Om skiftet i Berlin, Rysslands uppladdning mot Ukraina, Bidens demokratimöte, pandemin och lite annat.

05 december 2021

STOCKHOLM: Efter en vecka huvudsakligen tillbringad i Washington är jag i alla fall hemma för helgen och ytterligare några dagar innan det på onsdag bär iväg till Berlin för årsmöte med European Council on Foreign Relations under de kommande dagarna.

Vid det laget bör också regeringsskiftet i Berlin vara ett faktum efter de att de tre partierna i sina olika interna processer godkänt den träffade 177-sidiga överenskommelsen och denna också formellt undertecknats på tisdag.

Och det finns förvisso uppgifter för den nya regeringen.

Corona-situationen i Tyskland ser besvärlig ut med stark ökning av Delta och med hotet från Omikrom därefter. Jag ser att ECDC i dag noterar att 182 fall av Omikrom redan konstaterats i EU/EEA, och om denna variant dessutom är mer smittsamt så kommer den siffran ju att öka snabbt.

Därtill kommer självklart en rad viktiga utrikespolitiska utmaningar.

Ministermötet i Stockholm som avslutade Sveriges år som ordförande i OSCE-samarbetet bekräftade det spända läget just nu.

Det mesta av möjliga beslut och uttalanden blockerades. Ryssland och Vatikanen enades t ex om att blockera ett uttalande om grunder-frågor, och ingenting som rörde säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter kunde man nå enighet om.

Mycket kom därmed inte minst i media att handla om mötet mellan USA:s Blinken och Rysslands Lavrov om ryska avsikter gentemot Ukraina.

Och den frågan fortsätter att dominera.

Amerikanska uppgifter talar nu om att kring 100 ryska bataljonsstridsgrupper håller på att koncentreras kring gränserna till Ukraina, och det anses att fortsatt uppmarsch skulle kunna möjliggöra en större militär offensiv om någon månad eller två.

Minst lika värt att notera är att man från Moskvas sida stängt dörren för fortsatt diplomatisk dialog i den s k Minsk-gruppen med Berlin, Paris och Kiev. Detta sker dessutom samtidigt som tonläget mot såväl Ukraina som Nato påtagligt håller på att trappas upp i ryska media.

Mycket handlar därmed om relationen till USA.

Från Biden-administrationens sida var man inledningsvis angelägen om att etablera ett mer stabilt förhållande till Moskva, och det förefaller som om detta också noterats positivt från rysk sida. Men så kom den ryska upptrappningen mot Ukraina, och i Washington liksom på andra ställen försöker man nu att förstå det ryska agerandet för att också kunna möta det.

Att det finns en långsiktig strategisk avsikt från Vladimir Putins sida att återta kontrollen över Ukraina har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare. Han vill sannolikt inte gå till historien som den ryske ledare som förlorade relationen till Ukraina.

I uttalanden under de senaste veckorna har man nu mer kortsiktigt börjat tala om att man vill att någon form av bindande åtagande om att Ukraina inte skall anslutas till Nato liksom mot olika former av militärt samarbete mellan Ukraina och västliga länder.

Det kommer man inte att få. I dessa frågor har Ryssland självfallet ingen medbestämmanderätt.

En annan sak är självfallet att något ukrainskt medlemsskap i Nato inte är aktuellt, även om Ukraina liksom länder som Finland och f ö också Sverige är angelägna om att bibehålla sin s k Nato-option för framtiden.

Speciellt värt att notera var att Finlands president Niinistö fann sig föranlåten att härom dagen göra ett officiellt uttalande som sade just detta. Länder i Rysslands närhet har förvisso anledning att notera även det landets säkerhetsintressen när de utformar sin politik, men beslut om denna fattar de alldeles självklart självständigt.

På tisdag skall nu presidenterna Biden och Putin ha en videokonferens som alldeles uppenbart kommer att domineras av denna fråga, och avgörande blir hur man i Kreml efter denna tolkar den amerikanska politiken.

Kommer man att se en svaghet som gör det möjligt att öka det militära och politiska trycket på Ukraina för att med amerikansk hjälp försöka att tvinga fram olika eftergifter, eller kommer man att frukta att fortsatt tryck kommer att leda till en motreaktion som riskerar att bli kontraproduktiv också från rysk utgångspunkt?

I detta skede står politiken och diplomatin i centrum, men det militära kortet finns där hela tiden.

Och i den ryska filosofi som den med betydande öppenhet har förklarats för mig ingår också att med snabba militära operationer skapa bättre förutsättningar för att uppnå det man stävar efter.

Bortsett från Krim har Putin vid två tillfällen 2014 och 2015 beordrat ryska bataljonsstridsgrupper till offensiv inne i Ukraina för att tvinga fram politiska eftergifter. Och enligt deras bedömningar lyckades det i bägge fallen.

Läget är därmed både spänt och farligt. Utrymmet för missuppfattningar och felbedömningar är betydande.

Och skulle allt detta leda till en större rysk militär offensiv mot hela eller hela delar av Ukraina skulle konsekvenser för Europas säkerhet bli lika svåröverskådliga som omfattande.

Men också konsekvenserna för Ryssland skulle bli omfattande. Propagandan hamrar på, men någon större folklig uppslutning för ett offensivkrig mot Ukraina har jag svårt att se att den skulle kunna åstadkomma.

Mot slutet av veckan skall så president Biden hålla sitt omtalade toppmöte om demokrati i alla fall virtuellt. Det är ett gammalt löfte från valrörelsen som jag har ett bestämt intryck av att man helst skulle ha velat glömma bort men nu måste fullfölja.

102 länder har nu inbjudits, och urvalet har alldeles självklart lett till betydande diskussion.

I EU har Polen fått komma med men däremot inte Ungern, vilket lett att detta land blockerat varje deltagande från EU och dess institutioner. Från Balkan har Serbien inbjudits men av någon anledning inte Bosnien. I Asien har Pakistan kommit med, men däremot inte Bangladesh och Sri Lanka, och på listan finns dessutom Taiwan till speciell förtjusning för Peking.

Substansen är inte enkelt att få en uppfattning om.

Jag har sett lite av det som diskuteras vad gäller internet, och också tillfrågats om deltagande kring dessa frågor, men om detta är så genomtänkt är jag inte alldeles övertygad om, och nu verkar också uppslutningen kring denna del av det hela att bli påtagligt begränsad.

Vi får se vad det leder till.

Under veckan har en sjunde förhandlingsomgång mellan främst USA och Iran försökt att blåsa nytt liv i det gamla nukleära avtalet.

Men det har gått trögt. USA och de tre EU-länderna säger att Iran backat från kompromisser de tidigare varit med på, och Iran säger att USA inte kan ge garantier för att avskaffa alla sanktioner.

Om och när det blir en åttonde förhandlingsomgång återstår att se. Läget just nu ser inte påfallande just ut.

På det positiva internationella kontot skall dock noteras att World Health Assembly vid sitt möte i början av veckan som gick kom överens om att starta en process som syftar till vad som kan komma att bli ett nytt fördrag om gemensamma insatser för att bekämpa framtida pandemier.

Arbetet kommer att inledas i mars nästa år och man siktar på ett resultat någon gång under 2024. Allt arbete med nya internationella överenskommelser tar sin tid.

Under tiden fortsätter arbetet mot denna pandemi.

Med förra veckans siffror är nu 41% av världens befolkning fullt vaccinerad, men skillnaderna är ohyggligt stora. I olika delar av Afrika ligger siffran mellan 4 och 8%, och det säger sig självt att detta ger utrymmet för viruset att fortsätta att utvecklas med nya mutationer och varianter som ofrånkomligt resultat.

Omikrom är med all sannolikhet inte den sista – men vad gör vi när vi gått igenom hela det grekiska alfabetet?

På torsdag har vi en ny uppdatering av det globala läget i det möte med ACT-A samarbetet som jag på uppdrag av WHO är ordförande för.

Och på fredag är det dags för det norska stortingets Nobel-kommitté att meddela sitt beslut om årets fredspris.


Om omikron, brittiska läget, överenskommelse i Berlin och viktiga möten i Riga och Stockholm.

28 november 2021

STOCKHOLM: Det var när jag för första gången på ett par år landade i London som jag fick ett SMS med information om en mer oroande ny variant av coronaviruset.

Och när vi senare på kvällen i det digitala veckomöte med det som kallas ACT-A som jag leder lyssnade på den preliminära värdering som WHO:s experter gjorde var det tydligt att detta riskerade att bli riktigt allvarligt.

Redan dagen efter, när berörda organ inom WHO samlat expertisen, upphöjdes den nya varianten till den högsta graden av oro i WHO:s system.

Det vore fel att vi på vårt digitala kvällsmöte var förvånade. Vi hade konsekvent varnat för att pandemin inte var över, och för att risken för nya och än allvarliga varianter var överhängande,

Och nu fanns det en påtaglig risk för att vi var där.

Skulle världen stängas ner igen?

Nej, situationen är betydligt bättre än i pandemins början, men beroende på det vi kommer att lära oss om den nya variationen under de kommande veckorna kommer det alldeles säkert att bli viktigt med nya försiktighetsåtgärder av olika slag.

Något dygn på en konferensanläggning på den engelska landsbygden var denna gång det närmstes jag kom atmosfären i öriket och dess Brexit.

Journalisten Fraser Nelson, som tillhört Brexit-politikens anhängare, mötte mig med en artikel i konservativa Daily Telegraph där han frågade om inte allt hade varit fel i alla fall.

Inte så att han egentligen ändrat mening, men det öppna, mer globala Storbritannien han hade hoppats på hade det inte blivit, utan ett mer inåtvänt, protektionistiskt land med ökande skatter och en växande stat.

Detta är förvisso inte Margaret Thatchers Storbritannien eller hennes konservativa parti.

Till denna inriktning av politiken skall så läggas det ständiga brottandet med Brexit och dess konsekvenser.

Att ”ta tillbaka kontrollen” inte minst över grunderna var en avgörande del av den politik som utlovades, men nu kommer allt fler flyktingar i små båtar över Engelska Kanalen och försöken att återupprätta det samarbete med Frankrike i frågan som var naturligt när man var en del av EU misslyckas gång efter annan.

Just dessa dagar nåddes nya lågvattenmärken. Boris Johnson skickade per tweet ett brev till president Macron, denna förklarade att så gör man inte och stängde ut den brittiske inrikesministern från en överläggning i ärendet.

Och flyger inte orden över Engelska Kanalen i denna fråga finns ju ständigt dispyten över fiskerättigheterna som kan sätta sinnena i brand på vattnets bägge sidor.

Särskilt konstruktivt är det knappast, men möjligen fyller det hela ett inrikespolitiskt syfte såväl i ett Storbritannien där förtroendet för premiärministern vacklar och i ett Frankrike där ju vårens presidentval sätter sin prägel på praktiskt taget allt.

Jag tillhörde dem som trodde att dispyterna kring Brexit gradvis skulle lägga sig, och det skulle bli möjligt att börja att forma ett nytt konstruktivt samarbete mellan EU och Storbritannien.

Men så har det knappast blivit. Efter ett antal månader har t ex den nya brittiske utrikesministern Liz Truss veterligen inte satt sin fot på den europeiska kontinenten.

På denna har de tre partierna i Berlin nu kommit överens om 177 sidor med politik som skall genomföras av den regering som kommer att bildas efter det att dokumentet och fördelningen av portföljer fått sitt godkännande av partierna i deras olika processer.

Ökade klimatambitioner är en hörnpelare, med viktiga ministerposter för De Gröna men på många andra områden är det mer kontinuitet än förändring.

Det talas om steg mot ett Europas Förenta Stater och fördragsförändringar efter det att den pågående s k konferensen om EU:s framtid avslutats, men allt detta kräver som bekant enighet bland de 27.

Tysklands roll som kärnvapenbärare – flygplan utrustade för att bära taktiska kärnvapen – inom Nato bevaras, och man talar om att satsa tre procent av BNP på försvaret, bistånd och diplomati vilket ju ger ett utrymme för att på sikt uppfylla Nato-åtagandet om två procent till försvaret.

Men mot Kina och Ryssland skärps språket när det gäller främst mänskliga fri- och rättigheter. Stödet till EU:s Östliga Partnerskap och Ukraina framhålls som en viktig del av den samlade politiken.

Liberala FDP:s partiledare fick den post som finansminister han strävade efter, och även om kanslern Scholtz kommer att hålla i den yttersta taktpinnen begränsas därmed utrymmet för de finanspolitiska utflykter som man nog i Paris och Rom gärna hade sett.

Veckan som kommer blir dagar av viktiga möten – även om världshandelsorganisationen WTO plötsligt fick inställa sitt ministermöte med anledning av de nya reserestriktionerna.

Först möts Nato:s utrikesministrar i Riga och därefter möts OSCE:s alla utrikesministrar i Stockholm. Och fokus kommer alldeles säkert att ligga på frågan om Rysslands intentioner gentemot Ukraina.

Till de olika tecknen som tyder på kommande storm skall nu läggas att OSCE:s observatörer nu nekas tillträda till de av Ryssland ytterst kontrollerade delarna av Donbas i Ukraina.

Putin förklarar att Ryssland, Belarus och Ukraina hör ihop, ryska militära styrkor koncentreras mot väster och Ukraina, ryska utrikesministeriet avbryter de facto den diplomatiska kontakten med Tyskland och Frankrike i frågan, märkliga rykten cirkulerar om kuppförsök i Kiev – det ena tecknet läggs till det andra.

Så det är inte svårt att se vad som kommer att stå i fokus för diplomatins ansträngningar i Europa under de kommande dagarna.

I min månadskrönika för Project Syndicate handlade det naturligt nog om detta, men med ett lite bredare perspektiv.

Peking har tydliga intentioner vad gäller Kinas återförening och Taiwan, och i Moskva uttalar Putin tydliga ambitioner om att återskapa ett storryskt rike med också Ukraina och Belarus.

Försök från någon av dem att militärt förverkliga sina intentioner skulle ha ytterligt genomgripande geopolitiska konsekvenser.

