En liten märklig historia – med också Israels ambassadör i fokus.

08 augusti 2020

TABIANO CASTELLO: Mitt i sommaren blev jag i dag indraget i ett litet mediadrev som hade sina rätt märkliga aspekter.

Och till de drivande i detta hörde dessutom, vilket är rätt anmärkningsvärt, Israels ambassadör i Stockholm.

Och jag fick ta till det lite ovanliga steget att med viss skärpa lägga honom tillrätta i en artikel i Expressen.

Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att ambassadörer i Stockholm offentligt angriper enskilda personer. Hans kinesiska kollega är väl egentligen den enda som brukar förfalla till detta.

Fakta är följande: Omedelbart efter den enorma explosionen i Beirut twittrade jag och sade att “det enda uppmuntrande i denna katastrofala situation är att också Israel har varit snabb med att erbjuda humanitär hjälp.”

Bakgrunden var uppenbar.

Israel har två gånger invaderat Libanon. De israeliska bomberna har fallit över landet. Delar av Libanon var länge ockuperat av Israel. Fruktansvärda och väl dokumenterade krigsbrott har begåtts. Frekvent kränks landets luftrum av Israels stridsflyg. Bördan av palestinska flyktingar är sedan decennier tung.

Länderna saknar t o m diplomatiska förbindelser.

I det läget tyckte jag faktiskt att det var positivt att notera att också detta land erbjöd snabb hjälp. I katastrofen förnas även fiender.

Men ambassadören och en härskara av mer eller mindre extrema israeliska propagandister ryckte omedelbart ut för att attacker mig.

Att antyda att det någonsin skulle ha funnits någonting problematiskt i relationen mellan Israel och Libanon, eller att Israel och dess regering kanske inte alltid av alla ses som alla goda gåvors givare i regionen, var tydligen alldeles oacceptabelt.

Ambassadören nedlät sig till ett tweet där jag helt lögnaktigt anklagades för att ha avvisat eller nedvärderat Israels erbjudande om hjälp – ”dismissed” var det ord han använde – och det trots att jag uttryckligen sagt att detta var ett uppmuntrande tecken.

Han hävdade dessutom på grunder som förblir mysteriösa att jag skulle vara ”besatt” av Israel.

Det var omdömeslöst av honom.

Möjligen kan han privat försöka utsäkta sig med att det skedde det på instruktion hemifrån. Jag noterade hur man i ett mönster jag känner alltför väl från andra situationer och andra länder mobiliserade propaganda på olika sätt.

Konstiga tweetkonton utan identifierbara namn dök plötsligt upp i stor mängd och spred galla. Inte minst var det noterbart att åtskilligt av dessa kunde härledes till tämligen militanta kretsar i USA. Jag kallades anti-semit och t o m nazist.

Lögn lades till lögn. Jag har sett det förr. Vi kommer alla att se det igen. Sådan är dessvärre den nya världen.

Och det är viktigt att snabbt bemöta och visa att teknik som denna har ett pris.

Hur det sedan blir med Israels erbjudande om hjälp till Libanon återstår att utreda.

Jag ser att man nu tagit kontakt med FN i denna fråga och bett om hjälp eftersom man ju inte har några förbindelser med Libanons regering, och jag dristar mig till att välkomna även detta.

Men jag kan inte låta bli att notera att den regeringen ambassadören företräder oftast kritiserar FN:s olika hjälpinsatser och FN:s roll i dess egen del av världen. Med ett rejält ekonomiskt bidrag från Israel till FN:s insatser vore i detta läge självfallet mycket bra.

Däremot har ambassadören och hela hans hetsande härskara av propagandister självfallet helt rätt i att jag ofta varit starkt kritisk mot den politik regering Netynyahu i dagens Israel dessvärre företräder när det gäller förutsättningarna för fred .

Och det är väl snarast det som är den yttersta förklaringen till hans märkliga utbrott.

Dess ockupationspolitik strider mot folkrätten, förvägrar andra folk deras rättigheter och underminerar tydligt förutsättningarna för fred i regionen. Det fredsprocess som låg i det Oslo-avtal som en gång ledde till Nobels fredspris har den steg för steg och mycket medvetet skjutit sönder och samman.

Och regeringen Netanyahus avsikt att nu börja att annektera ännu större delar av de områden man sedan 1967 ockuperat har fördömts av en med undantag av Donald Trumps Vita Hus och möjligen Victor Orbáns Ungern så gott som enig värld.

Min åsikt när det gäller förutsättningarna för den fred som denna region så innerligt väl behöver – Israel förvisso inte mindre än dess grannar – är faktiskt den som är EU:s – och den lades faktiskt fast när jag själv i december 2009 höll i ordförandeklubban i Bryssel.

Jag förnekar inte alls att Israel gett katastrofbistånd till Haiti och andra länder.

Det är välkommet, men det är näppeligen sensationellt att ett land gör så.

Och det förändrar faktiskt ingenting av detta. Ingenting alls.

Och nu borde den viktiga frågan vara att hjälpa ett Libanon som var i grundläggande kris redan före den fruktansvärda explosionen.

Frankrikes president och EU:s ordförande har redan varit på plats. EU:s krishjälpsfunktion med också svenska bidrag är i Beirut och hjälper till. I morgon hålls per video från Paris och New York en konferens för att mobilisera internationellt stöd.


EU-paketets fortsättning, Kina-politiken och det kommande valet i Belarus.

31 juli 2020

VID MEDELHAVET: Som sig bör har det varit dagar med lite lägre tempo under några veckor, och det har förvisso återspeglats även här.

För det övriga Europa är det ju först egentligen nu som den verkliga sommaren börjar. I denna sydliga del av Europa är temperaturerna tydligt på väg upp, och på sina ställen är det en utmaning att säkra nödvändig social distansering när många söker sig till stränder och svalka.

Och COVID-talen är förvisso på väg upp på Balkan, i Spanien och i Frankrike, även om nivåerna är relativt lindriga. När jag såg på siffrorna för några dagar sedan hade de i t ex Serbien nu ökat till den nivå som registrerades i Sverige samtidigt.

Generellt sett har Europa – med Storbritannien som det möjliga undantaget – klarat den besvärliga situationen än så länge avsevärt bättre än vad vi i dag ser i USA.

Värt att notera är ju dessutom hur EU-överenskommelsen om det stora ekonomiska stödpaketet lett till positiva och smått förvånade kommentarer runt om i världen. På Twitter har jag återgivit ledare i ärendet från såväl Washington Post som South China Morning Post, och de har varit tämligen representativa för den internationella reaktionen.

Detta kan man möjligen kontrastera med vad jag kunnat ta del av när det gäller kommentarer i Sverige. Här verkar det stundtals som det enda som är bra med vad EU har för sig är att man kan få rabatt på det. Perspektivet förefaller mig ofta oroande inskränkt.

Paketet är förvisso inte i hamn ännu.

Det skall godkännas av ett Europaparlament som är ytterligt mån om att markera sin makt och göra sitt avtryck, och jag skulle tro att det blir suddigheterna när det gäller hur rättstatskravet för hjälp skall utformas som kommer att stå i fokus i den processen.

Och till detta kommer också ratificering av inslag av paketet i de olika nationella parlamenten. Med inledningen av 2021 hoppas man att allt skall kunna bli operativt. Intill dess är dock den Europeiska Centralbankens massiva insatser av största betydelse för att stödja de europeiska ekonomierna.

På den andra sidan Atlanten rycker valet i november allt närmare, men eftersom det konsumerar så mycket av våra media lämnar jag det åt sida här.

Utrikespolitiskt är det dock det anförande som utrikesminister Pompeo höll om politiken gentemot Kina vid Nixon-centret i Kalifornien för ca tio dagar sedan som står i centrum. Det var ett försök att göra strategi av den allt mer konfrontatoriska politiken, men har som sådan fått ett påtagligt strävt mottagande i den mer seriösa debatten.

Att den kinesiska regimen är en leninistisk sådan med kraftfulla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna är väl bekant. Så har varit fallet sedan den etablerades 1949, och mycket tydligt inte minst när Nixon gjorde den historiska öppningen mot Kina i sina och Kissingers samtal med Mao Tsetung och Zhou Enlai under sju dagar 1972. ”En vecka som förändrade världen”, sade Nixon själv med endast en obetydlig överdrift.

Utrikespolitik handlar till betydande del om att hantera den existerande verkligheten, och försöka föra den i en på olika sätt bättre riktning, och det var det som Nixon och Kissinger gjorde på ett sätt som var historiskt banbrytande, och som Pompeo i sitt tal vill bryta med.

I Pompeos historieskrivning, och i mycket av den amerikanska debatten just nu, sägs att det då liksom i samband med att Kina kom in i WTO 2001 fanns en förhoppning om att landet snabbt skulle liberaliseras och demokratiseras. Måhända fanns en och annan sådan retorisk utflykt i debatten, men jag kan inte påminna mig röster av betydelse som trodde på någon så snabb och dramatisk förändring av grundarna i det kinesiska politiska systemet.

Det hindrar inte att den tydliga åtstramning, i förening med uppbromsningen av ekonomiska reformer, som skett under Xi Jinping har varit en betydande besvikelse, och att den också lett till nya spänningar både inom Kina och i relationerna med omvärlden. Detta år står inte minst Hong Kong i centrum, men också de upprörande uppgifter som kommer från Xinjiang.

Politiken gentemot Kina kommer att bli en stor och viktig fråga i USA under kommande år, likaledes men annorlunda för EU, och förvisso i den transatlantiska relationen. Såväl inom ECFR som i andra olika fora där jag har en roll kommer betydande möda att ägnas åt denna under de kommande åren.

Men de mer operativa slutsatserna blir dock annorlunda än dem som möjligen fanns i Pompeos tal. Det kommer att finnas viktiga frågor där vi måste sträva efter en konstruktiv dialog också med Kina. Klimatpolitiken inför det avgörande mötet med COP26 i slutet av nästa år är ett exempel – globala insatser mot t ex pandemier i framtiden tämligen uppenbart ett andra.

