Om valet i Turkiet, TTC i Luleå, överläggningar i Moldavien och lite annat.

STOCKHOLM: Inte oväntat efter vad vi sett under de senaste veckorna blev det till slut Erdoğan som blev segrare i det turkiska presidentvalet.

Den senaste veckan av valrörelsen blev något av en tävling i nationalism, där utmanaren Kilicdaroglu plötsligt gjorde frågan om att tvinga alla syriska flyktingar att lämna landet till en huvudfråga, och började att anklaga Erdogan för att vara i maskopi med olika kurdiska intressen.

Det var ingen alldeles uppbygglig syn.

Och resultatet blev som det blev, om än det var en snävare vinst för Erdogan än vad det såg ut att bli efter den första ronden.

Det kommer att bli en bitter debatt i oppositionen. De hade bättre och mer populära kandidater, men Kilicdaroglu och CHP- partiet krävde trots detta att det skulle bli han i tron att deras övertag i opinionsundersökningarna gav tillräcklig marginal för en något sämre kandidat.

Det var ett fatalt fel.

Från svensk utgångspunkt är det självklart att frågan om vår Nato-ansökan står i centrum för intresset, men i Ankara skulle jag tro att det är de ekonomiska frågorna som måste stå överst på agendan.

Pengarna håller bokstavligen på att ta slut, och det förefaller som om Erdogan klarat sig genom valrörelsen med pengar från Gulf- stater men möjligen också från Ryssland, och vilka beroenden som det skapar återstår att se.

Han kommer att göra sitt yttersta för att undvika att behöva gå till IMF och be om hjälp, men det kommer sannolikt att medföra att han måste skaffa landet finansiella resurser från annat håll.

Hur Nato-frågan kommer att hanteras återstår att se.

Nära medarbetare till honom har i Washington skapat intrycket att den kommer att lösa sig tämligen omgående, men samtidigt var Erdoğan själv i veckan ute med kommentarer som snarast pekade åt det andra hållet.

Och även den ungerske premiärministern Orban har sänt starkt tveksamma signaler i ärendet. Det kan noteras att han var allra först att gratulera Erdoğan till valsegern.

Den frågan kommer med all sannolikhet att stå på agendan för de bilaterala samtalen när USA:s utrikesminister Blinken på tisdag landar i Luleå för det tredje mötet med TTC – Trade and Technology Council – mellan USA och EU.

TTC möttes med stora förväntningar när det etablerades, men har väl inte riktigt kunnat leva upp till dem inte minst i ljuset av att USA saknar en handelspolitik värd namnet och att agerandet också i teknologifrågor från deras sida stundtals varit väl ensidigt.

På agendan står också olika åtgärder när det gäller översyn av investeringar från och till Kina, vilket USA är pådrivande för, men där ju riskerna är att vi bygger upp regelverk som försvårar för ett ekonomiskt utbyte vi verkligen vill ha inte bara med Kina utan också med andra länder.

Från USA kommer förutom utrikesminister Blinken också handelsminister Raimondo, och det har ju sitt intresse också mot bakgrund av att han i veckan i Washington haft överläggningar med sin kinesiske kollega.

Sverige har formellt ingen roll i TTC-samtalen, men står värd och kommer självfallet att sätta en del av de stora satsningarna på främst fossilfritt stål i centrum för uppmärksamheten.

Men sedan blir det också bilaterala samtal, och då kommer det sannolikt att handla också om Turkiet, Sverige och Nato.

Och Blinken fortsätter från Luleå först till Oslo för ett informellt möte med Nato:s utrikesministrar – det kommer att handla om förberedelser för toppmötet i Vilnius – och därefter till Helsingfors.

Samtidigt med detta har vi i Stockholm möte med det som heter Stockholm China Forum som ju är de informella samtal om den kinesiska utvecklingen som Sverige tog initiativ till för åtskilliga år sedan, men som gradvis har blivit allt intressantare.

På torsdag är det så dags för möte i Moldavien med det som kallas European Political Community. Det var ju ett initiativ från president Macron att samla alla Europas stats- eller regeringschefer – med ett notabelt undantag – för informella samtal, och hade sitt första möte i Prag förra året.

Mötet denna gång blir ju främst betydelsefullt för att markera solitt stöd för Moldavien, där det är tämligen uppenbart att det finns ryska försök att destabilisera landets tydligt europeiska reformkurs.

Möjligen kommer vi också att få se ytterligare framsteg mot en överenskommelse mellan Armenien och Azerbajdzjan, där ju konflikten om Nagorno Karabach lett till en serie av mer eller mindre omfattande krig.

Intressant här är inte minst att se Rysslands minskade inflytande. Förr var det rysk diplomati som skötte allt i denna relation, och ingen annan gjorde sig besvär. Men nu falnar det ryska inflytandet, och det är också det som möjligen leder vidare till framsteg i denna utdragna och svåra fråga.

Sker så kommer det också att öppna upp förbindelserna mellan Armenien och Turkiet. Med all sannolikhet kommer också president Erdogan att försöka att hålla sig framme i det diplomatiska spelet.

För min del blir det en vecka helt och hållet i Stockholm – detta är kanske den allra bästa tiden på året.

Föga nytt från Hiroshima, kommande F16 till Ukraina, diplomatisk offensiv av Zelensky, viktiga val, Kissinger 100 år och slut på denna PHEIC.

TEL AVIV: Sent denna kväll – avsevärt senare än planerat på grund av problem med en startbana i Frankfurt – har jag nu kommit hit och checkat in vid stranden av Medelhavet.

Här väntar nu två dagar på den årliga stora säkerhetskonferensen i Herzliya, där jag förvisso kommer att lyssna på mycket om utvecklingen i denna region, men inbjudits att delta i diskussioner om konsekvenser av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Men att komma hit ger också möjlighet till andra samtal av intresse kring detta.

Nyheterna från det stora G7-mötet i Hiroshima var i grunden inte särskilt omstörtande.

Den långa kommunikéns formuleringar om Kina var i slutändan försiktigare än vad en del rubriker lät antyda, och vad gäller kriget i Europa är det tydligt att det är tilltagande svårt att komma upp med nya sanktioner som verkligen biter.

Diamanter kan tjäna som en illustration på detta.

Såväl USA som Storbritannien ville ha stopp med handel med diamanter från Ryssland, men så långt är EU ännu inte berett att gå eftersom motståndet från Belgien fortfarande är betydande.

Antwerpen är en av knutpunkterna i den globala handeln med och slipning av diamanter, med dess judiska invånare i centrum. Och det belgiska argumentet är att ett stopp för handeln med diamanter här riskerar att leda till att den flyttar någon annanstans, med Dubai eller Indien som tydliga kandidater.

Det argumentet är sannolikt korrekt, men illustrerar en del av det fortsatta dilemmat. Sanktioner som denna kanske i slutändan inte får så stor effekt – men är det trots allt rätt att vi i EU tjänar pengar på en handel med Ryssland?

Att läkemedel är ett undantag är naturligt, men diamanter?

Frågan hänger i luften.

Från Hiroshima kom dock nyheten att USA nu ger klartecken till att börja att utbilda ukrainska piloter på avancerade stridsflygplan, och det sades också att därefter kommer beslutet om när och varifrån sådana skall levereras till Ukraina.

Och det är ett genombrott.

Åtskilligt återstår dock att lösa ut. Att lära piloter att bara flyga t ex en F16 är kanske inte så svårt, men sedan gäller det ju att bygga väl tränade system som kan hävda sig mot de ryska luftvärns- och flygsystemen, och den uppgiften skall inte underskattas.

Mitt i alla misslyckanden i detta krig har ryska luftvärnssystem och avancerade jaktrobotar skjutna på mycket långa avstånd visat sig vara påfallande effektiva.

Vilka F16 skall levereras? Det finns förvisso gamla F16 att tillgå, men är det rätt att leverera flygplan som varit i tjänst länge, kräver allt mer underhåll och kanske inte har radar och elektronik som lever upp till de krav som konfrontation med avancerade ryska system kräver?

Eller kan mer moderniserade varianter finnas tillgängliga? Och vilka moderna vapen- och radarsystem skall dessa flygplan utrustad med?

Med detta varde sagt att betydelsefullt som detta steg är kommer det att ta tid innan det får någon konkret effekt. Jag tror knappast vi kommer att se några F16 i luften över Ukraina detta år – även om jag gärna skulle se det.

Viktigt är att de är väl utrustade och väl övade när de verkligen kommer – annars kan resultatet bli bekymmersamt.

De ryska systemen skall inte undervärderas. De har nu t ex utvecklat sin förmåga att använda dem så att de är påtagligt effektiva mot de amerikanska Himars-system som ju sågs som något av ett undervapen när de började att användas i Ukraina.

Kortsiktigt mer betydelsefullt har nog president Zelenskyy resor varit. Först i en rad europeiska huvudstäder, och därefter i Riyadh på arabiskt toppmöte och i Hiroshima med G7-länderna.

Där hade han direkta samtal också med Indiens premiärminister Modi, som ju intagit ett förvånansvärt återhållsam inställning till konflikten av omsorg om relationerna till Ryssland.

Lägg till detta att de diskreta samtalen i Wien mellan Jake Sullivan och Wang Yi tydligen var konstruktiva, att ett kinesiskt sändebud om kriget nu cirkulerar mellan olika huvudstäder, och jag tror att det finns en tilltagande nervositet i Kreml över att man riskerar att komma under ett visst diplomatiskt tryck också från Peking och New Delhi.

Uppenbarligen pågår uppbyggnaden inför de omtalade ukrainska militära operationerna fortfarande, med omfattande spekulationer om vilka resultat de skulle kunna tänkas få.

Men bortom dessa – men med betydande påverkan av de resultat som dessa kan uppnå – skulle jag tro att vi kommer att gå in i en mer politisk fas av konflikten. Avgörande för den blir dock hur utvecklingen i maktens boningar i Moskva kommer att se ut, och om detta kan vi bara spekulera.

När det gäller viktiga val finns det anledning att notera den intressanta utvecklingen i Thailand, där ett nytt parti hade stor framgång efter åren av militärt styre, och där det nu finns förhoppningar om en ny och demokratiskt fas i landets utveckling.

Dagens val i Grekland vet jag ännu inte tillräckligt om, men som jag skrivit om tidigare talar mycket för ett nytt val inom några månader.

Och i valrörelsen i Turkiet inför avgörandet om presidentmakten kommande helg har oppositionsledaren Kilicdaroglu skruvat sin retorik i mer nationalistisk riktning i förhoppningen att med detta kunna vinna några ytterligare procentenheter.

I veckan som kommer fyller Henry Kissinger 100 år, och har med anledning av detta gett en längre intervju för The Economist som är mycket läsvärd och som också finns som pod.

Jag upprätthåller en sporadisk men dock regelbunden kontakt med honom, och hans skärpa och perspektiv imponerar alltid. Hans böcker – från den första briljanta skildringen av Wien-kongressen och framåt – är obligatorisk litteratur för varje student av internationella relationer.

Han senare om olika stora personligheter kom ut för något år sedan, och jag hör nu att han arbetar med två nya.

För några år sedan hade vi lite olika perspektiv när det gällde Ryssland, men där har hans tänkande utvecklats till att nu se det som naturligt att Ukraina en dag blir medlem i Nato.

Kina är dock den fråga som engagerar honom kanske allra mest, och han har ju en bakgrund från omfattande samtal med alla kinesiska ledare från Mao Tsetung och framåt.

Vi måste lära oss att leva med Kina är hans budskap, samtidigt som vi måste bygga en beredskap för om det skulle misslyckas.

Och vid sidan av frågor kring Kina är det konsekvenser av AI- utvecklingen som engagerar honom mest. Han är inte en 100-åring som nöjer sig med att blicka bakåt.

I torsdags hade vi ett långt möte per video med huvudmännen i ACT-A, d v s den mekanism för samordning av insatser som sattes upp alldeles i början av pandemin och där jag ju som en av två s k Special Envoy för världshälsoorganisationen WHO lett sammanträden kontinuerligt under de två senaste åren.

Covid är fortfarande hos oss, och ökar i olika delar av världen, men 5 maj gick WHO ut med meddelandet att pandemin inte längre klassificeras som en s k Public Health Emergency of International Concern – eller PHEIC som de insatta skulle säga.

Det har den varit sedan 30 januari 2022.

I det läget har vi också växlat ner aktiviteten i ACT-A, och har nu gått från omfattande och detaljerande videomöten varje vecka som gällt sedan våren 2020 till uppdateringar måhända månadsvis.

Men beslutet har blivit att bibehålla mekanismen som något av en reservfunktion, och få har man också bett mig fortsätta i min nu då betydligt mindre tidskrävande funktion.

För mig har det varit en utomordentligt intressant tid där jag fått umgåtts med frågeställningar och ämnen som jag tidigare knappast sysslat med, och där jag också efter en del strul fått vara med om internationellt samarbete när det är som allra bäst.

I sinom tid hoppas jag få tid att skruva något mer sammanhängande om detta. I dessa dagar möts i Genève WHO:s s k World Health Assembly för att dra erfarenheter för framtiden, och ett särskilt möte om de globala hälsofrågorna och bättre förberedelser för nästa pandemi med FN:s generalförsamling planeras också.

Men just nu är det ett par dagar här vid randen av det östliga Medelhavet som gäller för min del.

Om valet i Turkiet, Nato i Vilnius, samtal med Kina, dialog med Indien och en del annat.

STOCKHOLM: Det finns många skäl att noga följa med det viktiga valet i Turkiet.

Och klart är att med parlamentsvalet i går konsoliderade koalitionen kring president Erdogan kontrollen över det turkiska parlamentet, vilket även i en republik med mycket stark presidentmakt självfallet är av betydelse.

Med ingen av kandidaterna i presidentvalet över 50% blir det nu en andra omgång av presidentvalet om två veckor, men inför detta måste man nog dra slutsatsen att president Erdogan har en fördel.

Han kan hävda att en situation med en maktkonstellation i parlamentet och en annan i presidentpalatset kommer att göra det svårare att styra landet och hävda Turkiets ställning i världen, och en viss resonans kommer den argumentationen sannolikt att få.

Ser man på hur valet utföll förefaller det som om Erdoğan har kondolerat sin väljarbas på landsbygden och i de inre delarna av Anatolien, medan oppositionen visserligen fått kurdiska röster men misslyckats att bryta in i nya grupper.

Det moderna Turkiet i de stora städerna och längs kusterna i väster och söder är inte tillräckligt stort för att balansera de inte delarna av landet.

För president Erdoğan är det tveklöst ett bakslag att inte nå 50%, men samtidigt har han nu ett hyggligt utgångsläge inför den avgörande omgången.

Det innebär förvisso inte att det är avgjort. Det kommer sannolikt att bli betydande dramatik under kampanjen under de kommande två veckorna. Och vi har all anledning att noga följa vad som händer. Mycket vad gäller landets framtid står på spel.

Först kring 9 juni finns det anledning att räkna med att den som vinner den avgörande omgången kommer att installeras som president.

Då återstår ungefär en månad till Nato:s toppmöte i Vilnius, och frågan är om Turkiet under den perioden kommer att välja att ratificera avtalet om Sveriges anslutning till Nato, och om Ungern då kommer att slå följe och göra samma sak.

Osvuret är nog bäst i den frågan.

