Om budgetar i EU, stödet till Ukraina, osedvanligt stökigt kring Vita Huset, viktiga val och en del annat.

STICKHOLM: En vacker hösthelg utan att vi vet någonting alls om hur Sverige möjligen kommer att regeras under de kommande åren. Mer än en månad har gått sedan valet, och skyttegravarna i det rödgröna lägret förefaller att ha grävts allt djupare.

Det här kommer att ta sin tid, och sannolikheten för att det slutar i ett extraval har nog ökat. Det krävs en extraordinär saltomortal av någon för att det skall kunna undvikas.

Och samtidigt ter sig den internationella situationen allt mer utmanade.

I media ser vi rapporter om upplopp och protester i Frankrike. Det kan sägas att detta tillhör rekvisita i den franska historien, men det skall också sägas att det ju riskerar att spela högernationalistiska krafter i händerna, och att utsikten att Marine Le Pen mot slutet av våren nästa år flyttar in i Elysée-palatset redan sätter skräck i åtskilliga runt om i Europa.

Jag hör olika bedömningar om hur detta påverkar förutsättningarna för att få en uppgörelse i den stora frågan on EU:s långtidsbudget. De flesta verkar vilja se en uppgörelse i hamn innan osäkerheten om vad som kan komma att hända i Frankrike blir för dominerande, men en välplacerad fransk vän trodde tvärt emot att det skulle bli mycket svårare för Macron att göra de nödvändiga eftergifterna före valen.

Det är två lite olika filosofier som stör mot varandra i diskussionen om budgeten.

För i alla fall 17 länderna är det viktigast att minst bibehålla nivåerna på det jordbruks- och regionalstöd som är av inrikespolitisk betydelse i deras respektive länder. Skall EU göra mer på olika områden, vilket de absolut inte motsätter sig, får det bli tillkommande utgifter.

För de s k snåla länderna är det ökade satsningar på områden som säkerhet och forskning som står i centrum, och en finansiering av dessa till del genom att dra ner på just jordbruks- och regionalstöd. Och man vill ogärna se en EU-budget som kräver mer resurser i andel av BNP i dag även om just dessa länder är de som i och för sig har statsfinansiella möjligheter att klara av sådana,

På EU-toppmötet i Bryssel i slutet på den gågna veckan blev det ingen enighet om detta, vilket heller inte var förväntat, och ett nytt toppmöte utlystes till mitten av november.

Med Trumps olika krumelurer tillsammans med Putin var situationen med Ukraina åter mer akut. Och därtill kommer ju att de upptrappade ryska attackerna mot den ukrainska ekonomin nu leder till att den kommer att behöva mer stöd.

President Zelensky talade om ett ytterligare behov kring 70 miljarder euro, och det är inte alldeles självklart hur detta kan ordnas. De ryska frusna tillgångarna förblir frysta så länge den belgiska regeringen säger så, och Washington gör ju också sitt till för att stoppa att de används till att stödja Ukraina.

Och då måste pengens fram på annat sätt. Det handlar inte om mer än 0,2-0,3% av den samlade BNP för EU, Storbritannien och Norge, men exakt hur pengarna kan tas fram är inte självklart. Situationen blir också mer politiskt svårhanterat när demonstranter på gatorna i Frankrike och Italien i stället kräver mer pengar till underfinansierade skolor.

Här står Europa inför en rejäl politisk utmaning under det närmaste året. USA kommer inte att hjälpa till – Trump kommer snarare att försvåra situationen ytterligare.

Putins arméer går fortfarande dåligt längs de utdragna frontlinjerna i östligaste Ukraina, men Putin hoppas nu att kunna tvinga Ukraina till underkastelse genom att torpedera dess ekonomi och göra det mycket svårt att bo i dess stora städer.

En del i dessa avseenden riskerar han att lyckas med, men Ukraina kommer för den skull inte att tvingas till underkastelse. Många kan dock tvingas att lämna Kyiv och andra stora städer om de ryska attackerna slår ut mycket av städernas infrastruktur.

Den senaste veckan har inte varit någon gyllene vecka för Trump-administrationen, och det är svårt att se annat än att en besvärlig situation för republikanerna i kongressvalen 3 november försvårats ytterligare.

Det var ett spektakel med en djupt korrumperad ambassadör i Grekland som till slut tvingades avgå, och en nyrekryterad pressekreterare i Vita Huset som efter ett märkligt framträdande på femton minuter också uppmanades att lämna sin position. Det var en bild av oreda, inkompetens och korruption i en föga tilltalande blandning.

Men Trump själv snubblar vidare. Han blockerade de sanktioner mot Ryssland som kongressen försökt honom att acceptera, och förefaller dessutom helt rådlös när det gäller situationen i Mellersta Östern. Det är en eländig bild av en eländig makt.

Samtidigt fortsätter amerikansk teknologisk utveckling att imponera. Stockholm hade i veckan besök av Jensen Huang som ju grundat och driver det företag NVIDIA som i dag är världens högst värderade och som var här i och med öppnandet av Sferical AI för avancerade tjänster till viktiga svenska förtag som Ericsson och Saab.

Det är viktigt att det finns en sådan avancerad förmåga i landet där viktiga företag och andra intressen kan utveckla sina AI-tjänster för framtiden.

SpaceX är ett annat företag som låter tala om sig och som knappat går att ignorera. Beskeden om vem som plötsligt beslutat att begränsa Ukrainas möjligheter att använda dess Starlink för attacker mot Ryssland är förvirrade, men risken för att det drivs politik med dess teknologi går det inte att bortse från.

Samtidigt levererar man viktiga tjänster. När man i dag kopplar upp bättre internet på en SAS-flygning så är det Starlink som levererar. Vi kommer att se mer av detta.

