Om valet i Serbien, osäker utgång i Israel, sannolikt nytt krig och lite annat.

STOCKHOLM: Efter söderns sol i Syrakusa och Bellagio är jag åter i ett höstligt Stockholm där frågan om landets kommande regering förefaller lika oklar nu som den var för en vecka sedan.

Och som det ser ut nu kommer vi inte att få något avgörande förrän mot slutet av november när frågan om ett extraval kommer att ställas på sin spets. Vintern är kanske inte den bästa perioden för valrörelser, men kanske är det just det som vi gradvis får inrikta oss på.

Föregående helgs val i Serbien resulterade i en övertygande seger för Studentlistan, och segern var så tydligt att Alexander Vucic, som alldeles säkert hade andra förberedelser för mer jämna resultat, inte såg något alternativ till att erkänna förlusten.

Maktskiftet i Serbien kommer att ta sin tid. Några omval som inte kommer att påverka utgången förskjuter tidpunkten för det officiella resultatet, och efter detta kan det gå upp till 30 dagar innan det nya parlamentet sammanträder och processen med att bilda en ny regering kan börja.

Studentlistan är en bred rörelse vars politik inte i alla delar är definierad. Omedelbart har i alla fall den statliga TV bett om ursäkt för att man varit en propagandakanal för den gamla regimen, och dess chefer har fått avgå. Och detta bäddar inte minst för en bredare offentlig debatt om landets väg framåt.

Återupprätta förtroendet för rättsstaten, frihet för rättsstaten och åtgärder mot korruption kommer att vara uppenbara prioriteter. Landets utrikespolitiska orientering och roll i regionen återstår att definiera, och samma sak gäller landets EU-ambitioner.

Bryssel kommer sannolikt att gå försiktigt tillväga. Komtroversiella frågor som erkännande av Kosovo eller sanktioner mot Ryssland kommer nog att läggas åt sidan för ögonblicket, och fokus läggas på att hjälpa det nya styret att konsolidera sig och att definiera sin politik. Övrigt kan komma senare.

Relationen till Ryssland är känslig. Det finns historiska band som går tillbaka till 1914 eller längre, och därtill kommer att det kontrakt man har för rysk gas löper ut före årsskiftet, och gas är man beroende av inte minst inför vintern. Kosovo-frågan spelar självfallet också sin roll.

Men det kommande skiftet i Belgrad förändrar med all säkerhet den regionala dynamiken. Regimen Vucic har förvisso knappast stött de separatistiska ambitionerna hos extrema bosnienserber, men det nya styret kommer nog att bli ännu tydligare på den punkten.

Och det kommer inte att sakna betydelse. Redan försvinner extremistiska slagord från väggarna i Belgrad. Tonen i media förändras.

Montenegro fortsätter framåt på sin EU-väg med möjlighet att avsluta sina förhandlingar om medlemskap redan mot mitten av nästa år. En förutsättning är dock viss kroatisk flexibilitet med en rad mer eller mindre relevanta krav. Men en viktig fråga är ju vilken effekt på Serbien som framgångsrikt avslutade förhandlingar med Montenegro skulle kunna få.

Kanske kan de få lite svalare serbiska ambitioner att förändras.

EU:s utvidgningspolitik kommer att bli en allt större fråga under de närmaste åren. I veckan som kommer presenterar kommissionen i Bryssel sina tankar i ämnet. Det handlar omedelbart om att föra förhandlingar med inte minst Ukraina framåt, men sedan handlar det ju om att därefter kunna få avtal om nya medlemmar ratificerade i de olika medlemsländerna.

Över den frågan, liksom över mycket annat, hänger den osäkerhet som heter Frankrike.

Det israeliska valet i tisdags gav ett resultat som var lite mindre dåligt för Netanyahu än vad många väntat, men som knappast gav klarhet kring frågan hur en ny regerande koalition kan sättas ihop.

Men efter det s k mellanårsvalet i USA på tisdag är det nog tämligen säkert att Netanyahu alldeles oavsett detta kommer att vilja ha en ny militär konfrontation med Iran. Han var så tydlig man gärna kan begära på den punkten under valrörelsen.

Och då infinner sig frågan om vad USA och Trump kommer att göra.

Just nu pågår intensiva försök från olika regionala makter med Qatar i centrum för att försöka få fram någon interimistisk uppgörelse som skulle förhindra en ny urladdning. Höga företrädare för Saudiarabien. Turkiet och Pakistan har också varit i Teheran under de senaste dagarna.

Men där verkar man tydlig med att man förvisso har en betydande flexibilitet i den nukleära frågan, men att man kräver att den amerikanska blockaden av Iran upphör och att sanktioner börjar hävas på det sätt man ju faktiskt kom överens om i april.

Kring dessa frågor, liksom kring frågan om Hormuz, skulle det sannolikt gå att förhandla fram uppgörelser om det fanns en målmedveten och kompetent diplomatisk process inte minst från amerikansk sida.

Men tecken på en sådan är inte lätta att hitta.

Såväl före Israel initierade tolvdagarskriget förra sommaren som före Trumps krig 28 februari var man ju inne i diplomatiska processer, men tålamodet räckte inte hos Trump, och därtill kom att Netanyahu absolut inte ville ha några uppgörelser. Han tryckte på avtryckaren till tolvdagarskriget, och han fick Trump att göra det i februari.