På närmare håll kommer helgen efter den som förestår att innebära presidentval i Belarus.

Vem som på ett eller annat sätt kommer att vinna – de starkaste oppositionskandidaterna har satts i fängelse och förhindrats att delta i valet – råder det nog ingen större tveksamhet om. Men alldeles uppenbart har stämningen i samhället förändrats, det finns en tydlig underström av krav på förändring, och vad som kommer att hända längre fram är svårt att förutse.

Ett ytterligt egenartat inslag är att under betydande publicitet ett betydande antal ryska legosoldater från den s k Wagner-gruppen arresterats och anklagats för att ha kommit till landet för att med terrordåd destabilisera detta.

Frågetecknen kring allt detta är förvisso många.

Om historien i alla dess delar är sann är den utomordentligt märklig och sensationell – vissa av de arresterade personerna har slagits mot Ukraina i Donbas. Om den är iscensatt för att få president Lukashenko att framstå som mer nationell inför valet är den inte mindre märklig – varför skulle Moskva ge grönt ljus för att spela på tydliga stämningar mot Kreml?

Den ryska ambassadören i Minsk har försökt säga att de hade missat ett plan när de var på väg till något annat land.

Belarus är strategist för Ryssland ett viktigt land.

Man har ett mer eller mindre integrerat luftförsvarssystem, men Moskva har med hitintills begränsad framgång pressat på för att utöka sin än så längre relativt begränsade militära närvaro i landet. En ukrainsk utveckling med tydlig vändning mot det demokratiska Europa är knappast sannolik i närtid i landet, men alldeles säkert finns farhågor för en sådan i mer paranoida sinnen längre österut.

Men det finns åtskilligt övrigt att intressera sig för också.

Nyligen skrev jag för Project Syndicate om utvecklingen i Turkiet, och inom något dygn kommer en artikel i Washington Post om vad som pågår i Libyen och vad som möjligen skulle kunna göras.


En bidrags- och skatteunion?

22 juli 2020

VID MEDELHAVET: Naturligt nog kommenteras det flitigt också i Sverige om det stora paket som EU-länderna kunde ena sig om i går.

Globalt – inte minst i USA – är kommentarerna fyllda av en viss kombination av beundran och förvåning. Efter en något haltande reaktion i andra kriser, och efter Brexit, fanns det många som framför sig såg ett EU som var mer haltande än djärvt. Men detta paket förefaller nu att ändra på den bilden.

Hos oss ser jag de som säger att detta nu innebär att EU håller på att utvecklas till en bidrags- och skatteunion, och att detta är ett fundamentalt nytt steg.

Ett stort steg är det förvisso – men inte just detta.

Bidrag mellan rikare och något mindre rika länder och områden är redan en viktig del av det som EU innebär. Det handlar om såväl de s k sammanhållnigsfonderna och de s k strukturfonderna. Ett Europa där skillnaderna är för stora ses som negativt, och att successivt försöka att minska dem ses som eftersträvansvärt.

Från svenskt perspektiv är detta knappast särskilt revolutionerande. Svensk regionalpoltik har genom decennier burits upp av i grunden samma syn.

Under det senaste kvartsseklet har mycket stora summor i form av dessa bidrag gått inte minst till de f d kommunistiska ländens i central och östra Europa för att underlätta för dem att successivt närma sig den ekonomiska standaren i kontinentens västra delar.

Inte minst har det handlat om att finansiera en närmast revolutionerande modernisering av infrastrukturen i dessa delar av Europa, och det är ingen tvekan om att dessa omfattande bidrag därmed också varit en fördel för Europa i dess helhet.

Därmed vill jag inte ha sagt att varje bidrag i svensk regionalpolitik eller europeisk samanhållninspolitik varit lyckat och framgsrikt i varje del.

Men det är en annan debatt – stora bidrag för att utjämna skillnader är ingen nyhet i EU-samarbetet.

Begreppet skatteunion används också detta tämligen slarvigt.

EU finansieras i dag alldeles självklart med skatter som i allt väsentligt tas ut nationellt. Tullar är ett exempel – de tas ut vid den nationella gränsen men hamnar i EU:s budget. En viss andel av de nationell momsintäkterna är en annan – det fungerar på samma sätt.

Därtill kommer att det finns en strävan att harmonisera det sätt på vilket olika skatter och s k skattebaser beräknas. Så har t ex skatt med momsen, där det ju också finns vissa bandbredder som de nationella momssatserna måste hålla sig inom. Detta är för att underlätta handeln över gränserna med de tydliga vinster som ligger i detta.

När det nu talas om nya s k egna resurser avses nya beslut om t ex någon form v digital skatt eller miljöskatter.

Det finns ingen anledning att i princip motsätta sig att man gemensamt fattar beslut om gemensamma skatter som används också för att finansiera EU.

Men begreppet skatteunion blir ju bara relevant om dessa beslut fattas med majoritetsbeslut av det ena eller andra slaget. Då skulle EU få en i verklig mening egen beskattningsrätt, och det finns förvisso de som förespråkar detta.

Av detta finns ingenting i det paket som nu överenskommits.

Här talas om att kommissions kommer att lägga ett förslag till någon typ av skatt på stora digitala företag. Det förslaget är inte nytt, men har hitintills på goda grunder mött motstånd från bl a Sverige, och därmed har det inte blivit någonting av med den saken.

Förr eller senare måste sannolikt den digitala omvandlingen få sin påverkan också på skattesystemet, men den digitala utvecklingen är global, och här krävs en vidare internationell samordning.

Samtal i OECD om detta har gått knackigt, och just nu har Trump-administrationen dessutom lämnat samtalen och hotat med åtgärder mot länder som ensidigt går detta väg.

Hur detta kommer att se ut nästa år när frågan mer konkret skall läggas på bordet vet vi inte, men enkel är det inte.

Men alldeles avgörande är att detta är beslut som kräver enhällighet. Och det innebär att det i Sveriges fall måste passera genom riksdagen på samma sätt som andra beslut om skatter.

Riksdagens beskattningsmakt – svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta, som det lite högtidligt brukade heta – ändras inte.

De som vill ändra på detta måste först få stöd för en ändring i EU-fördraget, vilket måste godkännas av samtliga parlament och i flera länder säkert leda till folkomröstning.

Aptiten för sådana förändringar runt om i Europa gränsar i dag mycket tydligt till det obefintliga.

Någon skatteunion har EU således inte blivit – i alla fall inte mer än vad den redan är. Och det lär den inom överskådlig tid inte heller bli.

Och en union som har bidrag till vissa medlemsländer och regioner som ett viktigt instrument är man redan.

Så är det.


Nu förbättrar Europa sina möjligheter.

21 juli 2020

VID MEDELHAVET: Det tog förvisso sin tid, men EU-toppmötet lyckades till slut nå en överenskommelse såväl om det omedelbara återstartspaketet som långtidsbudgeten. Det var osedvanligt mycket som låg på bordet, krisen är unikt djup och unikt allvarlig, och det var därmed knappast så märkvärdigt att det kom att ta sin tid.

Och jämför man med serien av toppmöten och halvlösningar under först Greklands- och eurokrisen efter 2010 och sedan flyktingkrisen från 2015 får man nog säga att detta var relativt snabbt marscherat av alla iblandade.

Måhända fanns det en fördjupad medvetenhet om att det nu verkligen var mycket som stod på spel – ett misslyckande var helt enkelt inte en option.

Mycket kommer nu att skrivas på temat vinnare och förlorare i den dragkamp som budgetmanglingar av denna typ ofrånkomligen alltid är. Alla kommer att på ett eller annat sätt utmåla sig som vinnare – och alla kommer säkert av någon också att pekas ut som förlorare.

Den inhemska svenska debatten verkar mest handla om belastningen på vår egen budget, och det åjas förfärligt om hur denna nu kan komma att stiga. Det är som om vi saknade vidare europeiska ambitioner.

Menar vi allvar med en starkare svensk säkerhetspolitik måste detta innebära att belastningen på statsbudgeten ökar, och menar vi allvar med ett starkare EU i världen kommer det ofrånkomligen också att leda till kostnader. Också detta är ju dessutom en del av vår långsiktiga säkerhet i en tid av tilltagande konfrontation mellan olika maktblock.

För mig är det avgörande om vi om t ex fem år har en situation där vi som EU kan konkurrera med USA och Kina när det gäller tillväxt och framtidsförändring. Vem sackar efter? Vem drar ifrån?

Om detta paket paras med rejäla tillväxtreformer, som ju banar vägen för den gröna och den digitala omvandlingen, i de olika EU-länderna borde Europa med detta ha i alla fall förbättrat sina möjligheter. Och det är inget dåligt resultat.

Det kan faktiskt vara värt en och annan krona också från Sverige.

Går det bra för Europa förbättras förutsättningarna för att det skall gå bra för Sverige också.


Från en provins i Zoomland.

14 juli 2020

VID MEDELHAVET: Utfallet av presidentvalet i Polen blev självfallet en besvikelse, men att Rafal Trzaskowski kom så utomordentligt nära att vinna i en valrörelse han startade sent och förde i hård motvind mot alla statliga media och resurser visar i alla fall den vilja till en annan utveckling som finns i det polska samhället.

Den fortsatta utvecklingen återstår att se.

Parlamentsval är det först 2023 och mycket kommer att hända tills dess. Det finns farhågor om att PiS kommer att försöka att ytterligare strypa de oberoende media som fortfarande finns, men inte minst mot bakgrund av vad valresultatet visade tror jag inte man skall överdriva farhågorna för en renodlat ungersk utveckling i vårt viktiga södra grannland.

Valresultatet visade på ett delat samhälle. Unga mot äldre. Städer mot landsbygd. Östliga mot västliga delar. Och i detta ligger kanske också nyckeln till landets mer långsiktiga politiska utveckling, och det leder till en viss tillförsikt i de perspektiven.

Annars fortsätter upptakten till EU-toppmötet på fredag om det stora återstartspaketet.

