Om klimatfrågan, DP World i Arktis, NordStream 2 och USA i dialog med Kina och Ryssland.

25 juli 2021

DALMATIEN: Nyheterna denna sommar bär vittne om extrema väderhändelser runt om i världen som forskare allt tydligare knyter till den gradvisa globala uppvärmningen.

De omfattande bränderna i västra USA leder till att New York sveps in i dess rök. Och i delar av norr Sibirien registreras mycket höga temperaturer och mycket omfattande bränder.

Samtidigt pågår uppmarschen till klimatmötet COP26 i Glasgow i november. Kommer det då att finnas tillräckliga nationella åtaganden för att det skall vara möjligt att begränsa uppvärmningen till de 1,5 grader som man ju satt som mål?

I slutet av den föregående veckan möttes miljöministrar från G20-länderna i Neapel, men misslyckades med att nå enighet om att kraftigt begränsa användningen av kol och att ta bort existerande subventioner av fossil energi. Det var Kina, Indien, Sydafrika och Saudiarabien som inte ville gå så långt.

Men också andra har problem. EU- kommissionens stora klimatpaket för att klara en minskning av utsläppen med 55% till 2030 kommer att malas länge i ministerråd och parlament innan det kommer till beslut. Och hur USA skall leva upp till sina åtaganden är ännu långt ifrån klart.

Och till detta kommer självfallet jättarna Kina och Indien.

Synnerligen intressant var att notera att Dubai-ägda DP World, som är en av världens största operatörer av hamnar och logistik, slöt ett avtal med ryska Rosatom om att hjälpa till att bygga ut och att operera farleden mellan Atlanten och Stilla Havet norr om Sibirien.

Ryssland har höga ambitioner för denna farled, men ännu så länge har trafiken längs leden i dess helhet varit föga mer än enstaka fartyg för att visa vad som en gång skulle vara möjligt.

Men nu har franska, kinesiska och koreanska intressen investerat i energiprojekt i området, och till detta kommer nu avtalet med DP World som talar om en inledande investering kring två miljarder dollar.

Vi är i början på en avgörande förändring som också har geopolitisk betydelse, om än den kommer att ske tämligen gradvis.

Betydligt större har uppmärksamheten varit kring överenskommelsen mellan Berlin och Washington om den kontroversiella rörledningen Nordstream 2 genom Östersjön. Kritiken har varit hård i den amerikanska senaten, men också från bl a Polens och Ukrainas utrikesministrar.

Att stoppa projektet med sanktioner visade sig inte möjligt, och i detta läge beslutade Biden-administrationen tydligen att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa möjliga av en dålig situation.

Och man ville sannolikt inte ha en pågående dispyt med Berlin i ett läge där det finns andra frågor man ser som viktigare. Projektet är förvisso inte populärt hos alla i Tyskland, men än impopulärare är amerikanska sanktioner som riktar sig mot tyska företag,

Bra i detta omdiskuterade steg var dock trots allt olika åtaganden att kraftigt öka hjälpen till Ukraina att bli energioberoende i olika avseenden. Landets stora beroende av importerad rysk gas och av intäkterna från transit av sådan västerut är osund, och har ju dessutom öppnat för ryska påtryckningar och rysk korruption under åren.

Men diskussionen om överenskommelsen kommer säkert att fortsätta.

Blickar riktas dessa dagar också mot det besök som USA:s biträdande utrikesminister Wendy Sherman avlägger i Tianjin i Kina. Det har varit lite fram och tillbaka inför detta besök, och från bägge sidor spelas förväntningarna med.

I Washington har man sagts att dessa samtal nu sker från en ”position av styrka”, vilket inte fallit väl ut i Peking, och där man sagt att man inte accepterar ett sådant synsätt.

Från amerikansk sida handlar det nog främst om att ha ett större element av förutsägbarhet i en komplicerad relation för att förhindra att saker och ting spårar ur kontroll. Jag skulle dessutom tro att man kommer att tala om möjligheten av ett möte mellan presidenterna Joe Biden och Xi Jinping i samband med G20-toppmötet i Italien mot slutet av oktober.