Kommer mönstret att upprepas?

Osvuret är alltid bäst, och fortfarande finns möjligheten till en politisk öppning, men mönstret, aktörerna och uppladdningen tyder på att vi skall förbereda oss på ett nytt krigsutbrott.

Det kan bli redan i slutet av denna vecka, men det kan också bli senare. Sannolikt vet inte Trump själv ännu.

Trump talar om ett kort och begränsat krig, men Netanyahu talar om något betydligt mer omfattande, och i Teheran säger man att man inte kommer att ha några begränsningar när det gäller att försöka att slå tillbaka.

Kring USA:s mellanårsval spekuleras det med sällsynt frenesi, och jag skall avstå från att bidra alltför mycket kring detta även om jag ju varit i inträngande diskussioner i ämnet i New York, London och Italien under de senaste veckorna.

Dynamiken i den amerikanska inrikespolitiken kommer alldeles säkert att förändras, men vad gäller utrikespolitiken måste vi nog räkna med en minst lika oberäknelig president. Vi har ännu inte kommit igenom halva hans mandatperiod.

På krigsfronten i öster finns inte mycket att rapportera.

Det rapporteras än högre siffror för ryska förluster – närmare 55.000 döda eller svårt skadade i oktober – men det finns inga tecken på att Putin viker från sin ambition att eskalera kriget under den kommande vintern.

Mot mitten av mars, sade mig en centralt placerad person i Kiev härom dagen, kan vi kanske börja att se lite ljus i slutet av tunneln. Kanske.

Och då kanske vi också har en ny regering i Sverige. Kanske.

Om historia i Syrakusa, viktigt val i Serbien, avgörande i Israel och en del annat.

SYRAKUSA: Här mitt i Medelhavet kan de utrikespolitiska perspektiven ibland te sig lite annorlunda, men när olika främst italienska men också en del internationella bedömare samlades för två dagar av diskussioner var perspektiven på i alla fall Ryssland och dess krig påfallande robusta.

Syrakusa här nere på Sicilien är en fascinerande stad och dess gamla stadsdel Ortigia en av Italiens många pärlor.

Staden grundades 733 före Kristus av kolonisatörer från Korint, och blev med tiden en av den antika grekiska världens största och viktigaste städer.

I sin stora skildring av det peloponnesiska kriget ser Thucydides Athens misslyckade försök att besegra Syrakusa år 441 före Kristus som detta den tidens världskrigs viktigaste händelse, men 212 före Kristus förlorade staden sin ställning när den erövrades av det uppstigande romerska väldet.

Stadens katedral mitt i Ortigia är nog den byggnad i världen som varit i kontinuerlig bruk som helgedom allra längst. Den uppfördes som tempel till guden Athena kring 480 före Kristus och kom att stå som sådan mer än ett årtusende innan den först blev bysantinsk kyrka, därefter under cirka ett århundrade moské och sedan under nästan tusen år åter kristen kyrka.

Och den bärs fortfarande upp av de mäktiga doriska pelarna från det ursprungliga grekiska templet.

Härifrån är det väl två stenkast eller så till Serbien och kanske ytterligare ett till Israel. I det första landet är det viktig val i dag, och i det senare minst lika viktiga val på tisdag.

Längre bort avgörs i dag om Brasilien i sitt presidentval skall följa högervågen över Latinamerika eller om Luba skall vara kvar ytterligare en mandatperiod.

Till valresultatet i Serbien får jag kanske återkomma om en vecka. Oavsett hur siffrorna utfaller under dagen tror jag att landet är på väg in i en längre och komplicerad övergångsfas, och den kommer naturligt nog att ha konsekvenser för regionen i dess helhet.

I Albanien fortsätter konfrontationerna på gatorna, och i Bosnien. Står man bara i början av en besvärlig regeringsbildning.

Men mångas blickar riktas naturligt nog mot Israel och valet där. Efter 14 år vid makten är det naturligt att det i mångt och mycket är ett val om Bibbi Netanyahus framtid.

Skulle han klara sig kvar vid makten efter diverse koalitionsbyggande är det så gott som säkert att vi går mot nya krig j regionen. Han har tydligen försökt att få med sig Trump på ett nytt anfall på Iran redan före de israeliska och amerikanska valen, men fått stopp för i alla fall det.

Men när Trump uttalade sitt stöd för Netanyahu var det med det uttryckliga motivet att han behövde honom för ett förnyat angrepp på Iran. Vad ett sådant skulle syfta till är dock inte alldeles klart. Man har talat om regimskifte förra men har ju sedan dess snarast tvingat regimen i mer extrem riktning, och det maximala uthålliga bombningar möjligen skulle kunna åstadkomma vore väl sammanbrott och inbördeskrig.

Och ur ett sådant scenario kommer knappast stabilitet vare sig för Iran eller för regionen.

Men valet handlar för många också om vilket Israel man vill ha. Jag ser uppgifter om att kring 70.000 judar flyger från främst USA för att rösta – man har ingen utlandsröstning – och det är nog till stor del för att rida spärr mot en utveckling som man fruktar tar landet i en allt mer extrem och isolerad riktning.

Förre ÖB Gadi Eisenkot leder före Netanyahu i opinionsundersökningarna, men det blir koalitionsbyggandet med alla mindre partier som kommer att avgöra var makten hamnar.

