Om USA-Japan, halvledare, Israels närområde, Iran-samtal och Belfast.

11 april 2021

TABIANO CASTELLO: Den ryska militära uppladdning mot Ukraina och på Krim som jag skrev om förra veckan förefaller att ha fortsatt under veckan som gått, och det sägs nu att det handlar om den starkaste uppmarschen av ryska stridskrafter runt Ukraina sedan de öppna striderna 2014.

Det som nu kan läggas till att det vid sidan av dessa olika markstridskrafter också nu förefaller att tillföras ryska flottförband till Svarta Havet, och att USA sänder in två jagare till samma område.

Det är svårt att se att denna uppmarsch sker utan att det finns något syfte med den, men vad detta är vet vi självfallet forfarande ingenting om. Jag tror dessvärre att jag i denna del inte har så mycket att tillägga i förhållande till vad jag skrev för en vecka sedan.

Men det finns all anledning att ha skärpt uppmärksamhet i denna riktning under veckan som kommer.

På det större politiska planet är väl den kommande veckans viktigaste händelse att president Biden tar emot den japanske premiärministern Yoshihide Suga i Vita Huset på fredag.

Att det är en viktig allierad från Asien som är den första internationella gästen i Vita Huset under denna administration sänder självfallet en viktig signal.

Överläggningen på fredag har föregåtts av samtal säkerhetsrådgivarn Sullivan redan haft i regionen. Och värt är att notera att på agendan utöver frågor relaterade till Kina och till Nordkorea kommer att stå frågan om försörjningen med halvledare för att hålla våra ekonomier i gång.

Frågan om halvledare började att komma i fokus redan under Trump-administrationen då man slog till med olika åtgärder för att försöka att strypa Kinas tillgång till mer avancerade sådana. De mest avancerade tillverkas i Taiwan och Sydkorea, medan Kina anses ligga ett antal år efter.

Det som nu dessutom kommit i fokus är en brist på halvledare i samband med att världsekonomin drar igång igen, och med tanke på den vittgående betydelse dessa har för i stort sett allt av större betydelse har detta snabbt blivit en mycket viktig fråga.

Vi har ju sett hur olika fordonsindustrier tvingats att dra ner på takten de senaste veckorna just för att de inte för fram de halvledare som behövs. Elektroniken är numera en allt viktigare del av varje fordon.

Det är en del av bakgrunden till att jag skulle tro att vi kan förvänta oss något gemensamt initiativ från USA och Japan i det ärendet – ytterligare ett tecken på teknologifrågorna starkt ökade betydelse på den internationella scenen.

Också i EU uppmärksammas dessa frågor. EU-kommissionären Breton har talat om att EU till 2030 skulle kunna tillverka ca 20% av sitt eget behov av de allra mest avancerade halvledarna – ett mycket ambitiöst mål som redan ifrågasatts av olika bedömare.

Produktionen är komplicerad, starkt integrerad över olika länder och vad gäller anläggningar mycket kostsamt. Den ledande tillverkaren – TSMC på Taiwan – har planer på investeringar de kommande tre åren på ca 100 miljarder dollar.

Det illustrerar storleksordningen på de investeringar som krävs.

Veckan som gick innebar början på någon form av diplomatisk process mellan USA och Iran om det nukleära avtalet. De träffas inte direkt, och det trots att deras representanter bägge var i Wien, utan det verkar som om budskapen mellan dem förmedlas av främst EU.

Detta kommer säkert att ta sin tid, men det var värt att notera att de första kommentarerna från iransk sida efter det att processen kommit igång var positiva.

I Tel Aviv är uppskattningen av detta säkerligen begränsad, men möjligen undviker man en direkt konfrontation med Washington. Dessa dagar har man besök av den amerikanske försvarsministern Austin, och det finns mycket att tala om.

I Israels omedelbara närområde ser läget i Libanon allt mer desperat ut – och det var desperat redan i utgångsläget – och samtidigt har det ju kommit tecken på att stabiliteten i Jordanien utsatts för påfrestningar.

USA har nu återupptagit sitt bistånd till de palestinska områdena, och kommer också att återupprätta sitt generalkonsulat i Jerusalem, som ju svarar för kontakterna med de palestinska områdena. De ockuperade områdena beskrivs nu åter som just ockuperade.

På närmare håll finns det dessvärre anledning att uppmärksamma de ihållande oroligheterna på Nordirland.

Det finns flera skäl till dessa, men de allra flesta ser också en effekt av att Brexit brutit den stegvis goda utveckling som tagit bort gamla gränser och skapat ny gemenskap.

Storbritannien och Irland går olika vägar, och en ny ekonomisk gräns blev nödvändig mellan Nordirland och övriga delar av Storbritannien. Därmed bröts en långsiktig utveckling som steg för steg stärkt också fredsprocessen.

I detta ligger lärdomar också för andra sköra och känsliga områden. Jag ser dessvärre risker för att vi kan hamna i en motsvarande situation på Balkan om den långsamma processen med EU-närmande bromsas upp så att den förlorar all trovärdighet.

Kanske kan Belfast leda till att man på sina håll tydligare ser dessa risker.

För min del blir det en vecka präglad inte minst av olika delar av mitt WHO-åtagande. I morgon har jag samtal med olika nyckelaktörer, och på onsdag har vi stort virtuellt möte under ledning av WTO om åtgärder för den globala vaccinförsörjningen.

Så det saknas inte sysselsättning.


Rysk uppladdning mot Ukraina – varför?

04 april 2021

TABIANO: Att det pågår en relativt kraftig rysk militär uppladdning kring Ukraina råder det knappast någon tvekan om.

Sociala media har innehållit bilder som visar på att förband också från tämligen avlägsna områden, och inkluderande tunga enheter, befunnit sig under transport mot den ukrainska gränsen och Krim.

Den exakta omfattningen är svår att bedöma med utgångspunkt från enbart denna information.

Och än mindre går det självfallet att avgöra syftet med den militära uppladdningen.

Än mer oroande än denna är egentligen det uppskruvade tonläget i officiella ryska kommentarer och i ryska statliga media. Om den militära uppladdningen kan ge anvisning om vilken förmåga man har är det här man kan få en bild av möjlig politisk avsikt.

Den senare tiden har den vapenvila som fans tidigare i Donbas ersatts av då och då uppblossade strider. De senaste dygnen har det t ex rapporterats att tunga granatkastare använts av de ryska eller ryskstödda styrkorna.

Och i ryska media talas om ukrainska provokationer, om ukrainska övergrepp och om ukrainska anfallsplaner på ett sätt som saknar varje förankring i den verklighet som går att bedöma. Detta tyder snarast på ryska försök att skapa en förevändning för någonting.

Mönstret är dessvärre inte alldeles obekant.

Ett resultat av oron för utvecklingen har varit en serie av samtal till president Zelensky i Kiev för att ge honom och Ukraina stöd. Viktigast under veckan var ett tydligen relativt långt samtal från president Biden.

Ett storkrig på slätterna i östra Europa – en större rysk operation skulle med största sannolikt leda till ett sådant – borde rimligen inte ligga i ryskt intresse.

Men det kan inte uteslutas att man är beredd till någon typ av mer begränsade operation.

Sådana med direkt ingripande av reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina såg vi dels i augusti 2014 och senare i februari 2015 och det var de som tvingade fram först det första och sedan det andra s k Minsk-avtalet.

Och jag vet från tidigare direkta samtal med insatta personer i Moskva att man såg detta som både nödvändiga och framgångsrika insatser. Först ett tydligt militärt ingripande – och sedan pressa fram avgörande politiska eftergifter.

Sannolikt bedömer man situationen i Kiev som labil, och därmed också möjlig att påverka. Att de pro-ryska krafter i Ukraina man satsats på drabbats av olika begränsningar kan möjligen också vara en del av denna bild. Och relationerna till EU och USA anser man nog vara usla i alla fall.

Kanske vill man pressa fram ett från sin utgångspunkt mer förmånligt Minsk 3?

Men detta förblir självfallet bara spekulationer – om än grundat på det vi lärt oss tidigare. Det finns all anledning att följa inte minst vad som sägs i de ryska propagandakanalerna. Och att göra det vaksamt.

I veckan som kommer finns det annars anledning att följa vad som sägs i samband med att IMF publicerar sina nya bedömningar av den globala ekonomin.

En viss uppjustering förefaller sannolik – men samtidigt nya varningar för att en fjärde våg av pandemin alls inte kan uteslutas, och att siffrorna så kan bli påtagligt annorlunda.

Ingen är ju säker förrän alla är säkra.


Värnplikt för världen. Igen.

03 april 2021

STOCKHOLM: För några veckor sedan ringde mig chefen för FN:s världshälsoorganisation WHO Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus med en fråga om jag ville ta vid som s k Special Envoy för WHO för det som kallas ACT-Accelerator.

Varför denna fråga kom till just mig vet jag i ärlighetens namn inte. Vi hade förvisso haft en del kontakt under den tid jag var utrikesminister och han samtidigt var utrikesminister i Etiopien, och jag hade betydande respekt för det sätt som han skötte det uppdraget.

Men sedan dess hade vi inte haft någon kontakt. Jag hade förvisso följt honom på hans presskonferenser från WHO-högkvarteret i Genève, men mer var det inte.

Och det var ju ett tag sedan jag var mer direkt aktiv inom FN-systemet. den gången var det ju dessutom helt andra typer av frågor det gällde.

ACT-A sattes upp mot slutet av april förra året som en mekanism för att koordinera olika insatser mot pandemin, och då främst för att hjälpa låg- och medelinkomstländer.

Access to COVID-19 Tools (ACT) Accelerator är det mer formella namnet.

Det finns en rad viktiga aktörer när det gäller globala hälsofrågor, och syftet med ACT-A var att samordna och koordinera deras olika insatser för att så snabbt som möjligt bekämpa pandemin.

En s k Special Envoy för WHO fanns med från första början, och det var Ngozi Okonjo-Iweala. Hon har ju nyligen tillträtt som ny chef för världshandelsorganisationen, och kunde således inte vara kvar i den funktionen.

Efter att ha funderat på saken efter hans samtal kom jag fram till slutsatsen att detta var den typ av frågor som man inte hade rätt att säga nej till. Om jag verkligen kunde göra en insats eller inte visste jag inte, men när de bad att jag skulle ta på mig uppgiften fanns det inte mycket till alternativ.

Det var dags att göra värnplikt för världen. Igen, skulle man kunna säga.

Min mest omedelbara uppgift är att leda ett sammanträde en gång i veckan med de olika aktörerna för att gå igenom läget, diskutera aktuella utmaningar och dra upp riktlinjer framöver.

Men självfallet kräver detta åtskilligt av förberedelser av olika slag. Och uppföljning. Allt i dessa tider via det ena eller det andra digitala verktyget.

Mycket av uppmärksamheten nu ligger alldeles självklart på vacciner, där COVAX är den funktion som skall få ut dem till så många länder som möjligt så fort som möjligt.

Tanken var ursprungligen att till i mitten av april skulle vaccinering ha påbörjats i alla länder i världen, men dessvärre ser nu ut som om ett tjugotal inte kommer att klara detta. Jag har dock försökt med vissa kontakter för att se om de kan få i alla fall en viss tillgång.

Men vi är på väg in i en allt mer besvärlig fas där det politiska trycket ökar. Bara ett exempel: härom dagen fick WHO:s representanter i Paraguay lämna landet efter oroligheter eftersom man tyckte att vacciner kom för sent.

Inte minst är det viktigt att vårdpersonal i hela världen kan vaccineras så fort som möjligt.

Det finns två mycket starka skäl varför det är så viktigt med COVAX.

Ett är att så länge viruset härjar fritt – och det alldeles oavsett var – finns risken att det muterar på ett sätt som kan göra det än farligare, och ytterst komma tillbaka och angripa också länder som tror att de redan blivit säkra.

Ingen är säker förrän alla är säkra. Det är den enkla sanningen.

Det andra skälet är självfallet den globala ekonomin. En rad studier har visat att om vi inte får bukt med pandemin globalt kommer den globala ekonomin inte att kunna återhämta sig totalt.