I morgon – denna betydelsefulla vecka återupptas också samtalen mellan USA och Iran och övriga om möjligheten av att återgå till det nukleära avtalet JCPOA. Det har varit ett långt uppehåll efter det iranska valet, och osäkerheterna har successivt tilltagit.

Vi får se om de europeiska diplomatiska ansträngningarna bär frukt.

Själv återvänder jag under dagarna som kommer till andra sidan Atlanten för tredje gången på rätt kort tid.

Det blir några möten i New York i morgon eftermiddag och kväll, därefter ytterligare några i Washington under de närmaste dagarna och därefter åter till Stockholm för att hinna med några möten i anslutning till det stora OSCE-mötet.


Lite bättre mellan USA och Kina, men nu är den stora frågan om Putin vill ha ett nytt krig.

21 november 2021

STOCKHOLM: Efter två veckors resor till och möten i Los Angeles, Dubai och Washington – om än med ett kort stopp i Stockholm – är det nu skönt med några dagar hemma.

Ett arrangemang i Berlin i början av veckan blev omvandlat till digitalt sådant med anledning av att Covid-spridningen ju just nu ökar påtagligt i Tyskland.

Washington domineras, som jag skrivit väl innan mitt besök, till mycket stor del av frågan om relationerna med Kina på kort lika väl som på lång sikt.

Dock innebar det tre och en halv timma långa videotoppmötet mellan presidenterna Biden och Xi Jinping i början på den gånga veckan en viss förändring.

På amerikansk sida ansåg man att man nu satt ”ledstänger” på den relation som man vill beskriva som en ”ansvarsfull” konkurrens, och på kinesisk sida gavs mötet snäppet mer positiv tolkning, allt detta dock utan att några avgörande steg framåt togs.

Det är dock gott nog i en situation som denna.

En relation som hamnar i en okontrollerbart nedåtgående spiral kan lätt leda till en direkt och farlig konfrontation, och det var till stor del för att undvika att hamna i en sådan situation som man i Washington var angelägen om att få detta virtuella toppmöte till stånd.

Med denna begränsade men viktiga målsättning måste det beskrivas som ett lyckat möte.

I övrigt befinner sig den amerikanska politiken vad gäller Kina fortfarande i ett stapplande skede. När man frågar efter politikens mer strategiska syfte blir svaren snarare långdragna än klargörande, och i detta ligger att man fortfarande försöker att foga samman dess olika element till en fungerande helhet.

Arbetet pågår med en mer fullödig nationell säkerhetsstrategi – det som publicerades i början av året var ju bara vissa s k riktlinjer – och när denna ser dagens ljus inom någon månad kommer det förhoppningsvis att finnas formuleringar som ger viss klarhet.

Vissa söker en mer övergripande formulering för den samlade politiken gentemot Kina, men om det lyckas att finna en sådan återstår att se.

På den mer inrikespolitiska scenen är det inte mycket att tillägga utöver vad jag tidigare skrivit.

Det stora reformpaketet – viktigare än infrastrukturpaketet – har fortfarande inte tagit sig igenom kongressen. Inflationen framstår nu som ett större och måhända mer utdraget bekymmer.

Och de protektionistiska tendenserna var tydliga när man vill rikta stöd till elbilar bara till sådana dels producerade i USA och dels i företag med stora fackföreningar. Det var inte bara Mexico och Canada som var upprörda – också Tesla och utländska producenter i USA självt.

Annars var det påtagligt hur i alla fall tillfälligt Ryssland har återkommit på den amerikanska agenda.

Förvisso har det varit tydligt att man med bl a toppmötet mellan Biden och Putin i Genève söker en stabilare relation mellan de bägge länderna, och tyckt att man haft i alla fall viss framgång med detta, men så kommer samtidigt situationen med tecken på en ny fas av rysk militär styrkeuppbyggnad riktad mot Ukraina.

Kring detta är nu aktiviteten betydande.

CIA:s chef Bill Burns sändes till Moskva för att direkt tala med Putin på ett sätt som var minst sagt ovanligt, chefen för den övergripande underrättelsetjänsten sändes till Nato i Bryssel, den ukrainske försvarsministern togs emot i Washington och när utrikesminister Blinken åker till Nato-rådet i Riga om lite mer än en vecka kommer detta att bli den dominerande frågan.

Men vad vill Kreml?

När jag för någon tid sedan försökte göra mig en bild av förändringar i den ryska försvarsmakten sedan 2014 var den bild jag fick mycket tydlig: det som framför allt skett under dessa år är förstärkningar och omdisponeringar för att möjliggöra större operationer riktade mot Ukraina.

Till detta skall så läggas den minst sagt anmärkningsvärda essä som Putin publicerades i somras, och vars storryska grundtes ju var att Ryssland, Ukraina och Belarus utgör en odelbar helhet med Kreml som maktens naturliga centrum.

I kombinationen av dessa förändrade militära dispositioner och dessa tydligt uttalade strategiska intentioner ligger självfallet risken för en påtagligt farofylld utveckling.

Den ytterligare militära uppbyggnad som man nu dessutom kan konstatera skulle kunna möjliggöra någon typ av också större militär operation mot Ukraina under den kommande vintern. Och det är det som nu leder till att alarmklockorna ringer.

Men åtskilligt återstår.

Det ryska tonläget mot Ukraina har förvisso höjts, men det återstår fortfarande en hel del innan vi ser de nivåer som brukar föregå militära operationer. Och det som torde krävas är någon typ av händelse eller utveckling som kan användas som motiv för en plötslig militär operation.

Att locka Ukraina till någonting som kan utnyttjas som förevändning, eller att på olika sätt orsaka söndring och split i landet, ingår med all säkerhet i en tilltänkt arsenal, men allt detta ät lättare sagt än gjort, och Kreml har tidigare visat sig anmärkningsvärt usel på att bedöma utvecklingen i sitt grannland.

Omedelbart efter Nato-rådets möte i Riga samlas i Stockholm i veckan efter den kommande ministermötet som OSCE, och det torde bli den största internationella samlingen i Stockholm efter det att vi i december 1992 på motsvarande sätt avslutade det ordförandeskap vi då hade.

Lite kommer man möjligen att kunna avläsa stämningarna där – även om det skall sägas att det motsvarande möte jag var en del av i Kiev i december 2013 knappast fullt ut gav förebud om stormen som bara låg månader framöver.

Viktigt är att det nu sänds mycket klara signaler till Moskva. Och jag tror att det är viktigt att de inte är alltför specifika – det skadar inte om man ser en möjlighet för att de kommer att bli än mer kraftfulla än vad konsultationer som kan genomföras nu skulle kunna leda till.

I USA diskuteras flitigt huruvida man militärt är berett att hjälpa till att försvara Taiwan mot ett angrepp. Från folkrättslig utgångspunkt är direkt hjälp att försvara Ukraina mot ett angrepp betydligt självklarare. Och de geopolitiska implikationerna av ett ryskt angrepp minst lika omvälvande som i det kinesiska fallet.

Dit har diskussionen i Washington kanske ännu inte gått, men att den skulle kunna göra det skall alls inte uteslutas. Och den möjligheten ger ju diplomatin i frågan betydligt bättre möjligheter till framgång.

För mig var det intressanta dagar i Washington. Det var cirka två år sedan jag var där senast, och det har hunnit att rinna mycket vatten under broarna.

Pandemin märks fortfarande.

Det brukar ta tid att komma igenom kontrollerna in till Vita Hus-området, men nu fanns inte ens antydan till kö. Och på State Departement var det fortfarande påtagligt tomt i korridorerna. Bara sjunde våningen var fullt besatt, och där var det spännande att sitta ner med gamla vänner under ett par timmar.

Nu blir det Stockholm några dagar – om än med virtuell närvaro i diskussioner i Berlin – innan det mot slutet av veckan bär av till Storbritannien och Aurora Forum och dess informella dialog mellan det landet och våra nordiska och baltiska länder.

Tack och lov verkar premiärminister Johnson i alla fall tillfälligt ha backat från sina hot att helt säga upp samarbetet med EU – anledningen är ju att EU tycker att han borde respektera det avtal om Nordirland som ha ju faktiskt skrivit på – men vad som ligger i förlängningen av denna lika viktiga som komplicerade relation är dessvärre en tämligen öppen fråga.


Om kommande COP28, konfliktdialoger i Dubai och ett USA i strategisk begränsning.

14 november 2021

DUBAI: Efter sedvanlig förlängning av förhandlingarna lyckades det i alla fall att föra COP26 i Glasgow i hamn. Resultatet låg påtagligt under de förhoppningar som fanns, men var trots allt mer än de farhågor som ju också cirkulerade.

Viktigt var att man lade fast den fortsatta processen med större tydlighet, med bl a skyldigheten för stater att intill utgången av nästa år presentera nya åtaganden om insatser.

Och av speciell betydelse i det sammanhanget blir med all sannolikhet den diskreta axel som förefaller att ha etablerats mellan USA och Kina med en plan för nya kontakter under det kommande året.

Just nu sitter jag i Dubai, och det blir nu COP28 här 2023 som kommer att bli nästa viktiga anhalt på denna väg.

Då kan de nya åtagandena läggas samman, och förhoppningsvis har viljan till omställning i nyckelländer som Kina och Indien då tagit viktiga steg framåt.

Här är jag på ett årligt informellt möte som utrikesministern här sedan ett antal år inbjudit till, med en blandning av huvuddelen av regionens utrikesminister med en rad andra viktiga inte minst internationella aktörer och bedömare.

Åtskilligt här har naturligt nog handlat om regionens olika konflikter.

Välmående Dubai ligger mitt emellan och inte långt från vad som nu är de allvarligaste humanitära situationerna i världen, å den ena sidan det fortfarande pågående kriget i Jemen och å den andra den ekonomiska och humanitära kollapsen i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.

Och den omedelbara prognosen i bägge dessa situationer är knappast särskilt uppmuntrande.

Det var stundtals starka känslor i inläggen från de som kommit ut från Kabul för att ge vittnesbörd om en allt värre situation för landet. De framträdande analytiker som gav sin bild fördjupade därtill oron för de löngtsikyuga konsekvenserna

Men i våra diskussioner har också funnits de internationella representanter som brottas med utmaningarna i Irak, Libanon och inte minst mellan Israel och Palestina. Utmaningar saknas inte.

Den avgörande förändringen i förhållande till motsvarande diskussioner för två år sedan är dock den gradvisa strategiska begränsning från USA:s sida som så gott som alla i diskussionen mer eller mindre tydligt talade om.

Och denna medför att regionala och andra aktörer vidgar sina optioner i olika avseenden. Ett beroende av den amerikanska makten finns förvisso fortfarande i regimen, men det är mindre absolut, och därmed måste också relationer av olika slag breddas.

I slutet av månaden återupptas samtalen mellan USA om möjlighet att återupprätta det nukleära avtalet i alla dess delar, men det sker i en situation där det nu förekommer öppna och regelrätta överläggningar mellan Iran och såväl Saudiarabien som Förenade Arabemiraten här.

Det hade varit närmast otänkbart under Trump-erans mycket annorlunda situation. Nu finns en medvetenhet om att regionen själv måste vara redo att ta itu med sina olika motsättningar. Och även om det är betydligt lättare sagt än gjort är det en långsiktigt nödvändig utveckling.

Trots problemen finns det positiva utvecklingar i regionen. På årets möte finns företrädare för Israel med fullt ut. Under tidigare år fanns de förvisso med, men antingen bara på video eller i något fall utan att deras namn kunde uppges.

Men positivt som detta är utvecklas situationen i den palestinska frågan negativt. Sällan har diskussionen kring den varit så pessimistisk som denna gång. Desperat försökte de med förankring i de tidigare decenniernas olika förhandlingar säga att vi måste hålla dörren till en tvåstatslösning öppen, men om de verkligen trodde på detta förblev en öppen fråga.

Några timmar här har jag hunnit med att tillbringa också på den pågående världsutställningen Expo2022 där snarast sagt alla världens länder försöker att visa upp sig.

Andra lyckas påtagligt bra – andra kanske lite mindre så. Det var åtskilliga som ägnade sig åt att sätta betyg på de olika paviljongerna. Finlands talades det väl om, men till ett besök i den räckte tiden dessvärre inte till.

Annat pockade på.

Efter ytterligare en dag här – i annat sammanhang – återvänder jag hem, även om det dessvärre blir en alltför kort mellan landning på ett dygn innan jag måste ställa färden till Washington för olika möten där.

Där blir det inte minst intressant att fånga upp trådar från det videosamtal som president Biden skall ha med president Xi Jinping i morgon kväll.

Också under mina dagar här har spänningen mellan konfrontation och samarbete i relationen mellan Kina och framför allt USA varit en viktig fråga.


Om den växande polariseringen och en vacklande Biden-administration i USA.

12 november 2021

LOSANGELES: Att komma till USA efter under två år bara följt utvecklingen här på avstånd och via media är en lätt kulturchock.

Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat

Att under några timmar, som jag gjorde efter att ha landat i tisdags, växla mellan CNN och Fox News och se dem skildra samma sak med diametralt och i bägge fallen starkt polariserade utgångspunkter är lätt skrämmande.

På Fox News framställdes de som kämpar mot vaccinering som kämpande för individens frihet mot en framvällande socialism. Och utredningen om vad som hände när Capitolium stormades den 6 januari omtalas som en förföljelse av s k patrioter.

Och dessa förvridna berättelser sätter sig i delar av befolkningen. Nere i Florida sitter Donald Trump, managerar en kampanjapparat som samlar in väldiga belopp och basunerar ut den uppenbara lögnen om att han blev bestulen på sin valseger.

När president Biden tog över den 20 januari var förhoppningen att USA successivt skulle lägga allt detta bakom sig, och att saker och ting sakta men säkert skulle återgå till någonting som framstod som lite mer normalt.

Och med sitt lugnare tonläge började president Biden förvisso bra.

