Andra typer av krig.

13 november 2019

SANTA MONICA: Efter snöflingorna i luften i Stockholm landade jag på eftermiddagen i går i den angenäma solen i Kalifornien.

Jättestaden Los Angeles lever som vanligt sitt eget liv. Tumultet borta i Washington känns avlägset, och världen i övrigt än mer så.

Här förefaller det just nu vara ”streaming wars” som fångar uppmärksamheten.

För några år sedan vände utmanaren Netflix upp och ned på det mesta i den underhållningsvärlden som är mycket stor här. Man lämnade TV och gick helt och hållet över till nätet. Och i dag har man 165 miljoner som betalar varje månad.

Men nu lanserar jätten Disney utmanaren Disney+ för att riktigt på allvar försöka ta upp kampen med Netflix. Redan när man startade i går kunde man erbjuda 600 filmer, och snart kommer någon typ av uppföljning på megasäljsuccen Star Wars.

Det är en digitala tsunamin Som sveper nu fram över denna näring med stor kraft. Tidigare var det kabel-TV som genererade de stora intäkterna i media i USA, men nu sjunker antalet abonnenter där, och nu är det streamade tjänster som Netflix som ställer allt på huvudet.

Det är ”the streaming war” som det skrivs spaltmeter om här. Netflix uppe vid San Francisco har med nätet som instrument utmanar den traditionella dominans som den kreativa industrin här kring Los Angeles – Hollywood! – haft.

Men nu slår man tillbaka. Disney ligger självfallet här i LA-området.

Det är giganternas kamp. Enorma insatser, och enorma vinster för den som vinner.

På den amerikanska östkusten går dramat med ett möjligt riksrättsåtal mot president Trump senare denna in i ett nytt skede i och med att offentliga förhör i den amerikanska kongressen inleds.

Allt – alldeles självklart – i direktsänd TV.

Det börjar med främst den tjänstgörande amerikanska ambassadören i Kiev Bill Taylor, och det förväntas att han kommer att vara tydlig med de underligheter som presidenten ägnade sig åt.

I grunden är det självfallet djupt sorgligt att se hur USA:s politik i en fråga av avgörande betydelse för Europas stabilitet av presidenten förvandlades till bara en bricka i ett smutsigt inrikespolitiskt spel.

Men så var det. Och detaljerna kommer att följa under de kommande veckornas offentliga förhör.

Men i Washington i dag är det också besök av Turkiets president Erdogan, och det kan i grunden sluta hur som helst.

Samtidigt infinner sig såväl Rysslands Vladimir Putin som Kinas Xi Jinping i Brasilien för ett s k BRICS-toppmöte där.

Och här sitter jag hela dagen i olika mötet på RAND Corporation. Jag sitter i styrelsen, och vi har vårt huvudkontor och största närvara här bara ett stenkast från Stilla Havets strand.


Ett Berlin i glädje – och känsla av ansvar.

10 november 2019

BERLIN: I går kväll var det fest som dominerade här när kring 100.000 människor samlades kring Brandenburger Tor och festligheterna med anledning av natten för 30 år sedan när den förhatliga muren i Berlin föll.

Kvällen svängde mellan hänförande klassisk musik, lätt provocerande hårdrock, tystnad till minne av de som aldrig överlevde den östtyska diktaturen och allvarsfyllda tal om ansvaret för den demokrati och den frihet som bröt fram för Tyskland i dess helhet den natten.

Och avslutades, som sig bör, med fyrverkeri.

Tyskland är ett land som lever med sin historia, och det ger en viss tyngd också åt landets politiska samtal. I går var också minnet av kristallnatten, och bara ett hundratal meter från gårdagkvällens fyrverkeri ligger de söndersprängda resterna av Hitlers bunker under en parkeringsplats.

Där tog det andra världskriget i Europa slut, och vid gränsövergångarna vid Bornholmer Strasse tog det kalla kriget slut. Berlin är mycket av den moderna historien.

I gårdagens Dagens Industri skrev jag lite mer om det som hände här för 30 år sedan och den process som sedan följde. I efterhand framstår allt som enkelt, rätlinjigt och historiskt, men så var det knappast.

Det var åtskilliga hårdföra män som ville ha en ”kinesisk lösning” med stridsvagnar för att rädda vad som räddas kunde. Men upplösningen hade möjligen redan gått för långt, och Kreml tryckte aldrig på knappen.

