Och nu Europa i fokus.

19 mars 2017

STOCKHOLM: Om en vecka träffas de 27 EU-ländernas stats- och regeringschefer i Rom för att högtidlighålla att det är 60 år sedan det Rom-fördrag som etablerade det EEC som sedan utvecklats till dagens EU undertecknades på Capitolium-Kullen där.

Om den brittiska regeringen innan dess lämnat in den formella ansökan om att inleda förhandlingar om utträde ur EU eller ej återstår att se, men oavsett detta är mötet i Rom lite av startpunkten för diskussionen om hur det europeiska samarbetet skall utvecklas framöver.

Och det sker i en internationell miljö som ju kommit att förändras på ett mycket påtagligt sätt under de senaste åren.

I fredags var Tysklands Angela Merkel på besök hos Donald Trump i Vita Huset, och det förefaller uppenbart att det knappast var någon själarnas gemenskap som etablerades där.

Medan Angela Merkel står för europeiskt samarbete och globalt fri handel, predikar Donald Trump nynationalism och gammal merkantilism.

Och motsättningen blev tydligt på ett parallellt möte med G20-ländernas finansministrar i Baden i Tyskland, där USA blockerade formuleringar om farorna med protektionism som varit närmast standard under senare år.

Notera att de formuleringar som blockerades var sådana som uppenbarligen vare sig Peking eller Moskva haft svårigheter med – men som Vita Huset under Donald Trump vägrar att acceptera.

Kommande helg kommer jag att vara i Washington för möte med den s k Trilateral Commission där just min roll är att diskutera vad inte minst detta betyder för den s k liberala världsordningen.

Men innan dess är det Europa som kommer att dominera min vecka.

Det börjar på Europa-huset här i Stockholm där DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och jag har en dialog om de olik utmaningar som ligger framför Europa.

Och det sänds dessutom direkt på webben för de som inte har möjlighet att vara där – arrangemanget lär vara fulltecknat sedan en tid tillbaka.

På onsdag omlokaliserar jag så till Bryssel för olika möten, samtal och arrangemang.

På kommissionen har man ett planerings- och idé-möte om hur politiken för det europeiska närområdet skall utformas bättre.

Det handlar om det Östliga Partnerskapet inför det årets toppmöte under Estlands ordförandeskap, om den allt mer bekymmersamma utvecklingen på Balkan och det handlar självklart också om relationerna med länderna längs Medelhavets södra stränder.

På torsdags inleds så årets upplaga av Brussels Forum, och här är min uppgift att diskutera såväl EU:s framtidsutmaningar efter Brexit som huruvida utvecklingen av Internet är bra eller dålig.

Och på fredag fortsätter jag så till Washington för diskussionerna där.

Rom-fördraget kom ju Sverige att stå utanför intill dess att vi 1994 anslöt oss till det europeiska fördragsverk som det då hade lett till.

I ett bredare historiskt perspektiv var det kanske inte så konstigt. Vi hade lyckats hålla oss utanför de bägge världskrigen, och tyckte att vi hade en bättre ekonomisk utveckling än “kontinentens” länder.

De visioner om enighet och fred som fanns i de krigshärjade ländernas debatter var bara fattigt företrädde här uppe i våra nordliga bygder. Vi tyckte vi hade det bra som vi hade det.

Och när de i grunden avgörande beslut som ledde fram till Rom-fördraget fattades på en utrikesministerkonferens i Messina i juni 1955 nämndes detta på nyhetsplats faktiskt inte i en enda svensk tidning.

Successivt kom ju detta att förändras.

Det blev en kalldusch när Storbritannien tvärvände och plötsligt ville vara med i EEC, men det skulle ju dröja till 1973 innan det främst franska motståndet mot detta kunde övervinnas och Storbritannien – tillsammans med Danmark och Irland – kunde komma med.

Då hade Olof Palme hunnit bli svensk statsminister, och det var tydligt att han lekte med tanken att följa Storbritannien hela vägen.

Men så blev det inte. Dåtidens tolkning av neutralitetspolitiken var den formella orsaken, men andra också inrikespolitiska realiteter gjorde tanken omöjlig. Sverige fick, trots högt ställda ambitioner, nöja sig med ett ganska enkelt frihandelsavtal.