Han visste att han hade bråttom, och det var för att kunna uppvisa tydliga resultat med stora reformer, en förbättrad ekonomi och en bekämpad pandemi som han lade fram de två stora jättepaketen till kongressen.

Att få igenom dem snabbt var viktigt för att kunna påvisa resultat inför mellanårsvalet i november nästa år. Annars var ju risken överhängande att han skulle förlora sin redan nu ytterligt sköra kontroll över kongressen och inte åstadkomma så mycket mer före presidentvalet 2024.

Men så blev det inte riktigt.

Under trycket av svavelångorna från Mar el Lago var republikanerna emot så gott som allt. Men än värre var att det snabbt utbröt strider i det mångfasetterade demokratiska lägret mellan de som ville betydligt mycket mera och de som satte sig på bakhasorna eftersom detta var alldeles för mycket.

Till slut – men först efter debaclet i Virginia, jag återkommer till det – lyckades presidenten med stöd av ett antal republikaner dock få igenom sitt infrastrukturpaket. Alltid något. Behovet är tämligen uppenbart.

Men det stora reformprogrammet har han trots att det i de olika manglingarna fram och tillbaka bland de splittrade demokraterna i stort sett halverats ännu inte fått igenom. Förr eller senare lyckas det nog – men processen som sådan har onekligen skadat.

Guvernörsvalet i Virginia sågs allmänt som en mätare på de politiska stämningarna.

Det borde ha vunnits av demokraterna, men i stället kapade en ny republikansk kandidat hem segern. Och det noterades att det finns 50 mandat i kongressens representanthus vars valkretsar vanns av Biden förra året med mindre marginal än vad han då vann Virginia med.

Även om en påtaglig inflation – i oktober uppmättes den högsta siffran på 30 år – börjar tränga sig på är dock den amerikanska ekonomin på tydlig uppgång, vilket borde gynna presidenten.

Men i dagens USA är det andra frågeställningar som dominerar. Det pågår något av ett kulturkrig om sociala och andra värderingar där demokraterna ibland drivs påtagligt långt vänsterut av sin flank, och där samma sak tydligt sker med republikanerna.

I Virginia handlade det inte om ekonomin, utan om huruvida föräldrar skulle ha inflytande över vad deras barn lärde sig i skolan.

Stödet i opinionsmätningarna för president Biden har dalat påtagligt under de senaste månaderna. Ett schabbligt uttåg ur Afghanistan, sedvanliga problem vid den sydliga gränsen och oförmågan av demokraterna att hålla sams har allt bidragit.

Det blev ingen rivstart. Och det är inte bilden av ett kraftfullt ledarskap i Vita Huset som tornar fram.

Att säga att det därmed är säkert att Biden-administrationen och demokraterna kommer att förlora valet om ett år är dock att gå för långt. Men för att vända utvecklingen krävs en kraftfull inrikespolitisk offensiv med presidenten själv tydligt i täten.

Någon sådan syns dock ännu inte.

Därmed är frågan om huruvida Donald Trump har möjlighet att återkomma 2024 plötsligt blivit aktuell. Med nuvarande trender kan man nog säkert säga att det blir Donald Trump som avgör vem som blir republikanerna kandidat 2024 – antingen han själv eller någon mer eller mindre stöpt i samma form.

Kring vad detta skulle kunna innebära kommer det att finnas anledning att återkomma. Det går att konstruera scenarier som för in landet i en djupgående konstitutionell kris när Trump antingen ännu en gång säger att han bestulits på valresultatet eller faktiskt vinner och sätter hämnden i centrum för sin maktutövning.

Och det är mot denna bakgrund som den närmast accelererande polariseringen i landet är så oroande.

Också från strikt utrikespolitisk utgångspunkt.

När man är i Los Angeles med sina närmare 15 miljoner invånare i den vidare regionen känns Washington förvisso långt borta och Europa om möjligt ännu längre bort.

Utanför den stora hamnen i Long Beach låg härom dagen 78 stora containerfartyg lastade med varor inte minst från Kina och väntade på att få komma in. I snitt får de nu vänta tio dygn.

Den amerikanska ekonomin suger in konsumtionsvaror från Asien i sådan takt att infrastruktur och transportsystem inte klarar av det. Plötsligt uppstår det brist av än det ena och än det andra. Priserna går upp.

På måndag skall president Biden ha ett videomöte med president Xi Jinping. Även om motsättningarna är betydande, och frågan om Kina i stort sett den enda som det råder inrikespolitiskt samsyn kring, förefaller det som om Vita Huset vill gå in i en mer konstruktiv fas vad gäller relationen.

Att man i förgår gjorde ett viktigt gemensamt uttalande i klimatfrågan var notabelt. Det låg säkert mycket diplomatiskt arbete inte minst av John Kerry bakom detta, och det blir nog i hög grad axeln mellan Peking och Washington som avgör vad som nu kan komma ut ur COP26 i Glasgow.

Själv lämnar jag nu soliga Kalifornien och för bege mig till minst lika soliga Dubai. Från styrelsesammanträde med RAND Corporation – världens kanske både första och viktigaste tankesmedja – bär det nu av till en sedvanlig samling på inbjudan av utrikesministeriet i Abu Dhabi.

Det stora Airbus380-flygplanet flyger nu norrut norr om Grönland, kommer in över den euroasiatiska landmassan någonstans över Kola-halvön och flyger därefter rakt söderut över Ryssland, Kaspiska Havet och Iran innan det efter femton timmar eller så blir dags för landning i Dubai.

Där möter mig en annan verklighet.


Lundin Oil igen…

11 november 2021

SANTA MONICA: Enligt mediauppgifter har åklagare nu efter en elva år lång utredning växt åtal mot två företrädare för dåvarande Lundin Oil med anledning av företagets verksamhet i Sudan för två decennier sedan.

Av det jag tagit del av via media innehåller åtalet ingenting som jag inte kommenterar vid åtskilliga tillfällen tidigare.

Nytt i förhållande till tidigare spekulationer är att det i åtalet inte förefaller att finnas någonting som konkret knyter någon företrädare för Lundin Oil till någonting som skulle kunna vara brottsligt.

Inte heller förefaller åklagarna, i motsats till åtskilliga i den allmänna debatten, påstå att det generellt skulle ha varit felaktigt att vara verksam i området.

Jag har svårt att tro att åklagarna kan tro på åtalet själva.

För de som är intresserade av frågan mer i detalj rekommenderar jag att begära ut det vittnesförhör med mig som åklagarna höll för sex år sedan.

De återkom aldrig.


Osäkert med resultat i Glasgow, s k historisk resolution från Peking, Kremls press på Ukraina och alarmerande i Etiopien.

07 november 2021

STOCKHOLM: Jag njuter av en lugn helg hemma inför en månad som kommer att innebära åtskilligt med resor i olika ärenden för min del.

Viktigt är att försöka att följa med vad som händer på COP26 i Glasgow.

De stora ledarnas stora anföranden har passerats, de har nu alla åkt hem, och nu är det de kvarvarande förhandlarna som inte minst under den kommande veckan skall försöka nå fram till konkreta resultat.

Det brittiska ordförandeskapet har uppenbarligen satsat mycket på ett antal mindre allomfattande med viktiga delöverenskommelser i akt och mening att visa att resultat åstadkommits.

Det handlar om att avskogning skall upphöra, om att kraftfullt minska utsläppet av metangas och inte minst handlade det om försöket att få en uppgörelse om att fasa ut kol i kraftproduktion till 2040.

En överenskommelse blev det, men självfallet reducerades dess värde rätt kraftfullt när de tre ledande kolanvändarna Kina, USA och Indien liksom för övrigt också kolexportlandet Australien ställde sig utanför.

Än är det självfallet för tidigt att slutsummera klimattoppmötet, men som det nu ser ut verkar de stora genombrotten svåra att uppnå. Den axel av samarbete mellan USA och Kina som beredde vägen för Paris-avtalet finns inte, och därtill kommer att stora utsläppsländer nu riktigt konkret börjar att se de betydande svårigheter man stor inför.

Kinas Xi Jinping hörde till dem som inte kom till Glasgow, och det hade säkert också att göra med förberedelserna för det viktiga möte med kommunistpartiets centralkommitté som sägs komma att äga rum under den kommande veckan.

Inte bara är detta ett viktigt möte på vägen mot nästa års partikongress, utan det sägs nu att det komma att anta en historisk resolution av samma dignitet som de som antogs 1945 under Mao Tsetung och 1981 under Deng Xiaoping.

Och nu är det uppenbarligen Xi Jinping och hans politiska kurs som skall kodifieras samtidigt som partiets 100-årsjubileum firas. Tydligen har en ny kort version av partiets historia förhandlats fram – sådant brukar vara komplicerade saker i kommunistiska partiet måna om att ha en rensad och redigerad historia att falla tillbaka på.

Säkert har resolutionens olika formuleringar arbetats fram noggrant, och det kommer därför också att ägnas mycket tid åt att senare analysera vad den har att säga om Kinas utveckling under de kommande åren.

Kring den frågan är osäkerheten i alla fall på lite längre sikt högst betydande.

Jag tillbringade ett dygn i Berlin i veckan som gick i en sammandragning av åtskillig kompetens i det ämnet. Det går att göra scenarier där Kinas ekonomiska utveckling stannar upp och leder till politiska problem, men det går också att göra scenarier där den kinesiska ekonomin om några decenniet är tre-fyra gånger större än den amerikanska.

Och alldeles självfallet kommer det att ha betydande globala konsekvenser hur Kinas utveckling kommer att bli.

I Berlin fortsätter regeringsförhandlingarna med tysk grundlighet. Ca 300 personer lär vara engagerade i de 22 olika arbetsgrupper som skall mala fram det slutliga dokumentet om den kommande regeringens politiska inriktning.

Och att detta arbete sker utan direkt iblandning av sakkunniga tjänstemän leder till viss nervositet runt om på de olika ministerierna.

På det utrikespolitiska området är det tydligt att de två partier som tillsammans blir större än socialdemokraterna i den kommande regeringen kommer att vilja ha ett skarpare tonläge mot såväl Ryssland som Kina.

I framför allt Washington förefaller man nu tydligt oroad för vad som kan vara på gång vad gäller ryskt agerande gentemot Ukraina. Jag tillhör förvisso dem som under de senaste månaderna varnar för den tydliga skärpning av den ryska politiken som olika uttalanden tyder på.

Nu talas det om ryska trupprörelser, men än så länge förefaller dessa inte beröra de två arméer som framför allt är inriktade för operationer mot Ukraina.

Tveklöst är dock att Moskva medvetet försöker att strypa viss energitillförsel till Ukraina, och det kan komma att leda till en besvärlig situation när de kallare månaderna nu närmar sig.

Uppmärksamhet är påkallad.

Lite längre bort finns det all anledning att vara oroad för utvecklingen i Etiopien. Jag noterade att UD nu avråder från alla icke nödvändiga resor till landet, och jag befarar att detta är högst motiverat.

Etiopien är med sina ca 120 miljoner invånare kontinentens näst största land efter Nigeria, har länge setts som relativt framgångsrikt och är ju dessutom sätet för den Afrikanska Unionen med dess viktiga roll. Ett sammanbrott för Etiopien skulle få utomordentligt allvarliga konsekvenser.

Med ett hundratal olika språk och ett tiotal olika regioner med varierande krav på autonomi är riskerna påtagliga. Nu har de grupperingar med förankring i den nordliga provinsen Tigray som centralregeringen fört krig mot lyckats med en motoffensiv som lett till farhågor för att de skulle kunna hota huvudstaden självt.

Det har hänt förr. Det var från Tigray som man 1991 gick till offensiv och till slut störtade den marxistiska regimen i Addis, och sedan kom att styra landet i nästan två decennier.

Premiärminister Abiy Ahmed fick makten 2018 och hyllades tidigt för sin demokratiska öppning liksom att det blev möjligt att sluta fred med Eritrea. Nobels fredspris kunde han ta emot året därpå.

Men nu ser det påtagligt illa ut.

Afrikanska och amerikanska fredsansträngningar kämpar än så länge i påtaglig motvind. Just nu handlar det om att förhindra en offensiv mot huvudstaden och få någon typ av samtal till stånd.

Det mesta tyder dock på att det kommer att bli värre innan det möjligen finns en förutsättning för att politiskt undvika en än större katastrof för detta viktiga land.

Den amerikanska inrikespolitiken under den senaste veckan har haft sitt intresse med bl a guvernörsval i Virginia och beslut till slut i kongressen om satsningar på infrastruktur.

Men jag avstår från kommentarer om USA denna gång, och det är på grund av att jag har inte mindre än tre resor dit under den kommande månaden, och det ger lite bättre utrymme för kommentarer.

Denna vecka bär för min del först av till Santa Monica i Kalifornien för styrelsesammanträde med RAND Corporation – det första i fysisk form på ett bra tag – och därefter till Dubai för en sedvanlig sammandragning om den regionens varierande utmaningar.


G20 i Rom med blandat resultat, COP26 i Glasgow med blandade utsikter – och lite annat.

31 oktober 2021

STICKHOLM: Det andra betänkandet från den s k coronakommissionen kom föga förvånande till slutsatsen att Sverige under det inledande skedet av pandemin gjorde i stort sett allting fel.

Omdömet är rätt förödande.

I grunden låg att Folkhälsomyndigheten felbedömde situationen också när dess motsvarighet i andra europeiska länder hade en annan och mer allvarlig bedömning.

Inför pocketupplagan av min bok ” Den Nya Oredans Tid”, med ett nytt långt kapitel om pandemier och denna pandemis inledning, hade jag anledning att gå igenom det i detalj.

Till detta kom så att regeringen, av skäl som man kan diskutera, beslutade sig för att sätta sig i baksätet i frågan. Och därmed blev hela beslutsfattandet under ett kritiskt skede senfärdigt gränsande till halvhjärtat.

Konsekvenserna vet vi.