Och inte minst besöksdiplomatin är intensiv, även om just Stockholm även fortsatt förefaller tämligen frånvarande. Det är kring Nederländernas premiärminister Mark Rutte som mycket förefaller att koncentreras, och det är ju möjligt att man i vår regering medvetet beslutat att överlåta mycket av arbetet till honom.

Han förefaller nu fokusera på beslutsmekanismen för det kommande stödet till olika länder. Och vissa framsteg i förhållande till de förslag som ligger på bordet kommer han sannolikt att kunna åstadkomma.

Det förefaller mig som om mer och mer nu också förskjuts i riktning mot olika krav på reformer i de olika länderna. Det är i och för sig behjärtansvärt, men innebär ju sannolikt att det blir mindre av omedelbart och tydligt stöd i närtid och mer av förändringar och processer som med nödvändighet tar lite längre tid.

En fråga som kan stöka till det är kravet från bl a Sverige om att stöd skall bindas till respekt för rättssäkerhet, och mycket tydliga hot från Ungern att sätta spärr för allt om inte krav på och processer riktade mot Ungern och Polen försvinner ur bilden. Victor Urban har utan större möda fått det ungerska parlamentet att ställa upp på den linjen.

Men det kommer att vara ett hårt tryck på att åstadkomma en lösning inom ramen för det toppmöte som inleds på fredag, men som med absolut säkerhet inte avslutas samma dag och möjligen inte heller dagen efter.

Också den sjuåriga budgeten skall ju beslutas, och här innebär det kompromissförslag som ligger på bordet dessvärre att viktiga satsningar på t ex forskning och säkerhet reducerats i förhållande till tidigare, medan struktur- och jordbruksstöd ligger kvar.

En klok svensk line hade varit att satsa på att vrida detta rätt i stället för att profilera sig som motvalls käring till det viktiga återstartsstödet.

På det mer utrikespolitiska området innebär denna vecka att den EU-ledda dialogen mellan Serbien och Kosovo efter ett långt uppehåll nu åter kommer igång. Ett videomöte under helgen följs av ett verkligt möte i Bryssel under torsdagen.

Innan dess är det i morgon dags för toppmöte per video mellan EU och Kina.

Det tilldrar sig inte lika mycket intresse som motsvarande möte mellan EU och Kina, men borde inte vara mindre viktigt. En framsynt EU-politik inte minst i ljuset av den kinesiska utvecklingen borde satsa tydligt på att bygga upp starka strategiska relationer med Asiens olika demokratier, och av dessa är Indien förvisso en av de särklassigt viktigaste.

Gårdagens möte med EU:s utrikesministrar hade mycket de komplicerade relationerna till Turkiet i fokus, men några mer konkrets steg i den ena eller den andra riktningen var man tydligen ännu inte beredda till.

Inte minst relationen mellan Frankrike och Turkiet är allt mer spänd eftersom man tydligt har olika inriktning på sin politik i Libyen. Det turkiska militära ingripandet till stöd för den FN-erkända regimen i Tripoli har ju rullat tillbaka en del av de framgångar som Benghazi-baserade krigsherren Haftar uppnått, och detta har inte setts med blida ögon i Paris.

Att Turkiet brutit mot det proklamerade vapenembargot är tydligt, men lika tydligt är dessvärre att man är långt ifrån ensam om det. Under mötet i går ville Frankrike kritisera enbart Turkiet, medan t o m ständiga partnern Tyskland ville ha en kritik som omfattade fler.

Men här går dagarna vidare med såväl vila som arbete. Det är semester i en provins i Zoomland.


Nu börjar det seriösa förhandlingsarbetet inom EU.

08 juli 2020

VID MEDELHAVET: Här på de sydligare breddgraderna i Europa fortsätter solen att flöda på det sätt som den brukar göra, och havet är inbjudande som alltid.

Coronakrisen avtar kontinuerligt i Italien och Spanien, men i Serbien är det tydligt att situationen håller på att försämras i samband me oförsiktigheter inte minst i anslutning till valet där.

Kommissionens senaste ekonomiska bedömningar bekräftar bilden av nedgång i södra Europa i grova drag dubbelt så djup som i kontinentens nordligare delar. Delvis beror detta på att viruset slog till hårdare här, men delvis också beror det på att dessa länders ekonomier är påtagligt beroende av en turism som ju denna sommar blivit dramatiskt mindre.

Mycket av den europeiska politikens fokus ligger just nu i dialogen mot det återstartspaket som man skall försöka att enas om vid det första fysiska toppmötet på länge den 17-18 juli.

Tyskland har övertagit det roterande EU-ordförandeskapet, och i dag har Angela Merkel varit i Bryssel och bl a hållit tal inför Europaparlamentet om uppgifterna för de kommande månaderna.

Och det är en tung agenda att ta itu med.

Ambitionen är att nå en överenskommelse om återstartprogrammet och långtidsbudgeten för de kommande sju åren vid det kommande toppmötet, och det vore onekligen en prestation om detta lyckades. Det handlar om en mycket omfattande materia.

Och man ser hur också besöksdiplomatin nu kommer igång. Av viss betydelse är att notera att Frankrikes president Macron redan varit i Haag för samtal med ministerpresident Rutte där, och att Italiens premiärminister Conte står nästa på listan av besökare. Rutte åker dessutom till Berlin på fredag för fortsatta samtal.

Det är tydligen Nederländerna som ses som det mest intressanta och aktiva landet i kretsen av de fyrs s k snåla länderna.Om Stockholm hör man i dessa sammanhang av europeisk diplomati ännu inte mycket.

Självfallet finns det besvärliga avvägningar som måste göras när det gäller återstartprogrammet.

Å ena sidan talas det om att det måste ut snabbt för att hjälpa den omedelbara återstarten, å den andra talas det inte minst från parlamentets sida att allt måste knytas till långsiktiga program för den gröna och den digitala omställningen av våra ekonomier.

På sina håll ses programmet som ett genombrott för ett avsevärt mer ambitiöst EU-samarbete, medan man från andra håll tydligt betonar att det är en unik insats i en unik situation – från Paris och Berlin låter det lite olika i denna fråga.

Så det kommer säkert att gå åtskilliga turer innan det hela kommer på plats. Denna vecka kommer rådsordföranden Michel att presentera sin skiss till uppgörelse, och finansministrarna kommer inledningsvis att kasta sig över denna.

Men till slut måste det bli den stora politiska kompromissen på den högsta politiska nivån. Om Sverige aktivt kan delta i arbetet att forma denna, eller om man inskränker sig till motvalls käring för att sedan köras över, återstår att se. I Haag har man tydligt valt den förra linjen.

Men Tysklands program för EU-höstens inskränker sig inte till detta.

Tanken på ett toppmöte med Kina hålls fortfarande vid liv i Berlin, men det förutsätter nog i så fall att det sker ett genombrott i förhandlingarna om det investeringsavtal som förhandlats under de senaste sju åren. Och den kinesiska politiken gentemot Hong Kong har också sin betydelse i sammanhanget.

Och på ett eller annat sätt måste det till ett avgörande om Brexit efter det att övergångstiden löper ut vid årsskiftet. Hitintills har förhandlingarna knappt rört sig framåt alls, men mot mitten av hösten kommer det att bli allvar på riktigt.

Migrationspolitiken skall också upp till avgörande – för vilken gång i ordningen? – och man har betydande ambitioner när det gäller såväl industri- som konkurrenspolitiken. Viktiga handelsavtal som ingåtts måste dessutom slutgiltigt godkännas.

Och man planerar en start för den s k konferens om Europa-samarbetets framtid som förväntas producera någon form av resultat lagom till det franska EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2022.

Alldeles tydligt är att det blir en mycket viktig period för EU.

Tysklands viktiga ställning kommer att understrykas än mer – och var Sverige egentligen hamnar i allt detta förefaller påtagligt osäkert.

Att det senare är mindre bra borde vara uppenbart.


En annektering är en annektering.

28 juni 2020

TABIANO: Det ser ut att bli en mer händelserik vecka.

Först har vi i dag att avvakta resultatet av det polska presidentvalet, notera hur det franska lokalvalet utfallit och höra hur situationen i Kosovo utvecklas.

Men det viktigaste denna vecka blir hur regeringen Netanyahu i Israel tänker göra med den utannonserade annekteringar av mer eller mindre delar av Västbanken.

Det handlar om ett avgörande brott mot internationell rätt och också om ett avgörande slag mot en möjlig tvåstatslösning av konflikten i området.

Annektering är annektering, och det alldeles oavsett det handlar om Ryssland när det gäller Krim eller Israel när det gäller Västbanken.

Det innebär att inte minst EU står inför en viktig situation. Den alldeles avgörande majoriteten av medlemstater har en klar linje i frågan, men några enstaka har profilerat sig som mer eller mindre tydliga allierade till Israel.

Och möjligen kommer andra att känna ett tryck också från Vita Huset efter det att man därifrån gett sitt godkännande.

Hur det blir med det i detalj är dock i skrivande stund inte alldeles klart. Netanyahu behöver Vita Husets stöd, som ju dessutom behöver lyssna på Ryiadh och Abu Dhani, och hans allierade i regeringen Gantz är dessutom angelägen om att inte alltför mycket alienera Jordanien i processen.

Därför har man nu under veckor sysselsatt sig med att rita kartor och diskutera olika alternativ som sträcker sig från ett mer maximalistiskt med annektering av ca en tredjedel av Västbanken inklusive hela Jordan-dalen till ett mera minimalistiskt som främst omfattar några av de större bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem.

Från den internationella rättens utgångspunkt gör det ingen skillnad – varje annektering är en illegal åtgärd. Och det var värt att notera att alla de europeiska länder som sitter i FN:s säkerhetsråd gjorde det klart i ett gemensamt uttalande alldeles nyligen.

Det s k Oslo-avtalet 1993 ledde till Nobels fredspris och förhoppningen om att en väg till en slutgiltig fred baserad på två stater som levde i fred sida vid sida med varandra hade funnits.

