Hem igen från Canada.

19 november 2017

MONTREAL: Så är jag då på hemväg efter intressanta dagar här i Canada – i Ottawa, Toronto och Halifax.

Och sedan i fredags kväll har det varit International Security Forum i Halifax med bred närvaro och intressanta diskussioner.

När jag landade i Halifax i fredags kväll var en av de första personer jag stötte på flygplatsen Abdullah Abdullah från Afghanistan, som ju efter det senaste presidentvalet där delar makten med president Ashraf Ghani.

Och vi konstaterade föga förvånande att vi var i Halifax av samma anledning.

Det är ju inte ett ställe en person från Stockholm eller Kabul trillar förbi dagligen.

När jag sedan stegade in på hotellet träffade jag omedelbart Kosovos president Hashim Thaci.

Också i övrigt var det en intressant skara man hade lyckats samla.

På planet från Halifax till Montreal nyss noterade jag bland andra Ukrainas utrikesminister, en av Rysslands f d premiärministrar, en ledande palestinsk politiker, en litauisk försvarsminister och chefen för Nato:s militära stab.

Från de nordiska länderna var det Finlands ÖB Jarmo Lindberg, Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg och jag som hade letat oss hit för att delta i diskussionerna.

Men notabelt var också vilka som inte var i Halifax.

Traditionellt har det varit diskussioner i Halifax med en stark närvaro av den amerikanska administrationen.

Men så var det inte detta år. Med undantag för biträdande försvarsministern för flottan var det alldeles öde i detta avseende.

Och man hade också bestämt att bara en fyrstjärnig general skulle komma detta år.

Mönstret känns tyvärr igen från andra möten.Trump-administrationen finns inte riktig i de viktiga internationella dialogerna.

Men de var spännande diskussioner som sträckte sig över vida fält.

Artificiell intelligens och dess också säkerhetspolitiska utmaningar. Riskerna för kapprustning i rymden. Kärnvapen och avskräckning under nya omständigheter. Behovet av normer och överenskommelser i cybervärlden. Kampen mot terror efter Raqqa. Relationerna med Ryssland efter Putin. Klimatpolitiken och dess såväl nödvändighet som möjligheter.

Och åtskillig därutöver.

Vissa rubriker skapades av den amerikanska befälhavaren för deras strategiska kärnvapenstyrkor när han förklarade att om en order att använda vapen inte är förenlig med lagen – inklusive internationell lag – är det ett brott att åtlyda den.

Det var alldeles tydligt en person väl medveten om sitt ansvar, och som alldeles uppenbarligen hade tänkt igenom dess olika aspekter.

Hur avskräckningen skall fungera i en radikalt förändras säkerhetspolitisk miljö var en fråga han – med rätta! – ägnade betydande tankemöda.

Och han pläderade i det sammanhanget också för en intensivare dialog med sina ryska och kinesiska militära kollegor i akt och mening att skapa ökad förståelse dem emellan.

Men nu bär det hemåt för ett par dagar.

Och det känns alltid skönt.

Jag skulle ursprungligen ha åkt till den stora globala cyberkonferensen i New Delhi, men avstod från detta, och får följa diskussionerna där via nätet i stället.

I den moderna världen är det ju i alla fall delvis möjligt.

Och i stället blir det dagar i Stockholm och ett besök i Bryssel senare i veckan.

Där är det på fredag också dags för toppmöte i EU:s Östliga Partnerskap, vilket ju är nog så viktigt.

Det var ju på svenskt och polskt initiativ som detta tillkom 2008.

Och i Halifax hade vi i dag på morgonen en engagerad frukostdiskussion om vägar framåt för det samarbetet.

Nu stundar en kort natt över Atlanten – och sedan ytterligare en flygning innan jag åter landar i Stockholm.


Ottawa, Toronto och nu lite försenat Halifax.

18 november 2017

HALIFAX: Med viss försening har jag nu anlänt till Halifax på den kanadensiska Atlant-kusten för den internationella säkerhetskonferensen här.