Förvisso fanns brister från längre tillbaks i tiden, men de framstår knappast som särskilt allvarliga. I debatten då hävdades från vänsterhåll att avmonopoliseringen av apoteken lett till stora problem, men kommissionen konstaterar i stället att mångsidigheten i kanaler ledde till god försörjning med läkemedel.

Och man konstaterar också den privata vårdsektorns viktiga bidrag – problemet var ibland den offentliga vårdsektorns förmåga att ta tillvara på denna.

Det finns mycket att lära.

I det vidare perspektivet avslutas i dag G20-ländernas toppmöte i Rom och allt förflyttas till maratonmötet COP26 om klimat i Glasgow.

G20 var viktigt dels för ökade resurser till att bekämpa pandemin, och dels som en inledande förhandling om klimatfrågorna.

I den första delen innehåller slutsatserna bra formuleringar men få konkreta åtaganden. De ca 23 miljarder dollar som krävs för att komma upp till 70% vaccinering i världen i dess helhet före nästa sommar borde man ha klarat av.

Vad gäller klimatet förefaller man inte ha kunnat enas om nya viktiga konkreta åtaganden som stopp för bidrag till fossila bränslen eller stopp för nya kolkraftverk, utan nöjer sig med mer allmänna om än viktiga uttalanden.

Men nu kommer allt att handla om Glasgow.

Värdet av dessa maratonmöten är inte alldeles uppenbar. Jag var ett kort tag på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn 2009. Tusen och åter tusen s k aktivister av de mest olika slag, men de reella förhandlingarna skedde i en begränsad krets av världsledare.

Köpenhamns-mötet kom att misslyckas. Kina och Indien ville då ännu inte riktigt spela boll, och president Obama visste att det fanns gränser för vad han kunde få med sig kongressen på. De europeiska ambitionerna var omfattande, men resultaten blev begränsade.

Mötet COP21 i Paris 2015 blev då bättre. Nu var för första gången Indien och Kina mer reellt med på att någonting måste göras, och det var av avgörande betydelse. En principiell överenskommelse om att begränsa temperaturhöjningen till under 2 grader – ner mot 1,5 grad – kunde undertecknas.

Det var ett viktigt genombrott.

I detta ingick också att länderna löpande skulle redovisa sina insatser för att nå detta mål, liksom att de rikare länderna skulle bistå de mindre rika med ca 100 miljarder dollar om året för att klara omställningen.

Och det är detta som nu ligger på bordet i Glasgow.

De s k nationella åtaganden som nu föreligger är i grunden otillräckliga. En redovisning i veckan som gick hävdade att vi nu är på väg mot en uppvärmning vid seklets slut på 2,7%, vilket är långt från de uppsatta målen, och med mycket stora konsekvenser för betydande delar av världen.

Och utmaningarna är betydande.

Till Glasgow kommer Joe Biden utan att ännu ha fått igenom sina avgörande insatser i den amerikanska kongressens. Hans jättelika plan på Build Back Better har fastnat i framför allt motsättningarna i det demokratiska partiet, även om det nu finns tecken på att han är på väg att få igenom en plan som är ungefär hälften så stor som den han föreslagit.

Hur klimatdelarna i ett slutgiltigt paket kommer att se ut vet vi dock ännu inte.

USA och dess klimatförhandlare John Kerry kommer dock att vara nyckelaktörer i Glasgow. Den stora frågan är om de förmår att mitt i all annan konfrontation etablera ett konstruktivt förhållande till Kina. Det var i ett sådant som den reella nyckeln till förhandlingsframgången i Paris låg.

Kina var redan förra året ute med ett åtagande om klimatneutralitet till 2060, och har sedan dess kompletterat med åtaganden om att stoppa all hjälp till kolkraft runt om i världen, vilket betyder lika mycket som EU:s samlade åtaganden, men har hitintills motsatt sig krav på ett omedelbart stopp för nya kolkraftverk.

Indien har ännu inte redovisat någon plan, men är tydlig med att man ser en roll för kolkraften under en betydande tid framöver.

EU:s ambitioner är med rätta höga, men det skall nog i ärlighetens namn tillfogas att de långt gående ambitionerna i det s k Fit for 55- programmet ännu inte omvandlats till konkreta och bindande beslut.

Det är i dessa fyra som den absoluta huvuddelen av de globala klimatutsläppen sker. Och det enstaka viktigaste för att bryta utvecklingen mot ökande utsläpp är självfallet vad som händer med kolanvändning i Kina och Indien.

Diskussionerna i Glasgow underlättas inte av att vi just nu har energikris på lite olika håll i den globala ekonomin. Priserna stiger, och tillgången blir mer utsatt. I Kina ökar man nu kolbrytningen för att klara den omedelbara krisen.

Till händelserna i övrigt ute i världen må noteras att det varit viktigt parlamentsval i Japan i dag. Som väntat fick sedan länge regerande LDP vidkännes förluster, men ser trots detta ut att behålla en fungerande situation i parlamentet.

Noteras bör också viktiga bilaterala möten i anslutning till G20 i Rom. President Biden gjorde en med amerikanska presidenters mått tämligen unik pudel när det gällde hanteringen av ubåtar med Australien, och sannolikt gav man Paris en del ytterligare plåster på såren i olika frågor.

Inte minst är Paris angelägen om Washingtons stöd för sina lite vagt definierade ambitioner när det gäller europeiskt försvarssamarbete.

Och i morgon inleds Nordiska Rådets session i Köpenhamn. På dess dagordning står en diskussion om vilka slutsatser som skall dras av pandemin och det nordiska samarbetet.

Det borde kunna bli en både dynamisk och laddad diskussion, men säkert är det inte. Också statsministrarna träffas – sista gången för Stefan Löfven och första gången för Jonas Gahr Störe.


Laddat med möten kommande helg.

24 oktober 2021

STOCKHOLM: När jag skrev för någon timma sedan glömde jag i hastigheten att notera betydande händelser som kommer mot slutet av den kommande veckan.

På fredag möts det Nordiska Rådets i Köpenhamn. Det finns all anledning att diskutera hur samarbetet skall ges my kraft.

På lördag är det G20-toppmöte i Rom. President Biden finns på plats, men inte Xi Jinping.

Och på söndag inleds det stora och viktiga klimatmötet COP26 i Glasgow.


Nya insatser mot pandemin, frågan om Polen och tumult med Turkiet.

24 oktober 2021

STOCKHOLM: De senaste dagarna har det för min del varit mer än vanligt att göra med mitt uppdrag för WHO med samordning av insatser för pandemin inom ACT-A.

Nästa helg är det stort toppmöte i G20-kretsen i Rom, och inför detta kommer vi att komma ut med en strategisk plan och en budget för insatser som sträcker sig nästan ett år fram i tiden.

När G20 hade hälsotoppmöte i Rom mot slutet av våren beställde man dessutom en strategisk översyn av ACT-A. Den har nu genomförts, och till dess slutsatser hörde att mandatet för ACT-A nu förlängs till september nästa år.

Det är ett utryck dels för att pandemin är mer långvarig än vad nog många trott och dels att dessa insatser för att koordinera allt som görs är mycket viktiga.

Såväl den strategiska översynen som arbetet med budget och plan har tagit betydande tid under de senaste veckorna – dock inte främst av mig – men om det blir grönt ljus från Rom kommande helg kan fokus förskjutas lite mer mot substansfrågorna.

Och det behövs.

På andra sidan Östersjön har pandemin tagit ny fart i de baltiska länderna, och i Ryssland ser det just nu riktigt illa ut. Där handlar det inte minst om att bristande tilltro till myndigheterna gjort att vaccineringen fortfarande ligger på en alldeles för låg nivå.

Men också andra länder ser lite oroande ut, bl a Storbritannien av skäl jag har svårt att omedelbart få grepp om. Vintern kan bli besvärlig.

Ser man på WHO:s veckosiffror så är Europa nu den enda region där pandemin just nu ökar. Den regionen inom WHO innefattar Ryssland.

Globalt ligger siffran på vaccineringar nu kring 34% av den samlade befolkningen, men i låginkomstländer i t ex Afrika handlar det om enstaka procent.

Insatserna i ACT-A kommer nu att fokuseras på att få ut vaccin, tester och läkemedel av olika slag till de länder och områden där det finns en risk för att pandemin tar rejält fart igen.

På vaccinsidan underlättas detta av att produktionen nu kommit igång ordentligt. Och det finns nu dessutom hopp om nya läkemedel, även om vi inte är där riktigt ännu.

Den gångna veckans EU-toppmöte uppmärksammades väl mest därför att det var Angela Merkels sista, liksom f ö Stefan Löfven. Merkel har varit något av ett ankare i mer än hundra EU-toppmöten under de senaste 16 åren, och betydelsen av hennes insatser har varit stor.

Som något av ett slutord sade hon att konflikten med regeringen i Warszawa nog löses bättre på politisk än på juridisk väg, och det tror jag är klokt.

Nu avvaktas först ett beslut i EU-domstolen, men därefter bör det nog bli dags för rejäla politiska samtal för att utreda vad den polska ledningen egentligen syftar till.

Ingen har något intresse av att driva Polen ut ur EU, men alla har samtidigt ett fundamentalt intresse av att grunderna för det gemensamma samarbetet och beslutsfattandet respekteras.

Än mer besvärliga är relationerna med Turkiet, där president Erdogan i går beordrade sitt utrikesministerium att utvisa ambassadörerna från inte mindre än tio länder – däribland USA, Tyskland, Frankrike och Sverige – för att dessa haft synpunkter på domstolsförhandlingarna mot Osman Kavala.

De har de inte varit ensamma om. Hela den rättegången har i grunden underkänts av den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, och därmed har Turkiet en skyldighet att sätta honom fri. Att ett antal ambassadörer mer formellt påtalade detta var både rimligt och riktigt.

Vad detta nu kommer att leda till återstår att se.

Åtgärden skulle – om den genomfördes – leda till en djup kris mellan Turkiet och alla ledande länder inom Nato och EU, och detta i en situation där förtroendet för hanteringen av den turkiska ekonomin dessutom dallrar högst påtagligt.

I sin samlade historia har Turkiet bara utvisat tre ambassadörer, och den senaste var den iranska någon gång får närmare fyrtio år sedan.

Alldeles säkert kommer utrikesminister Çavuşoğlu att göra allt han kan för att stoppa detta, men det är nog tveksamt om han kommer att lyckas. Tydligen skall det avgöras på ett regeringssammanträde i morgon.

Hur som helst blir fortsättningen på detta betydelsefull.

För mig inleds nu ytterligare en vecka som i allt väsentligt tillbringas i Stockholm – även om jag ser fram mot ett snabbt besök i Helsingfors också.


Inför det viktiga skiftet i Berlin.

17 oktober 2021

STOCKHOLM: I veckan som gick tillbringade jag något dygn i Tyskland – dels i Berlin och dels i Heiligendamm uppe vid Östersjö-kusten – för diskussioner med olika politiska företrädare om olika främst utrikespolitiska utmaningar som en kommande tysk regering kan komma att ställas inför.

Ungefär samtidigt avslutades de inledande sonderingarna om en ny regering mellan SPD, FDP och de Gröna, ett gemensamt papper producerades och på basis av detta väntas beslut om mer formella regeringsförhandlingar inom kort.

Allmänt än förväntningen att dessa kommer att lyckas. De Gröna måste i regering, SPD har självfallet kanslersposten i sikte och FDP kan knappast hoppa av igen efter vad som hände 2017.

Och sanningen är dessutom att CDU och CSU efter det mycket dåliga valresultatet befinner sig i ett tämligen erbarmerligt tillstånd.

Så sannolikheten är högst betydande för att man får ihop det hela till slutet av november för att ha en ny kansler på plats när EU-ledarna träffas för sedvanligt toppmöte före jul.

Men det kommer som alltid att ta veckor. Traditionellt förhandlar man fram dokument långt mer omfattande och detaljerade än vad som är fallet i t ex Sverige med både nack- och fördelar i detta.

Mitt dygn i Berlin sammanföll med den stora också militärt präglade ceremoni man höll för att avtacka alla de som deltagit i den tyska insatsen i Afghanistan med allt vad landet har i form av ledning självklart närvarande.

Insatsen i Afghanistan var stor för Tyskland, och efterdebatten efter det brådstörtade slutet har varit mer intensiv och bitter än kanske i något annat land.

Möjligen har det sin förklaring i att detta var landets första verkligt stora internationella insats av detta slag, och som sådan innebar en betydande förändring.

Och det var också slående i de mer informella diskussioner jag deltog i hur allt detta satt mycket djupt – och att det omedelbart ledde till frågor om den pågående insatsen i Mali. Det kommer att ställas många och svåra frågor kring den.

Relationen med Frankrike är och förblir central, men i snart sagt varje fråga som kom upp i den diskussion jag deltog i framställdes den som mycket besvärlig med påtagligt skilda perspektiv när det gällde möjliga vägar framåt.

I sig är detta knappast någon nyhet, men trots detta var det tämligen slående, och sträckte sig tvärs över partigränserna.

Också relationen med USA är inte utan sina utmaningar. Det brådstörtade uttåget ur Afghanistan har gett den sina törnar, och även här fanns en påtagligt stigande oro för vart den amerikanska utvecklingen på lite sikt kan vara på väg.

Är det Trump eller Biden som i det längre perspektivet kommer att vara parentesen? Och vilka är de slutsatser som EU måste dra av detta? Ingen hade något alldeles tydligt svar, men frågan växer alldeles uppenbart i tyngd.

Relationen österut har förändrats. Den generation för vilken tacksamheten till Ryssland för Tysklands återförening naturligt nog var mycket stark lämnar gradvis scenen, och det är nu betydligt mer kritiska tongångar som börjar att dominera.

Alldeles entydigt är det inte. I delar av det som förr var DDR märks en delvis annan inställning, och jag var del i en spännande kvällsdiskussion med en ledande företrädare för den riktningen. B

Såväl FDP som de Gröna har en påtagligt mer kritisk inställning, men Berlin kommer alltid att hålla samtalsrelationen med Moskva öppen. Det grundläggande tonläget håller dock tydligt på att förändras.