På valaffischer framställer Netanyahu sig själv som Israels säkerhet, men beskrivet Eisenkot med beteckningen Palestina, och det visar ju hur han mallar upp den palestinska befolkningen och dess aspirationer som ett hot som han ör angelägen att bekämpa.

Borta är för honom det Israel som ville fred med också palestinierna.Hans Israel är lika villigt och kapabelt till krig som det är ovilligt och inkapabelt till fred.

Sedan återstår självfallet frågan hur stor förändring en regering under Eisenkot skulle vara. Israel har förändrats efter Hamas terrorattack. Men en sådan regering skulle i alla fall ge en möjlighet till ny start i olika frågor – om man sedan skulle ta den är en senare fråga.

Den palestinska frågan har knappt alls berörts i valrörelsen, och Netanyahu utnyttjade självfallet attacken som dödade två israeliska soldater i Hebron på Västbanken till omfattande fördrivningar och restriktioner på hela det ockuperade området.

I media ser vi rapporter om fortsatta protester i Frankrike som ju utnyttjas av främst extrema vänstergrupper för allmän förstörelse.

Det allvarliga med dessa protester är väl att de dessvärre ökar sannolikheten för att Marine Le Pen kommer att ta över presidentposten i landet fram mot sommaren nästa år.

Konsekvenserna för EU av det tror jag inte man skall underskatta.

Efter dagarna här i Syrakusa rör jag mig snart norrut mot Bellagio vid Como-sjön för andra diskussioner där fokus tydligare kommer att ligga på Ryssland, dess krig och dess framtid.

Utvecklingen på Balkan är förvisso mycket viktig, och konflikterna i Mellersra Östern påverkar oss påtagligt, men när gäller framtiden för den europeiska säkerheten är ingenting viktigare än utgången av Rysslands krig.

Om budgetar i EU, stödet till Ukraina, osedvanligt stökigt kring Vita Huset, viktiga val och en del annat.

STICKHOLM: En vacker hösthelg utan att vi vet någonting alls om hur Sverige möjligen kommer att regeras under de kommande åren. Mer än en månad har gått sedan valet, och skyttegravarna i det rödgröna lägret förefaller att ha grävts allt djupare.

Det här kommer att ta sin tid, och sannolikheten för att det slutar i ett extraval har nog ökat. Det krävs en extraordinär saltomortal av någon för att det skall kunna undvikas.

Och samtidigt ter sig den internationella situationen allt mer utmanade.

I media ser vi rapporter om upplopp och protester i Frankrike. Det kan sägas att detta tillhör rekvisita i den franska historien, men det skall också sägas att det ju riskerar att spela högernationalistiska krafter i händerna, och att utsikten att Marine Le Pen mot slutet av våren nästa år flyttar in i Elysée-palatset redan sätter skräck i åtskilliga runt om i Europa.

Jag hör olika bedömningar om hur detta påverkar förutsättningarna för att få en uppgörelse i den stora frågan on EU:s långtidsbudget. De flesta verkar vilja se en uppgörelse i hamn innan osäkerheten om vad som kan komma att hända i Frankrike blir för dominerande, men en välplacerad fransk vän trodde tvärt emot att det skulle bli mycket svårare för Macron att göra de nödvändiga eftergifterna före valen.

Det är två lite olika filosofier som stör mot varandra i diskussionen om budgeten.

För i alla fall 17 länderna är det viktigast att minst bibehålla nivåerna på det jordbruks- och regionalstöd som är av inrikespolitisk betydelse i deras respektive länder. Skall EU göra mer på olika områden, vilket de absolut inte motsätter sig, får det bli tillkommande utgifter.

För de s k snåla länderna är det ökade satsningar på områden som säkerhet och forskning som står i centrum, och en finansiering av dessa till del genom att dra ner på just jordbruks- och regionalstöd. Och man vill ogärna se en EU-budget som kräver mer resurser i andel av BNP i dag även om just dessa länder är de som i och för sig har statsfinansiella möjligheter att klara av sådana,

På EU-toppmötet i Bryssel i slutet på den gågna veckan blev det ingen enighet om detta, vilket heller inte var förväntat, och ett nytt toppmöte utlystes till mitten av november.

Med Trumps olika krumelurer tillsammans med Putin var situationen med Ukraina åter mer akut. Och därtill kommer ju att de upptrappade ryska attackerna mot den ukrainska ekonomin nu leder till att den kommer att behöva mer stöd.

President Zelensky talade om ett ytterligare behov kring 70 miljarder euro, och det är inte alldeles självklart hur detta kan ordnas. De ryska frusna tillgångarna förblir frysta så länge den belgiska regeringen säger så, och Washington gör ju också sitt till för att stoppa att de används till att stödja Ukraina.

Och då måste pengens fram på annat sätt. Det handlar inte om mer än 0,2-0,3% av den samlade BNP för EU, Storbritannien och Norge, men exakt hur pengarna kan tas fram är inte självklart. Situationen blir också mer politiskt svårhanterat när demonstranter på gatorna i Frankrike och Italien i stället kräver mer pengar till underfinansierade skolor.

Här står Europa inför en rejäl politisk utmaning under det närmaste året. USA kommer inte att hjälpa till – Trump kommer snarare att försvåra situationen ytterligare.

Putins arméer går fortfarande dåligt längs de utdragna frontlinjerna i östligaste Ukraina, men Putin hoppas nu att kunna tvinga Ukraina till underkastelse genom att torpedera dess ekonomi och göra det mycket svårt att bo i dess stora städer.