Rymdteknologier kommer med stormsteg och vårt beroende av rymdbaserade system håller på att ta jättesteg framåt. Vårt eget underrättelsesystem opererar nu egna satelliter, om än placerade i rymden av SpaceX.

Men jag är lite rädd för att Sverige riskerar att hamna lite i bakkant av utvecklingen. Vi har fokuserat mycket på tanken att skjuta upp satelliter från Kiruna, men mycket annat där utvecklingen går snabbare har fått mindre uppmärksamhet.

Nu randas en ny vecka. I såväl Brasilien som Serbien är det slutspurt till valet på söndag – och samma sak i Israel inför valet där på tisdag i nästa vecka.

Mycket är mindre stabilt på Balkan i dag, och vad som händer i Serbien bidrar till den bilden. Jag fruktar att regimen kommer att proklamera seger oavsett om de faktiskt vinner eller ej – och jag fruktar att stora delar av oppositionen kommer att vägra att acceptera resultatet oavsett om det är korrekt eller inte.

Och vad som händer därefter återstår att se. Bilder från upplopp i Tirana kan möjligen komma att tjäna som inspiration.

Inför det israeliska valet har Trump nu kommit ut med ett solitt stöd för Netanyahu tydligt och uttryckligen kopplat till att han vill ha en broder i nästa fas av sitt krig med Iran. Ur en sådan kan ingenting gott komma.

Själv är jag i den kommande veckan först kort i Poznan i västra Polen, sedan hemma här och därefter i fascinerande Syrakusa nere på Sicilien för att diskutera europeiska utmaningar med ett perspektiv av Medelhavet och dess regioner i centrum.

Om amerikanskt mellanårsval, nervösa marknader, desperat Trump, EU-toppmöte, allt värre i Mellersta Östern och lite annat.

STICKHOLM: Så har jag återkommit till ett synnerligen höstligt Stockholm efter tio dagar eller så i Bryssel, Haag, New York, London och Visby, och nu hade jag tänkt att hålla mig i alla fall inom landets gränser ett tag.

I New York pratades det allra mest om det kommande s k mellanårsvalet den 3 november. Det är ju hela representanthuset och en tredjedel av senaten som kommer att väljas om.

Det normala är att en sittande presidents parti i dess a mellanårsval tappar 20-25 platser i representanthuset, och de bedömningar jag hörde tydde på att roublikanena denna gång skulle förlora minst detta, och därmed majoriteten, medan utgången vad gäller senaten var mera osäker.

Den avförande frågan är dock självfallet om detta kommer att innebära en förändrad amerikansk politik, och svaret på den frågan måste nog bli att så knappar kommer att bli fallet.

President Trump styr landet huvudsakligen genom s k exekutiva dekret och har egentligen inte mycket av dagordning som kräver beslut av kongressen. Det han ville få igenom där vad gäller sänkta skatter och annat drev han redan igenom i början av mandatperioden, och utrikespolitiken har han dessutom så gott som helt i sin egen hand.

Det finns vissa undantag från detta som är av intresse. Representanthuset måste taket för hur mycket den amerikanska staten kan låna upp, och hinner man inte göra det så länge det finns republikansk majoritet kan detta bli ett tillfälle där demokraterna kan visa makt mot Vita Huset.

Det har också sin betydelse mot bakgrund av att frågor om underskott och statsskuld kommit i fokus igen. Marknaderna vill ha bättre betalt för att låna ut till staten som ett resultat dels av oro inför den snabbt stigande skulden och dels av den jättelika upplåning som pågår till olika AI-investeringar medför konkurrens om pengarna.

På sina håll spekuleras det om att detta kan leda till något av en finansiell kris, men de flesta verkar tycka att det är mindre sannolikt. Att de finansiella spänningarna tilltar är dock uppenbart, och det kan finnas skäl att ha detta i åtagande också inför kommande politiska utmaningar i t ex Frankrike.

Men annars utför de flesta från att Tump kommer att fortsätta på sin slingriga väg. Det spekuleras om huruvida man passerat det som kallas Peak Trump, och att hans stjärna sakta kommer att börja dala, men osvuret är nog bäst. Även om betydande bakslag i valet inte ändrar mycket av hans politik och agera de kommer det dock ,ed all säkerhet att intensifiera manövrerandet inför det kommande presidentvalet 2028.

Men vi har mer än två år kvar av Trump innan en ny amerikansk president stiger in i Vita Huset.

De två frågor som dominerar debatten inför valet, och väljarnas ställningstagande, anses vara dels oron inför AI-utvecklingen och dels oro inför en kostnadsutveckling som ju drivs på inte minst av det mycket impopulära kriget i Mellerst Östern.

AI är påtagligt impopulärt hos väljarna samtidigt som det är de gigantiska investeringarna i AI-centra som är det som nu driver den amerikanska ekonomin. All byggkapacitet i landet absorberas av dessa, och på börserna är det ju de stora AI-bolagen som är drivande med mycket hög värderingar.

Dieselpriserna har blivit det mest påtagliga uttrycket för kostnadsökningarna, och oron för de politiska effekterna av detta har ju nu lett in Trump i nya villfärder i sin politik gentemot Ryssland.

Han kan inte erkänna att de höga dieselpriserna i allt väsentligt är en konsekvens av hans eget krig i Mellersta Östern utan vill i stället skylla dem på Ukrainas attacker på ryska raffinaderier, och har ju nu också träffat en överenskommelse med Putin om att denne skall leverera diesel till den amerikanska marknaden.