Mot slutet av veckan kommer Wendy Sherman dessutom att vara i Genève för att inleda de samtal om s k strategisk stabilitet med Ryssland som man kom överens om vid toppmötet mellan Biden och Putin. En viktig och besvärlig del av dessa är att försöka att komma fram till en avlösare till det s k New Start-avtalet när detta löper ut om mindre än fem år.

Och en viktig och påtagligt besvärlig fråga i det sammanhanget är vad man gör med Kina. Amerikanska rapporter talar om en påtaglig ökning av den kinesiska strategiska kärnvapenarsenalen.


Om Putins ifrågasättande av Ukraina, om Jordaniens kung i Vita Huset och om EU:s viktiga eftervård i Georgien.

19 juli 2021

TABIANO CASTELLO: I veckan som gick publicerades i Moskva en remarkabel längre essä av president Putin som ville demonstrera att Ukraina och Ryssland egentligen är samma nation, och som därmed de facto ifrågasatte Ukraina som en i verklig mening självständig nation.

Och för att understryka hur viktig denna text var följdes den upp med en intervju med Putin i ämnet som publicerades på presidentens webbsida.

Historien är en komplicerad sak som utspelar sig över en lång tid, och inte sällan är det möjligt att ut denna plocka fram delar för att understödja mer aktuella politiska projekt.

I det stora östslaviska området har genom historien kommit att formas dagens ryska, belarusiska, ukrainska, litauiska och polska nationer i processer som förvisso inte alltid varit vare sig rätlinjiga eller okomplicerade.

Men att gripa långt tillbaka i historien, vrida den lite så att den passar, och försöka att ifrågasätta de nationer som historien successivt format är knappast särskilt vare sig hederligt eller konstruktivt.

Allt började en gång i det s k rusiska rike från Novgorod till Kiev som fogades samman av vikingar på sina färder österut, och det moskovitiska väldet är i det perspektivet en betydligt mycket senare skapelse.

Och inflytande utifrån har alltid funnits. Det moskovitiska väldet låg länge under mongolernas yttersta inflytande, och delar av dagens Ukraina var länge delar av det polsk-litauiska samväldet, medan stäpperna i söder dominerades av kosacker och tatarer.

Men ur detta växte såväl ett Ryssland som ett Ukraina successivt fram, och även ett Belarus om än med en svagare självständig identitet.

Men det Putin gör i sin essä är att formulera en storrysk historieskrivning som inte accepterar vare sig Ukraina eller Belarus som genuint självständiga nationer. Utan att säga det explicit är hans mening tydligt att detta är områden som på ett eller annat sätt måste acceptera att den yttersta politiska makten ligger i Kreml-borgen i det gamla moskovitiska väldet.

Att denna historieskrivning inte accepteras i Ukraina, och sannolikt inte heller i betydande delar av Belarus, säger sig självt. Men den avgörande frågan är varför han skrev denna essä och vad den säger om kommande rysk politik.

Det som framträder är ju en storrysk ambition att etablera ett avgörande inflytande över Ukraina, och det har uppenbart bekymmersamma implikationer för den europeiska säkerheten framöver.

Det handlar då inte bara om att annektera Krim och den aggression som lett till konflikten i Donbas, utan det handlar då om en betydligt allvarligare potentiell konflikt i det lite längre perspektivet.

Med all sannolikhet kommer Kreml att försöka att uppnå det som Putin eftersträvar med politiska och ekonomiska medel. Det är ju inte svårt att se att man försökt under ett par decennier, men det är samtidigt lätt att se inte bara att man misslyckats, utan att detta varit från rysk utgångspunkt kontraproduktivt.

Och mönstret har ju dessutom varit att man i vissa lägen dessutom är beredd att till militära medel. Inte först, men ytterst, och det är självfallet illa nog.

När president Jeltsin revolterade mot Sovjetunionen och tog stegen för att upplösa denna handlade det delvis om att frigöra Ryssland från ett imperiearv som begränsade dess möjligheter till självständig och demokratiskt utveckling.

Och vad Putin gör med denna artikeln är att återknyta till en storrysk imperietradition som kommer att försvåra Rysslands framtida möjligheter till demokratiskt utveckling i samklang med det övriga Europa.