Att snabbt vaccinera större delen av världens befolkning är någonting som aldrig tidigare gjorts – eller ens övervägts. Uppgiften är gigantisk.

Men vi har varit utomordentligt lyckliga med att det unikt snabbt kommit fram ett flertal effektiva vaccin. En process som normalt tar åtskilliga år har nu genom en mycket fokuserad satsning gått väldigt mycket snabbare.

Och bara det att det lyckades att få fram dessa vaccin över huvud taget är mycket lyckligt – det var ingalunda säkert att det skulle vara möjligt.

Men att snabbt tre- eller fyrdubbla världens totala produktionskapacitet av vaccin är ingen enkel uppgift – och det normala behovet av vaccin för andra sjukdomar har ju inte försvunnit.

Den långsamma biologiska process som ger den typ av vaccin som Astra Zeneca producerar tar upp mot tre månader och innefattar en lång rad olika moment där kvaliteten aldrig får eftersättas och där kontrollerna ty följande är många.

Till detta kommer sedan uppgiften att distribuera dessa vaccin runt om i världen och att administrera processen med massvaccinering i olika länder. Alla är inte lika förberedda på detta, och vissa av vaccinerna kräver dessutom mycket speciell behandling under hela kedjan.

Men det handlar inte bara om vaccin. Det är åtskilligt annat som också måste fram.

Läkemedel för att underlätta behandlingen finns nu, och dessa liksom syrgas måste tas fram i påtagligt ökade kvantiteter. Respiratorer talades det ju mycket om i pandemins inledning.

Testning understryks ofta när jag lyssnar på WHO:s experter. Annars famlar vi i blindo vad gäller pandemins förlopp, säger de. Inte minst handlar det ju om att snabbt upptäcka om det finns nya mutationer.

Och här gäller det också att få fram snabbare och billigare sätt att testa. Mycket är på gång i det avseendet.

Forskning och utveckling är en annan viktig del. Nya vaccin kommer ständigt, och det måste finnas en hög beredskap för att klara nya mutationer.

Allt detta kostar pengar. Hitintills har de olika aktiviteter som ACT-A samordnar kostat ca 11 miljarder dollar, men vi har nu ett behov av att få fram ca 22 miljarder dollar för resten av detta år. Och i veckan som gick började vi att diskutera hur behoven kan tänkas se ut för 2022.

Det är förvisso stora belopp, men faktiskt mindre än en procent av det som nu satsas i olika länder och genom EU för att stimulera ekonomierna. En serie möten i främst G7- och G20-kretsarna kommer att vara viktiga för detta, och Norge och Sydafrika går i spetsen för ansträngningarna.

Vi är lite mer än ett år inne i pandemin, och just nu ökar smittspridningen i varje del av världen, med bara en bråkdel av alla vaccinerade och risken för nya mutationer ständigt närvarande. Just nu är det väl den s k brittiska mutationen som ger den tredje våg och den ökning vi ser också i vårt eget land.

I slutet av maj samlas världen till ett toppmöte om hälsofrågor i Rom, och då kommer det inte bara att diskuteras situationen just nu, utan också vad som behöver göras långsiktigt för att hantera kommande pandemier.

Och då ligger också på bordet en rapport som tagits fram under ledning av Nya Zeelands f d premiärminister Helen Clark med förslag i dessa avseenden. Ett nytt internationellt fördrag för samarbete i hälsofrågor tillhör det som nu diskuteras.

Mitt uppdrag för WHO kommer förvisso att ta tid, men samtidigt har jag ju en rad andra uppdrag att sköta.

Kalendern blir förvisso en bra bit knepigare under den närmaste tiden.


Om Suezkanalen, globalt klimatmöte, nya spänningar med Kina och terroristangrepp.

28 mars 2021

STOCKHOLM: Sedan i tisdags är således Suezkanalen blockerad av ett fartyg som var på väg från Ostasien till Rotterdam med 18.000 containers varav ett antal hundra också har Sverige som destination.

Och i skrivande stund är det oklart hur lång tid det kan ta innan man får loss fartyget. Kraftiga bogserbåtar och annan tung utrustning har anlänt eller är på väg från Nederländerna, Italien och Tyskland.

Under tiden växer anhopningen av fartyg utanför såväl Suez vid kanalens södra som Port Said vid dess norra ända som väntar på att kunna föra sina olika laster vidare.

Omkring 12% av den samlade världshandeln beräknas passera kanalen, och för varje dygn som går växer självfallet kostnaderna för olika föreningar. Det handlar då inte bara om de 18.000 containrarna på just detta fartyg, utan om den samlade lasten på alla de nu hundratals fartyg som väntar.

Maersk har nu meddelat att man dirigerat om 18 fartyg till att i stället gå den två veckor längre vägen kring Afrika. Även detta får självfallet stora konsekvenser för leveranskedjor som ju ofta är beroende av att t ex insatsvaror kommer fram i tid.

Det inträffat visar ånyo hur beroende vi är av en smidigt fungerande, öppen och integrerad global ekonomi. Och även om det hörs röster i den riktningen då och då är det en farlig illusion att tro att detta är någonting som man på ett eller annat sätt kan frigöra sig ifrån.

Politikens inriktning måste vara att hålla denna öppna ekonomi så öppen som möjligt, samtidigt som det måste finnas en robusthet och förmåga till snabb anpassning som klarar av kriser som just denna just nu i Suezkanalen.

Vi får se hur det går. Kanske blir det tomt på någon hylla hos IKEA ett tag. Kanske blir det problem om ett raffinaderi tvingas dra ner kraftigt ett tag. Kanske finns det någon industriproduktion som måste stänga därför att insatsvarorna inte kommer fram i tid.

När det gäller kampen mot COVID-19 tror jag dock att effekterna blir begränsade.

För ett år sedan talades mycket om brist på respiratorer och annat, men här har nu produkten snabbt ökat, och vi hör mindre om detta.

Och vad gäller såväl vaccin självt som de olika insatser som krävs i produktionen, liksom de olika stadier ibland på olika platser som ingår i detta, är det ett beroende framför allt av flygfrakt. Det handlar om tid, och är ju dessutom produkter som vare sig är tunga eller skrymmande.

På det mer utrikespolitiska området kan noteras att Europeiska Rådet i veckan som gick som väntat sköt upp diskussionen om Ryssland, men antog slutsatser om relationerna med Turkiet som kombinerade piska och morot, men med tyngdpunkten på en förhoppning att det är det senare som kommer att vara viktigast.

Att utvecklingen internt i landet just nu är besvärlig tillhör dock den bilden.

På andra sidan Atlanten har nu president Biden kallat till globalt toppmöte om klimatfrågorna där Norge och Danmark kommer att företräda vår del av världen, men där även presidentens Erdogan och Putin står på inbjudningslista.

Och inför detta säger USA att man kommer att bli mer precis om sina ambitioner inför det viktiga COP26-mötet i november i år.

Viktigt kommer också att bli om och när Indien kommer att presentera en mer övergripande ambition om när man avser att uppnå klimatneutralitet. Hitintills har man inte gjort det. Kina sade ju i somras efter tryck inte minst från EU att man skulle klara detta till 2060, och frågan är om Indien realistiskt skulle klara ett än mer ambitiöst mål.

Relationerna med Kina har ju tagit sig en ny törn med anledning av EU:s och andras markeringar mot situationen för de mänskliga rättigheterna för den muslimska uigurbefolkningen i Xinjiang. Senast har nu H&M och Nike drabbats av en centralt organiserad köpbojkott i Kina sedan de sagt att de har fokus också på sina leveranskedjor när det gäller bomull från regionen.

Frågan är förvisso känslig i Kina. Det går alltid att piska upp nationella stormar kring frågor som anses röra nationens integritet och säkerhet, och alldeles säkert finns det också en genuin oro för både terrorism och separatism i regionen även om det gått några år sedan de senaste attentaten.

Men även i kamp mot terrorism är respekt för mänskliga rättigheter viktigt. Utan att dra några som helst paralleller kan man erinra om att EU var inte tyst när det gällde övertramp som skedde från USA:s sida i det mest aktiva skedet av dess kamp mot Al Qaida.

Och långsiktigt är det knappast med hårdare förtyck som Kina kan vinna stabilitet i en region som man ser som viktig för landets säkerhet. Centralasien såväl öster som väster om Kinas gräns är inte ett okomplicerat område.

Frågeställningarna kring detta, och inte minst den starkt överdrivna kinesiska rektionen, har knappast gjort relation till Kina lättare att hantera inte minst inom EU. Åter förefaller ledningen i Peking i allmänt nit att ha skjutit sig själv i foten.

På lite längre avstånd sker nu ett större terroristangrepp i staden Palma i provinsen Cabo Delgado i nordligaste Mozambiques. Sporadiska strider har pågått sedan 2017, och ca 70.000 människor anses ha flytt eller fördrivits.

Målet för attackerna förefaller att vara vad som är Afrikas största investering just nu – en stor anläggning för att producera LNG-gas med franska Total som viktigaste investerare.

Och samtidigt kom i dag nyheten om en självmordsattack mot en kyrka i Indonesiens huvudstad Djakarta.


Om Anchorage, Blinken i Bryssel, EU om Ryssland och Turkiet, vaccinnationalism och val i Israel.

21 mars 2021

STOCKHOLM: Vad semitoppmötet mellan USA och Kina i Anchorage resulterade i kommer det nog att ta ett tag innan vi får större klarhet i.

Inledningen av mötet var en parad av ömsesidiga anklagelser och kritikpunkter, och det hade möjligen sitt värde för respektive hemmapublik. Därefter sägs det dock att mötet blivit mer konkret med diskussioner som spände över vida fält under åtskilliga timmar.

Och det hade säkert värdet att klarlägga ståndpunkter, röda linjer och möjliga öppningar för kommande dialog. Den dialogen i olika frågor skall fortsätta genom reguljära diplomatiska kanaler, sades det. Respektive ambassadörer fanns också med i samtalen för att underlätta den saken.

I veckan som nu kommer förskjuts så uppmärksamheten från de olika mötena om och i Asien till vår del av världen.

På tisdag och onsdag är det sedvanligt möte mellan utrikesministrarna i Nato, och det är första gången utrikesminister Blinken kommer till Europa.

Det handlar om Nato:s nya strategiska koncept med perspektivet bort mot 2030. Och sannolikt kommer Blinken att ge en bild av hur man ser också dialogen med Kina framöver och dess konsekvenser.

Men säkert kommer också mer konkreta frågor att komma upp. USA är inte färdiga med hur politiken vad gäller Afghanistan kommer att se ut, men alldeles säkert kommer Tony Blinken att få åtskilliga frågor om detta.

Nato-länderna i övrigt har ju tillsammans fler soldater i Afghanistan än vad USA har, och skall de ha lämnat landet till 1 maj så måste den processen inledas så gott som omgående.

Och frågan om vilka konsekvenser detta i så fall får är ju inte orimlig. det handlar ju inte bara om soldater, utan om ett än större antal av olik former av internationell stödpersonal som finns i landet.

I Bryssel blir det också överläggningar mellan Blinken och olika företrädare för EU. Ryssland, Ukraina och Kina kommer att stå på den agendan.

På torsdag var det tanken att det skulle bli ett verkligt möte i Bryssel med EU:s stats- och regeringschefer, men det har nu på grund av smittsituationen omvandlats till ett möte på video vilket dessvärre torde försvårara möjligheten till en mer genuin dialog.

Åtskilligt är på agendan. Relationerna till Ryssland och Turkiet har man förberett en diskussion om, och på ett eller annat sätt kommer den säkert att bli av.

Jag skulle tro att man kommer att upprepa de fem principer för politiken gentemot Ryssland som lades fast i början av 2016, men att det vad gäller Ryssland inte blir så värst mycket mer än så.

Förväntningarna på och ambitionerna vad gäller relationerna till Ryssland är numera rätt lågt ställda. Och någon positiv rörelse i den ryska politiken gentemot Ukraina är svårt att se.

