolikt ligger i samma paket. Men upplyftande är det amerikanska spektaklet sannerligen inte.

Och över allt hänger valet i november.

För ett halvår sedan var jag övertygad om att hade det varit val då hade Trump vunnit. Nu är bilden lite mer osäker, även om de ständiga mätningarna fortfarande visar ett tydligt övertag för Trump i de sex delstater som kommer att avgöra valet.

Trump har trasslat in sig i försök att ha en politik i den laddade frågan om abort, men Biden har samtidigt fått problem genom att inflationen inte fortsätter att gå ned, utan i stället i senaste mätningen visade en liten ökning.

Men det är långt kvar till november. Positivt är att Biden nu verkar samla in ungefär dubbelt så mycket pengar till sin kampanj som vad Trump hitintills klarat.

Det är mycket som händer också i övrigt. Portugal har fått en ny regering, och på onsdag är det val i Kroatien, men som det nu ser ut blir det sannolikt ingen avgörande förändring,

För mig blir det nu en vecka helt och hållet i Stockholm.

Jag börjar måndagen med morgon-TV om Mellersta Östern, fortsätter med den nya kommittén om Sveriges politik och Afghanistan, hastar sedan vidare till Google för ett samtal om AI och vår konkurrenskraft, har sedan ett regelbundet videomöte med olika internationella bedömare om Rysslands krig och till slut blir det middag med besök från Australien.

Och så fortsätter min vecka.

Om det hemska i Rwanda, Gaza och nya faror i regionen, Rysslands beroende av Kina och ny säkerhet i Ostasien.

STOCKHOLM: Lite splittrat denna helg mellan firandet av 50 år sedan ABBA gjorde succé med sin Waterloo på Eurovision in Brighton och hågkomsten av att det är 30 år sedan det fruktansvärda folkmordet i Rwanda.

Siffrorna är inte precisa, men allmänt är det accepterar att mellan en halv miljon och 800.000 dödades under några veckor av rent folkmord och där något effektivt internationellt ingripande inte skedde.

Historien om bakgrund och förlopp är långt ifrån okomplicerad, och rapporterna och utvärderingarna har varit många. En slutsats i FN-systemet blev övertygelsen att folkmord måste stoppas i sin linda, och att det fanns en internationell skyldighet att göra detta.

Men av detta har inte blivit mycket. Det som utannonserades som ”skyldigheten att skydda” av vissa uppfattades av andra som ett grönt ljus för att intervenera i andra staters angelägenheter. Rwanda var ett klart fall, men i många andra fall är det inte alls klart vad som kan beskrivas som ett folkmord och därmed, i princip, utlösa denna skyldighet.

Dock sattes efter Rwanda på samma sätt som efter krigen i f d Jugoslavien upp en internationell domstol, och i fallet Rwanda har närmare hundra personer åtalats och dömts för ansvar för och medverkan i folkmordet.

Men i övrigt har utvecklingen mot mer av en internationell rättsordning av denna typ varit stapplande. Till de största motståndarna hör USA, Ryssland och Kina, men ensamma är de inte.

Sedan dess har Rwanda under sin måhända överstarke ledare Kagame, som var den som besegrade folkmordsregimen, gjort betydande framsteg i de flesta hänseenden. Men kvarlevornas av folkmordstidens miliser och arméer spelar fortfarande roll i destabiliseringen och de kontinuerliga kriserna i nordöstra Kongo.

I dag finns problem i östra Kongo knappast i media – i dag ligger uppmärksamheten på pågående krig.

Det är ett halvt år sedan Hamas terroranfall på Israel.

Men det israeliska motanfallet för att få kontrollen över Gaza och besegra Hamas har fått allt mer oacceptabla former. Drönarattacken mot hjälpfordon i måndags ledde till mycket skarpa reaktioner från inte minst men inte enbart USA med mycket tydliga krav på Israel att ändra sin krigföring och att släppa in humanitär hjälp.

Om detta leder till konkreta resultat återstår att se. Israel har sagt att man nu är berett att öppna Erez-infarten till norra Gaza, men om detta leder till ökade hjälpsändningar är oklart. Man har ju hitintills velat förhindra palestinier att återvända till förödelsen i norra Gaza.

Den omtalade israeliska offensiven mot Rafah har hitintills uteblivit.

Dilemmat är betydande. En sådan offensiv kan syfta till att besegra Hamas eller till att befria resterande gisslan, men jag skulle tro att de två målen i praktiken utesluter varandra.

Och hur de miljoner uthungrade som trängts ihop i detta område skall skyddas förfaller i alla fall Washington ännu inte övertygad om.

Till den bekymmersamma bilden hör ju också att förhandlingarna om en vapenvila och utväxlingar ännu inte gett resultat. CIA-chefen Burns befinner sig dock i dag i Kairo för att se om det går att lirka upp motsättningarna och få till stånd en vapenvila,

Genom den israeliska flygattacker mot iranska ambassadbyggnader i Damaskus för att döda ett antal viktiga iranska generaler har konflikten i regionen fått ytterligare en farlig dimension.

Iran har hitintills spelat en återhållande roll i detta skede av det regionala dramat, men att det nu kommer att komma ett motdrag är nog ofrånkomligt. Jag ser att Israel stängt sin ambassad i bl a Stockholm, och det är självfallet mot bakgrund av möjliga iranska vedergällningsoperationer.

Man kan se att Bibbi Netanyahu kan ha ett intresse av att nu eskalera en konflikt med Iran. Det var attackens syfte. USA har det definitivt inte. Iran har varit relativt återhållsamma .

Men kan Iran sitta still efter den israeliska attacken? Sannolikt inte. Konflikterna riskerar att gå in i ett nytt skede.

I morgon ser jag att Rysslands utrikesminister Lavrov är på väg till Peking för viktiga samtal.

Alldeles säkert handlar de inte minst om det ryska behovet av hjälp i kriget mot Ukraina. Kina har nogsamt undvikit att leverera någonting som kan ses som krigsmateriel, men man köper rysk olja i stora mängder och levererar dessutom inte minst maskinutrustning som är av betydelse för att den ryska rustningsindustrin skall kunna fortsätta att producera.

Och med all sannolikhet vill Moskva ha betydligt mer av allt de kan få från Kina. Lavrov har förmodligen med sig en önskelista.

Samtidigt befinner sig dock USA:s finansminister Yellen i Peking, och hon kommer att vara mycket tydlig med den amerikanska inställningen. Tonläget från Washington om olika kinesiska leveranser till Moskva håller tydligt på att skärpas.

I Peking vet man dessutom att deras ansträngningar att förbättra relationerna till EU påverkas negativt av stödet till Moskva. Så det blir säkert en besvärlig balansgång för den kinesiska ledningen i de olika samtalen i Peking under dessa dagar.

Samtidigt med detta intensifieras de ryska attackerna mot Ukrainas näst största stad Kharkiv. Här är luftförsvaret tunnare än runt Kiev, och närheten till den ryska gränsen gör också uppgiften svårare. De ryska attackerna riktas tydligt och klart mot olika civila mål i syfte att terrorisera stadens invånare.

Själv sätter jag i morgon igen på planet till Washington för att tillbringa huvuddelen av veckan där. Det är styrelsesammanträde i RAND men också en del annat som kräver min uppmärksamhet.

Där kommer Asien att stå i centrum. Japans premiärminister Kishida kommer på statsbesök – stor sak – och det handlar inte minst om strävan efter en aktivare roll för Japan i den samlade västliga säkerhetspolitiken i Asien.

Till Washington kommer också Filippinernas president Duarte, och ett möte mellan de tre blir av betydelse för att bygga ut säkerhetsnätverken i regionen. Även steg för att ansluta Japan till samarbetet mellan USA, Storbritannien och Australien lär väntas.

Och detta byggande av nya nätverk för säkerhet i Ostasien måste onekligen ses som en betydande framgång för Biden-administrationen. Signalen till Peking har varit tydlig.

Men i morgon bär det för min del av till USA igen. Ser jag de olika kartorna rätt kan jag nog få möjligheten att se en nästan total solförmörkelse från flygplanet på väg dit.

Om intryck från USA, det fortsatta kriget, låst kring Gaza och det viktiga valet i Turkiet.

STOCKHOLM: Så har vi lagt påskhelgen bakom oss, och ett tag flimrade det faktiskt förbi lite föraning om annalkande vår också.

Delar av föregående vecka spenderade jag i Washington för diverse olika samtal där. Det var styrelsen i ECFR och vi hann med både lunch med biträdande utrikesministern för Europa Jim O’Brien och middag med nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan.

Det säger sig självt att bägge dessa är personer som åtskilliga av oss haft nära kontakt med åtskilliga år innan de hamnade i sina nuvarande positioner. Så det blev öppna och intressanta samtal om gemensamma trans-atlantiska utmaningar framöver.

Naturligt nog kom då mycket att handla om Ukraina.

Jag tillhör ju dem som varit tämligen pessimistiska om utsikterna för att det skall gå att få igenom ett nytt stort stödpaket genom den amerikanska kongressen, och hitintills har jag ju dessvärre fått rätt på den punkten.

Men möjligen fanns det lite mer av tillförsikt om möjligheterna för att detta trots allt skulle gå i de diskussioner vi hade.

Ukrainas situation är nu påtagligt svår. Det är en funktion såväl av att de uppskruvade förväntningarna på förra året med dess motoffensiv grusades som av att främst det amerikanska finansiella och militära stödet nu verkar att svikta.

Uppgiften under de kommande månaderna blir nog allra främst att hålla ställningarna. Amerikanska besökare i Kiev har understrukit vikten av att snabbare och djupare bygga ut olika försvarsställningar.

Under tiden sker olika insatser för att så snabbt som möjligt öka produktionen av ammunition för att i detta viktiga avseende få en bättre situation. I början av hösten finns det förhoppningar om att den situationen skall förbättras, men intill dess är det åtskilliga månader.

Ryssland försöker att gå till offensiv, men fortfarande är vad de presterar i det avseenden inte imponerande. De som kan detta bättre än vad jag gör säger att de förvisso har kvantitet, men knappast kvalitet i det som de hitintills har presterat.

Och om detta fortsätter att vara fallet, och Ukraina fortsätter att bygga ut sina försvarsställningar, borde det vara möjligt att hålla situationen under detta år. Dock torde det också kräva att man i Ukraina är beredda att mobilisera bredare än hitintills. I dag är det bara personer 27 år eller äldre som mobiliseras.

De omfattande ryska robotanfallen under de senaste två veckorna har tydligt riktats mot kraftproduktionen i landet, inklusive de stora vattenkraftverken, och det förefaller som om 10-12% av landets produktionskapacitet slagits ut. Och det låter sig dessvärre inte reparera i en handvändning,

Hur konflikten kommer att utvecklas i det lite längre perspektivet är svårt att bedöma, och där kommer självfallet det amerikanska valet i november mycket påtagligt in i bilden.

Donald Trump har ju låtit meddela att han kommer att stoppa allt stod över huvud taget till Ukraina, men så mycket mer om den politik han kan tänkas komma att föra går det knappast att göra någon prognos på. Också en ny Biden-administration kan möjligen komma att tänka i lite annorlunda banor i det lite längre perspektivet.

Det säger sig självt att det i arbetet i ECFR ägnas betydande energi åt frågan vad en Trump-seger skulle innebära för Europa, och då handlar det inte bara om Ukraina och Ryssland. Minst lika oroande är signalerna när det gäller handel och ekonomiskt samarbete, även om det mediemässigt är mindre intresse för detta.

I veckan som kommer träffas s k Trade and Technology Council mellan USA och EU för sjätte gången för överläggningar. TTC har kanske inte levt upp till alla förhoppningar – de handelstvister som Trump-administrationen ställde till har man t ex inte kunnat lösa upp – men förblir mycket viktigt inte minst i ett skede när nya teknologier blir allt mer revolutionerande.

Det går hisnande snabbt framåt med AI-utvecklingen, och bortom detta ligger kvantteknologins alla möjligheter. FN:s generalförsamling antog i veckan som gick och på USA:s initiativ en resolution om principer för AI-utvecklingen, och ett djupare samarbete kring detta står ju på dagordningen för veckans TTC.

Men hur allt detta skulle utvecklas med en administration Trump är också synnerligen osäkert.

Självfallet ägnade vi också en hel del tid åt diskussioner om utsikter inför valet, men jag avstår från att skriva om detta, inte minst för att jag i veckan efter den som nu inletts åter kommer att spendera ett antal dagar i diskussioner i Washington och kanske därefter kan sägas någonting lite mer samlat.

Nästa nationella val är inte förrän 2028, men det mesta talar nu för att Istanbuls omvalde borgmästare Ekrem Imamoglu då kommer att träda fram som kandidat för att efterträda Erdogan.

Till det som diskuteras på bägge sidor om Atlanten i dessa dagar hör självfallet den allt mer bekymrade situationen kring Israel och Palestina.

I måndags förra veckan kunde dock FN:s säkerhetsråd fatta beslut om en resolution som krävde ett ”omedelbart eldupphör” i Gaza efter det att USA beslutat att lägga ner sin röst.

Det var ett viktigt steg, och ledde omedelbart till att Israels premiärminister Netanyahu ställde in ett planerat besök i USA.

Om det sedan leder till någonting i sak återstår att se. Nya samtal om vapenvila och utväxlingar lär pågå i Kairo i dessa dagar, men det är uppenbart att motsättningarna är djupa.

Och det förblir upprörande att det fortfarande är så svårt att få in hjälp till alla de som lider i Gaza. Att USA fäller mat med fallskärm och bygger någon slags ponton vid stranden visar egentligen bara hur maktlös även USA nu förefaller att vara.

Fanns kraften skulle man väl kunna få Israel att öppna upp för att ta in hjälp via sina hamnar och sina gränsövergångar till Gaza. Den stora hamnen i Ashkelon ligger bara ett stenkast från övergången till Gaza. Då skulle ju Israel också ha kontroll över flödet.

Men i stället blir det fallskärmar och pontoner. Ett misslyckande.

Antalet döda närmar sig nu 37.000. Och WHO vädjar om hjälp mot bakgrund också av att det i Gaza finns ca 50.000 gravida kvinnor varav kring 90% inte har tillräcklig tillgång till mat.

Gårdagens lokalval i Turkiet blev ett betydande bakslag för AKP-partiet, och Erdogan förnekade inte heller detta när han sent på natten kommenterade resultatet. Oppositionen behöll eller tog över makten i landets fem största städer, och gjorde dessutom framgångar i AKP:s anatolisks kärnområden.

Intill dess är det nog sannolikt att Erdoğan kommer att fortsätta den ekonomiska politik som vi sett efter presidentvalet förra året, vilket i så fall vore bra. Om vi får se en öppning i den kurdiska frågan, eller en än mer repressiv attityd, återstår att se, men kampen mot PKK var naturligt nog en del av Erdogans kommentar på valnatten.