En del i dessa avseenden riskerar han att lyckas med, men Ukraina kommer för den skull inte att tvingas till underkastelse. Många kan dock tvingas att lämna Kyiv och andra stora städer om de ryska attackerna slår ut mycket av städernas infrastruktur.

Den senaste veckan har inte varit någon gyllene vecka för Trump-administrationen, och det är svårt att se annat än att en besvärlig situation för republikanerna i kongressvalen 3 november försvårats ytterligare.

Det var ett spektakel med en djupt korrumperad ambassadör i Grekland som till slut tvingades avgå, och en nyrekryterad pressekreterare i Vita Huset som efter ett märkligt framträdande på femton minuter också uppmanades att lämna sin position. Det var en bild av oreda, inkompetens och korruption i en föga tilltalande blandning.

Men Trump själv snubblar vidare. Han blockerade de sanktioner mot Ryssland som kongressen försökt honom att acceptera, och förefaller dessutom helt rådlös när det gäller situationen i Mellersta Östern. Det är en eländig bild av en eländig makt.

Samtidigt fortsätter amerikansk teknologisk utveckling att imponera. Stockholm hade i veckan besök av Jensen Huang som ju grundat och driver det företag NVIDIA som i dag är världens högst värderade och som var här i och med öppnandet av Sferical AI för avancerade tjänster till viktiga svenska förtag som Ericsson och Saab.

Det är viktigt att det finns en sådan avancerad förmåga i landet där viktiga företag och andra intressen kan utveckla sina AI-tjänster för framtiden.

SpaceX är ett annat företag som låter tala om sig och som knappat går att ignorera. Beskeden om vem som plötsligt beslutat att begränsa Ukrainas möjligheter att använda dess Starlink för attacker mot Ryssland är förvirrade, men risken för att det drivs politik med dess teknologi går det inte att bortse från.

Samtidigt levererar man viktiga tjänster. När man i dag kopplar upp bättre internet på en SAS-flygning så är det Starlink som levererar. Vi kommer att se mer av detta.

Rymdteknologier kommer med stormsteg och vårt beroende av rymdbaserade system håller på att ta jättesteg framåt. Vårt eget underrättelsesystem opererar nu egna satelliter, om än placerade i rymden av SpaceX.

Men jag är lite rädd för att Sverige riskerar att hamna lite i bakkant av utvecklingen. Vi har fokuserat mycket på tanken att skjuta upp satelliter från Kiruna, men mycket annat där utvecklingen går snabbare har fått mindre uppmärksamhet.

Nu randas en ny vecka. I såväl Brasilien som Serbien är det slutspurt till valet på söndag – och samma sak i Israel inför valet där på tisdag i nästa vecka.

Mycket är mindre stabilt på Balkan i dag, och vad som händer i Serbien bidrar till den bilden. Jag fruktar att regimen kommer att proklamera seger oavsett om de faktiskt vinner eller ej – och jag fruktar att stora delar av oppositionen kommer att vägra att acceptera resultatet oavsett om det är korrekt eller inte.

Och vad som händer därefter återstår att se. Bilder från upplopp i Tirana kan möjligen komma att tjäna som inspiration.

Inför det israeliska valet har Trump nu kommit ut med ett solitt stöd för Netanyahu tydligt och uttryckligen kopplat till att han vill ha en broder i nästa fas av sitt krig med Iran. Ur en sådan kan ingenting gott komma.

Själv är jag i den kommande veckan först kort i Poznan i västra Polen, sedan hemma här och därefter i fascinerande Syrakusa nere på Sicilien för att diskutera europeiska utmaningar med ett perspektiv av Medelhavet och dess regioner i centrum.

Om amerikanskt mellanårsval, nervösa marknader, desperat Trump, EU-toppmöte, allt värre i Mellersta Östern och lite annat.

STICKHOLM: Så har jag återkommit till ett synnerligen höstligt Stockholm efter tio dagar eller så i Bryssel, Haag, New York, London och Visby, och nu hade jag tänkt att hålla mig i alla fall inom landets gränser ett tag.

I New York pratades det allra mest om det kommande s k mellanårsvalet den 3 november. Det är ju hela representanthuset och en tredjedel av senaten som kommer att väljas om.

Det normala är att en sittande presidents parti i dess a mellanårsval tappar 20-25 platser i representanthuset, och de bedömningar jag hörde tydde på att roublikanena denna gång skulle förlora minst detta, och därmed majoriteten, medan utgången vad gäller senaten var mera osäker.

Den avförande frågan är dock självfallet om detta kommer att innebära en förändrad amerikansk politik, och svaret på den frågan måste nog bli att så knappar kommer att bli fallet.

President Trump styr landet huvudsakligen genom s k exekutiva dekret och har egentligen inte mycket av dagordning som kräver beslut av kongressen. Det han ville få igenom där vad gäller sänkta skatter och annat drev han redan igenom i början av mandatperioden, och utrikespolitiken har han dessutom så gott som helt i sin egen hand.

Det finns vissa undantag från detta som är av intresse. Representanthuset måste taket för hur mycket den amerikanska staten kan låna upp, och hinner man inte göra det så länge det finns republikansk majoritet kan detta bli ett tillfälle där demokraterna kan visa makt mot Vita Huset.