Turkiet signalerade under ett skede en vilja till reformer och närmande till EU, och det har ju varit åtskilliga högnivåsamtal för att se på möjliga förutsättningar för ett närmande.

Nu har under de senaste dygnen dock plötsligt tagits ett antal steg som tydligt går i motsatt riktning. Det gäller försöken att förbjuda HDP-partiet, avskedandet av chefen för centralbanken och beslutet att lämna Istanbul-konventionen mot våld mot kvinnor.

Trots att läget i de olika frågorna kring östra Medelhavet nu är mindre spänt genom också dialogen mellan Ankara och Athen torde dessa politiska steg ha minskat aptiten för positiva steg i relationen från EU:s sida.

Och hur marknaderna i morgon reagerar på beslutet om centralbanken blir spännande att se. Det ser allt mer osäkert ut i Turkiet i dessa dagar.

Ofrånkomligt på EU-toppmötet är att vaccinfrågorna blir stora, med en tendens hos alla att skylla på än den ena och än den andra.

Att det inte är alldeles enkelt att på bara några månader flerdubbla världens samlade produktion av vaccin är ett ärligt budskap som borde förmedlas lite oftare, men i stället är nu risken påtaglig för att man sjunker ner i en destruktiv vaccinnationalism.

Såväl den europeiska myndigheten EMA som WHO har sedan i torsdags åter gett klart grönt ljus för användning också av AstraZenecas vaccin, men i Sverige ville man tydligen inte lita på det beskedet utan valde att i stället sova på saken ett tag.

Motivet bakom detta är höljt i dunkel, men kommer med all sannolikhet att försena vaccineringen ytterligare. Och man skall inte glömma att vaccineringen räddar liv varje dag – försenad vaccinering äventyrar liv varje dag.

På tisdag är det så dags för det fjärde valet på två år i Israel. Försöket till en samlingsregering föll ju samman på grund av oenighet om budgeten, även om åtskilligt annat förefaller att ha legat bakom.

De senaste opinionsmätningarna tyder på att premiärminister Netanyahu i sedvanlig ordning stärkt sin ställning på upploppet, men att han behöver partners för att kunna regera vidare.

Och då ser det ut som om han skulle behöva att vända sig till också extremnationalistiska grupperingar med alla de följder för politiken som detta i så fall kan tänkas få.

I Washington sitter inte längre en administration som är beredd att ge grönt ljus åt en fortsatt illegal bosättningspolitik.

Men på tisdag kväll vet vi mer om hur de förutsättningarna kan komma att se ut. Redan finns det kommentatorer som spekulerar över ett femte val.


Om Quad-mötet, vaccinnationalism, Kina, Afghanistan, Tyskland och Syrien.

14 mars 2021

STOCKHOLM: På den vidare scenen är det tydligt frågeställningar om Asien och Kina som är i fokus dessa dagar.

I fredags hade president Biden videotoppmöte med ledarna för Indien, Japan och Australien i Quad-gruppen, och viktigt där var inte minst att man skisserade ett kommande djupare samarbete med ett verkligt toppmöte mot slutet av året.

I sak och mer omedelbart viktigt var ansträngningarna att få fram ytterligare en miljard doser vaccin under året. I allt väsentligt handlar detta om att öka produktionen i Indien, men hur detta förhåller sig till den tidigare målsättningen i det internationella samarbetet om två miljarder doser, och åtskilligt från Indien, är i alla fall för mig inte alldeles klart.

Oroande är dock de växande teserna till vaccinnationalism i ett läge då det är viktigt att så stora delar av världens samlade befolkning som möjligt kan vaccineras så snabbt som möjligt.

Varje form av restriktion leder i slutändan till en reduktion av det som gemensamt kan uppnås.

Produktionen är ju i mycket hög grad beroende av ett värdekedjorna för allt det som krävs i dessa komplicerad processer fungerar smidigt över nations- och regiongränser.

Jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återkomma till detta i mer detalj längre fram.

USA:s utrikes- och försvarsministrar landar i morgon i Tokyo och fortsätter sedan till Seoul för konsultationer om gemensamma utmaningar, och efter detta åker utrikesminister Blinken till Anchorage medan försvarsminister Austin fortsätter till New Delhi.

I Anchorage i Alaska träffas så på torsdag USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare med Kina:s nationella säkerhetsrådgivare och utrikesminister i en vad jag kan påminna mig alldeles unik konstellation. Det visar om inte annat den prioritet som denna relation har i såväl Washington som Peking.

Det kommer med all sannolikhet att bli tydliga tongångar från amerikansk sida i samtalen, men det kommer att bli intressant att se hur de bägge sidorna formulerar saken offentligt efteråt. USA vill säkert signalera en skarp inställning om det mesta, medan Kina samtidigt som man kommer att markera hårt i sina kärnfrågor snarare vill signalera en öppenhet också för samarbete.

Men detta är ju världens i dessa tider viktigaste relation.

Huruvida situationen med Afghanistan kommer upp i dessa samtal återstår att se. Det borde den göra. Kina och Afghanistan har ju faktiskt en gräns gemensam.

I ett kärvt formulerat brev till president Ghani har utrikesminister Blinken signalerat att man vill ha en snabb politisk uppgörelse med talibanerna för att sedan kunna dra sig ur.

Men det man skisserat är nog inte alldeles lätt för åtskilliga att svälja.

President Ghani skulle oceremoniellt närmast avsättas och utan någon konstitutionell process ersättas av en person som man skulle komma överens med talibanerna om.

Dessa skulle dessutom få hälften av platserna i den övergångsregering man skisserar samt i en rad andra institutioner. Ett råd enligt närmast iransk modell för att övervaka att alla håller sig till islam skulle också tillsättas.

Mycket om hur detta egentligen skall gå till är oklart. I Blinkens brev talas dels om en FN-ledd konferens med de olika regionala intressenterna och dels ett möte mer konkret om fredsavtalet med talibanerna och andra under turkisk ledning i Istanbul i april.

Till detta kommer dock ett möte som det kallats till i Moskva i början av den kommande veckan. Dit kommer som det nu ser ut såväl talibanerna som f d presidenten Karzai.

Den amerikanska planen leder till många frågetecken. Efter två decennier av omfattande engagemang i Afghanistan, efter det att taliban-regimen där drivits på flykten, är det en minst sagt klen utdelning för alla utom möjligen talibanerna.

Men USA vill ut. Och president Biden har ju tidigare tillhört dem som varit skeptiska till ett omfattande engagemang i landet.

På närmare håll har det i dag varit delstatsval i Rheinland-Pfalz och Baden-Württemberg i Tyskland, och de har allmänt setts som viktiga i upptakten till förbundsvalet i september.

Resultatet blev ett tydligt bakslag för CDU, och även om detta var regionala val med regionala frågor anses det att ett stigande missnöje med hanteringen i Berlin av pandemin spelat en betydande roll.

Och resultatet ledde redan i kväll till en intensiv diskussion om olika regeringsalternativ som inte inkluderade CDU efter höstens val. Sådana hade tidigare setts som mindre sannolika, men nu öppnades plötsligt nya möjligheter upp.

Vi får se hur det går med den saken. Det är långt till september.

Noteras bör att högerpopulistiska AfD gick påtagligt dåligt i bägge valen. Liksom att lilla liberala FDP möjligen har fått lite ny luft under vingarna.

På onsdag är det så val i Nederländerna. Där ser premiärminister Ruttes högerliberala VVD ut att bli klar vinnarna i ett i övrigt utomordentligt splittrat politiskt landskap.

Men på onsdag kväll vet vi bättre.

Till det som kommer att uppmärksammas under veckan hör också att det är tio år sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut.

Sedan dess har ca 600.000 – eller kanske ännu fler – människor förlorat livet och ca hälften av landets befolkning tvingats att fly, varav mer än fem miljoner till andra länder.

Kunde detta ha förhindrats? Och vad kan vi göra nu?

Säkert – och på plågsamt goda grunder – kommer det att skrivas och sägas en del kring dessa tema under de kommande dagarna.


En förtitt på USA:s nya säkerhetsstrategi.

07 mars 2021

STOCKHOLM: I veckan som gick offentliggjorde Vita Huset i Washington ett dokument som betecknades som en intremistisk nationell säkerhetsstrategi.

Varje amerikansk administration brukar formulera vad som kallas en NSS, men det sker normalt efter en process som brukar ta ett år eller så. Och med basen i detta dokument brukar sedan följa bl a en nationell försvarsstrategi.

Så kommer det med all sannolikhet att ske även nu, men greppet att snabbt publicera ett dokument som anger huvuddragen i den politik man vill föra är nytt.

Kontrasten med den NSS som administrationen Trump publicerade i december 2017 kunde knappast vara större.

Det dokumentet sade farväl till tanken på en fungerande internationell ordning, vände i allt väsentligt multilateralt samarbete ryggen, förklarade suveränitet vara det viktigaste begreppet och sade att det är allas kamp mot alla som gäller och att USA:s styrka är det avgörande.

Och det var ju också den grundläggande filosofi som vägledde den administrationens insatser.

Det nya dokumentet tecknar en bild av världens utmaningar som förvisso målar upp delvis samma bild, med det viktiga tillägget att omsorgen om demokrati lyfts fram, men anger ett helt annat sätt att angripa dem.

Nu är det inte USA ensamt, utan USA tillsammans med allierade och andra nära partners som ses som den enda möjliga vägen att klara de utmaningar man står inför. Den tesen upprepas gång efter annan i dokumentet.

Och skillnaden kunde knappast vara större.

Vissa av dessa utmaningar är det ju alldeles uppenbart att det krävs samarbete för att möta. Just nu ställer COVID-19 helt nya krav på internationellt samarbete, och de globala hälsofrågorna kommer i en rad avseenden att vara viktiga på dem globala agendan detta år.

I maj skall ju hållas ett globalt toppmöte om hälsofrågorna i Rom.

Och samma sak gäller alldeles självklart klimatutmaningen. Den kan alldeles uppenbart inte klaras av någon enstaka nation ensamt. Den kräver ett samarbete där ingen lämnas utanför eller tillåts ställa sig vid sidan.

I november är det ju det viktiga COP26-mötet i Glasgow.

Men det är inte bara denna typ av utmaningar som kräver samarbete.

Den kinesiska maktutvecklingen i olika avseenden finns självklart med.

Man vill konkurrera med Kina från en stark position, samarbete där detta är möjligt och konfrontera Kina där detta blir nödvändigt.

Och den starka positionen handlar då inte bara om att stärka USA inte minst när det gäller forskning och utveckling, utan också om samarbete med allierade och andra partners. Det förblir ju en alldeles avgörande skillnad mellan USA och Kina att medan USA har allierade har Kina inte alls samma möjlighet.

I dokumentet nämns genomgående samarbete med det som numera kallas ”Indo-Pacific” före samarbete med Europa, och det markera tydligt det skifte mot Asien som ju tydligt inleddes redan under Obama-administration.

I dag har också meddelats att det kommer att ordnas ett virtuellt toppmöte med den s k Quad-gruppen – USA, Japan, Indien och Australien. Det är en gruppering som såg dagens ljus 2007 och som sedan dess växt fram gradvis och med lite varierande entusiasm från de olika länderna under olika skeden.

Det intressanta är nu att Indien tydligen fullt ut är med. Delhi har tidigare haft en del reservationer mot att vara med i ett sammanhang som kan uppfattas som riktat mot Kina, men tydligen har de skärmytslingar man haft uppe i Himalaya under det gångna året nu lett till en förändring i inställningen.

I dokumentet träder också teknologifrågorna fram med kraft. De ses som alldeles avförande i kraftmätningen med ett Kina som ju storsatsar på en rad olika avancerade områden. Just nu är det ju halvledare som är föremål för en betydande konfrontation.

Och alldeles självklart återkommer dokumentet till frågan om ett toppmöte för demokratier. Detta har ju Biden talat om under sin kampanj, även om det är lättare sagt än gjort att sortera ut detaljerna kring ett sådant möte.

Det är inte alldeles lätt att exakt avgöra vilka länder som kan betecknas som demokratier och vilka som inte kan beskrivas som sådana. Jag skulle tro att det funderas en hel del på den frågan.


