Till Washington – och nordisk säkerhetspolitik.

01 maj 2016

STOCKHOLM: En underbar vårsöndag i Stockholm efter firandet av Valborg i Uppsala i går. Vitsipporna bryder backarna, och till och med gullvivor kunde noteras under promenaden.

I morgon bär det för min del iväg till Washington igen för några dagar av olika diskussioner där. Det var ju inte så rasande länge sedan jag var där, men saker och ting står ju knappast still.

Då spekulerades det friskt om att det republikanska partikonventet i Cleveland kunde bli en dramatisk affär.

Men nu ser det snarare ut som om Donald Trump efter primärvalet i Indiana på tisdag kommer att ha tillräckligt med röster för att ta hem nomineringen som presidentkandidat.

Så det blir nu med all sannolikhet en kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump i höst.

I morgon måndag är det middag i Washington med ledande utrikespolitiska och andra personer från såväl det demokratiska som det republikanska lägret, om dock i det senare fallet i huvudsak personer som inte skulle ta i Donald Trump med tång.

Men det blir intressant i alla fall. 

Donald Trumps utrikespolitiska linjetal förra veckan har väl knappast ökat hans trovärdighet i dessa kretsar.

Men till allt detta kommer jag att ha anledning att återkomma under mina dagar i Washington. Först på fredag planeras jag var hemma här igen.

I fredags publicerades i Helsingfors den oberoende utvärdering av effekterna av ett finskt medlemsskap i Nato som det arbetstid med under de senaste månaderna.

Rapporten konstaterade att ett Nato-medlemsskap ”skulle stärka Finlands omedelbara säkerhet”, men hade inget mandat att komma med någon direkt rekommendation.

Av särskilt intresse är att rapporten ägnar betydande uppmärksamhet åt relationen mellan Sverige och Finland, och rätt självklart landar i slutsatsen att det bästa vore om vi kunde träffa vårt val mer eller mindre gemensamt.

Att man på detta sätt vidgar perspektivet från det rent nationella är påtagligt positivt, men jag tror att det varit ännu bättre om man vidgade resonemanget till att omfatta den samlade strategiska region som Östersjö-området och betydande delar av Skandinavien utgör.

Det är interaktionen mellan olika möjliga utmaningar och olika möjliga säkerhetspolitiska i denna vidare strategiska region som är det viktiga.

Förr handlade från svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt mycket om Finland. Det var Systerbäck, Karelska näset och så småningom Salla som mycket handlade om.

Men nu är perspektivet delvis förändrar. De möjliga utmaningarna ses nog snarare i samband med de tre baltiska länderna, och för all del fortsatt i någon utsträckning utvecklingen längre norrut i det vi brukar kalla Nordkalotten.

Och i och med detta förändras den svensk-finska traditionella säkerhetspolitiska koreografin på ett sätt som jag nog inte tycker att rapporten till fullo tagit in.

Om det sedan skulle leda till några andra avgörande konklusioner är kanske mindre klart, men det vidgade perspektivet tror jag icke desto mindre är viktigt att ha klart för sig inför de ställningstaganden som kommer.

Men nu ligger den finska rapporten på bordet, och det blir självfallet intressant och viktigt att följa den fortsatta debatten kring den i Finland, och kanske faktiskt också i Sverige.

Vänder vi blickarna söderut har just publicerades en rapport om inriktningen av Danmarls utrikespolitik som regeringen Lökke beställt, och som också kommer att ingå i underläge för det försvarsbeslut som Danmark kommer att fatta 2017.

Men än har jag inte läst rapporten i dess helhet, och har därmed inga djupare kommentarer.

Inom kort väntas också besked om vilken flygplanstyp som kommer att ersätta de ca 30 operativa F16 som det danska flygvapnet har kvar. Mitt tips är att man landar på F35, men att antalet i bästa fall blir hälften av det man inriktar sig på i Norge.

Även i Norge är försvarspolitiken uppe till prövning. Inom kort kommer ett nytt förslag till flerårsplan från regeringen, och det kommer av allt att döma att trots ökade anslag innebära en del beska besked.

Att Norge valde F35 som sitt framtida stridsflygplan framför Gripen NG finns det ingen anledning att ha synpunkter på, men när man hävdade att det var ett billigare val gav man sig ut i en matematik som man har att äta upp.