Det har också sin betydelse mot bakgrund av att frågor om underskott och statsskuld kommit i fokus igen. Marknaderna vill ha bättre betalt för att låna ut till staten som ett resultat dels av oro inför den snabbt stigande skulden och dels av den jättelika upplåning som pågår till olika AI-investeringar medför konkurrens om pengarna.

På sina håll spekuleras det om att detta kan leda till något av en finansiell kris, men de flesta verkar tycka att det är mindre sannolikt. Att de finansiella spänningarna tilltar är dock uppenbart, och det kan finnas skäl att ha detta i åtagande också inför kommande politiska utmaningar i t ex Frankrike.

Men annars utför de flesta från att Tump kommer att fortsätta på sin slingriga väg. Det spekuleras om huruvida man passerat det som kallas Peak Trump, och att hans stjärna sakta kommer att börja dala, men osvuret är nog bäst. Även om betydande bakslag i valet inte ändrar mycket av hans politik och agera de kommer det dock ,ed all säkerhet att intensifiera manövrerandet inför det kommande presidentvalet 2028.

Men vi har mer än två år kvar av Trump innan en ny amerikansk president stiger in i Vita Huset.

De två frågor som dominerar debatten inför valet, och väljarnas ställningstagande, anses vara dels oron inför AI-utvecklingen och dels oro inför en kostnadsutveckling som ju drivs på inte minst av det mycket impopulära kriget i Mellerst Östern.

AI är påtagligt impopulärt hos väljarna samtidigt som det är de gigantiska investeringarna i AI-centra som är det som nu driver den amerikanska ekonomin. All byggkapacitet i landet absorberas av dessa, och på börserna är det ju de stora AI-bolagen som är drivande med mycket hög värderingar.

Dieselpriserna har blivit det mest påtagliga uttrycket för kostnadsökningarna, och oron för de politiska effekterna av detta har ju nu lett in Trump i nya villfärder i sin politik gentemot Ryssland.

Han kan inte erkänna att de höga dieselpriserna i allt väsentligt är en konsekvens av hans eget krig i Mellersta Östern utan vill i stället skylla dem på Ukrainas attacker på ryska raffinaderier, och har ju nu också träffat en överenskommelse med Putin om att denne skall leverera diesel till den amerikanska marknaden.

De volymer det talas om är nog alldeles för små för att ha någon effekt på priserna, och därmed på valet, men politiskt var det självfallet en rejäl gåva till Putin, och föranledde ty följande kritiska kommentarer från Zelensky med resultat att den något tunnhudade Trump tyckte att Ukraina skulle skaffa sig en ny president.

Med seriös politik av en seriös stormakt har detta spektakel föga att skaffa.

När Trump tillträdde som president sade han att han skulle avsluta detta krig på 24 timmar, men i stället har han förlängt kriget, dels genom att vägra att sätta Putin under press att acceptera den vapenvila som såväl Ukraina som de europeiska länderna vill ha och dels genom att starta eget krig i Mellersta Östen som drivit upp oljepriserna rejält och fått nya miljarder att flöda in i den ryska krigskassan.

Och kriget trappas nu upp. Den ryska armén är under hårt tryck från ukrainska attacker, men samtidigt blir de ryska robot- och drönarattackerna mot den ukrainska ekonomin och det ukrainska samhället allt hårdare. Det kommer att bli några mycket hårda vintermånader inte minst för Kyiv när elektricitet, värme och vatten kanske inte finns tillgängligt.

Men också Ukraina attackerar – nu senast mot datorcentraler i Ryssland. Och Ukraina fortsätter attacker mot raffinaderier så länge Putin inte går med på att stoppa attackerna mot Ukraina.

Någon seriös politisk process kan knappast finnas i det läge. En förhandlingskontakt i Miami avbröts tydligen i förtid när Trump inledde sina egenartade manövrer.

När EU-ledarna samlas till höstens första toppmöte på torsdag och fredag kommer situationen ofrånkomligen att stå på dagordningen. Det är uppenbart att det kommer att krävas ett ökat stöd till Ukraina för att man skall kunna hantera konsekvenserna av de upptrappade ryska attackerna.

Alldeles enkelt är detta inte när det kommer samtidigt som de alltid besvärliga förhandlingarna om EU:s långtidsbudget kommer in i en skarpare fas, med ett fortsatt betydande gap mellan de olika staternas synpunkter, och marknaderna kanske tittar noggrannare på underskott och skulder i olika länder.

Men nödvändigt är det. Ukrainas försvar i dag är vårt försvar i morgon.

Också annat kommer att diskuteras i Bryssel. Migration och utvidgning tillhör det som man också säger att man skall hinna med, vilket förvisso är viktigt, och det skulle förvåna om det inte blir en del reflektioner efter den gagna veckans antal i Peking om handelsrelationen.

Ett gemensamt tysk/franskt papper lutade förvånande tydligt åt det mer protektionistiska hållet, vilket jag tycker är oroande. Protektionism ger knappast konkurrenskraft, och det är sådan EU måste ha för att kunna hävda sig på de globala marknaderna.

I Mellersta Östern ser situationen allt mer oroande ut.

Trump säger att han inte kommer att bomba Iran före mellanårsvalet, men har nu dragit samman tre hangarfartyg för att göra det därefter. Och den offensiv från Houri i Jemen som blivit ännu en konsekvens av detta olycksaliga krig har nu lett bl a till en dödlig attack på flygplatsen i den saudisk huvudstaden Riyadh.

