Vid kanten av Atlanten.

07 december 2017

KRISTIANSUND: På tre öar med den bistra Atlanten alldeles utanför ligger denna lilla stad – i tätorten ca 25.000 invånare – som genom historien har varit en del allra främst av den vidare världen.

Det var här man en gång började med ”klippefisk”, d v s saltad och torkad torsk, och därmed öppnade för en enorm export- och välståndsökning. Och fortfarande är det en starkt efterfrågad produkt inte minst i södra Europa.

Och därefter kom ett skede med varvsindustri för främst den internationellt inriktade fiskeindustrin.

Men 1997 hittade man det stora gasfält som gavs namnet Ormen Lange – det är ofta fornordiska namn på olje- och gasfälten – ett hundratal kilometer ut i havet och några tusen meter ner i oceanens botten.

Det tog ett decennium att få allt på plats, men 2007 började leveranserna av naturgas genom en pipeline som byggdes till Storbritannien.

Och i dag svarad leveranser från Ormen Lange för ca 20% av den brittiska konsumtionen av naturgas.

I dessa tider av nödvändig fokusering på klimathotet är det naturligt att det ställs frågor om produktion och användning av fossil energi. Inte minst här i Norge finns en livaktig debatt.

Men just när det gäller gas är det värt att notera att den ökande gaskonsumtionen i Europa – där Norge svarar för ca en tredjedel av produktionen – är nyckeln till att reducera det gamla beroendet av kol.

Och utsläppen från gas är i grova drag hälften av dem från kol. En halvering av dessa utsläpp är självklart utomordentligt eftersträvansvärt.

Min dag här var att tala om min bedömning av vidare globala utvecklingstrender – men gav mig också möjlighet att lyssna på andra som pratade om olika aspekter av norsk utveckling, och då inte minst när det gäller de olika havsnäringarna.

Det dramatiska fallet i oljepriserna 2014 ledde till många rubriker om kris längs den norska kusten. Men nu har de då skyhöga kostnaderna reducerats, och oljepriset gradvis klättrat upp till en nivå kring hälften av vad den var som högst.

Sakta börjar branschen att expandera igen. Och stora nya fyndigheter kräver nya enorma investeringar. Det nyanställs igen. Efterfrågan finns.

Men samtidigt finns självfallet medvetenheten om att slutet på den fossila eran måste komma. Gasen ses inte minst som sättet att överbrygga till nya teknologier längre fram.

Och Norge diskuterar intensivt var dess ekonomiska framtid ligger.

Olje-epoken har förvaltats väl.

Den norska oljefonden representerar i dag ett betydligt större värde – man äger ca 1,6% av världens och ca 2,5% av Europas samlade aktiekapital – än all den olja och all den gas som återstår att utvinna på den norska kontinentalsockeln.

Målet är att det kapitalet – världens största fond av detta slag – skall avkasta ca 6% om året. Det blir rätt mycket pengar.

Men det gäller sedan att de investeras i det som kan ge avkastning ännu längre fram. Nya teknologier. Nya tjänster. Den nya digitala världen.

Norge kommer att stoppa försäljningen av bensin- och dieseldrivna bilar 2025, och är i dag i topp i världen när det gäller försäljning och användning av elbilar.

Andelen elbilar i Finnmark i nordligaste Norge är högre än i Californien.

Sakta håller den politiska scenen på att absorbera resultatet av valet till stortinget tidigare i höst.

Erna Solberg sitter ohotad och stark som statsminister, och i dessa dagar diskuterar liberala Venstre om man skall gå med i minoritetsregeringen eller inte.

Ett landsmöte i helgen kommer att avgöra, men tipset är att de kommer att göra det, och att ytterligare regeringsbreddning kan komma senare.

Att spå om den politiska framtiden är alltid äventyrligt, men det ser ut att vara upplagt för en längre period av borgerligt styre i Norge.

Och samma utveckling ser man tydliga tecken på i jubileumsfirandets Finland.

Danmark är annorlunda. Och här ser vi ju antydan till ett nytt mönster med ett tydligt närmande mellan socialdemokraterna och också främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Men so oder so är de nordiska länderna våra närmaste och våra viktigaste grannar – mänskligt, ekonomiskt, politiskt och i alla andra avseenden.