Och paradoxalt nog är förutsättningarna för att det skall ske sannolikt bättre om det är president Erdogan som går segrande ur striden. I det andra fallet är det lätt att de en dragkamp mellan president och parlament där vår Nato-ansökan kan bli en av flera spelbrickor.

Annars har jag just återvänt från några dagar på Lennart Meri-konferensen i Tallinn där just förberedelserna för Nato-mötet i Vilnius var en av de stora frågorna.

Och då handlade det mycket om huruvida det skulle bli grönt ljus för Ukrainas ansökan om medlemskap eller inte. Den alldeles överväldigande delen av de som fanns i Tallinn ansåg självfallet att detta var viktigt eller t o m nödvändigt.

Själv har jag mycket svårt att se att så blir fallet. Jag tror inte att två tredjedelar av den amerikanska senaten i den miljö som finns inför nästa års presidentval skulle vara redo för det steget, och jag ser det inte heller som det nödvändigaste just nu.

Nödvändigast just nu är att konsolidera och öka det konkreta stödet till Ukraina. Det handlar om militära leveranser, men minst lika mycket om det finansiella stödet.

Men över diskussionerna i Tallinn lyste traumat från Nato-mötet i Bucharest 2008 som ju kom att domineras av oenighet om just frågan om Ukrainas och Georgiens aspirationer vad gäller Nato. Det blev en kompromiss som spädde på ogrundade såväl farhågor som förväntningar på värsta tänkbara sätt.

Situationen nu är förvisso mycket annorlunda, men traumat lever förvisso kvar.

President Zelensky turnerar just nu i olika europeiska länder för att diskutera just stödet, och i Berlin i går presenterades ett nytt rejält stödpaket inte minst på det militära området. Tyskland var lite trögt i sitt agerande i början, men är nu dominerande i Europa i detta avseende.

Dock kommer det som nu utannonseras knappast att ha någon betydelse för den omtalade ukrainska offensiv som förr eller senare kommer. Det tar tid för ny materiel att komma fram, och ännu längre tid att utbilda på den och att få den att fungera i samövade förband.

På den östliga fronten bör vi nog nu ha vissa blickar riktade mot Minsk. President Lukasjenka försvann mycket snabbt från segerfirandet i Moskva, har varit frånvarande från ceremonier i Minsk han normalt alltid deltar i och rapporteras att finnas på ett sjukhus i staden.

Vad detta kan innebära vet vi inte, men uppmärksamhet på frågan förefaller väl motiverad.

Efter dagar i Tallinn är jag nu i Stockholm för att också delta i den s k trilaterala informella dialogen mellan Indien, Europa och USA.

Utrikesminister Jaishankar är på plats för att inleda våra diskussioner efter en middag i går kväll, och fortsätter sedan till Bryssel för första mötet med nya Trade and Technology Council mellan EU och Indien.

Relationen är viktig, och jag har ju skrivit åtskilligt i det ärendet tidigare.

Det finns förvisso spänningar, inte minst vad gäller synen på Ryssland och dess agerande just nu, men möjligheterna och samhörigheten är dock betydligt viktigare.

Bland det viktigare som inträffade under den gångna veckan, men som inte fick mycket uppmärksamhet, var det påtagligt diskreta mötet under två dagar i Wien mellan USA:s Jake Sullivan och Kinas Wang Yi.

Efteråt beskrevs samtalen från bägge sidor som ärliga, substantiella och konstruktiva. Inte minst från USA:s sida finns ju ett påtagligt intresse av att öppna upp bättre kanaler för kommunikation mellan Washington och Peking.

Och Asien kommer att fortsätta att vara i fokus under veckan.

På torsdag inleds G7-ländernas toppmöte i Hiroshima i Japan med åtskilligt av betydelse på agendan, men med den ryska aggressionen i fokus om än med också en betydande blick på relationerna med Kina. Och president Biden fortsätter därifrån till bl a möte med de s k Quad-länderna i Sydney.

Och samtidigt med mötet i Hiroshima har Xi Jinping toppmöte i Xian i Kina med de olika centralasiatiska ländernas ledare.

Själv åker jag mot slutet av veckan till Bologna i Italien för att tala vid examinationen på Johns Hopkins- universitets filial där, och från Bologna fortsätter jag sedan till Tel Aviv för att tala på den s k Herzliya-konferensen och en del andra samtal av intresse.

Om utmaningar i Arizona, diskussioner om Kina, innovationskraft i USA och en kommande spännande vecka.

PHOENIX AIRPORT: Direkt från diskussioner i Berlin i fredags flög jag via Phoenix till Sedona i norra Arizona där McCain Institute – i den f d Arizona-senatorns anda – har sin årliga samling av tänkare och tyckare med ett betydande antal också av senatorer och kongressledamöter, men också framträdande militära representanter.

När det gäller USA är det alltid viktigt att komma ut ur bubblan i Washington för att lyssna på vad som händer i detta stora land.

Och det händer mycket.

Det var nyttigt och intressant att lyssna på guvernör Katie Hobbs och senator Kyrsten Sinma om de utmaningar de ser med trycket från migrationen över gränsen med Mexico som den helt dominerande frågan.

Ryssland är långt borta, Kina möjligen något närmare här några stenkast från Stilla Havet, men kollapsande stater och samhällen i Centralamerika med de omedelbara konsekvenser det får betydligt närmare.

Men Arizona har sitt intresse också från andra utgångspunkter.

Maricopa county – med också miljonstaden Phoenix – var ju och är fortfarande i fokus för de som hävdar att presidentvalet 2020 var ”stulet” och delstatens republikanska organisation förefaller fortfarande helt fångade i denna bisarra uppfattning.

Arizona har historiskt varit ett fäste för republikanerna, och när Biden vann valet här var det ett betydande nederlag för Trump. Sannolikt var det ett betydande antal av mer moderata republikaner av den art som f d senatorn John McCain stod för som övergav partiet under Trump.

Men i valet i november nästa år kommer striden om Arizona att bli en av de viktigaste och hårdaste.

Viktigt här är också att det är kring Phoenix som nu såväl TMSC från Taiwan och amerikanska Intel med gigantiska subventioner nu bygger nya stora anläggningar för att bygga chips.

TSMC:s investeringar på ca 50 miljarder dollar här sägs vara den största enskilda utländska investeringen i USA någonsin.

Självfallet blev det åtskilliga diskussioner om kriget i östra Ukraina. På plats fanns såväl ledande i den ryska oppositionen i exil som representanter för den ukrainska försvarsmakten.

Men som vanligt i detta land var det Kina och teknologi som var de dominerande diskussionsämnena.

Närvarande dessa dagar hade vi bo a chefen för det amerikanska kommandot för det som kallas Indo-Pacific amiralen Aquilino, och det var intressant att höra hur han lade orden.

Jag vaknar varje morgon och frågar hur vi kan förhindra ett krig med Kina, förklarade han, men var på samma sätt som jag hörde i Washington för någon vecka sedan starkt bekymrad över bristen på kanaler för direkt kommunikation med de politiska och militära beslutsfattarna i Peking.

Från en rad senatorer och kongressledamöter talades det i olika tonlägen om den utmaning man anser Kina utgör, men i sedvanlig ordning utan mycket av precision om vart den amerikanska politik man vill se allt hårdare egentligen skall syfta.

Detta är oroande, och det är inte svårt att se att det i Peking leder till måhända överdrivna farhågor om vart politiken är på väg med de effekter som detta i sin tur kan komma att få.

Krig, påpekade amiralen, startar i många fall av misstag, och i spända situationer när politiken är oklar är den risken självfallet högre. Jag hade önskat att alla skulle ha haft samma oro på denna punkt som amiralen hade.

På plats här fanns självfallet också företrädare för Taiwan, och det blev intressanta diskussioner om steg de kan ta för att förstöra sin försvarsförmåga. Detta fick utan att de hade en särskilt alarmistisk bild av utvecklingen.

Men om USA är oroat över den växande kinesiska styrkan, också militärt, är det samtidigt svårt att inte imponeras av USA som den ledande innovationskraften i världen.

Att lyssna på VD för SpaceX och Palantir var att lyssna på utvecklingen på distinkt framkant vad gäller rymd och mjukvara, och ingen bortsåg heller från den betydelse dessa utvecklingar har från bredare global utgångspunkt.

SpaceX har redan 4.000 satelliter uppe i sitt StarLink-system för globalt bredband, har revolutionerar den globala marknaden för att skjuta upp satelliter och kommer med StarShip att inleda en helt ny era av också mänsklig rymdfart.

Och Palantir ser mjukvara som nyckeln till det mesta och USA som tydligt globalt ledande när det gäller att ta fram just detta.

Kan Kina komma ikapp?

Måhända på vissa områden, och med stora ansträngningar, men det kinesiska systemet kan aldrig ha samma förmåga till ständigt ifrågasättande, ständig beredskap att också misslyckad och ständig nyfikenhet på också det för dagen kanske inte möjliga eller ens tillåtna som finns närmast inbyggt i den amerikanska kulturen och som kan producera en SpaceX eller en Palantir.

Nu bär det för min del vidare för ett par dagar i Washington – jag skickar detta brev när jag sitter och väntar på planet här i Phoenix.

Och där har jag på tisdag en heldag fokuserad på AI och nationell säkerhet. i bakgrunden på den diskussionen finns alldeles självklart också Kina.

Men det blir alldeles säkert också diskussioner om det tal som nationella utrikesrådgivaren Jake Sullivan höll för ett tag sedan och som jag skrev om redan förra veckan.

Det talet var också i centrum för åtskilliga av diskussionerna i Berlin under veckan. Och mer lär det bli. Jag skall försöka att skriva något mer sammanhängande i ärendet också.

Veckan som kommer blir intressant och viktig.

På tisdag skall det vara parad på Röda Torget i Moskva – det är den traditionella segerdagen – och Putin måste väl säga någonting.

Att två drönare mitt i natten kunde tränga igenom allt av luftförsvar som finns runt Moskva och attackera Kreml är självfallet djupt förödmjukande för honom. Efter att först ha anklagat Ukraina för att ligga bakom har man nu skiftat och säger att det var USA, vilket ju är än mindre sannolikt.

Så det skall bli intressant att höra hur det låter på tisdag. Det finns säkert allt fler som inser att Putins politik blivit ett för Ryssland skadligt och farligt misslyckande, och på ett eller annat sätt måste han försöka att hantera den opinionen.

Spekulationerna om en ukrainsk offensiv fortsätter. Nio nyutbildade brigader och ytterligare en del förband står redo när tiden anses rätt, men jag tillhör dem som nog tror att det är klokast att dämpa förväntningarna på vad detta kan åstadkomma.

Och nästa helg är det så president- och parlamentsval i Turkiet.

Turkiets väg under de närmaste åren blir synnerligen viktig från utgångspunkter långt vidare än bara de mer omedelbara svenska. Klarhet om parlamentet får vi kommande söndag, men sannolikt kommer vi att få vänta till en andra omgång 28 maj innan klarhet nås när det gäller presidentposten.

Så det kommer att finnas tillfälle att återvända till den frågan.

Själv finns jag efter några dagar i Stockholm kommande helg i Tallinn på den traditionella Lennart Meri-konferensen.

Den får man inte missa.

Om val i Grekland och Turkiet, dramat i Sudan, nya ekonomiska signaler från USA och lite annat.

STOCKHOLM: Valborg är i sedvanlig ordning den helg när man vill att våren verkligen infinner sig men lätt huttrande tvingas konstatera att så ännu inte riktigt är fallet.

Men hopp finns.

Själv tillbringade jag något dygn förra veckan i Delfi i Grekland i mer angenäm temperatur, även om det sades att temperaturen inte riktigt var vad den brukade vara vid denna tidpunkt.

Grekland går till val den 21 maj, och gör det nu med ett nytt helt proportionellt valsystem som nog kommer att innebära att det blir svårt att få en klar majoritet för en ny regering.

Och därför spekuleras det om ett nytt val tämligen snabbt därefter, och det kommer då i en lite underlig vändning att ske genom ett löfte valsystem där det finns en betydande bonus för det parti som är störst.

Slutresultatet blir med största sannolikhet ett nytt mandat för premiärminister Mitsotakis och Nea Demokratia. Åtskilligt återstår förvisso, men det är tveklöst så att hans regering har gjort en imponerande insats för att åter få Grekland på fötter efter den svåra finansiella och politiska kris tidigare oansvarig populistisk politik hade försatt landet i.

Naturligt blev det också åtskilliga diskussioner om valet i Turkiet med den första omgången i presidentvalet liksom parlamentsval den 14 maj och en sannolik andra omgång av presidentvalet två veckor senare.

Opinionsundersökningar visar nu ett relativt jämnt läge mellan president Erdoğan och ledaren för CHP-partiet och kandidat för oppositionens sexpartiallians Kılıçdaroğlu om än möjligen med en mycket marginell fördel för den senare.

Men allt talar för att ingen kommer att komma upp till och över 50% av de avgivna rösterna, och därmed kommer det att gå till en andra avgörande valomgång med bara dessa två kandidater.

Och ofrånkomligt är att atmosfären inför den avgörande omgången kommer att påverkas av hur balansen i parlamentet utfallit i valet den 14 maj.

Att göra bestämda prognoser på hur Turkiets politiska ledning kommer att se ut i början av juni är knappast möjligt. Det finns en rad olika scenarier som är möjliga, och åtskilliga av dem lovar att bli tämligen komplicerade.

Från svensk sida finns det självfallet en stark förhoppning om att det skall bli möjligt för Turkiet att ratificera Sveriges anslutning till Nato före organisationens toppmöte i Vilnius en liten bit in i juni. Alldeles omöjligt är det inte, men osäkerhetsfaktorerna är åtskilliga.

Skulle valen resultera i ett politiskt skifte i Turkiet kommer det omedelbart att ställa betydande krav inte minst på EU:s politik gentemot landet. Viktigt blir att med olika steg försöka att skapa ett positivt momentet i relationen för att kunna lösa upp frågor som tidigare varit blockerande.

Men samtidigt finns kvar frågor som kommer att fortsätta att skapa betydande problem, och främst av dessa det delade Cypern där situationen steg för steg ser ut att bli allt mer låst.

Under veckan som gick lyckades det för svensk del att relativt smidigt och med främst fransk hjälp evakuera svensk diplomatisk och annan personal från striderna i Khartoum i Sudan.

Viktigt är dock att FN:s politiske representant Volker Perthes fortfarande finns på plats och för samtal, och att FN:s humanitäre chef Martin Griffiths är nu på väg till landet för att se vad man kan göra för att få in den nödhjälp som situationen nu kräver.

Men situationen i landet fortsätter att försämras. Överläggningar om vapenvila förs under ledning av dess den östafrikanska samarbetsorganisationen IGAD och dels en grupp av länder med USA, Storbritannien, UAE och Saudiarabien, men trots positiva uttalanden då och då fortsätter strider i olika delar av landet.

Därmed blir den humanitära situationen tilltagande desperat.

I veckan som gick höll USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan ett anförande som ännu inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.

I oktober var det hans tal då som förebådade en radikal upptrappning av olika teknologisanktioner också med betydande internationella implikationer mot Kina. Då var det främst halvledare som var i fokus.

I det nya talet går han vidare och skisserar en inriktning av USA:s inställning till handel och ekonomisk utveckling som tydligt leder bort från vad som dominerat tidigare decennier och rör sig i riktning mot någonting som i brist på bättre uttryck kan beskrivas som gammal merkantilism.

