Ny start i Grekland.

07 juli 2019

STOCKHOLM: Inte alldeles överraskande resulterar det grekiska valet i dag i att det blir regeringsskifte i Athen i morgon. Efter utgången av Europavalet var det väntat, men det fanns fortfarande frågetecken på hur påtagligt den politiska scenen skulle svänga.

Nu får Nea Demokratia ett mycket klart mandat, även om förlorande vänsterpartiet Syriza med ca 30% gör ett bättre resultat än många andra liknande partier i Europa.

Två saker är speciellt värda att notera.

Dels att Grekland inte följer det europeiska mönstret av ett allt mer splittrat politiskt landskap. Landets politik domineras tydligt av de två stora partierna, och dessa får bägge bättre resultat än några andra i respektive europeiska partifamiljer.

Dels att extremistiska partier till både höger och vänster går påtagligt dåligt. Den klassiska tesen att ekonomiskt plågsam politik leder till att extrema partier växer har inte visar sig stämma i Grekland.

Det blev, som jag skrivit tidigare, ett post-populistiskt val.

Nu återstår att se hur den grekiska politiken kommer att utvecklas. Sedan augusti förra året är man ute ur de förpliktelser som låg i de olika omfattande stödprogrammen, men statsskulden är utomordentligt hög och det återstår åtskilligt när det gäller att få den grekiska ekonomin varaktigt på fötterna.

Tillträdande premiärministern Mitsotakis talar om sänkta skatter och minskade utgifter för att få igång investeringar och tillväxt, och det behövs sannerligen.

Ett litet frågetecken får dock sättas för att han inte anser att landets statsbudget fortfarande behöver ett s k primärt överskott, d v s innan man betalar de olika utgifterna förknippade med den omfattande statsskulden.

Grekland har knappast råd med att inte uppfattas som strikt när det gäller de offentliga finanserna. Syndernas mångfald i det förgångna är inte alldeles bortglömda.

Men det finns all anledning att hoppas att landet nu än tydligare är på väg bort från den djupa kris som drabbat så hårt. Åtskilligt av arbete återstår dock.


Inte alls så dåligt – men tid för att tänka efter.

03 juli 2019

HAMBURG: Efter att inte ha varit i denna stad på decennier har det nu slumpat sig så att jag nu är här för andra gången på ett par veckor och det dessutom kommer att bli ett tredje besök innan sommaren är över.

Men det finns ingen anledning att klaga över det.

Den gamla hansa- och hamnstaden har gått igenom en imponerande förnyelse. De renoverade hamnkvarteren är spektakulära, med det nya och inte alldeles billiga konserthuset Elbphilharmonie som tydligaste blickfånget.

Och där hade jag möjlighet att avnjuta en konsert i går kväll.

Mycket av uppmärksamheten också här i Tyskland ligger självfallet på det fortfarande pågående dramat i Bryssel om de olika positionerna inom EU- systemet för de kommande fem åren.

Att det skulle bli problematiskt var givet på förhand.

Jag tillhörde dem som redan från början var starkt skeptiska till systemet med s k spetskandidater, och minns ett partiledarmöte med EPP-partiet i Wien för ett antal år sedan,där jag ersatte Fredrik Reinfeldt och tillsammans med Angela Merkel försökte varna för vart detta system kunde leda.

Men det hjälpte föga. EPP-ledningen i Bryssel hade redan övertygat sig själv om systemets förträfflighet. Man talade i termer av att stärka demokratin i EU, men risken var ju att det skulle komma att bli tvärt om.

Och nu har detta system drabbats av ett spektakulärt magplask.

Ingen av de som spetskandidaterna föreslås för någon av de s k spetspositionerna eftersom de olika EU-partigrupperna hade grävt ner sig i sina positioner så till den grad att de blockerade varandra, och därför gjorde det nödvändigt för stats- och regeringscheferna att söka andra vägar.

Det tog sin tid, men det som nu ligger på bordet är betydligt bättre än vad det fanns anledning at befara för bara några dygn sedan.

De av dem jag känner – Ursula von der Leyen från Tyskland och Josep Borell från Spanien – har utan tvekan kompetens och erfarenhet för de positioner de nu föreslås till. Och samma gäller alldeles självklart Christine Lagarde på Europeiska Centralbanken.

Så det finns all anledning att sätta ett tydligt plustecken i kanten för detta.