Gaza-kriget är naturligt nog en stor fråga i Turkiet, och det kan noteras att ett mindre islamistiskt parti gjorde betydande framgångar med hård kritik av Erdogan för att inte bryta varje kontakt med Israel. Landet är näst största humanitära givare till Gaza efter UAE.

Men nu inleds en ny vecka hemma i Stockholm.

Om EU snubblande kring Gaza, Putins kriminella blindhet och ett allt mer intensifierat krig.

WASHINGTON: Så har jag då landat i den amerikanska huvudstaden för ett par dygn av diskussioner här. Vi har styrelsemöte med ECFR och vill i det sammanhanget självfallet också ta lite temperaturen på den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen inför det viktiga valet i november.

Och särskilt uppmuntrande ser det ju knappast ut, och det i all synnerhet från europeisk horisont.

Stödet till Ukraina är fortfarande blockerat av den mer fundamentalistiska delen av det republikanska partiet i representanthuset.

Men till detta finns det förvisso anledning att återkomma. Det blir ett antal besök från min sida här under våren.

Om EU-toppmötet i förra veckan finns inte så mycket att säga mer än att man gav grönt ljus till Bosnien för att starta förhandlingar om medlemskap.

Det är ett beslut som enligt min mening borde ha fattats för minst ett decennium sedan, men som bromsats av såväl bristande entusiasm inom EU som sedvanliga politisk tröghet i landet självt. Nu återstår om man lyckas att rulla undan de sista stenarna för att faktiskt också öppna förhandlingar.

För Ukraina och Moldavien blev det ännu ingen konkret beslut om förhandlingsmandat. Det krävs ju att EU enar sig om ett sådant innan faktiska förhandlingar kan inledas, och tydligen har kommissionen funnit det bekvämt att skjuta på den frågan till efter Europaparlamentsvalet.

Men jag tror att det är ett rätt säkert antagande att de mer informella diskussionerna mellan EU- ledarna handlade om de två krigen – det ena i Europa självt och det andra i vårt omedelbara närområde.

Särskilt upplyftande har EU- agerandet kring Gaza-konflikten knappast varit. Uppenbart är att starkt delade meningar har gjort ett mer konkret och tydligt agerande närmast omöjligt. I åtskilliga länder har konflikten blivit inrikespolitik – och då går det mer sällan att göra effektiv utrikespolitik.

Det var lite besvärande att medan EU harvade på med sin mantra om en ”humanitär paus” – det var så långt man lyckats komma – tog den amerikanska politiken ny sats och började att tala om en ”omedelbar vapenvila”, vilket ju i varje avseende är en starkare ståndpunkt.

Nu blev det ryskt och kinesiskt veto på den resolution med denna innebörd man lade fram i FN:s säkerhetsråd i fredags, men i morgon görs ett nytt försök i New York att se om de spridda globala skarorna kan samlas till ett tydligt ställningstagande.

Risken är väl att texten förskjuts då så att det nu blir USA som lägger in veto.

Kriget i öster har i alla fall delvis gått in i en ny fas med mer av fjärrangrepp och det nu från bägge sidor.

Ukraina har visat påtaglig förmåga att bygga drönare som kan anfalla mål på stora distanser och med stor precision. Åtskilliga av dessa skjuts förvisso ner av det ryska luftförsvaret, men de ukrainska anfallen under de senaste två veckorna mot ryska oljeraffinaderier anses nu ha reducerat kapaciteten hos dessa med kring 10%.

Sådant märks. Det sägs i media att USA har anmält viss avvikande mening i Kiev eftersom det hela skulle kunna påverka bensinpriserna och därmed det amerikanska valet.

Det förefaller som om man i Kiev – och det med all rätt – lagt den synpunkten åt sidan och fortsatt attackerna.

På rysk sida har man nu under tre dygn riktat mycket omfattande attacker mot Ukrainas möjligheter till elproduktion. Den andra största staden Kharkov slogs ut helt, och speciellt allvarligt var att man i alla fall till del slog ut produktionen vid det mycket stora vattenkraftverket i Dnjepr.

Här utnyttjade man ballistiska robotar som det i just det området inte finns något försvar mot.

Och föregående natt riktade så Ukraina ett större anfall mot militära mål i den ryska flottbasen Sevastopol. Det var brittiska eller franska långdistansrobotar som användes, flottans ledningscentral slogs möjligen ut och därtill skadades i alla fall de återstående två stora landstigningsfartygen i Svarta Havet.

Det var med all sannolikhet en mycket svart dag för den flottchefen.

Men en än svartare dag var det självfallet för Ryssland med terrorattacken mot konserthallen i utkanten av Moskva som hitintills kostat 133 människor livet.

Det var i början av månaden som den amerikanska ambassaden i Moskva gick it med en varning till amerikanska medborgare att undvika större arrangemang i regionen eftersom man ansåg att det fanns en risk för en terrorattack. Också den svenska ambassaden instämde i den varningen.

Bakgrunden var med all säkerhet att en amerikansk underrättelsetjänst som fortfarande har sina stora antenner riktade mot olika terrororganisationer snappat upp indikationer som tydde i denna riktning.

Då varnade man offentligt, men varnade också i direkt kontakt med de ryska myndigheterna.

Särskilt uppskattat var detta dock inte.

När president Putin bara fyra dagar före det stora attentatet framträdde inför ett större möte med säkerhetstjänsten FSB avfärdade han de amerikanska varningarna som provokationer avsedda att destabilisera Ryssland. Det var alldeles tydligt att Putin inte ville lyssna på det örat.

Och ty följande var av allt att döma säkerheten kring den stora konserten svag gränsande till obefintlig. Putin hade ju närmast sagt åt FSB att detta var varningar som skulle ignoreras.

I varje annat land hade detta lett till ett offentligt raseri mot en ledning som alldeles uppenbart försummat en av sina mest grundläggande skyldigheter, men även om många säkert knyter nävarna i fickorna finns det knappast utrymme för den saken i dagens Ryssland.

Terroristerna kom från IS, och då sannolikt den gren av rörelsen som kallas IS-Khorasan och opererar med främsta bas i Afghanistan och Centralasien, och som f ö ser talibanerna i Kabul och regimen i Teheran som sina kanske viktigaste mål. De aktuella individernas ursprung var sannolikt Tadzjikistan.

Om detta sade president Putin dock ingenting alls när han sent omsider framträdde i ett TV-tal, utan i stället handlade det om ett lätt desperat försök att misstänkliggöra Ukraina, och instruktioner om att sprida det budskapet hade tydligen också getts till ryska media.

Och det kommer man med all sannolikhet att försöka att spinna vidare på. Putin och hans omgivning är besatta av sitt krig mot Ukraina – och öppnade ju med detta faktiskt också för det fruktansvärda terrordådet.

Efter de varningar som kom borde det ha varit påtagligt förstärkt säkerhet vid en mycket stor konset som denna – men varningen avfärdades, och oskyldiga unga människor förlorade livet.

Det är dessvärre påtagligt att kriget nu håller på att trappas upp, och ett tecken på detta är att man nu också i Moskva inte bara håller sig till att säga ”speciella militära operationen” utan nu också säger att detta är ett krig.

Så har det förvisso varit sedan 24 februari 2022, men tidigare har man riskerar att hamna i fängelse om man talat i dessa termer. Att man nu officiellt justerar språkbruket kan nog ses som en föraning om en ytterligare militarisering av den ryska ekonomin och sannolikt också som en förberedelse för större mobilisering längre fram.

Och säkert kommer också allt detta att diskuteras under mina dygn här i Washington.

När påsken närmar sig kommer jag dock att vara hemma igen. Sedan är jag dock tillbaka här redan om någon vecka.

Om det s k valet i Ryssland, EU:s stöd till Ukraina, fortsatta eländet kring Gaza och en del annat.

STOCKHOLM: Det är ingen alltför djärv gissning att vi kommer att få höra att Vladimir Putin vunnit en överväldigande seger i det ryska presidentvalet.

Ingenting annat vore möjligt. Alla kandidater med antydan till opposition har blockerats, och varje aktivitet som uppfattas som att störa valet genom olika typer av opposition kan bestraffas med upp till fem år i fängelse.

Ändå ser vi hur oppositionen hittar sätt att markera att den finns.

Det var Alexej Navalny och hans organisation som tog initiativet till Noon Against Putin med uppmaningen att man skulle komma till vallokalen mitt på dagen denna söndag.

Och bilder visar nu massiva köer framför vallokalerna såväl i Ryssland som vid olika ryska ambassader just vid denna tidpunkt. I den repressiva diktaturens Ryssland är det vad som är möjligt att göra.

Inne i vallokalen skulle jag sedan tro att många röstar blankt eller på någon obetydlig kandidat. Det cirkulerar mycket bilder på nätet av valsedlar där man skrivit in Navalny, men det torde sannolikt kräva en del djärvhet.

Men oavsett allt detta kommer det att basuneras ut ett resultat med rekordhögt valdeltagande och rekordhögt stöd för Putin. Allting annat vore otänkbart.

Den reella situationen i Ryssland är dock annorlunda. I en ny podcast från ECFR försökte olika personer med insikt i de olika opinionsundersökningar som görs att reda ut situationen, och sammanfattade den som att det handlar om ett samhälle som frusit fast.

Åtskilliga stöder Putin, åtskilliga är tydligt mot, och åtskilliga är bara resignerade. Kanske 20 – 20 – 60. Men något massivt stöd menar dessa att det knappast går att tala om. Resignerad acceptans. Ett samhälle som frusit fast.

Men Putin kommer säkert att göra allt för att få det att se ut som en seger.

Möjligen kommer vi att få se förändringar i regimens personbesättning nu efter valet. Det har spekulerats åtskilligt om det. Men någon förändring av politisk inriktning blir det näppeligen. Snarare en konsolidering.

Och därmed är kursen fortsatt krig, ett allt mer militariserat samhälle, en ytterligare stärkt repression och en ekonomi i sakta men säker nedgång. Att ekonomin just nu till dels hålls upp av den stegrade krigsproduktionen förändrar ingenting i detta.

Själva kriget har nu allt mer blivit ett drönarnas krig i och med att Ukraina nu påtagligt intensifierat sina attacker med drönare. Målet under de senaste dagarna har alldeles tydligt varit raffinaderier runt om i Ryssland, och tydligt är att det ryska luftförsvaret inte förmått att förhindra alla attacker.

En tidig uppskattning var att attackerna åtminstone tillfälligt slagit ut ca 7% av den ryska raffinaderikapaciteten, och det som skett sedan dess har kanske gjort att den siffran krupit upp en bit. Det ryktas om att ett förbud för export av bensin kommer att införas – i så fall ett tydligt tecken på att attackerna haft effekt.

Samtidigt fortsatta självfallet de ryska attackerna mot Ukraina om än också mot civila mål. Ett 20-tal personer dog vid ett robotanfall mot centrala Odessa för några dygn sedan.

Inom EU fortsätter diskussionerna om hur stödet till Ukraina skall kunna förstärkas.

Viktigt är att det nu blivit enighet om att EU kan använda pengar för att köpa upp ammunition var som helst i världen, och det borde underlätta situationen. Det var tidigare Paris som hade invändningar på den punkten. . Sverige tillhör dem som nu ställt upp med ytterligare finansiering för detta.

På torsdag och fredag är det dags för EU-toppmöte och självfallet står frågan högt upp på dagordningen där. Ett möte mellan Tyskland, Frankrike och Polen i fredags kväll var också viktigt för att ge inriktning och för släta över en del konstigheter i diskussionen under de senaste veckorna.

Men sedan har vi Orbán, som nu varit och hälsat på Trump i Florida och basunerat ut att det ekonomiska stödet till Ukraina måste strypas. Jag har sällan eller aldrig sett en regeringschef i EU så öppet direkt sabotera en gemensam politik i en så viktig fråga.

Det kan nog bli rätt spänt på mötet på torsdag. Det borde bli det.

Och fortfarande är det skrivet i stjärnorna hur det kommer att gå med amerikanskt stöd. Det finns ett tydligt stöd i den allmänna opinionen, en tydlig majoritet i kongressen – men en mycket tydlig strävan från Trump att sabotera.

Hitintills har det dessvärre varit Trump som hållit i taktpinnen i frågan.

Fortsätter detta kommer Europa förvisso att ställas inför svåra avgöranden redan detta åt. Lika bra är kanske det – oroväckande mycket talar för att de kommer nästa år i alla fall.

I den muslimska världen har Ramadan inletts, antalet döda i Gaza uppskattas till över 31.000 personer, olika nödlösningar prövas för att kringgå de israeliska begränsningarna av humanitär hjälp och hitintills har samtalen om vapenvila/gisslan inte gett något resultat.

Att de i dag återupptagits i Qatar är möjligen en indikation på att situationen inte är alldeles hopplös.

Mellan Washington och Tel Aviv blir stämningen allt mer spänd. Senatens demokratiska majoritetsledare Chuck Schumer sade i föga inlindande ordalag att Israel borde göra sig av med premiärminister Netanyahu, och president Biden tyckte att Schumer hade uttryckt sig väl.

Det är nog ett historiskt lågvattenmärke i den relationen.

Och inleder Israel nu en stor militär offensiv mot Rafah i södra delen av Gaza kommer den situationen knappast att förändras. Dilemmat för den amerikanska politiken blir allt mer besvärligt – stöd till Israel ingår i USA:s utrikespolitiska DNA, men Netanyahus krig blir samtidigt en allt tydligare inrikespolitisk belastning för Joe Biden inför presidentvalet i november.

Detta då självfallet utöver den blockering av möjligheten att kanske få en ny möjlighet till en tvåstatslösning och framtida fred som hans politik nu tydligt innebär.

I dag är ett antal EU-ledare i Kairo med också ett betydande ekonomiskt stödpaket. Min egen entusiasm för regimen Sisi där är ytterst begränsad, och jag hoppas att man är tydlig i samtalen om vad som behöver göras för arr möjligen få Egypten på fötter.

Betydligt mer entusiastisk var jag när Ursula von det Leyen i veckan besökte Nuuk på Grönland tillsammans med Danmarks statsminister Mette Fredriksen och öppnade ett nytt EU-kontor och lanserade en del nya samarbeten.

USA öppnade ett konsulat för några år sedan – bortsett från att Trump ju ville köpa hela Grönland – och det är viktigt att också EU finns på plats. Grönland är viktigt.

Världen i övrigt ser ut som den gör.

Den eländiga situationen i Haiti håller på att bli allt värre. USA kastas ut från sin bas i Niger. De s k två sessionerna i Peking skapade ingen klarhet om den ekonomiska politiken. Och Gert Wilders blir i alla fall inte premiärminister i Nederländerna.

Om asiatiskt perspektiv från Hanoi, Nato på plats och val i Portugal och – nåja – Ryssland.