Och med detta kunde vi leva fram tills dess att det som då hunnit bli EG gick vidare mot den betydligt ambitiösare inre marknaden, och det var den utveckling som, i förening med de stora politiska förändringarna när Sovjetunionen och dess välde bröt samman, ledde Sverige in i medlemskapet 1995.

Den som är intresserad av debatten och steget fram till inte minst socialdemokraternas hastiga omsvängning rekommenderas min gamla bok “Hallänning, svensk, europé” från 1991 som går igenom det ordentligt. Antikvariat kan vara hjälpsamma.

Men nu är vi i en ny tid och med helt nya förutsättningar, och skall försöka att finna vägar framåt för det europeiska samarbetet.

Det blir spännande debatter under den kommande veckan.


Anti-Trump och anti-Brexit i Nederländerna.

16 mars 2017

VISBY: Resultatet av valet i Nederländerna blev en ökad splittring av landets politiska scen, men alls inte någon dramatisk framgång för den högljudda populismen.

Och det är så jag tror de politiska trenderna i Europa ser ut just nu.

Fragmenteringen av de politiska landskapen har vi sett sedan en lång tid tillbaka. De stora partierna är inte längre lika stora, och antalet partier blir fler och fler.

Sådan är utvecklingen i praktiskt taget alla länder.

Delvis har detta att göra med att de stora ideologiska stridernas tid är förbi.

Delvis har det att göra med att våra samhällen förändrats på ett sätt som gör gågna tiders uppdelningar mindre relevanta.

Sedan finns det självfallet variationer, och olika valsystem i olika länder ger lite olika genomslag för dessa tendenser.

Den populistiska trenden är svår att fånga i enkla rubriker.

Den är starkt nationalistisk och påtagligt nostalgisk. Och den är oftast starkt för ökade offentliga utgifter och bidrag. Höger och vänster blandas i drömmen om en forntid som inte fanns.

Sedan finns det ofta skillnader. I Nederländerna är den starkt liberal i åtskilliga sociala frågor. I Centraleuropa är den snarast starkt konservativ i samma frågor.

En viktig nyckel till utvecklingen just nu ligger i holländske partiledaren och statsministern Mark Ruttes argumentation de allra senaste dagarna.

Ständigt har han sagt att man skall komma ihåg hur det kändes dagen efter Brexit och dagen efter Trump.

Han speglar och skapar en anti-Brexit och anti-Trump effekt som jag är övertygad har viss betydelse.

Och resultatet blev ju att populistiska PPV förlorade stöd under själva valrörelsen, och påtagligt så under dess avgörande slutskede.

Lite av detta såg vi ju också i det österrikiska presidentvalet i slutet av förra året.

Nej, något eget Brexit vill man inte ha, och någon egen Trump vill man knappast se.

Den våg genom väljarna som många fruktade har snarast blivit en anti-våg. Eller kanske snarare en anti-dyning.

Hur fortsättningen kommer att se ut är dock på intet sätt givet.

Det kommer att ta sin tid att bilda regering i Nederländerna, och med fem partier eller så i regeringen är det ju svårt att se att resultatet skall bli särskilt imponerande.

Och därmed ökar självfallet risken för att en ny populistisk opposition på sikt växer sig starkare.

Europa formas av den successivt förändrade politiska situationen i EU:s olika medlemsländer.

Nu har vi sett Nederländerna.

I slutet av april och början av maj kommer de två omgångarna i det franska presidentvalet, och därefter i juni valet till nationalförsamlingen. I september är det så val till tyska förbundsdagen.

Det är dynamik i den europeiska demokratin.

Själv landade jag I går kväll i Visby för Jarl Hjalmarsson-stiftelsen traditionella konferens om olika utrikespolitiska utmaningar.

Perspektivet på dessa domineras normalt av utmaningarna i Europas mer östliga delar.

I går var det 100 år sedan Rysslands tsar Nikolaus II tvingades att abdikera.

Det var sluter inte bara på Romanov-dynastin i Ryssland utan på en tsarregim som kunde föras tillbaka till Rurik på 900-talet.