Det är viktigt med kontakter, och med kunskap.

Men nu återvänder jag till Stockholm. Och det blir några dagar innan det bär av till Arlanda igen.


Det kommer uppenbarligen att ta tid i Berlin.

05 december 2017

SCHLOSS ELMAU: Uppe i de bajerska Alperna har vi nu sedan i söndags kväll diskuterat olika utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar som förberedelse för också den stora årliga säkerhetskonferensen i München i februari.

Och till oväsentlig del har det varit samma frågor som stod på agendan i Washington när jag nyss var där.

Men runt bordet i Elmau har också suttit röster med viss tyngd från såväl Peking som Moskva. Det har alltid sitt intresse.

Till detta kom framträdande personligheter från såväl Saudiarabien som Qatar vilket möjliggjorde en visserligen påtagligt laddad men högst intressant dialog.

Vid Gulf-staternas toppmöte blev det inte heller mycket till lösning. Saudiarabien och UAE sätter upp en egen separat organisation, och ordinarie GCC-mötet nedgraderades och avkortades.

Ofrånkomligen har det här diskuterats åtskilligt också om den pågående komplicerade regeringsbildningen i Berlin.

Den kommer av allt att döma att bli en påtagligt långdragen affär.

Olika företrädare från Berlin var i stort sett samstämda i bedömingen att det kan komma att dröja ett bra tag in i nästa år innan en ny regering kan tillträda.

Nu kommer förhandlingarna att inledas om en ny stor koalition mellan CDU/CSU och SPD.

Men det finns åtskilliga på olika håll som uttalar starka reservationer, och alternativen med antingen en minoritetsregering eller nyval finns fortfarande kvar.

Varför liberala FDP hoppade av samtalen om en s k Jamaica-koalitionen förblir oklart, och kommer alldeles säkert att diskuteras under lång tid framöver.

Från allmän europeisk utgångspunkt är allt detta självfallet bekymmersamt.

Vi har vant oss vid att det i EU finns en stark och i viktiga frågor tydlig regering i Berlin. Men nu kommer så inte att vara fallet under några månader framöver, och med vissa besvärande frågetecken också för tiden därefter.

Inte minst från franskt håll är oron över detta tydlig.

Det talas i allmänna ordalag om att president Macron väntar på ett svar från Berlin på sitt stora Europa-tal vid Sorbonne-universitetet. Och då handlar det inte minst om de olika tankarna om att förstärka det finansiella samarbetet kring euron.

Och tiden rinner.

Senvåren 2019 är det nytt val till Europaparlamentet, och det innebär konkret att fönstret för nya steg i EU-samarbetet kommer att stängas för ett tag framöver någon gång under 2018.

Också när det gäller Brexit-förhandlingarna rinner tiden nu iväg på ett påtagligt sätt.

Det måste till en snabb överenskommelse med London i de omedelbara skildmässofrågorna för att EU-toppmötet nästa vecka skall kunna ge grönt ljus för att börja diskutera den långsiktiga relationen.

I går verkade det som om man var klar, men så körde det hela fast efter plötsligt stopptecken från de unionister på Nordirland som minoritetsregeringen May i London är beroende av för sin överlevnad.

I morgon återvänder premiärminister May till Bryssel för fortsatta samtal, och frågan är om hon då har lyckats att skaffa sig ett mandat som möjliggör det nödvändiga genombrottet.

Frågan om gränsen på Irland är utomordentlig känslig och viktig. I grunden handlar det om förutsättningarna för den fredsprocess som gjorde det möjligt att avsluta den långa och blodiga konflikten på Nordirland.

Att såväl Storbritannien som republiken Irland var med i EU, och att gränsen på ön därmed i praktiken kunde tas bort, gjorde det möjligt att få vapnen att grävas upp.

Men om det blir olika regelverk och handelsvillkor på norra och södra Irland måste någon form av gränskontroll återskapas. Och därmed riskeras nya spänningar och ytterst kanske t o m förutsättningarna för fredsavtalet.