HANOI: Mina asiatiska veckor fortsätter dessa dagar här i Vietnam i samband med den största nordiska affärsdelegation som någonsin besökt detta land i snabb och imponerande utveckling.

För alltför många är nog Vietnam fortfarande ett krig snarare än ett land, och förvisso är de tre s k indokinesiska krigen under andra hälften av förra århundradet viktiga för att kunna förstå detta lands utveckling.

Det första indokinesiska kriget var mot Frankrike och slutade 1954, det andra var mot USA och slutade med avtalet 1973 och det tredje mot Kina och pågick framför allt i Kambodja intill 1991.

Det andra indokinesiska kriget var självfallet också ett vietnamesiskt inbördeskrig. Den strikta kommunistiska regim som hade tagit över i norr efter segern över Frankrike hade en fast ambition att ta över landet i sin helhet, och det var också detta som ledde till det tämligen hårdhänta övertagandet två år efter avtalet som avslutade det amerikanska militära engagemanget i landet.

Det var ett brutalt krig. Upp mot fyra miljoner vietnameser beräknas ha förlorat livet, och dessutom 60.000 amerikanska soldater.

Decenniet efter övertagandet var mycket dystert. Den sydliga delen av landet skulle tvingas in i den sovjetiska ekonomiska modell som Nord hade, och resultaten i form av ekonomisk misär och massflykt med båtflyktingar blev de man kunde förvänta sig.

Samtidigt var landet totalt internationellt isolerat.

USA hade en total handelsbojkott och från 1979 hamnade man dessutom i direkt krig med Kina med anledning framför allt av att de olika intressena kolliderade i Kambodja. Till detta kom att från 1985 stödet från Sovjet, som hade betytt mycket under de föregående decennierna, gradvis försvann.

Situationen var desperat, och detta vad som ledde till den betydande politiska omläggning som inleddes 1986.

På det ekonomiska området övergavs den sovjetiska modellen till förmån för en radikal öppning av ekonomin för internationell handel och internationella investeringar, och diplomatiskt började det arbete som 1991 ledde till att relationerna med Kina kunde återupprättas och 1995 till att sådana kunde etableras också med USA.

Det var rejäla politiska omläggningar – framdrivna av desperat nödvändighet.

Sedan dess har den ekonomiska utvecklingen varit imponerande, och landet i dessa hänseenden i grunden förändrats. Man har inte mindre än 17 olika frihandelsavtal, fler än något annat land i världen, och en andel av utrikeshandel i ekonomin som också är unikt hög.

Jag hör dem säga att upp mot 90% av ekonomin i landet i dag är beroende av utrikeshandel.

Med marxism har situationen här inte mycket med att göra, men politisk förblir landet en leninistisk enpartistat med ett kommunistiskt parti för vilket bibehållande av den egna makten har prioritet före allt annat. Medborgerliga fri- och rättigheter har ty följande mycket betydande begränsningar.

Men landet balanserar skickligt mellan USA och Kina. Förra året hade man besök av såväl Joe Biden som Xi Jinping, och bägge länderna uppgraderade sina förbindelser med landet. Att välja mellan Kina och USA är inte aktuellt – landet behöver dem bägge.

Nu har Vietnam kommit i ökad fokus i och med att det finns tilltagande frågetecken dels om den kinesiska ekonomin och dels om effekterna av spänningen mellan USA och Kina.

Förtag ser på Vietnam som ett intressant komplement till Kina, och paradoxalt nog gäller detta i betydande utsträckning också företag från Kina självt. Koreanska och taiwanesiska företag har sedan åtskilliga år investerat stort i landet med Samsung som det största utländska företaget i landet med mer än 60.000 anställda.

Och bland nordiska företag är Lego störst med en ny mångmiljardinvestering. För åtskilliga år sedan besökte jag en Lego-fabrik i Guangdong i södra Kina, men nu är det Vietnam som gäller.

Så det är spännande diskussioner här om såväl de ekonomiska som politiska utsikterna i denna viktiga del av Asien.

I Bryssel hissas i dag den svenska flaggan utanför Nato-högkvarteret i Bryssel, och därmed inleds en ny fas i vår integration i det västliga säkerhetspolitiska samarbetet. Och det sker samtidigt som också svenska förband ingår i den stora Nato-övningen i norra Skandinavien.

Den integrationen kommer att ta sin tid. Att komma in i alla olika staber, anpassa alla operativa planer och tänka om från ett nationellt till ett nordeuropeiskt försvar går inte i en handvändning.

Men med flaggan på plats i Bryssel är allt detta riktigt på riktigt – och ett viktigt steg för oss och hela Nordeuropas säkerhet.

I går var det val i Portugal med ett regeringsskifte riktning höger som resultat, även om det kompliceras av ett överraskande starkt resultat av ett mer högernationalistiskt parti.

Och på söndag är det så presidentval i Ryssland – om nu denna beteckning är passande på den starkt regisserade tillställning som skall ge ett nytt mandat till regimen Putin.

Så blir det säkert också. Någon opposition värd namnet tillåts ju inte.

Det skall dock bli intressant att se om det är många som kommer att följa Navalny-organisationens uppmaning att dyka upp kl 12 mitt på dagen för att på det sättet tyst markera vad man tycker.

Under tiden blir situationen kring Gaza och konflikten i Mellersta Östern allt mer bekymmersam.

Ett USA som är tilltagande frustrerat över regeringen Netanyahu tar nu till flygfällningar och andra tillfälliga åtgärder för att få in i alla fall viss humanitär hjälp till de desperata miljonerna i Gaza.

Det förblir märkligt att den amerikanska makten inte förmår att få Tel Aviv att öppna upp mer för de kolonner av lastbilar som väntar på att få komma in i Gaza.

Och det är bara på det sättet som tillräckligt med hjälp kan komma in.

Nu inleds Ramadan, och vi kommer säkert att se betydande spänningar kring Jerusalem och al-Aqsa. Förra årets Ramadan besöktes moskén av 1,4 musliner, men nu talas om betydande begränsningar för inte minst palestinier från Västbanken med de spänningar som detta med all säkerhet kommer att leda till.

Själv styr jag under de närmaste dagarna tillbaka till Stockholm och kommer sedan efter mina asiatiska veckor att vara hemma under i alla fall denna och kommande vecka. Det kan behövas.

Om asiatiska perspektiv från Tokyo och annorstädes.

MUMBAI: Ytterligare en intressant vecka i Asien går nu till ända för min del.

De utrikespolitiska samtalen i Japan var påtagligt spännande. Som stats- och utrikesminister var jag i Tokyo vid åtskilliga tillfällen, men jag har faktiskt inte varit där på mer än ett decennium.

Imponerande är hur tydliga man i Tokyo är vad gäller betydelsen av att stå upp mot det ryska anfallskriget. ”Ukraina i dag och Östasien i morgon” var tesen som premiärminister Kishida upprepade när han inledde dagarna med Tokyo Global Dialogue.

Och i mina inlägg på konferensen återkom självfallet också jag till just detta.

Det har talats mycket under de senaste åren om det som kommit att kallas ”Indo-Pacific” och där man ser det väldiga området av Stilla Havet och Indiska Oceanen som ett mer eller mindre sammanhängande territorium.

Begreppet föddes ursprungligen i Australien, där man naturligt nog blickar på bägge de stora haven, men anammades sedan av först USA och sedan EU och Europa. Land efter land publiceras strategipapper för regionen.

Men begreppet har sitt ursprung i en maritimt dominerad bild av världen som är tämligen naturlig i den mer anglosaxiskt orienterade delen av världen. Makten över haven var grundläggande för såväl brittisk som amerikansk maktutveckling under de senaste decennierna.

Det går dock att också tala om ett eurasiatiskt sammanhängande strategiskt område, och jag skulle tro att det är ett perspektiv som faller sig mer naturligt från Moskvas eller Pekings utgångspunkt. I det mongoliska väldets efterföljd är de makter mer orienterade på den väldiga euroasiatiska landmassan.

Med det perspektivet är det alldeles uppenbart att Ukraina och Ostasien hänger samman – tydligare än det är i det hos oss dominerande indopacifikiska perspektivet. De centrala makterna i området tränger utåt – i Rysslands fall mot väster och i Kinas fall i alla fall potentiellt åt öster.

Sedan Korea-kriget i början av 1950-talet har USA varit den oundgängliga balanserande makten i Ostasien. Det skall inte glömmas att det var Stalin i Moskva som gav klartecknet till det nordkoreanska angreppet, och att det var nödvändigheten av att slå tillbaka detta som förde den amerikanska makten på allvar tillbaks till den koreanska halvön och som också kom den att ta ett intresse för Taiwans framtid.

Och i allt detta är Japans roll självfallet central. Det är de amerikanska baserna i Japan och dess öar som gör det möjligt för USA att balansera den kinesiska makten och göra ett försvar av Sydkorea – och potentiellt Taiwan – möjligt.

De senaste åren har amerikansk diplomati varit instrumentellt med att överbrygga den historiska motsättningen mellan Sydkorea och Japan, och det närmare trilaterala samarbete som därmed etablerats har blivit påtagligt betydelsefullt för stabiliteten i området.

Det innebär inte att utmaningar saknas.

Den märkliga regimen i Pyongyang har fått luft under vingarna av att plötsligt ha blivit betrodd partner till Moskva när den ryska armén desperat söker efter ammunition. Leveranserna har varit stora, och säkert har Pyongyang fått mer än bara prestige i utbyte.

Och nya tongångar från Pyongyang om att man inte längre söker återförening bådar möjligen för kommande överraskningar.

Jag tillhör inte dem som varnar för mer omedelbart förestående militära ambitioner från Pekings sida mot Taiwan. Jag tror att regimen i Peking har helt andra bekymmer som dominerar. Det hindrar inte att vårt stöd till Taiwan är viktigt i det längre perspektiv som per definition alltid är mer osäkert.

Sedan toppmötet i San Francisco nyligen har tonläget mellan Peking och Washington förändrats. Man söker en fungerande balans mellan samarbete och konkurrens, men med en begynnande valrörelse i USA och osäkerhet om dess utgång är utvecklingen långt ifrån stabil.

Och skulle jag hissa orosflagga för någonting i regionen är det väl konflikten kring Sydkinesiska Sjön. Kring det sönderrostade filippinska fartyget Sierra Madre på ett rev som Kina allt mer aggressivt också gör anspråk på är det lätt att se att det kan uppstå problem som kräver balanserad hantering för att inte eskalera.

Påtagligt i Tokyo var att perspektiven på en möjlig kommande Trump-administration i Washington var betydligt mer avspända än vad som på goda grunder är fallet i Europa. Samarbetet mellan Japan och USA uppfattas som fast förankrat i det amerikanska politiska landskapet, och Kina-politiken är ju ett av de få områden i amerikansk politik där det råder lite av samstämmighet.

Oron finns förvisso vad gäller handelspolitiken, för vad en Trump igen kan få för sig vad gäller Nordkorea och dessutom för hur läget i Europa med dess betydelse också för stabiliteten i Ostasien kan komma att påverkas.

Från Tokyo återvände jag till Indien om än för mer blandade politiska och sociala engagemang.

Mellan Tokyo och Delhi spinns de strategiska trådarna successivt allt starkare. Delstaten Gujarat med sina 60 miljoner invånare och starka industriella bas – där jag tillbringat ett par dygn – har just haft sin premiärminister på besök i såväl Tokyo som Singapore.

Här har jag också haft möjlighet till samtal med personer verksamma i landets framgångsrika företagsamhet. De har en snabbt växande egen ekonomi – men tydligt med globala perspektiv med Dubai och Silicon Valley flitigt förekommande i de olika samtalen.

Nu stundar något dygn i Stockholm innan jag åter styr kosan mot Asien men nu med Hanoi i Vietnam som destination. Här handlar det om Vietnams nya roll med sina ca 100 miljoner invånare och med en starkt växande ekonomi i en situation där frågetecknen kring Kina gradvis håller på att bli allt fler.

Förra veckan skrev jag att jag utgick från att vår Nato-fråga skulle vara utlöst innan jag hade anledning att skriva igen, men det visade sig dessvärre felaktigt. Inrikespolitiskt tumult kring presidentposten i Ungern har försenat ytterligare – men i allt väsentligt är ju utvecklingen nu på räls.

Vad gäller Ungern finns det väl i övrigt anledning att notera att den ambitiösa Victor Orban i dagarna åkt på besök till Donald Trump i hans fäste i Florida. Där smids en allians som kan komma att bli påtagligt besvärande.

I diskussioner borta i Tokyo var det inte alldeles enkelt att hantera frågor om den europeiska politiken vad gäller stödet till Ukraina. En middag president Macron kallat till i Paris för att visa sammanhållning kom ju i stället – och han får nog ta på sig ansvaret för det – att visa splittring och förvirring.

Det var inte den franska utrikespolitikens mest gloriösa stund.

Men trots detta tror jag det sker en samling kring en starkare politik. Och jag träffar nu också insatta bedömare som trots allt ser en försiktig ljusning vad gäller det amerikanska tumultet i frågan. Vi får se hur det blir med den saken.

Nu lämnar jag för denna gång ett Indien där den växande tillförsikten över det egna landets framtid är allt mer påtaglig. Jag ser reklamen som stolt förkunnar att man nu bygger ut 5G-nät snabbare än på något annat håll i världen.

Och det är sant – i detta viktiga avseende går det i dag snabbare i Indien än i Europa. Vi har anledning att se upp.

Mest om stämningar i Kiev och kommande val i Indien.

WARSZAWA: Det har blivit rätt många besök på flygplatsen här under de senaste två åren eftersom det ju faktiskt är den större flygplats som anknyter till Kiev.

Och det är därifrån jag kommer efter att ha tillbringat dagen två år efter det att den ryska aggressionen startade där. Min uppgift var att tala och att samordna på en större konferens som förutom många i det ukrainska livet samlade åtskilliga internationella gäster.

Sådana var det i största allmänhet ingen brist på i Kiev i går. På plats fanns förutom EU-kommissionens Ursula von der Leyen premiärministrarna från Canada, Italien och Belgium och dessutom också Sveriges försvarsminister Pål Johnson. Danmarks statsminister Mette Fredriksson hade varit i Lviv dagen innan.

Det har blivit åtskilliga resor till Kiev också sedan kriget inleddes. Bil mellan Warszawas flygplats och i allmänhet Chelm i östligaste Polen och därefter nattåget till Kiev, och sedan samma väg tillbaka. Fågelvägen kring 700 km men logistiskt inte alldeles enkelt.

Denna gång hann jag för omväxling skull också med en snabb titt på den lilla staden Chelm själv, med dess historia präglad av att den ligger mitt i det som historikern Timothy Snyder kallade “blood lands” – områden där mycket blod flutit genom historien.