Och så gick det som det gick. En regim här i Östberlin, och ett välde, som i grunden byggde på våld mot den egna befolkningen, rasade sönder och samman.

Här sitter jag nu på samma hotell som jag bodde på 1989.

Det var det sista av de hotell som uppfördes av svenska företag i det som då var DDR:s huvudstad, men allt sköttes i grunden av ökända Stasi som på detta sätt fick lite bättre kontroll på västerlänningar som tilläts komma in.

Sedan dess har regin, försiktigt uttryckt, förändrats och hotellet är fortfarande min favorit i det som i dag är det förenade Tysklands huvudstad.

Tyskland har att se tillbaka på ett framgångsrikt skede under de senaste decennierna. Under Helmut Kohl kunde den fredliga återföreningen ske, men det blev socialdemokratien Gerard Schröder som fick ta ansvaret för viktiga ekonomiska reformer därefter, och sedan har landet under Angela Merkel seglat upp till en än viktigare position.

Utmaningar saknas förvisso inte.

Hur kommer den för landet så viktiga bilindustrin att klara sig i den nödvändiga klimatpolitiken nya tid? Kan man komma ut ur den politiska skuggan efter den traumatiska flyktinghösten 2015? Tvingas man omvärdera den transatlantiska länk som varit av så grundläggande betydelse för landets utveckling? Hur skall det europeiska samarbetet i eran av Brexit och Macron gestaltas?

Och landets politik förändras.

SPD väljer i en omständig process en ny ledning, men partiets kris är uppenbar för alla och envar.

Men än viktigare än kanske vad som händer med CDU i eran efter Merkel. Partiordförande är hon inte längre, men så länge hon förblir förbundskansler – ett år till? – är det hennes gestalt som dominerar. I de olika sammanhangen i går var det mycket tydligt.

Och vem skall bli CDU:s kandidat till förbundskansler i nästa val?

Den nyvalde partiordföranden och försvarsministern Annegret Kramp-Karenbauer – AKK för enkelhetens skull – förses med allt fler frågetecken, och spekulationerna tilltar om andra namn, men ingenting är självklart eller avgjort. Att det finns kandidater är uppenbart.

CDU:s partikongress i Leipzig i slutet av månaden kan komma att visa hur vinden blåser, men mer konkret kommer man nog inte att ta sig an den viktiga frågan om kanslerskandidat inför ett kommande val förrän om ett år eller så.

För dagen verkar i alla fall den stora koalitionsregeringen sitta kvar. En del uträttas, men en del strider man om, och på sistone har det också gällt delar av utrikespolitiken på ett sätt som varit mindre lyckligt.

Just i dessa dagar sliter man med frågan om en förstärkning av grundpensionen. Viktigt och nödvändigt, säger SPD. Dyrt och omöjligt utan någon form av behovsprövning, säger CDU. Den merkelska kompromissförmågan sätts på nya prov.

Ett är tydligt: Tyskland rör sig mot den stora förändringen efter Angela Merkel, och ingen verkar riktigt säker på vad som skall hända då.

Och det är viktigt – för Europa i dess helhet, och förvisso också för Sverige.

Europasamarbetet är alltid en stor fråga här. Inget europeiskt land har så många grannar som Tyskland. Och därtill skall ju alltid läggas historiens börda och ansvar.

I förgår var tillträdande kommissionsordföranden Ursula von der Leyen här och höll ett linjetal om sin syn, och i dagarna har ju också president Macron lagt ut texten om det mesta i en stor intervju i The Economist.

Till bägge dessa två texter kan det finnas anledning att återvända.

I dag vänds dock blickarna i hög grad mot Spanien och parlamentsvalet där.

Kommer det politiska dödläget vad gäller en stabil regeringsbildning att kunna brytas? Just nu ser det inte ut så, men valresultatet avgör. I kväll vet vi meta.

Men nu återvänder jag till Stockholm.

Dock bär det redan på tisdag iväg till först Santa Monica i Kalifornien och därefter till Abu Dhabi i en annan del av världen.


Frågetecken kring Kina.

08 november 2019

STOCKHOLM: I dagarna två har vi nu suttit här med Stockholm China Forum – det var det 22:a mötet i denna krets – för att diskutera samarbete och konkurrens med ett allt viktigare Kina.

Och dessa frågor har ju seglat upp rejält på den internationella dagordningen under det senaste året.