Vi glömmer alltför ofta att EU-integrationen högst konkret också handlar om fred.

Men nu bär det hemåt för i alla fall en kväll.

I morgon är det 100 år sedan Finlands självständighet, och det kommer på goda grunder att firas ordentligt.

Själv kommer jag dock då att befinna mig i andra riktningen – i Norge.


Tumult, framgång och dialoger i Washington.

02 december 2017

WASHINGTON: Så här på lördagseftermiddagen blev det några timmar över innan det är dags att bege sig sv till Dulles-flygplatsen för vidareresa tillbaka till Europa.

Och vädret här går det sannerligen inte att klaga på. Milt och soligt och vackert. Et blev en härlig promenad ner till muséerna nere i centrala staden, och detta skriver jag från cafeterian i Museum of the American Indians, som tillhör mina favoriter när det någon gång blir någon tid över vid olika besök här.

Det har varit rätt omtumlande dagar i den amerikanska politiken när jag varit här.

Något av ett lågvattenmärke för president Trump var det onekligen när han retweetade anti-muslimska hatvideos från extrem brittisk organisation. Den brittiska vreden, också i offentliga och officiella uttalanden, var naturlig.

Därefter kom plötsligt läckor från Vita Huset – med all sannolikhet avsiktliga – om att man avsåg att inom kort avskeda utrikesminister Tillerson. Någonting som många ansett ofrånkomligt höll på att rycka närmare – men har ännu inte inträffat.

Däremot är det ju ofrånkomligt att landets utrikesminister i och med detta är än mer skadskjuten.

Ovanpå det erkände presidente f d säkerhetsrådgivare Flynn att han ljugit för FBI – och sådant ser man utomordentligt allvarligt på i detta land.

Det var kris på kris på kris på ett sätt som även med de mått som gäller denna administration var lite utöver det vanliga.

Men så lyckades man dock få igenom sitt förslag till skattereform i en omröstning i senaten i går, och därmed kommer president Trump under sitt första år att kunna inregistrera i alla fall en inrikespolitisk framgång.

Reformen innebär en rejäl sänkning av bolagsskatten, vilket även demokraterna sagt att de ville göra, men är i övrigt kontroversiellt framför allt för att den innebär en risk för en betydande ökning av de redan betydande underskotten i den federala budgeten.

Från Vita Huset sägs att detta kommer att klaras av genom ökad tillväxt, men så verkligen blir fallet i den utsträckning man säger anses nog allmänt ganska tveksamt.

Att den amerikanska ekonomin går bra just nu råder det dock ingen tvekan om, och Trump meddelar ständigt att börsen slår nya rekord. Så är det förvisso, men gäller ju inte bara USA, utan är ju i betydande grad en återspegling av en global ekonomi som går påtagligt bättre.

Det känner vi ju av också i Sverige.

Mina dagar här har dock handlat om samtal kring olika internationella utmaningar.

Först i regi ECFR under torsdagen med frågan om relationerna med Iran och det nukleära avtalet i centrum. Det blev möten både på State Departement och uppe i senaten om detta.

Sedan från torsdag kväll informell transatlantisk dialog i den grupp kring dessa frågor som möts två gånger om året. Senast var det i våras i Berlin.

Vi inledde i torsdags kväll med middag och diskussion med presidentens säkerhetsrådgivare McMaster och fortsatte sedan under större delen av gårdagen med diskussioner fokuserade på relationerna till Ryssland, utmaningarna i Asien med framför allt Nordkorea och utvecklingen i Mellersta Östern inklusive – igen! – den iranska frågan.

Tydligt är att olika positioner i administrationen nu börjar att komma på plats, och på de områden vi diskuterade hade vi med oss de ansvariga i Vita Hus-staben samt på utrikesdepartementet, vilket inte had varit möjligt tidigare.

Hit hade för dessa samtal, liksom för andra samtal i anslutning till dessa, kommit nyckelpersoner från Paris, Berlin, London och Bryssel vilket svarade för viss tyngd i fen europeiska representationen.