Förhoppningen är dock att man på ett eller annat sätt får ihop det. Styrkan i Norges flygvapen är viktig också för Sverige.

Däremot finns det anledning att sätta ett antal rejäla frågetecken för hur man hanterar den upphandling av nya ubåtar som kommer att ske.

Här uteslöts plötsligt, utan föregående varning och utan begripliga skäl Sverige från en upphandling som begränsades till bara Tyskland och Frankrike.

Som lök på laxen sade man sedan att man dessutom var intresserad av samarbete i ärendet med en del andra länder, dock inte med Sverige. 

Det gav ofrånkomligen intrycket av ett principiellt avståndstagande från möjligheten av samarbete med just Sverige.

Det säger sig självt att detta har lett till en diskussion i Sverige om möjligheten av samarbete med Norge också i vidare avseende. 

Jag fruktar att de negativa effekterna kan bli tämligen djupgående – och detta var sannerligen inte vad vi hade eftersträvat.


Diskussioner i London – och Sergey Lavrov.

29 april 2016

HEATHROW-ARLANDA: Så är jag på väg tillbaka till Stockholm efter dagarna med olika samtal i Bryssel och London.

Gårdagkvällen var middag på italienska residenset i London med diskussion om en del aktuella frågor inledd av dels USA:s ambassadör till EU och dels Storbritanniens nationella säkerhetsrådgivare.

Och förmiddagens diskussion handlade om Nato:s kommande toppmöte i Warszawa med inledningar av tyska UD:s politiske chef och USA:s ambassadör till just Nato.

Men för min del blev det nödvändigt att återvända hem till Stockholm något tidigare. 

På Heathrow gavs det tid att snabbt gå igenom alla de brittiska tidningar jag kunde få tag på. 

Att Daily Mail och The Sun hetsar mot invandring och Europa är knappast en nyhet, även om råheten i argumenten känns nästan stötande. Mer oroande är att jag tycker det finns en tendens också i tidningar som Daily Telegraph och The Times som på ett försiktigare sätt tenderar åt samma håll.

Mycket grovt kan man dela in debatten i den om ekonomin och den om invandringen. Och om vi fortsätter den grova indelningen kan sägas att de som är oroad över de ekonomiska frågorna lutar åt Bremain medan de som sätter invandringen först lutar åt Brexit.

Och därmed handlar mycket om vilka fråga som kommer att dominera debatten.

Enligt min mening är de ekonomiska argumenten för fortsatt medlemsskap både tunga och övertygande. Så gott som samtliga studier visar också detta – nu senast från såväl IMF som OECD för de som inte vill tro på brittiska finansdepartementet.

Men det hindrar inte att det sticker upp några ekonomer som hävdar motsatsen. De hävdar att om man blir av med EU skulle man kunna föra en ultraliberal politik en lång rad områden, och detta skulle kunna ge hygglig tillväxt.

Problemet är bara att den politiken ju inte är politiskt möjlig. 

De som stöder Brexit är ju snarare de som vill ha mer murar och mindre globalisering, och med dem vid rodret skulle ju utvecklingen med all sannolikhet bli mindre ekonomiskt liberal än vid fortsatt EU-medlemskap. 

De ekonomiska förlusterna skulle därmed riskera att bli än större än i de mer officiella analyserna.

Frågor kring invandring och migration är betydande i den brittiska debatten, och det är här Brexit-anhängarna hoppas att de skall vinna tydligt.

Då handlar det knappast om flyktingar eller migranter från utanför EU. Storbritannien är ju inte med i Schengen-området, och har därmed redan i dag kontroll på sin yttre gräns. Den saken påverkad inte.

Vad det handlar om är ju migrationen från andra EU-länder, och den har förvisso varit betydande från främst de nya östliga medlemsländerna. Sedan 2000 har Storbritannien växt med ca 10% främst genom denna migration.

Siffror visar dock att denna migration varit till ekonomisk fördel för landet. Dessa migranter har högre sysselsättningsgrad än såväl brittiska medborgare som migranter från andra delar av världen. Och även om förvisso vissa av dem tar emot olika former av bidrag visar studier att de bidrar mer till de offentliga finanserna.