Förra hösten höll USA:s vicepresident Pence det tal som inledde den nya och betydligt hårdare amerikanska politiken gentemot Kina. Och den utveckling som där skisserades har ju intensifierats sedan dess.

För presidenten verkar det mest handla om siffrorna i handelsbalansen med Kina, och hans fokus förefaller därför ligga på att få ett avtal som på ett eller annat sätt får lite bättre siffror.

Sannolikt är han angelägen om ett begränsat sådant avtal i närtid. Det skulle glädja den amerikanska aktiemarknaden, och det gläder presidenten eftersom det anses gynna hans möjligheter i nästa års viktiga val.

Mer på andra håll är ambitionerna betydligt mer långtgående – från att bara försöka att bromsa Kinas hotande högteknologiska utveckling till att helt sonika frikoppla de amerikanska och kinesiska ekonomierna från varandra. Det finns knappast några ”mjukisar” i den amerikanska debatten i dessa frågor.

Även inom EU har medvetenheten om den strategiska utmaning som Kina utför växt under det senaste året, och politiken har delvis svängt in på en mer kritisk kurs. Men det finns samtidigt en skepsis mot att dras med av USA på en alltför hårdför konfrontatoriska kurs.

Nästa år blir viktigt.

Dels är det på våren ordinarie toppmöte mellan EU och Kina där man skall följa upp de åtaganden om olika öppningar som Kina gjorde vid motsvarande toppmöte i våras.

Men dels är det stort möte mellan alla EU:s stats- och regeringschefer och Kinas Xi Jinping i Leipzig i september, och förhoppningen är att man intill dess gjort framsteg i en rad frågor.

Ett investeringsskyddsavtal har förhandlats under inte mindre än sju år i 22 olika förhandlingsomgångar, men om det kommer att bli möjligt att få ett tillfredsställande resultat till Leipzig återstår att se. Åtskilliga varnade för att EU skulle bli slav under tidtabellen – det är resultatet som är det viktiga.

Till de känsliga frågor som seglat upp med stor kraft hör ju de möjliga konsekvenserna av att låta kinesiska leverantörer bygga infrastrukturen för de 5G-nätverk som kommer att bli nervsystemet i nästa steg av digitaliseringen av våra samhällen.

Här finns det farhågor som inte riktar sig främst mot enstaka leverantörer, utan mot de skyldigheter som dessa faktiskt har gentemot den kinesiska staten och dess säkerhetsintressen.

Samtidigt med allt detta fortsätter den kinesiska utvecklingen att inge bekymmer. Det inre klimatet blir allt hårdare, och känsligheten för kritik utifrån blir samtidigt allt tydligare. Inte minst Sverige känner av de kyligare vindarna.

Och kring hur dessa olika utmaningar skall hanteras har diskussionen cirklat under det senaste dygnet.

I morgon bitti bär det så av till Berlin för att vara med om lite av firandet av att det är 30 år sedan Berlinmuren föll.

Och det är faktiskt värt att fira.


Och vart bär det hän i Storbritannien? Och annat som kommer.

03 november 2019

STOCKHOLM: Hösten har sin speciella charm, och en hösthelg hemma ger möjligheter till sällskap och annat som man annars inte riktigt hade hunnit med. Lösa trådar från veckan som gick måste knytas ihop, och veckan och dagarna som kommer måste på ett eller annat sätt förberedas.

Dygnen i Skottland och dialogen på Aurora- konferensen gjorde det naturligt att tala också om det brittiska valet. Till den 12 december är det förvisso långt, och valrörelser utmärkes alltid av att det faktiskt inträffar saker, men några tankar kan trots allt ha sitt värde.

Opinionsundersökningarna visar nu ett massivt övertag för det konservativa partiet i förhållande till den traditionella oppositionen i Labour.

Att denna under sin ledare Jeremy Corbyn har glidit starkt åt vänster, och ingen människa förmått att förstå vad de egentligen tycker om Brexit, har förvisso sin betydelse i sammanhanget.

Men även i denna situation förefaller det sannolikt att de konservativa kommer att förlora mandat till de skotska nationalisterna i Skottland och till de mer moderata och EU-positiva liberaldemokraterna i London och delar av södra England.

Och de måste då vinna tämligen massivt i andra delar av landet för att dels kompensera för detta och dels uppnå den egna majoritet de i dag inte har och som de är beroende av.