Ett välde upplöstes. Det hade förlorat sin förmåga och möjlighet. Kaos rådde. Och ur detta föddes sedan oktoberrevolutionen, inbördeskriget och ett halvt århundrade av kommunistisk diktatur.

Vi lever fortfarande med arbetet att helt och fullt komma ur det bittra arvet av denna utveckling.

Och inte minst i det sammanhanget är den europeiska demokratiska integrationen viktig.

Valresultatet i Nederländerna har gjort det möjligt att med tillförsikt gå vidare.


I globaliseringens centrum.

14 mars 2017

ABU DHABI: Efter några dagar här med både politiska och ekonomiska frågeställningar är det nu dags att återvända hem.

Genom åren har det blivit åtskilliga besök här, och Förenade Arabemiraten UAE är en på många sätt fascinerande plats.

Ingen annanstans i vår värld ser man denna kombination av å ena sidan turboglobalisering och modernisering och å den andra traditionalism och t o m tribalism.

Mötet ger betydande potential för såväl konflikt som kreativitet, men hitintills är det ingen tvekan om att det är det senare som har dominerar.

Staten snickrades ihop i all hast av ett antal gamla och mycket traditonella emirat i samband med att Storbritannien såg sig tvingad att avsluta sin skyddande roll ”öster om Suez”.

Och därefter har man steg för steg byggt upp såväl nationell identitet som global närvaro och relevans, och gjort detta i en region som ju snarast kännetecknats av ökade spänningar.

Grundaren Sheik Zayed, vars porträtt lyser mot alla både här och var, saknade varje form av formell utbildning och kunde ty följande inga andra språk, men satte kursen mycket bestämt mot såväl modernisering som globalisering.

Att oljefyndigheter tillkom underlättade förvisso. I dag disponerar man kring en tiondel av världens kända tillgångar, och producerar dagligen ungefär dubbelt så mycket som Norge.

Pengarna har inte bara gått till modernisering nu, utan det har också byggts upp en investeringsfond för framtiden som i dag tävlar med Norges motsvarighet om att vara världens största.

Det är ett uttryck för att man redan innan oljepriset mer än halverades, med den utmaning för regionens oljeproducerande länder detta innebär, var inställd på att bygga framtiden bortom fossilbränslens era.

Av dem som bor i UAE är i dag ca 80% från andra länder och boende här mer eller mindre långa tider.

Till dominerande del är det personer från Indien och Pakistan, men också många från arabvärlden i övrigt, och tiotusentals européer och amerikaner i olika funktioner.

Och här flyter många av globaliseringens flöden samman.

Dubais flygplats är nu större än Londons. Hamnarna och dess frizoner fylls av företag och gods. Och satsningarna på den digitala utvecklingen är i många avseenden imponerande.

Säkerheten är utomordentligt viktig. USA:s militära närvaro är betydande och viktig, men syns inte och talas inte om.

Och nervositeten om den inre säkerheten tar sig ibland uttryck som man har svårt att inte tycka är onödiga.

Men regionen är som den är. Krig, konflikter och terror. UAE vill säkra sin modernisering och globalisering.

Och landet är förvisso påfallande säkert.

Utvecklingen av UAE är förvisso viktig för regionen i dess helhet.

Öppenhet för andra kulturer och religioner kan förenas med respekt för den egna traditionen. Och globaliseringen skapar möjligheter att lyfta utbildning och kompetens för att bygga för framtiden.

Så är det förvisso inte i regionen i dess helhet.

Det blev åtskilliga samtal kring detta tema under mina dagar här. Såväl med ledande affärsmän som med ledande företrädare i övrigt.

Men nu bär det hemåt igen.

Och i morgon bär det av till Visby med fokus på främst andra delar av världen.


Oansvarigt i Haag och Ankara.

13 mars 2017

ABU DHABI: Mitt i alla frågeställningar mellan Nilen och Indus sveper nyheter om den verbala upptrappningen mellan Nederländerna och Turkiet ner hit.

Det som sker är, enligt min mening, höggradigt destruktivt och t o m farligt.

Valrörelser är sällan arenor för statsmannaskap, men det är ingen utsäkt för det som nu sker.

Detaljer är detaljer, men i grunden drivs det efter de senaste dagarna nu valrörelse i Nederländerna mot Turkiet – och muslimer i största allmänhet – och i Turkiet mot Nederländerna – och Europa i största allmänhet.