Problemet är dock att man i sedvanlig ordning bara ser problemen, och de problem med migration man ser associeras då med EU och dess fria rörlighet trots att varje studie visar att det faktiskt är felaktigt.

Till en del handlar det ju i dessa dagar också om terrorism och hotet från våldsbenägen terrorism.

Från Storbritannien har mer än 800 personer sökt sig till Daesh, och det är mer än vad man konstaterade under de två decennier man var fokuserad på de spm sökte sig till Afghanistan eller delar av Pakistan. 

Andra europeiska länder har visserligen ett större problem – andelsmässigt ligger t ex Sverige betydlig högre – men det förminskar ju inte allvaret i situationen.

Men åter är det ju en situation som inte blir bättre av att man går ur EU. I stället är det tvärt om, eftersom man då riskerar att hamna utanför viktigt samarbete i dessa frågor. Den synpunkten undersöks starkt inte minst av olika amerikanska företrädare i de diskussioner jag varit med om under det senaste dygnet.

Om en avgörande frågeställning således är vilken typ av problem som kommer att dominera debatten fram till 23:e juni är en annan och minst lika viktig hur valdeltagandet i olika åldersgrupper kommer att se ut.

Det är tydligt att Brexit har större stöd bland de äldre, medan Bremain tydligt dominerar bland de yngre. Men historiskt är det så att valdeltagandet i den förra gruppen är en bra bit högre än i den senare. 

I det senaste allmänna valet var valdeltagandet 66% – men bland dem under 25 år betydlig lägre 43%. 

Här ligger en betydande risk – risken att den äldre generationen begränsar framtiden för den yngre på ett allvarligt sätt.

Situationen efter den 23 juni kommit knappast att bli enkel alldeles oavsett utgången. Det finns en bitterhet i debatten inte minst mellan olika konservativa företrädare som inte kommer att bli alldeles enkel att hantera.

Men till de olika scenarierna efter 23 juni kommer jag säkert att ha anledning att återkomma.

Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemsskap i Nato.

Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. 

Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt. 

Lavrov uttalar sig dessutom rent hypotetiskt – skulle han fråga dem skulle han med stor sannolikhet få beskedet att de redan gjort sådana dispositioner. 

Det var ett bra tag sedan Sverige lämnade neutralitetspolitiken – och också under dess skeden visste ju Moskva betydligt mer om våra också militära västkontakter än vad som berättades offentligt i Sverige.

Däremot trampar Lavrov på i grova propagandistiska uppstrumpor när han talar om en ”statskupp” i Ukraina. 

Det handlade ju om att president Yanukovich flydde sin position och sitt land efter det att han, med all sannolikhet uppmuntrad av Moskva, hade skjutit ihjäl kring 100 demonstranter.

Och hela krisens ursprung var ju att Moskva inte ville acceptera Ukrainas önskan om fri handel och samarbete med EU. 

Men rätt har Sergey Lavrov förvisso i sitt konstaterande att denna ryska politik på ett avgörande sätt försämrad relationerna mellan EU och Ryssland.

Så hade det inte behövt bli. 

På toppmötet mellan Ryssland och EU i Stockholm i december 2009 diskuterade vi t o m ett kommande viktigt partnerskap för modernisering. 

Och det bilaterala mötet vi då hade med såväl president Medvedev som utrikesminister Lavrov var alls inte dåligt.

Men sedan slog Kreml in på andra vägar. 

Och det kan man ju knappast lasta vare sig Sverige eller EU för.


I ett soligt London.

28 april 2016

LONDON: Efter en intressant dag i Bryssel i går tog jag tåget hit i dag för dialog om olika frågor på den västliga utrikes- och säkerhetspolitiska dagordningen i en grupp som brukar träffas två gånger om året.

Politik rörande Ryssland och krisen i Syrien har dominerat våra diskussioner i det magnifika Locarno-rummet på brittiska UD under eftermiddagen.

Och efter middag på trevlig ambassad i kväll fortsätter vi i morgon förmiddag med bl a Nato-utvecklingen och relationerna med Turkiet innan det för mig är dags att ta planet hem igen.

Någon påtaglig optimism i de olika frågor vi diskuterade är det väl inte alldeles lätt att tala om.