En öppnare världshandel ses snarare som ett problem än som en lösning, och även om det talas åtskilligt om allierade är det en stark nationell industripolitik i förening med olika bilaterala arrangemang som förefaller att vara inriktningen.

I detta tror jag att det ligger betydande risker, även om mycket blir beroende av vad den nya inriktningen innebär i konkreta politiska åtgärder av olika slag.

Men en allt mer fragmenterad global ekonomi blir tveklöst en ekonomi med mindre tillväxt och högre inflation än vad som annars hade varit fallet. Huruvida detta kommer att leverera mer säkerhet för enskilda nationer, och framför allt USA, är dessutom ingalunda säkert.

En värld där det internationella samarbetet försvagas blir inte en skörare värld.

Sullivans tal sker dock samtidigt som man tydligt tar distans från tankar att helt frikoppla från den kinesiska ekonomin. Den vägen ses som vars sig möjlig eller önskvärd. Finansminister Janet Yellen har tvärt om i ett anförande någon vecka tidigare talat i mer konstruktiva ordalag om den finansiella relationen mellan USA och Kina.

Nyckelbegreppet nu är att ”de-risk” den ekonomiska relationen med Kina, men alldeles utan risker är ingen ekonomisk relation, och att eliminera dem helt kommer självfallet aldrig att vara möjligt.

En ny studie i Tyskland visar att det tyska näringslivets beroende av Kina snarare är mindre än vad man hitintills föreställt sig. Jämförelser som förekommer i den offentliga debatten med det beroende man hade av rörledningar med naturgas från Ryssland har knappast någon relevans.

Aspekterna på detta är många. Också i Bryssel talas det om ”ekonomisk säkerhet” på ett sätt som mycket kan leda politiken åt fel håll.

Nyligen gavs klartecken till ett paket på sammanlagt 46 miljarder Euro med målet att inom ett decennium öka EU:s andel av den globala halvledarmarknaden från ca 10 till ca 20%. Om detta ger så mycket mer av det oberoende man söker verkar mycket tveksamt.

I veckan som kommer är jag i Berlin för den informella transatlantiska utrikespolitiska dialog jag varit en del av under betydande tid, och där blir det alldeles säkert Ryssland och Kina, men också den internationella ekonomiska utvecklingen, som kommer att dominera agendan.

Och spekulationer om en kommande ukrainsk offensiv mot en ryska ockupationen kommer säkert att fortsätta.

Från Berlin bär det för min del först till Sedona i Arizona i USA för den säkerhetspolitiska konferens som McCain Institute ordnar där, och därefter åter till Washington för ett par dagar av olika möten med inte minst AI-utvecklingens konsekvenser för nationell säkerhet i fokus.

Och när jag kommer tillbaka i veckan därpå hoppas jag att den verkliga våren har hunnit infinna sig.

Mest om sammanbrottet i Sudan och dess konsekvenser.

STOCKHOLM: När detta skrivs har riksdagen gett formellt tillstånd att använda svenska soldater i samband med en evakuering av svensk personal från stridigheterna i Khartoum.

Tydligen ansåg man det var nödvändigt med att ha denna säkerhet för den evakuering som man nu försöker göra, och det är säkert klokt. I tidigare fall – Libyen 2011 och Afghanistan 2021 – löste man denna fråga på annat sätt.

Sammanbrottet i Sudan är tveklöst allvarligt, och kan komma att få omfattande också regionala konsekvenser.

Sudan har ständigt varit ett svårskött pastorat. Det gamla brittiska imperiet hade några av sina smärtsammaste upplevelser i Khartoum och Kabul, och decennierna sedan dess har knappast varit mer stabila med inbördes strider mer regel än undantag, och det också efter separationen från Södra Sudan 2011.

Utvecklingen i Södra Sudan sedan dess har också den varit komplicerad med omfattande inre stridigheter även om det just nu förefaller mer lugnt, men i Sudan självt har spänningarna successivt tilltagit sedan Bashir-diktaturen kastades över ända 2019.

Till en del handlar detta om spänningarna i landet självt – och oförmågan att få till stånd en ordnad övergång till civilt styre – och till en del om regionala aktörers intresse av att påverka landets utveckling.

I landets västligaste delar flyter mycket samman med komplicerade inre utvecklingar i Tchad och Libyen, mot Röda Havet möter motsättningen mellan Eritrea och Etiopien och bortom det svallvågorna av kriget i Yemen.

Och i norr finns det stora Egypten som med höggradigt misstänksamhet bevakar allt som rör sig längs den livsavgörande Nilen. Och det är ju i Khartoum som den s k blå Nilen med sina stora vattenmängder från de etiopiska högländerna flyter samman med den s k vita Nilen med sina källor långt bort i det inre av Afrikas stora sjöar.

Till detta kalejdoskop av ofta mycket motstridiga regionala intressen skall så läggas mer ideologiska. I Sudan fanns länge – och förmodligen fortfarande – en betydande förankring för starkt islamistiska tankegångar, och det har lett till ett intresse från åtskilliga håll för att stödja vad som helst som kunde motverka detta.

Just nu pågår intensiv diplomatisk verksamhet för att se om man kan förhindra en total upplösning av landet. Jag kan se hur kablarna går varma mellan Washington, Abu Dhabi, Kairo, Addis Ababa, Riyadh och Tel Aviv – för att nu bara nämna några huvudstäder med fingrarna mer eller mindre djupt nere i denna syltburk.

Omedelbart handlar det om att evakuera medborgare.

USA har redan tagit ut sin diplomatiska personal och deras anhöriga. Tre tunga Chinook-helikoptrar med understöd av specialstyrkornas Herkules-flygplan flög ca 1.600 km från sin bas i Djibouti, tankade på vägen i Etiopien, landade på ambassadområdet i Khartoum och lyfte rätt snabbt igen.

Sådant har egentligen bara USA kapaciteten att klara. Möjligen också Israel, som också har haft en ambassad i Khartoum. Såväl Storbritannien som Frankrike och Italien säger sig dock ha genomfört operationer för att evakuera. Också Nederländerna säger att de genomfört en evakuering.

Det som i övrigt förestår är med all sannolikhet ett samordnat försök av ett antal länder – varav Sverige är ett – att förhandla fram en överenskommelse som gör det möjligt att snabbt evakuera direkt från flygplatsen i Khartoum. Det finns ca 1.500 EU-medborgare i landet.

Men om det är möjligt att få fram en tillräckligt stabil uppgörelse som gör detta möjligt vet i alla fall inte jag. EU:s Joseph Borell har direkta kontakter med de stridande i också detta syfte.

Att flyga in utan en sådan är en betydande risktagning, om än inte alldeles omöjligt. Hur som helst är en säkerhetsstyrka viktig om man avser att evakuera direkt från Khartoum. Britterna har tydligen evakuerat från en annan flygplats i närheten.

Alternativet – som jag ser att ett antal länder liksom FN använder sig av – är att evakuera landvägen ca 800 km till Port Sudan – en väg f ö en gång i tiden finansierad av Osama bin Laden – och sedan flyga ut därifrån. I alla fall israelerna har erfarenhet av flygplatsen där, men säkert också andra.

Med all sannolikhet koordineras detta i alla fall taktiskt från Djibouti. Det var ett tag sedan jag var där, men de amerikanska och franska baserna där har med säkerhet inte blivit mindre sedan dess.

Den huvudsakliga internationella närvaron i Sudan torde utgöras av FN-personal av olika slag, och det är ju viktigt att hjälp ges också till att evakuera de av dem som det anses nödvändigt att få ut.

Men att ta ut utländska medborgare har självfallet ingenting med landets grundläggande problem att göra, och här kommer det att krävas massiva internationella insatser. Den humanitära situationen i betydande delar av landet kan snabbt bli direkt katastrofal.

FN-organens insatser är viktiga, EU kan spela en roll, USA har alltid sin betydelse, men avgörande blir möjliga insatser av olika afrikanska och arabiska länder.

Noteras bör också att Kina gjort betydande investeringar i landet inte minst inom oljesektorn. Och den sköra staten Södra Sudan är för 90% av sina statsinkomster beroende av den olja som exporteras genom en delvis Kina-ägd pipeline genom Sudan självt.

Under den gångna veckan hade jag glädje av spännande diskussioner av lite olika karaktär i Lund, Oslo och Fredrikstad, och den kommande veckan är det diskussioner i Delfi i Grekland som tillhör det som står på programmet.

Där är perspektivet ju lite annorlunda än på våra nordligare breddgrader.

Såväl Turkiet som Grekland står inför viktiga val – 14:e respektive 21:a maj – och Mellersta Östern ligger betydligt mycket närmare.

Men mycket av diskussionerna i Delfi kommer med all säkerhet att handla om Rysslands krig och dess konsekvenser.

Från Washington om Kina, Taiwan, Ryssland och AI.

WASHINGTON: Snart lyfter planet härifrån och jag börjar att ta mig hem igen efter fem mycket intensiva dagar i den amerikanska huvudstaden.

Om den tämligen dynamiska amerikanska inrikespolitiska scenen skall jag denna gång avstå från att göra några bedömningar eftersom jag kommer att vara tillbaks här inom bara ett par veckor och då har möjlighet att återvända till de frågorna.

Men presidentvalet i november 2024 närmar sig mycket tydligt.

Mina samtal och möten här – såväl på RAND som i en rad andra möten och samtal med insatta personer – har kretsat kring tre ämnen – Kina, Ryssland/Ukraina och AI.

I den offentliga debatten här dominerar rubriker som närmast låter antyda att ett krig med Kina – med ett plötsligt kinesiskt angrepp på Taiwan – står för dörren tämligen omedelbart.

Och i inrikespolitiken råder närmast en tävlan om att inta den mest alarmerande positionen när det gäller Kina.

Men när jag lyssnar på analytikerna på RAND, de ansvariga i administrationen och de mest insatta av utländska diplomater i staden är bilden betydligt mer nyanserad.

Jag lyssnade uppmärksamt på en hög företrädare för administrationen för några av oss lägga ut texten om hur man nu sökte vägar för att komma tillbaka till det bättre samtalsklimat med Peking som man tyckte att man lyckats etablera med mötet mellan Xi Jinping och Biden på Bali i november förra året.

Inte minst är man angelägen om att få tillbaka kanaler för kommunikation för att bättre kunna hantera olika incidenter innan dessa riskerar att utvecklas till verkliga kriser. Ballongkrisen visade tydligt de risker som finns.

Om detta kommer att gå återstår att se. Visserligen anländer en rad informella budbärare från Peking till Washington i dessa dagar, men man är fortfarande osäker på vad deras mer konstruktiva budskap kommer att leda till.

Kanske är det en förnyad och fördjupad dialog kring globala finansiella utmaningar som man kan vara en väg framåt.

Samtidigt råder i den offentliga debatten upphettning över rapporter om olika krigsspel som anses visa att Peking nu har en möjlighet att ”vinna” i en militär konfrontation med USA om Taiwan. Dagens tidningar innehåller ännu en av dessa larmrapporter.

Men om man frigör sig från dessa krigsspel ser de som analyserar den kinesiska politiken i stort knappast någonting som tyder på att det är dit den kinesiska ledningen just nu vill gå.

Man har andra och för regimens framtid betydligt viktigare prioriteter – och de är knappast förenliga med en öppen konflikt om Taiwan.

Den starka viljan till en återförening, som ju funnits ända sedan 1949, är förvisso där, men förenad med tydliga uttalanden om att man söker detta på fredlig väg.

Och en militär invasion av Taiwan skulle vara ett enormt vågspel med närmast oöverskådliga konsekvenser.

Men frågan kräver en varsam hantering för att inte utvecklingen skall skena iväg åt fel håll. Överdrivna farhågor i antingen Washington eller Peking, eller hos bägge, kan lätta leda till att det hela urartar till en självuppfyllande profetia.

President Macron menade möjligen någonting som inte var alldeles orimligt med sitt uttalande efter sitt besök i Peking, men har stundtals ett sätt att uttala sig som släntrar iväg, och det var förvisso fallet här. Och det har lett till starka negativa reaktioner tvärs över det politiska spektrat här i staden.

I grunden har USA och EU samma politik i frågan. Principen om ett Kina ligger fast, ingen stöder ett självständigt Taiwan, omsorgen om Taiwans demokrati är mycket viktig och varje försök att lösa frågan med våld kommer att mötas mycket tydligt.

Men på samma sätt som det säkert finns de i Kina som tror på en militär lösning finns det tendenser i delar av den amerikanska politiken som riskerar att att föra politiken in i farliga banor.

Viktigt är ju också vad som händer på Taiwan. I dagsläget är det bara en liten minoritet där som vill ha en återförening med Kina, och en ungefär lika liten minoritet som vill förklara självständighet. Önskan efter stabilitet och status quo är helt dominerande.

Och sedan får vi se vad det viktiga presidentvalet i Taiwan i början av nästa år kommer att innebära.

Men för USA handlar den kinesiska utmaningen om mycket mera. Det finns en illa dold fruktan för att Kina strävar efter och kommer att erövra en dominerande roll i en kommande världsordning.

Tveklöst strävar ledningen i Peking såväl efter ett i alla avseenden starkare Kina som en starkare roll för Kina i den globala politiken. särskilt märkvärdigt är det egentligen inte.

Om detta kommer att bli möjligt beror i hög grad på hur den kinesiska politiken självt utvecklas.

Efter decennier av stark strukturell medvind i olika avseenden har Kina nu kommit in i ett skede där det snarast är motvinden som dominerar, och till detta har ju mycket tydligt lagts en allt mer autoritär inre politik som påtagligt bromsar landets förmåga till utveckling.

De officiella kinesiska ambitionerna om tillväxt för de kommande åren har ju skruvats ner till lite över 5%, men mer inofficiella bedömningar talar om betydligt lägre siffror.

Tveklöst är att åtskilliga av de åtgärder som USA nu vidtar syftar till att försöka att bromsa Kinas möjligheter till utveckling inte minst vad gäller avancerade teknologier. Kortsiktigt kommer detta sannolikt att fungera, men om det gör det mer långsiktigt är betydligt mer osäkert.

Men en tydlig effekt är att atmosfären av konfrontation mellan de bägge makterna blir allt tydligare, och i detta ligger självfallet risker som inte skall underskattas.

Till dessa hör ju riskerna för en allt mer splittrad global ekonomi. I samband med sina s k vårmöten här i Washington har IMF publicerat studier som pekar på risken för betydande kostnader för den globala ekonomin i stort om denna utveckling går för långt.

Dessa talar om förluster på upp till sju procent av den globala ekonomin om den globala ekonomin bryts upp av en ekonomisk och finansiell delning. Och effekterna kommer att vara allra värst för de fattigare och känsligare delarna av vår värld.

Alldeles välkommet var det budskapet inte i den amerikanska administrationen. Men fakta är som de är.

En stor fråga i dessa dagar här har också varit den 21-åring på en bas i Massachusetts som läckt ut ett stort antal hemliga dokument om bl à Rysslands krig mot Ukraina.

Själv tror jag att detta kommer att leda till mer tumult i Moskva än i Washington när man nu ser hur amerikansk underrättelsetjänst har penetrerat olika ryska strukturer. Sådant uppskattas inte av Vladimir Putin, och med stor sannolikhet kommer huvuden att rulla.

Nu är det tydligt att det ryska försöket till en våroffensiv i Ukraina håller på att rinna ut i sanden. Möjligen kommer man till slut att lyckats erövra den ruinhög man till ett mycket högt pris har skapat i Bakhmut, men det vidare värdet av det är mycket litet.