För sådant finns det alltid en lokal publik som kan hetsas upp, och det inte sällan med framgång.

Alldeles säkert stärks Erdogan i Turkiet, och jag fruktar att effekten på det holländska valet på onsdag inte kommer att vara positivt.

Om det blir anti-muslimska och anti-europeiska Wilders eller sittande liberale Rutters som drar det längsta strået är svårt att veta – risken är att det blir den förra.

I sak finner jag det inte alls märkligt att partier driver valrörelse också utomlands.

Det har jag själv gjort vid åtskilliga tillfällen – utlandssvenskar har också rösträtt, och möten för att nå dem är en del av varje svensk valrörelse.

Och det är alls inte ovanligt att politiker från andra länder driver valrörelse i Sverige. Från Finland, självklart, men också från andra länder, och traditionellt också från Turkiet.

Till de dumheter som jag nu ser cirkulerar hör tankar i Österrike att förbjuda alla möten av utländska politiker i landet – tydligen kom på att en lag riktad bara mot Turkiet skulle vara ytterligt oaptitlig.

Blir det en sådan lag lovar jag att göra ett valmöte för svenskar i Wien i samband med vårt nästa val för att se om jag blir blir utslängd från landet.

Till de oförlåtliga dumheterna hör självfallet också den turkiska retoriken, inklusive från president Erdogan själv, som talar om nazism som styr såväl i Tyskland som i Nederländerna.

Detta är okunnigt, ohistoriskt och oacceptabelt. Och retorik av denna art ger skador som inte är lätta att reparera.

Omedelbart får man hoppas att kyligare huvuden får råda och att krisen inte accelererar.

Sedan för vi se resultatet av det holländska valet på onsdag och folkomröstningen i Turkiet den 16 april.

Och därefter kan man se om det finns någon relation som kan repareras.

Det är mycket som hänger i luften.

Samarbete för att hantera flyktingar och Syrien. Möjligheterna till en lösning på Cypern. Bekämpa terrorism och instabilitet.

Oansvarig kortsiktighet mitt i valrörelser är alltid farligt.


Ett Europa som utvecklas.

11 mars 2017

ABU DHABI: Så blir det då några dagar här med fokus på alla de olika utmaningarna och möjligheterna i denna region.

Till dem skall jag återkomma, men innan dess bara några rader om den gångna veckans serie av viktiga europeiska möten kulminerande i EU-toppmötet i torsdags och EU27-möter i fredags.

Några slutsatser av dessa.

En är den uppenbara att den ekonomiska krisen, som ju länge var så dominerande, nu tydligt är hanterad. Alla EU-ekonomierna växer, och de senaste siffrorna ger t o m en högre tillväxt än i USA.

En andra är att man arbetar sig framåt med de olika insatserna för att EU bättre skall kunna hantera kommande flyktings- och migrationsströmmar. Åtskilligt återser, men åtskilligt har också gjorts.

En tredje är att det försvarspolitiska samarbetet nu på allvar håller på att sättas på EU:s dagordning. Det är stapplande, och alla förslag förefaller kanske inte så genomtänkta, men rörelseriktningen råder det ingen tvekan om.

En fjärde – och väl värd att uppmärksamma – är att vi är på väg in i en ny diskussion om ett samarbete ”med olika hastigheter”, vilket är kodordet för att att vissa länder etablerar ett intimare samarbete.

I någon form är vi självfallet redan där. Alla är inte med i Euron, och fiktionen att alla kommer att vara det inom överskådlig tid är föga mer än en fiktion.

Men viktigt är självfallet att ”bottenplattan” för samarbetet är såväl gemensam som stark och att ”delsamarbeten” inte utvecklas på ett sätt som de facto eroderar dennas betydelse.

Till denna räknas alldeles självklart den gemensamma marknaden och den gemensamma handelspolitiken, men tilltagande viktigt är ju också rätts- och säkerhetssamarbetet i dess olika former och delar.

Den gemensamma utrikespolitiken är en, enligt min mening, avgörande aspiration även om jag dessvärre ser åtskilliga problem med dess utförande.