Det positiva intryck jag för med mig är att administrationen på dessa mer operativa nivåer nu börjar att fungera – det mindre lugnande är att det finns betydande frågetecken kring vart politiken i viktiga frågor är på väg.

Den nordkoreanska frågan oroar stort, och det är tydligt att det förbereds olika optioner för hur den kan hanteras. Någon diplomatisk öppning finns knappast – försök att få till stånd en sådan har hitintills avvisats tämligen bryskt från Pyongyang.

Och den interkontinentala missil som testades härom dagen markerade ytterligare ett viktigt steg när det gäller den kapacitet man faktiskt har.

Det blev åtskilliga diskussioner också kring utvecklingen i Mellersta Östern.

Här talas det mycket om de destabiliserade aktiviteterna från Iran, men åtskilliga i våra diskussioner ansåg att det nog snarare var Saudiarabien som svarade för äventyrlig destabilisering i regionen just nu.

Och det europeiska budskapet om vikten av att stå kvar vid det nukleära avtalet med Iran förs fram tydligt på alla kanaler som står till buds.

Men nu lämnar jag snart Washington, och nästa destination är Schloss Elmau uppe i de bajerska alperna.

Här samlas vi för en ”fördiskussion” för den stora internationella säkerhetskonferensen i München i februari.


Tydligare amerikansk Europa-politik.

29 november 2017

FRANKFURT: Och nu är jag således på väg över till Washington för några dagar av samtal där med fokus på de transatlantiska relationerna.

På planet hit läste jag mer noggrant det linjetal om just relationerna med Europa som utrikesminister Tillerson höll i Washington i går.

Och det var ett tal som nogsamt undvek meningsmotsättningar om handel och annat och fokuserade på den grundläggande säkerhetspolitiska relationen.

Budskapen var klara och tydliga:

Over the past 10 months, we have embarked on a new strategic policy that bolsters European and American security: namely, a recommitment to Europe in the wake of the failed ’Russia reset;’ a new effort to adapt security institutions to combating emerging threats like terrorism, cyberattacks, and nuclear proliferation; and an expectation that European nations accept they are more secure when they contribute more toward their own defense.”

Och inte minst handlade detta om Ryssland, vilket ju har sitt särskilda intresse i ljuset av vad som inträffat:

While the West continues to seek a productive new relationship with post-Soviet Russia, thus far it has proved elusive, as both attempts by the prior administration to reset the Russia and U.S.-Europe relationships have been followed by Russia invading its neighbor Georgia in 2008 and Ukraine in 2014. Russia continues aggressive behavior toward other regional neighbors by interfering in election processes and promoting non-democratic ideals. We, together with our friends in Europe, recognize the active threat of a recently resurgent Russia.

Det blir åtskilliga diskussioner kring detta och andra temat efter det att jag landat i Washington om ett antal timmar.

Men utrikesminister Tillersons tal i dessa delar har med all säkerhet noterats med tillfredställelse i huvudstäder runt om i Europa inför den rundresa i regionen han planerar nästa vecka.


Vid telefonen hemma i Stockholm.

27 november 2017

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma i Stockholm, om än mest med olika telefonkonferenser i olika ärenden i olika organisationer.

Här förblir jag också under morgondagen, men på onsdag bär det av i riktning Washington för några dagar av olika samtal där.

Under början av detta år var jag ju i Washington mer än var fjärde veckan men sedan sommaren har jag inte varit där, och ett element av stabilisering i Trump-administrationen har väl rimligen inträffat sedan dess.

Men det återstår att se.

Och från Washington bär det sedan vidaste till södra Tysklands bergiga regioner för andra samtal i besläktade ämnen.

På EU-fronten är det denna vecka toppmötet mellan EU och Afrika i Abidjan som dominerar agendan. Relationerna med Afrika har ju prioriterats upp högst avsevärt under de senaste åren, och även om det främst är migrationsfrågorna som drivit detta är det självklart en i grunden välkommen utveckling.

I Berlin har den komplicerade regeringsfrågan nu rört sig mot möjligheten av en ny upplaga av den stora koalitionen mellan CDU/CSU å den ena och SPD å den andra sidan.