Om JCPOA-problem, Saudi och USA, upptrappning i Jemen, allvarligt i Etiopien och lite Kina och kol.

28 februari 2021

STOCKHOLM: Medan administrationen Biden borta i Washington kämpar med att få sitt stora stimulanspaket genom kongressen tornar det upp sig på den utrikespolitiska horisonten för USA.

Att återgå till det nukleära avtalet JCPOA med Iran har tydligt varit Bidéns avsikt, men även om Teheran och Washington i denna del således vill samma sak ser det nu ut att ha blivit riktigt besvärligt med frågan hur man skall nå dit.

Teheran – med ett presidentval om några månader – tar nya steg genom att införa vissa begränsningar av de internationella inspektionerna. Detta är steg som beslutats av det iranska parlamentet efter det att detta vid valet förra året fick en avsevärt mer konservativ sammansättning.

Och det kan i alla fall till viss del i din tur föras tillbaka på den amerikanska politiken.

Washington å sin sida förefaller ovillig att lyfta några av Trump-erans sanktioner innan Teheran demonstrerat att de är beredda att ta steg tillbaka. Och det finns steg vad gäller Teherans tillgång till vissa begränsade finansiella medel som skulle kunna tas relativt enkelt. Varför man inte gjort det är en relevant fråga.

I detta läge inbjöd EU till informella samtal mellan alla inblandade. Washington tackade efter viss fördröjning ja, men i dag har Teheran sagt att så länge den amerikanska påtryckningspolitiken inte ändras i sak är man inte beredda till samtal.

Det har i och för sig varit den iranska linjen hela tiden och är måhända därmed mindre förvånande.

Nu återstår att se om processen går att rädda, och en väg till samtal och konkreta steg från bägge sidor kan finnas, eller om nya steg kanske i anslutning till atomenergiorganet IAEA:s styrelsemöte de närmaste dagarna leder till att skyttegravarna grävs än djupare.

Jag får hoppas att det utvecklas viss energi inte minst i Bryssel och övriga berörda europeiska huvudstäder i den frågan.

Under tiden har ju Washingtons relation också med Riyadh förändrats när nu kronprinsen MBS i den offentliggjorda amerikanska underrättelsebedömningen officiellt pekas ut som ansvarig för det brutala mordet på Jamal Khashoggi.

Att det var så kanske inte kommer som en överraskning – men när USA sätter svart på vitt på saken får det ju en annan dimension.

Det är tydligt att man i Washington ni försöker att gå en balansgång mellan det tydliga utpekandet och bevarandet av den grundläggande relationen med Saudiarabien.

Men i grunden är regimen i Riyadh som få andra beroende av det politiska stöd de har i USA. Så har det varit under mycket lång tid. De kan kaxigt säga att de blankt avvisar påståendet, men att detta kommer att sätta djupa spår är ofrånkomligt.

Tidigt satte Biden frågan om konflikten med Jemen högt upp på dagordningen, och det gjordes ett antal diplomatiska drag för att öka möjligheten av mer substantiella fredssamtal.

Detta har nu lett till att striderna i Jemen intensifieras. Det är Houti-rebellerna som går till attack i norra Jemen.

Sannolikt vill man förbättra positionerna inför de möjliga kommande samtalen – så brukar det vara i situationer som denna – men möjligen fruktar man också vad som kan komma ut av eventuella samtal mellan USA och Iran i frågan.

Även detta bidrar dock till den mer komplicerade bilden i den samlade regionen.

Jag skulle tro att det blir många möten mellan de olika delarna av den fortfarande glest bemannade amerikanska administrationen för att försöka att manövrera de olika situationerna.

På den afrikanska kontinenten finns det all anledning att känna allt större oro för situationen i Etiopien och framför allt i provinsen Tigray uppe mot gränsen till Eritrea.

Den politiska bakgrunden till denna konflikt är inte okomplicerad. Men fokus nu borde ligga på vad som håller på att utvecklas till en humanitärt mycket allvarlig situation, och där ju dessutom risken för att krisen och konflikten sprida är påtaglig.

Etiopien med lite mer än 110 miljoner invånare är den afrikanska kontinentens näst folkrikaste land, har haft en bra ekonomisk utveckling under de senaste decennierna och är ju dessutom säte för den Afrikanska Unionen.

Och det var ju inte så länge sedan olika ledare åkte skytteltrafik till Addis Abeba för att tala om alla möjliga former av samarbete. När marken nu gungar under fötterna på detta viktiga land är det viktigt att det engagemanget inte upphör.

Längre bort i världen dras tumskruvarna åt ytterligare på dem som arbetar för demokrati i Kina, och i Peking möts i veckan den s k folkkongressen och får lyssna till hur detaljerna i den nya femårsplanen ser ut.

Det har också sitt intresse inför det stora klimatmötet COP26 mot slutet av året. Skall Kina ha någon möjlighet att nå de mål de själva satt upp måste det till konkreta och synliga steg vad gäller t ex kolkraften redan i denna femårsplan.


Belarus, Ryssland, Sahel och Afghanistan.

21 februari 2021

STOCKHOLM: I morgon är det dags för herr Lukasjenka från Belarus att slå sig ner för ett nytt samtal med Vladimir Putin nere i Sichuan vid Svarta Havet.

Med all sannolikhet kommer han att be om mer pengar för att hålla sin ekonomi under armarna, och med all sannolikhet kommer det att leda till nya ryska villkor när det gäller en närmare integration mellan de bägge länderna.

Det är den rävsax som Lukasjenka försatt sitt land i.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar i Bryssel för att dels något diskutera utfallet av Joseph Borells omdiskuterade resa till Moskva och slutsatserna av denna och dels ha en videodialog i olika ärenden med USA:s utrikesminister Tony Blinken.

I den första frågan blir det intressant att se vilka åtgärder man kommer att vidta. Joseph Borell har ju indikerar att han nu ser ett behov av att vidta vissa sanktioner eller s k restriktiva åtgärder mot Ryssland framför allt mot bakgrund av Alexey Navalny.

Och sedan kommer väl diskussionen att peka fram mot den diskussion om också Ryssland som är planerad till stats- och regeringschefernas möte nästa månad.

Som ett litet bidrag till diskussion i dessa frågor skrev jag en artikel i Washington Post i veckan om varför de olika försöken till en ny start i relationerna till Moskva under det senaste decenniet alla på ett eller annat sätt misslyckats.

För snart en vecka sedan var det virtuellt toppmöte för att under främst fransk ledning diskutera insatserna i Sahel.

Frankrike har ju närmare 6.000 soldater i insatser i regimen och till detta kommer ju en rad andra internationella insatser där även Sverige ju medverkar i minst tre av dem.

Någon omedelbar neddragning av den franska insatsen blev det inte, även om man har ett intryck av att en sådan nog ligger i korten senare under året.

Från vissa av Sahel-staterna var man öppna för att inleda samtal med vissa av de olika väpnade grupperna i området, men Paris var angeläget om att sådana i alla fall inte fick föras med de grupper dom kan knytas till ISIS eller Al Qaida.

Vi får se hur det går med detta. Uppenbart är ju dessvärre att situationen i regionen inte har stabiliserats trots de allt större internationella insatserna.

I veckan som gick hade Nato:s försvarsministrar också en diskussion om hur man skall se på den fortsatta närvaron i Afghanistan. Enligt USA:s överenskommelse med talibanerna skall den ju avslutas den 1 maj, men utvecklingen sedan det avtalet ingicks har knappast levt upp till förhoppningarna.

I Washington pågår fortsatt en översyn av politiken, men det mesta talar för att det kommer att bli en viss fortsatt närvaro. Kring dessa frågor skrev jag en artikel i Project Syndicate under veckan som gick. Det viktiga är ju att man har en så klar uppfattning som det går om vad som måste göras i olika avseenden efter det att trupperna dragits tillbaka.

Afghanistan finns ju kvar, liksom de olika utmaningar som landet står inför. Det går inte att överge vars sig Sahel eller Afghanistan, men det går inte heller att tro att lösningarna på utmaningarna i respektive regimer är enbart eller ens huvudsakligen militära.

På den internationella dagordningen just nu står också relationerna med Iran, eller rättare försöken att få såväl Iran som USA att fullt ut respektera avtalet JCPOA om de nukleära frågorna.

Bägge säger att de är beredda att göra det, men har olika uppfattningar om vägen dit. Och Iran tar det ena steget efter det andra bort från avtalets bestämmelser så länge USA inte tar konkreta steg för att komma tillbaka till dessa.

Här försöker nu EU att finna vägar som kanske kan bära framåt. Man har inbjudit alla berörda till ett informellt möte, och USA har tackat ja medan det fortfarande verkar oklart från Irans sida.

Det iranska parlamentet med dess nya sammansättning efter valen förra året har ju fattat beslut om nya steg som innebär nya bekymmer, och i Washington är frågan om vad man konkret skall göra fortfarande politiskt mycket laddad.

PS.

På twitter finns länkar till såväl min artikel i Washington Post om relationen till Ryssland såväl som den i Project Syndicate om Afghanistan. På min svenska twitter finns dessutom länk till ett inlägg jag gjorde på DN Debatt om det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa och vår politik


Trump, Kosovo, Draghi, digitalt och Afghanistan.

14 februari 2021

STOCKHOLM: Som väntat blev Donald Trump frikänd i riksrättsåtalet i den amerikanska senaten i går.

Mest intressant var dock den republikanske ledaren i senaten Mitchell McConnel i sitt påtagligt starka anförande efter det att åtalet underkänts.

Han levererade en mer bitande kritik av Trump än vad jag tror att någon på den demokratiska sidan hade lyckats att åstadkomma.

Enligt honom var Trump ”moraliskt och praktiskt” skyldig till allt vad som hände den 6:e januari, men han hade röstat nej eftersom riksrätt handlade om att avsätta personer och Trump hade redan avgått. Han öppnade för att Trump mycket väl kunde befinnas skyldig i ett vanligt brottsmål ok uppvigling i en vanlig domstol.

Om det konstitutionella argument han anförde råder det delade meningar, men hans politiska och moraliska fördömande av Trump kommer säkert att eka starkt trots det formella frikännandet.

I dag har det varit parlamentsval i Kosovo efter ett även med landets mått mätt rätt tumultartat år.

Det var det mindre lyckade Trump- sändebudet Grenell som manövrerade fram en avsättning av en regering som inte helt dansade efter hans pipa, men den som tillkom klarade inte riktigt av att göra det heller och nu har nya val blivit en nödvändighet.

Och förhoppningsvis leder detta till en regering som inte minst kan ta itu med de betydande problem med rättstat och korruption som ju dessutom var en negativ effekt på möjligheterna till ekonomisk utveckling.

Sedan kommer det vid en viss tidpunkt att bli möjligt att återuppta den EU-sponsrade dialogen mellan Serbien och Kosovo, även om man inte skall ha några överdrivna förhoppningar på snabba framsteg.

Veckan som gick innebar att Italien fick en ny regering under f d ECB-chefen Mario Draghi, och det ställs stora förhoppningar till den när det gäller att ta itu med en del av landets också långsiktiga ekonomiska problem.

En del rester från den f d regeringen finns fortfarande i hans uppsättning av ministrar, vilket sannolikt var nödvändigt för att säkra den parlamentariska förankringen, men tydligt är att alla poster av betydelse för den ekonomiska politiken besatta av teknokrater närstående Draghi och det han står för.

Mer exakt hur hans program kommer att se ut kommer det möjligen besked om i veckan när det är förtroendeomröstning i parlamentet i Rom.

Han måste ha bråttom. Senast i april måste Italien och alla andra till Bryssel ha presenterat sina planer på hur de stora europeiska stödpengarna skall användas, och i dessa skall också ingå ekonomiska reformer som tryggar tillväxt efter krisen.

Så det blir bråda dagar. Och hur det går för den italienska ekonomin är ju av stor betydelse för den samlade europeiska ekonomin. Landet är efter Tyskland det näst största industrilandet i EU.

I veckan som kommer är det videomöte med Nato:s försvarsministrar där frågan om den fortsatta närvaron i Afghanistan står på dagordningen. Och den frågan är inte alldeles enkel.

