Tillbaka.

20 augusti 2017

STOCKHOLM: Så är jag då åter tillbaka efter sommarens soliga dagar, och skall börja planera och förbereda för de dagar och veckor som kommer.

Med undantag för ett snabbt besök i London kommer det att bli en vecka i Stockholm för mig, och det kan behövas efter veckorna annorstädes.

Bläddrar jag i olika internationella media är det åter tumulten kring Vita Huset som dominerar.

Tydligen görs nu ett nytt försök att få den kantrande administrationen på någon typ av rätare köl, men har man följt vad som varit är det svårt att se att någon avgörande förändring till det bättre är att vänta.

Det är ju i det ovala rummet självt som det avgörande problemet ligger.

På den europeiska scenen är det, av lätt insedda skäl, reaktionerna på händelserna i Barcelona och Åbo som domineer. I bägge fallen vansinnesmord av unga män med marockanskt ursprung.

Tretton döda i Barcelona, och två döda i Åbo.

Och inte minst Finland ligger oss nära.

Under slutet av veckan kommer ju firandet av 100-åringen Finland till
Kungsträdgården i Stockholm med en uppsjö av mer eller mindre festliga arrangement.

Dit kommer också Finlands president Niinistö som ju nyligen i Olofsborg i östra Finland träffade president Putin och som i slutet av månaden i Washington skall träffa president Trump.

Men mer om detta i dagarna som kommer.


Snart är det slut..

13 augusti 2017

VID MEDELHAVET: Sakta börjar bortavaron från huvudstaden uppe i norr att lida mot sitt slut. I slutet av veckan är jag tillbaka där Mälaren och Saltsjön förenas.

Under de senaste veckorna har det varit en blandning av kust i Kroatien och Montenegro och fascinerande inland i Bosnien och Montenegro.

Men här nere är politiken ständigt närvarande, och det har blivit många samtal om denna fascinerande och mångfasetterade regions olika utmaningar och problem.

Och dem kommer vi i ECFR nog att ha anledning att sätta lite högre på vår agenda under det kommande månaderna.

Sakta drar den europeiska politiken nu igång.

I Tyskland ser vi början på den viktiga valrörelse som för fram till valet till fÖrbundsdagen den 25 september.

Mycket talar för att CDU/CSU och Angela Merkel kommer att klara sig bra, och men det mesta talar också för att de kommer att behöva en koalitionspartner för att kunna regera.

Och vilken det blir saknar förvisso inte intresse.

För min del kommer det ty följande att bli några nedslag i Tyskland under de kommande veckorna.

I Frankrike måste president Macron visa att han förmår att liberalisera landets antikverade arbetsmarknadslagstiftning, och det måste han nog skapa klarhet om under september.

Fördröjs det för mycket är risken för att för mycket motstånd byggs upp. I Frankrike tycker man om att demonstrera och protestera.

Och tillsammans måste Berlin och Paris, när dessa två skeden passerats, diskutera vilka visioner de har för det europeiska samarbetet. Spekulationerna är många, liksom förhoppningarna, men än är ingenting konkret.

I London håller verkligheten på att hinna upp regeringens försök att med simpel retorik blunda för en del av de obehagliga realiteterna i Brexit-processen.

Mycket tid har redan förlorats, och klockan tickar obönhörligen.

Just nu diskuteras olika typer av övergångslösningar – ett ämne som regeringen May hitintills försökt att undvika.

Viktigt som detta är, är det ju också viktigt att svara på frågan vad dessa kommer att vara en övergång till.

Och också på den punkten råder betydande osäkerhet. Dimman ligger fortfarande tät över de brittiska öarna i dessa frågor.

På den vidare scenen går det inte att undvika att notera att president Trump från olika golfklubbar hotar än det ena landet och än det andra med krig.

Man skulle önska att han i stället ägnade golfen större uppmärksamhet.

Nordkorea och dess kärnvapen- och robotambitioner är ett högst reellt problem, mer upptrappad och hotfull retorik utan substans kan lätt leda till att man snubblar in i en värre situation.

Diskreta samtal lär föras mellan amerikanska och nordkoreanska företrädare i New York, men substansen i dessa förefaller hitintills ha varit begränsad.