De volymer det talas om är nog alldeles för små för att ha någon effekt på priserna, och därmed på valet, men politiskt var det självfallet en rejäl gåva till Putin, och föranledde ty följande kritiska kommentarer från Zelensky med resultat att den något tunnhudade Trump tyckte att Ukraina skulle skaffa sig en ny president.

Med seriös politik av en seriös stormakt har detta spektakel föga att skaffa.

När Trump tillträdde som president sade han att han skulle avsluta detta krig på 24 timmar, men i stället har han förlängt kriget, dels genom att vägra att sätta Putin under press att acceptera den vapenvila som såväl Ukraina som de europeiska länderna vill ha och dels genom att starta eget krig i Mellersta Östen som drivit upp oljepriserna rejält och fått nya miljarder att flöda in i den ryska krigskassan.

Och kriget trappas nu upp. Den ryska armén är under hårt tryck från ukrainska attacker, men samtidigt blir de ryska robot- och drönarattackerna mot den ukrainska ekonomin och det ukrainska samhället allt hårdare. Det kommer att bli några mycket hårda vintermånader inte minst för Kyiv när elektricitet, värme och vatten kanske inte finns tillgängligt.

Men också Ukraina attackerar – nu senast mot datorcentraler i Ryssland. Och Ukraina fortsätter attacker mot raffinaderier så länge Putin inte går med på att stoppa attackerna mot Ukraina.

Någon seriös politisk process kan knappast finnas i det läge. En förhandlingskontakt i Miami avbröts tydligen i förtid när Trump inledde sina egenartade manövrer.

När EU-ledarna samlas till höstens första toppmöte på torsdag och fredag kommer situationen ofrånkomligen att stå på dagordningen. Det är uppenbart att det kommer att krävas ett ökat stöd till Ukraina för att man skall kunna hantera konsekvenserna av de upptrappade ryska attackerna.

Alldeles enkelt är detta inte när det kommer samtidigt som de alltid besvärliga förhandlingarna om EU:s långtidsbudget kommer in i en skarpare fas, med ett fortsatt betydande gap mellan de olika staternas synpunkter, och marknaderna kanske tittar noggrannare på underskott och skulder i olika länder.

Men nödvändigt är det. Ukrainas försvar i dag är vårt försvar i morgon.

Också annat kommer att diskuteras i Bryssel. Migration och utvidgning tillhör det som man också säger att man skall hinna med, vilket förvisso är viktigt, och det skulle förvåna om det inte blir en del reflektioner efter den gagna veckans antal i Peking om handelsrelationen.

Ett gemensamt tysk/franskt papper lutade förvånande tydligt åt det mer protektionistiska hållet, vilket jag tycker är oroande. Protektionism ger knappast konkurrenskraft, och det är sådan EU måste ha för att kunna hävda sig på de globala marknaderna.

I Mellersta Östern ser situationen allt mer oroande ut.

Trump säger att han inte kommer att bomba Iran före mellanårsvalet, men har nu dragit samman tre hangarfartyg för att göra det därefter. Och den offensiv från Houri i Jemen som blivit ännu en konsekvens av detta olycksaliga krig har nu lett bl a till en dödlig attack på flygplatsen i den saudisk huvudstaden Riyadh.

Ur detta kommer inget gott att komma – tvärt om.

Och här hemma vi ingenting alls om hur landet kan komma att regeras under de kommande åren. Man får väl utgå från att det förts intensiva och diskreta samtal mellan de olika rödgröna partierna under helgen, men att dessa skulle lett till att några av de avgörande röda linjerna suddats ut före Magdalena Anderssons besök hos talmannen – som nu skjutits upp till tisdag – är ytterligt osannolikt.

Centerpartistisk kapitulation eller extraval förefaller att vara de alternativ som det mest realistiskt står mellan.

Den som lever får se.

Om EU-perspektiv från Bryssel , ICG-perspektiv från Haag och lite annat.

HAAG: Två dygn av diskussioner här i den nederländska huvudstaden i samband med styrelsemöte med International Crisis Group gå nu mot sitt slut. I morgon bitti bär det sedan vidare.

Hit kom jag med Eurostar- tåget från Bryssel i fredags efter ett par dygn där med olika diskussioner och möten. Till stor del var det den årliga stora konferensen Friends of Europe, som samlar ett brett tvärsnitt av opinioner och intressen, som upptog min tid men en del andra möten hanns också med.

Mycket står som vanligt på agendan i Bryssel. Och det handlar inte minst om vad som kan åstadkommas innan ett kommande år med val i viktiga länder som Frankrike, Spanien, Italien och Polen – och från vår horisont bör också Finland läggas till den listan – påverkar beslutskraften i EU. .

Inte minst handlar det om att nå en överenskommelse om den nya sjuårsbudgeten för EU. Den skall börja gälla 2028 och sträcker sig t o m 2034, men för att allt skall komma på plats bör beslut fattas mot slutet av detta år eller allra senast i början av nästa.

Inte minst är det viktigt att ha allt på plats innan det franska presidentvalet tar sin början.

Kommissionens förslag handler om en utgiftsnivå på 1,26% av den samlade EU-ekonomin. Det är en högst beskedlig del av de offentliga utgifterna i de olika EU-länderna – i Sverige är de samlade offentliga utgifterna strax över 50% av BNP – men självfallet trots det en högst betydande summa.

Om detta strids det just nu.

En grupp om 17 länder är måna om att bibehålla nivån på utgifterna inom minst för att det ger utrymme åt stöd till regioner och jordbruk, vilket är viktigt för dem, medan en grupp om s k snåla länder, till vilka också Sverige hör, vill dels hålla ner utgiftsnivå något och dels ge budgeten en enligt deras mening modernare inriktning med forskning och säkerhet som allt viktigare.