När USA under Trump gjorde sin uppgörelse med talibanerna i februari förra året ingick som en viktig del i denna att de militärt skulle lämna landet i maj detta år. Och Trump har sedan dess dragit ner den amerikanska närvaron till strax över 2.000 personer, vilket innebär att övriga Nato-länder tillsammans är dubbelt så stora som USA. Jag tror att Tyskland ensamt är större.

Men kommer det att vara möjligt att fullborda detta? Något minskat våld från talibanerna har man inte sett, och de politiska samtal mellan talibanerna och Kabul som efter betydande svårigheter kom igång i Doha i september förra året har sedan dess kört fast.

Den tyske utrikesministern Majas sade härom dagen att ett tillbakadragande till maj inte är lämpligt, men drar sig USA ur helt kommer med all sannolikhet ingen annan att stanna heller. Och vilka som blir konsekvenserna av det kan man bara spekulera.

I Washington stöter och blöter man med all sannolikhet denna fråga just nu. I sedvanlig ordning vid ett skifte av administration har man inlett en översyn av den samlade politiken, men här krävs med all sannolikhet snabbare beslut, om än måhända bara av interimistisk karaktär.

Min egen vecka blir en fortsättning på tillvaron med möten och konferenser på zoom eller andra digitala plattformar.

I morgon eller på tisdag lägger tankesmedjan CEPA i Washington ut en diskussion jag hade om betydelsen av att bygga vad jag kallade en digital allians över Atlanten. De hakade på den artikel jag skrev i Washington Post i ärendet.

Och dessa frågor kommer att successivt bli allt större och större. Om man till fullo insett detta i Bryssel är jag inte alldeles övertygad. Eller i Stockholm.

Mot slutet av veckan – fredag, för att vara exakt – är det så dags för en nedkortad digital variant av den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

När han senast var med på den – det var i februari 2019 – avslutade Joe Biden sitt anförande med att säga att demokraterna skulle komma tillbaka och han skulle komma tillbaka till München.

Och i alla fall digitalt blir det så med ett anförande av honom på konferensen på fredag. Det finns det anledning att lyssna noggrant på.


Rysslandsbesök, Trumprättegång, Burmasanktioner och Romregering.

07 februari 2021

STOCKHOLM: Det är svårt att säga att EU:s Joseph Borell hade någon större framgång med sitt besök i Moskva i veckan som gick.

De varnande rösterna hade förvisso funnits, men Borell och andra ansåg att tiden nu var mogen för att se om det inte skulle kunna ske någon form av i alla fall begränsad islossning i relationen till Ryssland.

Det finns förvisso starka skäl för att en sådan vore mycket välkommen, men problemet är att den isen i så fall måste brytas i Moskva snarare än i Bryssel. Det är ju knappast steg som tagits av E.U. som lett till att relationen successivt blivit allt mer komplicerad.

Och innan sin resa fick nog Borell höra av åtskilliga att några tecken på att Kreml var redo till att bryta upp sin is knappast var möjliga att skönja.

Den bilden bekräftades tydligt inte minst av den gemensamma presskonferens som Joseph Borell och Sergey Lavrov hade efter deras överläggningar.

Borell tog förvisso upp Alexei Navalny och klargjorde E.U.:s position, men från hans sida var det i övrigt mest olika förhoppningar om samarbete på olika mer eller mindre realistiska områden. Orden Ukraina, Krim eller Donbas nämndes över huvud taget inte.

Lavrov var däremot tydlig i sina budskapen om att nya sanktioner från E.U. skulle få allvarliga konsekvenser, att vi skulle vara försiktiga i vårt intresse för Rysslands grannländer och att man absolut inte kunde tolerera att vi hade synpunkter på deras inre förhållande. Som för att ytterligare understryka detta budskap utvisades tre diplomater från Sverige, Tyskland och Polen.

För de som följt den ryska utrikespolitiken var varken budskapet eller det sätt det framfördes på någon överraskning eller nyhet, men för åtskilliga andra verkar det ha kommit som lite av en kalldusch.

Nu återstår att se hur detta kommer att följas upp. I ett blogginlägg och em tweet i kväll säger Joseph Borell i alla fall att besöket visade att Moskva inte förefaller inriktat på att mjuka upp relationerna.

Utrikesministrarna skall reflektera över saken i slutet av februari, och relationerna med Ryssland står på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte i mars.

Det kommer att rinna åtskilligt vatten under broarna i frågan innan dess.

Vänder vi blicken åt andra hållet kommer på tisdag riksrätten mot Donald Trump att inledas i den amerikanska senaten med början klockan tolv varje dag för att sedan pågå en obestämd tid. Först skall anklagelsen klaras av, och sedan återser att se hur mycket försvaret vill skall presenteras.

Det förefaller som om få i dag har ett intresse av att detta pågår särskilt länge. President Biden har åtskilligt av vikt som han nog skulle föredra att senaten ägnade sin begränsade tid åt, och nu är det dessutom allt tydligare att Donald Trump kommer att frikännas.

Om det är rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Jag skulle tro att en svensk domstol också skulle ha svårt att avgöra om det var möjligt att fälla honom för uppvigling i meningen uppmuntran till lagbrott.

Med kuppen i Burma har president Biden fått en knepig utrikespolitisk situation att ta ställning till.

Att fördöma kuppen är självklart. Men den svåra frågan är om det sedan är rätt eller fel att ta till olika sanktioner mot landet och dess kuppmakare. Samma frågan kommer med all säkerhet snart att hamna på bordet i Bryssel.

Rimligt är måhända att lite lyssna in vad länderna i det mer omedelbara närområdet anser. Att Vietnam eller Kambodja eller Thailand inte har så mycket att erinra mot kuppen är knappast förvånande, men demokratiska Indonesien har betydligt större tyngd, och röster som Singapores är alltid klokt att lyssna på.

Peking kommer förvisso inte att gå i härnadståg för demokrati i Burma, men tydligen gick man till slut i alla fall med på ett uttalande som kom ut från de informella konsultationerna i frågan i FN:s säkerhetsråd.

Biden framträdde ju under veckan med sitt första utrikespolitiska anföranden med en del tydliga markeringar.

Tonen var tydlig mot Ryssland, och han har ju begärt en genomlysning av ett antal frågor innan politiken läggs fast. Att avtalet om begränsningar av de strategiska kärnvapnen nu förlängs med fem år påverkas dock inte av detta

Den tydligaste omläggningen av politik gällde annars Jemen, där man kommer att upphöra med stöd till Saudiarabien vad gäller offensiva operationer – hur de sedan definieras – och där man tillsatte en erfaren diplomat för att stärka fredsansträngningarna.

I dag noterade jag att FN:s Jemen- sändebud Martin Griffiths för första gången är i Teheran för samtal. Jag gissar att Trump-administrationen satte stopp för sådana besöka tidigare men att de nu ses som nödvändiga.

På närmare håll har den europeiska centralbankens respekterade f d chef Mario Draghi nu accepterat att bilda ny italiensk regering, och också säkrat ett brett parlamentariskt stöd för att i alla fall bilda den.

Han har nu sannolikt en ganska kort tid på sig, efter det att regeringen bildats och tillträtt, att lägga fram ett solitt reformprogram i samband med planen för fördelningen av bidragen från EU:s räddningsfordon. Och det är ju dessutom viktigt att utnyttja det momentum som han i alla fall inledningsvis alldeles säkert kommer att ha.

Och det är viktigt inte bara för Italien, utan för hela Europa, att han lyckas.


Inför veckan som kommer.

24 januari 2021

STOCKHOLM: Det stora skiftet i USA ligger nu några dygn bakom oss, och efter alla ceremonierna har Biden-administrationen börjat sitt arbete.

Men det kommer att ta sitt tag innan vi mer konkret ser det.

Viktigt framför allt för hans möjligheter i inrikespolitiken, som i sin tur är avgörande för hur demokraterns klarar mellanvalen 2022, är möjligheterna att manövrerar förslag genom kongressen, och det kommer nog att ta sitt tag innan man kan bedöma det.

Hitintills förefaller åtskilligt låst i senaten vad gäller att komma överens om arbetet framöver.

Biden’s stora ekonomiska paket möts av skepsis hos republikanerna, men frågan är om han kan få det igenom utan dem eller om han väljer en kompromiss för att markerar det samarbete som han ju talade så mycket om i sitt installationsanförande.

Och vilka som blir effekterna av riksrättsförfarande mot Trump återstår att se. Det kommer hur som helst att ta upp dyrbar tid, och jag skulle tro att sannolikheten för att han blir friad alls inte skall underskattas.

Utrikesminister Blinken kommer alldeles säkert att godkännas, och det är nog rimligt att räkna med det under de allra närmaste dagarna. Försvarsministern och underrättelsesamnordnaren har redan getts grönt ljus, men det kommer att ta betydande tid innan alla andra ens inom dessa domäner kommer att kunna gå in på sina tjänsterum och börja arbeta.

Just nu är dock våra blickar kanske mer vända mot Ryssland och utvecklingen där. Protesterna i går efter arresteringen av Navalny och den spektakulära video om korruptionen kring Putin hans grupp släppte var påtagligt omfattande, och det inte minst när det gäller den geografiska utbredningen.

När jag först lade ut en twitter om videon noterade jag att den då haft en bit över miljonen besökare, och betraktade det som signifikant. När jag kontrollerar nu har den närmare 82 miljoner besökare vilket torde slå många rekord.

Även om vi utgår från att många runt om i världen nu sett den är det nog inte orimligt att anta att den nått kanske en tredjedel av Rysslands befolkning på ca 140 miljoner människor.

För de flesta kommer det säkert inte som en nyhet att det finns en omfattande korruption kring makteliten – det har de nog i grunden vetat om länge – men det blir i alla fall mer konkret när det presenteras en djupdykning i detaljer på detta sätt.

Och det är en anmärkningsvärd dokumentation.

Det är inte den ryska staten som byggt palats åt sin president – sådant händer i olika länder – utan det är en sammanhållen klick som går tillbaka till StPetersburg i början av 1990-talet som getts positioner med väldiga ekonomiska möjligheter och som nu i en kompliceras konstruktion uttrycker sin tacksamhet.

Officiellt sägs det nu från Kreml att det inte alls är sant att Putin äger något palats. Och det är sant. Ägandet är långt mera komplicerat också för att det skall vara svårt att direkt härleda till Putin.

Videons dokumentation är så detaljerad att jag knappast tror att Navalnys skickliga team kunnat få fram allra utan medverkan från personer betydligt närmare dessa strukturer. Och kanske är detta det allra mest intressanta – kanske finns det tecken på att delar av strukturerna börjar att vittra inifrån.

Det är i så fallet betydelsefullt än vad som händer på gatorna runt om i Ryssland.

Tydligt är nu i alla fall att regimerna i såväl Moskva som Minsk befinner sig under ett visst tryck. Det finns all anledning att försöka att följa de bägge utvecklingarna. Och alldeles säkert förstärker de dessutom varandra – i bägge riktningar.

I morgon möts EU:s utrikesministrar i Bryssel, och det skall bli intressant att se vad de har att säga om saken och vilka slutsatser det leder till.

Och för Sverige tillkommer ju dessutom att vi när det gäller OSCE – där vi har ordförandeskapet detta år – alltid har slagit vakt om dess s k tredje korg om mänskliga rättigheter och demokrati.

Men det händer mer i morgon.

Grekland och Turkiet sätter sig ner och återupptar samtal, även om de har delade meningar om vad samtalen skall handla om. Athen vill bara tala maritima avgränsningszoner, medan Ankara insisterar på en bredare agenda.

Och detta skall också ses i ljuset av samtal som förs om möjligheten av framsteg i relationen mellan EU och Turkiet. En rätt omfattande agenda har lagts på det bordet, men mycket är också beroende av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet.

Förutom fortsatt samarbete i migrationsfrågor, där Turkiet behöver stöd liksom andra länder med mycket stor börda, är en modernisering av den gemensamma tullunionen någonting som möjligen kan uppnås.