Samtidigt har ju också försöket att med över tusen främst kryssningsrobotar bryta ner den ukrainska ekonomin och den ukrainska motståndsviljan också i allt väsentligt misslyckats.

Och tron att Europa skulle frysa under vintern och därmed kasta in handduken när det gällde stöd till Ukraina har också visat sig vara en illusion.

Nu spekuleras mycket om en kommande ukrainsk offensiv. Det talas om upp till tolv brigader delvis utrustade med västliga vapen som står redo att försöka bryta genom de försvarslinjer som de ryska styrkorna ägnat sig åt att etablera.

Ingen kan veta om och i vilken utsträckning detta kommer att lyckas, men jag tror att det är rättvist att säga att förväntningarna här i staden är tämligen dämpade.

Den ryska armén är i ett erbarmerligt skick efter sina upprepade misslyckanden, men försvar är lättare än anfall, och också den ukrainska armén har lidit mycket omfattande förluster.

Några politiska förändringar eller initiativ är knappast att vänta innan vi sett utgången på slagfältet under de närmaste månaderna. De olika också informella kontakter som man från amerikansk sida haft har bara bekräftat att någon vilja till politiska samtal från rysk sida nu inte finns.

Men längre fram kommer det nog här att bli ett allt starkare intresse för någon form av politiska samtal. Avgörande blir dock hur man i Kiev kommer att ställa sig till detta.

Hösten kommer att bli intressant.

Den tredje fråga som dominerat mina dagar här är AI-utvecklingen och dess konsekvenser.

Hela min fredag – först med RAND och sedan med det viktiga oberoende SCSP-projektet – handlade om också demonstrationer av olika delar av den nya teknologin och diskussion om konsekvenser från geopolitik över desinformation och ekonomi till närmast filosofiska frågeställningar.

Det går rasande snabbt. Och allt handlar om USA och Kina. Europa finns bara mycket marginellt på kartan, och det riskerar att få allvarliga konsekvenser längre fram.

Tidigare i dag handlade stora delar av TV-stationen Fox:s program denna söndag om olika aspekter av AI-utvecklingen. Skulle detta vara tänkbart i något europeiskt land?

Nu bär det hem till Sverige igen. Jag lämnar det angenäma försommarvädret först i Tabiano och sedan i Washington, men jag hör hemifrån att våren äntligen kommit.

Och veckan framöver innehåller bl a studentafton i Lund på onsdag kväll. Det var länge sedan senast, men jag är tydligen den som näst efter Tage Erlander inbjudits flest gånger till dessa.

Alltid lika spännande.

Och därefter blir det besök i Norge i lite olika ärenden. Jag hoppas på vår där också.

kunna

Om det spända Jerusalem, freden på Nordirland, svallvågor efter Macron i Kina och AI-konkurrensen.

TABIANO CASTELLO: En påskhelg under Italiens sol är inte helt fel, men det varit med viss nervositet jag följt rapporteringen från Jerusalem och det synnerligen spända läget där med alla de stora helger som sammanfaller.

När israeliska soldater med betydande brutalitet trängde in i moskén al-Aqsa spreds bilderna snabbt över den muslimska världen och reaktionerna blev starka.

Motivet för aktionen var märkligt, och tack och lov har man under dagarna därefter avstått från upprepning. Men på Västbanken har det spända läget fortsatt att skörda liv, med två dödade israeliska kvinnor och en dödad palestinier.

Och positivt är att den korta våldsduellen mellan Israel och Libanon kunde begränsas.

I morgon landar president Biden i Belfast på Nordirland i sammandraget med att det är 25 år sedan det s k Good Friday-avtalet slöts mellan Storbritannien och Irland för att om möjligt avsluta konflikten i om Nordirland.

Den konflikten ger viktiga lärdomar såväl om de djupa historiska rötter som konflikter av denna art har som om hur lång tid det tar att helt och fullt bilägga dem.

Jag minns nästan i varje detalj fortfarande mitt besök mitt i den konfrontationen i Belfast i början av 1970-talet, och jag ser i det som hänt sedan fredsavtalet betydande paralleller till den långsamma vägen mot mer genuin fred i tex Bosnien.

Avtalet för 25 år sedan har i allt väsentligt fått slut på de våldsamheter som i dess senaste fas skakade provinsen sedan 1969, men i delar av Belfast är de också fysiska murarna mellan vissa katolsk/republikanska och protestantisk/unionistiska områden fortfarande höga.

Och när Brexit rev upp lite av förutsättningarna för det successiva närmandet mellan de olika perspektiven på provinsens framtid skapades nya problem.

Men det är förvisso viktigt att ihågkomma avtalet, men utan att för den skulle undervärdera de utmaningar som återstår. Förr eller senare skulle jag tror att utvecklingen går mot ett återförenat Irland, men det finns nog anledning att säga att det är senare snarare än förr som detta kan bli en möjlighet.

Så länge det finns en militant unionistiska minoritet som fortfarande är beredd att gripa till vapen finns det ingen anledning att hasta på den processen.

Det s k Windsor Framework som nyligen ingicks mellan London och Bryssel har sorterat ut en betydande del av de rent praktiska problemen som följde av Brexit, men det ledande unionistiska partiet UDP har fortfarande inte accepterat avtalet, och ty följande finns det ingen fungerande provinsregering i Stormont.

Annars är det mest svallvågorna efter president Macrons besök i Kina och inte minst den intervju han gav i flygplanet på väg hem som dominerar min inkorg.

Macron vill göra Europa till en tyngre geopolitisk aktör, vilket är hedervärt och viktigt, men har ju en tendens att formulera detta på sätt som låter lätt anti-amerikanskt. Det är olyckligt såväl för de reaktioner det ofrånkomligen leder till som för att det tar bort från det som egentligen är hans budskap.

Och under året som gått har ju Rysslands aggression mot Ukraina på nytt illustrerar hur beroende vi faktiskt är av den amerikanska politiken och den säkerhet som denna bidrar till. Den s k strategiska autonomi som Macron talar om har i detta för Europa så dramatiska skede visat sig vara föga mer än en hägring.

Det var självklart rätt av Macron att åka till Peking, men nu finns det en risk för att det hela kommer att uppfattas som en ny klyfta över Atlanten.

Att EU skall forma sin egen politik i fråga om Kina, och inte låta denna dikteras av Washington, är väl en självklarhet, men det är ju samtidigt tydligt att gemensamma intressen och gemensamma värderingar kommer att leda till en samsyn på många om än inte alla områden.

Och det är en självklarhet att EU har ett intresse av en egen och djup dialog också med Kina.

Det blir nog åtskilliga diskussioner om detta när jag om något dygn landar i den amerikanska huvudstaden för dels styrelsesammanträde med RAND och dels några dygn av diskussioner som ju kommer att handla om såväl konflikten med Ryssland som relationen till Kina.

Men där blir det också diskussioner om den dramatiskt snabba utvecklingen på AI-området. Bara ChatGPT har på fem månader fått mer än 100 miljoner användare, och nu kommer än mer kraftfulla versioner från såväl OpenAI som Microsoft och Google.

Med all respekt för dessa jättars kamp står den viktiga kampen snarare mellan USA och Kina om dominansen när det gäller utveckling och användning av AI.

I veckan som gick kom ett antal personer, inklusive den något oberäknelige Elon Musk, ut med tanken på en sex månaders paus för all AI-forskning för att hinna tänka efter vart vi egentligen är på väg.

Men Eric Schmidt, som tillhör dem som tänker mest på detta, sade emot med motivet att Kina inte kommer att ta någon paus och att USA inte kunde riskera att hamna på efterkälken i den snabba utvecklingen.

Tveklöst kommer AI att förändra våra samhällen och vår värld, och vart detta kommer att föra vet vi ännu mycket föga om. I USA går diskussionens vågor höga, medan vi i Europa dessvärre fortfarande har svårt att få denna utmaning tillräckligt i fokus.

Om skiften i Finland och Montenegro, rättegång i Haag, relationerna till Kina och en del annat.

STOCKHOLM: Valet i Finland i går kommer nu att leda till en ny regering med samlingspartiets ledare Petteri Orpo som statsminister, men hur regeringen i övrigt kommer att se ut kommer vi nog att få vänta på besked om.

Samlingspartiet blev största parti, men skillnaden mot Sannfinnländarna var marginell, med socialdemokraterna strax därefter. Skillnaden mellan de tre partierna låg inom en procentenhet.

Sannolikt kommer Orpo nu att undersöka om det finns en möjlighet till regering med Sannfinnländarna.

Centerpartiet är svårt sargat efter ett stort valnederlag, och socialdemokraterna med tydlig vänsterprofil under Sanna Marin kanske inte heller är omedelbart intresserade.

Men med Sannfinnländarna finns besvärliga frågor om inställningen till EU, invandrings- och klimatpolitiken som går på tvärs mot vad samlingspartiet står för.

En liten men inte oväsentlig fråga är vad som händer med Svenska Folkpartiet som ju har en viktig roll när det gäller också att rida spärr mot sannfinländarna i språkfrågan.

Så det kommer nog att ta lite tid innan vi får besked om hur nästa regering i Helsingfors kommer att se ut och vad den kan innebära. Den utrikes- och säkerhetspolitiska kursen ligger självfallet solitt fast, medan det i den ekonomiska politiken kommer att krävas förändringar.

En större politisk förändring blev det i presidentvalet i lilla Montenegro där mer än tre decenniers dominans av Milo Dukanovic och kretsen runt honom nu går mot sitt slut.

En klart EU-vänlig president tillträder nu – hans parti heter Europa Nu! – men i den koalition som sannolikt kommer att vinna parlamentsvalet i början av juni ingår också krafter med en helt annan orientering.

Och på sina håll finns det en oro för att detta skall leda till att Belgrad och kanske också Moskva skall kunna flytta fram sina positioner.

Det finns stora befolkningsgrupper som står Serbien nära, och den historiska länken mellan Ryssland och Montenegro är förvisso stark, men enligt min mening är landets förankring i Nato och orientering mot EU nu tämligen solitt förankrad.

Frågan om EU:S utvidgning kommer nu att sättas på agendan på allvar på ett sätt som knappast har varit fallet under ett antal år. En förhandlingsstart med Ukraina kommer sannolikt inom ett år, och situationen på Balkan kräver också mot denna bakgrund nu en mer aktiv ansats från Bryssel.

I Rom samlas i dag sex utrikesministrar från Balkan för att trycka på i dessa frågor. Avgörande blir dock till slut om dessa själva kan visa upp framsteg i sina egna reformprocesser. Montenegro är i dessa avseenden faktiskt det land som kommit längst.

Om vi håller oss till Balkan bör också noteras att i dag inleds i Haag den internationella rättegången mot bl a Hashim Thaci – som ju ledde UCK-gerillan och sedan blev självständiga Kosovos president – för olika övergrepp och brott begagna av UCK under det krig som kulminerade våren 1999.

Om han och de övriga kommer att fällas återstår att se. Argumentationen från försvaret förefaller att vara att Thaci knappast hade kontroll över allt som hände under de blodiga uppgörelserna i olika delar av Kosovo under detta krig.

Hur som helst finns det en risk för att rättegången kommer att polarisera ytterligare. Det var stora demonstrationer med stöd för Thaci i Pristina i går.

I morgon åker så Frankrikes president Macron i sällskap med Ursula von der Leyen till Peking för överläggningar med den kinesiska ledningen, och det sker omedelbart efter det att Spaniens premiärminister Sanchez varit på besök.

I fokus står Rysslands krig mot Ukraina, och jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att med dialog göra det som möjligen kan göras för att i alla fall minska det kinesiska stödet för den ryska aggressionen.

I den mån Kina har ambitionen att vara en kraft för fred bör man leva upp till den första viktiga av sina egna tolv punkter med dess tydlighet om territoriella integritet och vara beredda till en dialog också med Ukraina direkt.

Och det är viktiga av EU och dess ledning att vara tydlig med Kina på dessa punkter. Att en lång rad andra frågor också finns på agendan säger sig självt. Klimatfrågan – där Kina är viktigt – får inte glömmas bort.

Men också ekonomi är viktigt i relationen med Kina. Ursula von der Leyen formulerade det i veckan som gick som att de inte handlade om att bryta loss – ”decoupling” – från Kina på det sätt som ibland förespråkas i den amerikanska debatten utan i stället om ”de-risking” – att minska riskerna med ett alltför stort beroende.

Det är ett klokt sätt att se på saken.

Påsken närmar sig, och kring Jerusalem fortsätter dessvärre spänningen att bygga upp. Nu sammanfaller inom kort de muslimska, judiska och kristna högtiderna med allt vad detta innebär i den stad som ligger i fokus för tre religioner var och en med sina mer militanta minoriteter.

Och i den regionen må också noteras hur Saudiarabien i förening med Ryssland plötsligt annonserade minskad produktion av olja i syfte att driva upp priset, vilket också lyckades.

Entusiasmen i Washington över också detta senaste saudiska drag torde vara mycket begränsad.

För min del blir det i allt väsentligt en vecka i Stockholm innan det i påsk bör iväg till Italiens vårsol och vårvärme.

Om Xi i Moskva, fronterna i Ukraina, val i Finland och lite annat.

STOCKHOLM: Efter en period av intensivt resande har jag nu etablerar mig här för denna och den kommande veckan.

Lite av en omställning efter veckor i andra delar av världen är det i alla fall i vissa avseenden. Kontrasten mellan sol och 20 grader i Bologna, som jag lämnade i går eftermiddag, och snö och minusgrader i Stockholm när jag anlände var betydande.

I den internationell debatten försöker man nu tolka resultatet av Xi Jinping besök i Moskva i veckan som gick.

Från Vladimir Putins utgångspunkt förefaller det att ha varit relativt magert. Det finns i alla fall ännu ingenting som tyder att Peking gått med på att leverera vapen till Ryssland, och någon överenskommelse om en ny gasledning från Ryssland till Kina blev det inte trots Putins påstående om att alla förberedelser för ett avtal var klara.

Slående var hur Putin på presskonferensen meddelade att nu kommer den kinesiska valutan yuan att användas i Rysslands handel med länder i Asien, Afrika och Latinamerika.

Att detta var ett kinesiskt krav är inte svårt att gissa – de strävar efter att reducera dollarns globala roll – men om det kommer att fungera i praktiken återstår att se. Ett land som Indien kommer näppeligen att acceptera detta.

Vad som sades om kriget mot Ukraina i överläggningarna vet i alla fall inte jag.

Den avslutande gemensamma kommunikén innehöll inte de ord om territoriell integritet som inledde Kinas 12 punkter i ärendet, utan talade i stället mer allmänt om FN-stadgan och internationell lag.

Och jag har inte sett att Xi Jinping följt upp med ett telefonsamtal med Kiev på det sätt som man hade antytt skulle ske.

Men jag skulle tro att sista ordet inte är sagt om detta. Kinesisk diplomati arbetar inte sällan med långa andetag.

I veckan som kommer får Xi Jinping besök av Brasiliens återvalde president Lula. Den ekonomiska relationen mellan de bägge länderna är mycket stark.

Och Lula vill nu tydligen sätta upp en grupp av länder som skall försöka att åstadkomma fred. Brasilien har röstat ”rätt” i FN i frågan, men Lula själv har uttryckt sig kritiskt också om den västliga linjen.

Så det blir inte utan intresse vad som kommer ut ur detta.