Och här ligger också dispyten om EU skall skaffa dig nya egna inkomstkällor av olika slag. Just nu finansieras ju EU i huvudsak genom bidrag direkt från budgetarna i de olika medlemsstaterna.

Till de mer aktuella frågorna hör också relationerna till Kina framför allt på det handelspolitiska området. Den kinesiska exporten till EU har ökat kraftigt, samtidigt som exporten dit minskat, och resultatet har blivit ett rejält underskott i den handeln.

Det borde egentligen inte oroa så mycket mot bakgrund av att EU har ett överskott i sin samlade handel med omvärlden, men mot bakgrund av kinesiska framgångar på olika områden finns en farhåga för att olika industrier i EU kan slås ut av konkurrensen.

Före sommaren hade man på EU-toppmötet en kort diskussion om detta med ett antal länder som krävde konkreta motåtgärder mot Kina om inte samtal med Peking kunde åstadkomma en förändring. Nu är sådana samtal omedelbart förestående, men om det kommer att kunna redovisas mer konkreta resultat till nästa EU-toppmöte i mitten av oktober är väl höggradigt tveksamt.

Därtill kommer att man nog bör tänka sig för både en och två gånger innan man inleder ett handelskrig mot Kina. President Trump inledde ett sådant med stor fanfar, men fick backa ner rätt snabbt när kineserna slog tillbaka. Det kommer de med all säkerhet att göra mot EU också om Bryssel tar till åtgärder som inte kan motiveras mycket tydligt och strikt.

Sedan bör man nog ha i åtanke att med tullar åstadkommer man knappast långsiktig konkurrenskraft. De skyddar förvisso det gamla, men skapar sällan det nya.

Mycket i övrigt stor självfallet på agendan i Bryssel. Kommissionen kommer t ex inom kort med sina förslag om processen om nya medlemskap, och dessutom filar man på formuleringarna i en ny säkerhetsstrategi. Frågan om fortsatt stöd till Ukraina måste dessutom rätt snabbt upp på dagordningen.

De ryska attackerna intensifieras. Nu försöker man också att slå ut broarna över Dnjepr i Kiev som ett led i en uppenbar strategi att göra livet i huvudstaden så svårt som möjligt och kanske t o m tvinga människor därifrån.

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz var på viktigt besök i Klyv i dag. Han har förvisso sina bekymmer på hemmaplan – siffrorna gör hans CDU är just nu påtagligt eländiga – men när det gäller stödet till Ukraina är hans linje kristallklar.

Och Tyskland är ju nu det enstaka land som stöder Ukraina mest.

Här i Haag har världens alla utmaningar stått på dagordningen för styrelsen i ICG.

För mig har det sitt värde inte minst för diskussioner om konflikter och utmaningar bortom dem som står allra högst upp på dagordningen i övrigt.

Ett nytt krigsutbrott mellan Addis Abeba och Tigray förefaller dessvärre sannolikt. Den senaste av konfrontationerna dem emellan anses ha kostat kring 600.000 människor livet. Och allt riskerar att bli en del av en vidare konflikt som sträcker sig över Sudan och Afrikas Horn med påtaglig inblandning också från Gulf- stater.

Men vi har också hunnit med att djupdyka i situationen i Venezuela, där det ju är olja snarare än demokrati som USA intresserar sig för, och där den grundläggande ekonomiska situationen förblir lika bekymmersam som tidigare.

Och för mig har det varit viktigt att kunna ge information på djupet om det ryska kriget mot Ukraina till en styrelse som ju till stor del inte består av vare sig européer eller nordamerikaner, och därför lever i en lite annorlunda informationsmiljö.

Lite har jag också försökt att uppdatera mig om politiken i Nederländerna där en koalitionsregering med svag ställning i ett parlament med inte mindre än elva partier representerade försöker att hålla sig flytande. Budgetdebatt har pågått i parlamentets avgörande andra kammare under dessa dagar.

Nederländerna är ett globaliserat samhälle i flera bemärkelser. Framgångsrika globala företag med ASML – ensamt i världen om att tillverka de mest avancerade maskinerna för att tillverka de mest avancerade halvledarna – som Europas högst värderade företag, och en historia av invandring som innebär bl a att 58% av invånarna här i Haag är första eller andra generationens invandrare.

Från genomgången av EU-perspektiven i Bryssel och de lite vidare diskussionerna här i Haag bär det i morgon från stora Schiphol- flygplatsen vidare till New York.

Där är det årligt möte med den krets av internationella rådgivare som ansedda Council on Foreign Relations har, och med start i morgon eftermiddag blir det lite mer än ett dygn med diskussion om det globala läget med utsiktspunkt New York.

Och mycket kommer alldeles säkert också att handla om det kommande viktiga mellanårsvalet i USA om en månad.

Från New York beger jag mig sedan till London för lite motsvarande diskussioner, dock nu åter med Europa i fokus, innan jag kommer hem för den årliga höjdpunkt som Hjalmarsson-stiftelsens konferens i Visby alltid brukar vara.

Spännande blir det på fredag när vi går redo på vad Nobel-kommittén i Oslo beslutat sig för när det gäller årets fredspris.

Donald Trump sade visserligen härom veckan i FN att han slutit fred i inte mindre än åtta krig, men oavsett hur det är med sanningshalten i detta är det otvivelaktigt att han startat några också.

Och sådant uppskattas knappast i Oslo.

Någon ny svensk regering kommer vi dock inte att ha innan dess. Det dramat kommer med all sannolikhet att ta längre tid.

Om en avslagen Trump, ukrainska framsteg och bekymmer, det verkliga ryska valet, G20 i Miami, viktiga val och en del annat.