Men så har det inte blivit. Benjamin Netanyahu tillhörde de israeliska politiker som var emot från första början, och han har sedan steg för steg tolererat expansionen av de bosättningar på Västbanken som lett till en situation där en tvåstatslösning blivit allt svårare.

I dag finns det ca 430.000 bosättare i olika delar av Västbanken, med skydd och stöd av en omfattande israelisk infrastruktur som till avgörande delar utesluter områdets ca tre miljoner palestinska invånare.

Obama-administrationen gjorde under sin andra mandatperiod ett aktningsvärt försök att få parterna till förhandlingsbordet. Dåvarande utrikesministern John Kerry gjorde ingen större hemlighet av att han såg den israeliska politiken under Netanyahu som det största – om än inte enda – skälet till att det misslyckades.

Den s k fredsplanen som Trumps Vita Hus presenterar är ingenting annat än ett försök att legitimera långtgående anspråk från mer extrema israeliska annekteringsförespråkare. Och Netanyahu är nu mycket angelägen om att med en annektering försöka cementera denna innan det möjligen blir ett skifte i Vita Huset.

Den 1 juli har satts som det datum då någon form av annektering skall inledas. Nu ägnar man sig mellan Vita Huset och Tel Aviv om att finslipa planer samtidigt som man försöker att lugna främst Jordanien men också andra arabstater vad gäller konsekvenserna. Med palestinierna finns av allt att döma ingen kontakt längre.

Och jag utgår från att det inom EU diskuteras flitigt om vad som kan göras. Luxembourg med dess utrikesminister Jean Asselborn – som är nestorn i kretsen – driver på också för sanktioner mot Israel, men inte minst Wien tillhör de länder som försöker hålla mot. För Berlin är politik vad gäller Israel alltid ett särskilt svårt kapitel.

Så vi får se vad som händer i denna fråga.

I veckan slutförs också folkomröstningen i Ryssland om de författningsändringar som bl a kan göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar som president till en bra bit in på 2030-talet – till 2036 för att vara exakt.

En viss apati verkar prägla stämningen i Ryssland, men utgången. Av folkomröstningen är trots detta inte svår att lista ut.

Den 1 juli skiftar också ordförandeskapet inom EU från Kroatien till Tyskland.

Angela Merkel tar över för en period som kommer att bli mycket betydelsefull – men låt mig återkomma till detta.


Kosovo konfronterar historien.

26 juni 2020

TABIANO: Det var en första klassens bombskräll som levererades när ett pressmeddelande från Haag i onsdag meddelade att en speciell tribunal avser att åtala bl a Kosovos president Hashim Thaci för en lång rad mycket grova brott i anslutning till den väpnade konflikten med Serbien för 21 år sedan.

Och därmed kollapsade plötsligt det till i dag planerade mötet mellan Serbiens och Kosovos presidenter som jag skrivit om nyligen. President Trumps planerade triumf försvann.

Att få ihop bitarna i det puzzel som ledde fram till detta är inte alldeles enkelt.

Den speciella åklagarorganisationen sattes upp i Haag för ett antal år sedan sedan för att utreda möjliga krigsbrott som av olika skäl inte kunnat tas upp av den internationella tribunalen om f d Jugoslavien.

Den har sedan dess arbetat i stor tysthet, och beskedet i onsdags kom därför som en blixt från klar himmel. Förr eller senare skulle någonting komma – men det? Och nu?

I pressmeddelandet sades att det möjliga åtalet hade beslutats redan i slutet på april, men offentliggjorts nu mot bakgrund av att president Thaci ansågs ha arbetar för att undermina den speciella åklagarorganisationen.

Den enda slutsats som är möjlig är därmed, att den specielle åklagaren, som f ö är en amerikan tillsatt av Trump-administrationen, fruktade att det på mötet i Vita Huset skulle fattas beslut riktade mot åklagarorganisationen.

Om detta sedan hade varit möjligt är en annan sak. Åklagarorganisationen sattes upp inte minst av EU på sin tid.

Att Hashim Thaci sökt begränsa eller bli av med den var knappast någon större hemlighet, och för det hade han säkert sina skäl. Men nu hade man i Haag tydligen grundad anledning att frukta att Vita Huset skulle gå med på något åt det hållet.

Någon annan anledning till pressmeddelandet i onsdags är det mycket svårt att se.

Men därmed kollapsade allt. Hashim Thaci kunde självfallet inte åka, och till slut ingen annan heller.

Vad som händer nu återstår att se. Kosovo riskerar att kastas in i en instabilitet som inte ligger i någons intresse.

Det rimliga vore att Hashim Thaci nu avgick som president. Hans mandatperiod löper i alla fall ut inom mindre än ett år, och han har sagt att han inte söker återval. Därmed skulle Kosovo kunna få en ny politisk ledning med den kraft och trovärdighet som förhandlingarna med Serbien kräver.

Men om det blir så återstår att se.

Hans enda reaktion i offentligheten hitintills har varit att på sin Facebook-sida lägga upp det kända emblemet från den gamla väpnade organisationen UCK vars politiska ledare han en gång var. Det är lätt att tolka det som en signal till mobilisering.

I går har han så begett sig till Albaniens huvudstad Tirana. Där hade premiärministern Edi Rama i går ett tal i parlamentet som kraftigt angrepp den speciella åklagaren och framställde det hela som en attack mot alla albaner. Det var knappast ett tal som man förväntar sig av en premiärminister som knackar på EU:s dörr.

Och på söndag säger Hashim Thaci att han skall hålla ett tal. Då skall det ges besked.

Kring detta har min telefon gått tämligen så varm de senaste dagarna. Och Det har blivit såväl en artikel i Washington Post som ett inlägg på ECFR:s hemsida som snabbt fått en hel del uppmärksamhet.

Det finns nu både goda scenarier för Kosovo och påtagligt dåliga sådana. Men krisens djup är påtaglig.

I Paris planerar man dock för ett möte i mitten av juli mellan Kosovo och Serbien, och därefter inleds en ny större omgång av den EU-ledda dialogen i Bryssel.

Men innan dess kommer mycket att hända.


Den besvärliga återstarten – och hur världen förändras.

24 juni 2020

TABIANO: Under eftermiddagen europeisk tid presenterade IMF så sin revidering av bedömningen av den globala ekonomins utveckling, och det tilldrar sig naturligt nog ett betydande intresse.

Det var i april man kom med sin bedömning av att den globala ekonomin detta pandemins år skulle minska med 3.0%.

Men den bedömning man nu presenterade var betydligt mer pessimistisk.

Den globala tillväxten reviderades nu ner från -3,0 till -4,9%, vilket ju är en högst betydande skillnad. Och det är framförallt det andra kvartalet detta år som blivit betydligt sämre än vad man tidigare befarade.

Själv tittade jag extra noga på bedömningarna för hur det kan komma att gå för gepolitiskt viktiga delar av den globala ekonomin. Det saknar inte intresse.

Detta år beräknas såväl EU som USA minska kraftigt – för Euro-regionen, som är 85% av EU:s ekonomi, räknar man med en nedgång med strax över 10%, och för USA med endast marginellt mindre med 8% nedgång.

Men det intressanta i det mer geopolitiska perspektivet är självfallet Kina, och här räknar man med att det trots allt kommer att bli en viss tillväxt kring 1%. Ingen annan del av världen förutspås positiva siffror detta dystra år.

Hur det kommer att gå nästa år är självfallet beroende av åtskilliga faktorer som helt enkelt inte går att förutse. Pandemin kan visa sig vara värre än vad vi trott, men återhämtningen kan också visa sig gå snabbare.

Men med de antaganden som IMF gör i sina tabeller kommer man fram till en tillväxt i Kina som är nästan dubbelt så hög som vad man antar för USA och cirka en tredjedel högre än vad man tror vad gäller EU. Talen är generellt höga – så brukar det ju bli när ekonomierna studsar tillbaka efter en djup nedgång.

Men den geopolitiskt intressanta slutsatsen av dessa antaganden för dessa två år är att den kinesiska ekonomins relativa tyngd i den globala ekonomin kommer att öka inte oväsentligt.

Att också Kinas ekonomi har försvagats påtagligt av pandemin är uppenbart, men som så mycket annat här i livet är detta relativt. De europeiska och amerikanska ekonomierna förefaller att ha försvagats än mer.

Också inom Europa är de relativa förändringarna stora och betydelsefulla. Spanien, Frankrike och Italien beräknas förlora 12-13% detta år, och de nedrevideringar av bedömningarna för dessa ekonomier som IMF gjort är vid sidan av dem man gjort för Brasilien och Mexico de största som jag hittar i tabellerna.

Men sedan återstår att se hur det faktiskt kommer att gå.

Det finns små tecken på viss ljusning vid horisonten, men med all sannolikhet blir vägen tillbaka inte enkel.

För Sverige gäller fortfarande att det för oss är utomordentligt viktigt att hjulen börjar att snurra i Europa i dess helhet. Och inte minst därför borde vi ha ett starkt intresse av EU:s återstartpaket.

Men en annan viktig slutsats är självfallet att man trots de växande politiska problemen med landet inte kan tänka bort Kina ur den ekonomiska framtiden.


Blickar mot Balkan denna valdag.

21 juni 2020

TABIANO: Italien badar i sol på det sätt man kan förvänta sig vid denna tid på året, och jag antar att samma sak också gäller på Balkan på andra sidan Adriatiska Havet.

Där är det i dag parlaments- och lokalval i Serbien. Och eftersom det handlar om regionens dominerande land finns kan det finnas anledning att notera saken.

Några förändringar är inte att vänta. Regerande presidenten Alexander Vucics parti SNS har ett fast grepp inte minst om media i landet, och det ledande oppositionspartiet har därför beslutat att bojkotta valet eftersom man inte ser några förutsättningar för att det skall bli fritt och förvist.

Och som det nu ser ut kommer SNS sannolikt att få ca 60% av de avgivna rösterna – men det ser samtidigt ut som om omkring två tredjedelar av valmanskåren väljer att stanna hemma.