Utan den förlorar Europa ofrånkomligen i global tyngd och globala möjligheter.

För svensk del är det av avgörande betydelse att en utveckling som den som nu mycket löst diskuteras inte leder till att vi, och vår del av Europa i övrigt, inte ytterligare marginaliseras i samarbetet.

Risken finns tveklöst där. Vi diskuterade saken redan i samband med vårt Euro-avgörande 2003, och den har inte blivit mindre påtaglig sedan dess.

Jag tror att det krävs en påtagligt aktiv Europa-politik under den närmaste tiden för att hantera detta, och med det menar jag såväl en politik i den inhemska debatten som när det gäller att sätta ett avtryck i den vidare europeiska utvecklingen.

Till veckans händelser i dessa avseenden hör självfallet också den djupt olyckliga konfrontationen mellan den polska regeringen och EU i övrigt över förnyelsen av mandatet för Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Att den polska regeringen isolerar sig själv är illa, men viktigt är att det övriga Europa inte ytterligare isolerar Polen i denna situation.

Och det kräver en nogsamt balansgång inte minst i ljuset av de påtagligt bekymmersamma inslagen i den inrikespolitiska utvecklingen i landet.

Men Polen är och förblir ett viktigt land.

Det kommer alltid att vara perspektivet i Berlin, och det måste alltid vara perspektivet i Stockholm.

Men nu landar jag således här.

Strålande sol och kring 30 graders värme är en viss kontrast till vädret jag lämnade hemma i Stockholm.

Det var några månader sedan jag var här senast.

Trump-administrationen har börjar att komma på plats. Oljepriset ligger kring 50 dollar. Kriget i Yemen ser minst lika eländigt ut. Förberedelserna för världsutställningen i Dubai 2020 håller på att accelerera. Presidentvalet i Iran närmar sig.

Och mycket därtill.


Om också Europas framtidsdebatt.

05 mars 2017

STOCKHOLM: Så är man då hemkommen efter en vecka med andra aktiviteter i de franska alperna.

På hemvägen passade jag på att i sedvanlig ordning läsa igenom ett sortiment av söndagstidningar från de mer centrala delarna av vårt Europa.

Mycket handlade, föga förvånande, om den pågående dramatiken inför det franska presidentvalet.

Om Francois Fillon kommer att klara sig kvar avgörs med stor sannolikhet under det närmaste dygnet, men oavsett hur det blir med den frågan är det i dagsläget svårt att se annat än att Emanual Macron är favorit att flytta in i Elysee-palatset efter de mindre imponerande Hollande-åren.

En ledande artikel över halva förstasidan i Neue Züricher Zeitung – som tveklöst tillhör Europas bättre dagstidningar – andades dock betydande misstro mot de olika kandidaternas förmåga att verkligen ta itu med Frankrikes mer långsiktiga ekonomiska problem.

Det program som Macron publicerade i veckan talar visserligen om att minska staten med ca 100.000 anställda och att sänka bolagsskatten från dagens 33 till 25%, men är i övrigt rätt tunt på mer genomgripande strukturella reformer.

Och NZZ påpekar syrligt att sagde Macron ju var president Hollandes ekonomiska rådgivare under den inledande period av dennes presidentskap då det kanske hade funnits möjligheter att göra något positivt.

I stället beslutades om åtgärder på främst skatteområdet som förde utvecklingen åt fel håll. Frankrike har ju numera offentliga utgifter på 57% av BNP – faktiskt en bra bit över Sveriges nivå.

Men avgörande är trots allt att Macron har en möjlighet att pressa tillbaka såväl högerpopulismen under Le Pen som den vänsterpopulism som ju erövrat Socialistpartiet och sannolikt kommer att förpassa detta till den politiska marginalen.

Och i den politiska situationen i Europa just nu måste detta trots allt ses som det viktigaste. Sedan kan man bara hoppas att det kommer en reformorienterad ekonomisk politik ur detta också.

Ett ekonomiskt successivt allt svagare Frankrike är en långsiktig fara för Europa i dess helhet.

Den kommande veckan blir för min del en vecka hemma i Stockholm, och det är inte förrän inför den kommande helgen som jag ger mig iväg med destination Mellersta Östern.

Veckan blir en vecka med viktiga möten för EU.

