Riga och Ramadi.

21 maj 2015

STOCKHOLM: Att cykla omkring i Stockholm mellan olika möten en vacker försommardag som denna är förvisso ingenting som det finns anledning att klaga över.

Tyvärr verkar det som om vädret på andra sidan Östersjön är lite sämre, men där i Riga inleds ju i dag det viktiga det fjärde toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i dag.

Och med anledning av detta har jag dels skrivit en artikel via Project Syndicate, som ju innebär publicering i ett antal olika tidningar runt om i världen, och dels en lite längre sak också om bakgrunden när det gäller också relationerna mellan EU och Ryssland som publicerats av ECFR.

Det handlar om att försöka att ge lite sammanhang och lite bakgrund.

Länkar till bägge för den intresserade finns via Twitter.

Och i morgon finns det säkert anledning att kommentera om något mindre oväntat kommer ut ur mötet. 

Just nu ser jag i media att Vitryssland och Armenien ställer till lite problem i förhandlingarna om slutdeklarationen. Det handlar ju om de två av partnerskapets länder som av olika skäl knutits närmare Moskva, och vars utrikespolitiska handlingsutrymme därmed är mer begränsat.

Men på ett eller annat sätt utgår jag från att man löser den saken.

Mötet börjar ju med middag i Svartbrödrahuset i Riga kväll – med stora porträtt av stormaktstidens svenska kungar på väggarna – och därefter är det mer formella mötet under morgondagen.

Måhända fälls det där också någon kommentar kring det faktum att våra ryska vänner passade på att inringa detta dagens möte med att låta ett par bombplan T22M Backfire göra en sväng ner genom Östersjön.
De ville väl påminna om sin existens.

På den internationella scenen i övrigt finns det väl dessvärre anledning att notera att Daesh tycks ha lyckats i sin offensiv i Anbar-provinsen i Irak, och att den viktiga provinshuvudstaden Ramadi nu fallit i deras händer.

Det är onekligen ett betydande bakslag för ansträngningarna att pressa tillbaka organisationen.

För några månader sedan handlade åtskilliga spekulationer om när det skulle vara möjligt för irakiska styrkor med stöd av amerikanskt flyg att återta landets andra stad Mosul.

Men det får nog i dag anses att vara mer avlägset. Utvecklingen kring Ramadi har dessvärre visat att en del av de avgörande svagheter som ledde till Mosuls fall ännu inte åtgärdats.

Risken för att den sekteristiska splittringen av Irak nu förstärks ytterligare skall absolut inte underskattas, och det innebär ju i så fall att den av president Obama skisserade strategin för att möta Daesh skulle falla samman.

Och det har förvisso allvarliga implikationer tvärs över hela regionen.

För mig förefaller det uppenbart att det nu måste till seriösa samtal mellan Teheran, Bagdad och Washington om hur denna situation kan hanteras. 

Och det skulle nog inte skada om också Riyadh fanns med i dessa.

Ingen av dessa huvudstäder borde ha ett intresse av att Irak och regionen fallet samman. Att misstron i dag är betydande får inte vara någon ursäkt för att undersöka vägar att arbeta tillsammans.

I den regionen i övrigt noterar jag att Norges utrikesminister Börge Brende nu följs av EU:s Federica Mogherini i Jerusalem och Ramallah i akt och mening att se om det finns några förutsättningar för en återupptagen fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Men nu bär det för min del iväg till lite försommarmöte med moderater som var verksamma i regeringen Reinfeldt under de åtta med alla rimliga mått mätt rätt framgångsrika åren mellan 2006 och 2014.

Det var då det.


Vecka med Riga i fokus.

17 maj 2015

TABIANO: Fortfarande dröjer jag mig kvar nere i Italiens sol, men i morgon bär det tillbaka till Stockholm och uppgifter där under veckan.

Dagens stora demonstration i Skopje förefaller att ha utfallit ungefär som förväntat. Men det viktiga och svåra blir vad som kommer att hända under de kommande dagarna.

Bilden av harmoni och enighet i dagens manifestation är inte nödvändigtvis en korrekt bild av den underliggande situationen i det makedonska samhället.