Här har ukrainska, polska, ryska, litauiska, österrikiska och tyska makter styrt och ställt under olika historiska skeden. Före andra världskriget var närmare hälften av stadens befolkning judisk.

Men i dag är Chelm kompakt polskt och katolsk. Katedralen var fylld när vi tittade in på fredag eftermiddag.

Det säger sig själv att stämningen i Kiev är lite annorlunda än för ett år sedan.

Då började man bygga upp förväntningar inför en ukrainsk motoffensiv. Nu är det lite av baksmälla efter det att den inte levde upp till de alltför högt ställda förväntningarna, och därtill kommer den osäkerhet om det kommande amerikanska stödet som det inrikespolitiska tumultet i USA lett till.

Nu talas det knappast om någon ukrainsk offensiv längre, utan spekuleras mer om huruvida Ryssland har kapacitet till någon sådan.

Att de slutligen lyckades att pulverisera den lilla staden Avdiivka var måhända inte så förvånande, men mer värt att notera är egentligen ukrainska framgångar med att skjuta ner ytterligare ett luftledningsflygplan A50 samt ett antal av de mest avancerade ryska stridsflygplanen.

Och viktigt är att framgångarna på Svarta Havet nu lett till att den ukrainska exporten via dess hamnar nu är nästan tillbaka på samma nivå som innan kriget bröt ut.

Det betyder mycket för den ukrainska ekonomin. I den registrerades faktiskt hygglig tillväxt förra året, men i en situation där de offentliga utgifterna ökat med två och en halv gånger p g a kriget är det naturligt att det behövs finansiell hjälp också. IMF har just gett grönt ljus åt hur ekonomin skötts, och det underlättar självfallet den fortsatta hanteringen.

Det europeiska stödet är viktigt, och det kommer ju också. Hur det blir med det amerikanska vet vi lika lite om i dag som när jag skrev om saken för en vecka sedan. Ett antal amerikanska senatorer i Kiev trodde nog att det skulle gå, men säkra var de knappast.

Viktigt är att EU är berett att lägga in en högre växel. President Macron har kallat till en middag i Paris i morgon, och något kommer alldeles säkert att komma ut ur denna. De franska insatserna hitintills har ju inte tillhört de mer överväldigande.

Några förväntningar om ett snabbt slut på kriget finns knappast. Putin förefaller att bita sig fast i förhoppningen om en förändring i främst den amerikanska politiken genom Trumps insatser nu eller längre fram, och i Kiev förblir man övertygad om att vinden längre fram åter kan komma att vända till dess fördel.

Men det förutsätter att vårt stöd fortsätter och förstärks.

Till Kiev kom jag från några dagar i Delhi på främst den stora Raisina-konferensen med brett deltagande från åtskilliga av världens hörn.

I Indien närmar man sig nu med stormsteg vårens viktiga val. Premiärminister Modi seglar högt i popularitet, och det finns få som inte tror att han är på väg till en tredje mandatperiod och därmed konsolidera BJP-partiets starka ställning i landets politik.

Ekonomin växer nu med ca sju procent, och det talas ofta om att Indien är på väg att gå från världens femte till dess tredje största ekonomi eller i varje fall till en position i jämnhöjd med EU. Dit är det en bit, men blir den tredje Modi-perioden en period med bestämda reformer finns förutsättningarna förvisso där.

På det utrikespolitiska området väder också landets ambitioner. Som ordförande i G20 ville man framstå som talesman för det som kommit att kallas Global South, men bilden är snarare en av växlande relationer styrda av en rätt tydlig intressepolitik.

Köpa olja av Ryssland och samarbeta digitalt med USA, men framför allt att bygga upp position mot ett Kina som ses som ett något diffust men ständigt närvarande hot.

Under mina dagar där hade man den 21:a omgången av samtal mellan höga militära befälhavare vid de omstridda gränserna högt uppe i Himalaya. Sedan konfrontationerna i maj 2020 hänger dessa frågor allt lägre över den indiska utrikespolitiken.

Och traumat över nederlaget i det korta kriget 1962 är fortfarande påtagligt.

Föga förvånande var det relationen till Kina som var det man ville att jag skulle vara med och diskutera på Raisina. Man följer med minutiös noggrannhet hur EU:s, USA:s och förvisso också Rysslands relation med den stora makten bortom Himalaya utvecklas.

Men en del kom naturligt nog också att handla om relationen till EU och Europa.

Åtskilligt positivt finns att notera här, men den indiska inställningen till Rysslands aggression innebär dock ett påtagligt smolk i glädjebägaren. I FN är det svårt att se någon skillnad på den indiska och den kinesiska inställningen, och även i diskussioner i Delhi är det svårt att få indiska företrädare att ta ens begreppet krig i sin mun.

Man är på goda grunder ytterligt mån om sin egen territoriella integritet, men närmast likgiltig inför Ukrainas. Man vill naturligt nog att vi européer skall ha förståelse för landets olika säkerhetsintressen, men vågar inte riktigt lyssna när det gäller hur Rysslands aggression påverkar Europas säkerhet.

Detta till trots har vi självfallet ett starkt intresse av fortsatt dialog och samarbete. Det var alldeles utmärkt att en stark grupp av nordiska och baltiska utrikesministrar fanns på plats i Delhi dessa dagar. Men smolket i glädjebägaren är påtagligt.

På åtskilliga håll reses frågetecken kring delar av den mer hindunationalistiska politik som BJP och Modi tillmäter allt större betydelse. Det finns farhågor för att landet glider bort från den toleranta och mångkonfessionella inriktning som utmärkt dess decennier av självständighet och i riktning mot en mindre tolerant hinduisk nationalism.

Jag kommer att återkomma till Indien om än då i lite mer privata sammanhang mot slutet av den kommande veckan, men innan dess skall jag hinna med Tokyo för att bli framträda på en större konferens där om globala perspektiv.

Det är ett antal år sedan jag var i Japan, så jag ser fram mot att några dagar se på världen med just det ostasiatiska perspektivet.

I allt detta har jag inte haft fokus på utvecklingen i Mellersta Östern, men dock inte kunnat undgå att notera att de senaste uttalanden och åtgärderna från den israeliska regeringen – en plan för fortsatt närvaro i Gaza och besked om nya illegala bosättningar på ockuperad mark – närmast liknar en örfil riktad mot den amerikanska politiken.

Och därmed också mot möjligheten av att måhända börja att styra in utvecklingen i mindre alarmerande banor.

I dagarna som kommer borde ju den svenska Nato-processen gå i mål. Det var ett klokt drag av Ulf Kristersson att åka till Ungern och lyssna på Victor Orban, och det sammanföll ju dessutom med att förhandlingar om fortsatt Gripen-samarbete kunde avslutas.

Och förhoppningsvis är Nato-medlemskapet ett faktum när jag om lite mer än en vecka återvänder från den senaste av dessa veckors olika asiatiska utflykter.

Om Alexej Navalny och om dagar i München.

MÜNCHEN: Det var den 60:e årgången av den stora säkerhetskonferensen som avslutades här under dagen.

När det hela startade 1963 var det en långt mindre affär, uteslutande tysk-amerikansk och med fokus helt på militära frågor och det sovjetiska hotet. I Bayern var betydande amerikanska stridskrafter stationerade, och de sovjetiska arméerna var obehagligt nära. Muren i Berlin hade just byggts, och i Cuba-krisen hade risken för en kärnvapenkonfrontation varit högst påtaglig.

Det var en annorlunda värld.

Sedan dess har det sovjetiska väldet fallit, Kina växt fram som en ny stormakt, EU fått en helt annan både styrka och bredd. Men vi har också gått från en period av möjligheter och hopp till en med nya fasor och på många sätt mörkare utsikter.

Och konferensen har växt år efter år.

Hur många stats- och regeringschefer som traskade i korridorerna detta år vet jag inte, men jag hörde att i systemet för att boka bilaterala samtal hade inte mindre än 2.300 sådana bokats. Det var diplomati i stordrift – eller diplomatisk ”speeddating” som USA:s Tony Blinken formulerade saken.

Jag kom till München och förväntade mig att det mesta skulle handla om Trumps senaste omdömeslösheter och den pågående tragedin i Gaza, men det chockerande beskedet just när konferensen öppnades om Alexej Navalnys död uppe i den arktiska fångkolonin förändrade det mesta.

Och det var knäpp tyst när hans hustru Julia strax efter beskedet steg fram i talarstolen och uttalade sitt fördömande av den regim som bar ansvaret för hennes mans död.

Vi kommer sannolikt aldrig att få reda på omständigheterna bakom hans död. De officiella myndigheterna har publicerat sin version, men deras trovärdighet i alla frågor som rör honom är gränsande till obefintlig. De har försökt att mörda honom förr – och försökt att ljuga sig ur den situationen.

Vad som händer nu återstår att se.

Jag tror dessvärre att det är en säker gissning att formerna för hans begravning är någonting som kommer att beslutas av Vladimir Putin personligen. Ingen annan vågar att ta ett sådant beslut.

Det kan mycket väl vara så att regimen var rädd för att budskap från den arktiska fångkolonin kunde få en destabiliserande inverkan på det kommande presidentvalet. Att man är nervös visas ju av att två oppositionella kandidater som plötsligt dykt upp och plötsligt fått betande stöd omedelbart eliminerats från möjligheten att kandidera.

Och Alexsej Navalny har tidigare visat betydande uppfinningsrikedom när det gäller att göra sig gällande i de ryska pseudovalen.

Hans död är en tragedi för Ryssland.

Med honom försvann för många inte minst yngre ryssar ett viktigt hopp om en möjlig bättre framtid. Han hade en möjlighet att inspirera och mobilisera som var tämligen unik, och att det var alls ingen tillfällighet att regimen var så paniskt rädd för honom.

Och detta säger ju dessutom en del om hur stark denna regim verkligen är. Dess främsta fokus förefaller att vara att bevara sig själv så länge det går.

Men i München blev det självfallet också många och långa diskussioner om vart USA kan vara på väg, om det blir något ytterligare stod till Ukraina och om hur utvecklingen i kriget egentligen det ut. President Zelensky var självfallet också på plats.

Den rätt stora delegationen från den amerikanska kongressen försökte säga att det nog skulle ordna sig med stödet till Ukraina, men trovärdigheten i de försäkringarna är dessvärre i avtagande. Några senatorer från lägret som motsätter sig fortsatt stöd fanns faktiskt också på plats.

I många diskussioner om kriget finns nu en påtagligt pessimistisk underton. På samma sätt som tonen var överdrivet optimistisk för ett år sedan tror jag att den är överdrivet pessimistisk nu.

De ukrainska styrkorna retirerade från totalt förstörda Avdiivka i utkanten av Donetsk, men ungefär samtidigt förlorade Ryssland ytterligare ett av sina stora landstignimgsfartyg och ytterligare tre av sina mest avancerade stridsflygplan. Från ukrainskt håll hävdades vad gäller förluster av soldater att relationen mellan ukrainska och ryska sådana är 7 till ett.

Vad jag dock hörde i diskussionerna var en tydlig europeisk beslutsamhet att öka stödet till Ukraina. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ställde i sitt anförande frågan om vi gjort tillräckligt, och besvarade den själv nekande. Betydande tyska leveranser är på gång, och i den kontroversiella frågan om de långräckviddiga Taurus-missilerna har jag ett intryck av att det rör sig mot en lösning.

Mycket av diskussionen handlade om nödvändigheten av att bygga ut den europeiska försvarsindustrin, och enigheten om det behovet gick tvärs över politiska och nationella gränser. Problemet är ju dock att detta tar sin tid, och att det är i närtid som vi behöver upprätthålla och helst förstärka stödet till Ukraina.

En särskild strategi för den europeiska försvarsindustrin kommer att läggas på bordet i Bryssel de närmaste veckorna.

I andra delar av konferensen fortsatte självfallet diskussionerna kring krisen i Mellersta Östern. Med undantag av iranierna och Israels motsträviga premiärminister Netanyahu var alla ledande aktörer på plats, och mötena avlöste varandra.

Men det var svårt att uppfatta några optimistiska signaler från dessa.

I en middag i traditionell liten krets – med bl a de indiska, saudiska och kanadensiska utrikesministrarna plus ett par f d som jag själv – i går kväll fanns också ledande amerikanska företrädare som bedrövade såg få omedelbara vägar framåt.

En israelisk offensiv mot Rafah, som också Washington försökt stoppa, förefaller nu närmast oundviklig. Den kommer att få inte bara omfattande humanitära utan också politiska konsekvenser.

Det är nog dessvärre ett oundvikligt konstaterande att de flesta lämnade konferensen i München i dag med en något mer bekymrad bild av vad som ligger framför oss under detta år.

Till ljuspunkterna skall dock nämnas den överenskommelse som undertecknades av världens 20 ledande företag på området att motverka destruktiv användning av AI i de olika valrörelser som världen står inför.

Den överenskommelsen visar inte minst den stora betydelse dessa företag har i dessa dagar. Det blev intressanta diskussioner även med dem i München.

Nu återvänder jag hem till Stockholm för i alla fall en dag för med olika uppgifter.

Men sedan bär det iväg igen.

Den stora Raisina-konferensen i New Delhi har under de senaste åren stigit fram som något av en pendang till München men med en annan avsändare och ty följande med andra perspektiv.

Så under huvuddelen av den kommande veckan kommer jag att se världen från en mer indisk utgångspunkt.

Om Finlands president , Putins självmål och ett fastlåst Mellersta Östern.

ARLANDA: Jag skulle vid det här laget ha varit på väg till Helsingfors, men just denna dag har Finnair lyckats bli hyggligt försenade. Jag är på väg till valvaka efter dagens avgörande presidentval där men nu ser det ut som om jag inte landar förrän de första prognoserna på resultat har kommit.

Alla undersökningar har sagt att det är Alexander Stubb som kommer att vinna, men i likhet med vad han själv sagt skulle jag vilja säga att det i vilket fall som helst är Finland som vinner.

Två kompetenta kandidater har bedrivit en värdig och saklig valrörelse på ett sätt som stärkt dem bägge och som dessutom ytterligare stärkt det ämbete som dragkampen handlar om.

Numera är den finska presidentens makt relativt begränsad. Han är dock överbefälhavare för försvarsmakten, och har en viss roll också inom utrikespolitiken.

Men det är det formella. Reellt har presidenten genom ämbetets historisk roll en betydande möjlighet till större inflytande, och det har vi ju sett inte minst under Sauli Niinistös med alla rimliga mått mätt mycket framgångsrika år i ämbetet.

Och inte minst är ämbetets roll viktig i turbulenta tider som dessa. Vi får aldrig glömma att Finlands situation rent säkerhetspolitiskt är betydligt mer utsatt än vad vår är. Med en viss tillspetsning kan man säga att i vår relation till Finland är det Finland som är det utsatta, och Sverige som är det skyddade landet.