Nu återstår att se hur den vidare processen blir.

Europaparlamentet skall nu om några veckor rösta om förslaget till kommissionsordförande, och det kommer alldeles säkert att vara många våndor inför den omröstningen.

I Tyskland går redan socialdemokraterna SPD i sitt miserabla tillstånd till attack not förslaget. Och inom EPP är det nog många som kommer att svälja hårt.

Men ytterst skall det nog mycket till för att Europaparlamentet skall säga nej.

I ställe blir det nog så att olika partigrupper och andra inte minst nationella intressen kommer att försöka att pressa ur Ursula von der Leyen så många löften av olika slag som möjligt. Jag har ett intryck av att Manfred Weber i sin kampanj hade ställt ut ett rundlig antal sådana, och de är nu plötsligt ingenting värda alls.

En innovation är nu dessutom att partigrupperna i Europaparlamentet håller på att förhandla fram en rätt omfattande politisk plattform som de vill binda kommissionen till och därmed minska ministerrådets möjligheter att sätta den politiska agendan.

Det är institutionell maktkamp av klassisk karaktär, men om det kommer att lyckas för parlamentet i det lite längre perspektivet är tveksamt.

Inom EPP-partiet kommer det förvisso att finnas anledning att ställa frågan hur man hamnade i denna position. Jag skulle nog säga att det behövs ett rätt rejält nytänkande. Fler debacle av denna art vore inte bra.

Värt att notera i den omfattande publiciteten som varit kring olika formella och informella turer och förhandlingar i dess frågor att den svenska regeringen verkar att ha varit helt frånvarande.

Några avtryck går hur som helst inte att finna. Länder som Kroatien eller Bulgarien, för att inte tala om Spanien eller Portugal, förefaller däremot art ha varit högst aktiva.

Totalt nya statsministrar i såväl Köpenhamn som Helsingfors kan förklara deras lite svårare situation, men det gäller ju inte för Sverige.

Men efter en halv dag här tar jag mig nu hem till Stockholm igen.

Snart blir det semester. Och min första resa efter den kommer faktiskt att gå till Hamburg. Men dit är det ett tag.


Liberalismen lever!

28 juni 2019

LONDON: Så har då Vladimir Putin i en stor intervju låtit meddela världen att han anser liberalismen föråldrad.

Men om så vore fallet skulle han ju knappast behöva bekymra sig med att sätta liberala företrädare i fängelse och med administrativa metoder av alla de slag förhindra att liberala idéer kan spridas i det ryska samhället.

Tydligen har liberalismen dock fortfarande sådan kraft att den måste bekämpas med polis och censur.

Hade den inte det skulle ju Vladimir Putin lugnt kunna luta sig tillbaka medan den vittrade bort och hyllningarna till makten i Kreml blev allt mer öronbedövande.

Och i Peking skulle man knappast behöva bekymra sig över de miljoner som demonstrerar i Hong Kong mot deras illiberala regim.

Men verkligheten är som bekant annorlunda.

Det finns en längtan efter frihet varhelst den förtrycks. Och där regimer tror att de kan leva i evigt bara på förtryck kommer de förr eller senare, och på ett eller annat sätt, att erfara att så inte är fallet.

Själv har jag tillbringat ett dygn här, men styr nu hemåt.

Någon vishet om vart Storbritannien är på väg går knappast att finna. Ingen verkar veta hur utvecklingen efter slutet av juni, då det är överväldigande sannolikt att Boris Johnson blir premiärminister, kommer att se ut.

Jag har lyssnat till de mest skiftande scenarier från de mest insatta av bedömare.

Men i slutändan är det svårt att undvika slutsatsen att sannolikheten för att Storbritannien lämnar med en krasch, med alla de konsekvenser på både kort och lång sikt som det får, har ökat.

Osvuret förblir dock bäst i detta tragiska drama.

Borta i Osaka i Japan pågår som bäst överläggningarna i G20-kretsen. Herrar Putin och Trump har kostat på sig några majestätiskt malplacerade skämt om att de egentligen vill bli av med journalister, men det avgörande mötet mellan Trump och Xi Jinping kommer först senare.


ECFR i Lissabon.

27 juni 2019

LISSABON: Årskonferensen med European Council on Foreign Relations här under dessa dagar har bjudit på spännande diskussioner över ett brett fält av frågor.