Och snart drar säsongen med gemensamma amerikanska och sydkoreanska militära övningar i gång. Ofta leder det till att Pyongyang höjer spänningen ytterligare.

Det blir besök även i Seoul för min del under början av hösten. Det har sitt intresse att lyssna på bedömningarna där.

På närmare håll kommer säkerhetspolitiken sannolikt åter att komma i skarpare fokus i samband med stora militära övningar.

I Sverige kommer vi att se den största militära övningen sedan tiden då jag var statsminister, men med en utländsk västlig medverkan som vi aldrig tidigare varit i närheten av och som i alla fall delar av regeringen känner en betydande stolthet över.

Och i Ryssland och Vitryssland är det ungefär samtidigt dags för den stora övningen Zapad. Vart fjärde år över man i riktning Väst, men nu blir det med all sannolikhet med ny kapacitet och styrka.

På sina håll finns farhågor för att övningen kommer att innebära att ryska stridskrafter etablerar sig mer permanent i Vitryssland.

I skuggan av detta förbereder andra delar av regeringen vad som i realiteten skulle vara ett tvärt kast i vår säkerhetspolitik genom att stoppa vår Nato-option och kraftfullt begränsa den möjliga militära samverkan med väst.

Och att tydligen göra det utan vare sig bredare eller djupare analys av konsekvenserna.

Vi får se vad som händer med detta. Viktigt är det förvisso.

Men än återstår några dagar av sol här nere. Den värsta värmen har dragit förbi. Nu är det varmt, vacker och angenämt.


Och så har det blivit augusti.

05 augusti 2017

VID MEDELHAVET: Så har då juli hunnit bli augusti, och över denna del av Europa lyser solen och värme finns det i alla fall ingen anledning att klaga på brist på.

Tvärt om, skulle nog åtskilliga säga.

Från hemlandet kommer bulletiner mest om regeringens hantering – eller brist på hantering – av säkerhetsfrågor.

Med viss erfarenhet av denna typ av frågor under åtskilliga år är det många fråge- och utropstecken jag har anledning att sätta i kanten på de olika beskrivningarna.

Det är illa när det gäller denna sak. Dock är jag än mer bekymrad över att denna brist på samordnad hantering drabbat andra och måhända än viktigare frågor.

Men till detta finns det säkert anledning att återkomma längre fram.

På den vidare scenen är kanske det mest anmärkningsvärda under de senaste veckorna det tydligen totala sammanbrottet i relationerna mellan Vita Huset och Kreml.

Kremls beslut att reducera personalen vid de amerikanska diplomatiska beskickningarna i Ryssland med 750 personer är dramatiskt, och samma måste sägas om det kongressbeslutet om utökade sanktioner mot Ryssland som president Trump om än motvilligt nu skrivit under.

Ur detta kan knappast något gott komma.

Diplomatiska kanaler behövs, och värdet av sanktionsinstrumentet överskattas ofta dramatiskt, inte minst i den amerikanska debatten.

Vad detta kan tänkas leda till när det gäller Rysslands fortsatta agerande gentemot Ukraina återstår att se. En del förvirrade och delvis motsägelsefulla signaler tyder på att den saken är föremål för diskussion.

Min tes förblir dock att vi sannolikt inte kan förvänta oss särskilt mycket före det ryska presidentvalet i mars nästa år.

Men osvuret är bäst.

USA har tillsatt en särskild representant i frågan. Och Kurt Volker är kunnig om europeisk säkerhetspolitik.

Han har öppnat för att ge Ukraina stöd också med olika vapenleveranser, och det sägs att försvarsminister Mattis skickat samma rekommendation till Vita Huset.

Vad som kommer att hända med frågan där är dock skrivet i stjärnorna. Och det gäller dessvärre inte bara den frågan.

Under flera månader har USA:s politik vad gäller konflikten i Afghanistan varit föremål för olösta tvister i Vita Huset, och utgången av dem är fortfarande oklar. Illa.

Det är inte bara i Kreml som man känner stigande frustration över vad som händer eller inte händer i huset vid Pennsylvania Avenue.

Från europeiskt perspektiv är signalerna vad gäller det nukleära avtalet med Iran också starkt oroande, och om detta skrev jag i en kolumn i Washington Post i veckan.