Ingen verkade se någon verklig vilja från rysk sida att göra en genuin uppgörelse om Donbas mer eller mindre enligt de principer som lades fast i Minsk-uppgörelsen. 

Men det hindrar inte att den nu, också efter diskussionerna i Hannover, sker intensifierade diplomstiska ansträngningar för att se om det inte trots allt finns några öppningar.

Fortsatta sanktioner är dock viktiga för att det skall finnas någon möjlighet att uppnå något, och tveklöst rör sig den samlade diskussionen i denna fråga nu tydligt i den riktningen.

Om Ryssland är ett besvärligt problem är Syrien Dick ett som just ju är betydligt mycket värre. Landet har förlorat halva sin befolkning och halva sin ekonomi, och det som ett tag såg ut som en fredsprocess ser just nu inte riktigt så ut.

Som alltid utspann sig den retroaktiva diskussionen om röda linjen och augusti 2013, men mest försökt vi dock diskutera med ett perspektiv framåt.

Även om retoriken upprepas är det idag uppenbart att någon snabb kollaps eller ersättning av regimen Assad inte är möjlig eller sannolik. Den ryska interventionen har bidragit till denna slutsats.

Allt mer diskuteras i termer av mindre fullständiga lösningar. Att acceptera att olika grupper styr olika delar av landet samtidigt som våldet upphör, humanitär hjälp kommer in och ansträngningarna konfronteras på att bekämpa Daesh. 

Inför FN:s säkerhetsråd i går nämnde Staffan de Mistura för första gången begreppet maktdelning. Och det implicerar att det omedelbart inte längre handlar om något maktskifte.

Men samtidigt ser det nu ut som om striderna håller på att övertas i några strategiska områden i landet. Och detta medför självfallet att de politiska samtalen i Genève stagnerar.

Den något dystra slutsatsen på eftermiddagens diskussion var nog att frågan knappast kommer att vara löst när vi träffas nästa gång. 

Och någon ställde också frågan när länder som Egypten och Algeriet kommer att gå in i mer besvärliga perioder – att det är oundvikligt rådde det knappast några delade meningar om.

Men här i London är det ofrånkomligt att också ägna uppmärksamhet åt debatten mellan Bremain och Brexit.

Kampanjerna inför den viktiga folkomröstningen den 23 juni börjar inte riktigt på allvar förrän efter lokalvalen här den 5 maj, men frågan är redan tämligen stor i den offentliga debatten här.

Förra veckans mycket tydliga budskap från president Obama verkar ännu inte ha påverkat opinionen nämnvärt – faktiskt visar samtliga senaste undersökningarna en rörelse i den motsatta riktningen – men sådant tar erfarenhetsmässigt viss tid.

Det förhindrar inte intrycket dels av att opinionen är starkt delad och dels av att Brexit-sidan klarat den inledande delen av kampanjen bättre än vad nog de flesta hade förväntat sig.

Jag förblir vid min föga heroiska gissning att det är utgången 50/50 och att det blir slutspurten som kommer att avgöra.


En kväll på Dramaten om Östersjön.

26 april 2016

STOCKHOLM: I går hade vi så speciell föreställning på Dramaten här i Stockholm om Östersjöns olika utmaningar. 

Det blev en spännande kväll som spände över miljö, historia, säkerhetspolitik, handel och framtid. När vi alla medverkande samlades på scenen efter föreställningens slut verkade i alla fall Kungen påtagligt nöjd med vad kvällen hade inneburit.

Och det var i alla fall en viktig del av syftet med övningen. Men lika viktigt var självfallet att inspirera alla de andra som fyllde upp nationalscenens salong denna afton.

Själv talade jag om Östersjön från ett mer långsiktigt säkerhetspolitiskt perspektiv.

Lite skedde det i form av en konversation, men för de som möjligen är intresserade lägger jag här ut en text som jag skrev för någon månad sedan som underlag för det jag skulle kunna säga.

Här är den:

Europas historia kan i mångt och mycket skrivas som historien om och kring dess nära hav. Medelhavet kanske allra främst. Svarta Havet förvisso. Och för vår del såväl Nordsjön som Östersjön.

Vårt Sverige är i mångt och mycket en Östersjö-nation. Så formades vi tidigt. Och så har det i mycket förblivit.