Saken är ju den att inget annat parti i det läge som uppkommit förefaller att vara berett att samarbeta med Boris Johnson.

Efter Theresa Mays svaga valresultat 2017 blev det ju en överenskommelse med nordirländska DUP som räddade regeringsmakten för de konservativa. Men med sin senaste överenskommelse med Bryssel ses Boris Johnson av dem nu som en förrädare som inte står vid sitt ord, och ett nytt samarbete förefaller minst sagt mindre sannolikt.

Och med liberaldemokraterna, som ju i motsats till Labour har en klar och tydlig linje mot dårskapen med Brexit, kommer samarbete knappast heller att vara möjligt.

En egen majoritet för Labour framstår som närmast utesluten, men en egen majoritet för konservativa högst osäker, och därmed kan man hamna i en situation där de konservativa förvisso är största parti, men där dess möjlighet att regera och få igenom sin politik, inklusive avtalet om Brexit, framstod som mycket tveksam.

Och vart detta kan leda till finns det tonvis med spekulationer kring. Men till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma för den händelse den situationen uppkommer. Osannolikt är det inte.

Slående som alltid är i hur liten utsträckning man i den brittiska debatten tycks tro att får man bara igenom avtalet om utträde, och därmed bryter upp från bordet i Bryssel, så kommer hela den plågsamma frågan att försvinna.

Så är det inte. Därefter kommer ju den långt svårare frågan om att förhandla fram nya avtal om den nya relationen. Och då uppkommer nya risker för krascher och nya plågsamma diskussioner om nya behov av uppskov. Detta är ett elände utan uppenbart slut.

På den internationella scenen i övrigt må noteras att när Frankrikes president Macron beger sig på ett nytt statsbesök till Kina så har han inbjudit också några främst tyska företrädare att vara med i hans delegation.

I detta ligger måhända ett erkännande av att det är bara genom att uppträda gemensamt som vi kan ha någon framgång med Kina, men i detta ligger självfallet också ett uttryck för anspråk på franskt ledarskap i denna process.

Måhända har man i Elysée-palatset tagit intryck av det lätta obehag som franska solouppvisningar kring Rysslands- och Balkan-politiken under den senare tiden orsakat runt om i Europa.

Min vecka inleds i morgon med att ta mig till Madrid för en middag där som upptakt till en diskussion med Javier Solana – f d utrikesminister i Spanien, generalsekreterare i Nato och Hög Representant för EU – om vart Europa är på väg.

Och innan jag återvänder till Stockholm tisdag kväll blir det också lunch med bl a nuvarande utrikesministern och blivande Hög Representant for EU Josef Borell.

Kommande helg går Spanien till val i ett tredje försök att få en situation som möjliggör en stabil regering. Den nuvarande socialistiska minoritetsregeringen har ju inte kunnat få igenom någon budget, och hamnade därmed åter i ett omöjligt läge som gjorde ett nytt val ofrånkomligt.

Till dessa problemen i parlamentet Cortes i Madrid kommer så hela den mycket inflammerade frågan om framtiden för Katalonien.

Så det blir intressant att höra lite närmare hur det låter inför den kommande helgens viktiga avgörande.

Dessvärre innebär detta att jag missar högtidlighållandet av det Östliga Partnerskapets 20-årsjubileum här i Stockholm, men det är självfallet alldeles utmärkt att regeringen tagit initiativ till detta, och att också Polens utrikesminister kommer att vara på plats.

Men sedan blir det för min del en hel del diskussioner om inte minst Kina-politiken här i Stockholm under veckan. Samt en del media kring min nya bok om ”Den Nya Oredans Tid”.

Och kommande helg kan jag inte motstå frestelsen att vara i Berlin – på lördag kväll är det 30 år sedan Berlin-muren föll och en ny tid och nya möjligheter öppnades.

Det kan man inte missa.


Den Nya Oredans Tid.

01 november 2019

HOPETOUN HOUSE: Denna dag utkommer den bok med titeln ”Den Nya Oredans Tid” som jag författat och vars ämne är precis det som titeln antyder.

Vi lever i en tid där den existerande globala ordningen befinner sig under förändring, och det är viktigt för oss att göra vad vi kan för att försöka att förstå vad detta kan komma att innebära.

Och det är det jag försöker att göra med denna bok.

I vilken utsträckning jag lyckas med det kommer det säkert att finnas delade meningar om, och jag hoppas att boken i skall kunna stimulera viktigt tänkande och viktig diskussion kring dessa frågor.