Uppenbart är att Trump vill riva upp avtalet, men uppenbart är också att alla mer ansvariga i dessa frågor i Washington inte vill det. Nu förefaller man försöka arbeta fram en strategi för att försöka provocera Iran till att på ett eller annat sätt äventyra avtalet.

I dag tillträder i Teheran president Rouhani officiellt sin andra mandatperiod, och bland de som finns på plats finns också EU:s Federica Mogherini, vilket är en signal som borde uppfattas i Washington.

Det är inte svårt att se hur spänningarna ökar i denna vidare region, och att i det läget provocera fram en onödig konflikt med Iran framstår som exceptionellt omdömeslöst.

Den politiska konflikten mellan å ena sidan främst Saudiarabien och Emiraten och å den andra Qatar fortsätter utan någon lösning i sikte.

Det var president Trump som genom sitt agerande öppnade för den, och det är utrikesminister Tillerson som hitintills misslyckats med att lösa den.

Den har i sin tur andra negativa effekter. Den humanitärt allt mer katastrofala situationen i Yemen blir allt värre när ingen förmår att få ett slut på konflikten där.

Och också i den komplicerade situationen i Libyen ser vi hur den politiska konflikten i Gulfen komplicerar.

I Libyen har president Macron kastat sig in i ett försök att få en politisk lösning, samtidigt som Italien i tilltagande och förståelig desperation över strömmen av personer över Medelhavet vidtar nya åtgärder.

Jag är nog inte den enda som har svårt att se en samordnad europeisk politik här.

En sådan behövs sannerligen.

Viktiga och bra rapporter från såväl International Crisis Group som European Council on Foreign Relations under de senaste veckorna har belyst hur avgörande en tydlig politik gentemot såväl Libyen som hela bältet av stater omedelbart söder om Sahara är.

Om den fortsatta konflikten i Syrien talas det föga i dessa dagar. Trump har avbrutit det väpnade stödet till olika s k moderata oppositionsgrupper, och fokuserar på kampen mot Daesh.

Mosul är återerövrat, men tydligen till betydande del förstört. Och i Raqqa sägs det finnas kring 4.000 militanta Daesh-soldater beredda på den striden. Hettan torde dock just nu göra större strider mycket svåra.

Längre bort forsätter Pyongyang att visa att man menar allvar med sin avsikt att utveckla en interkontinental vapenbärare för sina kärnvapen.

Och USA tvingas snart överge illusionen att detta är en fråga som man kan förvänta sig att Peking efter mild övertalning löser ut. Besvärliga beslut väntar under de kommande månaderna. Situationen blir tilltagande farlig.

I Kina förbereds nu den 19:e partikongressen, och härom dagen firades 90 år av vad som kallas Folkets Befrielsearmé med ett tal av partichefen Xi Jinping som visade den vikt man nu lägger vid avancerad militär styrka.

Hur relationen med USA kommer att utvecklas är osäkert. Försöken att lösa upp de handelspolitiska spänningarna förefaller inte att ha gett önskat resultat. Också frågan om Nordkorea, förstås.

Europa har vid det här laget gått på semester. Det råder stillhet i de flesta huvudstäder.

Den senaste stora s k Eurobarometern visar en stigande optimism om EU runt om i Europa, och ekonomierna går nu tydligt bättre. Arbetslösheten är lägre än på nästan ett decennium.

Det verkar vara mycket länge sedan de dagar då de flesta verkade förutspå eurons snara sammanbrott och ekonomiernas ofrånkomliga kollaps.

Att den globala ekonomin också tuffar på har självfallet sin betydelse också för Europa.

Ett tag till blir det sol och värme för min del. Och kanske en liten reflektion över världen då och då.


Cyber och världen mitt i sommaren.

22 juli 2017

VID MEDELHAVET: Efter några behagliga dagar i norra Italien är jag nu parkerad för en tid vid Adriatiska havets ljumma vatten, med vindar från Balkan i olika former då och då svepande förbi.

Sakta avstannar ju också den europeiska politiska kalendern.

Europaparlamentet har hemförlovats, och snart befinner sig de flesta politiska ledare någon annanstans än i sina huvudstäder.

Hemifrån nås jag av bulletiner med cybersäkerhet i centrum.