I morgon träffas också EU:s utrikesministrar och förväntas att diskutera också denna situation. Och – som sagt – det är inte fel att spänningar och utmaningar på Balkan kommer upp på bordet.

På det mötet kommer man också att diskutera situationen i Libyen och insatser vad gäller migration och flyktingströmmar. Och mer konkret handlar det om de olika militära insatser som nu förbereds i Medelhavet.

Något klartecken från FN:s säkerhetsråd för insatsar mot eller på libyskt territorium finns fortfarande inte, och utsikterna är väl inte alldeles klara. Oavsett det finns det enligt min mening betydande oklarheter om vad mycket konkret sådana militära insatser skulle bestå i.

Men veckans mest betydelsefulla händelse i vår del av världen är utan tvekan toppmötet i Vilnius med det Östliga Partnerskapets alla länder.

Efter tidigare toppmöten i Prag, Warszawa och Vilnius blir detta det fjärde inom ramen för den politik som ju räknar Sverige och Polen till sina främsta inspiratörer.

Och det blir viktigt framför allt för att slå fast att EU:s politik ligger fast, och att vi fullt ut respekterar varje europeiskt lands rätt att själv välja sin väg också när det gäller europeiskt samarbete.

Bara detta innebär en kraftfull signal i ljuset av de olika ansträngningarna från rysk sida under framför allt de senaste två åren.

Jag såg ett märkligt uttalande för någon vecka sedan av en talesman för utrikesministeriet MID i Moskva som hävdade att detta var en anti-rysk tillställning eftersom det innehöll begreppet ”partnerskap”.

Men det är rappakalja, och därtill okunnig sådan. Faktum är ju att det gällande avtalet mellan EU och Ryssland också talar om ”partnerskap”, och att vi dessutom efter det att det Östliga Partnerskapet satts i sjön diskuterade ett ”partnerskap för modernisering” med just Ryssland.

Att det sedan inte blev någonting av med den saken berodde ju på att moderniseringen upphörde i Ryssland och att landet, som bekant, slog in på en annan kurs när Vladimir Putin återvände för sin tredje presidentperiod.

Före den ryska förändringen minns jag att i alla fall jag föreställde mig att det toppmöte i Riga som då låg några år framåt i tiden skulle kunna fokusera på vad jag kallade ”integrationen av integrationerna”, d v s att börja binda samman de s k djupa frihandelsavtalen i det Östliga Partnerskapet med strävandena att med Ryssland som avgörande part börja utveckla ett stort frihandels- och samarbetsområde från Lissabon till Vladivostok.

Men det var då det. Kreml bytte kurs, aggressionen och den fortsatta destabiliseringen av Ukraina är ett faktum och tonläget mot så gott som allt som EU företar sig gränsar ibland t o m till det fientliga. 

Och det är i ljuset av allt detta som det är så viktigt att toppmötet i Riga visar att EU:s kurs ligger fast. 

Fokus kommer att ligga på Ukraina, men också på Georgien och Moldavien. De behöver inte minst stöd för att hjälpa till med genomförande av de olika avtalen.

Ryssland har försökt att uppskjuta det fulla genomförandet av dessa, främst med Ukraina, men av detta blir intet.

Värt att uppmärksamma är dock också hur Vitryssland mycket försiktigt försöker att vidga sitt rörelseutrymme. Man vill vara försiktig offentlig med sin kritik av Moskva, men mer privat är klarheten ofta betydande.

I Riga är det inte bara det stora reguljära toppmötet, utan också möten med olika företrädare för civilsamhället liksom för affärslivet. Och för det lettiska ordförandeskapet handlar det utan tvekan om det viktigaste mötet under dess sexmånadersperiod.

Så, vid sidan av allt annat, blir det ett klart fokus på Riga under den kommande veckan.


Dags för nytt fokus Balkan.

15 maj 2015

TABIANO: Så blir det några dagar över denna långhelg här i norra Italien innan det bär hem till Stockholm igen.

Men det var intressant att tillbringa några dagar med Balkan och dess olika utmaningar.

Och det kommer att bli en del mer av den varan under året.