Så det var ingen obetydlig essä han publicerade.

På den lite vidare arenan kan noteras att under veckan kommer Jordaniens kung Abdullah att tas emot som den förste arabiske ledare i Vita Huset under Joe Biden.

Det är självfallet ingen tillfällighet. Under Trump hade relationen med Saudiarabien absolut prioritet, och Jordanien prioriterades ned, och nu är det tvärt om.

Besöket har betydelse inte minst mot bakgrund av de något mysteriösa inre förvecklingar som funnits i den jordanska regimen under de senaste åren. Och även om lite är känt finns det nog anledning att anta att dessa hade saudiska kopplingar av olika slag.

Men besöket är också viktigt för att visa USA:s stöd för Jordaniens viktiga roll på de heliga muslimska platserna i Jerusalem, och för den tvåstatslösning som är en så viktig del av den jordanska politiken i regionen.

Till dessa dagars besök bör kanske också räknas att Europeiska Rådets ordförande Charles Michel besöket Batumi i Georgien.

Där blir det samtal om uppföljning av den överenskommelse mellan regering och opposition som Christian Danielson förhandlade fram, och som i enlighet med mönstret för sådana kräver en rätt aktiv eftervård för att fungera.

Men säkert också samtal efter det att en LGBT-aktivist misshandlats till döds i samband med en demonstration i Tbilisi. Ryska hårdföra nationalister har applåderat att i samband med detta EU-flaggan brändes, eftersom denna ju sågs som en symbol för den öppna politik i dessa frågor man försökte att stopp.

Till Batumi kommer också Ukrainas president Volodymyr Zelensky och Moldaviens president Maia Sandu, så jag skulle tro att det blir samtal om den vidare utvecklingen i det Östliga Partnerskapets länder, och med all sannolikhet också om president Putins remarkabla essä.


Om val i Bulgarien och Moldavien, EU:s nya klimatpaket, Angela Merkel i Vita Huset och allt allvarligare pandemin.

11 juli 2021

STOCKHOLM: Nu drar det ihop sig till sommar på allvar, men fortfarande finns jag kvar något dygn i den sommardagar och angenäma huvudstaden.

Denna söndag innebär viktiga val i såväl Moldova som Bulgarien, även om det näppeligen uppmärksammas på dessa breddgrader.

I Bulgarien innebär det sannolikt slutet på en lång period dominerad av nuvarande premiärminister Borisovs parti, men opinionsmätningarna säger att han främst utmanad av ett nytt parti av någon typ av artist efter mönster som vi sett i annorlunda länder.

Om detta är vad Bulgarien behöver kan det säkert råda delade meningar om. Landet har ett mindre bra rykte när det gäller korruption, och det vi på siffror om hur unga människor lämnar landet har Bulgarien en mer besvärlig situation än t ex Bosnien och Kosovo.

Dess position inom EU saknar inte betydelse, även om landet nu sedan en tid blockerat öppnande av medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien. Bakgrunden är tolkningar av historien som ger sig tämligen perifera för de flesta andra, men på Balkan saknar frågor som dessa inte laddning.

Men dessvärre tror jag inte dagens val kommer att innebära någon omedelbar ändring i den delen, vilket är påtagligt bekymmersam.

Moldavien innebär då bättre möjligheter. Här är det ett tydligt val mellan en mer EU-orienterad linje under ledning av president Maia Sandu, och en mer Moskva-orienterad linje under Igor Dodon .

Landet med knappt tre miljoner invånare tillhör ju de relativt sett framgångsrika i EU:s Östliga Partnerskap, men har haft att kämpa med massiv korruption, en mycket nedgången ekonomi och sedan den separatistiska Ryssland-stödda enklaven Transnistrien.

Den uppdelningen i de två olika lägren är förvisso inte ny, men nu förefaller de mer Europa-orienterade inte minst genom presidentens insatser ha ett övertag. Det kan nog ta sitt tag att få ett resultat mot bakgrund av att en betydande del av valmanskårens befinner sig utanför landets gränser.