I kriget själv ligger fronterna trots intensiva strider i östra Donbas i allt väsentligt oförändrade. Den länge omtalade ryska storoffensiven lyser med sin frånvaro, och om våren kommer att innebära någon sådan finns det tilltagande frågetecken för.

I en intervju i dagarna har Putin försökt hävda att Ryssland kommer att ha uthållighet bl a genom att kunna producera tusentals stridsvagnar, dock utan att nämna att kapaciteten på den enda fabrik man har för detta just nu lär ligga på 20 stridsvagnar i månaden.

Men han vill självfallet skapa bilden av rysk uthållighet i förhoppningen om att detta skall leda till försvagad vilja i Väst att hjälpa Ukraina.

Någon sådan finns dock knappast.

En ny stor opinionsundersökning gjord av ECFR visar starkt och solitt stöd för Ukraina tvärs över Europa. Och ett nytt avtal med IMF förbättrar nu också det finansiella stödet för landet – som är minst lika kritiskt som det militära.

Hur situationen ser ut i USA få jag återkomma till efter besök och samtal där senare i vår.

I veckan som kommer väntas premiärminister Netanyahu i Israel försöka att trumma igenom sina djupt kontroversiella lagändringar i Knesset innan parlamentet tar en längre paus.

Hur det kommer att gå återstår att se. Att regeringens försvarsminister nu öppet fronderar och talar om allvarliga skador för landets säkerhet kan leda till fler avhopp, och marginalen i Knesset är inte mer än fyra röster.

Inte minst i USA är oron stor för vad detta kan komma att leda till.

Mer näraliggande är dock riksdagsvalet i Finland kommande söndag. En femtedel av väljarna sägs redan ha förhandsröstat.

De senaste opinionsmätningar jag sett visar att den moderata motsvarigheten samlingspartiet, socialdemokraterna och Sannfinnländarna nu bara ligger enstaka procentenheter från varandra – i nu nämnd ordning.

Vem som kommer ut som starkast blir av största vikt för regeringsbildningen, men denna blir av allt att döma en långt ifrån enkel affär.

Centerpartiet kommer att göra ett dåligt val och kommer knappast att komma ifråga för en ny regering, och då måste det till någon form av kombination av de tre stora partierna.

Och utvecklingen i Finland är ju alltid av stor betydelse för oss.

Finland går före oss in i Nato, men vi hoppas ju kunna vara där också inom inte alltför lång tid. Och därmed öppnas helt nya möjligheter för säkerhets- och försvarspolitisk samverkan i Nordeuropa upp.

Vart är Israel och Palestina på väg? Och vad kommer ut av mötet i Moskva?

TEL AVIV: Jag lämnar Israel djupt oroad över de trender jag ser såväl här som i ockuperade Palestina, liksom över den spänning mellan dem bägge som så tydligt håller på att bygga upp.

Det är mer än tio år sedan jag var här senast, och mycket har förändrats, om än åtskilligt till det sämre.

Positivt är den normalisering som skett av relationerna mellan Israel och främst Förenade Arabrepubliken med allt vad detta inneburit för bägge länderna.

Vi skall dock inte glömma att detta var en utveckling som initierades av Abu Dhabi för att förhindra att den dåvarande regeringen Netanyahu gick vidare med omfattande planer på illegala annekteringar av ockuperad områden – då med stöd av den dåvarande Trump-administrationen.

Och förhoppningar att detta skulle leda till en normalisering också med Saudiarabien har inte infriats, och med den inriktning som den israeliska politiken nu fått är framsteg på den fronten knappast sannolika.

Just nu är det dock den gryende konstitutionella krisen i Israel som står tydligt i fokus. Israeliska media handlar knappast om någonting annat.

För att kunna återkomma till makten har Netanyahu allierat sig med ultrareligiösa och extremistiska partier som kräver och nu driver igenom förändringar i landets rättsordning som en mycket bred opinion ser som ett direkt hot mot landets demokratiska framtid.

Landets president har försökt få fram en kompromiss, men detta avvisades omedelbart, och nu är det sannolikt att en smal majoritet i Knesset kommer att besluta om förändringarna varefter Högsta Domstolen med största sannolikhet kommer att förklara dem olagliga.

Och vad händer då? Kommer Netanyahu och hans regering att acceptera detta, eller hamnar landet i en fundamental konstitutionell kris där det t ex är oklart var den legala makten över landets säkerhet egentligen ligger?

Krisen återspeglar en långsiktig förändring som skett i det israeliska samhället bort från en dominans av mer sekulära och västligt demokratiska krafter till en allt starkare och högljudd ställning för ultrareligiösa, starkt anti- liberala och ofta extremt nationalistiska krafter.

Och det är dessa som Netanyahu har nu satt sig i beroende av. Konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, men även om dessa skulle kunna undvikas kvarstår den långsiktiga utvecklingen.

Till den akuta krisen i Israel skall så läggas den mer smygande men icke mindre reella krisen för den palestinska styrelsen.

Några val har inte ägt rum sedan 2006 – jag minns väl, jag var här som valobservatör – och den 86-årige Abu Mazen styr en palestinsk administration som håller på att allt mer förlora den legitimitet den en gång hade. I en opinionsundersökning i dagarna sade en majoritet av palestinier t o m att den borde avskaffas.

Till denna utveckling har självfallet den fortsatta och allt aggressivare israeliska politiken med illegala bosättningar bidragit, liksom alla de andra inskränkningar i vanliga palestiniers liv som den fortsatta militära ockupationen innebär, och som åren av palestinsk administration av delar av Västbanken inte förmått att ändra på.

Förr snarare än senare måste en ny palestinsk ledning komma fram och val ordnas, men utgången av dessa kan bli komplicerad. Hamas har sannolikt förlorat mark i Gaza, men har möjligen stärkt sin ställning på Västbanken som en reaktion mot de krafter som intill nu dominerar den palestinska myndigheten.

Och spänningen växer. Hitintills i år har kring hundra personer dödats i terrorattacker från bägge sidor eller i operationer av de israeliska säkerhetsstyrkorna, och det är en radikal ökning på kort tid.

Nu finns det en påtaglig oro för vad de kommande veckorna av sammanfallande judiska och muslimska högtider kan komma att innebära.

Men även om större utbrott kan undvikas under denna period, vilket är långt ifrån säkert, kvarstår de mer långsiktiga trenderna. Netanyahu har under amerikanskt tryck fått gå med på att skjuta upp ytterligare beslut om illegala bosättningar några månader, men mer än så är det inte.

Steg för steg rycks grunden för en tvåstatslösning på konflikten undan. Och vad händer då? Kan Israel överleva som demokrati om man blir en evig och av ultrareligiösa och illiberala grupper allt mer påverkad ockupationsmakt? Eller kommer en detonation vars konsekvenser ingen i dag kan förutse?

Det är många och djupt oroande frågor som hänger i luften.

I regionen i övrigt förändras åtskilligt dessa dagar.

Efter det att Kina slutförhandlat en överenskommelse mellan Iran och Saudiarabien har den iranske nyckelpersonen dykt upp både i Abu Dhabi och i Erbil och slutit nya överenskommelser. Och Syriens brutale diktator Assad har tagits emot i stor stil inte bara i Moskva utan också i Abu Dhabi.

På sina håll tolkas detta som om regionens olika aktörers anpassning till en situation där USA inte uppfattas som lika starkt eller engagerad i regionen som tidigare.

I någon utsträckning är det säkert så, liksom att Kina nu är en aktör på ett helt annat sätt än för några år sedan. Kina har ett omfattande ekonomiskt avtal med Iran, och är numera Saudiarabiens främsta handelspartner.

Intressant blir att se i vilken utsträckning överenskommelsen bidrar till en lösning på konflikten i Jemen. Försiktigt positiva tecken har redan noterats.

I Tel Aviv ses det dock självfallet som djupt bekymmersamt att Saudiarabien väljer att nu normalisera med Iran och inte med Israel.

Det iranska hotet – överdrivet eller ej – finns alltid närvarande i den israeliska kalkylen. Snart sagt varje vecka slår Israel till militärt mot misstänkta eller verkliga iranska aktiviteter i Syrien.

Utvecklingen i regionen kommer med nödvändighet att komma högre upp på den europeiska och amerikanska agendan framöver, men i dessa dagar riktas mycket av uppmärksamhet främst på vad som kan komma ut ur Xi Jinping tre dagar långa besök i Moskva.

Om Putin vunnit eller nu varit nära att vinna sitt krig mot Ukraina hade Xi Jinping säkert applåderat detta som någonting som försvagade också USA globalt.

Men i ett läge där Putin som bäst kört fast ser nog den kinesiska ekvationen lite annorlunda ut. Skulle han 100% stå på Putins sida också med leveranser av vapen skulle detta tveklöst komplicera hans redan komplicerade relation inte bara med USA utan också med EU. Och det sannolikt utan att detta på något avgörande sätt skulle förändra konfliktens dynamik.

Så det blir intressant att se hur den balansgången kommer att gestalta sig. Kommer han att tydligt upprepa vad som faktiskt stod först i de tolv punkter som presenterades för några veckor sedan om vikten av stöd till allas oberoende och territoriella integritet?

Det har satts upp ett telefonsamtal mellan Xi Jinping och Ukrainas Zelensky omedelbart efter besöket, och det är intressant signal i sig i dessa dagar.

Men det är mycket annat som händer i denna tumultartade tid.

En överenskommelse om en väg normaliserade förbindelser mellan Kosovo och Serbien hamrades till slut fram. Schweiz största bank tvingas ta över landets näst största bank i den finansiella oro vi sett efter kollapsen för banken i Silicon Valley. Internationell arresteringsorder har utfärdats för Vladimir Putin. Och i USA finns det en möjlighet att rättsväsendet faktiskt går till åtgärder mot f d presidenten Trump med de politiska konsekvenser detta i så fall skulle få.

Jag landar snart i Stockholm efter nästan tre veckors frånvaro från landet. Det finns en del att ta tag i.

Men veckan innebär dock också möte med ECFR:s styrelse i Köpenhamn och anförande på en Aspen-konferens i Venedig.

Växande spänningar både här och där i världen i dag.

NEW DELHI: Efter närmare tio dagar här med mängder av möten och konferenser med ett annat perspektiv på åtskilligt börjar Europa långsamt kännas lite avlägset.

Indien förändras dramatiskt.

Allt det som många traditionellt associerar med ett land som brottats med svårigheter med utveckling finns fortfarande här, men allt mer präglas utvecklingen här av en ung, ambitiös och digitalt tydligt uppkopplad ny generation.

Efter Raisina-konferensen och den globala konferensen med Trilateral Commission är det nu dags för en konferens med ett hundratal företrädare för åtskilliga av de största och viktigaste nordiska företagen.

För dem handlar det om nya möjligheter i ett land i stark utveckling.

Och det finns stark potential i samarbetet. Såväl rent affärsmässigt som politiskt. Ett möte mellan de nordiska och den indiska premiärministern ägde rum i Köpenhamn förra året, och ett nytt sådant möte börjar nu försiktigt diskuteras.

Men viktigt för affärssamarbetet blir hur det kommer att gå med förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. Den frågan kommer att stå på min agenda under de närmaste dagarna.

I närområdet härifrån kan noteras nyheten avtalet mellan Iran och Saudiarabien om att åter etablera diplomatiska förbindelser. Att avtalet undertecknades i Peking begränsade påtagligt den amerikanska glädjen över detta i grunden positiva steg.

Dock hade länder som Irak och Oman varit engagerade i dialogen sedan ett par år tillbaka.

Men ingen borde ha ett intresse av en ny konflikt i denna region, och det alldeles oavsett vad man tycker om regimen i Teheran eller i Riyadh. Och förhandlingarna om att förnya det nukleära avtalet har ju i alla fall för ett bra tag framåt kört fast med de faror som ligger i detta.

Längre bort härifrån har Ursula von der Leyen nu varit i Vita Huset för att försöka överbrygga de motsättningar och problem som den nya amerikanska subventionspolitiken har skapat.

Man kom överens om att inleda en dialog om hur man tillsammans skall ordna försörjningen med de olika kritiska material av olika slag som den gröna omställningen kräver, och där ju inte minst det stora beroendet av Kina utgör ett orosmoment.

Och förhoppningen är väl att avtal mellan Bryssel och Washington om detta kan bereda vägen för att också ge export från EU en del av de fördelar med subventioner som annars bara tillkommer export från länder som har ett frihandelsavtal med USA.

Om detta löser ut problemen återstår att se. Annars kvarstår risken att subventionerna i USA kommer att locka europeiska företag att investera där i stället för Europa, vilket i sin tur kommer att driva ett subventionskrig som inte ligger i någons intresse.

Allt detta är också en del i bilden av en globalisering som allt mer påverkas av att globala värdekedjor nu förändras när nya säkerhetskrav och geopolitiska spänningar allt mer påverkar dess förutsättningar.

Åtskilligt av detta är måhända oundvikligt, men vi skall inte blunda för att det i så fall kommer ett pris i form av lägre tillväxt och högre inflation.

Och detta drabbar sedan inte minst de mest utsatta i den globala ekonomin. Utvecklingen under de senaste åren, med pandemin i centrum, har ju lett till att kampen för att reducera fattigdom i världen har tagit ett antal rejäla steg tillbaka.

Mycket i diskussionerna om detta också här handlar om den kinesiska utvecklingen och de risker som ligger i spänningen med USA. Det har blivit åtskilligt om detta under de senare dagarna.

Kina har just avslutat sina s k två sessioner när man skiftat personer i olika statliga positioner efter de förändringar som skedde på partikongressen i höstas. I de viktiga talen där har det talats åtskilligt om de faror man från sitt perspektiv ser i den internationella utvecklingen.

Nästa år med alla dess val blir viktiga – i Ukraina och Ryssland, vilket är en sak för sig, men också i Taiwan och USA, och därtill självfallet i Indien och till Europaparlamentet.

Men risken för att spänningarna kommer att öka mellan USA och Kina är påtagliga.

Den s k ballongincidenten tog ju helt luften ur den försiktiga början på att försöka minska spänningarna som var på gång, och ju mer USA kommer att präglas av det kommande presidentvalet desto svårare kommer det att bli.

Till detta kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända till.

Här i New Delhi blir jag några dygn till, men sedan bär det av till Jerusalem för dels ett styrelsemöte med besök och samtal också i Ramallah men därefter några mer fria dygn.

Också där växer ju spänningarna påtagligt.

Dels internt i Israel i protesterna mot den nya regeringens försök att underminera domstolsväsendet oberoende och dels på den ockuperade Västbanken i ljuset av den nya regeringens långt mer aggressiva politik.

Jag har inte varit i den regionen på ett decennium eller så. Det skall bli intressant.

Dagar i Delhi med världen både nära och fjärran.

NEW DELHI: Den globala diplomatin har visserligen varit synnerligen närvarande här i Delhi under dessa dagar, med framför allt utrikesministrar från alla G20-länder, men att vara i Indien är dock alltid att vara i en värld för sig själv.

Italiens premiärminister Meloni försökte i sitt anförande under inledningen av den stora Raisina-konferensen bygga en bro mellan sitt land och Indien genom att säga att de i bägge fallen var halvöar.

Men Indien är betydligt mycket mer än bara en halvö. Det är en väldig subkontinent fylld av kulturer och mångfald i högre grad än hela Europa.

Här talas inte bara de 22 språk som är officiella, men många fler i mångfalden av delstater med ofta mycket varierande historia.