Serbiens väg mot en allt mer styrd demokrati fortsätter därmed. Att man under COVID-19-pandemin flörtar häftigt med Kina, och verkar se Ungern som sin viktigaste partner, gör inte den bilden mindre komplicerad från ett vidare europeiskt perspektiv.

Det var under de sista dagarna 2009 som vi tog emot Serbiens dåvarande president Boris Tadic i Stockholm och han lämnade in landets ansökan om medlemskap i EU. Sverige var EU-ordförande detta halvår, och jag hade all anledning att välkomna detta steg.

För stabiliteten på Balkan på sikt är regionens gradvisa integrering i EU av allra största betydelse.

Men sedan dess har det gått långsamt. Det tog tid att komma igång med förhandlingar, och av de 35 kapitel i EU-fördragen som en sådan förhandling omfattar har man sedan dess bara klarat av att fullfölja två, och därtill två tämligen enkla sådana.

Detta finns det all anledning att beklaga.

Det går alltid att säga att EU släpar fötterna efter sig när det gäller utvidgning, och jag har inte varit sen att säga just detta, men här ligger det huvudsakliga skälet i en reformprocess i Serbien som i viktiga avseenden stagnerat.

Och med en allt mer halvauktoritär inriktning av politiken i landet är det kanske inte så konstigt att entusiasmen i EU något falnar. Den kinesiska flörten har nog under senare tid dragit ytterligare i den riktningen.

Serbien har tveklöst en betydande potential om man får politiken på rätt köl igen. Det finns en imponerande scen av nyföretagande inte minst inom IT-sektorn i Belgrad, och landet har en central position i hela regionen. Man borde klara en tillväxt en bra bit bättre än hitintills.

Och det skulle vara mycket bra för regionen i dess helhet.

Men till de olika utmaningarna kommer självfallet den olösta frågan om relationen till Kosovo. Serbien vägrar envist att erkänna Kosovo som ett självständigt land.

Här är syndarna många. Västvärlden har tagit det ena steget efter det andra utan att kunna komma till ett avslut. Mycket har blivit hängande. Hastverken har varit många.

EU under dåvarande Höge Representanten Cathy Ashton förhandlade trots detta fram viktiga steg mot en normalisering i det s k Belgrad-avtalet 2015. Men sådana avtal kräver ihållig och envis uppföljning uppföljning, och hennes efterträdare Frederica Mogherini släppte tidigt greppet, för att sedan i lätt desperation när hennes tid började att rinna ut förveckla sig in i farliga tankar om att flytta gränser på Balkan

Det slutade i ingenting alls.

För att komma upp på banan igen har EU dock nu utsett Slovakiens f d utrikesminister Miroslav Lajcak för att föra dessa frågor vidare, och han är tveklöst mycket kvalificerad för uppdraget. Han tillhör bl a mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien, men har även i övrigt ett gediget förflutet med regionen.

Men samtidigt har president Trumps f d ambassadör i Berlin Richard Grenell kastat sig in i det hela. Han har en obefintlig bakgrund i dess frågor, och att döma av hans tid i Berlin motiveras det mesta av att ställa till det för EU och hylla sina arbetsgivare i Vita Huset.

Nu har han inbjudit Serbiens och Kosovos presidenter till ett möte i Vita Huset på lördag – dagen före den sedvanliga och för serber viktiga årsdagen av slaget på de s k Trastfälten i Kosovo 1389 – och vi får se vad som kommer ut ur detta.

Han har försökt att något dämpa förväntningarna genom att säga att det främst är ekonomiska frågor som skall diskuterats. Men det är svårt att föreställa sig annat än att president Trump kommer att utannonsera ett ”historiskt avtal”. Det brukar ju vara så.

Alexander Vucic har gång på gång antytt att han nog möjligen kan tänkas erkänna Kosovo som självständigt stat, men att han då måste ha något riktigt rejält i utbyte. EU-medlemskapet vid slutet av förhandlingarna hade uppenbart passat den kostymen, men den pusselbiten ligger knappast i Vita Husets händer och är ju dessutom knappast tillgänglig i närtid.

Att ge Serbien rejäl bit av Kosovos territorium var den möjlighet man lekte med tidigare, men jag tror att de flesta nu tvingats inse att det är betydligt mycket lättare sagt än gjort.

Så vi får vänta och se.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov passerade Belgrad i veckan och sade att varje lösning måste godkännas av FN:s säkerhetsråd. Det är väl korrekt i åtminstone den meningen att ett möjligt medlemskap av Kosovo i FN måste godkännas där. Ryssland vill ha sitt ord med i laget – och Serbien ser självfallet det som ett stöd.

Om den politiska situationen i Serbien således är osunt stabil, och den i Kosovo i genflöde osunt instabil just nu.

Sagde Grenell pressade med olika tämligen dramatiska hot fram ett regeringsskifte i Pristina, men den regering som tillkom sitter på skakigast tänkbara mandat. Det är presidenten Hashmi Thaci som driver tanken att Grenell skall fixa allt, men huruvida han har möjlighet att leverera i det kosovariska politiska landskapet råder det högst delade meningar om.

Den som lever får se.

Balkan tilldrar sig mera sällan de stora rubrikerna numera, och lika väl är väl det. Men denna valdag i Serbien kan det i alla fall finnas anledning att rikta blickarna ditåt.

Självfallet finns det mycket annat som händer i regionen.

En uppgörelse i Bosnien som efter tolv år möjliggör lokalval i den i många avseende starkt delade staden Mostar var ett påtagligt viktigt steg. Och snart förestår viktiga val i såväl Nordmakedonien som det Kroatien som ju inom kort avslutar sitt EU-ordförandeskap.


Åter till södern.

18 juni 2020

TABIANO: Inte alldeles utan möda utlokaliserade vi under gårdagen från vackra Stockholm till minst lika vackra Emilien i norra Italien.

Här handlar det nu om att Anna Maria försöker att öppna upp familjeföretaget Tabiano Castello igen efter den djupa pandemikrisen, och det kräver alldeles uppenbart personlig närvaro. Under denna helg kommer de första gästerna, men bestämmelserna för att göra allt så säkert och bra som möjligt är omfattande.

Gårdagens kusligaste upplevelse var ett nästan totalt öde Kastrup där vi fick tillbringa ett antal timmar. På ett ställe gick det att få en kaffe, och på ett annat ett wienerbröd. Och en och annan vandrade genom de tomma hallarna i det som är Danmarks största arbetsplats.

Nu får vi se hur det går när Europa gradvis öppnar upp. Icke minst här i södra Europa är ju det ekonomiska beroendet av turismen under de kommande månaderna mycket stort.

Pandemin är inte över. I Sverige har vi nu passerat den skrämmande siffran av 5.000 döda, och det är inte märkligt att det i omvärlden finns en skepsis mot den väg som vår regering valt i denna kris och att det också leder till konsekvenser. Jag vet inte om det ingick i den ursprungliga kalkylen, men att den risken var tydlig framgick redan tidigt.

Och pandemin rullar vidare i andra delar av världen. I Brasilien ser det katastrofalt ut. I tretton amerikanska delstater ökar fallen tydligt. I Peking brottas myndigheterna med ett nytt och allvarligt utbrott. Och i vår öppna värld är vi alla beroende varandra.

I EU har det i dag varit toppmöte per video med det Östliga Partnerskapet. Och det är viktigt att man på detta sätt på toppnivå visar att detta är ett partnerskap som är viktigt för EU och som vi måste fortsätta att investera politiskt och finansiellt i.

I morgon är det så dags för EU-ledarna att diskutera det omfattande återstartspaketet i en videokonferens som ju inte förväntas leda till några avgörande slutsatser. Men det blir viktigt hur olika ledare uttrycker sig eftersom det är med utgångspunkt från detta som samtalen kommer att fortsätta under de kommande veckorna.

Ämnet är förvisso synnerligen viktigt.

Hur Europa i dess helhet lyckas att komma tillbaka efter denna unikt djupa kris kommer att avgöra mycket av våra gemensamma möjligheter i världen under kommande år. Jag hoppas innerligt att det finns både omedelbar solidaritet och mer långsiktig strategi i morgondagens diskussioner.

På andra sidan Atlanten ser jag att mycket nu handlar om den bok som f d säkerhetsrådgivaren John Bolton trots Vita Husets motstånd nu ger ut.

Den bild som ges av president Trump – katastrofal som den är – verkar inte avvika nämnvärt från den som tidigare skildringar gett, även om vi får nya detaljer. Han trodde tydligen att Finland var en del av Ryssland, visste inte att Storbritannien var en kärnvapenmakt och uppmuntrade aktivt Kinas president Xi Jinping till ökad repression i Sinkiang.

Han var dessutom mycket nära att försöka få USA att lämna Nato.

Men vid det här laget har man upphört att förvånas. Vi vet att med Donald Trump i Vita Huset lever vi i en farligare och mer osäker värld också vad det gäller hur den amerikanska makten kan komma att användas.

Av detta följer fick knappast att John Bolton är någon hjälte. Han vet förvisso att Finland inte är en del av Ryssland – hans kompetens går alls inte att ifrågasätta – men något ligger det möjligen i Trumps påstående att han ville starta krig med de flesta.

Nu randas midsommaren, men aktiviter i form av olika möten på nätet fortsätter. Om någon timme handlar det t ex om Trump-administrationens politik vad gäller Iran.

Och via Project Syndicate har jag publicerat en artikel om EU:s politik vad gäller Kina som jag i dag återfunnit i tidningar i en rad olika länder. Länk finns via Twitter för den som kan vara intresserad.

Ämnet kommer att bli av allt större betydelse.


Och nu inleds en viktig vecka.

15 juni 2020

STOCKHOLM: Denna vecka rör det sig en del i den europeiska politiken. I alla fall lite.

I dag har EU:s utrikesministrar videomöte först bara med sig själva och sedan med USA:s utrikesminister Pompeo. Vad som möjligen kommer ut ur det senare återstår att se.