Viktig blir relationen till Ukraina, och det finns av allt att döma en ökad medvetenhet om de risker som långsiktigt ligger i den ryska politiken mot landet som den kommit till uttryck genom Putins essä under sommaren och Medvedev inte mindre anmärkningsvärda artikel den senaste veckan.

Någon med betydande insikt i ärendet fällde uttrycket att vi befinner oss i en ”förkrigstid” i den relationen, och det har självfallet implikationer.

Och självfallet handlade åtskilligt om Kina med en stark kritisk ton om än med en viss distans till alltför uppskruvad amerikansk retorik och en medvetenhet om att den ekonomiska relationen inte saknar betydelse.

EU måste formulera sin egen politik – därom var alla eniga – om än självfallet i en nära dialog över Atlanten.

Själv betonade jag det komplicerade i en global situation där vi å den ena sidan har tydligt växande spänningar – främst mellan USA och Kina – och å den andra ett minst lika starkt växande behov av samarbete med alla för att klara de globala utmaningar som såväl pandemin som klimatet utför.

Kommer vi att klara den balansgången? Kanske har EU faktiskt större möjligheter att göra det, och i det ligger ju också en skyldighet att försöka.

Tysklands roll blir viktig i det avseendet under de närmaste åren

De informella diskussioner jag deltog i med olika partiföreträdare handlade om dessa ämnen, men i media kunde jag följa också hur de olika ekonomiska utmaningarna tränger sig på.

På Volkswagens styrelsesammanträde hade förekommit ett scenario där man skulle tvingas att reducera antalet anställda med ca 30.000 personer – vart fjärde jobb – om man inte kraftfullt accepterade sin egen omställning. Och fordonsindustrin förblir motorn i den tyska industrin och mycket av den tyska ekonomin.

Strax söder om Berlin bygger nu Tesla i rekordfart en ny jättefabriker som när den om några år är uppe i full produktion skall producera en halv miljon elbilar om året. Investeringen välkomnas, men det handlar också om en förstklassig utmaning mot den tidigare världsledande tyska bilindustrin.

Och tydligen hade Tesla-chefen Elon Musk kopplats in per telefon till en senare del av Volkswagens styrelsesammanträde för att ge sin vision av den stora omvandling som nu kommer.

Den kommer att skaka om Tyskland. Tesla är en gigantisk utmaning, men också Kina ligger långt före när det gäller produktionen av elbilar just nu, och har ju fortfarande ett försprång också när det gäller de viktiga batterierna.

Kommer en ny koalition att klara detta? Också landets digitalisering kräver en betydande acceleration för att man inte skall hamna på efterkälken. Energipolitiken brottas med konsekvenserna av beslutet att avveckla kärnkraften, och energipriserna är också därför höga med de ekonomiska konsekvenser detta får.

Det var spännande diskussioner i Berlin och vid Östersjön-kusten, och det blir ett par ytterligare resor i den riktningen under de närmaste månaderna.

Men den kommande veckan stannar jag hemma i Sverige – dock med en snabb utflykt till Göteborg. .


Från Centraleuropas horisont. Och mer därtill.

10 oktober 2021

WIEN: På flygplatsen här inväntar jag mitt plan tillbaka till Stockholm efter några dygn i Tatra-bergen i Slovakien och diskussioner mitt uppe i den politiska dynamiken i Centraleuropa.

När jag landade här mitt på dagen i fredags höll det på att blåsa upp till storm i den österrikiska politiken, men nu är den politiska krisen över i och med att Sebastian Kurz lämnat över förbundskanslersämbetet till utrikesminister Alexander Schallenberg och koalitionen mellan miljöpartister och kristdemokrater därmed kan fortsätta att regera landet.

Alldeles säkert kommer det att ta betydande tid innan olika rättsvårdande instanser lyckas att sortera ut vad som i lagens mening är oacceptabelt i den skandal som ledde till att de gröna förklarade att Sebastian Kurz inte längre var acceptabel som kansler.

Den österrikiska rättvisans kvarnar är kända för att mala långsamt, och därtill kommer att åtskilligt av det som nu grävs upp förvisso borde vara oacceptabelt, men dessvärre inte förefaller att vara märkbart avvikande i förhållande till vad andra i landets politiska kultur ägnat sig åt.

Den alltid ambitiöse Sebastian Kurz stiger nu åt sidan, men understryker att det inte är för evigt. Och Österrikes politik går vidare med budget och annat som står på den omedelbara agendan.

Större skifte blir det då i Prag, där den kontroversiella kombinationen av presidenten Zaman och premiärminister Babis nu ser ut att gå mot sitt slut.

Den förra har en påtagligt vacklande hälsa, in och ut ur sjukhus de senaste veckorna, och den förre förlorade sina möjligheter i parlamentsvalet i fredags och lördags.

Det kommer säkert att ta sin tid att hamra ihop en koalition mellan de två tämligen disparata oppositionskoalitioner som står som vinnare, och snart kommer sannolikt också ett presidentval.

Men skiftet i Prag förändrar ytterligare den politiska dynamiken i Centraleuropa.

Ungerns premiärminister, som står inför val i april, kan nu inte längre räkna med sympati i Prag, har ju redan tidigare förlorat det i Bratislava och kommer säkert att känna mer kyliga vindar från också en kansler Schallenberg i Wien.

Valet i april i Ungern förblir en öppen affär. En bred oppositionskoalition försöker nu med primärval att ta fram en gemensam kandidat att ställa mot premiärminister Orban.

Som det ju ser ut finns det dock en risk för att vinnare i den processen blir hustrun till den tidigare tämligen diskrediterade socialistiske premiärministern Gyurcsany, och det skulle Victor Orban med all sannolikt välkomna.

Hans möjligheter att vinna skulle sannolikt öka.

Norr om de vackra Tatra-bergen blåser regimen i Warszawa upp hotet om en flyktinginvasion vid gränsen mot Belarus för att stärka sin ställning. Problemet är förvisso reellt, men ges från regimens sida proportioner som är våldsamt överdrivna, men uppenbart avsedda att mobilisera stöd.

Samtidigt har landets högsta domstol i ett tveksamt förfarande beslutat att ifrågasätta EU-rättens primat. I områden som omfattas av EU-fördraget har avgörande i EU:s domstolar som bekant kraft över den nationella rätten, och det är någonting som de nationalkonservativa krafterna i Warszawa inte vill acceptera.

Men konsekvenserna av detta är omfattande. Det handlar om en grundsten i hela det komplicerade EU- bygget. Det kommer med all säkerhet att finnas anledning att återkomma till detta längre fram.

Diskussionerna de senaste dagarna var intressanta inte minst när det gällde alla de krav som den gröna och den digitala omvandlingen kommer att ställa på regionens ekonomier.

I Slovakien svarar bilindustrin för 55% av landets industriproduktion, vilket är en unikt hög siffra.

Bara Volkswagen har närmare 15.000 anställda i sin produktion i landet, och därtill kommer också tre andra större tillverkare och nätverk av tusentals av olika underleverantörer.

Förbränningsmotorn var ursprungligen europeisk, och bilindustrin har varit och är en ryggrad i mycket av den europeiska industrin. Men trots Tesla och annat är det i dag Kina som är dominerande när det gäller elbilar – hälften av alla världens elbilar rullar där – och produktionen av de batterier som svarar för hälften eller mer av bilens värde domineras av företag med bas i östra Asien.

Kring detta och dess konsekvenser diskuterades det åtskilligt.

Klarar vi av att bygga en infrastruktur av laddstationer runt om i Europa tillräckligt snabbt? För att klara målet om en miljon stationer i EU 2025 måste det byggas ca 3.000 nya stationer varje vecka, och där är vi förvisso inte än.

Och går det – trots satsningar inte minst i Sverige – att bryta den asiatiska dominansen vad gäller den viktiga batteriproduktionen?

Klarar Europa av att bibehålla sin position när det gäller fordon i det stora skifte som blir en nödvändighet under de kommande decennierna? För ett land som Slovakien är det en påtagligt brännande fråga.

Påfallande i diskussionerna var inte bara hur långt borta Bryssel låg, utan också hur fjärran Ryssland och Ukraina kändes. Centraleuropa har sin alldeles egna politiska dynamik.

På måndag är det dock toppmöte mellan EU och Ukraina i Kiev, med både kommissionspresidenten van der Leyen och rådspresidenten Michel på plats. Protokollstalibaner har säkert förhandlat i timmar om stolarnas placering.

Det europeiska stödet till Ukraina är viktigt. Det handlar om frågor av fundamental betydelse för hela Europas säkerhet.

Själv återvänder jag nu hem, men om några dagar bär det vidare till Berlin för diskussioner med partiernas olika utrikes- och säkerhetspolitiska företrädare om utmaningar för den nya regering man nu försöker förhandla fram mellan socialdemokratiska SPD, liberala FDP och De Gröna.

Jag skall tala om WHO och pandemibekämpning, men också om utvecklingen i Europas mer östliga delarna. Men det blir säkert åtskilligt annat också.

Världen står ju inte still.

Och nästa vecka får vi också en ny bedömning av tillståndet i den globala ekonomin från IMF i samband med dess olika möten i Washington.

Det hackar lite i den globala återhämtningen. Flaskhalsar vad gäller komponenter och logistik slår till, och de senaste siffrorna från USA var inte uppmuntrande.

Pandemin är inte över.

Vi är en bra bit från målet att 70% av alla skall vara vaccinerade – den senaste uppskattningen som nådde mig var att vi nu ligger på ca 32%.


Dialog i Visby, växande spänningar på Balkan och regeringsbildning i Berlin.

03 oktober 2021

VISBY: Efter en paus av uppenbara skäl kunde Jarl Hjalmarson-stiftelsen denna helg återuppta sitt traditionella seminarium här i Visby, som sedan 25 år samlat ledande tänkare för diskussioner kring främst de olika politiska utmaningarna i de mer östliga delarna av vårt Europa.

Under de första åren handlade det främst om stärkande av de tre baltiska staterna och att försöka bereda vägen för deras integration med EU och Nato, men med den uppgiften fullbordad har det under senare år varit det Östliga Partnerskapets länder och Ryssland som varit diskussionernas fokus.

Och så var det även i år.

Till deltagarna denna gång hörde såväl Ukrainas f d president Porosjenko som nyckelpersoner i Alekej Navalnys organisation i Ryssland, även om åtskilliga av dem på grund av den tilltagande repressionen tvingats omlokalisera till andra länder.

Valet till duman i Ryssland var förvisso vare sig fritt eller rättvist, men tittar man i detalj på resultatet är det ju tydligt att maktpartiet förlorat sin majoritet. Landet har långsamt börjat övergången till den tid som kommer efter regimen Putin, och naturligt nog ägnade vi en del tid till att diskutera detta.

Men också utvecklingen i Belarus stod på dagordningen. Här är repressionen nu markant hårdare än i Ryssland, med fängelserna fyllda med unga människor som inte ville annat än ett fritt och rättvist val.

Hur länge den regimen kommer att vara vet ingen, men ju hårdare den ser ut att vara desto skörare är den med betydande sannolikhet.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna först till middag på tisdag kväll och därefter till ett toppmöte med ledarna för de olika länderna på Västra Balkan. Slovenien står värd.

Anmärkningsvärt är att EU-rådets ordförande Michel i sitt sedvanliga inbjudningsbrev när det gäller Balkan-politiken inte nämner vare sig utvidgningsförhandlingarna eller det s k europeiska perspektivet för dessa länder.

Vi får se hur det kommer att se ut när toppmötet avslutas, men risk finns att detta kommer att spä på misstankarna om att EU under trycket från några skeptiska medlemsstater kommer att backa i dessa viktiga avseenden.

EU har redan förlorat åtskilligt av kraften i sin politik i regionen genom att denna process blivit långt mer utdragen än vad man inledningsvis föreställt sig, och jag har ju i andra sammanhang förordat att det är dags att aktualisera någon typ av mellanliggande arrangemang för att ge politiken större kraft.

Där är vi dock ännu inte, och i ett sådant läge vore en urvattning av utvidgningsperspektivet mycket skadligt för EU:s trovärdighet i regionen.

Realiteten är att spänningarna stiger på flera olika punkter i regionen.

En kris mellan Kosovo och Serbien har just i alla fall tillfälligt hanteras genom brådskande medling i Bryssel, i Montenegro är det inrikespolitiska läget spänt, i Serbien har förhandlingar om att minska den inrikespolitiska spänningen just havererat igen och i Bosnien har jag dessvärre inte svårt att se risken för en mycket allvarlig kris under det kommande året.

Till detta kommer den bulgariska blockeringen av att öppna medlemskapsförhandlingar med både Norra Makedonien och Albanien, vilket självfallet bidrar till att ytterligare försvaga EU-perspektivets trovärdighet.

Om EU-ledarna kommer att ta tag i dessa frågor eller ej under toppmötet återstår att se, men dessvärre tror jag att det är klokt att ha förväntningarna relativt lågt ställda.

Politiken i regionen Västra Balkan har fått något tilltagande rituellt över sig, och genuin politisk vilja att ta itu med de utmaningar som finns är inte alltid lätt att se.

Middagen på tisdagskvällen skall tydligen ägnas främst åt EU:s roll på den globala scenen efter utvecklingen i Afghanistan och i ljuset såväl av utvecklingen med Kina som det omtalade ubåtsavtalet med Australien.

Att Frankrike är upprört över det sätt på vilket Australien har brutit det kontrakt med franska ubåtar man hade är högst förståeligt, men att detta skulle vara en fråga för EU är inte alldeles lätt att se. Och direkt anmärkningsvärt tycker jag det är när EU med hänvisning till detta skjuter upp en förhandlingsomgång med Australien om det viktiga frihandelsavtalet.

Från olika håll talar man nu om att stärka EU:s förmåga på försvarsområdet, men vad som kan komma ut ur detta återstår att se. Det är i så fall inte första gången EU beslutar om att sätta upp militära styrkor för olika mer eller mindre begränsade insatser, men den brutala realiteten är ju att ingen av dessa någonsin har använts.