Morgondagen bjuder också på att Kinas ledare Xi Jinping inleder den digitala versionen av årets Davos-möte med ett anförande. Han kommer alldeles säkert att sträcka ut händer till samarbete i olika riktningar i syfte att kanske få en i alla fall marginellt mindre konfrontatorisk relation till Biden-administrationen.

Denna har ju instämt med vad Trump-administrationen sade under sina sista dagar, nämligen att det pågår ett ”folkmord” i Xinjiang, och det är hårda ord som måste få konsekvenser om det tas på allvar. Nu används begreppet ”folkmord” lite mer frikostigt i USA än vad som brukar vara faller i Europa, men det hindrar inte att de rimligen bör dra vissa konsekvenser av det.

I morgon skall också CDU:s nyvalde ordförande Armin Laschet framträda i Berlin och säga någonting mer politiskt, vilket han ju knappast gjorde på den digitala partikongress där han blev vald. Kommer han att säga någonting om Ryssland och Navalny?


Om Ryssland, Italien och USA.

17 januari 2021

STOCKHOLM: Att Alexey Navalny arresterades omedelbart när han landade i Moskva är ett tecken så gott som något på hur allt mer rädda för honom som de styrande i Ryssland blivit.

Det var förvisso djärvt av honom att återvända, men det förvånade mig inte. Jag känner ju honom en del efter två längre sammanträffanden och samtal, och redan då var han mycket tydlig med att vara fullt medveten om alla de risker som hans aktiviteter skulle komma att utsätta honom för.

Nu stundar säkert en snabb rättegång på något mer eller mindre uppdiktat tema. Och alldeles säkert är avsikten att ha honom fängslad i alla fall över valet till duman som kommer att äga rum i höst. Det är tydligt att man känner en osäkerhet för hur det kan komma att utfalla, och då är det bäst att ha Navalny inspärrad.

De tre baltiska ländernas utrikesministrar var tidigt ute med ett uttalande och krävde att också EU och anförs skulle ge sin mening till känna. Och det blir viktigt. Än har jag inte sett någonting från svensk sida.

Den kommande veckans begivenheter är först omröstning på tisdag i den italienska senaten och sedan installation av Joe Biden som ny amerikansk president på onsdag.

I Rom försöker premiärminister Conte frenetiskt få ihop någon typ av majoritet i senaten inför den viktiga omröstningen på onsdag. Möjligen hade det varit mer konstruktivt än de pågående splittrade försöken om man tagit upp förhandlingar med opponenten Renzi om att förändra det ekonomiska räddningspaketet i mer reformtydlig riktning – men så ser det inte ut för ögonblicket.

På onsdag morgon lämnar så Donald Trump Vita Huset, och efter en mindre avskedsceremoni på Andrews-flygplatsen flyger han så till sin golfklubb i Florida.

Och därefter inleds ceremonierna i samband med installationen av Joe Biden och Kamala Harris.

De blir mycket annorlunda än vad de brukar vara. Dels p g a COVID-19 och dels alldeles självklart p g a säkerhetshotet efter den svarta dagen den 6 januari. Det finns i dag fler amerikanska soldater i Washington än vad det finns i Afghanistan, Irak och Syrien sammantaget.

Men jag tror samtidigt att det blir en imponerande manifestation av enighet med tidigare presidenter också närvarande för att ge sina bidrag till detta. Och vicepresidenten Mike Pence kommer också att närvaro efter sin tydliga brytning med Donald Trump.

Till vad Joe Biden har att säga i sitt installationsanförande kommer det att finnas anledning att återkomma. Några politiska överraskningar är nog inte att vänta eftersom man ju tydligt redan lagt ut de bredare politusa linjerna, men det hindrar inte att formuleringarna blir viktiga.

Och jag är redan uppbokad för kommentarer i olika sammanhang såväl under onsdagen som torsdagen.


Det viktiga skiftet i CDU.

16 januari 2021

STOCKHOLM: I dag blev det ett antal timmar framför skärmen för att följa med tyska CDU:s digitala partikongress med val av ny partiordförande.

Och det var ett imponerande arrangemang.

Det blir mer och mer av dessa hybridarrangemang med några personer fysiskt närvarande och de flesta digitalt medverkande. Här hade man byggt upp det mycket imponerande, och därtill kom att alla de olika omröstningarna med närmare tusen delegater fungerade utan några som helst problem.

Men självfallet var det valet av ny CDU-ledare som tilldrog sig allt intresse.

Armin Laschet gjorde en skicklig presentation som handlade om att bygga förtroende och att vara samlande men som inte innehöll någonting alls av sakpolitiska markeringar eller tyngdpunkter.

Friedrich Merz var då tydligare också i sakpolitiska ställningstaganden – han markerade att den nu förds energipolitiken i Tyskland inte kommer att räcka för att klara klimatutmaningen – liksom i sitt fokus på de olika valen runt om i Tyskland i år.

Och Norbert Röttgen fokuserade på behovet av att göra CDU modernare och mer digitalt, men utan några skarpare kanter. Klimatfrågan lyfte han också fram.

I den första röstomgången fick Merz en handfull fler röster än Laschet, och Röttgen försvann ur bilden, men i den andra och avgörande var det Armin Laschet som fick några tiotal röster mer och därmed segrade.

Norbert Röttgen kunde trösta sig med att mycket övertygande ta sig in i den inre partistyrelsen. Han hade knappast räknat med att vinna, men har tveklöst stärkt sig inför framtiden.

Med Laschet valde man den person som man nog trodde hade störst förutsättningar att bibehålla det förtroende som Angela Merkel byggt upp. Han har ju lite ironiskt ibland också beskrivits som Mutti 2.0. Mede Merz hade det blivit klarare konturer i politiken, men det är samtidigt någonting som man nog på sina håll såg som alltför riskabelt.

Med Laschet kan möjligen dessutom en koalition med de Gröna bli något lättare, även om också Merz gjorde markeringar som kunde tydas som en öppenhet för en sådan.

Om åtta veckor är det viktig delstatsval i Baden-Wurtenberg och Rheinland-Pfalz, och hur det går i dem blir nog viktigare än vanligt. Kommer CDU med Armin Laschet att kunna bibehålla den påtaglig dominerande ställning som opinionsmätningarna nu visar för det parti som ju fortfarande förknippas tydligt med Angela Merkel?

Jag skulle tro att svaret på den frågan blir viktig när man tillsammans med bajerska CSU skall besluta om gemensam kandidat till förbundskansler i valet i september. Än så länge är det CSU:s Markus Söder som står starkast i opinionsmätningarna.

Armin Laschet har visserligen suttit i Europaparlamentet, men är knappast någon starkare profil på den europeiska scenen. Som ministerpresident i den största delstaten Nordrhein-Westfalen har han uppenbarligen varit framgångsrik, och det bör ju noteras att det är en delstat som befolkningsmässigt motsvarar hela Norden sammantaget.

Nu blir det valår med besked i Tyskland med en serie av delstats- och kommunalval.

Men tills dess att en ny regering bildats efter valet i slutet av september förblir Angela Merkel förbundskansler.


Skifte i Tyskland – och kris i Estland, Italien och Nederländerna.

15 januari 2021

STOCKHOLM: Ytterligare en vecka har gått, och här i Sverige har antalet avlidna i COVID-19 passerat 10.000. Och jämförelsen med vår nordiska grannländer fortsätter att vara starkt besvärande, även om siffrorna de senaste veckorna vänt uppe tydligt också i Danmark.

Mycket av uppmärksamheten i media forsätter att fokusera på situationen i USA och i synnerhet Washington inför presidentskiftet på torsdag i den kommande veckan.

Men viktigt på närmare håll är när CDU i Tyskland i morgon på en digital partikongress med 1001 delegater väljer en ny Partiordförande. CDU är Europas största och starkaste politiska parti, och har ju levererat politisk ledning till först Västtyskland och sedan Tyskland under huvuddelen av tiden sedan 1945.

Och med Storbritanniens utträde ur EU har relationerna med Tyskland blivit än viktigare för Sverige.

Tre personer kandiderar, och två av dem känner jag väl, dels utrikespolitiska talesmannen Norbert Röttgen och dels den f d ledaren för förbundsdagsgruppen Friedrich Merz.

Och i morgon vet vi vem av dem som valts. Jag får alldeles säkert anledning att återkomma då.

Dock är det först i april som CDU och systerpartiet i delstaten Bayern beslutar om vem som skal bli deras gemensamma kandidat till förbundskansler i valet i slutet på september.

I opinionsundersökningarna just nu är det faktiskt CSU:s ordförande Markus Söder som är den mest populäre kandidaten till att bli CDU/CSU-kandidat, men tre månader är en lång tid i politik och mycket kan hända tills dess.

Tyskland är dessutom ett land med betydande kulturella skillnader mellan landets olika delar, och längre norrut finns en betydande skepsis mot en bajrare som ledare. Det trettioåriga krigets skuggor finns fortfarande.

Också i andra länder finns det anledning att ha ögonen på den politiska utvecklingen.

I Estland kan det komma att bli en ny regering efter det att den gamla fått avgå efter anklagelser om korruption i samband med ett bygg i Tallinn. Reformpartiets ledare Kallas sonderar nu möjligheten av en koalition med det s k centerparti som ju tills nu tillsatte premiärministern.

Det återstår om detta lyckas, men det innebär i så fall att högerpopulistiska EKREE försvinner ur regeringen, vilket förvisso skulle vara befriande.

I Italien har regeringen förlorar sin parlamentariska majoritet i en kamp mellan sittande premiärministern Conti och ambitiösa om än något självupptagne f d premiärministern Renzi. Den senare förefaller framför allt inriktad på att bli av med den förra.

Vissa politiska skillnader finns. Och leder tumultet till en tydligare reformprofil i politiken när de stora hjälpbidragen från EU nu successivt skall användas skulle det inte skada.

Italien behöver förvisso omedelbar hjälp med sin ekonomi – och får det också – men mer långsiktigt är det egna substantiella reformer som landet behöver.

Och i dag har också regeringen Rutte i Nederländerna avgått i svallvågorna av en skandal för några år sedan, även om den sitter kvar till det val som i alla fall skall äga rum i mitten av mars.


Nya krav och framtida konflikter.

11 januari 2021

STOCKHOLM: På Folk och Försvars i huvudsak digitala rikskonferens i dag hade jag ombetts att vara en av dem som sade någonting om kommande konflikters möjliga karaktär.

Och här vad jag hade att säga:

Det är ofta klokt att återvända till Clausewitz.

Krig är politikens fortsättning med inblandning av andra medel. Och: Det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Så har det alltid varit – och så kommer att förbli.

Jag har talat och skrivit om den nya oredans tid. Om hur maktförhållanden förskjuts, nya instabiliteter öppnar och kampen om och med nya teknologier blir allt viktigare.

Om hur vi lämnar den industriella eran och går in i den digitala.

Och därmed förändras också förutsättningar för makters ständiga konkurrens och kamp.

I den industriella eran gick det att se en tydlig skillnad mellan fred och krig.

Det blir svårare nu. Den digitala eran kännetecknas av ständigt pågående konflikt. Och en bredare skala av instrument för att uppnå politiska mål.

Så vilka är då de politiska mål som i ett visst läge kan leda till att en makt i vår del av världen beslutar att ta till också det öppna kriget på ett sätt som påverkar eller drar in även oss?

Den alldeles avgörande frågan lägger jag åt sidan – den ligger utanför det jag betts att tala om.

Men hur kan i en sådan konflikt motståndarens vilja brytas?

Mycket beror självklart på vilket politiskt mål en motståndare vill uppnå. Medlen för att bryta vår vilja är ju också beroende av målet som skall uppnås.

Ytterst kan det handla om att erövra vårt territorium och avskaffa vår demokratiska stat. Men det behöver inte alls vara nödvändigt. En konflikt kan ha många stadier. Det kan i en spänd situation handla om att övertyga oss om att inte göra vissa saker som kanske vi eller kanske andra makter vill att vi skall göra.

I den digitala eran öppnas dramatiskt nya möjligheter att fjärrförvirra våra samhällen och att fjärrförstöra våra ekonomier i syfte att bryta vår vilja.