Inte sällan har presidenten spelat en viktig stabiliserande roll i den finska utrikespolitiken. Historiskt har det dessutom funnits en viktig roll i att upprätthålla en förbindelse med makten borta i Moskva, men den saken har ju under senare tid blivit mer komplicerad.

Snart kommer även Sverige att vara medlem i Nato, vilket ju skapar helt nya förutsättningar för också det konkreta försvarssamarbetet i norra Europa. Det sker samtidigt som Rysslands stora krig mot Ukraina fortsätter, och samtidigt som osäkerheten om vart den amerikanska politiken är på väg är i tilltagande.

Det är tider som kommer att kräva en än närmare samarbete mellan Helsingfors och Stockholm, liksom de övriga huvudstäderna i norra Europa. Vi måste tänka både bredare och djupare på dessa frågor än vad vi gjort tidigare.

Under åren har jag haft möjlighet att i olika egenskaper samarbeta också nära med en serie av innehavare av presidentämbetet i Finland – Mauno Koivisto och Martti Ahtisaari när jag var statsminister och Tarja Halonen och Sauli Niinistö under min tid som bl a utrikesminister, men också i övrigt.

Och de har alla varit av central betydelse inte minst för relationen till Sverige. Med Alexander Stubb kommer det förvisso inte att bli mindre så, även om ju Finland nu får en president med djupare både europeisk och global utblick.

Men till detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Jag utgår från att den nyvalde presidentens första större officiella engagemang utanför republikens gränser kommer att vara ett statsbesök i Sverige. Det är så det brukar vara mellan våra bägge länder.

I veckan som fick beviljade ju president Putin för första gången en längre TV-intervju med en västerländsk journalist, och det blev ju starkt kontroversielle Tucker Carlsson från USA som fick en mer än två timmar lång intervju.

Tanken var ju att detta skulle bli en propagandasuccé från Kremls utgångspunkt, men jag undrar starkt om så verkligen blev fallet.

Jag har inte sett hela intervjun, men fick läst utskriften, och den är intressant så tillvida att Putin ger en bild av hur har sjunkit ner i en besatthet med en bild av den ryska och östeuropeiska historien som nu lett honom in i detta förödande krig.

Den som ser på intervjun får inte alls intrycket av att det var situationen för ryskspråkiga i Donbas, eller Nato:s utvidgning mot öster, eller något annat av det som brukar basuneras ut från Kreml som ledde till detta krig. Här framstår det alldeles klart att det var Putins alldeles egna vision om att återupprätta någonting ut den forna historien som det handlade om.

I den mening var det en enligt mening mening alldeles ärlig och korrekt bild som gavs.

Att Tucker Carlsson var lite förvånad, och att det grymtats en del runt Kreml om hur detta utföll, är kanske inte så förvånande. Jag tror faktiskt att man gjorde ett ordentligt självmål med att låta Putin framstå i helfigur på detta sätt.

I intervjun går Putin tillbaka till hur skandinaviska vikingar hjälpte till att sätta upp de första statsbildningarna i gamla Novgorod och i Kiev århundraden före det uppstod någon sådan vid Moskva-floden inne i de djupa skogarna.

Historien sedan dess är förvisso inte rätlinjig. Dagens nationer har alla växt fram i komplicerade historia processer. Något Sverige, Ryssland, Finland eller Ukraina fanns förvisso inte vid de tidpunkter där Putin började sin betraktelser. Och sedan dess har historien inte minst på det östliga Europas slätter skiftat.

Men att ett Ukraina växt fram, och gjort det med starka historiska rötter inte minst i det gamla rusiska väldet längs Dnjepr torde vara ytterligt svårt att förneka. Att det i mer modern tid fick sina konkreta statliga former först i samband med det ryska imperiets sammanbrott är inget unikt – samma sak gäller åtskilliga andra väl etablerade stater i dagens Europa.

Putins krig handlar om att återskapa ett storryskt välde som förvisso fanns men som även då saknade möjligheter att överleva, och därför också föll sönder och samman.

Inte ens bolsjevikerna förmådde efter sin kupp och efter inbördeskriget att fullt ut återskapa detta, och sin ilska över detta återkommer Putin till också i denna märkliga intervju. Såväl Lenin som Stalin får sig en släng av sleven.

Allt det där med Nato och Donbas är mycket marginellt när despoten i Kreml lägger ut sin text om varför han gått till krig.

Och det är bra att det blev så tydligt som det blev.

I veckan som gick avslutade USA:s Blinken sitt femte besök i Mellersta Östern, och utan att förringa hans insatser är det dessvärre tydligt att den amerikanska utrikespolitiken inte förmått att rubba mycket av konfliktens logik i regionen.

Efter besöket uttalande sig Israels premiärminister Netanyahu i ordalag som tydligt konfronterade med vad USA hade försökt att uppnå. Hans intresse för vapenvila och utväxling av gisslan var mycket begränsad, och i stället vill han nu se en israelisk militär offensiv in i det nu extremt tätt befolkade Rafah-området i allra sydligaste Gaza.

Sannolikt är han övertygad om att det är där som inte bara miljonen flyktingar, utan också Hamas militära ledning och de olika gisslan finns, och han hoppas att en offensiv här skall ge honom en slutgiltig seger. Att USA av allt att döma starkt avråder och pekar på vad som kan hända påverkar inte hans kalkyl. Gisslans öde förefaller knappt heller att göra det.

I den vidare regionen har Saudiarabien i samband med Blinkens besök där gjort klart att man inte kan tänka sig något erkännande av Israel innan en palestinsk stat – som man dessutom definierar med 1967 års gränser och med huvudstad i östra Jerusalem – har etablerats.

Och det är ett betydligt tydligare språk än tidigare. Avståndet mellan detta och vad i dag Netanyahu talar om är mycket stort. Något närmande på det sätt Washington hade hoppats på, och som ju varit kärnan i dess diplomatiska insatser i regionen under det senaste året, finns inte ens i sikte.

Mot slutet av den kommande veckan är det så dags för den årliga stora säkerhetskonferensen i München med stort deltagande från när och fjärran, och med allt detta och åtskilligt i övrigt i fokus.

Och även jag tillhör dem som styr kosan till den bajerska metropolen för några intensiva dygn av samtal.

Och Finland!

STOCKHOLM: Oförlåtligt, men jag glömde att nämna att det ju på söndag är den andra och avgörande omgången i presidentvalet i Finland.

Två kompetenta kandidater står mot varandra, men även om jag som gammal vän är lite part i målet är det väl tydligt att Alexander Stubb står för ett lite modernare och utåtriktat Finland.

Så jag håller på honom. På söndag kväll finns jag i Helsingfors.

Mest om det viktiga Ukraina-stödet och allt mer instabila Mellersta Östern.

STOCKHOLM: Måndag morgon, och en ny vecka har redan tagit sin början.

Det extra E.U.–toppmötet i veckan som gick nådde enighet om den viktiga frågan om stödet med €50 miljarder till Ukraina vilket var utomordentligt viktigt.

Ungerns Victor Orban lade ner sin talan i utbyte mot några mer symboliska eftergifter, och det var självfallet mycket viktigt. När det gäller de €5 miljarder som skall till den s k europeiska fredsfaciliteten återstår en del arbete, men den allmänna förväntan är att detta kommer att vara avklarat under de närmaste veckorna.

Därmed har EU gjort vad EU måste göra – nu återstår att se om det blir möjligt för den amerikanska kongressen att samla ihop sig till ett motsvarande beslut.

Det är nya nyheter varje dag om vad som kan komma att hända – det handlar ju också om åtgärder mot den amerikanska gränsen i söder och om stöd till Israel – men utsikterna ser nog dessvärre inte så ljusa ut.

I senaten har man nu enat sig om ett stort paket om allt detta, men representanthusets republikanske talman har frankt förklarat att den uppgörelsen är “dead on arrival”’ när den kommer dit.

Därmed kommer EU och Europa i övrigt att få ta ett större ansvar under tiden framöver. Diskussionen om det har knappt börjat – men den kommer att bli absolut nödvändig under de närmaste månaderna.

Ekonomiskt är det fullt möjligt. Det handlar om ett stöd som kan ligga kring 0,3% av BNP, vilket i Sveriges fall är lite mer än en tredjedel av biståndsbudgeten,

Under tiden fortsätter kriget.

Från Kyiv kommer ständiga bulletiner om att man avser att byta ut landets mycket populäre ÖB. Klokheten i den åtgärden i ett läge där det är uppenbart att ryssarna har initiativet på slagfältet tror jag att det är många som har anledning att ifrågasätta.

Än har ryssarna inte lyckats förvandla sitt initiativ på slagfältet till framgångar av betydelse, men tveklöst är läget vid frontlinjerna inte enkelt.

Vi får se hur detta utvecklas – jag kommer att vara i Kyiv mot slutet av månaden och kan då bättre uppfatta vad som egentligen sker.

I Mellersta Östern finns inga tecken på ljusning. Snarare tvärt om.

USA:s Tony Blinken är nu på väg till regionen för sitt femte besök efter den 7 oktober, och han uttalade inför det att han ser läget i regionen som mer instabilt och farligt än åtminstone sedan 1973.

Han inleder sitt besök i Saudiarabien, vilket har sin betydelse. Det är uppenbart att USA ser Saudiarabien som en nyckel till den vidare politiska uppgörelse som man hoppas skall kunna komma ut ur allt detta elände.

Men omedelbart fokus är självfallet en överenskommelse om ett långt eldupphör i Gaza med utväxling av gisslan och fångar. För någon vecka sedan trodde jag att en sådan var nära, men än har vi inte sett det. Möjligen handlar det om motsättningar inom Hamas – möjligen handlar det om motsättningar inom den israeliska regeringen.

Den amerikanska frustrationen över situationen i regionen är dock tydligt i ökande.

Utöver Gaza handlar det nu om Houthi i Röda Havet och dessutom om den uppfattade nödvändigheten att slå tillbaka efter attacken på en amerikansk bas i Jordanien.

Det handlar i bägge fallen om omfattande operationer. Jag tror vi börjar att närma oss tvåhundra mål som attackerats i Jemen, Irak, Syrien och Jordanien.

Vad detta sedan leder till i regionen är höggradigt tveksamt – till en del handlar det nog om en nödvändighet som följer av den amerikanska inrikespolitiken. Men även där handlar det om balansgången mellan att uppfattas som stark i ljuset av attacker och faran för att ses som neddragen i nya “forever wars” i Mellersta Östern.

Något stopp på attackerna i Röda Haver har vi inte sett. Och jag skulle nog tro vi kommer att se samma utveckling när det gäller de olika Shia-anknutna milisgrupperna i regionen. De har bombats förr.

Men viktigt är att såväl Washington som Teheran trots allt agerar med viss försiktighet – ingen av dem vill ha en vidare konflikt.

Det enda marginellt positiva jag kan se i regionen är risken för en urladdning mellan Israel och Hezbollah i Libanon förefaller att ha reducerats. Jag säger detta med reservationen att det snabbt kan ändras om urladdningarna fortsätter.

Snön har återvänt till Stockholm denna morgon. Själv har jag ett par dagar i Haag inplanerade denna vecka, och där är det förhoppningsvis ingenting av den varan.

I veckan som kommer är det på torsdag parlamentsval i ytterligt instabila Pakistan. Landets populäraste politiker Imran Khan sitter i fängelse. Hur valet kommer att genomföras, och om dess resultat kommer att accepteras, är i hög grad öppna frågor.

Om diskret diplomati i Bangkok och Paris, riskerna i Mellersta Östern och stödet till Ukraina.

STOCKHOLM: Så blev det ungefär som väntat – Alexander Stubb och Pekka Haavisto går vidare till en andra omgång i det finska presidentvalet 11 februari.

Utgången är inte given – en valrörelse är alltid en valrörelse – men i alla fall med Alexander Stubb som den som anses ha bäst chanser.

I övrigt är det ju lite si och så med tillståndet i världen, även om det finns anledning att notera viktiga diplomatiska ansträngningar för förhindra att det blir än värre.

Två är speciellt viktiga.

I Bankok möttes under två dagar Vita Husets Jake Sullivan och Pekings Wang Yi för diskreta högnivåsamtal mellan USA och Kina och med en påtagligt bred agenda av frågor.

Stabilisering av situationen kring Taiwan efter dess presidentval var alldeles uppenbart högt upp på listan.

Och det lilla som de sagt offentligt efter samtalen understryker från bägge sidor den konstruktiva tonen i dialogen.

Någonstans i eller kring Paris möts nu underrättelsechefer från Israel,USA och Egypten samt företrädare för Qatar för att se om det går att få tillstånd ett utdraget eldupphör i Gaza i förening med frisläppande av ytterligare såväl gisslan som palestinska fångar och därtill ett väsentligt förbättrat humanitärt tillträde.

Washingtons tålamod med Tel Aviv är tydligt på upphällningen. USA betalar ett betydande utrikespolitiskt pris runt om i världen för vad som uppfattas som ett alltför ensidigt stöd till Israels krigföring , och därtill kommer att det förefaller som om också det rent inrikespolitiska priset för Biden nu också håller på att öka.

Till detta kommer att de israeliska operationerna i Gaza förefaller att ha kört fast. Sporadiska strider blossar upp på olika håll i området, och märkligt nog förefaller Hamas och andra grupper att lyckas med att dölja var man håller gisslan.

Något svar på frågan om vad som skall hända med Gaza finns heller knappast.

Och motsättningarna inom den israeliska ledningen förefaller att öka. Frågan är om sammanhållningen i regeringen, som ju innehåller direkt extremistiska element, klarar de kompromisser som en uppgörelse de facto med Hamas skulle innebära.

Men det är nog trots allt dit vi är på väg, med en vapenvila som är så utdragen att det kommer att vara svårt att ta upp striderna igen. med detta ökar också förutsättningarna för att ökad humanitär hjälp skall kunna komma in.

Att få till stånd ett eldupphör är ju viktigt också för att förhindra att konflikten sprider sig ytterligare.

Kring Röda Havet och Aden-viken fortsätter Houtis att attackera fartyg trots omfattande amerikanska anfall mot mål i Jemen förknippade med dessa attacker. Trafiken genom Suez-kanalen har minskat med ca 40% som ett resultat, och att också EU nu förbereder en marin insats för att skydda sjöfarten torde dessvärre inte göra någon större skillnad.

En attack mot en liten amerikansk postering i Jordanien vid den syriska gränsen krävde dödsoffer, och den var en del av ett mönster av liknande attacker mot amerikanska baser i Irak de senaste veckorna.

President Biden befinner sig nu under inrikespolitiskt tryck att slå tillbaka på ett eller annat sätt, och i Tel Aviv har man knappast någonting emot om detta nu eskalerar till en konflikt mellan USA och Iran.