Jag missade kvällens middag, men ansluter i morgon bitti.

Det var i går eftermiddag som jag anlände till huvudstaden Ottawa, och mitt ärende där var huvudsakligen förberedelser för en större mer näringslivsorienterad konferens där i början av nästa år.

Med det nya frihandelsavtalet mellan EU och Canada har det skapats bättre förutsättningar för handel och ekonomiskt samarbete, och det är viktig att ta tillvara på detta.

Och till detta kommer att Canada är intressant när det gäller också nya teknologier. Man ligger t ex långt framme när det gäller delar av det viktiga området artificiell intelligens.

I dag på morgonen blev det dock tidigt flyg till den lilla flygplats i Toronto som får Bromma flygplats i Stockholm att framstå som utomordentligt ocentralt lokaliserad.

Och staden visade sig i dag från sin bästa sida.

Toronto är i dag kanske Nordamerikas mest dynamiska stad. Befolkningsmässigt har man just passerat Chicago, och det är värt att notera att mer än hälften av stadens befolkning är födda utanför Canada.

Här blev det bl a pastasallad och ett par timmars samtal med utrikesminister Chrystia Freeland om åtskilligt på dagordningen just nu.

Och med viss försening blev det sedan en två timmars flygning från Toronto hit till Halifax och begivenheterna här i morgon och på söndag.

I centrum för mycket här just nu står oron för vart Trump-administrationens handelspolitik, främst men inte enbart vad gäller det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, egentligen är på väg.

Förhandlingar pågår, men kraven på förändringar från Vita Huset är så långt gående att man här i Canada inte sällan möter farhågor för att det hela kommer att haverera helt. Och att detta kanske är vad man i Vita Huset egentligen vill.

Kanske ännu viktigare är detta i förhållande till Mexico.

Där riskerar Trumps politik att påtagligt öka risken för att man nästa sommar väljer en explicit anti-amerikansk och vänsterinriktad ny president med allt vad detta på sikt kan komma att innebära.

En viktig mexikansk reformperiod kan bytas i sin motsats, och problemen i regionen dramatiskt förvärras.

Trump kastade ju också det framförhandlade TPP-avtalet med 11 andra länder i Stilla Havs-området i papperskorgen, men här har dessa nu under japansk och australisk ledning gått vidare mot ett TPP11-avtal som ju dramatiskt illustrerar den amerikanska reträtten i dessa frågor.

Canada kommer alltid att ha nära relationer till USA, men det är svårt att inte slås av den oro man möter i olika samtal för de konkvenser i olika avseenden den amerikanska politiken just ju kan få.

Och situationen påverkar självfallet också oss européer. Vi är för vår ekonomiska utveckling beroende av en fungerande världshandel, och denna förutsätter avtal och regler som är accepterade och respekterade av alla.

I grunden är det ju också i detta som mycket av Västs framgång under epoken efter 1945 ligger.Västeuropas återuppbyggnad och integration blev möjlig, liksom Japans integration i den globala ekonomin och Öst- och Sydostasiens spektakulära utveckling.

Men denna politik ifrågasätts nu av en amerikansk administration med helt andra prioriteringar.

Det bekymrar. Stort.

Hemma i Sverige har det varit socialt EU-möte i Göteborg. Och självfallet är det viktigt och bra med både EU- och andra internationella möten i Sverige.

Men lite av pratmöte var det ju. Inget formellt EU-toppmöte och inga formella beslut, men självfallet har dialogen om hur olika länder kan föra den sociala dimensionen i sin politik vidare ett betydande värde.

Och i allt väsentligt handlar det ju här om frågor som sköts bättre på den nationella än på den europeiska nivån.

För den intresserade kan noteras att jag de senaste dagarna publicerat dels en kolumn med Washington Post om farorna med Trump-administrationens politik i Mellersta Östern och dels en dito med Project Syndicate om de faror som ligger i olika länders utveckling av offensiva
cyberförmågor.