Och vi har bara sett början av de möjligheterna ännu.

Cyber ses numera som den kanske avgörande arenan – vid sidan av land, sjö, luft och rymd – för konflikter före, under och kanske också efter det skede i en konflikt där också våldsanvändningen är viktig.

Bara ett exempel.

Den nya tidens trojanska hästar – trojaner kallar vi ju dem – kan nu placeras ut långt i förväg. Det sker alldeles säkert redan i dag – och system spanas ut för att göra det möjligt.

Förprogrammerade och fjärrutlösta sammanbrott av först kanske mer harmlösa – i förening med politiska signaler – och sedan tilltagande allt mer kritiska funktioner för en stat och ett samhälle är en ny realitet.

Då är försvar mot detta redan för sent. Trojanerna finns ju redan där.

En annan realitet.

Vi kan drabbas av insatser som primärt inte alls är riktade mot oss. Men hur vet vi då vad som verkligen gäller? Och våra system kan utnyttjas för operationer mot andra utan att vi är medvetna om det. Men hur vet de som drabbas då att vi inte har något ansvar?

Och det kan gå snabbt. Mycket mycket snabbt.

Om viljan att säga nej inte redan brutits kan en konflikt övergå i ett också väpnat skede.

Kanske sker det först mycket snabbt genom fjärrverkande system som slår på djupet. Vi ser en påtaglig satsning hos ledande makter på system som just kan slå mycket snabbt och mycket långt bort. Exklusiva i dag – men sannolikt mindre så i morgon.

Kanske sker detta i successivt stegrade vågor avbrutna av pauser för politiska signaler.

Och samtidigt trappas de fjärrförstörande och fjärrförvirrande digitala insatserna upp. Allt mer automatiserade system identifierar snabbt svagheter och slår till. Igen och igen. Artificiell intelligens spanar och styr. Vi får ett algoritmernas krig som avgör enstaka systems eller hela samhällenas förmåga att stå emot. Molnet kan blir det avgörande slagfältet. Millisekunder blir av kritisk betydelse.

I ett sådant läge betyder avstånd och gamla nationella gränser allt mindre. Konflikten kan snabbt bli global. Då handlar det om säkerheten hos satelliter och servrar, om uthålligheten hos nätverk och om möjligheten att säkert kunna kommunicera. Satelliter måste snabbt kunna ersättas. Servrarnas kraft måste snabbt kunna distribueras. Nätverken måste ha redundans i flera dimensioner. Och kan kommunikation säkras när kvantteknologier blir en ny realitet?

Men allt det nya innebär inte att allt det gamla försvinner.

Ett exempel:

Med denna utveckling ökar sannolikt också risken för användning av kärnvapen. En kärnvapenmakt som ser sina satelliter och servrar hotade vet att detta hotar dess förmåga också till sitt yttersta försvar med sina kärnvapen. Risken för att de kommer till användning innan denna fara blir akut kan då öka.

Vi har ju dessutom sett en viss tendens att se hot om kärnvapen som ett sätt att signalera. När Putin snabbt tagit Krim påminde han om att Ryssland också hade kärnvapen. Budskapet var tydligt. Jag skall inte utveckla det i andra scenarier.

Utvecklingar som dessa kommer att ställa extrema krav på vår stats och vårt samhälles samlade förmåga till ledning och beslutsfattande. Ständiga avgöranden – ständiga beslut. En kraftmätning eller konflikt som drar in eller är direkt riktad också mot oss kan bölja fram och tillbaka över en längre tid.

Skiften kan ske snabbt. Ett avgörande kan vara nära – eller mycket avlägset.

Och mitt i allt detta allt annat. Ett finansiellt system som bryter samman. En livsmedelsförsörjning som sviktar. Människor på flykt.

Åter till Clausewitz.

Kriget är politikens förlängning med inblandning av andra medel. Och det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Och enligt min mening gäller det också när vi nu står uppe i den digitala erans dragkamper, konfrontationer, konflikter och möjliga krig. Men medan teknologin var tämligen konstant på Clausewitz dagar är det nu dramatiskt annorlunda.

Den geopolitiska oredan förenas med en geoteknologiskt snabbt accelererande utveckling och konkurrens.

Den skapar dramatiskt nya sårbarheter i våra system och samhällen, innebär dramatiskt nya möjligheter att påverka oss och innebär – förvisso – substantiellt nya utmaningar också för vår samlade säkerhetspolitik.

Med detta vill jag alls inte säga att kriget står för dörren. Det gör det enligt min mening inte.

Men vi lever i en geopolitiskt mer utmanande och teknologiskt mycket mer omvandlande tid. Vi måste vara mer vaksamma. Vi måste våga tänka på framkant.


Trumps kollaps i USA och EU-genombrott med Kina.

03 januari 2021

STOCKHOLM: Så har nu det nya året tagit sin början riktigt på allvar.

En del skrivande blir det alltid i anslutning till årsskiftet.

I Dagens Industri skrev jag en del om utmaningarna inför det nya året, men också om de möjligheter som ligger i det kommande skiftet i Washington. I centrum kommer att stå frågorna kring makten över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Geoteknologin blir en allt viktigare del av geopolitiken.

På Project Syndicate skrev jag om situationen tio år efter den s k arabiska våren med alla de förväntningar som vi då hade. Men snart fick vi den arabiska kontrarevolutionen med allt vad detta kom att innebära. De grundläggande problem som utlöste utvecklingen för ett decennium sedan finns dock kvar – och har i vissa avseenden t o m fördjupats.

Länkar till dessa artiklar finns i sedvanlig ordning på mitt svenska respektive engelska twitter-konto.

Men annars har det alldeles självklart varit dramatiken i Washington som varit i fokus. Det blev ett dygn i olika TV-studios för min del för att försöka att bidra med kommentarer.

Onsdagen blev en mörk dag i USA:s historia.

Landets president uppviglade mot dess demokrati genom ett militant ifrågasättande av dess demokratiska val och genom att de fakto hetsa sina anhängare till marschen mot Capitolium.

Och därefter bröt sig en militant och målmedveten grupp av extrema huliganer in i kongressen, stoppade dess arbete och började plundra.

Till det mörka hör självfallet också det massiva misslyckandet att stoppa detta. Kongressens polisstyrka klarade inte av det, och det tog timmar innan försörjningar värda namnet anlände.

Men trots detta oerhörda kunde kongressen återuppta sitt arbete, och mitt i natten till torsdagen bekräfta valet av Joe Biden till ny president.

Bilden av USA som demokratins fyrbåk i världen har självklart solkats rätt påtagligt av det som inträffat. Det blir svårare för USA att ge andra länder pekpinnar när det gäller demokrati och politisk anständighet.

Men samtidigt skall sägas att den amerikanska konstitutionens konstruktion av olika balanserande institutioner bestod det allvarligaste prov som den utsatts för sedan inbördeskriget. Med en president som öppet föraktade demokratins metoder och principer, och dessutom är utrustad med mycket betydande makt, kunde det ha gått mycket illa.

Men i slutändan bestod institutionerna provet. Den 20 januari kommer Joe Biden att installeras som ny president.

Tills dess återstår dock tolv dygn.

I natt har Donald Trump påtagligt tvingats hala flaggan. De huliganer som han den mörka dagen sade att han ”älskade” har han nu tvingats att ta avstånd från. Och nu säger han att han accepterar skiffer vid makten.

Osvuret är dock bäst när det gäller denne man.

Oroande är att hans administration nu faller sönder. Det sker ett lämmeltåg ut från nationella säkerhetsrådet, även om dess chef tydligen övertygats om att stanna kvar de återstående dagarna. Det är bra. Världens ledande makt kan inte vara alldeles roderlöst under dessa dagar.

I dramatiken den mörka dagen noterades knappt att demokratins vann de två senatsplatserna i Georgien. Och därmed förlorade republikanerna majoriteten i senaten och den betydelsefulla maktposition denna skulle ha inneburit.

I en analys i Wall Street Journal är den republikanske valstrategen tydlig med att lägga ansvaret för det misslyckandet på Donald Trump. Denne startade ett inbördeskrig i det republikanske partiet i Georgia som var kunde ge detta resultat.

Hur den framtida utvecklingen i det republikanske partier kommer att bli återstår att utreda.

Donald Trump framstod under den mörka dagen mest som en klanledare för ett gäng huliganer. Men frågan är om han kommer att på lite längre sikt kunna bibehålla sitt grepp över det republikanska partiet och dess representanter.

Det blir av stor betydelse för utvecklingen i USA under kommande år.

I vår del av världen skiftar nu ordförandeskapet i EU från Berlin till Lissabon.

Ett nytt s k socialt toppmöte liksom ett toppmöte mellan EU och Indien tillhör det som står på det portugisiska ordförandeskapets program för det kommande halvåret.

Under de sista skälvande dagarna av det tyska ordförandeskapet åstadkoms inte bara det minimalistiska avtalet med Storbritannien utan också ett avslut i de sedan sju år tillbaka pågående förhandlingarna med Kina om ett s k investeringsavtal.

En politisk överenskommelse om det ingicks, och nu vidtar alla de processer som sedvanlig är förknippade med att sätta avtal som detta i kraft. Målet förefaller att vara att avsluta dessa under det franska ordförandeskapet 2022.

Okontroversiellt är avtalet inte.

Det innebär betydande framsteg när det gäller att komma till rätta med alla de begränsningar för europeiska företag i Kina som det klagats över sedan mycket lång tid tillbaka, och öppnar nu upp också nya sektorer av den kinesiska ekonomin för EU-företag. När det gäller finansiella tjänster handlar det t ex om att EU-företag nu får samma möjligheter som USA:s företag redan har.

Och Kina åtar sig nya förpliktelser när det gäller att ansluta sig till olika internationella överenskommelser.

Invändningarna mot avtalet från bl a delar av Europaparlamentet är i huvudsak två.

Dels att man borde ha väntat och koordinerat med Biden-administrationen i USA. Dels att detta avtal sannolikt inte innebär någon förbättring vad gäller t ex situationen med tvångsarbete i Xinjiang eller den nya säkerhetslagen i Hong Kong.

Förhandlingen har som bekant pågått i sju år, och det har länge sagts att målet var att komma till ett avslut detta år. När så Kina plötsligt och i ett sent stadium gjorde högst väsentliga eftergifter, som EU försökt få dem till sedan år tillbaka, hade det knappast varit möjligt att springa från förhandlingsbordet.

En gemensam förhandling med USA hade knappast heller varit möjlig. Hade USA nödvändigtvis varit intresserat av att pressa på för att ge EU-företag rättigheter som de redan har? Och fanns det inte en risk för att dessa fördelar för EU skulle bromsas för lång tid framöver på grund av helt andra frågor? En gemensam handelsförhandling av det slaget har aldrig skett.

Det som däremot måste ske är ju gemensamma förhandlingar om att stärka regelverket i WTO. Här har det funnits skillnader i synsätt mellan USA, EU och Japan, men dessa borde det vara fullt möjligt att överbrygga och sedan få en global förhandling kring detta.

Här skulle det komma att handla t ex om viktiga bestämmelser om statsstöd, dumping, skydd för intellektuella rättigheter och mycket annat. På punkter som dessa krävs det starka multilaterala regelverk.

Och det förtjänar ju noteras att investeringsavtalet ingenting förändrar vad gäller de olika skyddsmekanismer som EU-länder nu sätter upp när det gäller kinesiska investeringar.

Den andra invändningen är ju korrekt i den meningen att avtal som dessa inte förändrar grunderna i landets politiska system, och Kina är ju nu inne i en påtagligt mer auktoritär fas av sin utveckling. Något mandat att göra så gavs aldrig för dessa förhandlingar, och det hade knappast varit möjligt heller.

Dessa frågor får drivas på annat sätt.

Att USA nu åter kommer med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ökar påtagligt förutsättningarna för att sätta press på Kina där. Och en rad andra mer eller mindre viktiga instrument finns ju dessutom.

Här finns det all anledning att försöka forma en gemensam strategi över Atlanten.