Det är enligt min mening mer i den politiska viljan än i dem faktiska förmågan som de avgörande bristerna ligger, vilket i och för sig inte hindrar att det kan finnas skäl till förstärkningar också i det senare hänseendet.

I Berlin har sonderingar om en ny regering så sakteliga tagit sin början.

Som det nu ser ut avser De Gröna och liberala FDP att se om den lösa ut de olika frågor som skiljer dem åt, och lyckas de med detta kommer de i avgörande hänseende att bestämma den politiska agendan för den regering de sedan kommer att bilda med sannolikt SPD, även om optionen med CDU/CSU i alla fall teoretiskt fortfarande finns kvar.

Där är ett milt sagt originellt sätt att bilda regering, och det skall bli spännande att se hur samtalen kommer att utvecklas.


Berlin från Bryssels perspektiv.

27 september 2021

BRYSSEL: Det var ett bra tag sedan jag var här i Bryssel, men nu är det i alla fall ett dygn med diskussioner kring den bredare europeiska agendan i samband med ett möte med också olika nordiska näringslivsföreträdare.

Såväl kommissionspresidenten Ursula von der Leyen som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg står på programmet.

Men mycket denna dag handlar självklart om det tyska valet och dess möjliga konsekvenser.

Det blev en valrörelse som kom att handla om person snarare än politik, och det var detta som gjorde att SPD t o m något kunde förstärka sin historiskt i övrigt svaga position, medan CDU gjorde ett resultatet som inte kan beskrivas som annat än katastrofalt.

SPD:s Olaf Scholtz kunde i allmän tråkighet framstå som pålitlig och kompetent, medan CDU:s Armin Laschet aldrig kom ur effekten av att ha skrattat mitt i den stora översvämningskatastrofen.

För Tyskland blir det nu för första gången på mycket länge nödvändigt med en koalition med tre partiet, och av allt att döma inleds samtal mellan de nödvändiga mindre koalitionspartierna liberala FDP och de Gröna tämligen omgående för att se hur gapet dem emellan kan överbryggas.

Och de samtalen kan bli avgörande. Det är svårt att se en regering där inte de bägge finns med.

Efter valet 2017 gjorde Angela Merkel ett försök med en regering med dem bägge, men FDP hoppade av efter det att man ansåg att hon gav alldeles för mycket till de Gröna, och resultatet blev den s k stora koalition mellan CDU/CSU och SPD sedan dess som egentligen ingen av dem ville ha.

Nu skall det försöka igen. FDP har egentligen ingen möjlighet att hoppa av en gång till, och dess partiledare Lindner gör anspråk på att bli finansminister.

Vad gäller utrikespolitik ligger FDP och de Gröna inte så långt från varandra, med ett mer kritiskt tonläge gentemot såväl Ryssland som Kina, men när det gäller ekonomisk politik och finanspolitik, med konsekvenser för relationen inte minst till Frankrike, är gapet betydligt större.

CDU:s Armin Laschet kommer att försöka att bilda regering, och det är hans enda möjlighet till politisk överlevnad. Men om detta kommer att lyckas är högst osäkert. Han är trots allt valets stora förlorare. Massiva eftergifter till de Gröna torde vara hans enda möjlighet – men utan att upprepa Merkels misstag från 2017.

Det ter sig dock i dagsläget mer sannolikt att det är Olaf Scholz som efter de olika samtalen tar över som förbundskansler, men osvuret är trots detta nog bäst.

När jag lyssnade på de olika partiföreträdarna på tysk TV i går kväll talade alla om att de önskade ett relativt snabbt avgörande, vilket dock ofta formulerades som att man ville se en ny regering på plats före jul. Intill dess sitter Angela Merkel kvar.

I går var det också delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern uppe vid Östersjö-kusten och i Berlin, och i bägge fallen var det SPD som gjorde bättre ifrån sig.

Värt att märka i de olika siffror som kommit ut från vallokalundersökningar är att såväl CDU som SPD förefaller att ha svårt att engagera den yngre generationen. De har bägge samma lite äldre profil, medan det är FDP och de Gröna som går klart bättre i de yngre grupperna.

Och värt att notera är självfallet också att de extrema partierna på bägge kanter – AfD till höger och de s k Linke till vänster – går tillbaka i detta val, även om om ju AfD i östra Tyskland är ett starkare parti än CDU.

Detta innebär också att någon möjlighet till en s k rödrödgrön regering inte längre finns, vilket det finns all anledning att vara nöjd över. I valrörelsen ville ju inte Olaf Scholz utesluta detta alternativ.

Men nu går min dag här i Bryssel vidare med en rad olika frågor.

EU står inför stora uppgifter när det gäller såväl den gröna som den digitala omställningen, och till dessa uppgifter kommer så de växande geopolitiska utmaningarna.

Men att man klarat pandemin och vaccin genom gemensamma insatser bättre än USA har stärkt självförtroendet, och det återspeglas också i de senaste större opinionsmätningarna som visar optimism om EU:s framtid.

Till allt detta – och en del annat – får jag anledning att återkomma.

I kväll är jag åter hemma i Stockholm efter ett par veckor av intensivt resande.


Viktiga möten i FN – och besvärligare säkerhetsarkitektur i Europa.

19 september 2021

TABIANO CASTELLO: Det blev ett kort uppehåll hemma denna gång, och nu inleds en vecka som för min del kommer att tillbringas här i Italien, i Danmark och i Belgien med olika engagemang.

Annars är detta veckan som åtminstone i vissa avseenden kommer att domineras av den traditionella paraden av anföranden i samband med den nya sessionen av FN:s generalförsamling i New York.

Och detta år infinner sig de olika representanterna för världens länder fysiskt – om än med kraftigt begränsade delegationer.

På tisdag står så president Biden för första gången i FN:s talarstol, och det bör bli ett mer programmatiskt anförande. Tre tyngdpunkter blir alldeles säkert pandemin, klimatfrågan och demokratins ställning i världen, men det blir knappast möjligt att förbigå situationen i Afghanistan med tystnad.

Vilka i övrigt som kommer att göra avtryck i debatten återstår att se. Vare sig Xi Jinping eller Vladimir Putin kommer att finnas på plats.

På onsdag har president Biden sammankallat ett s k högnivåmöte om nya insatser för att bekämpa pandemin, och det har varit åtskillig koordinering med WHO och andra intressenter under de senaste dagarna för att se till att det blir starka och koordinerade budskap som kommer ut ur det mötet.

Målet att få 70% av alla i alla inkomstkategorier vaccinerade inom ett år är självfallet av avgörande betydelse, men det krävs också ökade insatser för testning och analys av prover, liksom det krävs hjälp till de länder som brottas med ett stort antal insjuknande.

Och sedan krävs det att länder faktiskt lever upp till sina åtaganden. Det har lovats friskt när det gäller att dela med sig av överskott av vacciner, men det har än så länge levererats avsevärt mindre.

Därtill kommer självfallet behovet av ekonomiska resurser. Argumentet för detta borde vara tydligt när vi ju ser hur den globala ekonomiska uppgången hackar när den nya delta-varianten slår till på olika ställen. Ingenting säger heller att detta är den sista mer allvarliga variant vi kommer att drabbas av.

Vid sidan av detta möte kommer Storbritanniens Boris Johnson att ha ett högnivåmöte om klimatfrågan. Han står ju värd för COP26 i Glasgow i November, och som det nu ser ut är det långt ifrån säkert att det mötet kommer att bli en framgång.

Dagarna i New York är en viktig möjlighet att öka det internationella trycket på substantiella nationella åtaganden vid mötet i Glasgow.

Dilemmat i den globala situationen just nu är att samtidigt som de geopolitiska spänningarna ökar – inte minst mellan USA och Kina – krävs det ett mer långt gående internationellt samarbete än kanske någonsin tidigare för att hantera såväl den globala hälsa- som den globala klimatutmaningen.

Kommer detta att vara möjligt?

USA:s John Kerry fick tydligen ett lite strävt mottagande i Peking när han var där, och när president Biden ringde Xi Jinping för att möjligen också diskutera visst samarbete ledde det tydligen inte till så mycket.

Det kinesiska budskapet är att det är USA som trappat upp konfrontationen, och att det är upp till USA att trappa ner den för att möjliggöra mer av samarbete.

Det skall bli intressant att se hur president Biden hanterar den balansgången i sitt anförande.

Huruvida Frankrikes president Macro kommer att dyka upp på president Bidens möte återstår att se. Frankrike har ju tagit det exceptionella steget att kalla hem sin ambassadör från Washington i indignation över det man betecknat som ett knivhugg i ryggen genom det nya avtalet om atomdrivna ubåtar med Australien.

I sak kan jag väl se skälen till varför Australien väljer denna typ av ubåtar, men formerna för hur denna svängning skett, och man plötsligt lämnar ett omfattande samarbete med Frankrike, lämnade synnerligen mycket i övrigt att önska.

Hanteringen var – lindrigt uttryckt – inte imponerande. Den franska reaktionen är bitter och djup, och kommer knappast att gå över särskilt snart.

Där ser man detta som ännu ett exempel på att USA inte är att lita på, och att EU nu självständigt måste bygga sina egna kapaciteter. Strategisk autonomi rycker än högre upp på den franska agendan i EU.

För Sverige är detta inte problemfritt. Vi har betydande svårigheter med begreppet, och har lagt många ägg i den transatlantiska korgen. Men vi kan heller inte blunda för nya strategiska realiteter.

I sak innebär det omdebatterade avtalet att Australien kommer att få livstidsförlänga de i grunden svenskkonstruerade ubåtar man i dag har eftersom de nya atomdrivna ubåtar man nu talar om knappast kommer att komma i tjänst förrän in på 2040-talet.

Den brittiska delen av avtalet är mindre klar, men det är oroande om Storbritannien i ökad utsträckning riktar sina försvarssamarbeten bort från Europa. Och ökade motsättningar mellan London och Paris i frågor som dessa stärker inte heller den europeiska situationen.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen har plötsligt blivit ett snäpp mer besvärlig.

Och det franska ordförandeskapet i EU första halvåret 2022, samtidigt med den egna valrörelsen, kommer att bli en alldeles särskild historia. Ett toppmöte om att etablera vad man kallar en europeisk försvarsunion har redan aviserats.

Det måste nog tänkas till lite också i Stockholm.

Annars är nog den gångna veckans viktigaste nyhet i Asien att Kina officiellt ansökt att få komma med i det stora handelsavtalet CPTPP. Storbritannien har f ö redan gjort samma sak.

Några snabba framsteg i dem frågan blir det knappast. Det är intill ytterlighet tveksamt om Kina kan leva upp till de olika kraven i avtalet, och därtill kommer att det finns de som alldeles säkert vill rida spärr i frågan. M

I veckan som gick presenterade EU sin strategi för samarbete med den asiatiska regionen. Den är ’inklusiv”, förklarade man, och ville inte se den som primärt riktad mot Kina.

Säkert kommer CPTPP-länderna att behandla frågan formellt – alla är inte avvisande – och mer långsiktigt kan framsteg alls inte uteslutas. Hur som helst blir det avslut i denna fråga långt före någon ny australisk ubåt ens har hamnat på stapelbädden.

Men hur det kommer att gå, och hur EU kommer att regera, återstår att se.

Paris kommer kanske att nu försöka hindra slutförhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, och i Bryssel förefaller man inte att de den strategiska betydelse som en ansökan till CPTPP skulle innebära.

Under de kommande åren är det geoekonomin, snarare än ubåtsoperationer , som kommer att vara det viktigaste för regionens utveckling. Och där borde EU tydligare kunna visa framfötterna.

I morgon är ser så val i Canada med osäker utgång. Premiärminister Trudeau upplöste plötsligt parlamentet i förhoppningen om att kunna skaffa sig en majoritet, men så ser det inte ut att bli.

Och det är nu bara en vecka kvar till valet i Tyskland. Om kvällens sista TV-duell mellan de tre kandidaterna att efterträda Angela Merkel kommer att förändra så mycket återstår att se. Det finns dock fortfarande ett stort antal väljare som ännu inte bestämt sig.

Annars är det ju SPD:s Olaf Scholtz som dominerar. Inte för att han är SPD, utan därför han är den av de tre som inte gjort några misstag, och som i sin föga karismatiska utstrålning framstår som mest pålitlig.

Men hur den kommande koalitionen kommer att se ut bestäms inte av detta, utan av mandatfördelningen i förbundsdagen.


Med Seoul som utsiktspunkt.

17 september 2021

SEOUL: Det var de första dagarna i februari förra året som jag när jag landade på Incheon-flygplatsen här först konkret såg att pandemin skulle bli en global fråga av dignitet. Ditintills hade den mest setts som en kinesisk fråga.

”Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.”

Så skrev jag på denna blogg då.

Det blev min sista resa utanför Europa innan allt stängdes ner. Och nu blev Seoul av en tillfällighet min första destination utanför Europa när åtminstone vissa delar av världen börjar ana att det kanske finns ljus i ändan av tunneln.

Men covid är fortfarande ett akut hot här.

Det var omfattande kontroller och tillstånd som krävdes för att komma in. Även om man hade undantag från hårdare karantän, som i mitt fall, var det krav på isolering på hotellrummet innan resultatet av nya tester blivit klart, och därefter måste man rapportera sitt hälsotillstånd på en app två gånger om dagen.

Många länder i Ostasien klarade den första vågen relativt väl genom omfattande restriktioner, och Sydkorea tillhörde dem. Ser vi på antalet döda så har vi registrerat närmste 15.000 i Sverige, medan Sydkorea med en befolkning som är fem gånger större registrerat färre än 3.000.

Men trots denna framgång har man sedan kommit lite på efterkälken med vaccineringar, och därmed finns med nya mer smittsamma delta hela tiden risken för nya utbrott.

Det har också sina ekonomiska effekter. I t ex Kina stänger man ner områden och hamnar så fort minsta utbrott visar sig. Att det hackar lite i den globala ekonomiska återhämtningen har i alla fall en av sina förklaringar i detta.