Att enligt israeliska uppgifter elva av de anställda som UNWRA har i Gaza för att bl a driva de närmare 200 skolor som finns där deltagit i Hamas terrorattack den 11 oktober är självfallet mycket allvarligt. Men det handlar totalt om ca 13.000 anställda i Gaza – varav ett hundratal förlorat livet i kriget.

Och i östra Europa fortsätter det stora kriget. Under veckan som gick är det Ryssland som varit på offensiven och kunnat lägga ett antal kvadratkilometer till det område man kontrollerar, om än till priset av betydande förluster.

När EU-ledarna samlas i Bryssel för extra toppmöte på torsdag handlar det om EU:s budget, men den akuta frågan är självfallet stödet för Ukraina, där ju Ungern bromsat beslutet om €50 miljarder under de kommande åren.

Allt är inte klart, men när jag i Bryssel härom dagen lade örat till rälsen också vad gäller EU föreföll det att röra sig mot en uppgörelse såväl om detta som om de miljarder som ligger i EU:s s k fredsfacilitet och som i allt väsentligt finansierar militärt stöd till Ukraina.

Och det vore ett viktigt beslut i det läge som råder just nu. I Kreml räknar man cyniskt med att det europeiska och amerikanska stödet till Ukraina kommer att börja mattas, och det är mycket viktigt att visa att det är fel.

Det är också en viktig signal till USA, där man ju ännu inte lyckats få ihop brickorna i det komplicerade puzzle som skulle möjliggöra också fortsatt stöd till Ukraina.

Senast är det föga förvånande Donald Trump som kastat grus i maskineriet genom att stoppa en uppgörelse om åtgärder mot inflödet av migranter över USA:s gräns i söder. Han vill inte ha någon lösning – han vill ha en öppen fråga att driva valrörelse på.

Men i såväl senaten som representanthuset finns fortfarande en solid majoritet för också stödet till Ukraina. Att låta Trumps manövrar sabotera detta vore att sabotera USA:s ställning som en makt i världen att lita på – och det skulle få konsekvenser.

I Bryssel är det i veckan också informellt möte med försvarsministrarna i EU, och det är viktigt att de tar arbetet med dessa frågor framåt. Jag skulle gissa att alla frågor om hur produktionen av försvarsmateriel kan accelereras kommer att stå central i de ministrarnas diskussioner.

Mycket görs – men mer måste göras.

I veckan som gick var jag på besök också i det tämligen förfärliga nya Nato-högkvarteret i Bryssel – jag var inte den enda som kände viss nostalgi för det gamla och betydligt mindre.

Men även om det förvisso inte var mitt ärende kom mycket att handla om upploppet i vår svenska process mot Nato-medlemskap.

Nu har detaljerna i den turkisk-amerikanska dansen kring beslutet om F16-leveranser lösts upp, och då blev det grönt ljus i Ankara för oss i Nato. Att vi väsentligt förbättrat vårt bilaterala samarbete mot terrorism var ju också en viktig del av detta.

Så återstår då Victor Orban och Ungern. Vad han har för sig vet vare sig jag eller – förefaller det – någon annan. Med Turkiet fanns det substantiella frågor som skulle redas ut – med Ungern finns ingenting sådant.

Jag utgår från att vi får en ungersk ratificering mot slutet av denna månad och ett svenskt Nato-medlemskap någon gång under mars. Utanför Nato- högkvarteret har redan en nu flaggstång rests – vi kommer att hamna mellan Spanien och Turkiet.

I veckan som nu inletts är det åter London som står på min agenda i lite olika ärenden, inklusive att se också på deras olika insatser vad gäller omvärldsbevakning.

Om optimism och pessimism i Davos, fördjupade utmaningar i Mellersta Östern och nya templet i Ayodhya.

STOCKHOLM: Min vecka tillbringades i allt väsentligt på det världsekonomiska mötet i Davos i dess mängd av mingel, möten, och diskussioner.

Min snabba sammanfattning av årets Davos-forum är att det präglades av den tilltagande spänningen mellan teknologisk optimism och geopolitisk pessimism, och världsekonomins utveckling blir då till stor del en funktion av spänningen mellan dem bägge.

AI var kanske det enstaka mest dominerande temat under veckan, och Sam Altman från OpenAI den person som vid sidan av Ukrainas president Zelenskyy drog den största publiken.

Imponerande var de olika exempel som redan finns på hur användningen av AI accelerera den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen på olika områden. Forsknings- och konstruktionsarbete som tidigare tog lång tid kan nu i många fall gå betydligt snabbare och med väsentligt mindre risk för olika felsteg.

Mest betydelsefullt kanske detta kommer att bli på det medicinska området. Nya vacciner och mediciner kan tas fram väsentligt snabbare, diagnoser ställas mycket tidigare och sjukdomar behandlas betydligt effektivare.

Lägger man ihop det hela borde det finnas förutsättningar för ett betydande lyft vad gäller produktivitet i den globala ekonomin under kommande decennier.

Än är vi inte där. Det kommer att ta sin tid innan AI används på stor bredd i våra samhällen, men ändå är det påfallande hur snabbt utvecklingen förefaller att gå. Enklare versioner av AI påverkar redan våra vardagslivet trots att vi inte alltid är medvetna om det.

Bortom detta finns så självfallet den stora diskussion om vart utvecklingen är på väg på sikt. De mer dystopiska visionerna hörde man inte mycket av i Davos, men åtskilligt diskuterades om hur olika typer av regleringar på olika nivåer gradvis håller på att växa fram.

Jag tillhör kanske inte dem som tror på något stort och avgörande svar på alla frågor kring detta – utvecklingen är helt enkelt för snabb för att detta skall vara möjligt – men väl på vikten av åtgärder på olika delområden.

Dialogen efter det brittiska högt nivå mötet om AI Security är ett exempel på detta, och ett annat initiativ som jag diskuterade med bl a AI experten Max Tegmark om stopp för att med AI utveckla olika typer av falska video. De är en utmaning inte minst i valrörelser där de kan skapa osäkerhet.

Men ovanpå denna teknologiska optimism kom så den tilltagande geopolitiks pessimismen.

Rysslands krig mot Ukraina hade detta år fått konkurrens med Mellersta Östern när det gällde oron, medan alarmismen om relationerna mellan USA och Kina föreföll att ha dämpats en del.

Själv deltog jag i flera publika diskussioner om Ukraina liksom i några mer slutna om utvecklingen i Mellersta Östern.

Så länge den israeliska offensiven pågår i Gaza – i dag rapporteras att dödssiffran nu överstigit 25.000 – kommer spänningen i regionen med stor sannolikhet att fortsätta att öka.

Utvecklingen kring Röda Havet är ett tydligt exempel på det. Upprepade amerikanska insatser med kryssningsrobotar och flygattacker har sannolikt satt ner Houthi-möjligheterna att attackera, men få trodde att det var möjligt att på detta sätt få stopp på dem, och därmed kommer sjöfarten i betydande utsträckning att fortsätta att undvika området med alla de konsekvenser det får.

Några bra alternativ finns knappast. Attackerna snarare politisk stärker Houthi, men samtidigt går det inte bara att acceptera vad som sker.

Utvecklingen i Irak är en del av samma mönster. Amerikanska baser attackeras med raketer från lokala milis grupper, försvarar sig, men den grundläggande situationen försämras.

En ledande företrädare för ett arabiskt land sade att han förvisso förstod det israeliska traumat efter den fruktansvärda attacken 7 oktober, men att vi också måste förstå det allt djupare traumat i den arabiska världen över alla de som dödas i Gaza.

Från Tel Aviv har premiärminister Netanyahu nu föga överraskande meddelat att han inte alls accepterar någon utvecklingen mot en tvåstatslösning för fred i regionen, och därmed gått i direkt konfrontation också med den amerikanska administrationen.

Vilken framtid han ser för regionen är oklart. Kanske delar han i tysthet sina mer extrema koalitionskollegors uttalade mål att steg för steg fördriva palestinierna och få total kontroll över hela området mellan havet och Jordan-floden.

Och oklarheten om Gaza fördjupas. Den humanitära situationen blir allt mer förskräcklig, förstörelsen fortsätter, någon framgång med att befria den gisslan som Hamas och andra grupperingar tagit går inte att se och vad som kommer efter allt detta är fortfarande höljt i dunkel.

Det enda rimliga nu vore ett eld upphör och ett återupptagande av förhandlingar om ett frisläppande av gisslan. Om dessa skulle lyckas eller inte är en öppen fråga, men den nuvarande israeliska strategin har alldeles uppenbart inte gjort det. Faran för gisslans liv ökar hela tiden – flera har ju redan förlorat livet.

Ett eld upphör skulle ju dessutom göra det möjligt att minska spänningarna i regionen i dess helhet.

Till slut bör väl vad gäller Davos noteras att även om det talades åtskilligt om alla viktiga val under detta år var det ett av dem och faran med en återkomst för Donald Trump som svävade över åtskilliga av debatterna.

Nästa års möte i Davos kommer att inledas samma dag som den som valts till USA:s president installeras för en ny period.

Den kommande veckan innebär i morgon måndag i Indien att premiärminister Modi öppnar det nya templet till den hinduiske guden Ram i staden Ayodhya.

Kring detta har kontroverserna varit många och dödliga under lång tid. Om Ram föddes här eller inte undgår mitt bedömande, men på platsen byggdes för ett antal sekler sedan en moské, och kring denna var motsättningarna dödliga innan den attackerades och revs av hinduiska extremister.

Nu har ett nytt tempel byggts på platsen, och det är det som kommer att invigas i morgon i en ceremoni som sätter Indiens hinduistiska historia i starkt fokus. Att det finns en oro i landets muslimska minoritet är inte konstigt.

Och hur som helst kan högtidligheten i Ayodhya ses som inledningen till valrörelsen inför vårens viktiga val i Indien.

För min egen del börjar veckan i Stockholm men fortsätter sedan med först London och sedan Bryssel i lite olika ärenden. I den senare staden blir det också besök på Nato- högkvarteret och samtal med en del av de ledande personligheterna där.

Om stödet till Ukraina, val på Taiwan, 100 dagar krig kring Gaza och lite annat.

STOCKHOLM: Så har det nya året tagit sin början.

För mig blev det som under åtskilliga tidigare år något dygn i Vilnius i Litauen med en samling för att värdera situationen framför allt vad gäller Rysslands krig mot Ukraina.

Om det i somras var en tendens till överdriven optimism i frågan, finns det ju nu en risk för en överdriven pessimism. Ukraina har inte lyckats att kasta ut den ryska aggressionen, och Putin gör allt han kan för att försöka få det att framstå som om han har tiden på sin sida.

Men den bilden är grovt missvisande.

Det var för snart två år sedan som den samlade ryska krigsmakten kastade sig över Ukraina, och den allmänna uppfattningen då var att det var en fråga om dagar eller högst veckor innan de skulle få kontroll över landet.

Så blev det inte. Anfallet körde snabbt fast, och det ukrainska samhället visade en motståndskraft som det inte bara var Kreml som blev förvånad över.

Och sedan de inledande veckorna har de ryska stridskrafterna inte lyckats med en enda avgörande offensiv.

De kan bomba sönder städer som Mariupol, gjorde en skicklig reträtt från Kherson och har med minor och fältbefästningar klarat av ett försvar – men varje försök till större offensiv operation har hitintills misslyckats.

Det förefaller som om Putin personligen försöker beordra den ena offensiven efter den andra – med massiva förluster som det mest synbara resultatet.

Hans strategiska misslyckande hitintills är massivt.

Men det innebär inte att vägen framåt är enkel. Det framgångsrika ukrainska försvaret har skett till priset av stora mänskliga och materiella uppoffringar. Omvärldens stöd har varit av mycket stor betydelse.

Det förefaller nu som om det kommer att bli möjligt för EU att fatta beslut om stödprogrammet på 50 miljarder euro för de kommande åren. Det ungerska motståndet mals ner. De pengarna – minst – är nödvändiga. Och det förefaller också som om målet att EU länderna ska leverera en miljon artillerigranater kommer att kunna nås till i vår.

Men mer kommer att krävas. Situationen vad gäller olika luftvärns- och luftförsvarssystem håller på att bli besvärlig, och här finns inte några enkla lösningar.

Och till detta kommer osäkerheten om vad det amerikanska representanthuset egentligen har för sig. Den republikanska gruppens sammanbrott är ett hot mot global säkerhet.

Men jag tror trots detta att de flesta lämnade diskussionerna i Vilnius med lite mer tillförsikt än när de anlände. Vi måste alltid se det större perspektivet – inte bara vad som är tillfälliga svängningar i opinion och uppfattningar.

Sedan är det ju ett obestridligt faktum att Rysslands krig inte längre står i globalt fokus.

Sedan 7 oktober är det krigen i Mellersta Östern som dominerar.

Efter 100 dagar av krig är situationen i Gaza fortfarande eländig. Det förblir upprörande att det inte är möjligt att få in tillräcklig humanitär hjälp till miljonerna i det till stora delar sönderbombade området – nu talas det om risk för massvält.

Och Israel har – vilket förvånar mig – inte lyckats med sitt mål att på ett eller annat sätt befria gisslan. Deras underrättelseförmåga i området förblir tydligen bristfällig. Förhandlingarna verkar ha brutit samman.

Nu ligger åtskillig uppmärksamhet på situationen kring Röda Havet efter främst USA:s anfall på olika installationer i Jemen för att försöka stoppa hotet mot sjöfarten.

Om detta kommer att lyckas eller inte återstår att se. Det fanns sannolikt inte något alternativ till någon form av militär reaktion, men i det ligger dessvärre ingen garanti för att de kommer att lyckas att få bort hotet mot sjöfarten eller försvaga de grupper som har ansvar för dem.

Kortsiktigt är väl resultatet snarare det motsatta.

Ett eldupphör i Gaza – kalla det humanitärt eller vad som helst – är sannolikt det säkraste sättet att i alla fall börja att minska spänningarna såväl här som i övriga delar av regionen.

I Haag har nu internationella domstolen inlett överläggningar efter det att Sydafrika anklagat Israel för formord. Utgången av den processen blir viktig.

Att domstolen skulle anse att den israeliska krigföringen är folkmord är mycket osannolikt. Det är ett begrepp som inte bör devalveras och som bör användas med stor försiktighet och endast när det verkligen är befogat.

Men att begreppet folkmord inte är tillämpligt innebär ju på intet sätt att allvarliga krigsbrott, eller t o m vad som kallas brott mot mänskligheten, inte kan ha begåtts.

Det blir ett domslut som kommer att bli av betydelse också för framtiden.

I går avgjordes så presidentvalet på Taiwan, och DPP-kandidaten Lai Ching-te kunde hemföra segern, även om parlamentsvalet innebar att DPP-partiet förlorade den maktställning de tidigare haft.