STOCKHOLM: Just hemkommen efter ett par dagar i Italiens sol får man nu förbereda sig på det inhemska parlamentariska drama som inleds med upprop av riksdagens ledamöter och val av talmän i morgon eftermiddag.

Efter det följer riksdagens mer högtidliga öppning på tisdag, dock utan regeringsförklaring, och vad som följer därefter torde vara skrivet i stjärnorna. Skyttegravarna verkar grävas allt djupare.

Ute i den vidare världen har den s k FN-veckan nu avverkats med dess serier av olika anföranden. Trump var väsentligt kortare än förra året, rätt repetitiv och gav ett intryck av att börja gå lite på tomgång. I sedvanlig ordning hotade han med att utrota Iran.

Irans både president och utrikesminister fanns på plats, samtal fördes men i slutändan förklarade Trump att han inte var intresserad av en uppgörelse. Vad iranierna erbjöd förefaller att ha legat nära det som man ju faktiskt kom överens om i april, men som sedan föll samman.

Och därmed fortsätter konflikten med bara mycket begränsad trafik genom Hormuz-sunder och med Trump hotande att återuppta bombningar sedan han fått sitt mellanårsval ur vägen. Uppenbarligen är han av uppfattningen att kriget är impopulärt, och därför kan det vara passande att köra det på sparlåga under de närmaste veckorna.

Oljepriset fortsätter därmed att ligga kring 100 dollar och däröver, och det som nu skapar betydande problem, också i den amerikanska ekonomin, är att priset på diesel gått upp mycket kraftigt. Med diesel av stor betydelse för lantbrukets maskiner eller transporternas långtradare riskerar det att få påtagliga effekter.

Oförmögen att se sina egna brister och felsteg ledde detta till att Trump gick ut och krävde att Zelensky skulle upphöra med de ukrainska attackerna på ryska raffinaderier som om det var där problemet låg. Av detta blev dock av allt att döma inget, och dieselkrisen kommer att bli allt mer märkbar.

På marken gör den ukrainska arméns 3:e armékår betydande framsteg i den norra delen av frontavsnittet i Donetsk-regionen medan de ryska styrkorna mest står och stampar.

Mer bekymmersam är situationen när det gäller de nu upptrappade attackerna mot olika ekonomiska mål i Ukraina. Landets viktiga jordbruksexport är nu mycket begränsad efter attackerna i Odesa-området, och nu har också huvuddelen av den också mycket viktiga ukrainska stålindustrin slagits ut. Datacenter tillhör också målen under de senare dygnen.

Detta kommer att slå påtagligt på de ukrainska statsfinanserna, och detta kommer att medföra av de europeiska stödmiljarderna kommer att ta slut en bra bit tidigare än vad man hade räknat med. Till problemen skall också läggas att det har varit problem med att få den ukrainska Radan att fatta de reformbeslut som är en förutsättning för EU-pengarna.

Samtidigt brottas EU-länderna med att få till stånd en överenskommelse om EU:s nya sjuårsbudget, och här är det självfallet viktigt att det finns ett rejält utrymme för det stöd till Ukraina som kommer att bli nödvändigt. Bortom årsskiftet skymtar dessutom val – inte minst presidentvalet i Frankrike i april – som kan komplicera situationen rätt ordentligt om man inte hunnit med en uppgörelse innan dess.

På det mer diplomatiska planet bör noteras att Tysklands utrikesminister Wadepuhl i dagarna haft en överläggning med Rysslands dito Lavrov. Det var 20 minuter där det förefaller som om herrarna utväxlade mycket tydliga ståndpunkter, men viktigt var nog att Wadeouhl levererade en skarp varning till Moskva med anledning av det försök till terrorattentat som avslöjades i Leipzig.

Sedan fanns det nog en viss inrikespolitisk tysk aspekt på mötet. Man kan nu visa att det inte bara handlar om det viktiga stödet till Ukraina, utan att det också finns en diplomatisk kanal till Moskva, hur steril den än för dagen än är.

Alla var säkert inte förtjusta i det mötet, men jag har svårt att se att det gör någon skada. Den risk som finns är dock att den ena efter den andra av EU:s utrikesministrar känner sig frestade att göra samma sak, och då hamnar vi lätt i en situating som ger Lavrov möjligheter han inte skall ha.

Att Lavrov efter mötet mest ägnade sig åt personliga förolämpningar av Wadepuhl kan dock sannolikt begränsa aptiten på liknande möten hos andra.

I samma anda har Trump nu inbjudit Putin till G20- mötet i Miami i december. Det var nog dessvärre väntat, men om inte minst de europeiska G20-länderna, men också Canada och Japan, ställer krav på att också Zelensky skall inbjudas kan vi ju möjligen få en intressant situation.

Möjligen backar Putin – som ännu inte svarat på inbjudan – då ur, men annars kan han ställas inför det direkta möte med Zelensky som han hitintills verkar att ha skytt som pesten.

Hemma i Moskva utstrålar Putin att han är nöjd med utgången av förra helgens val till Duman. Efter det noggrant redigerade valresultatet gav det ju hans maktparti Förenade Ryssland inte mindre än 349 av de 450 platserna i Duman.

Ryska statistiker som tittar närmare på alla dessa siffror kommer dock fram til en annan bild. Då blir valdeltagandet snarare kring 40% än de kring 60% som det sades officiellt, och då får Förenade Ryssland bara kring 37% av de avgivna rösterna.

Och skulle denna statistiska beräkning av siffrorna ligga i närheten av verkligheten – och den ligger med all säkerhet närmare än det officiella resultatet – innebär det att Förenade Ryssland fick stöd av kring 15% av de röstberättigade.