Ingen torde se det som en särskilt attraktiv möjlighet, men nu är ju det parlamentariska läget som det är, och att döma av de opinionsundersökningar som publicerats skulle ett nyval knappasts förändra den saken.

Det blir alldeles säkert hårda s k sonderande samtal, och sannolikt kommer SPD att kräva ett rätt högt pris för sitt deltagande.

Blir det till slut en överenskommelse skall denna därefter godkännas dels av en partikongress i CDU och dels av en medlemsomröstning i SPD. Jag skulle anta att det krävs en kongress även i CSU, där man annars för ögonblicket mest är upptagen med annat.


Östliga Partnerskapet lever och frodas.

23 november 2017

STOCKHOLM: Så är jag då hemma igen efter två dygn i Bryssel med diverse olika aktiviteter.

Huvudanledningen var att vara med på och tala på den konferens om globala trender med perspektiv 2030 som EU-kommissionens interna tankesmedja i förening med Europaparlamentets utredningstjänst organiserade.

Förhoppningsvis lyckades jag skrämma upp dem en del. Det behövs.

Och i anslutning till den konferensen drog EU-rådets sekretariat i går kväll ihop en liten middag med några av oss som genom åren tänkt på och försökt att utforma EU:s politik i det egna närområdet.

Även om detta alls icke var skälet till middagen är det ju i morgon dags för toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap.

Sådana hålls vartannat år – senast var det under det lettiska ordförandeskapet 2015.

Några trötta ögon i går kväll avslöjade att förhandlingarna om den avslutande deklarationen från toppmötet varit lika stökiga som de brukar vara.

Ukraina vill ha mer av tydliga europeiska perspektiv för sin och andra intresserades skull, men bromsas av inte minst Paris och Berlin och andra med den olycksaliga holländska folkomröstningen i färskt minne.

Man anser, inte utan rätta, att diskussioner om medlemskap i EU saknar aktualitet. Men man bortser från den betydelse som även mycket fjärran liggande drömmar ka ha för att inspirera också mer näraliggande agerande.

Att Angela Merkel planerar komma till Bryssel i morgon, trots regeringsförhandlingar i Berlin, visar dock viktigt tyskt engagemang. Hon hoppade ju som bekant över det sociala mötet i Göteborg.

En besvärligare nöt att knäcka är möjligen motsättningarna mellan Armenien och Azerbaijan, som ju handlar om konflikten om Nagorno Karabach.

Begrepp som territoriell integritet och rätt till självbestämmande måste blandas och kalibreras i en förening som motvilligt måhända kan sväljas av dem bägge. Situationen känns igen.

Detta har ju dock ingenting alls med substansen i själva toppmötet och samarbetet att göra.

Samarbetet utvecklas steg för steg vidare på ett sätt som gör att det Östliga Partnerskapet är en framgångssaga – och det speciellt om man ser det i relief till en del andra av EU:s initiativ i närområdet.

Ukraina, Georgien och Moldavien har alla tre långtgående associerings- och frihandelsavtal, och har dessutom fått viseringsfrihet för resor till EU. Det är snarast i överkant av vad vi hoppades på när partnerskapet officiellt sjösattes 2009.

Vitrysslands ledare Lukashenko har denna gång inbjudits, men meddelat att han inte kommer.

Det ses säkert med tillfredsställelse i Moskva, där varje närmande mellan Minsk och Bryssel ses som suspekt och hotfullt, och dessutom med lättnad i Bryssel, där tanken på s k familjefoto med den föga demokratiske ledaren från Vitryssland inte är någonting som någon skulle se fram emot.

Men den försiktiga utvecklingen av relationerna mellan Minsk och Bryssel är dock påtagligt viktig. Det räcker med att titta på kartan för att inse den saken.

Det blir knappast ett toppmöte med dramatik i morgon, och bara det finns anledning att notera.

Det Östliga Partnerskapet fungerar och förändrar steg för steg den ekonomiska och politiska verkligheten i de viktiga områdena mellan EU och Ryssland.

Att det ses med betydande misstro i Moskva är uppenbart.

Så hade det alls inte behövt vara – Moskva borde inse att man har ett intresse av att det går bra för dessa länder – men så har det ju kommit att bli framför allt efter 2013.