Frågan om fred och krig för Sverige har historiskt till mycket stor del varit en fråga om fred och krig i Östersjö-området. 

En gång kring vikingarnas handelsvägar över Östersjön och ner över floderna till Svarta Havet och avlägsna Miklagård. I Haga Sophia kan man än i dag ser klotter i runor. 

Sedan Hansa-systemet med dess handel under ett antal sekler. Från Flanders marknader till Novogorods berömda handelsplats. Det var över Östersjön som Väst mötte Öst. 

Och när Tyska Orden föll samman kampen om kontrollen över dessa handelsvägar och möjligheter. Mellan Sverige och . Mellan Sverige och Polen. Och sedan successivt ett Ryssland som trängde sig allt längre fram.

Riga var då det svenska rikets största stad. Tullen vid Danzig levererad dess största inkomster. Och tanken var att den barockstad Erik Dahlberg gjorde Narva till skulle bli en östlig centralpunkt för det svenska väldet.

När Peter den Store 1703 började bygga det ryska rikets nya huvudstad i träskmarkerna vid Nevas utlopp i Finska Viken, och försöka göra ett europeiskt rike av den moskovitiska staten, skapades förvisso en ny situation.

Under två sekler därefter växte St Petersburg fram som Östersjö-regionens metropol och stora magnet. Men trots sin styrka saknade imperiet förmågan till reformer. Och i kaoset och sönderfallet tog bolsjevikerna makten, flyttade huvudstaden till Moskva och lät staden vid Östersjön sjunka ner i isolering och förfall.

När Stalin ville återbygga den ryska makten föll hans ögon åter på Östersjö-området. Han begärde av Hitler fria händer i Finland, Estland, Lettland och Litauen. I gengäld fick Hitler sina möjligheter i Polen. 

Och det nya europeiska storkriget – strax ett nytt världskrig – blev ett faktum. 

I ruinerna av Europa efter 1945 sköt Stalin fram sin säkerhetsgräns långt in i Europas hjärta. 

Hans västligaste position vid Östersjön låg i utkanten av Hansans gamla centrum Lübeck. Och drog man en linje norr ut därifrån låg Sverige i dess helhet tydligt öster om denna.

Men för mindre än tre decennier sedan började det sovjetiska väldet att krackelera, och för ett kvarts sekel sedan rämnade och försvann det. Liksom sin föregångare saknade det förmågan till reformer. 

Och i ett slag förändrades Östersjön-regionens politiska geografi. Tyskland återförenades. Polen blev en framgångsrik demokrati. De tre baltiska nationerna kunde återvinna den självständighet de åtnjutit under den korta mellankrigsperioden.

Men till skillnad från perioden omedelbart efter de motsvarande sammanbrotten 1917 och 1918 byggdes nu upp en mer robust samarbets- och säkerhetsordning.

Hand i hand med Finland kunde vi 1995 gå med i den Europeiska Union, och lade därmed de facto den linje som under senare decennier kallats neutralitet och som i en eller annan form bestått sedan 1812 bakom oss.

Och vi hade solida nationella skäl till att starkt stödja Polens och de tre baltiska staternas nationens väg in i samma EU. Mindre tydligt, men dock, hälsade vi också deras anslutning till Nato.

Nu var allt förändrat. Nu gick plötslig gränsen för den dominerande amerikanska maktens säkerhetsgaranti vid Narva-floden långt öster om Sverige. 

Ryssland vid Östesjön var nu bara enklaven Kaliningrad – Preussens gamla Königsberg, där Immanuel Kant en gång skrev sin lilla skrift om den eviga fredens förutsättningar – och St Petersburg, åter där längst inne i Fiska Viken.

För vår säkerhet var det nu viktigt att konsolidera och stärka de tre baltiska ländernas ekonomiska och poltiska framtid, att utveckla ett brett samarbete med Polen och att successivt skapa förutsättningarna också för säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete i den nordiska kretsen.

Och alldeles självklart gick detta hand i hand med ansträngningarna att bygga goda relationer med det nya ryska samhälle som växte fram. Vi hjälpte till att bygga reningsverk i St Petersburg och Kaliningrad, såg IKEA-varuhusen växa som svampar ur jorden runt om i Ryssland och noterade med glädje de ryska turistbussarna vid Slottet i Stockholm.