Och dessa senare kolumner dyker ju regelmässigt upp i ett antal tidningar på olika ställen i världen.

Regelmässigt här borta i Canada tittar jag på twitter-flödet för att se vad som möjligen händer när det gäller försöken att bilda en ny regering i Berlin.

Egentligen var det torsdag som var den avgörande dagen, men nu fortsätter ansträngningarna uppenbarligen under helgen.

Det verkar som om motsättningarna mellan bajerska CSU och de Gröna om flyktingpolitiken utgör ett betydande problem, om än icke det enda.

Men detta är viktigt.

Utan en fungerande regering i Berlin haltar Europa.

Jag håller tummarna för att man trots de betydande problemen lyckas att få det hela att gå ihop.

Det blåser snålt från Nordatlanten här i Nova Scotia.

Men i morgon hoppas jag på bra diskussioner.


Mellan Oslo och Ottawa.

15 november 2017

STOCKHOLM: Efter ett dygn i Oslo är jag nu i alla fall för ett litet tag tillbaka i Stockholm.

I Norge har den nya regeringen Erna Solberg nu börjat sitt arbete.

Lite utmanande är det parlamentariska läget i Stortinget, där regeringen behöver stöd av två små borgerliga partier för att få igenom sin budget, men jag hörde egentligen ingen som inte trodde att det på ett eller annat sätt skulle fungera.

Och det var åtskilliga som trodde att regeringen successivt skulle breddas och därmed gå en stabilare grund att stå på.

I går var det Bryssel som gällde för den norska regeringen.

Nya utrikesministern Ine Eriksen Søreide, med mångårig erfarenhet som försvarsminister, var där och träffade bl a Federica Mogherini.

Och den norska Europaministern var också där för överläggningar med EU tillsammans med kollegor från Island och Liechtenstein. Det är ju den s k EES-krets som Norge är en del av efter det att man fick ett nej till medlemskap i folkomröstningen hösten 1994.

Man är med i EU:s inre marknad med alla de fördelar detta innebär, men drabbas ju av ett betydande demokratiskt underskott när man inte har möjlighet att vara med om att fatta beslut om dess regelverk och villkor.

Det är så det är.

Men samarbetet mellan EU och Norge är självfallet både nära och gott, och det är ju viktigt inte minst för Sverige. Norge är vår största handelspartner, och Oslo är ju numera en stad där det också talas åtskilligt svenska.

Det finns dock områden där samarbetet haltar en del. Försvarsområdet tillhör dessa. Jag skall återkomma till den saken. Vi borde ta nya steg.

Tidigt i morgon bär det dock av igen, och på eftermiddagen lokal tid landar jag efter några byten i Canadas huvudstad Ottawa.

Där blir det olika samtal under kvällen, och på fredag morgon bär det vidare till Toronto för att där träffa bl a utrikesminister Chrystia Freeland och därifrån senare under dagen vidare till Halifax för den stora säkerhetskonferensen där.


Liturgin består med verkligheten har förändrats.

13 november 2017

ZÜRICH: I dag hamnade jag således här för en eftermiddag och kväll med intresseväckande diskussioner om globaliseringens olika aspekter.

Det var UBS Center vid Zürichs universitet som hade inbjudit ett antal personer från när och fjärran för diskussioner över detta ämne. En handfull amerikanska professorer och från Europa Leszek Balzerovic från Polen och sedan jag själv.

Och som vanligt visade det sig att amerikanska ekonomiprofessorer kanske inte är de allra bästa på att bedöma utvecklingen i Europa – men det blev spänstiga diskussioner och mer enighet än oenighet.

Jag tillhörde de som tydligt och klart talade om globaliseringens fördelar, och samma gjorde självfallet Leszek Balcerovic. I grunden gjorde de amerikanska professorerna det också, men med lite mer snirklar i resonemangen.