Ur detta kommer inget gott att komma – tvärt om.

Och här hemma vi ingenting alls om hur landet kan komma att regeras under de kommande åren. Man får väl utgå från att det förts intensiva och diskreta samtal mellan de olika rödgröna partierna under helgen, men att dessa skulle lett till att några av de avgörande röda linjerna suddats ut före Magdalena Anderssons besök hos talmannen – som nu skjutits upp till tisdag – är ytterligt osannolikt.

Centerpartistisk kapitulation eller extraval förefaller att vara de alternativ som det mest realistiskt står mellan.

Den som lever får se.

Om EU-perspektiv från Bryssel , ICG-perspektiv från Haag och lite annat.

HAAG: Två dygn av diskussioner här i den nederländska huvudstaden i samband med styrelsemöte med International Crisis Group gå nu mot sitt slut. I morgon bitti bär det sedan vidare.

Hit kom jag med Eurostar- tåget från Bryssel i fredags efter ett par dygn där med olika diskussioner och möten. Till stor del var det den årliga stora konferensen Friends of Europe, som samlar ett brett tvärsnitt av opinioner och intressen, som upptog min tid men en del andra möten hanns också med.

Mycket står som vanligt på agendan i Bryssel. Och det handlar inte minst om vad som kan åstadkommas innan ett kommande år med val i viktiga länder som Frankrike, Spanien, Italien och Polen – och från vår horisont bör också Finland läggas till den listan – påverkar beslutskraften i EU. .

Inte minst handlar det om att nå en överenskommelse om den nya sjuårsbudgeten för EU. Den skall börja gälla 2028 och sträcker sig t o m 2034, men för att allt skall komma på plats bör beslut fattas mot slutet av detta år eller allra senast i början av nästa.

Inte minst är det viktigt att ha allt på plats innan det franska presidentvalet tar sin början.

Kommissionens förslag handler om en utgiftsnivå på 1,26% av den samlade EU-ekonomin. Det är en högst beskedlig del av de offentliga utgifterna i de olika EU-länderna – i Sverige är de samlade offentliga utgifterna strax över 50% av BNP – men självfallet trots det en högst betydande summa.

Om detta strids det just nu.

En grupp om 17 länder är måna om att bibehålla nivån på utgifterna inom minst för att det ger utrymme åt stöd till regioner och jordbruk, vilket är viktigt för dem, medan en grupp om s k snåla länder, till vilka också Sverige hör, vill dels hålla ner utgiftsnivå något och dels ge budgeten en enligt deras mening modernare inriktning med forskning och säkerhet som allt viktigare.

Och här ligger också dispyten om EU skall skaffa dig nya egna inkomstkällor av olika slag. Just nu finansieras ju EU i huvudsak genom bidrag direkt från budgetarna i de olika medlemsstaterna.

Till de mer aktuella frågorna hör också relationerna till Kina framför allt på det handelspolitiska området. Den kinesiska exporten till EU har ökat kraftigt, samtidigt som exporten dit minskat, och resultatet har blivit ett rejält underskott i den handeln.

Det borde egentligen inte oroa så mycket mot bakgrund av att EU har ett överskott i sin samlade handel med omvärlden, men mot bakgrund av kinesiska framgångar på olika områden finns en farhåga för att olika industrier i EU kan slås ut av konkurrensen.

Före sommaren hade man på EU-toppmötet en kort diskussion om detta med ett antal länder som krävde konkreta motåtgärder mot Kina om inte samtal med Peking kunde åstadkomma en förändring. Nu är sådana samtal omedelbart förestående, men om det kommer att kunna redovisas mer konkreta resultat till nästa EU-toppmöte i mitten av oktober är väl höggradigt tveksamt.

Därtill kommer att man nog bör tänka sig för både en och två gånger innan man inleder ett handelskrig mot Kina. President Trump inledde ett sådant med stor fanfar, men fick backa ner rätt snabbt när kineserna slog tillbaka. Det kommer de med all säkerhet att göra mot EU också om Bryssel tar till åtgärder som inte kan motiveras mycket tydligt och strikt.

Sedan bör man nog ha i åtanke att med tullar åstadkommer man knappast långsiktig konkurrenskraft. De skyddar förvisso det gamla, men skapar sällan det nya.

Mycket i övrigt stor självfallet på agendan i Bryssel. Kommissionen kommer t ex inom kort med sina förslag om processen om nya medlemskap, och dessutom filar man på formuleringarna i en ny säkerhetsstrategi. Frågan om fortsatt stöd till Ukraina måste dessutom rätt snabbt upp på dagordningen.

De ryska attackerna intensifieras. Nu försöker man också att slå ut broarna över Dnjepr i Kiev som ett led i en uppenbar strategi att göra livet i huvudstaden så svårt som möjligt och kanske t o m tvinga människor därifrån.

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz var på viktigt besök i Klyv i dag. Han har förvisso sina bekymmer på hemmaplan – siffrorna gör hans CDU är just nu påtagligt eländiga – men när det gäller stödet till Ukraina är hans linje kristallklar.

Och Tyskland är ju nu det enstaka land som stöder Ukraina mest.

Här i Haag har världens alla utmaningar stått på dagordningen för styrelsen i ICG.