Men den koreanska ekonomin pekar nu uppåt. En tillväxt detta år kring 4% är alltid något, men exporten visar rekordsiffror med en ökningstakt kring 30% månad efter månad i detta världens åttonde ledande exportland.

Det är halvledare och elektronik av olika slag som numera dominerar den koreanska exporten, och detta är som bekant högt efterfrågade produkter.

Halvledare har ju kommit att komma i fokus för diskussionen också i Europa på grund av leveransstörningar och oro för långsiktigt beroende. De mest avancerade halvledarna i världen tillverkad just nu uteslutande i Taiwan och Sydkorea, men även produkten av de mindre avancerade domineras mycket tydligt av denna region.

I USA satsas nu väldiga belopp på att få fabriker för avancerade halvledare. Med enorma subventioner har man fått taiwanesiska TSMC att byggs en fabrik för 12 miljarder dollar i Arizona och koreanska Samsung en liknande för 17 miljarder dollar i Texas.

Efterfrågan finns. Jag läser om sammanlagda planer för ett tjugotal nya havledarfabriker runt om i världen för ca 140 miljarder dollar, med tyngdpunkten i Kina och Taiwan, men nu också USA.

Och hemma i Europa talas det i Bryssel om motsvarande ambitioner. Det skulle sannolikt kräva än större subventioner, och frågan är om det är rimligt eller inte. Ett beroende av fungerande globala värdekedjor kan ju balanseras med beredskapslagring.

Också när det gäller batterier för elbilar och annat är det denna del av världen som dominerar.

Hälften av alla elbilar som rullar på gatorna rullar nu i Kina, och vad det gäller batteriproduktionen är det en handfull företag med hemort i Japan, Kina och Sydkorea som svarar för ca 90% av den globala produktionen just nu.

Nyfikenheten på det nya är påtaglig i det koreanska samhället. Under dygnen här har jag sett avancerade robotar traska omkring på golvet, lyssnat på föredragningar om ytterligt avancerade planer när det gäller AI och hälsovård och imponerats av målmedvetenheten när det gäller också den gröna omställningen.

Man är fast besluten att tillhöra den internationella spjutspetsen i alla avseenden, och har nog bortsett från en i likhet med åtskilliga andra länder sviktande demografi goda förutsättningar. Landet har ju gjort en mycket imponerande resa från fattigdom och förstörelse efter Korea-kriget till global industriell styrka.

Relationerna med Europa på det ekonomiska området är starka. Det frihandelsavtal som slöts för lite mer än ett decennium sedan mellan Sydkorea och EU har lett till att handelsutbytet fördubblats, och EU-länderna är i dag den största internationella investeraren i den koreanska ekonomin.

Frihandel fungerar – och bygger välstånd.

Men säkerhetspolitiska dominerar självklart USA. Söder om Seoul finns den amerikanska arméns andra infanteridivision, och det är numera det enda förband av denna storlek som man har stationerat utanför USA:s gränser. Kvarvarande förband i Europa är avsevärt mindre.

Den nordkoreanska diktaturen lever nu under mycket hårda internationella sanktioner, men fortsätter ändå sin kurs. Under dygnen jag var där testades nya avancerade robotsystem med ny intensitet i såväl Nord- som Sydkorea, och internationella inspektörer kom med bekymrade rapporter om utökad produktion av anrikat uran i Nordkorea.

Sydkoreas president Moon Jae-in har bara månader kvar på sin mandatperiod – det blir presidentval i mars – men man hör ofta att hans mjukare linje mot diktatorn i norr knappast har gett någon utdelning. En hårdare linje i politiken från det s k Blå Huset i Seoul är nog att vänta efter presidentskiftet i stort sett oavsett vem som väljs.

För den amerikanska politiken är det uppenbart att det är denna del av världen som är i centrum.

Utrikesminister Blinken och försvarsminister Austin gjorde sin första utlandsresa till Tokyo och Seoul, dessa länders ledare var de första som togs emot i Vita Huset och betydande kraft har lagts i att bygga det s k Quad-samarbetet mellan USA, Australien, Japan och Indien.

Det blir toppmöte i den konstellationen i Vita Huset helgen efter den kommande.

Än står Sydkorea utanför detta samarbete. Relationen med Kina måste hanteras med försiktighet, inte främst av ekonomiska skäl, utan främst för den roll som Peking möjligen kan spela när det gäller att påverka den märkliga regimen Pyongyang.

Den kinesiska utrikesministern Wang Yi var i Seoul dessa dagar, och ur detta kom balanserade och i huvudsak vänliga uttalanden, även om där fanns ett och annat kinesiskt påpekande om att Sydkorea inte borde dras in i alltför många amerikanska planer.

I går presenterades i Bryssel den nya strategi för det s k indo-pacifistiska området som arbetats fram, och som skall ge kraft åt EU:s förnyade ambitioner i denna allt viktigare del av världen.

Det var ett viktigt steg.

Lite kom det att överskuggas av beskedet om att Australien hoppar av ett jättekontrakt med Frankrike om nya ubåtar, och i stället inriktar sig på att tillsammans med USA och Storbritannien skaffa sig atomdrivna sådana.

Reaktionen i Paris, där det hela jämfördes med nederlaget vid Trafalgar under Napoleon-kriget, var minst sagt upprörd, och det sades att detta gör det än viktigare att satsa på EU:s strategiska autonomi.

Upprördheten är förståelig, men just den kopplingen är möjligen mindre klar. Skulle Australien köpa franskt i stället för amerikanskt om EU hade lite mer av denna s k strategiska autonomi? Uttalandet skall nog ses som ett utryck för att man i Paris nu fått ännu en dramatisk bekräftelse på sin åsikt att USA inte är riktigt att lita på.

Och efter debaclet i Kabul kommer denna reaktion i Paris att ha sin betydelse.

I sak kommer det att dröja till början av 2040-talet innan dessa nya ubåtar börjar bli operativt relevanta i området. Men de politiska svallvågorna av den dramatiska U-svängen kommer vi att se redan nu.

Och förvisso visar U-svängen att man i Washington nu ger absolut prioritet åt utvecklingen i den delen av världen – också på bekostnad av tidigare viktiga relationer med europeiska länder. Det förtjänar att något reflekteras över.

Nu återvänder jag till Stockholm efter några dygn med en annan utsiktspunkt mot världen.

Det är alltid nyttigt. Åtskilligt kan i den moderna världen ske med zoom och annat – men långt ifrån allt.


Om också historiens betydelse i dessa dagar.

12 september 2021

STOCKHOLM: En vecka som för min del inneburit en dag med WHO i Genève, lite mer än ett dygn i Istanbul och sedan några dagar i Kiev har nu i alla fall fört mig hem till Stockholm igen.

I Genève var det uppdatering med WHO:s och WTO:s respektive generaldirektörer om läget vad gäller samarbete mot pandemin, och dessutom en välbehövlig djupdykning i de epidemiologiska kurvorna för att bättre förstå vad som kan ligga framför oss.

Och mycket återstår.

Officiellt sägs att det är när ca 70% av världens befolkning är vaccinerad som vi kan börja tala om att läget är under kontroll, även om jag hörde röster som sade att med den senaste utvecklingen med ökad smittsamhet är det möjligt att den siffran borde justeras uppåt.

Men hur det än är med det så ligger vi just nu bara någonstans kring 25%, och därmed är riskerna för obehagliga överraskningar fortfarande betydande.

De handelsrestriktioner som bromsar bl a ökningen vaccintillverkningen har minskat, men ett antal mycket besvärande sådana finns fortfarande kvar. Vi försöker öka trycker på att få bort dem.

Dock ser det nu ut som om det kommer att kunna produceras ca 12 miljarder doser vaccin detta år. Prognoserna talar om en betydande ökning i produktionstakten under de närmaste månaderna.

Men sedan handlar det ju inte bara om vaccin. Det måste till testning och analys på betydligt större bredd för att vi inte skall flyga i blindo, och olika typer av hjälp med t ex medicinsk syrgas är också viktig för att hjälpa drabbade människor.

Sedan pågår självfallet också det politiska spelet.

I samband med FN:s generalförsamling i New York har det planerats olika s k högnivåmöten kring frågan, och att få ordning på detta är en utmaning i sig. Just nu verkar det som om USA har en påtaglig ambition att ta ledartröjan när det gäller möten i frågan.

Efter mitt dygn i Genève hade jag ett nedslag i Istanbul som över en lång solig frukost vid Bosporen gav en möjlighet till uppdatering om den politiska utvecklingen i den sydöstra riktningen.

Förr brukade mycket här handla om utvecklingen i och kring Syrien, men nu är det naturligt nog utvecklingen i och kring Afghanistan som står i fokus.

Fortfarande diskuteras förutsättningarna för en turkisk roll när det gäller att hålla Kabuls flygplats i gång. Hur det kommer att gå med det återstår att se.

Däremot är man mycket tydlig med att man inte ännu en gång vill bli en uppsamlingsplats för flyktingar som det övriga Europa inte vill ta emot. Turkiet har redan fler flyktingar än något annat land i världen. Och tvärs över den politiska skalan här markeras det nu mycket tydligt i den frågan.

Men sedan handlar mycket om uppmarschen inför de val som måste hållas senast i juni 2023, och där opinionsundersökningar just nu visar att president Erdogan skulle förlora mot i stort sett samtliga utmanare som nämns i diskussionerna.

Men till valet är det långt, och mycket kommer att hända. Det finns all anledning att återkomma till frågan. Med närmare 90 miljoner invånare och en ung befolkning är utvecklingen här av stor betydelse för den vidare europeiska framtiden.

Att det är ett land där allt bredare kretsar längtar efter förändring är dock alldeles uppenbart.

I Kiev hade vi samlat den traditionella YES-konferensen i mindre format, och det blev intensiva dygn av diskussioner.

Till höjdpunkterna här hörde en diskussion med olika framträdande historiker om hur man skulle tolka den essä om Ryssland och Ukraina som president Putin publicerade för någon månad sedan.

Och det var enighet om att det är en betydelsefull och därtill farlig text.

Dess omedelbara avsikt är att ursäkta en i grunden misslyckad politik mot Ukraina, men dessutom att bygga en tydlig ideologiskt bas för fortsatta ryska ansträngningar att återta kontrollen över landet.

En intressant observation var hur texten riktar sig mot tanken att bygga en stark rysk nationalstat, och i stället argumenterar för ett vidare storryskt imperium. Den kritiserar uttryckligen den sovjetiska linjen, som ju faktiskt erkände att de fanns en ukrainsk nation, och återvänder till teser som stod starka i viss rysk debatt under 1800-talet och som i grunden hävdar att Ryssland, Belarus och Ukraina är ett.

Lite av detta berörde jag ju när jag talade i Tallinn föregående helg, där jag noterade just att Putin i sina försök att bygga en historieberättelse just återvänder till tanken på ett storryskt välde – inte till ett sovjetiskt, och heller inte bara ryskt, utan just storryskt.

I dagarna ser jag att han varit vid Peipus-sjön vid Estland och invigt ett stort nytt monument över Alexander Nevski, som ju här i det berömda slaget på isen slog tillbaka de tyska korsriddarna. Just detta var kanske rätt naturligt – han är ett mycket stort namn i den ryska historien – men det visar ju hur historien blir allt viktigare för Putin.

Vad allt detta innebär för den aktuella ryska politiken återstår att se.

I dagarna har ju den stora militärövningen Zapad-2021 inletts, men om någonting som indikerar förändring kan utläsas ur denna återstår att se. Det mer officiella scenariot för övningen handlar ju om att med en kraftfull motoffensiv slå tillbaka ett västligt försök att gripa makten i Belarus.

I sammanhanget kan det vara värt att notera, att den förändringar som skett i de västliga och sydliga ryska militärdistrikten sedan 2014 tydligt handlar om Ukraina, medan jag inte är medveten om några förändringar av större betydelse i det grannskap som intresserar oss mest.

Historien har betydelse också i andra avseenden.

När den saudiske miljardärssonen Usama bin-Laden byggde upp Al-Qaeda var det med grund i en tydlig historieuppfattning om islams storhet och vikten av att återupprätta denna genom att kasta ut västliga intressen ur vad han ansåg vara dess länder.

Attacken på USA var spektakulär i varje avseende, men trots allt blev den inte upptakten till det mer omfattande krig av den art som hade varit just hans avsikt.

USA, som ju stod på höjden av sin globala makt, kastade sig ut först i ett snabbt krig mot talibanstyret i Afghanistan och därefter mot den gamle fienden Saddam Hussein i Bagdad i akt och mening inte minst att visa den amerikanska maktens överväldigande styrka.

Det blev snabba segrar i bägge fallen, men decennierna sedan dess har snarast kommit att visa den amerikanska maktens begränsningar. Mycket kan åstadkommas med överväldigande militär makt, men långt ifrån allt, vilket ju inte minst den senaste utvecklingen visat.

Åren omedelbart efter 9/11 talades det mycket om det hot som låg i oroliga eller knappt alls styrda områden runt om i världen, och nödvändigheten också för global stabilitet av att bringa någon typ av ordning till dessa. Det s k Global War on Terror hade inga begränsningar vad gällde vare sig geografi eller ambition.

Men nu är det annorlunda. Att tjugoårsminnet av 9/11 nu sammanfaller med att talibanerna åter installerar sitt styre i Kabul är i detta avseende mer än bara symboliskt. Det kommer med all säkerhet att ha också ideologisk betydelse långt utöver Afghanistans gränser.

Nu talar vi snarare om en amerikansk makt i viss reträtt. Ett fokus på en konfrontation med Kina – Great Power Competition – känns för dagens USA mer bekvämt och möjligt. Och i grunden handlar den ju om en defensiv kamp för att förhindra att man en dag blir ersatt i positionen som världens ledande makt.

Det har hänt mycket under de två decennierna sedan 9/11.

Och vi står nu inför nya globala utmaningar.