Det finns betydande åsiktsskillnader om nästan allt som rör Mellersta Östern, USA:s politik att lämna eller försvaga internationella samarbeten möter ingen förståelse i Europa och det finns en skepsis mot den amerikanska retoriken om Kina.

Det är tydligen inte minst om Kina som Pompeo vill prata.

Men dialog är alltid viktig. Och relationerna över Atlanten förblir, även under besvärliga tider, av stor betydelse.

Och i dag är det också videomöte mellan Ursula von der Leyen och Charles Michel från EU å den ena sidan och Boris Johnson från Storbritannien å den andra. Förhandlingarna om Brexit har bara stått och stampat, och frågan är om det går att hitta någon väg framåt.

Men att räkna med något stort genombrott i dag är näppeligen realistiskt.

På torsdag är det så videotoppmöte med EU:s Östliga Partnerskap. Några avgörande sensationer är knappast att vänta, men det är viktigt att mötet hålls.

Och jag hoppas att man från EU:s sida gör tydliga markeringar mot också tendensen i Ukraina att utnyttja rättsväsendet för att komma åt politiska motståndare. Det är ett ofog som knappast är förenligt med vårt starka stöd till landets utveckling.

På fredag blir det så den viktiga videokonferenser mellan EU:s stats- och regeringschefer där man skall diskutera kommissionens förslag till stort återhämtningspaket, och där ju Sverige tillhör dem som kört ner sig i positioner som inte kommer att vara hållbara.

Men något avgörande är inte att vänta.

Inriktningen är att lyssna runt, för att sedan inleda en kaskad av bilaterala samtal som skall föra fram till ett riktigt möte kanske mot slutet av juli. Det är då ett avgörande måste till för att man därefter kan gå till Europaparlamentet och sedan få möjlighet att få ut stödet med början kring årsskiftet.

Så det blir åtskilligt att hålla ögonen på under veckan.


Misslyckades rättstaten med mordet på Olof Palme?

13 juni 2020

STOCKHOLM: Så här några dagar efteråt kan det finnas anledning att reflektera över den presskonferens i onsdags som slutade med beskedet att förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme för 34 år sedan nu lades ner.

Mordet var en nationell tragedi, och har sedan dess utvecklats till ett nationellt trauma. Vem var mördaren? Och varför kunde vi inte få klarhet?

På den första frågan har vi dessvärre fortfarande inget svar. Vi fick reda på att man när man nu åter vänt på alla stenar ”inte kunde komma förbi” den s k Skandia-mannen Stig Engström, och att de frågetecken som fanns skulle ha räckt till att få honom häktad för ytterligare utfrågningar om han fortfarande var i livet.

Men så mycket säkrare än så blev det dessvärre inte.

Vad som dock framgick med stor tydlighet var alla de försumligheten som tydligt karakteriserade brottsutredningen under dess inledande och avgörande fas. Det var då alla de frågor som nu för evigt kommer att bli hängande i luften utan några större svårigheter skulle ha kunnat redas ut, och klarhet om vem som med stor säkerhet var mördaren kunde ha skapats.

Men så blev det inte.

Är detta då ett haveri för den svenska rättsstaten? Eller ligger förklaringen snarare i att man delvis hade satt den svenska rättsstaten ur spel?

Mycket handlar om personen Hans Holmér och de olika personer han hade omkring sig under denna period.

Det var han som med starkt stöd av den dåvarande regeringen tog ett mycket fast grepp om hela utredningen. Han var redan något av socialdemokratins ”favoritpolis” – sådana fanns inte så många – och det gjorde att han också fick möjlighet att ta kommandot på det sätt han gjorde.

Det skedde också i konflikt med betydande delar av den ordinarie rättsapparaten. Konflikten blev snabbt öppen med de erfarna åklagare som borde ha haft ledningen av förundersökningen, och konflikten var knappast dold med den kärna i säkerhetspolisen som alls inte trodde på det PKK-spår som kom att ta den absoluta huvuddelen av all energi under den inledande och avgörande fasen.

Allt kom ju sedan att kulminera i den också i ett längre historiskt perspektiv alldeles unika s k Ebbe Carlsson-affären. Landets justitieminister tvingades att avgå.

Fokuseringen på PKK-spåret hade av allt att döma sin grund i att man började utredningen med att spekulera i vem eller vilka som kunde tänkas ha haft motiv för mordet. Och ett stort mord av en stor man krävde då ett stort motiv av en stor gruppering för att det skulle kännas meningsfullt.

Man började söka efter mördaren inte på brottsplatsen utan i hög grad i sin egen politiska föreställningsvärld.

Och det var då det gick snett. Ordentligt snett.

Så började man jaga kurdiska terrorister i PKK. De var förvisso inte Guds bästa barn, och hade också mord på sina samveten, men det gick inte att hitta någon av dem som varit ens i närheten av mordplatsen. Men eftersom det inte var den som man främst intresserade sig för fortsatte ansträngningarna att sväva ut i allt mer irrelevanta riktningar.

Det är här som misslyckandet ytterst ligger.

Rättsstaten i dess klassiska form misslyckades inte, eftersom den kom att skjutas åt sidan för en mer politiskt inspirerad process som dessutom körde in i direkt kollision med denna rättsstat.

Det är därför vi aldrig kommer att få veta vem som mördade Olof Palme.

Tragedin blev till ett trauma, och ur detta har vi nu fått också denna tragedi.


Mycket oroande i USA.

06 juni 2020

STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord utfört av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens står sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktning vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare. Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina.

Jag kan väl föreställa mig vad som skulle bli reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande. Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.


Lite dans mellan Trump och Putin.

02 juni 2020

STOCKHOLM: Livet i Zoom-världen går vidare med möten i de mest varierande konstellationer och i de mest varierande ämnen.

I dag har jag t ex ett timslångt websänt samtal med Finlands f d statsminister Alexander Stubb ordnat av Hanaholmen-centrat utanför Helsingfors. Sedan på eftermiddagen hade vi ett rådsmöte med RAND Europe i Cambridge för att gå igenom hur verksamheten utvecklas i dessa märkliga tider.

Och i morgon blir det först ECFR-diskussion om Europas roll i den globala ekonomin, därefter en diskussion med Trilateral Commission om hur Europa och USA skall klara de dramatiskt ökade statsskulderna under de kommande åren, sedan i regi Atlantic Council en briefing av amerikanska UD om deras Iran-politik och sedan lite senare en på kvällen en global kvällsdrink med allmöt meningsutbyte i regi Eurasia Group i New York.

Nyhetsförmedlingen domineras naturligt nog av den bekymmersamma utveckling i USA som började med det dödliga övergreppet av polisen i Minneapolis men som nu lett till oroligheter över stora delar av landet. I dag såg jag bilder av lastbilar med soldater på det annars strikt avspärrade lilla området mellan Vita Husets West Wing och dess kontorsdel i det som heter Old Executive Office Building.

President Trump försöker nu att framställa sig som representanten för lag och ordning, medan Joe Biden naturligt nog framträder och försöker att ta upp de brister i det amerikanska samhället som oroligheterna tveklöst demonstrerar. Men det torde vara alltför tidigt att ha någon uppfattning om vilken inverkan detta kan ha på valet i november.

I dag har president Trump också hunnit med att ringa upp president Putin i Moskva och inbjuda denna till ett kommande G7-möte i G7-kretsen.

Märkligt.

Hans försök att åstadkomma ett G7-möte i Washington i slutet av denna månad kollapsade ju efter det att Angela Merkel förklarat att hon inte tänkte komma. Pandemin var den officiella orsaken, men informellt sades också att Vita Huset inte gjort några förberedelser alls på det sätt som sedan decennier är rutin inför dessa möten.

När G7-mötet havererade förklarade Trump att kretsen i alla fall inte var särskilt relevant, och sade att han till ett möjligt möte i höst, när USA fortfarande har ordförandeskapet, vill inbjuda Ryssland. Dock kom omedelbart uttalanden från såväl London som Ottawa att man inte såg något som helst skäl till detta.

Men trots detta ringer Trump till Kreml och inbjuder Ryssland. Jag vet inte om han var tydlig med att det då bara kunde handla om en inbjudan till Putin att komma som observatör – sådana inbjudningar kan ordförandeskapet utfärda självt. Men hur det än är med den saken är jag övertygad om att Putin inte har någon som helst avsikt att komma som observatör.

Så av allt detta kommer med all sannolikhet inte att bli någonting alls. Det blev bara en märklig dans som visar hur impulsiv och osammanhängande den amerikanska politiken på den högsta nivån är.

Och som också visade den lite märkliga relation som fortfarande förefaller att finnas mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

Bägge har sina problem.

I Ryssland kommer nu den uppskjutna folkomröstningen om de föreslagna förändringarna i konstitutionen att äga rum den 1 juli, och på ett eller annat sätt kommer de därmed att godkännas.

Men läget i landet är knappast gott.

Såväl Trump som Putin dröjde alldeles för länge med att ta COVID19 på allvar, och det har lett till ett allvarligt utbrott i Ryssland med fokus i Moskva men med allvarliga utbrott också i andra områden. De senaste opinionsmätningarna visar nu lägre förtroende för president Putin än någon gång under hans numera rätt långa period vid makten.

Nya utrikespolitiska äventyr skulle knappast ändra på den situationen.

Att man förefaller att fördjupa sin inblandning i det libyska moraset torde knappast vara någonting som entusiasmerar den ryska opinionen. Och utrikespolitiskt innebär det nu tydlig konfrontationskurs med Turkiet också i detta område. Och Syrien är knappast ett alldeles lättskött pastorat.


Hong Kong och EU-paket i dessa dagar.

24 maj 2020

STOCKHOLM: Även en vacker försommarsöndag som denna fortsätter världen att då och då knacka på.

Så i dag började jag min dag med en rätt lång intervju på CNN som tog sin utgångspunkt i min artikel i Washington Post om USA:s ställning i världen i dessa dagar, men som ofrånkomligen kom att inkludera en fråga också om vad som uppfattas som den svenskas annorlunda strategin.