På den vidare scenen undetecknade i Bryssel i dag större delen av EU-länderna ett åtagande om att inleda ett s k permanent och strukturerat samarbete på försvarsområdet. Pesco heter detta numera på EU-språk.

Och till dessa hörde också Sverige.

Vad detta mer konkret kommer att resultera i återstår att se. För dagen är det ett allmänt åtagande i förening en uppsjö av mer eller mindre relevanta förslag för vad man kan göra tillsammans.

Sverige har med stor generositet erbjudit EU-länder testverksamhet vid vår provanläggning vid Vidsel. Vad som är genuint nytt i detta vet jag inte – vid Vidsel har bedrivits mycket internationell verksamhet sedan åtskilliga år tillbaka.

Det intressanta blir om det går att gå ihop någon operativt relevant helhet av de olika förslag som nu lagts på bordet.

Jag skulle misstänka att det kommer att ta sin tid, och om det kommer att svara mot de förväntningar som jag mötte i Paris för en vecka sedan tror jag är skrivet i stjärnorna.

Men principiellt är steget självklart viktigt och bra. Vi behöver alldeles uppenbart ett starkare försvarspolitiskt samarbete i Europa.

Och vi behöver också visa på både viljan och förmågan att genomförs också krävande gemensamma operationer. Med all respekt för vad som uppnåddes i dag – där är vi ännu inte.

Den svenska regeringen underströk i sitt pressmeddelande att detta på intet sätt påverkar den militära alliansfriheten.

Det kan man formellt sett alltid säga, men reellt har denna ju upphört att existera sedan ett antal år tillbaka.

Liturgien består, och rabblas när så anses passande, men verkligheten har i grunden förändrats och det vet självfallet de flesta.


Hemåt efter ett par veckor.

10 november 2017

LOS ANGELES: Äntligen på väg hem efter två veckor på resande fot.

Lite problem med flygbokningen, men rimliga förutsättningar för att jag detta till trots lyckas att ta mig hem.

Borta i Da Nang i Vietnam ser jag att president Trump har förändrad sitt språkbruk.

Nu talar han om ”the Indo-Pacific region” på ett sätt som anknyter till tidigare språkbruk i Canberra och som knyter ihop ett vidare område, inklusive Indien som uppenbarligen ges ökad vikt.

Så uttryckte han sig förvisso inte i Peking under sitt smicker-besök där.

Och där kommer man med all säkerhet att höja på ögonbrynen.

Nyheterna från Mellersta Östern i allmänhet och Riyadh i synnerhet oroar allt mer.

Det interna tumultet är en sak, men önskan att provocera regionala konflikter en annan. Nu är det Libanon som plötsligt kommit i centrum.

Men nu bär det hemåt.

Skönt så.


Dagar vid Stilla Havets strand.

10 november 2017

SANTA MONICA: Det har varit två soliga och angenämt varma dagar här i södra Californien, men huvuddelen av tiden har jag, som sig bör, suttit i sammanträde med styrelsen för RAND Corporation.

Uppdraget i styrelsen här tillhör mina intressantare. Jag valdes in som första utlänning någonsin väl före jag blev utrikesminister, lämnade under de åren, men bads sedan att komma tillbaka igen.

RAND är kanske världens första tankesmedja.

Ursprunget ligger i det amerikanska flygvapnets behov av att tänka djupare på kärnvapenålderns intellektuella och strategiska utmaningar på 1950-talet, men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, och världen liksom RAND har förändrats på ett mycket grundläggande sätt.

Men historien om RAND är dock fortfarande historien om åtskilliga intellektuella och strategiska genombrott och innovationer under de decennier som gått.

Som styrelse har vi dels att göra det som styrelser gör, men huvuddelen av tiden ägnar vi åt att diskutera med utgångspunkt i föredragningar av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med.