I veckan som kommer finns det skäl att rikta uppmärksamheten mer mot det västliga Europa.

I morgon är det val till Stortinget i Norge, och alla opinionsundersökningar pekar mot maktskifte efter åtta år av i grunden framgångsrikt styre under statsminister Erna Solberg.

Men hur förutsättningarna för en regering under Jonas Gahr Störe kommer att se ut kommer att avgöras av valresultatet. Norge är ju ett land som det i allt väsentligt går mycket bra för, men framöver tornar den väldiga uppgiften att kliva ut ur den olje – och gasera som under ett halvt århundrade gjort Norge så rikt upp sig.

På onsdag är det dags för Ursula von der Leyen att hålla det årliga linjetal som presenterar Europakommissionen riktlinjer och ambitioner för det kommande året.

Alldeles säkert kommer klimatomställningen att bli ett stort tema, men hon kommer sannolikt också att försöka att inhösta poäng på att EU-länderna efter en lite långsammare start nu tydligt ligger före USA vad gäller vaccinering.

Intressant blir att se om hon kommer att ansluta till de nu allt starkare röster som också i ljuset av debaclet i Afghanistan pratar om en ökad satsning på s k strategisk autonomi för EU. Hon har tidigare undvikit denna terminologi samtidigt som det ju i sak är viktigt med en satsning på ökade europeiska kapaciteter och förmågor i olika avseenden.

Mot slutet av månaden kommer att i Pittsburgh med fanfar att inledas arbetet för ett mer djupgående samarbete mellan USA och EU vad gäller olika handels- och teknikfrågor. Kanske kan man då gå från Trump-erans elände till i alla fall en del av de ambitioner som fanns bakom det tidigare arbetet med det s k TTIP-avtalet.

I bakgrunden finns självfallet också utvecklingen när det gäller Kina.

Själv kommer jag i veckan som kommer att förflytta mig till Seoul i Sydkorea, och det ger en intressant möjlighet att se på världen och den globala utvecklingen ur ett lite vidare perspektiv.

Det var ju ett tag sedan jag senast hade den möjligheten.

I veckan publicerar dessutom EU sitt utkast till strategi för samarbete med den den vidare asiatiska regionen. Också för Europa blir Asien allt viktigare.


Ångest i diskussioner i Tallinn.

05 september 2021

TALLINN: Sakta börjar det åter bli möjligt att under strikta försiktighetsåtgärder närvaro vid olika internationella diskussioner.

Och denna helg var det dags att återuppta traditionen med den s k Lennart Meri-konferensen i Tallinn efter en paus på ett år.

Under åren har denna konferens utvecklats till den ledande mötesplatsen i. vår del av Europa för mer strategiska diskussioner, och årets konferens markerade detta än tydligare.

Om det är något som dominerade dagarna i Tallinn så var det den mer eller mindre öppna, mer eller mindre förtränga, ångesten över vad vi sett hända i Afghanistan under de senaste veckorna.

Delvis handlade detta självklart om utvecklingen i Afghanistan självt, men delvis och nog än mer om dess vidare och mer långsiktiga konsekvenser. Och på den punkten fanns det naturligt nog olika bedömningar.

För länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen är den fasta förankringen i säkerhetsgarantier som ytterst handlar om USA:s vilja och förmåga att komma till undsättning av alldeles fundamental betydelse.

Och därför var det kanske inte så konstigt att det från dessa länder fanns en tydlig tendens att spela ner diskussionen om huruvida USA:s plötsliga reträtt har minskat förtroendet för USA som säkerhetsgarant. Under ytan var dock ångesten över den plötsliga situationen påtaglig.

Varje krig utkämpas tre gånger: innan det inletts, när det förs, och när man drar nödvändiga slutsatser av det. Långsiktigt är det inte sällan denna den tredje fasen som är den viktigaste.

Och vi befinner oss bara i början av den.

Men alldeles tydligt är att relationen över Atlanten gått från sannolikt överdrivna europeiska förväntningar omedelbart efter skiftet i Washington i början på året till mer nedtonade och sannolikt mer realistiska sådana efter den plötsliga debaclet i Afghanistan.

Vad detta sedan kommer att leda till återstår att se.

Mycket beror självfallet dels på utvecklingen i och kring Afghanistan, men dels och framförallt på hur den långsiktiga amerikanska politiken kommer att utvecklas efter detta.

Imperiebyggande runt om i världen står förvisso inte på den amerikanska dagordningen efter detta, men förhoppningsvis inte heller en inåtvänd isolationism.

Men under ytan i många diskussioner finns också en oro för den politiska utvecklingen i USA. Det är ett djupt splittrat land med kongressval om lite mer än ett år och nya presidentval lite mer än tre år fram i tiden, och med osäkra utgångar i bägge.

Naturligt nog handlade åtskilliga diskussioner också om relationerna till Kina.

Besökande kvalificerade indiska bedömare var utomordentligt kritiska till den kinesiska utvecklingens konsekvenser, medan det från olika europeiska röster hördes en viss oro för att också Nato under visst amerikanskt tryck nu skulle förvillas in på detta spår och därmed försumma sina grundläggande uppgifter.

Det innebar inte att det inte finns en europeisk oro för den kinesiska utvecklingen, men det innebär att man inte vill att den skall överskugga allt annat, och ser vissa fasor för att Washington försöker driva utvecklingen i den riktningen.

Själv fick jag äran att hålla konferensen stora s k Lennart Meri-anförande, och jag försökte med utgångspunkt i hans tänkande reflektera över en del av de större linjerna i den internationella utvecklingen i denna situationen

Talet förefaller att ha blivit uppskattat, och texten finns på konferensens hemsida som det finns länkar till på min twitter.

Nu återvänder jag till Stockholm, men redan i morgon bär det av till Genève för en dag med WHO och uppdraget att hjälpa till och koordinera arbetet med att bekämpa pandemin.

Det är ett uppdrag som hitintills skett helt virtuellt, så det blir viktigt att nu träffas också i det verkliga livet. Det blir dels en uppdatering av det aktuella läget, och dels diskussionen om en strategisk översyn över en del av insatserna som nu inletts.

Och resten av veckan kommer att föra mig till först Istanbul och sedan Kiev.

I den senare huvudstaden är det nu dags att återuppta den traditionella YES-konferensen, om än i något begränsad skala.


Osäkerheten i och kring Afghanistan.

29 augusti 2021

STOCKHOLM: Så har jag då återkommit till Stockholm efter ett antal veckor i mer sydliga nejder av vårt Europa. Sakta närmar sig en ny höst.

Det omedelbara utrymningsdramat i Kabul går mot sitt slut. På tisdag lämnar de sista amerikanska soldaterna över till talibanernas soldater, och det sista flygplanet lyfter. Redan kan man se bilder på hur talibanernas specialtrupper börjar att överta kontrollen över vissa delar av flygplatsen som tidigare exklusivt var Nato:s.

Vad som händer därefter är ovisst.

Talibanerna säger att alla som har sina papper i ordning även i fortsättningen får lämna landet. Och det skall också gälla afghaner. Vi får se. Övertagandet av flygplatsen, och etableringen av nya procedurer för allt, blir ingen enkel process.

I FN:s säkerhetsråd vill Frankrike och Storbritannien få ett beslut om någon typ av ”säker zon” kring flygplatsen som FN skulle ha ansvaret för. Hur det i praktiken skulle gå till har jag inte alldeles lätt att se. Den tidigare inriktningen på att Turkiet skulle ha detta ansvar har uppenbarligen fallit.

Men med all säkerhet vill talibanerna ha en viss internationell närvaro.

När CIA-chefen Burns var i Kabul för överläggningar med dem handlade det bl a om säkerheten för en fortsatt amerikansk ambassad, och jag skulle tro att USA förr eller senare har ett intresse av att komma tillbaka med en sådan.

Men frågeställningar kring s k erkännande av regimen är lite komplicerade i olika länder. I Sverige är principen att erkänna den som de facto kontrollerar landet, även om det funnits och finns undantag från den regeln. I USA har man ibland sett annorlunda på den saken.

Sverige erkände t ex omedelbart det kommunistiska maktövertagandet i det kinesiska inbördeskriget, medan det dröjde decennier innan USA flyttade sitt erkännande från Taipei till Peking.

Viktig tycker jag är att FN får möjlighet att vara kvar och verka i landet. Inte minst handlar det om de humanitära insatser som nu kommer att bli ännu viktigare. De har ju också sin betydelse när det gäller att dämpa förutsättningarna för alltför massiva vågor av flyktingar ut ur landet och regionen.

När jag på twitter gjorde denna observation ledde det omedelbart till att FN-missionen UNAMA kommenterade att detta också var deras avsikt. Men allt förutsätter beslut i New York och stöd från engagerade länder. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att tillhöra denna krets.

Debatten om hur det blev som det blev kommer att fortsätta i såväl USA som Europa. Jag skrev en betraktelse som publicerades av ECFR tillsammans med bidrag från några andra personer med erfarenhet av landet och insatsen, och länkar till den finns på min twitter.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur Afghanistan kommer att styras under det nya talibanväldet.

Minst tre olika grupperingar med förankring i den tidigare regeringen söker nu någon typ av förhandlingslösning med talibanerna, men om det kommer att lyckas med någon av dem, eller samtliga, är höggradigt oklart.

Och dessutom kan det ju inte uteslutas att det finns spänningar hos talibanerna. Ytterligt förenklat kan man kanske säga att frågan är om den yttersta makten kommer att ligga i Kabul eller Kandahar. Under det tidigare talibanstyret var det ju hos den skygge ledaren i Kandahar den yttersta makten låg med alla de konsekvenser detta hade.

Men om det blir så nu återstår att se. Sannolikt strävar talibanerna att ge någon typ av besked på onsdag efter det slutgiltiga amerikanska tillbakadragandet.

Men även i vår del av världen händer saker.

På tisdag denna vecka besöker Ukrainas president Zelensky Vita Huset, och det blir ett viktigt besök. Jag kommer med en kolumn i Washington Post om olika aspekter på den relationen och det besöket.

Och i de baltiska huvudstäderna har man firat att det är 30 år sedan de kunde återupprätta sin självständighet och erkännas av bl a Sverige. Till helgen är jag i Tallinn och kommer att tala där om bland annat detta.


Norge, Ryssland, Canada och Tyskland går inom kort till val.

22 augusti 2021

DALMATIEN: Det är sannerligen ingen nyhetsstiltje dessa dagar mitt i augusti. I Sverige annonserar Stefan Löfven plötsligt sin avgång med alla de konsekvenser detta kommer att ha, och kring Afghanistan och talibanernas maktövertagande fortsätter den genuina osäkerheten.

Men när jag börjar se fram mot den kommande månaden är det fyra val som det kommer att finnas anledning att följa.

Först är det val till Stortinget i Norge 13 september, sedan till duman i Ryssland den 19:e, därefter till underhuset i Canada den 20:e och så valet till förbundsdagen i Tyskland 26 september.

Spänningen kring det ryska valet är tämligen begränsad. Det handlar mest om huruvida man kommer att lyckas att tvinga upp valdeltagandet för att bryta den politiska apati som det finns tydliga tecken på.

Och sedan handlar det om möjliga reaktioner när det beslutade valresultatet tas fram. Men repressionen stärks nu över hela linjen i landet för att kunna hantera detta.

Det kanadensiska valet var oväntat, men premiärminister Trudeau vill tydligen förbättra sin parlamentariska position, och tror med stöd av opinionsundersökningar att han kan klara det.

Och den konservativa oppositionen förefaller i alla fall i valrörelsens inledning knappast i stånd att förändra den saken. Men den som lever för se.

Valet i Norge är självklart viktigt för oss, eftersom det är ett grannland.

Efter åtta år har Erna Solberg som statsminister en stark ställning, och har lotsat Norge väl genom dessa år, men samtidigt finns det efter åtta år alltid en tendens i valmanskåren att söka förändring.

Som det ser ut nu pekar undersökningarna tydligt mot ett regeringsskifte. Koalitionspartnern Framstegspartiet är förmodligen det parti som kommer att gå tillbaks allra mest i valet.

Då skulle det bli arbeiderpartiets Jonas Gahr Störe som tar över. Även han är tveklöst mycket kompetent, men får problem dels i och med att hans parti sannolikt kommer att göra ett mycket dåligt val och dels med att få ihop en regering därefter.

Det norska senterpartiet är den möjliga partnern, men företräder i många avseenden en politik som är besvärlig också från Ap:s utgångspunkt. Man ifrågasätter t ex Norges mycket förmånliga EES-avtal med EU, och är därmed på kraftig kollisionskurs med det mesta vad industri och näringsliv heter i landet.

Och frågan är dessutom om det kommer att räcka med en koalition med Sp, eller om också Socialistisk Venstre måste in i bilden. Det gör inte ekvationen enklare.

Möjligen kan sägas att det tyska valet är ännu viktigare, och här ser det ut att bli betydande dramatik, och utgången är höggradigt oviss.

CDU:s och CSU:s gemensamma kanslerskandidat Amin Laschet har påtagliga svårigheter, och partiernas gemensamma opinionssiffror har under de senaste veckorna rasat. Stämningen i partiet beskrevs som gränsande till katastrofal.

Till bilden hör ju att detta skett samtidigt som socialdemokraterna SPD:s Olaf Scholz har ryckt upp, och också de Gröna stabiliserat sig.

Allt kan såldes hända.

Åtskilligt tyder på att det blir liberala FDP som avgör vilken koalition som kommer att bildas. En sådan mellan CD/CSU, Gröna och FDP kan fortfarande vara möjlig, men kanske också en mellan SPD, Gröna och FDP även om det är lite svårare att se.

Mycket kan och kommer att hända. För någon månad sedan var CDU/CSU i opinionsmätningarna nästan dubbelt så stora som SPD, men nu säger samma mätningar att de plötsligt är jämnstora.

Till allt detta finns det säkert anledning att återkomma – under de kommande dagarna ligger uppmärksamheten på Afghanistan och de vidare konsekvenserna av den amerikanska politiken där.