Och här föddes två världsreligioner – hinduism och buddism – och här har islam en stark närvaro efter att ha regerat större delen av landet under århundraden. Kristendomen kom till subkontinentens kuster många århundraden före den nådde t ex Sverige.

Det är en mångtusenårig historia som dagens Indien har sina rötter i, och det är en historia som för de allra flesta européer är så gott som alldeles okänd, men som i många avseende har sina avtryck också i dagens moderna samhälle.

Under de senaste decennierna har Indien dels moderniserats och liberaliserats, efter inledande decennier av lätt kvävande socialism, men också under inflytande av en hinduisk nationalism tagit steg bort från den sekulära tradition som dominerade de omedelbara decennierna efter självständigheten 1947.

Det en gång så dominerande komgresspartiet har ersatts som dominerande politisk kraft av premiärministers Modis parti BJP med dess drag av hinduisk nationalism.

I år har landet ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet, och tydligt är att man ser denna globala roll som viktig också i upptakten till det viktiga nationella valet nästa år.

Rysslands krig har rivit upp sår i det globala samarbetet och satt också den indiska utrikespolitiken under tydlig press.

En delvis nostalgisk men på det militära och delvis också diplomatiska området tydlig relation till Ryssland har gjort det svårt för landet att tala klarspråk. Och i icke oväsentliga delar av indisk opinion finns också en anti-västlig tendens som har rötter i motstånd såväl mot brittisk kolonialism som uppfattad amerikansk arrogans.

Men under det senaste året har tonläget dock börjat att något förskjutas. Markeringarna mot den ryska politiken har blivit tydligare, även om den har en bit kvar till öppen kritik. Och nervositeten över konsekvenserna av beroendet till Ryssland har blivit tydligare.

Sedan handlar mycket ytterst om den stora kinesiska makten på andra sidan Himalaya. Jag har lyssnat till dem som sagt mig att om det blir ett brott med Ryssland kan detta lands beroende av Kina bli än tydligare och därmed den kinesiska strategiska utmaningen för Indien än besvärligare.

G20:s utrikesministrar kunde här i torsdags inte ena sig om att upprepa den formulering om kriget som ju G20-toppmötet i Bali förra året faktiskt accepterat. Jag har svårt att se detta som annat än att utrikesminister Lavrov, som representerade Ryssland på Bali, hade fått underkänt i Kreml och därmed nu fått inta en hårdare attityd.

När han framträdde på den stora Raisina-konferensen var det en tydligt äldre, tydligt bittrare men fortfarande påtagligt arrogant rysk utrikesminister som lade ut texten. Han fick applåd av delar av publiken när han kritiserade USA för diverse krig, men skrattades öppet ut när han försökte hävda att det var andra som startat kriget i Ukraina.

Det indiska ordförandeskapet såg det som viktigt att snarare än kriget självt diskuterade hur man kunde hantera dess negativa konsekvenser – osäkerheten om livsmedel, gödningsämnen, energi och annat – för inte minst världens mer utsatta och fattigare länder.

Och dessa ämnen kommer säkert att fortsätta att dominera dess ansträngningar fram till G20-toppmötet här i Delhi i september. Indien ser sig som något av en talesman för de intressen som man menar finns i det som kallas Global South.

Raisina-konferensen håller på att bli en allt viktigare global mötesplats, och i år var det väl säkert ett 20-tal utrikesministrar som mötte upp för att delta i olika diskussioner.

Och det var mycket som passerade förbi under tre dagar av paneler, måltider, samtal och diskussioner.

Den större publika panel som jag deltog i handlade om de risker som ligger i situationen kring Taiwan. Skulle Europa reagerar lika starkt på ett kinesiskt angrepp på Taiwan som man gjort på Rysslands angrepp på Ukraina? Det var en av frågorna som cirkulerats i förväg.

Situationerna är inte minst folkrättsligt mycket olika. Men en öppen militär konflikt om Taiwan – ett kinesiskt angrepp och amerikansk hjälp till dess försvar – skulle få dramatiska ekonomiska konsekvenser för världen i dess helhet men inte minst för Kina självt.

Den kinesiska ekonomin är mycket beroende av sin handel med omvärlden, och med öppet krig kring och över Taiwan skulle huvuddelen av denna handel per automatik avstanna. Mer än 70% av Kinas olja importeras, men också närmare en tredjedel av dess livsmedel.

Så det finns skäl att tro att den kinesiska ledningen också av detta skäl skulle ha anledning att överväga noga innan de gav sig in på ett militärt äventyr. Och rent militärt har ju den ryska erfarenheten det senaste året visat att försvar kan fungera.

Men viktigt är självfallet – och det var fokus i vår diskussion – att på olika sätt, också genom stöd till Taiwan, förhindra att en öppet militär konflikt uppkommer.

I morgon fortsätter jag här i Delhi med möten med unga politiker och diplomater från olika delar av världen som är här på olika program, men därefter bär det av till Mumbai för möten och anförande i detta landets finansiella centra för att sedan återvända hit till Delhi mot slutet av veckan för nya möten.

På TV-skärmarna här rullar den indiska politikens ständiga kontroverser och konfrontationer i ändlös ström – det går inte att mista sig på vitaliteten i det politiska livet – men i den mån världen i övrigt flimrar förbi förefaller den att vara mycket långt borta.

Jag har faktiskt inte på ledande nyhetskanalen på TV sett någonting alls om någonting som inträffar utanför subkontinentens gränser – tumultet i Pakistan har faktiskt kommit med.

Bättre med Storbritannien, och stort frågetecken i Delhi.

LONDON HEATHROW: Efter några dagar i ett London där EU-relationerna plötsligt kom i centrum står jag nu redo att gå ombord på planet till New Delhi för en längre period med olika engagemang i Indien.

I måndags blev det möjligt att träffa en ramöverenskommelse mellan den brittiska regeringen och EU-kommissionen om hur dilemmat med Nordirland som en del av såväl Storbritannien som EU:s inre marknad skall hanteras.

Den tidigare överenskommelsen, gjord under Boris Johnsons tumultartade tid på Downing Street, blev alltför kontroversiell framför allt med de nordirländska unionisterna, och ledde till att dessa lämnade provinsens styre.

Och sedan dess har förhandlande stått och stampat, med hot om ensidiga åtgärder från London och då som resultat handelskrig.

Men med premiärminister Sunak har det gått att etablera mer förtroendefullare förbindelser, och det gjorde det uppenbarligen möjligt för Bryssel att göra en serie av mer eller mindre betydande eftergifter som gjorde en överenskommelse möjlig.

Till stor del handlar det om rent praktiska arrangemang för olika typer av varor, men det handlar också om att ge politiker på Nordirland en stoppmekanism mot EU-regler som allvarligt skulle försvåra relationen med det övriga Storbritannien.

Politiskt och symboliskt är det betydelsefullt för premiärminister Sunak i hans försök att ju få unionister i Belfast och hårdföra Brexit-fanatiker i det konservativa partiet med på överenskommelsen. I sak torde det betyda mindre.

Än så länge finns ingen uttalad opposition, och hur den revanschsugne Boris Johnson i slutändan kommer att agera återstår att se. Det är nog svårsmält för honom, i synnerhet som det visar att hans efterträdarens attityd till Bryssel har levererat resultat som han aldrig var förmögen till.

Hur det går återsett att se, men allt tyder på att avtalet kommer att gå igenom. Och därmed vänds ett blad i relationen.

En klar majoritet i Storbritannien säger nu i opinionsmätningar att Brexit var ett misstag, och de ekonomiska konsekvenserna har också varit kännbara. Avtalet nu ändrar föga i de fundamentala förhållandena, men förhindrar i alla fall en fortsatt försämring, och öppnar vissa nya möjligheter.

Vackert så.

Viktigast är kanske att Storbritannien kan ansluta till det stora vetenskapliga samarbetet Horizon inom EU. Det ligger uppenbart i bägges intresse. Och kanske öppnar det också upp för mer konkret utrikes- och säkerhetspolitiken samarbete.

När jag kallades in för att kommentera i BBC:s Newsnight i måndags kväll underströk jag de positiva möjligheterna, och med i alla fall ett försök till diplomati sade jag att jag hoppades man lärt av misstagen tidigare brittiska mer konfrontatoriska regeringar.

Vi får se.

Nu står New Delhi på programmet.

Jag är där för årliga stora Raisina Dialogue – jag har ju sedan några år en anknytning till tankesmedjan ORF som är arrangör – men den kommer att ha än mer viktiga gäster än vanligt i och med att ett stort antal utrikesministrar är i Delhi också för G20- ländernas utrikesministermöte i morgon.

Hur det mötet kommer att gå återstår att se.

Kommer Ryssland och Kina att acceptera en kommuniké som i alla fall återger det faktum att det finns betydande global opposition mot Rysslands angreppskrig, eller kommer man att blockera allt?

Vid G20-toppmötet i Bali förra året lyckades man få fram en formulering, och inte minst Indien tar åt sig viss ära av den bravaden. Men vid ett G20-finansministermöte i Indien nyligen satte sig Ryssland och Kina rejält på bakhasorna.

En hel del står på spel för den indiska diplomatin.

Raisina-mötet tar vid omedelbart efter G20, och bland utrikesministrarna på plats noterar jag också Sveriges, Danmarks och Finlands plus en betydande mängd i övrigt från Australien och Japan till USA och Canada, Turkiet icke att förglömma.

Så det blir alldeles säkert intressanta diskussioner.

Själv stannar jag sedan i Indien i ytterligare mer än en vecka efter Raisina, men det kan det finnas anledning att återkomma till.

Starkt av Biden. Lite konstigt i Moskva. Blandat från Peking. Och öppet om Kosovo.

LONDON: En vecka dominerad av att det gått ett år sedan Putin inledde sitt krig har passerat.

Överraskningen under veckan var väl främst att president Biden gjorde resan till Kiev och därefter måhända att Putin i sina två tal egentligen inte hade så mycket att säga.

Resan till Kiev var en stark amerikansk markering.

Jag minns från tidigare att amerikanska presidenter normalt reser med ca 800 personer om man räknar allt som finns runt honom i form av säkerhet, kommunikation och annat, men i detta fall hade allt uppenbarligen bantats till det minimala.

Och det blev även för honom att ta det sedvanliga nattåget från sydöstra Polen på vägen in, även om han sedan hittade ett dagtåg på vägen tillbaka.

Intressant att notera var såväl den påtagliga uppsättningen av amerikanska flygplan för signal- och radarspaning som cirkulerade över östra Polen inför och under besöket och att man för säkerhets skull också informerade Moskva en stund i förväg om besöket.

Allt avlöpte väl. Det blev ett par timmar i Kiev, men det var allt som behövdes. Bilderna gick över världen.

För Putins del blev det först det närmare två timmar långa anförandet inför församlade ryska eliten och därefter hans anförande på massmötet på Moskvas stora stadium.

Det senare blev en mycket märklig affär.

Åtskilliga tiotusen hade forslats dit från när och fjärran, utrustats med ryska flaggor i mängder och lyssnade på ett uppvärmningsprogram med artister och annat väntande på Putins tal.

Men när han väl kom blev det bara kort tre-fyra minuter där han sade att soldaterna skötte sitt arbete och förtjänade stöd – varefter han lämnade scenen.

Det måste ha varit åtskilliga som var besvikna. Och någon förklaring måste finnas till denna underlighet.

Möjligen var han rädd för sin säkerhet. Det hade satts upp luftvärnsrobotar alldeles i närheten inför mötet. Möjligen var det något annat. Men märkligt var det.

Några avvikelser kunde också noteras i samband med hans stora anförande dagen innan. Ett antal personer i och kring den ryska ledningen som rimligen borde ha varit där, och alltid varit där vid motsvarande andra tillfällen, var frånvarande.

För detta kan det finnas helt naturliga och vardagliga förklaringar. Men det går inte att komma ifrån att det var lite märkligt.

I övrigt innehöll hans tal föga mer än sedvanlig retorik kring kriget.

Notabelt var väl dels att han försökte göra gällande att det inte var han eller Ryssland som startat kriget – egenartat att ens försöka – och att det fanns en viss medvetenhet om alla de offer som hans dårskap lett till.

Alternativt hade han kunnat säga att det var han som startade kriget och allt hade gått enligt plan – men det första vågade han inte, och andra kunde han inte säga.

Då och då talade han om vikten av att ”försvara Donbas”, men notabelt var att han återkom till att Ukraina blivit ett ”anti-Ryssland” som inte kunde tolereras och att han t o m återknöt till dragkamp på 1800-talet med Österrike-Ungern och Polen om kontrollen över Ukraina.

Och därmed gjorde han åter tydligt att det för honom handlar om Ukraina i dess helhet. Många också i den församling han talade inför skulle med all säkerhet gärna se att han begränsade sina ambitioner till Donbas, men det är alldeles tydligt att det är inte ett öra han lyssnar med.

Det som annars var att notera under veckan var att Kina presenterade tolv s k punkter om konflikten.

De flesta kommentatorer i Väst har rätt summariskt avfärdat dessa, men när jag var i Kiev i fredags var president Zelenskyy klokt nog lite mer öppen, och själv har jag positivt kommenterat det faktum att den första av dessa tolv punkter handlar om man måste säkra staters rätt till ”oberoende, självständighet och territoriell integritet”.

Och kärnan i konflikten är ju att detta är just det som Putin vill beröva Ukraina.

Ty följande har ryska kommentatorer till de kinesiska punkterna nogsamt undvikit att notera just den första av dem. Kreml kan inte ha varit alldeles lycklig.

På andra punkter lutar de kinesiska punkterna föga överraskande tydligt i rysk riktning – men alls inte i det som ju faktiskt är konfliktens kärna.

Politiskt har Xi Jinping ju bundit sig hårt vid Vladimir Putin, men nu är det tydligt att man vill ta ut i alla fall en viss diplomatisk distans.

Sedan får vi se hur det blir i övrigt.

USA har ju offentliggjort olika uppgifter om att Peking överväger att ge efter för ryska krav på vapenleveranser, men om det skett eller inte är mindre klart. Att det förnekas från kinesisk sida behöver inte betyda så mycket.

Och forfarande förefaller det oklart när Xi Jinping kommer att dyka upp i Moskva.

I FN:s generalförsamling beslutades i fredags en ny resolution som fördömde den ryska aggressionen och krävde ett omedelbart tillbakadragande av de ryska styrkorna.

Röstbilden hade knappast förändrats med 141 länder som stödde resolutionen, sju som var mot och 35 som lade ner – således en tämligen förödande majoritet och global meningsyttring.

Sju var två mer än tidigare. Mali har nu tydligen helt tagits över av sina kuppgeneralers beroende av den ryska Wagner-gruppen, och Nicaragua hade nu också tydligen givit upp för trycket från Moskva.

På den omedelbara europeiska agendan nu står inte minst ett viktigt möte i Bryssel i morgon mellan Serbiens president och Kosovos premiärminister.

Kosovo-kriget var för snart ett kvarts sekel sedan, och många länders erkännande av landet ligger ca femton år tillbaka i tiden, men mycket är ännu inte avgjort och bromsar bägge länders och regionens utveckling.

Ett konstruktivt EU- förslag med starkt stöd av USA om hur man kan gå vidare ligger nu på bordet, och har i princip redan godkänts av bägge sidor. Men i detta ligger också att fullt ut respektera tidigare ingångna avtal, och egenartat nog är det nu där som den största stötestenen ligger.