Efter de omedelbara decennier efter det kalla krigets och det sovjetiska imperiets slut som, trots utmaningar, innebar betydande framsteg i en lång rad olika avseenden, har vi kommit in i det jag kallar den nya oredans tid.

När jag blickar tillbaka, och det gör jag i boken, så sätter jag skiftet till sensommaren 2008, även om det självfallet handlar om en mer glidande övergång.

Men i augusti hade vi kriget mellan Ryssland och Georgien, med allt den geopolitiska kraftmätningens tydliga återkomst, och i september hade vi den krasch för Lehmann Brothers i New York som riktigt på förde oss in i den djupa och omvälvande globala finansiella krisen. Dessförinnan hade Kina med den magnifika ceremoni som öppnade olympiaden i Peking visat sig för världen med ett nytt självförtroende.

Och därefter följde förändringarna slag i slag.

Hösten 2013 började det ryska tryck på Ukraina som skulle leda fram till den öppna militära aggressionen mot landet åter efter. Hösten samma år fick vi den stora flyktingkrisen i Europa, och i juni året därpå kom så chocken i samband med folkomröstningen om Brexit i Storbritannien.

Och mycket av politiken sedan dess har handlat om konsekvenserna av dessa utvecklingar.

Men mycket skall läggas till detta, inte minst de olika konsekvenserna av Kinas stadkant tillväxt i samtliga tänkbara avseenden. Under det senaste året har det ju uppmärksammats allt mer.

Och det sker mitt uppe i den begynnande övergången från den industriella till den digitala eran, med den tsunami av förändringar som detta innebär, och med den nödvändighet av att lämna den fossila eran som det växande klimathotet innebär, och som ju kommit allt mer också i den internationella politikens fokus.

Också detta handlar min bok om den nya oredans tid om.

Så jag hoppas att en och annan skall finna den vara av intresse.


Traditionellt i Visby.

30 oktober 2019

VISBY: Så blev det till slut klarhet om att Storbritannien går till parlamentsval, och att det kommer att äga rum den 12 december.

Hur det kommer att utfalla vet vi ingenting om, även om Boris Johnsons konservativa ligger klart bäst till i opinionsmätningarna, och vilken effekt det kommer att få på den fortsatta Brexit-processen vet vi heller ingenting bestämt om.

Basscenariot torde dock vara att Boris Johnson klarar sig kvar och att Storbritannien därefter lämnar EU i januari 2020.

Men detta kommer jag att ha anledning att återvända till mot slutet av veckan efter diskussioner i landet självt.

Just nu sitter jag i Visby på det seminarium som Jarl Hjalmarson-stiftelsen ordnat här sedan vid det här laget ett kvarts sekel tillbaka, och som traditionellt bjuder på mycket intressanta utblickar med huvudfokus österut – Ryssland, det Östliga Partnerskapets länder och numera dessutom Kina.

Och seminariet medger öppna meningsutbyten mellan välinformerade bedömare och aktörer i dessa olika frågor. Under det senaste kvartseklet har det nog haft en viss betydelse när i alla fall delar av den samlade politiken kring i alla fall delar av dessa frågor utvecklats.

Framför allt gällde det under skedet när de tre baltiska staterna staterna återfått sin självständighet och sökte sin nya förankring. Men det har också varit viktigt som ett forum med den liberala oppositionen i Ryssland. Intill dess att han mördades tillhörde Boris Nemtsov de ständiga deltagarna.

Och i år hade vi också USA:s tidigare sändebud i Ukraina-frågor Kurt Volker i våra diskussioner med de möjligheter till inblick i det pågående tumultet på andra sidan Atlanten som detta gav.

I morgon blir det för min del ett kort besök i Helsingfors och därefter bär det vidare till Edinburgh för ett seminarium som strävar efter att etablera ett forum för informellt samråd mellan Storbritannien och de nordiska länderna under kommande år.


Vart är detta på väg? En Trump som spårar ur.

26 oktober 2019

NEW YORK: För första gången lämnar jag detta land med en smygande oro för om dess institutioner kommer att klara av att hantera landets djupt polariserade politiska klimat och den maktutövning utan hämningar och skrupler som emanerar från mannen i det Ovala rummet.

Med all sannolikhet går den process som nu pågår i riktning mot en formell riksrättsprocess mot presidenten.