Det viktiga är att de olika samarbeten inom ramen för det Östliga Partnerskapet utvecklas – och det tror jag kommer att bli resultatet av morgondagens möte.


Befriande att domen mot Mladic äntligen kom.

22 november 2017

BRYSSEL: Under år i och med Bosnien efter kriget fick jag ofta frågan om jag verkligen trodde att de ansvariga någon gång skulle ställas till svars.

Och varje gång svarade jag att jag var övertygad om att då skulle bli fallet.

Delvis därför att jag självfallet inte kunde säga någonting annat i den roll jag hade, men delvis därför att jag faktiskt var övertygad om det.

Men det har tagit sin tid.

I dag 22 år efter fredsavtalet i Dayton kommer domen i första instans mot dem bosnienserbiske militära befälhavaren Ratko Mladic.

Det var i maj 2012 som rättegången inleddes, och den avslutades för knappt ett år sedan. Tiden efter det har gått åt till att formulera ett domslut som förhoppningsvis kommer att uppfattas som en slutpunkt för det bosniska kriget.

Och i ICTY i Haag återstår nu bara första dom i en rättegång – mot sex bosnienkroatiska personer. Men därtill kommet ety antal överklaganden, bl a mot domen i första instans mot Radovan Karadzic.

Att Ratko Mladic skulle komma att fällas rådde det nog aldrig någon större tvekan kring.

Frågorna har i stället varit andra.

Skulle ICTY utvidga brottet folkmord till att inte bara omfatta Srebrenica utan också andra delar av kriget i Bosnien? Och hur tydligt anser man det möjligt att knyta honom direkt till folkmordet i Srebrenica?

Rättegången har ju pågått i ett antal år, och närmare tusen vittnen har hörts. I denna rättegång tillhör jag dock inte den skara av internationella representanter som kallats att vittna om det jag visste och vet.

Vart det lider skall jag försöka att läsa igenom huvuddelen av det det långa domslutet – domen mot Radovan Katdzic var på mer än 2.600 sidor, och det är väl knappast mindre den här gången – men preliminärt har jag bara haft tillgång till den långa sammanfattning som just lästs upp i Haag, och som utan att ge detaljer dock redovisar de huvudsakliga slutsatserna samt självfallet själva domslutet.

Svaret på den första frågan är att ICTY står fast vid att folkmord begicks i Srebrenica – konstigt hade det varit annars – men anser att de brott not mänskligheten som begicks i åtskilliga andra delar av Bosnien inte når upp till denna nivå.

Och det gäller också belägringen och beskjutningen av Sarajevo.

Svaret på den andra frågan framgår inte tillräckligt tydligt av den sammanfattning som lästs upp. Där konstateras att man anser Ratko Mladic skyldig till folkmordet, men utan att det ges en mer detaljerad redovisning för stödet för denna slutsats.

I sak är jag självfallet övertygad om att så är fallet, men för mig finns fortfarande frågetecken om när och varför beslutet om det som skulle bli ett folkmord togs. Tidigare rättegångar har lett till klarhet i frågor om varför och hur de olika stegen som ledde fram till att Srebrenica anfölls och erövrades togs, men på denna punkt har det hitintills inte rått full klarhet.

I samband med att det var två decennier sedan brottet hade vi ju en stor konferens i Haag, och redovisade slutsatserna från denna, och i det sammanhanget skrev jag ju ety antal artiklar i ämnet.

Nu dömdes således Ratko Mladic till livstids fängelse för sitt ansvar för folkmordet i Srebrenica och sitt ansvar för en lång rad brott mot mänskligheten i det bosniska kriget i övrigt.

Och i dag känns det befriande att den domen till slut kom!

Om domen kommer att överklagas eller ej återstår att se, men hans ansvar i dessa avseenden kan det knappast råda något som helst tvivel kring.

Det innebär förvisso inte att han är den enda skyldiga till dessa brott , eller att det i detta krig inte fanns skyldiga på alla sidor, men detta förtar ju ingenting av den stora skuld som tveklöst vilar på honom.