I morgon möts utrikesministrarna med Balkan på dagordningen för första gången på länge. Det är hög tid – utvecklingen i olika delar av regionen inger i alla fall mig bekymmer.

Federica Mogherini har tillbringat några dagar i regionen.

Försökt vara barsk i Skopje. Ingjuta mod i Sarajevo. Motverka ryskt tryck i Belgrad. Och inviga den renoverade bron i Mitrovica i norra Kosovo.

Det behövs ett betydligt starkare EU-engagemang i regionen för att motverka de andra krafter som annars håller på att växa sig starkare.

Vi får se vilka signaler i detta hänseende som kommer ut ur morgondagens möte.

På torsdag är det så EU-toppmöte, och det följs på fredag av ett möte med stats- och regeringscheferna i 27-kretsen på det sätt som kommer att vara mönster intill det formella brittiska utträdet våren 2019.

Den polska regeringen har ställt till viss dramatik genom att försöka förvägra den f d polske premiärministern Donald Tusk förnyat mandat som det Europeiska Rådets ordförande.

Man har nominerat en i och för sig gedigen ledamot av Europaparlamentet, men som president för denna församling är det självfallet en non-starter.

Mötet i slutet av veckan är också lite av upptakt till det speciella toppmötet i Rom i samband med att man kommer att högtidlighålla att det är 60 år sedan Rom-fördraget om att etablera det som då kallades EEC undertecknades där.

Och där kommer man också att ge startskottet till den prövning av unionens framtida uppgifter som man vill skall leda till beslut mot slutet av året.

Den vitbok kommissionens ordförande Juncker presenterade i veckan, med en skiss av ett antal framtidsalternativ, finns det anledning att återkomma till, och den kommer under de närmaste månaderna att kompletteras med tankepapper i olika konkreta frågor.

Jag kan bara hoppas att denna europeiska framtidsdiskussion kommer att få sin återspegling också i den interna svenska debatten.

Annars finns det ju en risk att vi isolerar oss från de europeiska framtidsavgörandena.


Haltande och ibland fel om Afghanistan-insats.

03 mars 2017

HAUTE-SAVOIE: I går presenterades den utvärdering av de svenska insatserna i Afghanistan som nu skett, och vars syfte är att dra slutsatser inför framtida fredsinsatser av denna karaktär.

Och när jag skummar igenom utredningen hittar jag förvisso åtskilligt jag håller med om.

Inte minst problemet med för korta tjänstgöringstider, vilket drev upp kostnader och minskade kompetens, är viktigt att man tar upp.

Om detta sedan kommer att kunna åtgärdas i t ex den pågående insatsen i Mali är en fråga för regeringen att ta tag i.

Men om detaljer är bra tycker jag att helheten är påtagligt haltande, och ibland direkt missvisande.

Ekot, som i bästa Trump-stil basunerade ut det hela som ”en bredsida mot det politiska etablissementet” fokuserade på utredningens formulering om att den svenska insatsen t ex inte uppnått målet att minska fattigdomen i landet.

Nå, det är väl ett långsiktigt mål som sattes för de samlade och långsiktiga biståndsinsatserna i landet, och som inte är alldeles lätt att nå i en situation där det förefaller som om landets befolkning närmast fördubblades under den tid som utvärderingen omfattade.

Men att betydande utveckling skett i landet under denna period är uppenbart.

Nivåer på både utbildning och grundläggande hälsovård har höjts dramatiskt, och kvinnor har fått klart bättre möjligheter. Sverige gav sitt bidrag till detta.

Fortfarande är dock Afghanistan ett av Asiens allra fattigaste länder, och fortfarande pågår konflikten med talibanerna.

Mer relevant är då kanske att ”utredningen bedömer att måluppfyllnaden när det gäller säkerhet och stabilitet är dålig” och att detta också gäller det område i norra Afghanistan som Sverige hade ett mer direkt ansvar för.

Sant är att frid och fred inte i alla delar råder i dessa regioner, men lika sant är att så knappast någonsin varit fallet i dessa gränstrakter mellan Centralasien och Hindu Kush.

Även Alexander den Store hade sina utmaningar här.