I veckan kommer EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt stora paket med förslag på hur de 27 medlemsländerna skall förverkliga sitt mål om att reducera klimatutsläppen med 55% till 2030.

Och förmer inleds den verkliga bataljen om den europeiska klimatpolitiken. Det är lättare att tala om mer avlägsna mål, men 2030 är bara nio år bort, och 55% är ett påtagligt ambitiöst mål.

Två större åtgärder kommer att stå i centrum. Dels att utvidga och skärpa systemet med handel med utsläppsrätter – Emission Trading Scheme ETS – och dels att införa ett system med vad som på svenska ofta kallas klimattullar – Carbon Border Adjustment Mechanism CBAM.

Bägge har betydande effekter, lite beroende på hur de införs i detalj, och det som förestår efter det att förslagen lagts på bordet är en längre process för att nå fram till beslut först i ministerrådet och därefter mellan ministerrådet och parlamentet.

Här finns också betydande utrikespolitiska effekter. CBAM skall utformas då att det är förenligt med det globala regelverket för handel inom WTO, och inte leder till anklagelser för protektionism, men effekterna för olika länder kan dock bli betydande.

I det omedelbara närområdet kan det handla om Ryssland, Ukraina och Turkiet som ju samtliga har ett betydande beroende av att exportera till just EU. Och inte heller i USA är förtjusningen över detta förslag odelad.

Det är således både besvärliga och viktiga diskussioner som förestår, men först får vi avvakta att förslagen läggs på bordet nu på onsdag.

Men att vidta trovärdiga åtgärder för att nå målet 55% är självfallet avgörande för EU:s trovärdighet i den globala klimatpolitiken.

Samma dag tar president Biden emot Angela Merkel som den första europé som kommer till Vita Huset under hans period.

Säkert kommer detta att beskrivas som lite av ett avskedsbrev eftersom hon ju kommer att lämna efter valet till den tyska förbundsdagen i september. Hon har varit en stabiliserande och drivande kraft runt rådsbordet i EU under en unikt lång period, och dessutom självklart viktig också för samarbetet över Atlanten.

Trots Joe Biden är det inte bara harmoni i relationen. I Berlin uppskattade man inte beskedet utan någon som helst förvarning om ett snabbt uttåg ur Afghanistan, där Tyskland haft en betydande kontingenten intill för någon vecka sedan, och jag hör det också sägas att kontakterna har varit mindre frekventa än t o m under Trumps period.

Men detta hindrar inte att det med all säkerhet blir många varma ord vid mötet, där annars med stor sannolikhet också relationerna med såväl Ryssland som Kina kommer att diskuteras.

Angela Merkel har ju varit en tydlig förespråkare för fortsatt dialog med bägge dessa länder trots de uppenbara svårigheterna.

Klokt vore om man också ägnade situationen med pandemin lite uppmärksamhet. Jag tror att vi är i en farlig situation.

I såväl USA som Europa finns det nu en risk för att uppmärksamheten släpper, och det samtidigt som kurvorna för infektionen med framförallt delta-varianten börjar att vända påtagligt uppåt i olika länder.

Och globalt håller situationen på att förvärras.

Efter sju veckor av vikande siffror visar de siffror som inrapporteras till WHO nu att antalet fall ökar, och att det gäller i nästan samtliga av de regioner som WHO har indelat världen i.

Deltavarianten är nu bekräftad i mer än hundra länder runt om i världen, och i mer än tjugo länder rapporteras nu en exponentiell ökning av antalet konstaterade fall.

Också länder som trodde att allt var under kontroll – som Australien och Sydkorea – tvingas nu konstatera starka ökningar av antalet fall.

Det är uppenbart att det inte är tid att släppa uppmärksamheten – snarare att öka de gemensamma insatserna.


Rödgröna röra, Kinas jubileum, uttåget ur Afghanistan och pandemin.

05 juli 2021

STOCKHOLM: Som jag tidigare skrivit har den formel för att regera Sverige som formulerades i den s k januariöverenskommelsen 2019 nu havererat och med all sannolikhet förpassats till historien.

Någon alternativ formel för att ge någon typ av stabilitet förefaller de senaste dagarnas manövrerande heller inte att ha producerat.