Och även om en intervju med TV4 huvudsakligen handlade om den allt sämre relationen mellan USA och Kina kom också den aspekten med där.

I morgon börjar jag så dagen med morgonpasset i P1, och även där kommer det att handla om bilden av Sverige i omvärlden i dessa tider och dess möjliga konsekvenser.

Men annars är det nog efterdyningarna efter de olika mötena i Peking som tilldrar sig mest internationell uppmärksamhet just nu.

Det var bestämda budskap vad gällde såväl Hong Kong som Taiwan som levererades. Om det fanns någon som trodde att den kinesiska ledningen skulle modifierar sin linje något i dessa frågor i den rådande situationen visade det sig vara alldeles fel.

Linjen vad gäller Hong Kong var mycket bestämd, och det inte minst när utrikesminister Wang Yi hade presskonferens i Peking i dag. Man säger visserligen att systemet med ”ett land – två system” skall vara kvar, men vad gäller yttre och inre säkerhet är det nu fullt ut Pekings kommando som skall gälla, och man är tydlig med att några kompromisser på denna punkt inte är aktuella.

De internationella reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Såväl Storbritannien som EU har uttalat stark oro, men än så länge inskränkt sig till detta. Hong Kongs siste brittiske guvernör Chris Patten har, tillsammans med också f d brittiske utrikesministern Malcolm Rifkind varit betydligt klarare och efterlyst en starkare internationell reaktion.

Med Chris Patten hade jag en ”zoom-drink” för någon vecka sedan inför det att han skulle hålla ett anförande – också via Zoom – på klubben för utrikeskorrespondenter i Hong Kong. Bara halvt på skämt sade han att det väl nu kommer att leda till att den klubben stängs ner.

Och nu är han tydlig med att Pekings åtgärder utgör ett ”flagrant brott” mot det gemensamma kinesisk-brittiska avtalet i samband med att den f d kronkolonien återlämnades till Kina 1997. Hur den brittiska regeringen kommer att hantera denna fråga, och vilket stöd man eventuellt söker från andra länder, blir en intressant fråga att följa.

Under en relativt lång period efter 1997 kom Hong Kong faktiskt att fungera fritt snarare över förväntan, men under framför allt det senaste året har tonen från Peking successivt skärpts inte minst i samband med att demokrati-demonstrationerna i Hong Kong blivit allt djärvare.

Om nu coronakrisen i Hong Kong anses under kontroll, kommer vi alldeles säkert att se mer dramatik på gatorna.

Den kommande veckan kommer så EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt förslag till ”återstartpaket” för EU-ekonomin, och det samtidigt som de ”snåla fyra” – däribland Sverige – förefaller att gräva ner sig i sina skyttegravar.

Efter det inleds så skarpa förhandlingar mellan medlemsstaterna, men de ”snåla fyra” kan knappast räkna med så mycket mer än justeringar i det stora paketet. Det kan dock vara väl så viktigt, även om jag tror att man skall vara på vakt för faran att snålheten bedrar visheten.

Det ligger entydigt i Sveriges ekonomiska och politiska intressen att det skall gå bra för Europa i dess helhet, och det är inte alls orimligt att länder med lite större förmåga också är beredda till lite större insatser. De gör vi då i vårt eget långsiktiga och strategiska intresse.

För min del blir det fortsatt en vecka med olika internationella diskussioner, och en del av dem också publika i den virtuella världen.

Det gäller t ex på onsdag morgon då jag har ett samtal med chefen för det utrikespolitiska Lowy-institutet i Australien, liksom den podcast China Power som kommer från Washington.


Det verkar som om politiken accelererar.

21 maj 2020

STOCKHOLM: Våren börjar göra sig allt mer påmind, och det gör förvisso världen också.

I början av veckan sammanträdde via video den s k World Health Assembly som är världshälsoorganisationen WHO:s högsta beslutande organ. Och det var av lätt insedda skäl ett möte av viss vikt.

För mig blev detta möte en mycket tydlig demonstration av vad jag kallat den post-amerikanska världen, och om detta skrev jag också i en artikel i Washington Post i går som det för den intresserade finns länk till på mitt engelska Twitter-konto. Och det har blivit åtskilliga reaktioner på den artikeln – eller rättare sagt på det som den återspeglade.

Mötet med WHA blev en betydande framgång för EU som förhandlade fram de slutsatser som så småningom kunde antas enhälligt. Kinas accepterade att en granskning av den samlade hanteringen av COVID19-krisen skall genomföras, och denna måste ju inkludera såväl virusets ursprung som WHO:s och andras hantering av det.

Och USA kom till slut att acceptera denna resolution och dess olika slutsatser.

Men det hela visade en bild av ett relativt självsäkert Kina, ett inte utan framgång manövrerande EU och ett marginaliserat USA.

Det kommer förvisso att finnas åtskilligt att granska och diskutera kring denna kris och dess hantering när vi lagt dem bakom oss.

I en artikel som via Project Syndicate går ut i olika tidningar i olika delar av världen försökte jag svara på frågan varför världen kunde möta och stoppa SARS-vuruset 2003 men misslyckades så kapitalt med detta virus 2020.

Svaret på den frågan blir med nödvändighet tentativt ännu så länge. Säkert kommer det vart det lider att skrivas åtskilligt i den frågan.

Men även den artikeln finns det för den intresserade länk till genom mitt twitter-konto.

I början på veckan kom så det utspel från Angela Merkel och Emmanuel Macron som med all sannolikhet bär förebud om det förslag till större återhämtningspaket för EU-länderna som kommissionen kommer att lägga sitt förslag till på onsdag i nästa vecka.

Från den svenska regeringens sida blev kommentarerna lite snåla och sura, men det kommer inte att förhindra att beslutet kommer att röra sig i denna riktning.

Med 500 miljarder Euro är det förvisso ett mycket betydande paket, om än avsevärt mindre än vad såväl Macron som Europaparlamentet tidigare talat om, men det verkligt nya är att EU förväntas låna upp medel som sedan kan användas till stöd för drabbade medlemsländer.

Något gemensamt åtagande för andra länders skulder, som ju figurerade tidigare i debatten, handlar det inte om, och därmed kanske inte heller det stora genombrott som vissa tycks vilja se det som. Men det är trots detta ett viktigt och stort steg som borde skapa bättre förutsättning för den återhämtning för hela Europa som ligger i hela Europas intresse.

Och åter har vi sett Angela Merkel stiga fram som ledaren som förmår att formulera en kompromiss som tar samarbetet framåt. Förslaget har, trots sina nya inslag, också fått ett påfallande starkt stöd i den tyska opinionen.

Men åtskilligt kommer säkert att sägas och ske i denna fråga. Först nästa vecka kommer det formella förslaget, och först mot slutet av juni skall stats- och regeringscheferna ta ställning till det.

Vid det laget kommer man sannolikt att också veta mer om hur den försiktiga öppning som nu sker i olika länder kommer att fungera. Inte minst är det en fråga om att rädda turismen i framför allt södra Europa.

Och hur det går för Sverige i det sammanhanget återstår att se. Jag ser att våra nordiska grannländer nu känner en viss rädsla för att importera smitta från oss. Och nu är vi ju i en situation där det i detta hänseende är farligare i Stockholm än vad den är i Rom.

De närmaste dagarna kommer åtskilliga blickar att vara riktade mot Peking i samband med den s k nationella folkkongressens möte där. Det är i samband med denna, som ju fått förskjutas från mars, som den kinesiska ledningen brukar förkunna olika mål för de närmaste åren när det gäller t ex ekonomisk tillväxt.

Så Xi Jinpings tal kommer alldeles säkert att läsas med stort intresse. Med all sannolikhet får vi se ett Kina som försöker framtona som självsäkert och framtidsinriktat, men vad som döljer sig bakom fasaden kan det komma att ta sin tid innan vi börjar att se tecken på.

Inte minst blir det intressant att se om och hur man i så fall reagerar på den nu än aggressiva amerikanska politiken om Kina. Inte minst utrikesminister Pompeo har ju gått upp i ett tonläge som visar att han verkar se utrikespolitiken främst som ett korståg, och hur långt den kinesiska ledningen väljer att svara på detta återstår att se.

Och för min del fortsätter livet i Zoomland.

I går hade vi med ECFR en intressant dialog om EU och Iran-politiken framöver med deltagande också från de tre i detta avseende viktigaste utrikesdepartementen.

Jag var därefter med i en distansdiskussion på Kyiv Security Forum, liksom senare på kvällen med vad som kallas Diplomacy Cafe på universitet i Denver borta i USA.

Skälet till det senare är att vid det universitetet finns en framträdande amerikansk diplomat Chris Hill som jag kom att lära känna väl under vår gemensamma tid med Balkan.

Och jag noterade att med och lyssnade fanns också den pensionerade general som under hans tid som chef för den amerikanska armén i Europa också var min militära motpart i fredsoperationen i Bosnien.

Han skrev till mig efter diskussionen i går att han av mig under den tiden hade lärt sig ”hur man kan uppnå resultat utan att behöva avlossa ett enda skott.” Den kommentaren satte jag värde på.

I dag har det så varit en vidediskussion om läget i världen med Observer Research Foundation i New Delhi och därefter inspelning av en amerikansk pod om Europas och Sveriges syn på relationerna till Kina. Den kommer ut under den kommande veckan, och jag skall se till att det finns en länk.

Men därutöver har det varit skönt att cykla i den värmande solen.


En intressant dag som sade åtskilligt om världen.

18 maj 2020

STOCKHOLM: I denna digitala värld kunde jag i dag följa diskussionerna på World Health Assembly. En och annan ledare hade lite problem med uppkopplingen, men i huvudsak fungerade det.

Men slående var den annorlunda värld som framträdde under dagens sessioner.

Redan inledningsvis framträdde Kinas Xi Jinping med ett längre och påtagligt väl avvägt anförande. Från Europas sida fanns på denna nivå Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Angela Merkel. Och en fyra-fem timmar senare efter ett oändligt antal ministrar från världens alla hörn kom också den amerikanske hälsoministern.