Vi får se. Inte ens i det allra bästa fallet torde allt lösas ut redan nu.

Själv har jag nu anlänt till London för ett par dagar här innan det på onsdag kväll bär vidare för två veckor i Indien. De inleds redan på torsdagen när stora Raisina Dialogue öppnas i Delhi. Åtskilliga kommer i sedvanlig ordning att vara på plats.

Mycket står på agendan där. För Indien är det viktigt att man detta år har ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet.

Perspektivet på Ryssland är ju i Indien lite annorlunda. Han har ett gammalt både politiskt och rent militärt beroende som tynger.

Så det är upplagt för både laddade och intressanta diskussioner i Delhi under resten av veckan.

Den 24 februari. Epokskiftet.

PRZEMYŚL: Nattåget från Kiev på linjen med den gamla ryska spårvidden har passerat över gränsen till Polen och kommit fram till den från första världskriget kända österrikisk-ungerska fästningsstaden, och från här bär det nu vidare till Warszawa och hem.

Den 24 februari 2022 är ett datum som redan etsats sig fast i den europeiska historien. På samma sätt som 13 november 1989 – när muren föll i Berlin – kom att inleda ett nytt skede, och 11 september 2001 inte minst från amerikansk utgångspunkt, har vi med 24 februari 2022 kommit in i ett nytt skede i den europeiska historien.

Och det kommer att vara under lång tid framöver. En ny genuin europeisk fred, som den vi kom att få efter 1989, finns knappt på horisonten.

Det var en intensiv dag i Kiev i går, men för enkelhetens skull gör jag så att jag här återger i svensk version den artikel om situationen nu och framåt som jag publicerade i Helsingin Sanomat – Nordens största dagstidning – i går.

Och den som är intresserad av mina bedömningar och åsikter nu ett år efter krigsutbrottet kan på twitter fina länkar dels till en artikel i Washington Post i går om Ukraina och EU och dessutom till intervjuer och uttalanden i övrigt.

Men här kommer texten från Helsingin Sanomat:

”Det kunde ha gått annorlunda.

Hade den ryska krigsmakten varit i bättre skick, det ukrainska försvaret sviktat och Europa och USA tvekat hade kanske Vladimir Putin haft framgång med det vansinniga krig som han inledde tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari 2022.

Och då hade vårt Europa i dag sett mycket annorlunda ut.

Volodymir Zelensky hade antingen omedelbart av dödats av ryska specialförband, låsts in i Sibirien efter någon typ av skådeprocess eller lett en exilregering i Warszawa eller Vilnius.

Hur den s k avnazifiering och avmilitarisering Putin talade om skulle ha gått till har vi sett med stor tydlighet i Bucha, Irpin och andra områden som den ryska makten lagt under sig.

Där avrättades personer summariskt när de fanns på listor som tydligen hade gjorts upp före invasionen. Putin hade själv talat om att man hade gjort upp listor. Och hade detta utsträckts över hela Ukraina hade det sannolikt handlat om tiotusentals personer som avrättats.

Russifieringen hade varit brutal. Det ser vi i de ockuperade områdena. Biblioteken rensas. Det ukrainska språket förbjuds. Många barn skiljs från sina föräldrar och sänds iväg till Ryssland för att omskolas där. Repressionen tvingar fram tystnad.

Någon typ av marionettregim hade man möjligen satt upp. Kanske hade f d presidenten Janukovich fått skriva på ett papper innan han försvann igen. Men snart hade säkert också denna marionettregim försvunnit när Ukraina upplösts och ersattes av ett antal distrikt inom ramen för den ryska federationen.

Så var det ju i 1800-talets storryska imperium. Där tilläts inget Ukraina. Putin har ju varit mycket tydlig med att det är dit han strävar.

Men tack och lov har detta hitintills kunnat förhindras.

Den ryska armén misslyckades, det ukrainska motståndet var heroiskt och västvärlden samlades till ett kraftfullt försvar för Ukraina, den internationella rätten och länders rätt att själva välja sin väg.

Just nu ligger mycket av fokus på hur vi politiskt, finansiellt och militärt kan fortsätta att hjälpa Ukraina att stå emot den ryska makten.

Det är en hjälp som måste inriktas långsiktig. Ukraina behöver bygga upp en modern försvarsmakt som kan trygga landets framtid. Den ukrainska staten behöver omedelbar finansiell hjälp för att klara sina grundläggande funktioner, och landets återuppbyggnad kommer att kräva enorma resurser.

Men i grunden är det små investeringar för våra västliga länder sett i relation till det som står på spel.

Ukrainas frihet och stabilitet är en förutsättning för stabilitet och frihet i Europa under kommande decennier. Skulle Ukraina slukas, förryckas och raderas från kartan av den ryska militära makten skulle förr eller senare också andra länder och områden komma att drabbas.

Just nu står ansträngningarna att på ett eller annat sätt vinna kriget i fokus.

Men därefter handlar det om att vinna freden – och det kan komma att bli minst lika krävande.

Det finns två grundläggande förutsättningar för att vi skall få fred i östra Europa efter detta Putins vansinniga krig.

Den första är självklart regimskifte i Ryssland.

Putin har gjort klart att för honom är detta ett krig på liv och död, och att det handlar om vare sig mer eller mindre än hans plats i den ryska historien. Han fruktar s k färgade revolutioner som från grannländer, inte minst Ukraina, kan hota hans auktoritära styre. Det Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina II kunde måste han visa att han också kan.

Vi måste inse att det finns ingen fred så länge Putin fortfarande har sin makt.

Förr eller senare kommer allt detta att kollapsa, och förr eller senare kommer Putin på ett eller annat sätt att lämna Kreml. Allt fler också i och kring ledningen i Ryssland ser nog att det hellre sker förr än senare.

Men regimskifte i Ryssland är i grunden Ryssland sak.

Det vi kan göra är obetydligt. Vi kan dock tydligt säga att för oss finns det ett Ryssland efter Putin, och att vi självklart strävar efter fredliga, stabila och förhoppningsvis goda förbindelser med detta kommande Ryssland.

Den andra förutsättningen för fred är att vi helt och fullt integrerar Ukraina i våra europeiska och atlantiska strukturer, och då allra främst EU. Regimskifte i Ryssland ligger inte i våra händer – men detta gör det.

Vägen till medlemskap i EU är varje sig kort eller enkel. Finland och Sverige klarade av sin förhandling på mindre än tre år, men då den inre marknaden redan förhandlats. Och EU har dessutom utvecklats åtskilligt sedan våra två länder kom med 1995.

Ukraina har redan kommit em bit på väg genom det s k DCFTA-avtalet från 2014, och har förvisso möjlighet att själv påverka tidtabellen genom takten i sitt reformarbete. Men att bygga ett fungerande självständigt rättsväsende, med dess centrala betydelse inte minst för att bekämpa korruption, tar betydande tid.

Ett ukrainskt medlemskap kommer att förändra såväl Ukraina som EU. Sannolikt måste viktiga EU-strukturer reformeras, vilket kommer att vara kontroversiellt. De stora struktur- och jordbruksprogrammens fonder kommer att slukas av Ukraina, vilket också det ställer krav på förändringar.

Och till detta kommer Nato – på ett eller annat sätt måste Ukrainas säkerhet förankras k det transatlantiska samarbetet.

Ukrainas heroiska motstånd, och den västliga politikens styrka, stoppade Putins planer under det gångna året.

Europa har förändrats i grunden. Det kommer att ta åtskilliga år – kanske decennier – innan vi finner fram till en ny fred.

En ny regim i Ryssland, och ett Ukraina helt och fullt i EU, är den nya europeiska fredens avgörande förutsättningar.”

Om dagarna av diskussioner i München.

MÜNCHEN: När vi lämnade den stora årliga säkerhetskonferensen här i München vid denna tid förra året var åtskilliga av oss övertygade om att kriget stod för dörren.

Många hoppades dock fortfarande att den breda enighet som demonstrerats under dygnen av diskussioner här skulle kunna bidra till att bromsa Putin.

Och åtskilliga – även relativt väl placerade ryssar som då fanns med i kretsen här – vägrade att tro att presidenten Putin skulle fatta ett så vansinnigt beslut med alla de konsekvenser det skulle ha inte minst för Ryssland självt.

Men dagen efter blev allt klart med den TV-sända dockteater Putin gjorde med sitt s k nationella säkerhetsråd. Och tre dagar senare kom stora anfallet.

Diskussionen här ett år senare har av naturliga skäl skett mycket i skuggan av det stora kriget i Europa och alla de förändringar som detta lett till.

Och den kommande veckan kommer i minst lika hög utsträckning att präglas av ettårsdagen av krigets utbrott.

Två tema har dominerat här.

Dels om hur stödet till Ukraina kan trappas upp, och dels om hur den politiska klyfta om synen på konflikten som finns med delar av det som kallas Global South kan överbryggas.

Det första sker ju mycket tydligt. Åtskilligt handlar nu om försörjning med ammunition för ett krig som är mer intensivt och blivit mer långvarigt än vad kanske någon hade föreställt sig. I bakgrunden finns ju också den pågående mer diskreta diskussionen om olika mer avancerade vapensystem.

Men allt tar tid, och medan många av oss sade att vi nu måste vara inställda på ett långt krig sade åtskilliga ukrainska röster att det måste till ett betydligt snabbare avgörande. Landet blöder både bildligt och bokstavligt.

Men medan vi förvisso måste göra vad vi kan för att sträva efter ett snabbt avgörande, måste vi samtidigt göra klart för Putin och den lilla kretsen kring honom att tiden inte är på hans sida.

Rapporterna från striderna tyder på betydande problem för den ryska sidan.

Vid Bakhmut förefaller den s k Wagner-gruppen att malas ner och sönder i den ena massiva och misslyckade attacken efter den andra. Det ryktas om medvetna försök från den ryska arméledningen att kanske t o m förstöra en konkurrerande gruppering.

Vid Vuledhar mer i söder prövades ett mer konventionellt anfall med åtskilligt av pansar och resulterade i ett betydande ryskt bakslag.

Men samtidigt laddas det upp på andra håll. Förr eller senare kommer väl mer betydande ryska anfall.

I morgon landar president Biden i Warszawa för två dagar av anföranden och möten relaterade till årsdagen. Det blir anförande vid slottet i Warszawa, och dessutom träffar han representanter för de nio östliga länderna från Estland till Bulgarien.

På tisdag är det så dags för Putin att i Moskva hålla sitt årliga stora tal som ju uppskjutits ett bra tag . Det följs på onsdagen av ett massmöte av samma slag han hade i våras, och dessutom har han kallat till ett möte med det s k federationsrådet möjligen i akt och mening att ha dem att fatta något beslut.

Vad som kommer att komma ut ur detta kan vi bara spekulera kring. Tidigare har jag trott att föga nytt var att vänta, men måhända kommer det nya steg för att långsiktigt sätta Ryssland allt tydligare på krigsfot.

Och på fredag är det så årsdag och det planeras i alla fall stor presskonferens av president Zelenskiy i Kiev. Han söker ett slut på detta krig inom detta år.

Och vad som kan tolkas ur dessa olika anföranden får jag kanske återkomma till om en vecka.

Den andra viktiga aspekt som diskuterades mycket i München var klyftan mellan det som lite ytligt kan beskrivas som Väst och Syd i synen på konflikten.

Inte minst i Berlin är detta någonting som oroar. Kansler Scholtz var nyligen i Brasilien, och är på väg till Indien kommande helg. Brasilien har röstat rätt i FN, men vill inte vara med om sanktioner och liknande, medan Indien ju avstått i viktiga voteringar och nu gynnsamt påtagligt av att kunna köpa rabatterad rysk olja.

Frankrikes president Macron var noga med att beskriva Ryssland som ett imperialistiskt och kolonialt krig i akt och mening att få fler länder att fullt ut förstå vad det handlar om, och den retoriken kommer vi alldeles säkert att få höra mer av.

Att kriget dominerade i München var inte mer än naturligt, men det innebar inte att andra frågor var frånvarande.

Kinas s k statsråd för utrikesfrågor Wen Yi var på plats, levererade ett anförande där han talade väl om samarbete med Europa och hade så småningom efter viss diplomatisk dans ett tydligen relativt spänt möte med USA:s Tony Blinken.

Det var ömsesidigt hårda ord i den senaste ballongkrisen. USA vill ha ursäkt för ballongen över USA – Kina vill ha ursäkt för att en ballong som kommit på avvägar skjutits ned.

Men större frågor fanns också.

Kinas president Xi Jinping skall ju under den närmaste tiden till Moskva, och man får anta att Putin ligger på hårt för att få all hjälp han kan få från sin kinesiske vän.

Kanske är det i det ljuset vi skall läsa beskedet om att Kina kommer att lägga fram ett papper med principer för fred. Begreppet territoriell integritet nämndes uttryckligen i anförandet.

Möjligen vill Peking med detta visa i alla fall visst avstånd till Moskva, även om USA nu säger att man har uppgifter om att Kina samtidigt överväger mer konkreta stödleveranser till Ryssland.

Balansgången kommer inte att bli enkel. Men det blir intressant att se hur Kina kommer att väga orden framöver.

Men det blev självfallet många andra diskussioner också.

Den allt mer spända situationen med Israel och Palestina. Diskussioner om ny samarbetsstruktur för att möta nya pandemier. Erfarenheter av cyberförsvar och cyberkonflikt i Arktis. Växande utmaningar på de globala energimarknaderna. Klimatsamarbetets framtid när spänningarna i övrigt ständigt växer. Fortsatt konfliktlösning på Balkan.

Detta bara för att nämna några av de diskussioner jag hastade mellan under dessa dagar.

Men nu bär det äntligen hemåt.

Det blir en vecka som domineras av årsdagen av krigets utbrott.

Om tragedin i Turkiet och Syrien, mystik i det arktiska luftrummet, EU- toppmötet och kriget snart mot sin ettårsdag.

STOCKHOLM: En djupt tragisk och i andra avseenden mycket märklig vecka går nu mot sitt slut.

Jordbävningen i Turkiet och Syrien är den största katastrof som drabbat vår del av världen på utomordentligt länge. När jag skriver detta ser jag uppgifter om att antalet döda nu överstiger 30.000, och det är ju inte säkert att det kommer att stanna vid detta.

Imponerande har varit de omfattande internationella hjälpinsatserna, och inte minst hur dessa blåst bort annars högljudda politiska konflikter.

Det grekiska flygvapnets C130 var bland de första från omvärlden som landade med hjälp, och snabbt kom också räddningsteam över den sedan 35 år stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet.

Så småningom kom också hjälp från Sverige. I dag har en svensk C130 landat i området.

Och regeringen i dess egenskap av ordförande i EU tog snabbt initiativ till en s k givarkonferens för att mobilisera medel för det fortsatta arbetet med att hjälpa de som ju överlevt men som fått så mycket annat förstört.

Själv gick jag till den turkiska ambassaden och skrev i kondoleansboken. Inte mycket i sammanhanget, men alltid något.

Vi skall inte glömma att vi i Sverige har ca 150.000 personer som av ett eller annat skäl har sitt ursprung i Turkiet.

Situationen i Syrien – också ett land som många i Sverige har anknytning till – är på sitt sätt ännu svårare. Här arbetar nu framför allt FN:s olika hjälporganisationer på att försöka att komma in.