I juli är det 20 år sedan Srebrenica, i augusti är det 20 år sedan kroatiska Operation Storm och i november är det 20 år sedan den bosniska fredsuppgörelsen i Dayton.

Det kommer att bli åtskilliga tillfällen både att blicka tillbaka och att reflektera över utmaningar som ligger framåt.

Själv kommer jag i början av juli att vara en del av en större diskussion i Haag som samlar huvuddelen av de dagarnas internationella aktörer till en diskussion om Srebrenica

Åtskilligt har sagts och skrivits i den frågan under åren, och i just Haag pågår vid ICTY-tribunalen forfarande den rättegång mot den bosnienserbiske generalen Radko Mladic som självfallet till betydande del handlar om vad just ICTY har definierat som ett folkmord i Srebrenica.

Och längre fram i höst blir det säkert en del kring de 20 år som gått sedan den tre veckor långa förhandlingar på flygbasen vid Dayton i USA som resulterade i fredsavtalet om Bosnien.

Också om den har det skrivits åtskilligt, och bland detta min bok ”Uppdrag Fred” som ju vid det här laget har en del år på nacken men vars beskrivning och analys faktiskt håller väl i ljuset av vad som hänt sedan dess.

Med alla andra kriser långt mer akuta är det naturligt att den europeiska och internationella uppmärksamheten på utvecklingen på Balkan varit mer begränsad under de senaste åren.

Och i samtal i Belgrad sade jag att de i grunden skall vara glada för det. De är inte längre någon internationell krishärd. 

Men utvecklingen i Makedonien har åter fokuserat  uppmärksamheten på en del av de strukturella utmaningar som ju fortfarande finns i regionen. Och det tror jag faktiskt behövs.

I Skopje lyckades det i går att få till en överläggning mellan de fyra partiledare i regering och opposition som annars knappast har några varmare känslor gör varandra.

Och det var viktigt i ljuset av de stora demonstrationer mot regeringen som väntas på söndag. Läget i landet är laddat.

EU måste vara tydligare och mer konsekvent i sin integrationsstrategi för regionen om man skall Linna förbli den kraft för försoning och samverkan som regionen så tydligt behöver.

I just fallet Makedonien är det långt ifrån lätt. Utvecklingen har snarast gått bakåt, och från den utgångspunkten kanske det inte är fullt logiskt att accelerera integrationen. Men en anledningarna till denna utveckling är ju just att integrationen har bromsats.

Att nu accelerera förutsätter dock en politisk konfrontation med främst Athen som jag inte vet om det finns aptit för hos olika regeringar runt om i Europa. 

I sak borde den ha tagits långt tidigare, men då var det ytterligt få som ens tyckte det var värt att beröra frågan.

Men det som skulle behövas är ett EU-drivet paket där ett rejält steg framåt i integrationsprocessen förenades med rejäla steg i intern försoning och interna reformer. 

Någon annan realistisk väg att komma ut den nedåtgående spiralen i södra Balkan har jag faktiskt svårt att se.

Men har Bryssel kraften till detta? Och – om så skulle vara fallet – har man kraften att ta de strider som med nödvändighet kommer att komma? Frågorna får tills vidare bli hängande i luften.

Någon fara för återgång till de krig och konflikter vi såg för 20 år sedan, och i fallet Kosovo också ett halvdecennium senare, tror jag knappast att det finns anledning att spekulera kring. 

Så länge EU- perspektivet ger en inriktning för alla regionens stater finns inte förutsättningarna för de statsmotsättningar som ju också drev de olika konflikterna under det tragiska decenniet.

Men i det längre perspektivet kan det bli annorlunda om EU-perspektivet försvagas, de inre ekonomiska och sociala utmaningarna växer och en ny nationalism börjar spira i missnöjda och marginaliserade grupper.

Klok politik är inte bara omedelbar krishantering, utan än mer att försöka att förebygga och förhindra olika konflikter.

Det misslyckades alldeles uppenbart i upptakten till de konflikter och krig som rev isär regionen på 1990-talet. 