Det fanns en vision om en ny Hansa-tid.

Men sedan några år tillbaka är vi inne i ett mer utmanande och mörkare skede. Ett revisionistiskt Ryssland utmanar den freds-, samarbets- och säkerhetsordning vi strävade efter att bygga. 

Omedelbart riktar sig detta knappast mot Östersjö-regionerna. Men en mer oberäknelig rysk politik har skapat ett behov av ökade trygghetsgarantier hos nationer där de historiska erfarenheterna av den ryska makten är bittra och djupa.

Nato:s toppmöte in Warsawa i juli kommer att tala om nya insatser. Det kommer att ske förhandslagring för viss tung amerikansk materiel på andra sidan Östersjön. Försvarsanslagen i en rad länder ökar tydligt. Om några år beräknas en amerikansk missilförsvarsbas att bli operativ vid Östersjöns södra kust.

Den ryska maktens politik gentemot de tre baltiska länderna är i mångt och mycket lackmustestet på dess politik gentemot Europa i dess helhet – självfallet inklusive vårt eget land.

Det är gentemot dem som mer vidsträckta ryska ambitioner i Europa historiskt sett först har riktats. Det gällde för Peter den Store och det gällde för Josef Stalin. 

Men genom historien är det bara när Ryssland kunnat gå hand i hand med någon annan betydande europeisk makt som man på något avgörande sätt kunnat flytta fram sina positioner.

Stalin tillsammans med Hitler. Alexander I tillsammans med Napoleon. Och Peter den Store hade förvisso också sina europeiska allierade.

Och så tror jag det förblir. 

Ett Europa i övrigt som står samlat kan säkra fred och stabilitet också i vårt Östersjö-område. 

Den Europeiska Unionen – dess sammanhållning och dess styrka – är en avgörande fredsfaktor. Och banden till den amerikanska makten, icke minst i form av Nato, är självfallet också av den yttersta betydelse.

Vår egen säkerhetspolitik bygger på våra kunskaper, våra kontakter och våra kapaciteter, och i detta delvis nya europeiska lägen är det viktigt att vi blir bättre i alla dessa tre hänseenden. 

Det är helheten som ger styrkan.

Och detta måste gå hand i hand med, och är faktiskt ofta en förutsättning för, att bygga ut det fredliga samarbetet mellan våra samhällen. 

Östersjön har alltid varit havet för kontakter, för handel och för samarbete. Och dess betydelse för utvecklingen av Europa i dess helhet har varit mycket stor.


Ny vecka randas.

24 april 2016

STOCKHOLM: Så är det dags att för min del titta lite på veckan som kommer och förbereda den.

Till att börja med är det ju i alla fall lite spännande att se hur det gått i dels parlamentsvalet i Serbien och dels presidentvalet i Österrike i dag.

I det förra förväntas nog inga mer dramatiska förändringar – premiärminister Vucic kommer sannolikt att sitta kvar – men i det senare ser jag att vare sig ÖVP:s eller SPÖ:s – de två klassiska stora partierna i landet – kandidat kommer att gå till den avgörande omgången.

Och det innebär tveklöst lite av en jordbävning i den österrikiska politiken.

På Dramaten här i Stockholm blir det i morgon en hel kväll om Östersjön med såväl angörande som en rad andra inslag.

Och detta är en del av uppvaktningen för Kungen inför hans 70-årsdag på lördag.

Tillsammans med bl a förre ÖB Sverker Göransson tillhör jag dem som kommer att tala om Östersjön från mer säkerhetspolitisk utgångspunkt.

Men självfallet blir det också mycket om miljö, och än mer självklart om ekonomiskt samarbete och mänskliga kontakter över detta europeiska innanhav.

På onsdag är jag så i Bryssel för en heldag av olika kontakter där. 

Inte minst intressant blir att höra tongångarna efter samtalen med president Obama i Hannover liksom läget i de olika frågorna när det gäller samarbetet med Turkiet. 

Men också olika ekonomiska frågor, inte minst på cyberområdet, är självklart viktiga. Inför mötena i Hannover publicerade jag en debattartikel tillsammans med USA:s f d ambassadör till EU Bill Kennard om en del av dessa frågor.