För mig har det sitt värde inte minst för diskussioner om konflikter och utmaningar bortom dem som står allra högst upp på dagordningen i övrigt.

Ett nytt krigsutbrott mellan Addis Abeba och Tigray förefaller dessvärre sannolikt. Den senaste av konfrontationerna dem emellan anses ha kostat kring 600.000 människor livet. Och allt riskerar att bli en del av en vidare konflikt som sträcker sig över Sudan och Afrikas Horn med påtaglig inblandning också från Gulf- stater.

Men vi har också hunnit med att djupdyka i situationen i Venezuela, där det ju är olja snarare än demokrati som USA intresserar sig för, och där den grundläggande ekonomiska situationen förblir lika bekymmersam som tidigare.

Och för mig har det varit viktigt att kunna ge information på djupet om det ryska kriget mot Ukraina till en styrelse som ju till stor del inte består av vare sig européer eller nordamerikaner, och därför lever i en lite annorlunda informationsmiljö.

Lite har jag också försökt att uppdatera mig om politiken i Nederländerna där en koalitionsregering med svag ställning i ett parlament med inte mindre än elva partier representerade försöker att hålla sig flytande. Budgetdebatt har pågått i parlamentets avgörande andra kammare under dessa dagar.

Nederländerna är ett globaliserat samhälle i flera bemärkelser. Framgångsrika globala företag med ASML – ensamt i världen om att tillverka de mest avancerade maskinerna för att tillverka de mest avancerade halvledarna – som Europas högst värderade företag, och en historia av invandring som innebär bl a att 58% av invånarna här i Haag är första eller andra generationens invandrare.

Från genomgången av EU-perspektiven i Bryssel och de lite vidare diskussionerna här i Haag bär det i morgon från stora Schiphol- flygplatsen vidare till New York.

Där är det årligt möte med den krets av internationella rådgivare som ansedda Council on Foreign Relations har, och med start i morgon eftermiddag blir det lite mer än ett dygn med diskussion om det globala läget med utsiktspunkt New York.

Och mycket kommer alldeles säkert också att handla om det kommande viktiga mellanårsvalet i USA om en månad.

Från New York beger jag mig sedan till London för lite motsvarande diskussioner, dock nu åter med Europa i fokus, innan jag kommer hem för den årliga höjdpunkt som Hjalmarsson-stiftelsens konferens i Visby alltid brukar vara.

Spännande blir det på fredag när vi går redo på vad Nobel-kommittén i Oslo beslutat sig för när det gäller årets fredspris.

Donald Trump sade visserligen härom veckan i FN att han slutit fred i inte mindre än åtta krig, men oavsett hur det är med sanningshalten i detta är det otvivelaktigt att han startat några också.

Och sådant uppskattas knappast i Oslo.

Någon ny svensk regering kommer vi dock inte att ha innan dess. Det dramat kommer med all sannolikhet att ta längre tid.

Om en avslagen Trump, ukrainska framsteg och bekymmer, det verkliga ryska valet, G20 i Miami, viktiga val och en del annat.

STOCKHOLM: Just hemkommen efter ett par dagar i Italiens sol får man nu förbereda sig på det inhemska parlamentariska drama som inleds med upprop av riksdagens ledamöter och val av talmän i morgon eftermiddag.

Efter det följer riksdagens mer högtidliga öppning på tisdag, dock utan regeringsförklaring, och vad som följer därefter torde vara skrivet i stjärnorna. Skyttegravarna verkar grävas allt djupare.

Ute i den vidare världen har den s k FN-veckan nu avverkats med dess serier av olika anföranden. Trump var väsentligt kortare än förra året, rätt repetitiv och gav ett intryck av att börja gå lite på tomgång. I sedvanlig ordning hotade han med att utrota Iran.

Irans både president och utrikesminister fanns på plats, samtal fördes men i slutändan förklarade Trump att han inte var intresserad av en uppgörelse. Vad iranierna erbjöd förefaller att ha legat nära det som man ju faktiskt kom överens om i april, men som sedan föll samman.

Och därmed fortsätter konflikten med bara mycket begränsad trafik genom Hormuz-sunder och med Trump hotande att återuppta bombningar sedan han fått sitt mellanårsval ur vägen. Uppenbarligen är han av uppfattningen att kriget är impopulärt, och därför kan det vara passande att köra det på sparlåga under de närmaste veckorna.

Oljepriset fortsätter därmed att ligga kring 100 dollar och däröver, och det som nu skapar betydande problem, också i den amerikanska ekonomin, är att priset på diesel gått upp mycket kraftigt. Med diesel av stor betydelse för lantbrukets maskiner eller transporternas långtradare riskerar det att få påtagliga effekter.

Oförmögen att se sina egna brister och felsteg ledde detta till att Trump gick ut och krävde att Zelensky skulle upphöra med de ukrainska attackerna på ryska raffinaderier som om det var där problemet låg. Av detta blev dock av allt att döma inget, och dieselkrisen kommer att bli allt mer märkbar.

På marken gör den ukrainska arméns 3:e armékår betydande framsteg i den norra delen av frontavsnittet i Donetsk-regionen medan de ryska styrkorna mest står och stampar.

Mer bekymmersam är situationen när det gäller de nu upptrappade attackerna mot olika ekonomiska mål i Ukraina. Landets viktiga jordbruksexport är nu mycket begränsad efter attackerna i Odesa-området, och nu har också huvuddelen av den också mycket viktiga ukrainska stålindustrin slagits ut. Datacenter tillhör också målen under de senare dygnen.