Om det hade varit möjligt eller ej får vi aldrig veta – vad vi vet är att mycket av uppmärksamheten då gick åt till att hantera andra och konst lika allvarliga utmaningar i kölvattnet av det sovjetiska sammanbrottet.

Men ett är alldeles klart – vi får inte misslyckas en gång till. 

Och nu är nog tiden för ett lite djärvare grepp i dessa frågor än det kanske funnits anledning till under de senaste åren.


Kroatiska viner i Belgrad.

13 maj 2015

BELGRAD: Det är sen kväll här vid Sava och Donau efter intensiv dag med åtskilliga diskussioner av betydande intresse.

Och kvällen avslutades med en lång middag med Serbiens f d president Boris Tadić med djupdykning i landets och regionens olika utmaningar framöver.

Konferensen, som jag var här för, tilldrog sig ett betydande intresse.

Och det var inte minst den inledande sessionen med utrikesminister Ivica Dačić, Robert Cooper med sin betydande bakgrund inom EU och jag själv.

Och det handlade självfallet om Serbiens väg inte bara in i EU i största allmänhet utan i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i synnerhet.

Efter den mer offentliga sessionen hade vi också samtal som ju kom att fokusera mera på konflikten mellan Ryssland och Ukraina i ljuset av Serbiens roll som ordförande i OSCE detta viktiga år.

Och det fanns åtskilligt att säga i den frågan.

Men alldeles självklart diskuterade vi också Serbiens väg mot EU och den vidare och inte alldeles okomplicerade regionala situationen.

Det säger sig självt att jag i diskussioner som dessa representerar ingenting annat än bara mig själv. 

Men det skadar ju inte att kunna säga att Sveriges officiella politik i dessa frågor förblir densamma alldeles oavsett skiftet i regeringen förta hösten.

Efter diverse mediaarrangemang under dagen var blev det så i kväll lång och intressant middag med f d presidenten Boris Tadić. 

Mycket av diskussionerna i regionen just nu handlar alldeles självklart om det vi sett och ser i Makedonien. Det finns en farhåga för att instabilitet där skall få spridningseffekter i regionen i dess helhet.

Och jag gör vad jag kan för att dämpa sådana farhågor. Men att de finns och har den styrka de har visar att stabiliteten i denna del av Europa inte är någonting vi kan ta för givet.

Också Bosnien tillhör denna bild. Jag hade anledning att också offentligt varna för den bosnienserbiske ledarna olika tankar om splittring och självständighet, och här i Belgrad finns det näppeligen någon som inte ser med oro på hans olika verbala utflykter.

Det är betydelsefullt. I slutändan kommer man i Banja Luka mer eller mindre entusiastiskt eller motvilligt att lyssna på vad som sägs i Belgrad.

Som ett lite annorlunda inslag i dagen hann jag också med att gå förbi en marknadsföring av kroatiska viner på det hotell där jag not.

Och för oss som varit med om – milt sagt – något annorlunda dagar i relationerna mellan Serbien och Kroatien var detta en påtagligt angenäm upplevelse.

Arla i morgon bitti lämnar jag så Belgrad och flyger till Italien för några mer privata dagar där.

Men världen står knappast stilla för det. 


Kväll i Belgrad.

12 maj 2015

BELGRAD: Det tog förvisso sin lilla tid att flyga hit via Istanbul, men mot slutet blev det en vacker resa i kvällssolen längs Donau fram till landning på Belgrads för mig från tidigare år väl bekanta flygplats.

Väl framme här bar det så gott som omedelbart av till informell middag med Serbiens premiärminister Aleksandar Vučić. 

Och det blev en såväl trevlig som intressant kväll med öppna samtal om landets och regionens olika utmaningar. Vi känner ju varandra relativt väl sedan tidigare kontakter.

Serbien är ett nyckelland i denna region, och det är alldeles självklart att vi har ett mycket starkt intresse av dess modernisering och integration med regionen och Europa i övrigt.

Det var ju i Stockholm under en av de sista dagarna av det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som Serbiens dåvarande president Boris Tadić lämnade in sitt lands ansökan om medlemsskap i EU.