Från Bryssel fortsätter jag tidigt på torsdag morgon till London där vi har möte med den transatlantiska utrikespolitiska dialoggrupp som jag deltagit i två gånger om året sedan åtskilliga år tillbaka.

I ett av de klassiska rummen på brittiska Foreign Office skall vi gå igenom den aktuella dagordningen. 

Vid sidan av det blir det ofrånkomligen diskussioner om upptakten till kampanjen inför den viktiga folkomröstningen 23 juni fungerat. 

Inte minst blir det intressant att höra vilken effekt man bedömer att president Obamas tydliga ord haft, liksom hur de ekonomiska beräkningar av konsekvensen av olika utträdesalternativ som brittiska Treasury presenterat tagits emot i debatten.

Men själv får jag avbryta lite tidigare på fredagen för att kunna komma hem i tid till den mer officiella mottagningen för Kungens 70-årsdag i Stockholm.

Och sedan blir det Valborg – möjligen blir det förr eller senare dessutom vår. 


Gratulerar, Thorbjörn Fälldin!

24 april 2016

STOCKHOLM: I dag fyller Thorbjörn Fälldin imponerande 90 år, och det finns det all anledning att uppmärksamma.

Och kanske reflektera lite över den politiska utvecklingen över de 1970- och 1980-tal när han allra främst var politiskt verksam.

Fälldin blev partiledare för centern omedelbart efter det riksdagsval 1970 som var Olof Palmes första, och konfrontationen och kontrasten dem emellan kom att känneteckna åtskilligt av åren som följde.

Det var år av radikalisering av socialdemokratin – Olof Palme talade om att vi nu stod inför det tredje och avgörande steget i bygget av den demokratiska socialismens Sverige – men samtidigt ett tydligt växande motstånd mot dessa planer.

1973 var Thorbjörn Fälldins stora framgångsval. Med 25,3% av valmanskåren var det ett rekordresultat för ett borgerligt parti som inte skulle överträffas förrän av Fredrik Reinfeldt mer än tre decennier senare 2006. 

Till ett regeringsskifte räckte det inte riktigt, utan vi fick den märkliga s k lotteririksdagrn fram till 1976. Och under denna kom också den ekonomiska politiken att glida iväg på ett sätt som förstärkte de mer grundläggande problem i vår ekonomi som hade börjat tränga fram efter de s k rekordåren.

Valrörelsen 1976 dominerades av det förslag om löntagarfonder som socialdemokraterna hade lanserat. Och här markerade Thorbjörn Fälldin ett djupt och starkt motstånd grundat i övertygelsen om den privata äganderättens avgörande betydelse i ett fritt samhälle.

Valet vanns, och en borgerlig trepartiregering kunde bildas. På ett hörn var även jag med i denna hantering, och kom därmed att lära känna också Thorbjörn Fälldin.

Hans motstånd mot kärnkraften var minst lika starkt som hans motstånd mot socialism, och denna spänning kom ju att spränga regeringen hösten 1978. 

Men för Olof Palme tror jag att det blev ett än bittrare nederlag när han trots detta misslyckades med att återkomma i valet 1979 än vad det mycket bittra valnederlaget 1976 hade varit. Thorbjörn Fälldin kunde återbilda sin trepartiregering.

Men 1982 kunde så socialdemokraterna återkomma i regeringsställning efter nya motsättningar i den borgerliga koalitionen. Och Thorbjörn Fälldin kom några år senare att lämna som ordförande i centerpartiet.

Det är tveklöst så att han kom att betyda oerhört mycket för att bryta den utveckling i explicit socialistisk inriktning som den tidens socialdemokrater försökte att tvinga in Sverige i. 

Bortom den s k fondsocialismen såg han den verkliga socialismens taggtråd, och var inte rädd för att också säga det.

Och att han bröt med gamla fördomar och bildade den första borgerliga regering Sverige haft på många decennier var självfallet ytterligt viktigt. Relationen med Gösta Bohman – verklighetsnära män var och en på sitt sätt – betydde åtskilligt i det avseendet.

Tveklöst är Olof Palme det internationellt mest kända svenska politiska namnet från dessa decennier, men när man ser på konkreta resultat för Sveriges utveckling var Thorbjörn Fälldin tveklöst den mest betydelsefulle.

Han förändrade tveklöst Sveriges politiska karta och landets politiska framtid. 