Och utan att ha några synpunkter på det aktuella ärendet – det kräver lite mer kunskap – är det förvisso hög tid att dessa frågor hamnar i centrum också i vårt samhälle.

Strax före sommaren presenterade regeringen en skrivelse i dessa frågor som på rimligt goda grunder knappt fick någon uppmärksamhet alls.

Med ett försiktigt uttryck kan sägas att den i sina operativa slutsatser inte imponerade.

Men frågorna kommer förvisso inte att försvinna. Tvärt om. De kommer att komma allt högre både på den nationella och internationella dagordningen.

I EU har nu Estland tagit över ordförandeskapet, och gör det med höga ambitioner på just cyberområdet.

Lite tillspetsar brukar jag säga att det finns två stater som tar cyberfrågorna på verkligt allvar – Kina och Estland.

USA borde självfallet finnas med på den listan, men i veckan kom nyheten att utrikesminister Tillerson planerar att avveckla den speciella avdelning i amerikanska UD som varit mycket betydelsefull för den globala utvecklingen av dessa frågor.

Under gågna år hade Sverige och USA, men också länder som Estland och Nederländerna, ett viktigt och på många sätt banbrytande samarbete i dessa frågor.

Men det var då det.

Från Kina kommer dock ständigt nya bulletiner.

Nu krävs det tillstånd också för att utländska företag i landet skall kunna använda VPN för att begränsa de negativa effekterna av de olika restriktionerna.

Och en ny cybersäkerhetslag går påtagligt långt i rent totalitära ambitioner.

Då är det viktigt att det finns krafter som står upp för friheten också i cybervärlden, och för den företagandets och de fria flödenas dynamik som så snabbt har omvandlat vår värld.

Och det är alldeles uppenbart till Tallinn som våra förhoppningar nu måste stå i dessa frågor.

Ett särskilt EU-toppmöte i Tallinn efter sommaren blir mycket viktigt.

I veckan var det tre år sedan nedskjutningen av malaysiska MH17 över separatistområdena i östra Ukraina och ett år sedan det tack och lov misslyckade kuppförsöket i Turkiet.

Den holländska polisutredningen i MH17-fallet fortsätter. Man har redan klargjort att nedskjutningen skedde av en enhet med s k Buk-robotar som hade kommit in från Ryssland och som sedan snabbt drogs tillbaka till Ryssland.

Nu går man vidare och försöker att fastställa också individuellt ansvar. När resultatet av de ansträngningarna kommer att publiceras vet jag inte, men intressant blir det.

Holländska polisutredningar tenderar att vara envisa saker.

Traumat av kuppförsöket för ett år sedan präglar fortfarande Turkiet, liksom den ökade distans mellan Turkiet och det övriga Europa som blev en konsekvens dels av den upplevda europeiska likgiltigheten inför detta och dels den politiska utvecklingen i landet sedan dess.

Om detta skrev jag i veckan i min månadskolumn för globala Project Syndicate.

Och gjorde det i påfallande bekymrad ton. Länk finns via Twitter.

Snart ett halvt år efter sitt tillträde förefaller administrationen Trump sjunka allt djupare in i sina egna problem.

De olika ryska härvorna, och utredningarna kring dessa, ter sig allt mer invecklade och eviga.

Samtidigt händer mycket lite när det gäller utlovade inrikespolitiska reformer – vad som kommer att ske med hälsovården och skattesystemet förefaller skriver i stjärnorna.

Och internationellt haltar åtskilligt.

Vad som förevarit i samtal mellan Trump och Putin vet vi föga om. Det vet man nog inte i Washington heller eftersom han valde att vara alldeles ensam. Bara Moskva vet.

Underligt, egenartat och t o m farligt i situationer som denna.

Peking lever inte upp till orimligt höga förväntningar om att leverera vare sig radikal förändring i Nordkorea eller radikalt ändrad handelsrelation.

Och vad blir då nästa steg?

I Mellersta Östern har Daesh drivits invit Mosul, men frågetecknen inför strategin för Irak därefter är många. Återuppbyggnad och försoning är avgörande – men om det talas det oroande lite.