Den strävan hade vårt starka stöd då, och det svenska stödet har ju inte förändrats av vårt eget regeringsskifte.

I Belgrad sitter nu också en ny regering under stark ledning av av Vučić, och den har ambitionen att komma igång med de konkreta förhandlingarna med EU kapitel för kapitel så snart som möjligt.

Och jag är absolut av uppfattningen att detta vore viktigt. Jag skulle helst se att alla regionens länder kunde fås in i en ”kapitelkonkurrens” när det gäller att steg för steg närma sig det utlovade medlemsskapet i EU.

Om detta talade vi alldeles självklart under middagen, men också om annat.

Att jag har ett intresse av olika bedömningar av den bekymmersamma utvecklingen i Makedonien säger sig självt. Krisen där har många dimensioner, men utan tvekan har den grekiska blockeringen av landets närmande till såväl Nato som EU spelat en påtagligt negativ roll.

I morgon bitti åker premiärminister Vučić till Sarajevo för olika diskussioner där, och det är viktigt att det finns ett tydligt stöd från Brlgtad för Bosniens territoriellas integritet och konstitutionella utveckling.

Att den bosnienserbiske presidenten Dodik åter börjat leka med tankar på en folkomröstning för att dela upp landet är sannerligen inget bidrag till regionens stabilitet.

Och att det bekymrar också här i Belgrad är mycket tydligt. De ansvariga politikerna här har ingenting till övers för oansvariga utspel av den arten.

På konferensen i morgon är det inte minst Serbien och den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som kommer att stå i centrum. Jag är tillsammans med utrikesminister Dacic en av öppningstalarna.

Och här finns det spänningar.

Den serbiske presidenten Tomislav Nikolic stod i lördags på Röda Torget när Serbien som enda europeiska land valt att skicka trupper att delta i Putins parad. Enheter från Armenien och Azerbaijan bortser jag från i detta sammanhang.

Och på fredag har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov annonserar sin ankomst hit till Belgrad. Det är uppenbart att man vill bygga upp sitt inflytande i detta land och i denna region.

Men detta ligger näppeligen i Serbiens långsiktiga intressen. Det är inte integrationen med Ryssland, utan med EU och den övriga regionen, som måste vara landets huvudväg framåt.

Att det stora South Stream-projektet, som Serbien utlovats stora inkomster av, havererat illustrerar detta så gott som något.

Dock finns det förvisso de som ser annorlunda på den saken, och i Kreml är man förvisso inte främmande för att spela på nationalistiska och anti-europeiska krafter. Och sådana finns förvisso företrädda i det serbiska politiska landskapet.

Men nu handlar det om att se framåt. 

Och att Aleksandar Vučić ser EU-vägen som vägen till stabilitet och tillväxt för såväl Serbien som regimen i övrigt råder det ingen tvekan om.


Åter rubriker från Balkan.

10 maj 2015

STOCKHOLM: I Kumanovo i norra Makedonien har vi nu haft två dygn av eldstrider mellan en uppenbarligen väl förberedd och beväpnad albansk grupp och de makedonska säkerhetsstyrkorna. Det talas om totalt ett tjugotal dödade på bägge sidor.

Vad som mer i detalj ligger bakom detta är svårt för mig att i detalj bedöma. Men att det rör sig om ett känsligt område är ingen hemlighet.

Jag har starka minnen kvar från konflikten i detta område 2001. Jag var då FN:s generalsekreterares specielle representant på Balkan. 

Och detta inträffar vid en tidpunkt när spänningarna i Makedonien av helt andra skäl har ökat på ett mycket oroväckande sätt, och när vi dessutom ser olika incidenter i andra delar av regionen.

I Kosovo har ett icke obetydligt antal personer arresterats för olika typer av samröre med Daesh eller stridigheterna i Syrien, och i Bosnien har ett attentat i Zvornik i landets serbiska del lett till ett omfattande men inte alldeles koordinerat tillslag mot misstänkta grupper och individer.

Och jag noterar att den serbiska regeringen nu förstärker polisen i det s k Presevo-området alldeles norr om Kumanovo. 