Det har denna gång bl a handlat om s k zero-day svagheter i mjukvarusystem och hur sådana skall hanteras, om blodförsörjningen i det amerikanska sjukvårdssystemet, om den omfattande handeln med olika illegala produkter i de s k djupare delarna av internet och vad som kan göras åt det, om framtida alternativ till dagens dyra amerikanska hangartyg, om ekonomiska aspekter på USA:s globala allians- och säkerhetssystem och om värdet av fritidsaktiviteter för barn i problematiska områden.

Men vi har också hunnit med en diskussion med de olika experter inom RAND som genom åren arbetat med olika aspekter av den koreanska frågan.

Och därtill lite snabbare tagit del av rapporter om arbetet med självstyrande fordon och behovet av rustningekontroll när det gäller den kommande utvecklingen av hypersoniska missiler.

Till detta skalm läggas att det är mycket annat som hunnits med i olika informella former. Utvecklingen i och kring Saudiarabien tilldrar sig alldeles tydligt betydande intresse här i dessa dagar.

I dessa dagar är det ett år sedan Donald Trump vann presidentvalet, och jag minns väl stämningen när jag anlände hit efter att ha tillbringar valkvällen i Washington.

Nu fylldes media av reaktionerna på valet i främst Virginia, där republikanerna förlorade stort i ett val som uppfattas som en reaktion på det sätt på vilket Donald Trump skött dina inledande månader i Vita Huset.

Karl Rove skrev i sin kommentar till valet att ”the president is spurring Democrats to the voting booth while letting his own base drift away.”

Men det skall samtidigt sägas att kärnan i det stöd han hade för ett år sedan knappast har vikit, och det samtidigt som sörjan i det demokratiska partiet snarare fördjupats. Huvuddelen av väljarna ser sig i dag varken som republikaner eller demokrater, och det innebär ju att den politiska osäkerheten vad gäller framtiden ökat.

Om ett år är det s k mellanval här, och då är det möjligt att bilden börjar att klarna.

President Trump har nu avslutat besök i Japan, Sydkorea och Kina, och har Vietnam som nästa anhalt på sina tolv dygn i Asien.

I Seoul undvek han ord eller åtgärder som gjorde den redan spända relationen på den koreanska halvön än mer spänd, och i Peking verkade det som om Xi Jinping och Donald Trump föll varandra i armarna i den ena frågan efter den andra.

Trump smickrade den kinesiska ledningen på ett sätt som nog knappast av dessa kan tolkas som ett uttryck för styrka, och detta i all synnerhet när det ses i kontrast med vad han tidigare haft att säga om Kina och dess politik.

För inte så länge sedan hotade han med handelskrig med Kina, och krävde att Peking snabbare än kvickt skulle sortera ut problemet Nordkorea åt honom. Om detta hörde vi mycket lite i det som sades offentligt under det storstilade besök som kineserna hade ordnat.

Vi får kanske vänta på de djupare analyserna av besöket.

Nu sänker sig mörkret ner över stranden strax utanför här, och det stundar stor middag med tyngdpunkt på den ursprungligaste av RAND:s olika uppdragsgivare.

Och efter några ytterligare timmar av sammanträde i morgon förmiddag bär det för min del hemåt efter två veckor på resande fot i olika delar av världen.

På flygningen hit härom dagen kunde man njuta av blicken av fantastiska norrsken över norra Canada.

Kanske kan man hoppas på den upplevelsen också i morgon natt.


Paris vill ett nytt Europa.

07 november 2017

PARIS: Två dagar vid Seine går mot sitt slut, och snart bär det för min del iväg härifrån.

Här i Paris har vi haft styrelsesammanträde med ECFR i förening med dialog med olika franska företrädare med tyngdpunkten på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

President Macrons stora tvåtimmarstal vid Sorbonne-universitet är rättesnöret för den franska politiken i dessa frågor, men till detta skall läggas den strategiska översyn som publicerades för några veckor sedan.

Och den ägnade vi en hel del diskussion i går.

Det handlar inte om en grundläggande revision av den typ man gjort några gånger tidigare, utan mer en översyn baserade på den tidigare mer grundläggande genomgången.