Det finns säkert en och annan i Kreml som ser de verkliga siffrorna och lägger pannan i djupa veck.

Till den gånga veckans begivenheter hörde också Xi Jinpings besök i Washington. Det var i sedvanlig Trump-stil mycket av pompa och ståt, men inte så värst mycket av resultat. Vapenvilan i handelskriget förlängdes med ett par månader, och mycket av reell AI-dialog förefaller det inte att ha blivit och inte så mycket annat heller.

Men kanske är detta det bästa man just nu kan hoppas på i denna viktiga relation. De bägge herrarna kommer dock att ha två ytterligare möjligheter att träffas under höstmånaderna.

Till den kommande helgen drar den ihop sig till viktiga val. På lördag går man till valurnorna i Lettland, och på söndag är det val i såväl Bosnien som Brasilien.

Det har varit lite av politiskt tumult i Riga under de senaste månaderna, och det skall mot den bakgrunden bli intressant att se hur valet utfallet. Lettland är ett viktigt land för oss inte minst säkerhetspolitiskt, och dess inre stabilitet är viktig för också den bredare regionens stabilitet.

Brasilien med sina kring 215 miljoner invånare är med marginal det södra halvklotets viktigaste land. President Lula – 81 år gammal vid det här laget – sikter på omval och möter en yngre Bolsonaro som försöker vara en liten Trump. Inspirerande kan valet knappast sägas vara.

Bosnien går till val i ett läge som blivit mer spänt efter känslorna kring Radko Mladic död, men därtill kommer viktiga frågorna om hur den kroatiska befolkningsgruppen kommer att representeras. Valresultatet är en sak – spelet därefter kan komma att bli påtagligt besvärligt.

Själv skall jag övervara ceremonierna i samband med riksdagens öppnande, och får väl lyssna på alla spekulationer om vad som kommer därefter. Sanningen är att ingen vet.

Men sedan bär det av till olika resor, med början ovanligt nog med två dagar i Bryssel med olika möten och därifrån till Haag för några dagar med styrelsemöte med International Crisis Group. Och sedan därifrån – men det är en senare historia.

Om Trumps reträtt om Grönland, FN:s generalförsamling, toppmöte i Washington, Rysslands s k val, frågetecken i Tyskland och en del annat.

STOCKHOLM: Utan att det går att peka på något speciellt kommer plötsligt en rad tecken som kan tyda på en förestående upptrappning av konflikterna i Mellersta Östern.

I första hand kan det röra sig om amerikansk militär aktion för att bryta vad man uppfattar som en situation som gradvis blir allt mer besvärlig.

Läget är besvärligt. Trafiken genom Hormuz-sundet förblir begränsad, och nu har Houti-regimen i Yemen gått till attack som inte bara skaffar kontroll över ingången till Röda Havet utan också attackerat bl a oljeanläggningar i Saudiarabien.

Och oljepriset ligger redan en bit över 100 dollar per fat.

Vi får se vad de närmaste dagarna kommer att innebära.

Den kommande veckan är ju annars en vecka när diplomatin skall vara i centrum.

Världsledare samlas till den stora diskussionen på FN:s generalförsamling i New York med början på tisdag, och på torsdag dyker Kinas ledare Xi Jinping upp i Washington för årets andra toppmöte mellan USA och Kina.

Till begivenheterna i New York kommer också att höra undertecknandet av ett nytt avtal mellan Danmark och USA om Grönland.

Huvuddragen som presenterats innebär att Trump har tvingats backa mer från sina upprepade krav på att ta över Grönland. Avtalet baseras på respekt för Danmarks territoriella integritet och Grönlands rätt till självbestämmande, men innebär en rätt för USA att utöka sin militära närvaro på ön vilket man säger att man nu kommer att göra.

Rätten att utöka sin militära närvaro hade man redan under det avtal som gällt sedan 1951, men under åren sedan dess har man succesivt reducerat sin närvaro eftersom man inte sett något behov.

När man nu kommer att öka den handlar det knappast om något ökat militärt hot, utan mest om att göra i alla fall någonting i presidentens anda. Jag skulle inte tro att det kommer att handla om alltför omfattande förändringar.

Vi har inte sett det finstilta i avtalet ännu, men det är svårt att se detta som annat än en riktigt rejäl reträtt av Trump.

Generaldebatten på FN har alltid sitt intresse. Jag skulle tro att avgående generalsekreteraren Guterres, som ju är förste talare, kommer att tala om riskerna med en okontrollerad AI-utveckling liksom riskerna med det förändrade klimatet. President Trump, som kommer strax efter, anser bägge dessa problem vara ren bluff, vilket som minst kan skapa viss spänning i debatten.

Annars kommer säkert mycket i korridorerna i FN att handla om vem som kommer att efterträda Guterres. Generalförsamlingen vill ha sitt ord med i laget, men avgörandet ligger i säkerhetsrådet och enkannerligen hos dess fem permanenta medlemmar.

Mitt tips är nog att det i slutändan inte kommer att bli något av de namn som i dag finns på den officiella listan av kandidater. Det har hänt förr att det i ett låst läge plötsligt kommer fram en ditintills inte känd kandidat.

Om en månad eller så vet vi nog mer om den saken.

FN är i dag en utsatt och delvis ifrågasatt organisation. De ekonomiska bekymren är betydande, samtidigt som säkerhetsrådet i viktiga frågor är handlingsförlamat. Guterres har med begränsad framgång försökt göra organisationen relevant i de olika konflikter vi ser runt om i världen i dag.

Men trots allt detta förblir FN oersättligt inte minst som plattform för nödvändig global dialog, men också för viktiga inte minst humanitära insatser. Och det spelar stor roll vem som kommer att leda världsorganisationen under de kommande åren.