Det som nu pågår skulle kunna beskrivas som informell förundersökning, men efter detta kommer en offentlig process kanske om en månad som av allt att döma kommer att resultera i ett åtal.

Och om representanthuset med enkel majoritet fattar beslut om ett sådant, och formulerar åtalet, är det upp till senaten att fria eller fälla presidenten. För att fälla honom krävs en två tredjedels majoritet.

Anklagelsen är att han missbrukat sitt ämbete, och i centrum stor agerandet när det gäller Ukraina.

Allt går tillbaka till kontroverserna kring presidentvalet 2016 och presidentens vägran att acceptera att det fanns någon rysk inblandning i den kampanj som ledde till att han vann. Även om ingen vågat påstå att denna inblandning var avgörande, uppfattar han allt detta som ett ifrågasättande av själva legitimiteten i sitt presidentskap.

Av detta förefaller han närmast besatt, och det är ju detta som lett till den ena märkligheten efter den andra i hans agerande, där han och de närmast honom förefaller beredda till i stort sett allt för att komma bort från vad som hände 2016 och för att komma åt de som nu opponerar mot honom.

Den maktdelning som utmärker den amerikanska konstitutionen har hitintills förefallit vara ett relativt robust skydd mot allt detta, och jag vill fortfarande tro att så kommer att förbli fallet, men frågetecknen blir dessvärre allt fler.

Presidenten företer alla tecken på att vara helt besatt av det som nu pågår, och det är dessvärre alldeles uppenbart att han inte ser några begränsningar i vad han kan göra för att smutskasta sina opponenter eller påverka processen i övrigt.

Jag träffade en person som arbetade i Vita Huset under den tid president Clinton var föremål för en motsvarande process – han stod åtalade för att ha ljugit för en jury och förhindrar rättvisan i samband med sina synnerligen tveksamma privata affärer – och som berättade hur man med möda försökte få presidenten att fortsätta att rationellt regera landet medan detta pågick.

Till i alla fall viss del lyckades det, men nu förefaller det höggradigt tveksamt om detta kommer att gå. Presidenten förefaller besatt av frågan, och allting i övrig förefaller underordnat.

Nu har till yttermera visst justitiedepartementet satt igång en kriminell utredning riktad mot utredningen om inblandningen i valrörelsen 2016. Det är inte så lite av Kafka över det hela. Och att justitieministern har en tydlig politisk agenda råder det ingen tvekan om.

Men presidenten driver allt vidare.

De republikaner som 2016 undertecknad ett brev som kritiserade honom kallar han offentligt för ”mänskligt avskum” och säger att de inte skall anställas. Offentliga myndigheter uppmanas att säga upp prenumerationer på Washington Post och New York Times. Och det finns tecken att han nu vill utnyttja offentliga upphandlingar för att straffa dem som kritiserar honom.

Han befinner sig i marken tydligt bortom rättsstatens och den vanliga anständighetens.

Och allt detta kommer att eskalera under de kommande månadernas process. Det vi ser nu är dessvärre sannolikt bara början.

Det mesta talar för att senaten så småningom kommer att avvisa åtalet, men alldeles säkert är det inte, och presidentens hysteriska agerande visar att han tydligen inte är alldeles säker heller. Tror även republikanska senatorer att fortsatt stöd till presidenten underminerar deras egna möjligheter till återval kan det hela börja att förändras.

Sedan är det en annan fråga vilken inverkan allt detta kan komma att få under en kommande mandatperiod för den händelse att han blir återvald. Jag har hört många mycket bekymrade röster under mina korta dygn här.

Men mitt ärende här har ju varit styrelsesammanträde i International Crisis Group med genomgång av olika utmaningar i olika delar av världen och diskussion om vår egen verksamhet. För första gången någonsin kom USA att stå på listan över de allvarliga kriser vi hade anledning att diskutera.

För den som är intresserad av olika sakfrågor kan noteras att jag under de senaste dagarna dels haft en artikel om utvecklingen med Turkiet och Syrien som via Project Syndicate gått i ett rätt stort antal tidningar och dels en artikel för Washington Post om det strategiska haveri för EU:s Balkan-politik som president Macron har åstadkommit.

Nu bär det hemåt mot Stockholm igen.

Det känns skönt att lämna den politiska atmosfär som man i dessa dagar möter här. Men jag återvänder med en betydande oro för vart allt detta kan vara på väg.