Men sant är också att ISAF-insatserna i dessa delar av norra Afghanistan bidrog till en relativ stabilitet som gjorde att den öppna väpnade konflikten söder om Hindu Kush aldrig nådde dit.

Mazar-e Sharif är landets tredje största stad och ekonomiskt relativt blomstrande. Ett och annat spektakulärt terrordåd, men knappast pågående konflikt. Handeln med övriga Centralasien viktig.

Jag ser att det numera finns reguljära flyg från staden till omvärlden. Det hade varit otänkbart för några år sedan.

Hade detta varit möjligt utan den ISAF-insats som det svenska förbandet var en del av? Det vet vi självfallet inte, men min bedömning är nog att det som allra minst skulle ha varit svårare.

Och därmed anser jag att utredningen i denna viktiga del hamnat i galen tunna.

Detaljobservationer kring olika mer eller mindre relevanta frågeställningar finns det åtskilligt av i utredningen, men väldigt lite av de större politiska perspektiven.

Var det rätt av det internationella samfundet – beslut av FN:s säkerhetsråd – att med kraft engagera sig i Afghanistan efter 11 september?

Hade landet, regionen och världen varit bättre om man inte gjort det?

Var det rätt av också Sverige att bli en del av dessa ansträngningar?

Eller hade det varit bättre för Sverige, Afghanistan och världen om vi hade ställt oss utanför?

För mig är svaren på dessa frågor klara.

Men utredningen går alldeles förbi dem, och ägnar sig i stället åt svepande formuleringar som tillsammans skapar bilden av att allt var och blev fel.

Det innebär förvisso inte att det inte finns stora frågor att diskutera.

Var den ”light footprint” som vägledde den inledande internationella insatsen rätt eller fel?

Här går det att hitta mycket olika bedömningar i den internationella debatten. Om Sveriges dåvarande regering tyckte någonting i den frågan eller inte vet jag inte, och inte heller utredningen av allt att döma.

Och sedan brottades insatserna förvisso med den sedvanliga frågan om samordningen mellan civila och militära insatser.

Här skriver utredningen att ”det behövs en tydlig rågång mellan militära bidrag och civila utvecklingsinsatser i komplicerade länder med komplexa konflikter.”

Men det tycker jag är alldeles fel.

Det som behövs i situationer som denna är i stället integrerade politiska-ekonomiska-militära insatser, och det brukar också vara en linje som Sverige verkar för.

I Afghanistan blev det dock inte så.

Här sattes upp s k Provisional Reconstruction Teams i akt och mening att åstadkomma just integrerade insatser av denna typ.

Paradoxalt nog blev dock det PRT som Sverige ansvarade för så gott som helt militärt, vilket f ö ledde till vissa slitningar med det lokala afhanska samhälle som väntade på mer integrerade insatser.

Successivt försökte vi råda bot på detta, men relationerna mellan Sida och försvarsmakten blev aldrig alldeles idealiska. Jag såg hur såväl turkar som amerikaner här lyckades betydligt bättre än vad vi gjorde.

Här hade det varit viktigt med en belysning från utredningen och kanske en jämförelse av hur olika också nordiska länder agerade.

I stället hamnar man också här i galen tunna och säger att militära och civila i satser skall vara helt separerade.

Våra mer politiska insatser i de samlade internationella ansträngningarna går utredningen mycket hastigt förbi. Det tycker jag är synd, för här finns åtskilligt att lära.

De var rätt intensiva under skeden då det fanns en risk för att utvecklingen i landet skulle gå alldeles snett, framför allt det kritiska skedet kring presidentvalet 2009.

Utredningen skriver att man inte finner att dessa insatser varit ”avgörande” för utvecklingen i landet. Det är säkert sant. Sedan Poltava är det väl få internationella situationer där svenska insatser varit ”avgörande”.

Men att för den skull bara vifta bort dem är att vifta bort stora delar av svensk utrikespolitik som irrelevant och meningslös.

Vi har, om vi sköter korten rätt, med kompetens, kunnande och kontakter, möjlighet att i samverkan med andra, och ibland mer än på marginalen, påverka olika situationer.

Men, för att sluta lite mer positivt, om utredningen leder till en bredare diskussion om dessa frågor har den i alla fall tjänat ett syfte.