Från Paris utgångspunkt har den globala och regionala utveckling som på olika sätt hotar våra europeiska samhällen försämrats snabbare än vad man hade förutsett, och det är också en avgörande slutsats i den nya strategiska översynen.

Här är man nu bestämd på att Europa måste göra mera, och det är mot denna bakgrund olika förslag från Paris skall ses, med ett inledande fokus på att bygga ut samarbetet med Berlin, men självfallet också på att bygga vidare europeiska nätverk.

Kring detta har vi diskuterat öppet och informellt med de ledande personerna i Paris i dessa frågor.

Det som slår mig är att när man talar om Europas försvar och olika initiativ är man här talar om betydligt mer än EU.

Det handlar om att bygga koalitioner av de stater som är villiga och kapabla att genomföra gemensamma krävande operationer.

Då tänker man inte alltid på hela EU, och begränsar sig alls icke till EU.

Storbritannien är av kritisk betydelse. Landet har ju betydande såväl diplomatisk som militär kapacitet, och därtill en strategisk tradition med operativa insatser i centrum.

I detta senare avseenden är ju Storbritannien och Frankrike – om vi bortser från Ryssland – de klart ledande länderna i Europa.

Men samtidigt som man här ser frågan om den framtida brittiska rollen som av strategisk betydelse, är det ingen som riktigt vet hur den skall hanteras framöver.

Låt oss först klara av alla svårigheter med Brexit, men sedan måste vi snabbt få upp denna fråga på bordet.

Så går tänkande i Paris kring detta just nu.

I våra samtal understryker man att Frankrike nu är militärt engagerat i de baltiska staternas säkerhet – en mindre del av den brittisk-ledda bataljonsstridsgruppen i Estland – men ser de verkligt stora utmaningarna i den afrikanska riktningen.

Andra europeiska staters vilja och förmåga att hjälpa til här – i synnerhet i det bredare Sahel-bältet – är från Paris perspektiv alldeles avgörande.

Utmaningarna här är långt ifrån enkla. Demografiska och klimatmässiga förändringar skapar nya spänningar i politiskt redan utomordentligt sköra områden. Mali är bara ett av exemplen på detta.

Frankrike är militärt engagerat från Dakar i väster till Djibouti i öster, med bekämpandet av terrorism i centrum.

Men alldeles självklart är de militära engagemangen bara en del av de insatser som behövs. Om det diskuterade vi åtskilligt.

De försvarsindustriella frågorna är traditionellt viktiga i Paris.

En egen europeisk kapacitet på avgörande områden ses som mycket viktig, med begreppet strategisk autonomi en central del av den franska säkerhetspolitiska teologin.

Och här pågår ju nu ett betydande arbete inom EU just nu, även om det finns åtskilliga och viktiga frågor som fortfarande är öppna.

Det jag sett och hört av planer i Bryssel hitintills lämnar, enligt min mening, fortfarande åtskilligt övrigt att önska.

Men utöver diskussioner i dessa frågor – inklusive en lika trevlig som konstruktiv middag i går kväll på tyska ambassaden med nya franska försvarsministern och hennes team – har mina dagar här självfallet handlat om ECFR:s arbete.

Vår tyngdpunkt förflyttas nu från London till Berlin som en konsekvens av Brexit, men också våra fem andra kontor runt om i EU är självfallet av betydelse.

Vi vill att vårt arbete skall vara väl förankrat i viktiga huvudstäder.

Och med denna utgångspunkt har vi försökt att skissera ett arbetsprogram för det kommande året. Då är det först Bulgarien och sedan Österrike som tar över ordförandeskapet i EU.

Jag ser att det plan jag strax skall stiga ombord på här på CDG-flygplatsen har Papatee i Polynesien som son destination.

Frestande, men jag kommer nog trots allt att stiga av på första stoppet i Los Angeles.

I Santa Monica väntar i morgon starten på något dygn av styrelsesammanträde i RAND Corporation.