En tredje möjlig invändning som finns i debatten är att man inte vet om Kina fullt ut kommer att respektera avtalet. Så är det självfallet, det gäller alltid, men då innehåller avtalet bestämmelser för att hantera den saken, och det finns också andra åtgärder som EU i ett sådant läge kan ta till.

Men i grunden har EU självfallet ett starkt intresse för att förbättra villkoren för handeln med vad som råkar vara världens snabbast växande större ekonomi.

De ansträngningarna har pågått under många år, och nu lett till viktiga framgångar.

Men debatten om detta kommer med all sannolikhet att fortsätta.


För ett år sedan denna dag…

01 januari 2021

STOCKHOLM: Så har då ett nytt år tagit sin början. Det gångna året 2020 kommer vi förvisso att komma ihåg. Det har redan skrivit in sig i historieböckerna.

Det var för ett år sedan som de första rapporterna började komma om ett nytt virus i Wuhan borta i Kina. Man hade fångat upp information från websidor och sociala media redan under det då gångna årets allra sista dagar, och WHO:s kontor i Peking hade börjat att få information.

Åtskilligt var ännu mycket oklart, och det är knappast så konstigt. Ingen visste vad det handlade om.

Det var för exakt ett år sedan som ett laboratorium först kunde konstatera att det rörde sig om ett nytt coronavirus.

Några dagar senare cirkulerades den genetiska informationen om det nya viruset, och den 9 januari sändes de första varningarna ut från EU:s ECDC här i Stockholm.

Mycket få brydde sig då om den saken.

Det skulle dröja intill dess att de kinesiska myndigheterna slog till med dramatiska restriktioner den 23januari innan allvaret i det som hände i Kina började att uppmärksammas.

Då hade lokala myndigheter i Wuhan under någon vecka av festligheter försökt att lägga locket på, men att döma av den dramatiska karaktären av de åtgärder som då vidtogs av Peking hade man där blivit medveten faran.

Omvärlden – med undantag av Taiwan och Kinas omedelbara grannländer – regerade dock knappt alls. President Trump ägnade sig åt att spela ner faran. Och i vår del av världen var det först när viruset med stor kraft dök upp i norra Italien en månad senare som man började inse att detta skulle komma att beröra oss också.

Men det skulle ta ännu längre innan Sverige började vakna. Och våra myndigheter tillhörde ju de som spelade ner såväl faran som behovet av åtgärder.

Hela detta uppspel till 2020 års globala tragedi – liksom historiska erfarenheter med pandemier – har jag ju skrivit rätt utförligt om i pocketupplaga av Den Nya Oredans Tid.

Den texten var klar i somras, men den information som kommit fram sedan dess om hur det hela började har inte förändrat de slutsatser som jag då drog.

Kina tog till dramatiska åtgärder och lyckades på några månader faktiskt få situationen i huvudsak under kontroll. I dag är restriktionerna internt i Kina i allt väsentligt borta, och den kinesiska ekonomin registrerar en påtaglig tillväxt.

Facit av pandemin och dess effekter har vi ännu inte, men en del vet vi i alla fall.

I våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland vidtogs relativt betydande restriktiva åtgärder tidigt för att bekämpa smittspridningen, medan Sverige konsekvent avstod från sådana. I dag kan vi konstatera att antalet som dött i Sverige ligger vida över hur många som dött i Norden i övrigt.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att åtgärder hade betydelse – och att inte vidta åtgärder hade konsekvenser.

Misslyckandet för Sverige är stort.

Det handlar i grunden om bristande ledarskap. Det är ju där snarare än någon annanstans som skillnaden mellan oss och andra länder ligger, även om det förvisso kommer att finnas anledning att kritiskt utvärdera också hur vårt offentliga maskineri på olika sätt fungerade.

Vi är nu raskt på väg mot 10.000 döda.

Och det går dessvärre inte att undvika slutsatsen att detta till betydande del hade kunnat undvikas.

Globalt ökar pandemin tydligt. Det talas om ca 1,7 miljoner döda hitintills. Och sannolikheten för att vaccin skall nå fram till världens miljarder innan den siffran ökar väsentligt är mycket låg.

Nu handlar mycket om vaccin och hur snabbt detta kan komma ut. Att vetenskap och företagsamhet har slagit rekord när det gäller att ta fram flera olika typer av vaccin är tydligt, men sedan handlar det ju om att få it dessa så snabbt som möjligt till tillräckligt breda grupper.

Och alldeles säkert kommer vi att se skillnader i hur olika länder klarar av den uppgiften.

Vi är fortfarande mitt uppe i den pandemi som tog sin början när det nya viruset konstaterades för exakt ett år sedan.


Dataflöden är faktiskt viktigare än fisk.

28 december 2020

STOCKHOLM: Efter fyra och ett halvt år av osäkerhet och förhandlingar blev det då till sist ett avtal om relationerna mellan EU och Storbritannien efter det att landet vid årsskiftet lämnar tullunionen och den inre marknaden.

Ett avtal var självfallet bättre än inget avtal alls, men där stannar i stort sett det positiva som kan sägas om detta.

Avtalet är ju unikt i modern tid i det avseendet att det reglerar en försämring av de ekonomiska förbindelserna. Undantagslöst har avtal mellan olika länder i frågor som dessa handlat om att på olika sätt underlätta förbindelserna. Här är det tvärt om.

Och avtalet är tämligen minimalistiskt.

Omedelbart efter folkomröstningen 2016 diskuterades en rad olika alternativ för mer eller mindre nära förbindelser mellan EU och Storbritannien, men när Theresa May kom att ersätta av Boris Johnson som premiärminister var det uppenbart att det var det mest minimalistiska av alla dessa alternativ som han eftersträvade.

Temat för hans del har varit ”återvinna kontroll” och ”suveränitet”, och det är ett ofrånkomligt faktum att vare avtal ett land – eller en individ – ingår med någon annan i någon utsträckning inskränker den handlingsfriheten. Att ett land är medlem av FN innebär t ex vissa åtaganden som inskränker den egna möjligheten att göra vad som helst-

Och mer ambitiösa ekonomiska samarbetsavtal innebär självfallet samma sak.

Nu innebär detta avtal i alla fall tullfrihet för handel med varor. Det är avtalets kärna, även om självfallet även förutsättningarna för handeln med varor kommer att försämras genom nya bestämmelser av olika slag.

Storbritannien har ca 45% av sin export av varor till EU, och detta är därför inte obetydligt. Det kan hävdas att det är ännu mer betydelsefullt för EU som har ett betydande överskott i sin handel med Storbritannien.

Men Storbritannien är inte längre främst ett industriland, utan det är tjänstesektorn – den finansiella och den övriga – som är långt viktigare också för utrikeshandeln. Och på dessa områden innehåller avtalet ingenting alls med undantag av vissa tillfälliga bestämmelser.

För Boris Johnson verkar det dock ha varit viktigare att förhandla om fisk – enstaka promille av ekonomin – än om den viktiga tjänstesektorn. Att fiskarna i Storbritannien känner sig förråda av honom i alla fall är knappast förvånande – det är en yrkesgrupp som är notabelt svår att tillfredsställa.

Trots uttryckliga löften om motsatsen beslutade Boris Johnson att lämna det framgångsrika studentutbytesprogrammet Erasmus, och här har protesterna också blivit osedvanligt starka.

Erasmus-programmet har blivit en stor framgång, och Boris Jonsons beslut var sannolikt ett medvetet försök att kapa banden mellan de kommande generationerna i Storbritannien och EU. Att det för Storbritannien har varit en enorm fördel att kunna ta emot och knyta framtidsband med studenter från hela Europa vid sina olika universitet förefaller inte ha spelat någon roll för beslutet.

Intressant är att den irländska regeringen nu sagt att den kommer att finansierar medverkan i Erasmus av alla studenter från Nordirland som så vill. En liten Erasmus-gräns uppstår i den Irländska Sjön.

När allt detta är sagt är ett avtal bättre än inget avtal alls, eftersom det ger någonting att bygga på för framtiden.

Vad detta sedan kommer att bli återstår att se.

Boris Johnson förefaller besatt av en önskan att i olika avseenden avvika från EU och vad dess bestämmelser innebär. Jag ser att han nu nämnt djurskydd som ett konkret exempel på ett område där han ville göra det, även om jag har svårt att se att just sämre djurskydd skulle kunna ses som en framtida brittisk konkurrensfördel.

Men det kan komma andra områden där spänningar då lätt kan uppstå.

Om dataflöden sägs inte mycket i avtalet. Och här blir det EU som kommer att besluta om skydd för privatlivet etc i Storbritannien lever upp till de krav som EU ställer och fortsatta fria dataflöden kommer att vara möjliga eller ej. För London kommer det att handla om huruvida man kommer att fortsätta att respektera bestämmelserna i GDPR eller inte.

Hur detta kommer att utvecklas under kommande år blir nog i mångt och mycket beroende av hur relationerna mellan EU och USA kommer att utvecklas under kommande år. Blir det en djupare spricka i de digitala frågan är det lätt att se att Storbritannien kommer att avvika allt mer från EU, medan ett närmande mellan EU och USA i dessa frågor självfallet medför att London måste anpassa sig.

Hur som helst är det utvecklingen av den digitala ekonomin som under kommande år kommer att vara av långt större betydelse än fisket.

Det återspeglas på intet sätt i detta avtal – men så ser verkligheten ut.


Brutala avslöjanden av Navalny.

22 december 2020

STOCKHOLM: Julen är så gott som redan här, men världen står sannerligen inte stilla för den sakens skull.

De senaste dagarna har inneburit ny dramatik kring mordförsöket på Alexej Navalny i Ryssland.

Den oberoende organisationen Bellingcat har redan tidigare gjort anmärkningsvärt detaljerade utredningar om olika händelser i eller med anknytning till Ryssland – nedskjutningen av MH17, mordförsöket i Salisbury m m – men överträffar snarare sig själva i hur man nu rullat upp hela FSB:s operation mot Navalny.

En viktig förklaring till att man lyckas är uppenbarligen korruptionen i Ryssland.

Man lyckas helt enkelt köpa data om flygreservationer och mobiltelefonianvändning som förvisso finns i våra länder, men alls icke är offentligt tillgängliga. Och med hjälp av detta lägger man så ihop hela mönstret av en omfattande och långvarig FSB-operation mot Navalny som kulminerar i mordförsöket i Tomsk.

Som kröningen på dessa avslöjanden ringer Alexej Navalny självt – förebärande att han är en tjänsteman i det ryska säkerhetsrådet – upp en av FSB-männen i operationen och får denna på telefon att ge ytterligare konkreta detaljer om hur hela förgiftningsoperationen gick till och varför den sannolikt misslyckats.

Och inspelningen av hela det samtalet lades sedan ut på Alexej Navalnys hemsida.

När jag kontrollerar nu har mer än 11 miljoner personer gått in och sett på YouTube-videon med inspelningen av samtalet. I morgon kommer det sannolikt att vara någon miljon till.

Föga förvånande har FSB sagt att det hela är lögn och dikt från början till slut, och antytt att västliga underrättelsetjänster står för det hela. Något annat var väl knappast att vänta.

Men därtill har Kreml inlett lite mer av motoffensiv.

Ambassadörerna från Tyskland, Frankrike och Sverige har kallats upp till ryska UD och informerats om nya sanktioner mot olika personer som anses ansvariga för dessa s k anti-ryska operationer. Urvalet av länder är länkat till de laboratorier – i Sverige FOI i Umeå – som oberoende av varendra konstaterade den extremt farliga nervgasen Novichok i Alexei Navalnys blod efter ankomsten till Tyskland.

Och jag skulle väl tro att man dessutom begärt att få ut allt möjligt och omöjligt material från dessa laboratoriet. Så brukar Ryssland agera. Det kommer dock näppeligen att beviljas.

Men alldeles uppenbart är att den redan stora Navalny-historien nu blivit ännu större.

Alexej Navalny finns fortfarande i Tyskland, men säger att han avser att återvända till Ryssland.

Vi kommer att höra mer om detta. Mycket mera, skulle jag tro.