I morgon måndag kommer jag fortfarande att vara här hemma i Stockholm, men på tisdag flyger jag till Belgrad för att främst under onsdagen där delta i en konferens om Serbiens och regionens EU-integration.

Det var ett tag sedan jag var där, och självfallet kommer jag att utnyttja tillfället för också bredare samtal med landets politiker. Balkan förblir viktigt.

EU:s utvidgningskommissionär Johannes Hahn var på besök såväl i Belgrad som i Sarajevo under den gångna veckan, vilket sände positiva signaler till bägge länderna, och i början av sommaren blir det en större samling av regionens ledare i Wien för att diskutera vägarna framåt.

Utvidgning tillhör inte de populäraste av ämnen i Bryssel i dessa dagar, men det är viktigt att vi inte glömmer de förpliktelser vi har gentemot länderna på Balkan. 

Och de förpliktelserna handlar i det längre perspektivet dessutom om vår egen säkerhet. 

Det vi sett under de senaste dagarna har åter igen visat detta.

Men mycket annat kommer också att stå på dagordningen den kommande veckan.

På onsdag samlas i Vita Huset i Washington ledarna för de olika Gulf-staterna för samtal med president Obama som sedan på torsdagen kommer att fortsätta under mindre formella former på Camp David.

Syftet från USA:s sida är självfallet att lyssna på dessa ledares synpunkter, men också att diskutera åtgärder för att öka deras känsla av säkerhet i ljuset inte minst av deras oro inför en nukleär överenskommelse med Iran.

Vi ser ju nu ett Saudiarabien som under sin nya ledning framträder betydligt mycket mer offensivt, och som tydligt markerar att man inte nödvändigtvis kommer att lyssna på USA på samma sätt som tidigare.

Dess flyginsatser i inbördeskriget i Yemen är ett högst konkret exempel på det. 

Entusiasmen för dessa är påtagligt begränsad i Washington, för att inte tala om inom FN-sekretariatet, men det var uppenbart när USA:s och Saudiarabiens utrikesministrar nyligen möttes i Paris att det har en rätt begränsad påverkan på det saudiska agerandet.

Men säkert kommer vi att se nya åtaganden om samarbete om missilförsvar och cybersäkerhet komma ut ur mötet i Camp David. Och president Obama kommer att göra vad han kan för att få i alla fall motvillig acceptans för avtalet med Iran.

Noteras dock att av GCC-länderna har Oman en tydligt avvikande position såväl vad gäller avtalet med Iran som situationen i Yemen. Men just nu är det Riyadh som dominerar och dominerar stort i regionen.

Här hemma i Europa kommer det säkert att vara svallvågorna efter valet i Storbritannien som kommer att dominera, och diskussionen om vad som kommer att hända i EU de kommande två åren efter detta. 

Jag skrev mitt bidrag till den diskussionen via Project Syndicate, med länk via min svenska Twitter här till höger.

I Öst visade president Putin upp en parad med 15.000 soldater på och över Röda Torget i lördags och underströk därmed ytterligare den mer militariserade framtoning som han alldeles uppenbart vill ge den ryska politiken.

Att den mäktiga militära manifestationen var avsedd också att sända ett budskap till Rysslands olika grannar kan det knappast råda någon tvekan om.

Och flyktingsituationen i Syd fortsätter att utvecklas.

I morgon skall EU:s Federica Morgherini i New York försöka få FN:s säkerhetsråds stöd för en resolution som ger EU ett mandat för militära operationer mot flyktingsmugglare i Libyen.

Vad jag tycker om denna tanke har jag skrivit om tidigare här – jag tror helt enkelt inte att det är genomtänkt på det sätt som operationer som denna måste vara – och alldeles säkert blir det uppförsbacke i FN:s säkerhetsråd.

Risken är väl att nationer angelägna om denna resolution gör någon form av uppgörelse i helt andra frågor med Ryssland som inte ligger i det samlade EU:s intresse. Det gäller nog att vara uppmärksam på den punkten.

Så det har alla förutsättningar att bli en utrikespolitiskt laddad vecka.

Och det bör väl nämnas att det grekiska dramat fortsätter med viktigt ministermöte måndag. Än är vi dick knappast vid någon alldeles avgörande punkt.