Och det har också varit intressant att ta del av lite av de utrikespolitiska perspektiven från denna horisont.

Här har man en både rik och tragisk historia av nära kontakter och umgänge med många områden i såväl Latinamerika och Afrika som Asien, och det spelar fortfarande sin roll.

Att Angolas utrikesminister tillhörde gästerna på vår konferens är en återspegling också av detta, även om han kom för att diskutera de nya perspektiven på relationerna mellan EU och Afrika.

Och här känns det ju också naturligt att lyssna på detaljerade diskussioner om situationen i Brasilien.

Men vårt fokus har självfallet varit på Europas utrikespolitiska utmaningar under de kommande åren. Medan man i Bryssel intensivt diskuterar hur olika toppositioner i EU-samarbetet skall besättas, och man i London är på väg mot skifte av premiärminister och politik, har vi försökt att fokusera på de sakpolitiska frågorna.

Vi har bl a presenterat en stor rapport om det vi kallar europeisk suveränitet, d v s våra möjligheter art faktiskt självständigt fatta beslut om vår politik. Den frågan har ju fått stark aktualitet genom Trump-administrationens användning av s k sekundära sanktioner riktade också mot europeiska företag, och kommer med all sannolikhet att öka i aktualitet under de kommande åren.

Och vi kommer snart med en rapport om förutsättningarna för den europeiska utrikespolitiken under de kommande fem åren.

Men allra viktigast på möten som detta är nästan alltid de mer informella diskussionerna. Och ämnen har inte saknats.

Nu bär det för min del vidare för ett dygn i London innan det efter denna lite utdragna resa bär hem till Stockholm igen.

Världens blickar riktas samtidigt mot Osaka i Japan och mötet där med G20-ländernas ledare.

Hur kommer handelskonflikten mellan USA och Kina att utvecklas? Mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping blir viktigt.

Ingen av dem bidra ha ett intresse av att trappa upp konflikten ytterligare, men samtidigt är positionerna på viktiga områden tämligen låsta. Tron i Vita Huset att det går att tvinga Xi Jinping till kraftiga eftergifter har rimligtvis fått sig en törn efter de senaste månaderna.

Men också den amerikanske presidentens möte med Vladimir Putin kommer att tilldra sig intresse. Kommer man att göra framsteg när det gäller samtal om strategisk rustningskontroll?

Frankrikes Emmanuel Macron har sagt att om inte kommunikén från mötet är tydlig när det gäller klimatfrågan kommer han inte att skriva under den, och det skall bli intressant att se hur den saken utvecklas.

Förra årets möte i Toronto kämpade ju för att komma överens om formuleringar om frihandeln, men när allt trots allt var klart tog ju Trump i ett plötsligt tweet tillbaka sitt godkännande av det hela.

Förhoppningsvis kan just den cirkusen undvikas i Osaka, men osvuret är nog bäst.

Och i marginalen av mötet där borta kommer närvarande ledare från EU-länder art diskutera vilka personer som skall tillsättas för de kommande åren. På söndag kväll skall man ju träffas i den samlade kretsen igen i Bryssel.


Från Corfu till Lissabon.

24 juni 2019

CORFU: Mitt ärende på denna fascinerande ö med dess antika grekiska, bysantinska, långa venetianska, korta franska, viktiga brittiska och moderna grekiska historia har varit att i går vara med och högtidlighålla minnet av det EU-toppmöte här för ett kvarts sekel sedan vid vilket också vi skrev på vårt avtal om medlemskap i EU.

Så det har varit dygn av intressanta återblickar men dessutom insikt i mer aktuell verklighet i denna del av Europa.

Grekland går till val den 7 juli, och allt hitintills tyder på att det blir regeringsskifte, om än det är oklart om borgerliga Nea Demokratia kommer att klara sig med egen majoritet eller inte.

Men intressant att notera är att den lilla flora av mer extremistiska partier både till höger och vänster som Grekland brukar hålla sig med i samtliga fall verkar klara sig dåligt.

Landets ekonomiska kris är väl känd. Den var till betydande delar hemmagjord, och lösningen försvårades sedan av de vildsinta populistiska irrfärder som landets politik kastade sig ut i. Krisen blev därmed både djupare och längre än vad som borde ha blivit fallet.