I Peking är förtjusningen över detta resultat starkt begränsad, och hur detta kommer att ta sig uttryck under perioden fram till den formella presidentinstallationen i maj blir viktigt.

För min del – och också för åtskilliga andra – fortsätter det nya året redan i morgon med det sedvanliga världsekonomiska mötet i Davos. Mötet är det 54:e i ordningen, men vilket det är i ordningen för min del har jag förlorat räkningen på.

Bland de ca 2.800 deltagarna i övrigt finns storheter som Kinas och Vietnams premiärministrar Li Qiang respektive Pham Minh Chinh förutom diverse europeiska storheter som presidenterna Zelenskyy och Macron.

Stökigt brukar det förvisso vara, men det blir för min del dagar av intensiva diskussioner med dels Ukraina och dels nya teknologier i fokus.

Om ett nytt år, fortsatt spänt i Mellersta Östern, vår Nato-process, attackerna mot Ukraina och val i Taiwan.

STOCKHOLM: Så har ett nytt år tagit sin trevande början, och olika tänkare och tyckare försöker att filosofera om vad det kan komma att bära i ditt sköte.

Själv gjorde jag i sedvanlig ordning mitt försök med en längre artikel i Dagens Industri. Det har blivit lite av tradition, och den intresserade kan finna länk från mitt svenska Twitter-konto om man inte hittar artikeln på annat sätt.

Situationen i Mellersta Östern förblir ytterligt allvarlig.

Tre månader efter terrorattacken i början av oktober anser Israel att man nu fått kontroll över Gaza, men det mänskliga priset har varit högt. Staden Gaza, som tidigare hade över en miljon invånare, är till betydande delar förstörd, och totalt talas det om över 22.000 döda. Israel uppger att man dödats ca 8.000 Hamas-soldater, och jämförelsen mellan de bägge siffrorna ger i alla fall en uppfattning om antalet döda civila.

Men någon lösning på frågan om framtiden för Gaza finns knappast.

Uppenbart är att de mest extrema elementen i den israeliska regeringen helst ser att befolkningen i Gaza uppmuntras till att flytta till någon annan del av världen, och man gör ingen större hemlighet av att man gärna skulle se detsamma med de mer än tre miljoner som bor på Västbanken.

Men här säger omvärlden tämligen unisont ett bestämt nej med Egypten och inte minst Jordanien i ledningen. Förutom att en folkfördrivning av detta slag är moraliskt oförsvarligt, ser de hot mot sin egen säkerhet och stabilitet i en sådan utveckling. Inte minst gäller detta Jordanien.

Israels försvarsminister har publicerat en skiss om framtiden för Gaza som nog har betydande drag av önsketänkande över sig. Israel skall ha rätt att göra mer eller mindre vad de vill där, och skall ge direktiv till de civila insatserna samtidigt som dessa skall betalas av USA, EU och andra arabländer, och med ytterligt vaga föreställningar om hur ett palestinskt styre faktiskt skulle kunna se ut.

När USA:s utrikesminister Blinken nu anlänt till regionen på sitt fjärde besök under relativt kort tid kommer det säkert att bli tuffa diskussioner kring detta. USA har varit tydligt med att det krävs ett palestinskt självstyre som omfattar såväl Gaza som Västbanken, och som i sig innebär embryot till en kommande palestinsk stat.

Men detta är i grunden anatema i den sittande israeliska regeringen. Och heller inte alldeles enkelt att omsätta i praktik i den rådande palestinska verkligheten.

Samtidigt med att hela Gaza-frågan, med en humanitär situation som är direkt katastrofal, är olöst växer oroa för att situationen mellan Hezbollah och Israel skall eskalera ur kontroll. I går var duellen skarp med omfattande raketangrepp mot norra Israel och omfattande bombningar i södra Libanon.

Det finns återhållande faktorer. USA gör vad man kan, men viktigt är att också Iran förefaller att vara återhållande. Hezbollah-ledaren Nasrallahs senaste tal var fullt av aggressiv retorik, men där finns en gräns som det är tydligt att man inte vill passera.

Ett försiktigt närmande mellan Iran och USA skulle i allra bästa fall kunna leda inte bara till att en försämring av situationen bromsas, utan att också några återstående stötestenar i området rullades undan.

Men osvuret är som vanligt bäst.

Genom Röda Havet passerar 10-12% av världshandeln, och den jemenitiska regimens attacker mot olika fartyg har lett till att åtskillig trafik nu tvingas gå den avsevärt längre vägen runt Afrika.

Jag har inte full insyn i den alldeles uppenbara svårigheterna att få till stånd en fungerande maritim koalition för att skydda trafiken. USA har sin egen mini-koalition, och EU har sin Operation Atalanta i angränsande Indiska Oceanen, men det är dessvärre tydligt att man inte fått ihop en gemensam insats.

På vägen till regionen mellanlandade utrikesminister Blinken också i Ankara, och var efteråt påfallande positiv om Turkiets möjligheter att spela en konstruktiv roll i regionen efter det att dagens strider upphört. Den israeliska entusiasmen över detta torde dock vara begränsad. Turkiet har fortsatt att hålla kanalerna till Hamas öppna, och gått mycket långt i kritiken av Israel.

På Blinkens agenda i Ankara stod också ratificeringen av det svenska Nato-medlemskapet, och vad det handlade om då, liksom i hans efterföljande besök hos den grekiske premiärministern Mitsotakis på Kreta, var att skapa trovärdighet för de olika steg som mer eller mindre parallellt skall leda turkisk anskaffning av ytterligare F16 och grekisk anskaffning av F35-flygplan.

Och lyckades han med det borde vägen till beslutet i det turkiska parlamentet inte vara alltför lång.

Vad som sedan händer med Ungern undandrar sig min bedömning. Jag har blivit allt mer bekymrad över den kurs som premiärminister Orbán håller på att slå in på utrikespolitiskt och de ambitioner på sikt som dessa förefaller att vara ett utryck för.

Det kommande året kommer detta att ställa till betydande problem.

Omedelbart gäller det på extra EU-toppmötet i februari pengar till Ukraina, därefter gäller det på toppmötet i mars beslut om förhandlingsstart med EU och efter valet till Europaparlamentet hela den stora cirkusen med att bemanna de olika EU-institutionerna för de kommande krävande fem åren.

Efter det belgiska EU-ordförandeskap som nu inletts är det ju Ungern som övertar den rollen, och det kan komma att ge Orbán betydande möjligheter att kasta grus i den viktiga maskineriet. Det blir med all sannolikhet dramatiska månader.

Stödet till Ukraina är den avgörande europeiska frågan detta år.

Kring årsskiftet sköt Ryssland ca 500 missiler och attackdrönare mot Ukraina i den mest intensiva attacken sedan kriget inleddes. De flesta sköts ner, men vissa kom igenom, och även nedfallande nedskjutna robotar orsakar skador.

I vilken utsträckning Ryssland kan fortsätta i detta tempo är svårt att bedöma. Möjligen kommer vi att få se lite lugnare perioder avbrutna av väldiga attackvågor som denna.

Mycket viktigt är att vi och andra länder gör allt vi kan för att Ukrainas luftförsvar skall kunna fortsätta att rida spärr mot den värsta terrorn.

Den kommande veckans viktiga val – och det första i detta år av mer än. 50 val runt om i världen – är i Taiwan, och följs med extrem uppmärksamhet inte minst i Peking och Washington.

Som det ser ut i undersökningarna nu kommer DPP-partiets William Lauk Chiang-te att få flest röster och därmed inleda en tredje period med DPP vid presidentrodret.

Pekings förtjusning kommer att vara högst begränsad. Han har visserligen manövrerat försiktigt under valrörelsen, och lovat att fortsätta på det sättet, men i Peking ses han som en person som strävar efter Taiwans självständighet, och inte heller i Washington är man alldeles säker på hans handlag.

Den nye presidenten – vem det än blir – installeras först i maj, men tiden innan dess kan komma att bli utmanade.

Själv har jag glatts över helger till stor del hemma i ett vintrigt och under de senaste dagarna påtagligt vackert Stockholm.

Arbetsro skadar aldrig. Dagen har till stor del ägnats åt att plita ner en uppsats om global reglering av AI – ett inte alldeles enkelt ämne – som är avsedd för en konferens i Dubai under de närmaste veckorna.

Och med arbete hemma kommer jag också att inleda den kommande veckan, om än jag mot dess senare del åker till Vilnius i Litauen för den konferens där som vid det här laget har åtskilliga år på nacken. I den litauiska huvudstaden finns dessutom åtskilliga andra personer av intresse att samtala med.

Bortom detta kommer sedan också sedvanliga Davos-mötet med dess samling av röster och aktörer från när och fjärran. Men till det kommer jag att ha anledning att återkomma.

Om Biden och Trump, och om Gaza och kriget.

FRANKFURT: Mellanlandning här på väg från Washington till några dagar av familj på lite varmare breddgrader.

Så mycket är det nog inte att tillägga om den amerikanska situationen.

När jag var i USA för någon månad sedan skrev jag rätt utförligt om en situation som präglades mindre av att Trump var stark än av att Biden var svag.

Och utvecklingen sedan dess har närmast förstärkt dessa tendenser.

Ingen vet riktigt hur stödet för Trump kommer att påverkas av de olika juridiska processer han är invecklad i. Hitintills har de inte haft någon negativ effekt. De viftas bort som etablissemangets politiska förföljelser.

Men vissa undersökningar tyder på att fällande domar i någon av de mer seriösa av dessa processer skulle kunna beröva honom ett antal viktiga procent av stöd.

Och i en kamp som ju fortfarande är jämn är det ju inte utan sin betydelse.

För Biden är det – förutom åldern – främst ekonomin som blåser kraftig motvind i hans ansikte.

Objektivt sett går den amerikanska ekonomin anmärkningsvärt bra. Tillväxten är bra och inflationen minskar påtagligt.

Men att inflationen minskar innebär inte att priserna sänks. De förblir höga, och ökar bara i något mindre takt. Känslan av att lönen räcker till allt mindre är stark.

När administrationen försöker att tala om de olika framgångarna för det man kallar Bidenenomics talar man för påtagligt döva öron.

Om detta kan förändras på ett år återstår att se. Priserna kommer att fortsätta att vara höga, men möjligen börjar löner att komma ikapp.

Den andra stora frågan i dessa dagar är det hårda trycket av flyktingar på den amerikanska gränsen i söder. Trump och republikanerna ropar på allt hårdare tag, Biden kommer att tvingas att vika ner sig, men frågan är om det kommer att vara tillräckligt för en högljudd men också bred opinion

Sedan tillkommer utrikespolitiken.

Balansgången kring Gaza-kriget är inte enkel.

I sak har regeringen Netanyahu ytterligt få anhängare i den amerikanska administrationen. Jag har i alla fall inte träffat någon. Men utåt håller man masken för att kunna vara skarpare inåt och direkt.

Gradvis förskjuts dock den amerikanska positionen.

För någon vecka sedan lade man in ett veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution om eldupphör. Nu pågår intensiva förhandlingar om en ny resolution, som dessutom i olika avseenden går längre, och att voteringen i New York skjuts upp gång på gång visar att det fortfarande finns hopp om att USA skall kunna undvika att lägga in ännu ett veto.

Av alla tecken att döma hoppas också administrationen att det skall vara möjligt att nå dit. Ytterligare ett veto vore politiskt plågsamt – globalt såväl som i den amerikanska opinionen.

Hur kriget i sak går har jag svårt att bedöma.

Jag hade väntat mig att Israel snabbare och tydligare skulle kunna få den rent militära situationen under kontroll. Fortfarande har Hamas motståndskraft kvar, och fortfarande tycks Hamas klara kontrollen och skyddet av hundratalet gisslan.

En ny omgång av förhandlingar mellan USA, Israel och via Qatar också Hamas i Warszawa i dagarna gav uppenbarligen inget genombrott. Hamas säger nu att man är beredd att släppa alla gisslan om Israel släpper alla palestinska fångar.

Men det kan Israel knappast gå med på, inte minst därför att det ju skulle vara en betydande seger för Hamas.

Så låt oss avvakta vad som händer i FN:s säkerhetsråd, hur USA lägger sin röst och hur Israel reagerar på detta.

Men oron för utvecklingen i regionen i stort är mycket påtaglig.

Och alla de politiska låsningarna i kongressen har nu också förhindrat en votering om bl a nytt stöd till Ukraina. De allra flesta jag talat med förefaller dock övertygade om att den frågan kan klaras av under januari.

Också EU har ju en del att ta itu med i det avseendet.

I Washington har det varit påtagligt givande dagar. Gamla och nya vänner i vitt skilda funktioner på olika nivåer.

Men nu är det dags att stänga ner för ett tag, och hoppas på att i alla fall viss julfrid infinner sig.

Om EU och Orbán, Putin och Ukraina, kommande EU debatt och nya faror i Mellersta Östern.

WASHINGTON: Så har jag landat i den amerikanska huvudstaden för några dagar här innan helgerna bryter ut riktigt på allvar.

Omedelbart är jag här för möten med den indiska tankesmedjan ORF och dess olika aktiviteter, men alldeles självklart blir det också en del annat.

Kongressen är på väg att bryta upp inför helgerna, och det ser inte ut som om den skulle orka ta sig samman för en omröstning om bl a det viktiga stödet till Ukraina.

För det stödet finns det ett starkt stöd i såväl senaten som representanthuset, men det är en hårdför grupp republikaner som dels är emot stödet till Ukraina och dels bedriver utpressning för att tvinga administrationen till andra eftergifter, främst då en dramatiskt skärpt politik mot migranter vid landets södra gränser.

Och det är självfallet illa – liksom en del annat hör.

Men till den politiska situationen här kanske jag återkommer i samband med att jag om några dagar återvänder till den europeiska kontinenten.

EU-toppmötet i slutet av förra veckan blev förvisso dramatiskt, men fick något överraskande en utgång tvärt mot vad jag tyckte låg i korten.

Mycket handlade om den motsträvige ungerske premiärministern Orbán. Jag trodde han nu skulle stoppa beslut om medlemskapsförhandlingar med Ukraina, men att man på ett eller annat sätt skulle manövrera fram ett beslut om det viktiga finansiella stödet till landet.

Det handlar om 40 miljarder euro under de kommande åren.

Men det blev tvärt om. Orbán lämnade rummet när beslutet om medlemskapsförhandlingar togs, men blockerade beslutet om det finansiella stödet.

Med detta är egentligen ingenting slutgiltigt avgjort.

Ett nytt EU-toppmöte i slutet av januari borde kunna komma fram till ett avgörande om det finansiella stödet. Alla utom Ungern är egentligen för, men sedan är det ett problem att vissa inte vill ge grönt ljus om det inte också blir beslut om andra bidrag.

Så det kommer att krävas en del fingerfärdighet för att sortera ut den saken.