Jag har i olika sammanhang talat om att vi nu kommit in i en ”post-amerikansk” värld. Och den var högst påtaglig för var och en som följde framträdandena i WHA denna dag.

Xi Jinping nämnde försiktigtvis inte ordet Wuhan, men präntade in att ”vi har nu vänt utvecklingen” om viruset och den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället var på väg tillbaka.

Mycket tydligt var hur han vände sig till de afrikanska länderna speciellt, och talade om olika kommande hjälpinsatser. Ingen annan del av världen lyftes fram på detta sätt. Den kinesiska strategiska prioriteringen var tydlig.

Även han ställde sig bakom en undersökning om viruset och krisen. De begränsningar han angav var att det borde ske när den akuta krisen är över, att den skulle vara objektiv och vetenskaplig och att den borde ske inom ramen för WHO.

Och detta är ju i allt väsentligt också vad som finns i den resolution som under EU:s ledning nu förhandlas fram för att bli slutresultat. Som medförslagställare till den finns också Australien, som ju var först att ta upp detta förslag.

Xi Jinping var också tydlig med att ett vaccin måste ses som ett ”global public good” och inte exklusivt kontrolleras av den ena makten efter den andra.

Sammanfattningsvis ett effektivt anförande med ett budskap i linje med vad nog många ville höra.

Och dessutom hyggligt i linje med de europeiska linjer som nu dominerar den globala debatten kring dessa frågor.

När efter åtskilliga timmar det amerikanska anförandet kom var det av helt annan karaktär. Ett skarpt ifrågasättande av WHO, en icke oväntad tydlig attack på Kina, ingenting om samverkan och solidaritet när det gällde vaccin och så en mycket framträdande roll vad gäller frågan om Taiwan.

På den punkten har man rätt, men det var trots detta lite egenartat när Taiwan sagt att man för samarbetets skull står över denna gång, och det tydligen var klart att frågan skulle diskuteras senare.

Så det var en tydlig bild av en ny värld som trädde fram i dag.

Kina har ett tydligt problem med sin trovärdighet, men arbetar med betydande styrka för att komma över det, och formulerar budskap som nog inte saknar global resonans.

Europa försöker, och inte alldeles utan framgång, att rädda vad som räddas kan av globalt samarbete. Och i det ligger också ett start stöd för WHO och fortsatta reformer av organisationen.

Och USA marginalerer sig själv genom att fortsätta att skapa intrycket att för dem kampen mot Kina är viktigare än kampen mot viruset.

Det var en intressant dag.


Global hälsopolitik hettar till.

17 maj 2020

STOCKHOLM: Global hälsopolitik är sällan det som skapar de stora rubrikerna, och figurerar också mer sällan i den mer ordinarie utrikespolitiska hanteringen.

Men de närmaste dagarna blir kanske annorlunda i dessa avseenden.

Då möts på det sätt möten sker i dessa dagar den s k World Health Assembly som är det högsta beslutande organet i FN:s världshälsoorganisation WHO till sitt årliga möte.

Och två kontroversiella frågor tillhör det som kommer upp där.

Den första är Taiwans deltagande.

Intill 2016 kunde Taiwan delta i WHO:s arbete som observatör, och detta skedde också med pragmatiskt erkännande av Peking. Men sedan dess har tonen från Peking blivit ett annan eftersom man varit missnöjd med valresultaten på Taiwan, och därmed har man blockerat Taiwans deltagande.

Nu finns det åtskilliga – USA och de flesta europeiska stater – som tycker att detta är fel, och det i synnerhet i denna situation. Alla behövs i arbetet för att bekämpa pandemin, och till detta skall ju läggas att myndigheterna i Taipei ju tillhörde dem som tidigt vidtog åtgärder och därmed också varit framgångsrika i arbetet.

Hur det kommer att gå i denna fråga återstår att se, men det mesta talar för att Peking kommer att lägga in ett veto, och praxis förefaller att ha varit att frågor som dessa avgörs med enhällighet.

Den andra rör ett förslag att börja utreda och utvärdera arbetet hitintills med att bekämpa COVID19.

Ett sådant inslag fanns i allas fall med i det förslag till resolution som EU lagt fram och försökt att få stöd för, men hur långt förslaget går och vilka förutsättningar det har att gå igenom återstår att se.

På sina håll vill man rikta udden i detta förslag mot ledningen i Peking. Från den amerikanska administrationen talar man om det kinesiska kommunistpartiet.

Men så behöver det inte vara. Myndigheter i Kina tillhör knappast de enda som famlat och fumlat i denna fråga och kris. Och alla borde förvisso ha ett tydligt intresse av att lära sig av de misstag som begåtts för att vi skall kunna vara bättre rustade nästa gång.

Så mitt i allt annat skall jag i morgon försöka att följa med vad man möjligen kan snappa upp från Genève.

I övrigt innebär min morgondag i Zoomland ett anförande på tankesmedjan Civita i Oslo och deltagande i en diskussion på Kiev Security Forum i just Kiev.

Så är det i dessa dagar.


Ännu en vecka.

10 maj 2020

STOCKHOLM: Sakta går livet vidare i denna så annorlunda tid.

Mötena på Zoom och andra motsvarande plattformar avlöser varandra.

Före helgens inträde hade jag i fredags ett långt möte i den rådgivande gruppen för den stora tankesmedjan Observer Research Foundation i New Delhi, och gick igenom den globala utvecklingen med det perspektiv som Indien erbjuder.

Alla stora planerade arrangemang för hösten – i Mumbai, Dacca, Kigali, Delhi och Tanger – är inställda, men det innebär att de ca 150 anställda kan ägna mer tid åt olika former av digital produktion, och det har man också gjort med betydande framgång.

Ser vi på digital besök tillhör ORF under denna period den absoluta toppen av globala tankesmedjor.

I morgon är det så dags för en global genomgång med Henry Kissinger i en grupp som han kallat ihop för att vi alla skall kunna bredda våra perspektiv.

Och så går det vidare under veckan.

Till den kommande veckans händelser på den globala arenan är att det på torsdag måste vara klart med regeringsbildning i Israel, och vid samma tidpunkt har USA:s utrikesminister Pompeo aviserat sin ankomst till Tel Aviv och Jerusalem.

Då kommer det med all sannolikhet att handla om planerna på att låta Israel annektera betydande delen av den s k Västbank som ju administrerats under israelisk ockupation sedan 1967.

Sprängkraften i den frågan är betydande.

USA har tidigare strävat efter att bilda en i alla fall informell allians mellan främst Israel och Saudiarabien och med udden riktad mot Iran, men frågan är hur långt den saudiska följsamheten med Vita Huset kan sträcka sig när det handlar om att ge avkall på vad många ser som fundamentala gemensamma arabiska intressen.

Landet talar ju fortfarande om det s k arabiska fredsinitiativ som utgått från just Riyadh, och som säger att alla arabiska länder är beredda till fred med Israel om Israel avstår från de områden man ockuperar. Och mottagandet av den s k fredsplan som Trump-administrationen tidigare presenterat har ju varit milt sagt svalt.

För Mike Pompeo förefaller det mesta nu att handla om Iran och Kina. Och tonläget är i bägge fallen mycket högt.

Att USA lämnat det nukleära avtalet med Iran tycks nu inte hindra att man vill hävda att man fortfarande är en del av detta och därmed kan åberopa vissa av dess möjligheter för att ingripa mot Iran. Det handlar om halsbrytande övningar i inverterad logik som torde ha fått många att ta sig för pannan.

Alldeles säkert kommer man att få med sig premiärminister Netanyahu på detta, men det betyder i dessa sammanhang dock mindre. Frågan är hur reaktionen blir hos främst de övriga fyra permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.

I den övriga regionen har man förvisso sina bekymmer med Iran, men huvudinriktningen i dessa länder förefaller just nu snarast vara att tona ner motsättningarna. Icke minst gäller detta i mycket utsatta Irak som ju befinner sig i en mycket besvärlig situation såväl politiskt som finansiellt, och där man nu äntligen lyckats att få till en ny regering.

På mer näraliggande håll finns anledning att noterar att planerna på att under närmast kuppartade former genomföra presidentvalet i Polen misslyckades, och detta har nu kommit att skjutas upp.

Förhoppningsvis kommer det nu att kunna genomföras vid en tidpunkt då även oppositionen har möjlighet att bedriva någon form av kampanj.

Mer bekymmersamt är då utslaget i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe med anledning av klagomål om hur den Europeiska Centralbanken skötte sina uppgifter under Euro-krisen för ett antal år sedan.

Själva sakfrågan kan vi lämna därhän, men det blir ju högst tveksamt om en domstol i det ena eller det andra landet kan börja sätta sig till doms över oberoende europeiska institutioner. Centralbanken lyder under lagar och bestämmelser den också, men de övervakas av Europadomstolen, och denna har redan tillbakavisat just dessa klagomål.

Det finns, om inte detta på ett eller annat sätt rätas ut, en betydande risk för att domstolar i t ex Polen och Ungern börjar att underkänna EU-beslut och dessa eller andra länder därmed skaffar sig en förevändning för att dra sig ur förpliktelser de har.

Under veckan som kommer antar jag att vi – jag hade trott det skulle skett redan under veckan som gått – kommer att få höra mera om de planerade gemensamma ekonomiska räddningsinsatserna för EU-ländernas ekonomier.

De ekonomiska bedömningar som publicerats under veckan – EU-kommissionens liksom SEB:s Nordic Outlook – tecknar ju alla en påtagligt dyster bild. Det är den kraftigaste ekonomiska inbromsningen av våra ekonomier i modern tid, och med utsikterna för en snabb återhämtning synnerligen osäkra.

I USA närmar sig nu den öppna arbetslösheten 15%, och den klättrar snabbt i våra länder också.

Så gemensamma insatser kommer att krävas, och därmed får vi en ny start på en diskussion inom EU som säkert inte kommer att bli enkel.

Så det kommer att finnas åtskilligt att återvända till under de närmaste dagarna.