Men nu verkar landets väljare vända populistiska budskap ryggen. Också regerande vänsterpartier Syriza, som ju svarade för dessa irrfärder i ett tidigare skede, har i betydande delar återvänt till verkligheten.

Kanske kommer detta att kunna beskrivas som Europas första post-populistiska val.

Men än är det inte avgjort. Och även om den grekiska ekonomin försiktigt vänt uppåt återser åtskilligt av viktigt reformarbete.

Ett tydligt avgörande blev det dock i gårdagens viktiga upprepade lokalval i Istanbul.

Opposition vann nu med klart stort marginal än första gången, och inom AK-partiet kommer det nu att bli svårt att hålla tillbaka diskussionen om hur man hamnat i denna situation. Att kritisera president Erdogan öppet kan ha sina sidor, men internt är det alldeles uppenbart att det kommer att ställas många kritiska frågor.

Det kommer att finnas all anledning att följa detta noga.

De senaste dagarnas drama mellan Iran och USA har åter visat hur oberäknelig och farlig situationen i den regionen är.

Den amerikanska politiken att lämna det nukleära avtalet med Iran och gå in för en politik av ”maximalt tryck” har mycket riktig höjt spänningarna i regionen påtagligt. Förr eller senare riskerar allt att brista – på ett eller annat sätt.

Och de var ytterligt nära när Iran sköt ner ett avancerar amerikanskt obemannat spaningsplan. Om det var i internationellt eller iranskt luftrum finns det föga förvånande olika uppgifter om. Men nedskjutningen var avsiktlig, och visade en kapacitet som nog förvånade.

Att detta skulle leda till att de mer militanta av Trumps rådgivare skulle förorda militära motåtgärder var synnerligen väntat. Och inledningsvis fattades tydligen beslut om flyganfall mot tre militära mål strax före gryningen.

Men sedan ändrade sig presidenten, och anfallet avbröts.

Det förefaller som om presidenten backade därför att han inte vill glida in i ett krig i regionen. Och även om ett anfall sannolikt inte hade åstadkommit så mycket var risken uppenbar att det skulle leda till en farlig upptrappning med oklara följder.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Vi kan vara alldeles säkra på att det finns de också i presidentens närhet, liksom bland de närmaste allierade i regionen, som skär tänder i ilska över det inställda anfallet.

Men signalen att presidenten inte vill bli indragen i ett större krig är tveklöst positiv. Dock skall sägas att detta alls inte innebär någon garanti mot att han faktiskt blir det. Den grundläggande politiken glider dessvärre tveklöst i den riktningen.

De närmaste dagarna kommer säkert att domineras av upptakten till G20-mötet i Osaka i Japan, och där kommer mycket av fokus att ligga på mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping.

Kommer handelskonflikten att trappas upp ytterligare, eller söker man någon ömsesidigt acceptabel väg ut ur den? Vi kan bara gissa. Alla försöker att tyda de tecken i olika riktningar som finns.

Men man har grävt ner sig rejält i sina respektive skyttegravar, och att kravla sig upp ur dem är inte enkelt. Vi kan hoppas på någon typ av överenskommelse sol undviker en ytterligare upptrappning och som möjligen för partnerna tillbaka till en förhandling.

Men sannolikt inte så mycket mer än så.

För egen del flyger jag denna kväll härifrån till Lissabon med ankomst tämligen sent i kväll.

Och där utbryter i morgon mitt på dagen årskongress med European Council on Foreign Relations med diskussioner över hela brädden av Europas utrikespolitiska utmaningar.

Öppningen missar jag nog dessvärre eftersom jag är bjuden på lunch av en gammal vän som sedan vi sågs senast avancerat till att bli landets president.

Och att besöka det fina lilla presidentpalatset i Belem är alltid en angenäm upplevelse.


Corfu 23 juni 1994 – det historiska steget.

23 juni 2019

CORFU: En vacker morgon på Corfu. Mobilen insisterar på att koppla upp sig på det albanska nätet, men detta är förvisso Grekland.

Och här är jag för en ceremoni senare i dag för att fira det historiska EU-toppmöte här där Sverige undertecknade avtalet om medlemskap i EU.

Det gjorde vi tillsammans med Finland, Norge och Österrike. Och folkomröstningar under den följande hösten gjorde att vi också slutgiltigt sade ja – med Norge som ett ledsamt undantag.