Och även om de borgerliga regeringars han ledde ekonomiska politik inte till fullo tog itu med landets problem började de i alla fall den omprövning som skulle komma med stor kraft efter socialdemokratins misslyckande på 1989-talet.

Thorbjörn Fälldin var som statsminister verklighetsnära på ett sätt som var imponerande.

Jag minns hur kanslihustjänstemän som skolats i social ingenjörskonst generat fick göra om allt när de inte kunde svara på enkla och raka frågor om vad deras förslag skulle innebära för konkreta människor i Thorbjörns hembygder runt Ramvik. 

Två världsbilder möttes – och Thorbjörns var alldeles självklart den riktiga.

Någon stor internationalist är han måhända inte, men desto större nordist, vilket är nog så viktigt, och under hans tid som statsminister kunde inte minst den viktiga relationen med Finland förbättras och fördjupas. 

Så vi har all anledning att gratulera Thorbjörn Fälldin på hans 90-årsdag. 

Att han firar denna i Ramvik är något av en självklarhet. 


Obama, handel och brittiskt vägval.

22 april 2016

STOCKHOLM: I dag var det arbetsdag hemma i ett väder som hade alla aprilvädrets mest karakteristiska drag – sol, kyla, värma, regn – i en snabb blandning.

På den utrikespolitiska fronten har president Obama nu anlänt till London, och inledde tydligt med en tidningskolumn som klart och entydigt rekommenderade britterna att rösta ja till fortsatt medlemsskap i EU den 23 juni.

Och det budskapet kommer han med all säkerhet upprepa när han möter ungdomar på ett möte i London under morgondagen. 

Opinionsundersökningar visar tydligt att yngre är markant mer positivt inställda till EU-medlemsskap än äldre, men samtidigt är de inte lika aktiva när det gäller att faktiskt gå till valurnorna.

Från London fortsätter han så till Hannover i Tyskland för att träffa Angela Merkel, och där kommer också förutsättningarna för TTIP-förhandlingarna att tillhöra agendan. 

Så vitt jag förstår kommer också Cecila Malmström och hennes amerikanska motsvarighet att vara på plats – en avgörande omgång av förhandlingarna inleds sedan i New York på måndag.

Det är förvisso bekymmersamt att tonen i de amerikanska primärvalskampanjerna blivit tilltagande negativ mot just fri handel och handelsavtal som liberaliserar, och i viktiga länder i Europa ser vi också en tydligt negativ attityd till TTIP-förhandlingarna.

I EU handlar det just nu också mycket om handelsrelationerna med Kina, med frågor kring den kinesiska exporten av stål till den europeiska marknaden i tydligt fokus. 

Och alldeles speciellt frågan om huruvida EU mot slutet av året skall bekräfta Kinas status som marknadsekonomi har alla förutsättningar att bli påtagligt kontroversiell.

För Storbritannien är utrikeshandeln självfallet viktigt, och det handlar såväl om det verkliga förhållandet som om landets bild av sig själv.

Åtskilligt av debatten om alternativ till EU har därför också kommit att handla om detta. 

Lämnar man EU så lämnar man ju också alla de frihandelsavtal som EU slutit med länder och regioner runt om i världen, och måste på ett eller annat sätt skaffa sig egna.

President Obama hällde en del kallt vatten på förhoppningarna i det avseendet när han sade att USA:s prioritet är ett TTIP-avtal med USA, och att Storbritannien om man lämnade skulle få ställa sig ”sist i kön”.

Till detta kommer ju att Storbritanniens utrikes handel till stor del handlar om tjänster, inte minst finansiella sådana, och åtskilliga mindre avancerad handelsavtal handlar inte om sådana utan inriktas främst på varor.

Och att detta skulle kosta pengar och välfärd på sikt råder det ingen tvekan om.

Men sedan återstår självfallet att se vilka effekter dessa fakta har på debatten. Undersökningar tyder på att de som vill stanna faktiskt tänker på ekonomin, medan de som vill lämna främst är oroade för invandring och öppnare gränser.

Nu blir det helg hemma i Stockholm, vilket känns skönt. 

Nästa vecka blir det aktuellt med lite europeiska resor igen – också för att ta temperaturen lite i just dessa frågor.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 707 andra följare