På torsdag infinner sig Xi Jinping i Washington. Förväntningarna på mötet förfaller relativt lågt ställda. Sedan Trumps besök i Peking har relationen varit lite mer befriad från dramatik, vilket är positivt, men betydande spänningar finns i en rad frågor.

Viktigt vore om det kunde initieras en dialog mellan de bägge länderna om att komma överens om vad som kan kallas ledstänger för den allt snabbare AI-utvecklingen. De senaste månaderna har visat att det finns uppenbara faror, och varningarna från de som nu driver utvecklingen på dess framkant har ju också blivit allt tydligare.

Jag skrev för några veckor sedan om hur de finns betydelsefulla röster som inte vill se en sådan dialog eftersom det skulle riskera att bromsa USA o den kapplöpning med Kina som man är närmast hysterisk rädd för att annars förlora. Och det förefaller bekymmersamt nog som om dessa röster har lyckats övertyga presidenten om sin linje.

I anslutning till mötet i Peking sades att dessa frågor skulle upp på agendan vid mötet i Washington, men om det blir så återstår nu att se. Sannolikt är det den enstaka viktigaste fråga som skulle kunna föras framåt vid detta möte.

Alldeles säkert kommer dock också Trumps krig mot Iran och situationen i regionen att komma upp. Kina och Iran har en strategisk relation, och sannolikheten för att man kommer att skära av den under amerikanskt tryck är liten. Xi Jinping kommer sannolikt att uppmana Trump att återgå till det avtal med Iran man hade i våras.

I dag avslutas de s k valen i Ryssland, och i alla fall i Moskva har de skett till ackompanjemang av ett av de största anfallen med ukrainska drönare under kriget hitintills. Det stora och viktiga raffinaderiet vid Moskva tillhörde åter målen.

En fråga är nu om Putin med den känsliga processen kring dessa val bakom sig kommer att börja att genomföra en ytterligare mobilisering för att kunna förstärka sina anfall mot Ukraina om några månader. Att han skulle göra det har officiellt förnekats, men det betyder föga, och den bedömning jag hörde i Kiev nyligen var att detta kommer att ske.

Men annars är det drönar- och robotattackerna med inriktning mot den ukrainska ekonomin som just nu dominerar den ryska upptrappningen av kriget. Och den medför att Ukraina kommer att behöva än mer av finansiellt stöd.

När Ursula von der Leyen höll sitt årliga programtal i Strasbourg under den gånga veckan sades åtskilligt av intresse, men jag hade hoppats att där skulle vara mer konkreta besked om ökat stöd till Ukraina, liksom jag hade hoppats att det skulle ha varit en starkare betoning av alla frågor kring den ekonomiska konkurrenskraften.

Mycket i EU under hösten kommer att handla om att försöka att få en överenskommelse om nästa sjuåriga långtidsbudget. Med ett franskt presidentval kommande vår med mycket osäker utgång är det mycket viktigt att det kommer till ett avgörande.

I delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland i dag gick extrema AfD starkt fram, inte minst genom att mobilisera från den s k soffan, men utan att nå sitt mål att kunna bilda delstatens regering.

För CDU var det ett mycket dåligt val. Åtskilliga av dess sympatisörer röstade nog på knallröda SPD för att på detta sätt försöka spärra möjligheterna för AfD.

Något omedelbart hot mot regeringen i Berlin handlar det knappast om, och den tyska grundläggande politiken kommer inte att ändras, men för CDU och dess ledar blir det en besvärlig situation.

Det svenska valet har jag hitintills avstått från att kommentera. Det är många andra som gör det, och det finns förvisso åtskilligt att säga. Jag noterade kanske speciellt att faktiskt alla tre partierna i regeringen gick framåt, vilket jag aldrig tror inträffat förut. Och moderaterna gick fram trots alka nästan alla undersökningar hade förutspått ett katastrofresultat.

Men nu ligger fokus på regeringsbildningen. Den kommande veckan fram tills dess att riksdagen samlas nästa måndag kommer att visa hur man lyckas att formera sig om valet av talman och de olika utskotten. D

är kan vi få en första indikation på om det kommer att bli utomordentlig svårt eller omöjligt att få till en ny regering. Ungefär så ligger situationen just nu.

För min del blir det dagar i Stockholm innan jag på torsdag är på bokmässan i Göteborg där jag bl a skall ha en diskussion med Finlands f d president Niinistö om hans bok som nu kommit ut på svenska. Det blir Putin, Nato och relationerna mellan våra två länder.

Och sedan blir det en snabb avstickare till Italien innan jag är tillbaka här om en vecka.

Från konfliktzoner i Mellersta Östern och östra Europa.

WARSZAWA: I väntan på ett flygplan till Stockholm och kvällens rysare i form av valvaka kan det kanske passa med några reflektioner om andra ämnen än de som kommer att dominera när vi fått ett valresultat.

Veckan som gått har jag varit på besök i två av de mest akuta konfliktzonerna i dag – i Abu Dhabi mitt i konflikten som Trump och Netanyahu startade mot slutet av februari, och i Kiev i det krig som i fullskalig skala Putin startads för mer än fyra år sedan.

I diskussioner i Abu Dhabi var det en bedömare från Qatar som sade att den största faran nu var en normalisering av situationen, d v s att regionen låses i ett oklart läge som innebär en pågående konflikt utan något slut eller lösning.

Så ser det onekligen ut. Trump försöker hävda att man håller Hormuz-sundet öppet, men trafiken ligger på nivån en femtedel av det normala och försäkringspremierna för de som försöker har ökat med kring 1000%.