Mycket mer kan sägas om detta möte – Rysslands president Boris Yeltsin var här för att underteckna det stora samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland, det gjordes försök att hitta en ersättare till Jacques Delors som ordförande i EU-kommissionen och det fattades beslut som skulle ha betydelse för den fortsatta utvidgningsprocessen för lång tid framöver.

Här är det korta tal som jag höll i samband med den högtidliga ceremonien där de olika avtalen undertecknades:

Denna dag innebär ett historiskt steg för Sverige och ett historiskt steg för det europeiska samarbetet med alla dess möjligheter för framtiden.

Det avtal jag i dag undertecknar är det viktigaste avtal som mitt land förhandlat fram och undertecknat under detta århundrade.

Det kommer att underställas hela det svenska folkets för ställningstagande i folkomröstningen i november i år.   

Sverige har alltid varit en del av Europa. Vi känner stolthet över de bidrag vi under olika skeden har kunnat ge till den gemensamma europeiska utvecklingen, och vi känner tacksamhet för de bidrag som denna i olika sammanhang kunnat ge oss.

Att vi undertecknar detta avtal i det Grekland där demokratins vagga stod, och där samarbetet mellan självständiga stater först visade sin nödvändighet och styrka, är symboliskt och talande.

Därför att den union vi vill vara med och utveckla är en gemenskap för att stärka demokratin och samarbetet i Europa, och därmed säkra den fred som är allting annats förutsättning.

Jag representerar den generation som är född efter världskrigets slut. Men vår generation har inte rätt att ta freden i Europa för given.

Bortom bergen på andra sidan Corfu-sundet ligger Albanien – med frigörelsen från kommunismen – och därbortom ligger Kosovo – med det kvarvarande förtrycket – och därbortom  Bosnien och Sarajevo med tragedierna och lidandet.

Vi har inte rätt att ta freden i Europa för given. Och det är min djupa övertygelse, att det bara är ett fördjupat och vidgat samarbete mellan Europas nationer och folk som kan säkra freden och rida spärr mot tragedierna, lidandet och eländet.

Det gäller i denna del av Europa. Men det gäller i varje annan del av Europa också.

Nu enas äntligen den västra delen av Europa. De nordiska länder som alltför länge stått utanför samarbetet ges nu en möjlighet till inflytande och delaktighet.

Det har betydelse för stabiliteten och säkerheten också i de nordliga delarna av vårt Europa.

Men att ena de västra delarna av Europa är icke tillräckligt. Vi måste sträva efter att förena hela Europa.

De problem som detta kommer att innebära skall inte underskattas. Men de problem det förr eller senare kommer att leda till om vi inte lyckas kan knappast överskattas.

Europas återförening är vår historiska uppgift under de kommande åren

Det samarbete vi vill vara med om att fördjupa och vidga skall vara ett öppet och förtroendefullt samarbete mellan fria och stolta europeiska nationer.

Men samtidigt ett samarbete som står starkt och kraftfullt inför de stora uppgifter som bara kan lösas gemensamt.

Vi vet att det krävs gemensamma insatser för att stärka tillväxt och konkurrenskraft i våra ekonomier för att på det sättet kunna bryta stagnation och den arbetslöshet som plågar oss alla.

Vi  vet att det krävs gemensamma insatser för att ge våra ekonomier den styrka utan vilken trygghet och välfärd för alla aldrig kommer att vara möjlig.

Vi vet att det krävs gemensamma insatser för att möta de miljöproblem som inte känner några nationella gränser.

Vi vet att det är gemensamt vi bäst kan arbeta för fria samhällen, fria ekonomier och fri handel i världen i dess helhet.

En av efterkrigsdecenniernas mest framstående svenskar, Dag Hammarskjöld, som senare blev Förenta Nationernas generalsekreterare, skrev redan 1951 om hur vi måste ”välja Europa”.

Ett Europa som för honom representerade inte bara traditionerna från Jerusalem, Athen och Rom, utan också den gemensamma förpliktelsen att bygga samhällen grundade på de humanismens, demokratins och rättsordningens principer dessa traditioner bidragit med.

Det är i hans anda – humanismens och internationalismens – som Sverige i folkomröstningen ges  möjligheten att välja Europa och  fullt deltagande i hjärtat av det europeiska samarbetet.”