Men Daesh biter sig anmärkningsvärt nog fortfarande fast i Raqqa och i Eufrats dalgång söderut därifrån. Det kan bara vara en tidsfråga innan det ändras – men det har sagts frekvent under i alla fall tre kvarts år sedan offensiven mot dessa områden inleddes på allvar.

Det är efter Daeshs territoriella fall som de verkliga politiska problemen börjar.

I Irak har kurdregionen KRG förkunnat en folkomröstning om självständighet till efter sommaren. Utgången av den är en självklarhet, men lika klart är alla alla stater i regionen tydligt och klart motsätter sig en sådan självständighet.

Hur skall detta hanteras?

I Syrien fortsätter USA att beväpna de kurdiska PKK-anknutna grupper man behöver för striden mot Daesh, men vars agenda självfallet ytterst är en annan.

Och samtidigt har man inställt det väpnade och övriga stödet till de mer eller mindre moderata grupperingar man tidigare fäst förhoppningar till. I Damaskus och Moskva borde tillfredställelse vara stor.

Men en vapenvila i sydvästra Syrien har lett till missmod i Israel, och den politiska komplexiteten i norra Syrien bara tilltar.

Och i Israel och dess ockuperade områden håller situationen i Jerusalem – alltid känslig – på att spetsas till. I Gaza tilltar desperationen.

För Europa är situationen i Libyen alldeles avgörande. Strömmen av migranter över Medelhavet till Italien är långt större än vad som kan accepteras.

Och det handlar i allt väsentligt om migranter. Förra året dominerande från Nigeria. I år dessutom mycket från Bangladesh. Människosmugglare tjänar grova pengar på människors desperation.

Nu talas om försök till fredssamtal i Paris mellan de dominerande av landets två stridande grupperingar. Risk för att konflikten i Gulf-regionen, vars stater stödet olika fraktioner i Libyen, kommer att komplicera arbetet.

Vi får se.

Men konflikten i Gulf-regionen fortsätter.

Det verkar som om utrikes- och försvarsdepartementen i Washington fått tyst på Vita Huset för ögonblicket, och man försöker, dock hitintills utan framgång, att medla fram en lösning.

Lite stapplande europeiska försök har också förekommit. Och nu kommer också Turkiets Erdogan till regionen med tydlig agenda.

Samtidigt trummas det på krigstrummor i Vita Huset mot Iran.

Att Iran minutiöst respekterar det ingångna nukleära avtalet går inte att förneka, och då verkar man lätt desperat att söka andra strider.

Här finns betydande risker, och här kommer mycket tydligt Europa, liksom f ö världen i övrigt, att vara på kollisionskurs.

Hela regionen är besvärlig.

När vi på ett möte i London för några veckor sedan försökte att blicka framåt sade jag att med nuvarande trender är det mer än 50% risk för att vi inom ett år eller så har en ny krigisk konfrontation antingen i Gulf-regionen eller kring Gaza – och möjligen i bägge områdena.

Jag kan bara hoppas att jag kommer att ha fel.

Så det finns åtskilligt att försöka att fortsätta att följa under dessa lite latare och påtagligt soligare sommarveckor.


Och alldeles strax semester!

09 juli 2017

STOCKHOLM: I morgon förmiddag lämnar jag huvudstaden här och kommer enligt gällande planer inte att återkomma förrän en bra bit in i augusti.

Jag har visserligen en diskussion om de digitala framtidsutsikterna som jag lovat deltag i på onsdag – för säkerhets skull i Neapel – men sedan är det tämligen så tomt i kalendern under åtskilliga veckor.

Semester, tror jag att man brukar kalla det.

Utlokaliserad till Adriatiska havets påtagligt solsäkra kuster.

Och det innebär att det också blir lite sparsammare med uppdateringar och kommentarer här.

Alldeles tyst brukar jag dock inte vara, men det får ju bli beroende av om det händer någonting av betydelse eller ej.

Trevlig sommar!


Inget G20-sammanbrott – men genombrott mellan EU och Japan.

08 juli 2017

STOCKHOLM: Det nu avslutade G20-mötet i Hamburg kommer sannolikt inte att gå till historien för så mycket mer än att Angela Merkel lyckades undvika ett totalt sammanbrott.

Vad gäller klimatfrågan var det 19 nationer mot USA, och det konstaterades också i den avslutande kommunikén.