Detta kommer att slå påtagligt på de ukrainska statsfinanserna, och detta kommer att medföra av de europeiska stödmiljarderna kommer att ta slut en bra bit tidigare än vad man hade räknat med. Till problemen skall också läggas att det har varit problem med att få den ukrainska Radan att fatta de reformbeslut som är en förutsättning för EU-pengarna.

Samtidigt brottas EU-länderna med att få till stånd en överenskommelse om EU:s nya sjuårsbudget, och här är det självfallet viktigt att det finns ett rejält utrymme för det stöd till Ukraina som kommer att bli nödvändigt. Bortom årsskiftet skymtar dessutom val – inte minst presidentvalet i Frankrike i april – som kan komplicera situationen rätt ordentligt om man inte hunnit med en uppgörelse innan dess.

På det mer diplomatiska planet bör noteras att Tysklands utrikesminister Wadepuhl i dagarna haft en överläggning med Rysslands dito Lavrov. Det var 20 minuter där det förefaller som om herrarna utväxlade mycket tydliga ståndpunkter, men viktigt var nog att Wadeouhl levererade en skarp varning till Moskva med anledning av det försök till terrorattentat som avslöjades i Leipzig.

Sedan fanns det nog en viss inrikespolitisk tysk aspekt på mötet. Man kan nu visa att det inte bara handlar om det viktiga stödet till Ukraina, utan att det också finns en diplomatisk kanal till Moskva, hur steril den än för dagen än är.

Alla var säkert inte förtjusta i det mötet, men jag har svårt att se att det gör någon skada. Den risk som finns är dock att den ena efter den andra av EU:s utrikesministrar känner sig frestade att göra samma sak, och då hamnar vi lätt i en situating som ger Lavrov möjligheter han inte skall ha.

Att Lavrov efter mötet mest ägnade sig åt personliga förolämpningar av Wadepuhl kan dock sannolikt begränsa aptiten på liknande möten hos andra.

I samma anda har Trump nu inbjudit Putin till G20- mötet i Miami i december. Det var nog dessvärre väntat, men om inte minst de europeiska G20-länderna, men också Canada och Japan, ställer krav på att också Zelensky skall inbjudas kan vi ju möjligen få en intressant situation.

Möjligen backar Putin – som ännu inte svarat på inbjudan – då ur, men annars kan han ställas inför det direkta möte med Zelensky som han hitintills verkar att ha skytt som pesten.

Hemma i Moskva utstrålar Putin att han är nöjd med utgången av förra helgens val till Duman. Efter det noggrant redigerade valresultatet gav det ju hans maktparti Förenade Ryssland inte mindre än 349 av de 450 platserna i Duman.

Ryska statistiker som tittar närmare på alla dessa siffror kommer dock fram til en annan bild. Då blir valdeltagandet snarare kring 40% än de kring 60% som det sades officiellt, och då får Förenade Ryssland bara kring 37% av de avgivna rösterna.

Och skulle denna statistiska beräkning av siffrorna ligga i närheten av verkligheten – och den ligger med all säkerhet närmare än det officiella resultatet – innebär det att Förenade Ryssland fick stöd av kring 15% av de röstberättigade.

Det finns säkert en och annan i Kreml som ser de verkliga siffrorna och lägger pannan i djupa veck.

Till den gånga veckans begivenheter hörde också Xi Jinpings besök i Washington. Det var i sedvanlig Trump-stil mycket av pompa och ståt, men inte så värst mycket av resultat. Vapenvilan i handelskriget förlängdes med ett par månader, och mycket av reell AI-dialog förefaller det inte att ha blivit och inte så mycket annat heller.

Men kanske är detta det bästa man just nu kan hoppas på i denna viktiga relation. De bägge herrarna kommer dock att ha två ytterligare möjligheter att träffas under höstmånaderna.

Till den kommande helgen drar den ihop sig till viktiga val. På lördag går man till valurnorna i Lettland, och på söndag är det val i såväl Bosnien som Brasilien.

Det har varit lite av politiskt tumult i Riga under de senaste månaderna, och det skall mot den bakgrunden bli intressant att se hur valet utfallet. Lettland är ett viktigt land för oss inte minst säkerhetspolitiskt, och dess inre stabilitet är viktig för också den bredare regionens stabilitet.

Brasilien med sina kring 215 miljoner invånare är med marginal det södra halvklotets viktigaste land. President Lula – 81 år gammal vid det här laget – sikter på omval och möter en yngre Bolsonaro som försöker vara en liten Trump. Inspirerande kan valet knappast sägas vara.

Bosnien går till val i ett läge som blivit mer spänt efter känslorna kring Radko Mladic död, men därtill kommer viktiga frågorna om hur den kroatiska befolkningsgruppen kommer att representeras. Valresultatet är en sak – spelet därefter kan komma att bli påtagligt besvärligt.

Själv skall jag övervara ceremonierna i samband med riksdagens öppnande, och får väl lyssna på alla spekulationer om vad som kommer därefter. Sanningen är att ingen vet.

Men sedan bär det av till olika resor, med början ovanligt nog med två dagar i Bryssel med olika möten och därifrån till Haag för några dagar med styrelsemöte med International Crisis Group. Och sedan därifrån – men det är en senare historia.