En stämning av uppbrott och förväntan i Kiev.

19 juni 2019

KIEV: Ett snabbt besök här har gett en möjlighet att lite ta temperaturen på Ukraine efter det viktiga presidentskiftet.

Och det blev samtal såväl med president Zelensky och hans närmaste medarbetare som med premiärminister Groysman och utrikesminister Klimkin från det team som gradvis lämnar och dessutom med en rad företrädare för olika partier som nu förbereder sig för det viktiga parlamentsvalet.

Det mesta handlar nu om detta.

Presidenten och hans team är angelägna om att det skall äga rum den 21 juli därför att det ger dem möjlighet att segla på den omedelbara popularitet som han byggde upp med sin övertygande seger. Opinionsmätningarna nu talar om ett stöd väl över 40%.

Och därmed skulle ha få ett parlament mer i linje med den politik han vill driva under de kommande åren.

Av samma – eller snarast motsatta – skäl finns det åtskilliga i det sittande parlamentet som gärna ser att valen äger rum som planerat först i oktober.

Dispyten kring detta just nu är mest juridisk, men i slutändan skulle jag tro att cal i juli är det sannolikaste.

Och det kommer då med all sannolikhet att ge en mycket stark ställning till presidentens synnerligen nya parti, möjligen i samarbete med det parti som den f d rockmusikern Vardarchuk nu satt upp.

I bägge fallen är det mycket nya partier. När de nu presenterat sina respektive listor på kandidater hade de som princip att inte acceptera några nu sittande parlamentariker, vilket ju minskar deras tillgång till dem erfarenhet som kommer att behövas.

Men kravet på nya ansikten förefaller att vara mycket starkt.

De äldre politiska krafterna och politikerna kämpar förvisso också på, men även om vissa av dem kommer att klara 5%-spärren kommer deras position med stor sannolikhet att bli mer marginell.

Efter valet börjar så den nya verkligheten.

En tuff ekonomisk situation med inte minst stora skuldbetalningar som måste klaras av, och det innebär att man omedelbart måste sätta igång och förhandla fram ett rejält nytt mer långsiktigt stödprogram från IMF.

Och detta kommer att innebära att man med nödvändighet måste intensifiera reformpolitiken också på områden som inte är så politiskt enkla. Privatiseringar av tusentals ineffektiva statliga företag liksom möjligheten av privat ägande av land är tämligen avgörande för landets ekonomiska utveckling framöver.

Korruptionen och inte minst det korrumperade rättssystemet måste man ta itu med tydligt och bestämt. Just nu är ju situationen att många viktiga reformer, t ex av tullväsendet, kan blockeras av olika särintressen genom att gå till domstolarna.

Till detta kommer så utmaningen av kriget i Donbas och relationen till Ryssland.

Det är uppenbart att situationen i Donbas står högt på presidentens dagordning, och det spekuleras om olika möjliga åtgärder för att mildra i alla fall den sociala situationen för de som bor i de ockuperade områdena eller i deras omedelbara närhet.

Sådana åtgärder är förvisso viktiga, men huruvida de förändrar den grundläggande dynamiken i konflikten är mindre säkert.

Noteras bör ju denna dag att man i Haag nu efter grundliga efterforskningar formellt åtalat fyra ryska och en ukrainsk medborgare för nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 över Donbas sommaren 2014.

De kommer att ställas inför rätta – även i sin frånvaro.

Att president Zelensky denna vecka varit i först Paris och sedan Berlin och sökt stöd och förankring har dock varit viktigt. Och det är tydligt att man tycker att man fått det stöd man vill ha.

Man står ju också inför en möjlig konfrontation med Ryssland när det gäller gasleveranser och transit av gas genom Ukraina mot slutet av året. Här finns viktiga knutar som inte kommer att vara enkla att lösa upp.

Efter presidentens resor denna vecka väntar andra viktiga möten i Toronto och med EU, och möjligen också ett möte i det s k Normandi-formatet, innan det är dags för det viktiga valet.

Men även om det fortfarande finns anledning att ha en del frågetecken inför hur förbereda presidentens team är inför de olika utmaningar som väntar är det tydligt att atmosfären i Kiev är förväntansfull och optimistisk.

För första gången visar opinionsundersökningar att det är fler som anser att landet är på rätt väg än motsatsen. Och det speglar de förväntningar som nu finns.