Vilka politiska konsekvenser katastrofen kommer att få i Turkiet tror jag att det är för tidigt att spekulera om.

Undantagstillstånd har utlysts i de omedelbart drabbade provinserna, kritik mot myndigheterna tolereras knappast men än så länge ligger det planerade president- och parlamentsvalen i maj fast.

Oppositionens sexpartikoalition skulle under den kommande veckan ha annonserat sin presidentkandidat, men det har av lätt insedda skäl skjutits upp. Och president Erdogan har haft samtal med vissa oppositionsledare som han inte haft kontakt med på åtskilliga år.

Om detta var det djupt tragiska med veckan var det märkliga vad som inträffat i luftrummet över Alaska och Canada.

Jag skulle tro att man efter incidenten med den kinesiska ballongen tittar extra noga på sina radarbilder för att se om där finns tecken på något ovanligt, och det kan nog komma att leda till en del falsklarm framöver. Ett sådant har nog redan konstaterats.

Men först över norra Alaska och sedan över norra Canada var det faktiskt obemannade och okända föremål flygande på hög höjd som man sköt ner.

I det första fallet sades att föremålet var stort som en bil, och i det andra har vi bara fått reda på att det var format som en cylinder. Så mycket klokare blir man inte av det.

Förr eller senare kommer man väl att på marken lokalisera rester av det man skjutit ner, och då kanske det kan gå att få klarhet i vad detta kan vara.

Intill dess framstår det hela som mycket märkligt gränsande till mystiskt. Jag kan inte ens bidra med spekulationer – men mer än bara anomalier på nervösa radarskärmar förefaller det ju att ha varit.

Föregående vecka innebar ju också extra EU-toppmöte i Bryssel, och i samband med detta en viss politisk skönhetstävling när president Zelensky kom på besök.

Först åke han till London, där han fick det att låta som om Storbritannien lovat honom stridsflygplan, men sedan lyckades president Macron fånga honom till Paris och inbjöd förbundskansler Scholz till detta möte vilket dock ledde till att Italiens Meloni surnade till och andra EU-ledare i Bryssel också suckade över paraden.

Men självfallet var det viktigt att president Zelenski kom till Bryssel, och stödet för Ukraina som uttrycktes var ju också mycket starkt och tydligt.

Toppmötet till tre-tiden på fredagsmorgonen tycks dock i övrigt ha lett till närmanden såväl i vissa viktiga frågor om migration som när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft.

Den senare frågan återkommer på ordinarie toppmöte i mars, men så vitt jag förstår hälldes det rätt mycket kallt vatten på en del av de förslag om nya fonder och lån och annat som man lagts fram på sina håll.

De kommande två veckorna kommer nog mycket att präglas – i alla fall i Europa – av att det är ett år sedan Putin gick till anfall mot Ukraina.

I slutet av veckan samlas den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

I min senaste bok ”Mina Krig” skriver jag ju en del om diskussionerna på den för exakt ett år sedan och vad vi då trodde och tänkte. Det var ju timmarna efter det att konferensen slutade som det blev tydligt att kriget var omedelbart förestående.

Nu blir det att dra slutsatser och försöka blicka framåt. Uppslutningen i München är större än någonsin.

Och detta kommer sedan att leda in till veckan därefter när president Biden annonserat att han för andra gången inom ett år kommer till Polen och president Putin utannonserat stort tal följt av ett massmöte av samma typ som han hade i våras.

I Kiev råder viss nervositet inför vad dessa dagar kan komma att innebära. Jag ser dock inte riktigt någon omedelbar stor rysk militär offensiv – i striderna i östra Ukraina tar de sig fram ytterligt begränsat med mycket stora förluster.

För min del blir det en vecka som börjar i Stockholm, men sedan blir det självfallet München med diskussioner och möten där.

Om ballong på avvägar, Kinas avsikter, Europas konkurrenskraft och möjliga mål för kriget.

STOCKHOLM: Vintern verkar att ha återvänt denna helg, men i och för sig är det väl så det förväntas vara så här några dagar in i februari.

För några dagar sedan hade jag tänkt skriva här om utsikterna för det besök som USA:s Tony Blinken skulle inleda i Peking i dag, och där t o m ett möte med Xi Jinping lagts in för att visa besökets betydelse.

Men så blev det inte.

Frågetecknen är många om den kinesiska höghöjdsballong som passerade över USA innan den sköts ner när den kommit en liten bit ut över Atlanten.

Ballonger som dessa används ofta i forskningssyfte, och före satelliternas ankomst också ofta som plattform för att inhämta underrättelser. I dag är det väl tveksamt om de har något mervärde i detta avseende.

Vid Esrange i Kiruna startas inte sällan ballonger som dessa, och jag minns från min tid som utrikesminister hur man såg ett behov av höghöjdsballoger för forskning som skulle passera också över Sibirien. Dock ansågs det passande att be om tillstånd.

Tydligen har Kina tidigare haft minst fem av dessa höghöjdsballonger som gått runt jorden, och det är väl några av dessa som också passerat delar av USA tre gånger under Trump-perioden och en gång tidigare under Biden utan att detta uppmärksammades.

Hur högt upp det nationella luftrummet sträcker sig är en fråga som mig veterligt aldrig definierats, men att satelliter kan passera fritt över andra länder är allmänt vedertaget, och en del av dessa satelliter för spaning kan stundtals gå ner mot nivåer som börjar närma sig dem där höghöjdsballonger kan finnas.

Jag har svårt att se annat än att det i detta fall handlade om ett pågående kinesiskt program – för atmosfärforskning eller spaning – som nu kom att exponeras över USA vid en maximalt olämplig tidpunkt.

Den kinesiska ledningen har under den senaste tiden gjort påtagliga försök att förändra bilden av sin politik och att signalera en ny öppenhet. Under de senaste veckorna när jag haft olika typer av samtal har frågan om vad detta betydde varit den kanske allra vanligaste.

Och det var alldeles tydligt att man såg utrikesminister Blinkens besök som en möjlighet att få relationen med USA in i lite mindre konfrontatoriska banor.

Intentionen från Vita Husets sida var densamma – man talade om ”ledstänger” för att förhindra att konfrontationen spårade ur.

Men med bilderna av ballongen över USA förändrades den politiska bilden i ett slag. Blinkens resa fick uppskjutnas. Nedskjutningen blev en politisk nödvändighet. Och Peking måste reagera även om man tidigare halvt ursäktat sig.

Och det drogs paralleller mellan hur den sovjetiska nedskjutningen av ett amerikanskt U2-flygplan långt inne över Sovjet 1960 havererade ett toppmöte i Paris och möjligheten av en upptining av relationerna.

Vi får se.

Jag skulle tro att man i såväl Peking som Washington kommer att försöka att minimera skadorna, men samtidigt är det uppenbart att president Bidens politiska utrymme i frågan har smalnat av högst väsentligt.

Det behövs kanaler mellan Washington och Peking i en rad frågor, och Blinken-besöket var ju tänkt att etablera det lite tydligare efter den långa överläggningen mellan Biden och Xi Jinping på Bali i november.

Och detta har sin betydelse också mot bakgrund av att Xi Jinping har för avsikt att åka till Moskva under de närmaste veckorna. Tydliga och direkta budskap inför den resan vore viktiga.

På tisdag håller president Biden sitt årliga stora tal till kongressen. Det blir alldeles säkert inrikespolitiken i fokus, stödet för Ukraina kommer att vara starkt, men det blir i detta läge extra viktigt hur orden faller när det gäller Kina.

På vår sida Atlanten blir det i slutet av veckan extra EU-toppmöte i Bryssel med de ekonomiska frågorna i fokus, men med påtagligt skilda perspektiv på hur frågor om Europas konkurrenskraft skall hanteras.

Det är inte minst de amerikanska massiva stödprogrammen för det gröna skiftet, och då främst de protektionistiska inslagen i dessa, som skrämt upp, och som lett till att det ropats på mer av bidrag också från EU.

Europa har ett problem med konkurrenskraft, men nya stora bidragsprogram är knappast lösningen. Det kan ju noteras att de extraordinära program som beslutats sedan pandemin, och som ju sedan dess styrts om till grön och digital omställning, är ca tre gånger större än de nu aktuella amerikanska programmen.

Men när jag lyssnar på företag ses många av dessa program som för byråkratiska och krångliga, medan USA opererar med skattekrediter som man har betydligt mycket lättare att förstå och utnyttja.

Diskussionen på toppmötet i veckan blir nog mer preliminär. Kommissionens förslag kommer att nagelfaras noggrant. Avslut kommer vid det ordinarie toppmötet i mars, men diskussionen kommer att ge viktiga indikationer.

Och att det svenska ordförandeskapet satt begreppet konkurrenskraft på EU:s agenda igen är förvisso mycket viktigt.

Borta i öster fortsätter kriget. Det är vid frontlinjen i Donbas som Ryssland nu koncentrerar sina resurser. Striderna är hårda och förlusterna på bägge sidor höga. Snart har kriget pågått i ett år.

Något slut är knappast i sikte.

I veckan som gick satt vi i en och en halv timme i en liten europeisk grupp som Henry Kissinger kallat samman för att diskutera om det fanns någon politisk öppning.

99-åringen är fortfarande skarp i sina analyser och har ju ett historiskt djup och perspektiv som är viktigt. Hans röst väger fortfarande tyngt i debatten.

Vilken utgång av kriget skall vi sträva efter? Och hur skall den i så fall uppnås och därefter säkras? Hur ser mer konkret krigets mål ut från Kievs, Bryssels eller Washingtons perspektiv?

Och vilket Ryssland har vi att räkna med under kommande år?

Här är inte platsen att återge våra diskussioner, med de kommer säkert att sätta andra spår i den offentliga debatten. Och samtalen kring dessa frågor måste självfallet fortsätta.

Själv ser jag nu faktiskt fram mot en vecka då jag kommer att vara hemma i Stockholm varje dag. Det tillhör inte vanligheterna, men är inte desto mindre angenämt och nödvändigt.

Om intryck efter några dagar i Davos, Europas eftersläpning och den viktiga respekten för andra.

STOCKHOLM: Fyra dygn i Davos under veckan som gick var lite av en djupdykning i den globala ekonomins situation just nu.

Jag vet inte när jag första gången kom till dessa möten, men det var vid det här laget åtskilliga decennier sedan. Det bör ha varit någon gång mot mitten av 1980-talet – och åtskilligt har inträffat sedan dess.

Davos-mötenas glansperiod var väl 1990-talet och lite längre. Globalisering och liberalisering var de dominerande trenderna, liksom demokratisering, även om just det kanske inte dominerat just Davos.

Det globala liberala systemskiftet öppnade upp nya möjligheter när tillväxten sköt fart och allt fler delar av världen fick del av dess frukter. Ryssland och Kina var självklara viktiga och uppmärksammade delar av de årliga mötena.

Nu lever vi i en påtagligt annorlunda tid. Vi har tagit oss igenom global finanskris, genomlevt Trump och Brexit och brottats med en förödande pandemi, men sett de geopolitiska spänningarna öka och befinner oss ju sedan tio månader i en situation med ett stort krig mitt i Europa.

Det är inte riktigt den värld som Davos försökte bygga.

De tretusen som samlades i det lilla samhället var i år mer än vanligt den västliga utvecklade världen, med Indien som det kanske mest påfallande undantaget. Cirka en tredjedel av alla kom från USA, men då handlade det allra främst om dess näringsliv även om en grupp från kongressen också fanns på plats.

Att åtskilligt, inte minst i mitt program, kom att handla om Ukraina var kanske inte så märkvärdigt.

Ett tag under förra året diskuterades åtskilligt om risken för att stödet till Ukraina skulle börja att falna när höga energipriser, inflation och matpriser skapade nya spänningar, men av detta fanns inga tecken alls i Davos.

Företrädare för det som numera ofta kallas den Globala Södern var kanske lite mer återhållsamma, men annars var det var slående hur framträdande företrädare också för näringslivet i olika länder underströk vikten av fortsatt och fördröjt stöd för Ukraina.

Diskussionerna om den globala ekonomin fördes i något mindre dystra tongångar än de som dominerat de senaste månaderna. Inte minst handlade det om de förväntade effekterna av att Kina nu öppnar upp efter sin inlåsning i sin mörklila covid-politik.

Men utmaningar finns. Ökad efterfrågan från Kina kan komma att hålla uppe olje- och råmaterial priser, och även om kurvor kanske börjar att vända är inflationen en betydande global utmaning. Skuldsituationen i vissa länder oroar också.

I signalerna från de som sänts från Peking till Davos var det lätt att läsa in att ledningen där skakats av protester, problemen med covid och avtagande tillväxt, och att man nu ville signalera en öppnare och mindre restriktiv politik och en tydlig vilja till samarbete.

Det var ett budskap många välkomnade, men huruvida det kommer att omsättas i praktisk politik återser att se. I det hypercentraliserade kinesiska systemet ligger ju en fundamental osäkerhet om vad nästa plötsliga kast kan innebära.

För min del lyssnade jag också en del på olika företag på den högteknologiska utvecklingens framkant.

AI finns numera överallt och slår igenom på stor bredd, men mer nytt för mig var de framsteg som sker vad gäller kvantdatorer och de än mer revolutionerande betydelse som detta kommer att få under de kommande decennierna.

Slående är hur det är amerikanska företag som ligger i framkanten, med Kina storsatsande därefter, medan Europa inte riktigt förmår att ta tillvara den potential vi faktiskt har.

Det gäller också på andra teknologiområden.

USA och Kina ligger före Europa när det gäller utbyggnaden av 5G, men nu ser det ut som om vi håller på att bli omsprungna också av Indien. Och här talar vi ju om en teknologi som fötts och utvecklats inte minst i Europa – i Sverige och Finland.

Om diskussionen om Europas industriella utvecklingen skulle mycket kunna sägas. Just nu handlar det ju mycket om farhågorna för effekterna av de protektionistiska inslagen i den nya amerikanska subventionspolitiken.

Men visheten av att möta detta med nya subventioner av olika slag är inte uppenbar. Och det vi sett hitintills i EU hamnar dessa genomgående hos stora tyska och franska företag. Det är knappast den framväxande högteknologiska världen som i första hand stimuleras.

Mycket händer. På en middag i regi Google hamnade jag bredvid en rätt ung kille, och på frågan vad han gjorde sade han att hans företag förra veckan hade skjutit upp 23 satelliter för jordobservation, och att han gärna ville diskutera hur detta kunde utvecklas ytterligare.

Det gäller att hänga med.

Synpunkter på ålfiske har jag i grunden inte, bortsett från att det kräver tillstånd, men däremot har jag starka synpunkter på att bränna böcker, och i all synnerhet att göra detta offentligt i provocerande syfte.

I mer modern tid var det ju nazisterna som ägnade sig åt att offentliga bränna misshagliga skrifter. Men i dessa dagar har ju en dansk huligan ränt runt i Sverige och bränt koranen i det enda syftet att provocera och störa.

Respekt för andra trosuppfattningar ser jag som en viktig del av vårt toleranta och öppna samhälle. Den som vill sabotera detta riktar i själva verket sin verksamhet mot ett viktigt fundament för vårt samhälle.

Och detta tycker jag förtjänar att sägas med viss skärpa.

Nu randas en ny vecka.

I morgon ägnas min dag till större delen AI-utvecklingen i Sverige, men sedan blir det London för RAND Europa och Köpenhamn för lite annat innan jag mot slutet av veckan är hemma i Stockholm igen.