Efter brittiska valet nu två avgörande år för Europa.

08 maj 2015

STOCKHOLM: Ja, det blev sannerligen ett överrakande result i det brittiska valet, eftersom samtliga opinionsundersökningar entydigt hade förespått något annat.

Och min vän Paddy Ashdown – en av mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien – blev så bestört av den första valprognosen att han lovade att offentligt äta upp sin hatt om den stämde.

Känner jag honom rätt kommer han att sätta sig i en TV-studio och äta upp någon form av hatt.

Det är dock en av de mindre konsekvenserna av dagen. Tre partiledare avgick inom loppet av bara ett par timmar, och David Cameron kunde meddela drottningen att han nu skulle bilda en majoritetsregering.

I allt väsentligt kom denna valrörelse och detta val att handla om ekonomin. Envist hamrade de konservativa in att de övertagit underskott och överskott och levererat tillväxt och optimism, samtidigt som de var tydliga med att säga att mycket återstod.

Och det budskapet hade trovärdighet. Till detta kom att förtroendet för David Cameron som premiärminister var större än för utmanaren Ed Miliband.

Om ekonomin dominerade valet var det slående att världen knappast fanns i valdebatten. Inte ens EU-frågan gjorde mer än flimrade förbi. Det var ingen fråga som engagerade.

Två andra delar av valresultatet var viktiga.

Först alldeles självklart att Skottland nu blivit en enpartination totalt dominerad av nationalistpartiet SNP. Att detta betyder bekymmer längre fram är alldeles uppenbart.
Sedan att anti-EU partiet UKIP gick från 27% i EU-valet till 13% och att dess dominerande ledare Nigel Farage misslyckades med att bli invald och ty följande avgick.

För vår del är det alldeles självklart vad som nu händer med EU-frågan som blir viktigt. Vi står inför två alldeles avgörande år av stor betydelse också för Sverige och vår plats i det europeiska samarbetet.

En folkomröstning om huruvida Storbritannien skall fortsätta som medlem i EU eller kommer att hållas 2017, och med all sannolikhet mot slutet av våren.

Och det innebär att det under de kommande 18 månaderna måste tas fram ett reformpaket med stöd i samtliga 28 huvudstäder som tillfredsställer viktiga delar av realistiskt formulerade brittiska önskemål.

Den senare delen av detta är avgörande.

David Cameron har haft svårigheter att hantera delar av de tämligen fanatiska EU-motståndare som finns i hans eget parti, men med tydligt stärkt ställning, och med hotet från UKIP tydligt reducerat, borde han kunna träda fram som praktiska och pragmatiska europé han faktiskt är.

Men viktigt är också att det finns en öppenhet för rimliga önskemål från andra länders sida. Och det blir vad som händer i huvudstäderna, snarare än främst i Bryssel, som kommer att bli avgörande för utvecklingen.

Och den avgörande personen när det gäller att manövrera fram denna fråga under de kommande ordförandeskapen från Luxembourg, Nederländerna, Slovakien och Malta kommer sannolikt att bli Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Utvecklingen är alldeles självklart av största betydelse också för Sverige.

Alldeles oavsett färgen på regering i London eller Stockholm är relationen med Storbritannien mycket viktig för oss. Ett EU utan Storbritannien riskerar att bli ett annat och för oss mer komplicerat EU i viktiga avseenden.

Därför är det viktigt att också Sverige engagerar sig öppet och konstruktivt i denna utomordentligt viktiga debatt och process.

Tidigare i dag samtalade Mona Sahlin och jag kring också detta på Europa-huset här i Stockholm, och vi var eniga i att efterlysa en både djupare och bredare debatt i Sverige om Europa-politiken.

En sådan kommer nu att bli nödvändig, och jag tillhör dem som tror att åtskilligt konstruktivt och bra kan bli ett resultat av en sådan.

Det var ett i sanning omskakande valresultat i Storbritannien. Och det kommer att skaka om Europa under de närmaste åren.

Förhoppningsvis – men inte säkert – med ett positivt resultat.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 646 andra följare