Vad gäller medlemskapsförhandlingarna måste det till beslut om det konkreta förhandlingsmandatet i mars, och det är nog en tämligen säker prognos att Orbán då kommer att försöka kasta så mycket grus han kan i maskineriet.

Victor Orbán är en erfaren och skicklig politiker, men med en agenda som är farlig för Europa.

Han verkar trött på att regera Ungern, och ägnar nu både tid och betydande resurser åt en betydligt vidare politisk agenda inriktad på att skapa ett nytt politiskt block i Europa centrerad kring honom och med en strikt nationalkonservativ agenda i en anda av såväl Trump som Putin.

I detta ingår en fientlig inställning till Ukraina. Delvis har det att göra med det transkarpatiska område som en gång tillhörde Ungen men som 1900-talets krig kom att placera först i Sovjetunionen och sedan i Ukraina. Men delvis är det säkert en strävan efter en nära relation med ett Ryssland som Orbán på sikt ser som viktigare för sina strävanden.

Han söker allierade på olika håll.

Med den nya regering som tog över i Warszawa i veckan är den dörren definitivt stängd, och Slovakiens nya premiärminister följde intressant nog inte Orbán i de olika frågorna i Bryssel i förra veckan. Hur regeringsbildningen kommer att gå i Nederländerna vet vi ännu inte, men valet i Österrike nästa år ser bekymmersamt ut.

Det Serbien som har val i dag är en långsiktig viktig allierad för Orbán, och lite längre bort anstränger han sig tydligt för relationerna med Turkiets Erdogan. Den senare borde dock ha anledning att stegra sig inför Orbáns militant anti-muslimska retorik.

Beslutet i Bryssel om att inleda medlemskapsförhandlingar med Ukraina och Moldavien var i genuin mening historiskt. Det kommer att bli åtskilliga utmaningar och problem på vägen, men gradvis kommer detta besluta att förändra inte bara dessa två länder utan också EU självt.

Kring detta kommer det alldeles säkert att talas åtskilligt under kommande månader och år.

Åtskilliga länder vill se betydande institutionella förändringar i samarbetet, och jag skulle tro att sådana förslag också kommer att komma ur den rapport om EU:s konkurrenskraft som f d ECB-chefen Draghi kommer att presentera i sommar.

Jag tror att vi också i vårt land måste förbereda oss för en ny EU-debatt. Vad vill vi med samarbetet i ett helt nytt och mycket mer utmanande geopolitiskt läge? Vilka ytterligare steg är vi intresserade av eller beredda att ta?

Euron är en del av detta – men bara en del.

Det är inte bara allt globalt fokus på Gaza-kriget som har gjort att Ukrainas situation nu allmänt ses som mer bekymmersam. Frånvaron av mer dramatiska militära framgångar i förening med problemet med fortsatt finansiellt stöd i såväl USA som EU har lett till ett påtagligt omslag i stämning.

Tidigare var stämningen överdrivet optimistiskt – Krim skulle återerövras när som helst – och nu är den enligt min mening överdrivet pessimistisk.

Det ukrainska försvaret håller trots mycket omfattande ryska försök till ny offensiv. Mer än hundra fartyg har kunnat föra ut Ukrainas export ur hamnarna vid Svarta Havet, och fortfarande håller det ukrainska luftförsvaret skölden uppe på ett imponerande sätt.

I Moskva försökte Putin på sin stora årliga presskonferens att skapa ett intryck av att allt är under kontroll och går enligt plan. Så är det dock inte. Hitintills har hans krig varit ett stort misslyckande. Och missnöjet i landet med den ekonomiska situationen växer.

Påtagligt intressant var att den fråga som enligt opinionsinstituten människor runt om i Ryssland helst ville ha svar på var när det blir fred.

Och där gav Putin besked.

Han sade att det inte blir någon fred förrän han har uppnått sina mål, och han lade för säkerhets skull till att dessa inte förändrats sedan han inledde sin invasion. Det handlar om att få kontrollen över Ukraina i dess helhet. Hans tydlighet på denna punkt lämnade ingenting övrigt att önska.

Därmed blir det ett utdraget krig, och vårt stöd förblir utomordentligt viktigt inte bara för Ukraina, utan också för vår fred och stabilitet under kommande decennier.

En Putin- regim som segrar i Ukraina kommer att vilja fortsätta att segra. Den sanningen får vi inte glömma.

När president Zelensky i förra veckan i Oslo träffade de nordiska statsministrarna talades det tydligt om vikten av ökat stöd. Den svenska regeringen hade nyss presenterat ett nytt paket med bl a stöd till energisektorn inför vinterns utmaningar, och den norska regeringen gav besked om bl a ytterligare luftförsvarssystem.

Det var mycket välkommet i bägge fallen.

I Mellersta Östern fortsätter utvecklingen att vara mycket bekymmersam.

Vid sidan av Gaza-kriget – det talas nu om över 19.000 dödade, och gapet mellan vad som sägs i Tel Aviv och i Washington om situationen ökar – ser jag nu en ökad risk för spridning, dels mot bakgrund av utvecklingen i Röda Havet och dels efter den upptrappade retoriken kring södra Libanon.

Tre av världens största containerrederier har nu sagt att de kommer att undvika Röda Havet efter den jemenitiska Houthi-regimens drönarattacker mot olika fartyg. Det har betydande ekonomiska konsekvenser inte minst för Europa.

Amerikanska, brittiska och franska örlogsfartyg har redan aktivt skjutit ner drönare för att skydda sjöfarten, men detta räcker inte. Det måste sannolikt på ett eller annat sätt till skarpare åtgärder. Jag utgår från att det pågår mycket aktiva diskussioner om detta. EU har ju sin flottstyrka Atalanta i området.

Kring södra Libanon trappas såväl ömsesidiga beskjutningar som israelisk retorik nu upp. Jag skrev om detta redan förra veckan efter mina diskussioner i regionen, men det har utvecklats ytterligare sedan dess.

Jag skulle tro att USA arbetar frenetiskt för att dämpa den israeliska ivern. Säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan var nyss i Tel Aviv. Frankrikes utrikesminister har dessutom dykt upp i Libanon, och jag skulle tro det är i samma ärende.

Men nu ligger några dagar av samtal här i Washington framför mig.

Mot slutet av veckan har jag dock åter europeisk mark under fötterna.

Om Kinas utveckling, kriget kring Gaza och kommande EU-utmaningar.

DUBAI: Snart bär åter mot Europa efter en vecka med först diskussioner med Kina i centrum i Singapore och därefter nu några dygn här i UAE med situationen i denna region i centrum.

I Singapore hade vi det 28:e mötet med det s k Stockholm China Forum som hade sitt allra första möte när jag just hade börjat som utrikesminister.

Då såg vi behovet av en informell trans-atlantisk dialog om Kina som kunde förena det främst strategiska perspektivet i USA men det då främst kommersiella perspektivet i Europa.

Och SCF har sedan blivit ett fora som regelbundet för samman olika bedömare av den kinesiska utveckling från diplomati, affärsliv, tankesmedjor och institut. Nu också med deltagare från Kina.

Efter toppmötet mellan Biden och Xi Jinping har samtalsklimatet mellan USA och Kina förändrats till det bättre, och ett antal nya fönster för samarbete öppnats, men den grundläggande rivaliteten har knappast förändrats.

Men viktigt är att den spända relationen hålls inom gränser, och att de möjligheter till samarbete som finns också utnyttjas.

Just nu spekuleras det åtskilligt om tillståndet i den kinesiska ekonomin. Hur mycket handlar den dalande tillväxten om strukturella faktorer, om en mer stats- och säkerhetsorienterad politik eller om effekterna av Covid och en påtaglig fastighets- och skuldkris?

Olika ekonomiska bedömare lägger tyngdpunkten i sina bedömningar olika, men det finns tveklöst inslag av alla dessa inslag i det vi nu ser.

Politikens betydelse är tydlig. Det är säkerhetsbyråkraterna snarare än reformekonomerna som under de senaste åren angett tonen i Peking, och så förefaller fortfarande att vara fallet.

Men frågan som ställs är hur mycket sämre siffrorna måste bli innan man i Peking börjar att diskutera en justering av den politiska kursen.

Tecken på att diskussion pågår saknas inte.

Det sker en charmoffensiv sedan i alla fall Davos-mötet i vintras mot internationella företag, även om dessa i sina kontakter ännu knappast ser mycket av substans.

Och att det s k tredje plenum som i den kinesiska politiska kalendern alltid skall fokusera på den ekonomiska politiken nu skjutits upp tyder på att det pågår en diskussion bakom murarna.

De som reser runt i landet vittnar om ett gryende missnöje, och en förhoppning att allt skall återgå till det normala, d v s den något öppnare politik som rådde före Xi Jinping.

Men någon revolutionär situation handlar det knappast om. Efter tre decennier av spektakulära ekonomiska och sociala framsteg har regimen fortfarande betydande reserver av förtroende att dra på.

Kinesiska samtalspartner lägger – också på diskussioner här i Dubai – ut texten om vikten av en lugn omvärld för att skapa förutsättningar för fortsatta ekonomiska framsteg under kommande decennier, och om hur den rådande internationella ordningen i sina grunddrag tjänar Kinas intresse.

Det innebär förvisso inte att man inte vill se förändringar. Åtskilliga av dagens internationella institutioner är produkten av ett 1945 då världen såg mycket annorlunda ut. Och Kina har producerat tre mångordiga s k globala initiativ som lägger ut texten om detta.

Brännpunkter saknas inte. De olika reven och öarna i Sydkinesiska Sjön tillhör dessa, och under de senaste veckorna handlar det mest om öar och bränningar där också Filippinerna har starka intressen och anspråk.

Och Filippinerna är ett land med starka försvarsband till USA.

Men många av blickarna riktas ju nu kanske främst mot Taiwan.

Valen den 13 januari blir mycket viktiga, och utgången är inte given. Dominerande DPP-partiets kandidat till presidentposten möts med viss misstro i såväl Peking som Washington, men att han vid en vinst fundamentalt skulle rubba båten är trots allt mindre sannolikt.

Och i våra diskussioner tonade de experter som följer dessa frågor noga ner de mer alarmistiska bedömningar av Pekings ambitioner som även hos oss ibland importeras från delar av den amerikanska debatten.

Klok politik från alla bör nogsamt inriktas på att bevara ett väl fungerande status quo. Att också militärt avskräcka från varje tanke på att den vägen förändra situationen, men att också politiskt och diplomatiskt skapa förtroende, är viktigt.

Även i Singapore var kriget i Gaza högst påtagligt närvarande.

Jag slogs av vad som på ett sätt kan ses som ett lokalt krig nu fått så stort globalt genomslag. Det fanns en föga dold oro hos åtskilliga för dess konsekvenserna också i Sydostasien i form av radikalisering eller t o m rekrytering till terrorism.

Det säger sig självt att den oron inte var mindre när jag sedan kom hit till UAE.

Här handlade det om ett annat fora med UAE:s utrikesministerium som värd och med en tradition på nästan ett och ett halvt decennium. Det är en både namn- och kunskapstung skara som årligen brukar samlas för öppna diskussioner och dialoger.

Sedan Hamas terrorattack 7 oktober har jag på två internationella konferenser upplevt att de starka känslor som då utlöstes på bägge håll gjorde dialog närmast omöjlig.

Men mötet i Dubai var – som åtskilliga påpekade – första gången som israeler och palestinier i mer eller mindre framskjutna positioner kunde engageras i en mer framtidsinriktad dialog.

Åtskilligt handlade självfallet om vad som skulle hända med Gaza, och gapet mellan vad som växer fram som politik på amerikansk sida och vad som fortfarande uttalas i Tel Aviv är påtagligt stort. Med kanske ytterligare någon månad av fortsatt krig måste dock en mer konkret politik snart mejslas ut.

Men sedan handlar det om möjligheten att snabbt och starkt ta stegen mot den tvåstatslösning utan vilken nya katastrofer är närmast ofrånkomliga.

I våra diskussioner fanns många decennier av djup erfarenhet av alla de stora misslyckandena när det gäller att förhandla fram en lösning som de senaste decennierna sett, men också en stark övertygelse hos alla om att det nu krävs ett mycket stort omtag.

Men hur och när?

Först krävs sannolikt nyval och förändring i Israel. En omstrukturering av palestinskt styre måste också till, och kring detta diskuterades åtskilligt. Hur långt också Saudiarabien vill ta sig an frågan är oklart. Och över allt hängde frågan om nästa års amerikanska val och vad det kan komma att resultera i.

Än så länge har spridningen till ett regionalt storkrig kunnat undvikas. Från Teheran signaleras i ord såväl som handling att man inte har något intresse av ett sådant, och det trots olika angrepp från Jemen och i Irak.

Men risker finns.

Framför allt oroas jag av en upptrappad israelisk retorik om situationen i södra Libanon och Hezbollas närvaro där. Jag tror att vi kommer att se starkt ökat politisk tryck kring detta, och risken för att det detonerar också militärt skulle jag i dag bedöma som högre än för bara ett par veckor sedan.

Och då kan det bli riktigt illa också där.

Nu lämnar jag UAE och landar tidigt i morgon bitti i Berlin för styrelsemöte med European Council on Foreign Relations och i det sammanhanget också samtal med olika tyska företrädare.

Den tyska inrikespolitiken bjuder på viss dramatik, men mycket av samtalen kommer alldeles säkert att handla om EU-toppmötet mot slutet av veckan med en tung dagordning men också betydande utmaningar.

Ungern hotar att lägga spärr mot det strategiskt så viktiga beslutet att öppna förhandlingar om medlemskap med Ukraina och Moldavien, och också när det gäller EU-budgeten med dess stöd till Ukraina är motsättningarna djupa.

Det kommer nog att bli ett långt möte.

Vid motsvarande krismöten förr har det oftast funnits en stark tysk ledning som till slut i något hörn kunnat hamra fram en lösning, men om det nu finns en sådan är nog lite skrivet i stjärnorna.

Det blir nog dramatik i Bryssel.

Innan dess hoppas jag dock att man i morgon i Warszawa kommer till avgörande i regeringsfrågan.

Fristen för regerande PiS att klamra sig fast vid makten efter det att man förlorade valet har löpt ut, och vinnande koalitionen under Donald Tusk har redan producerat en ministerlista redo att sätta i sjön på torsdag – varefter han skulle kunna ta planet direkt till EU-mötet i Bryssel.

Vi får hoppas att detta går i lås – i dessa tider behöver vi lite goda nyheter.

Innan dess skall på tisdag COP28 här i Dubai enligt plan avslutas, och vi får möjlighet att summera hur långt det globala arbetet i klimatfrågan kommit.

Så det stundar en intressant vecka.

Och för min del blir det efter morgondagen i Berlin en arbetsvecka hemma. Det behövs.

Nästa söndag kväll landar jag fick i Washington.

Sann