De besvärligaste diskussionerna var uppenbarligen de kring handel. Också här har ju USA under president Trump en något avvikande inställning.

I fokus var USA:s hot om att ensidigt vidta åtgärder mot import av stål, vilket alldeles säkert skulle utlösa motåtgärder från såväl USA som andra handelsmakter med alla de konsekvenser detta kunde få.

I grunden finns det ett problem med överkapacitet i Kina. Att detta skulle kunna beskrivas som att Kina subventionerar den övriga världens stålkonsumtion är det få som bryr sig om. Man är intresserade av att värna den egna stålindustrins positioner, och det gäller då i all synnerhet i USA.

Risken för att det blir som efter G7-mötet i Taormina – alla vädjar till Trump att inte lämna Paris-avtalet, varefter han åker hem till Vita Huset och gör just detta – finns möjligen nu också, men den formel med rapport om situationen i augusti och någon typ av åtgärder i november borde medföra att den risken i alla fall reducerats.

Och det är ju alltid något.

På den världsekonomiska scenen är den avgörande nyheten snarast genombrottet i förhandlingarna mellan EU och Japan om ett frihandelsavtal. Det handlar om två ekonomier som tillsammans svarar för en tredjedel av den globala ekonomin.

Och att detta avtal nu kommer till stånd har i alla fall delvis sin grund i att president Trump frångick det frihandelsavtal TPP som Obama-administrationen hade förhandlat fram med Japan och tio andra länder.

Den amerikanska helomvändningen, som uppfattats mycket negativt i berörda länder, ledde till ny fart i förhandlingarna teed EU och till det mycket betydelsefulla genombrott vi nu sett.

Inte minst för Cecilia Malmström måste detta vara mycket tillfredsställande. Först det viktiga avtalet med Canada, och nu detta med Japan. Det handlar om europeiskt globalt ledarskap i de viktiga handelsfrågorna.

I Hamburg träffades också presidenterna Trump och Putin för första gången.

Vad detta möjligen resulterade i återstår att se.

Det talades om någon form av vapenvila i någon del av Syrien. Det har vi dessvärre hört förut, och situationen ser tilltagande komplicerad ut.

Det talades uppenbarligen om Ukraina, när Washington nu utsett erfarna Kurt Volker till sin särskilde representant. Och det skall inte glömmas att också Paris vill visa ny aktivitet i frågan.

Och det talades cyberfrågor med en gemensam arbetsgrupp om cybersäkerhet som resultat. Där finns det nog anledning att sätta en del frågetecken i kanten.


Allvarligt bakslag med Cypern.

07 juli 2017

STOCKHOLM: Efter många månader av energiska ansträngningar meddelades FN:s generalsekreterare Guterres i dag att försöken att nå en fredsuppgörelse om Cypern åter misslyckats.

Det är ett mycket betydande bakslag med potentiellt mycket betydelsefulla konsekvenser.

Intill för några dagar sedan nåddes jag av hoppfulla rapporter från samtalen. Och även efter sammanbrottet tidigare i dag har jag talat med dem som beskrivit flexibilitet också i tämligen så avgörande frågor.

Men till slut gick det ändå inte.

Det är mer än ett decennium sedan det föregående försöket. Då nådde man fram till en uppgörelse, men denna fälldes så i en folkomröstning av den grekcypriotiska sidan.

Hur lång tid det kommer att ta nu – om ett nytt försök över huvud taget kommer att göras – tror jag ingen just nu är beredd att spekulera kring.

Viktigt är att man försöker att undvika att skylla på varandra. De inledande uttalandena har varit bra i alla fall på den punkten. Men förr eller senare är det risk för att detta inte längre kommer att hålla.

En tämligen säker konsekvens är att det som möjligen finns kvar av Turkiets EU-process nu inte kommer att kunna röra sig framåt, och det alldeles oavsett var huvudansvaret för misslyckandet ligger. Från Cyperns sida kommer processen fortsatt att blockeras.

Och detta kommer i sin tur att få destabiliserande konsekvenser.

Längre än så skall nog inte spekulationerna i dag föras. Det är illa som det är.

Men Europas utmaningar i sydöstra Europa och östliga Medelhavet har plötsligt blivit markant mycket svårare.