Och föga förvånande har oljepriset nu på nytt gått upp till över 100 dollar. Till det har också bidragit att Houti-regimen i Yemen nu påtagligt flyttat fram sina positioner vid det viktiga Bab al-Mandab sundet in till Röda Havet och att Saudiarabien tvingats stänga den pipeline som för delar av dess olja till en hamn där.

Därmed är bägge dessa två viktiga maritima knutpunkter hotade med allt vad detta innebär. Vill Iran kan mam påtagligt öka trycket på den globala ekonomin.

Det allmänna intrycket är att Trump vill undvika ett ytterligare upptrappning av sitt krig före det viktiga mellanårsvalet i USA i november, men att det är lättare sagt än gjort visade ju slagväxlingen mitt i veckan. USA attackerade iranska tankfartyg, och Iran svarade med en avancerad robotattack mot en viktig amerikansk flygbas i Jordanien.

Den attacken visade att Iran har kvar möjligheten till kvalificerade attacker, och USA tvingades försvara sig med mängder av Patriot-robotar. Uppgifter om hur många man tvingades använda ligger mellan 60 och 100, och trots detta skadades åtskilliga amerikanska flygplan på basen.

Och med det labila läge som råder är nog fortsatta utbrott av öppna strider av denna typ inte osannolika. Det var detta som låg i kommentaren att regionen kan vara på väg in i en ”normalbild” som också har sådana som ofrånkomligt inslag.

Med detta krig har situationen i Gaza fått mindre uppmärksamhet.

Med det israeliska valet i oktober i antågande har Tel Aviv blockerat ytterligare framsteg trots att Hamas nu gått med på en gradvis avväpning och överlämnande av det civila styret i Gaza till en grupp av palestinska teknokrater. Men Israel vill inte dra sig tillbaka, och vägrar de som skall ta över det civila styret tillträde till Gaza.

Under Gaza-krigets intensiva fas efter terrorattacken 7 oktober räknar man nu med att 73.600 palestinier dödades, och sedan överenskommelsen om vapenvila i oktober förra året har ytterligare 1.350 palestinier dödats i olika israeliska attacker.

Samtidigt som den politiska processen om Gaza står still försämras läget på Västbanken, och de israeliska besluten att bygga ut området E1 i anslutning till östra Jerusalem är tveklöst en del i ansträngningarna att göra en sammanhängande palestinsk stat omöjlig.

Den europeiska reaktionen har dock varit tydlig. Elva stater, självfallet inkluderande Sverige, gjorde ett starkt uttalande, Storbritannien beskrev situationen som ”etnisk rensning” och fattade dessutom beslut om att stoppa handeln med produkter från de illegala bosättningarna på Västbanken vilket ledde till en sedvanligt hysterisk israelisk reaktion.

I Kiev och det övriga Ukraina hade man väl behövt några av de Patriot-robotar som Trump nu tvingas använda i sitt eget krig. De ryska attackerna har påtagligt intensifierats med såväl de ballistiska robotar som man nu saknar försvar mot som en ny generation av attackdrönare som nu med jetmotorer kommer från högre höjder och med betydligt högre fart.

Medan man tidigare sköt ner ca 90% av de ryska attackdrönarna är den siffran nu nere kring 60% med allvarliga effekter på delar av den ukrainska infrastrukturen och ekonomin. Nya motmedel befinner sig dock under utveckling.

Stämningen i Kiev kan väl bäst beskrivas som dämpad men bestämd.

Man vet att man står inför en besvärlig vinter. Förberedelserna är omfattande, men samtidigt ökar ju intensiteten i de ryska attackerna, och det är tydligt att man kommer att försöka att slå ut städernas el-, värme- och vattenförsörjning för att tvinga människor att fly.

Och Putin har tydligen gett order om maximala ansträngningar för framgång i sina militära ansträngningar under de kommande månaderna. Få tror att det kommer att lyckas.

De politiska ansträngningarna står stilla. Amatörismen i vad Vita Huset försöker sig på är slående, och ingenting kommer att komma ut ur detta. De av europeiska bedömare som är mest insatta, och fanns på plats i Kiev de senaste dagarna, trodde möjligen att det skulle gå att öppna upp några mer seriös kanaler senare under hösten.

Många nyckelpersoner också i Kreml ser inga utsikter att vinna kriget, men Putin själv tycks fortfarande se någon typ av avgörande slag mot och seger över Kiev som sin enda möjlighet att avsluta kriget, och så länge han gör det är utsikterna till ett eldupphör mycket små.

Det är nu Europa som bär så gott som hela bördan av det stöd till Ukraina som ger dem möjlighet att stå emot, och detta kommer att kräva ytterligare insatser under de kommande åren. Jag lyssnade till bekymrade och sifferspäckade redogörelser i Kiev för det statsfinansiella läget. Statsinkomsterna har utvecklats svagare när de ryska attackerna slår mot viktiga delar av ekonomin, och räcker inte längre till för att finansiera försvarsansträngningarna vilket tidigare var fallet.

Här kommer vad vi i de nordiska länderna kan göra att bli viktigt – även om den avgörande bidragsgivaren nu självfallet är Tyskland. En ny diskussion om möjligheten att använda de frusna ryska tillgångarna måste till, och kommissionen lär titta på nya vägar för att lösa upp knutarna kring detta.

Om dessa olika utmaningar i en allvarstyngd tid har det knappast talats alls i vår valrörelse, men säkert är att de kommer att vara en viktig del i de utmaningar som regeringen – vilken den nu kommer att vara – kommit att konfronteras med under de närmaste åren.

Nu blir det snart flyg till Stockholm och där så gott som direkt till valvakan. Och sedan följer för min del skönt nog en vecka hemma. Det var åtskilligt tid sedan senast.