Januariformeln har nu övergivits först av liberalerna och nu faktiskt också av Centerpartiet.

Ur krisen kommer en försvagad regering, ett centerparti som sitter i en betydligt svagare position och ett vänsterparti som tydligt framstår som krisens vinnare.

Hur detta kommer att gestalta sig längre fram återstår att se.

Det är svårt att undgå slutsatsen att den politiska krisen bara tar sommarledigt för att sedan återkomma under hösten i spelet om valårets budget.

Och hur olika partier kommer att svara på frågor inför valet 2022 om hur landet skall regeras är inte alldeles uppenbart.

Konstellationen med moderaterna och Kristdemokraterna har förvisso utmaningar i relationen till Sverigedemokraterna, men frågan är om inte dessa nu framstår som mindre än den mer fullfjädrade rödgröna röra som nu brutit ut på den andra kanten.

Ute i den vidare världen har det kinesiska kommunistpartiet under storstilat både verbalt och verkligt fyrverkeri firat sin 100-åriga födelsedag, och även om det talas åtskilligt om kommunism är det till betydande del också en uppvisning i en allt mer självmedveten kinesisk nationalism.

Jag såg att Xi Jinping talade om marxism, men enligt min mening har den mer moderna kinesiska utvecklingen föga med marxism att göra. Snarare handlar det om en kombination av en stenhård leninism och en delvis tämligen otyglad kapitalism.

Och hur denna kommer att klara kommande utmaningar förblir en öppen fråga. Jag tror att Xi Jinping bidragit till att långsiktigt försvaga Kina genom att frångå viktiga delar av Deng Xiapings politiska arv om ordnad maktväxlings inom partiet och en försiktig separation mellan statens och partiets funktioner.

Och jag skulle vara rätt övertygad om att det finns många också inom det slutna kommunistpartiet som tycker samma sak. Den s k rättelsekampanj som satts igång inom partiet är ju ett tecken så gott som något på den osäkerhet som finns.

Mycket handlar om upptakten till den partikongress som ju kommer i slutet av nästa år, och där Xi Jinping i brott mot Deng Xiaopings principer skall koras för en tredje period.

Relationer till omvärlden är nog inte det som dominerar tänkandet i maktens boningar i Peking – den interna stabiliteten och säkerheten är med all säkerhet det viktigaste – men utan betydelse är det inte.

Och jag noterar att Angela Merkel och Emmanuel Macron i dagarna skall ha en videokonferens med Xi Jinping om relationen mellan Europa och Kina.

På lite närmare håll fortsätter det amerikanska uttåget ur Afghanistan i allt snabbare takt. För några dagar sedan lämnades den stora flygbasen Bagram som var något av navet i den amerikanska närvaron.

Jag minns hur jag landade där mitt i natten tillsammans med FN :s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon och vi utan mycket av hjälp fick orientera oss mellan förbipasserande drönare och annat innan vi kunde lokalisera några helikoptrar att föra oss vidare.

Men det allvarliga är nu hur talibanerna tydligt flyttar fram sina positioner. Det är mindre en fråga om att de besegrar regeringsstyrkorna, och mer en fråga om att dessa drar sig tillbaka eller i vissa fall t o m upplöses.

Jag läste en detaljerad redogörelse för utvecklingen i norra Afghanistan, som ju var den dåvarande svenska närvarons bas, där just detta var tydligt.

Och jag ser att talibanerna redan förefaller att ha övertagit kontrollen över en betydande del av gränsen till Tajikistan. Jag är övertygad om att det leder till betydande oro i stora delar av Centralasien, och inte minst i Kina.

Jag förvånas över att den amerikanska politiken är så fokuserad på sitt eget tillbakadragande att den bara i mycket begränsad del förefaller att försöka att mobilisera internationellt för den hjälp till politisk och ekonomisk stabilitet som måste till om inte situationen snabbt skall förvärras.

Särskilt ärofyllt kan detta tillbakadragande knappast framställas som.

I veckan möts finansministrarna i G20-länderna för att diskutera läget i den globala ekonomin.

Kommer den globala återhämtning med 6-7% detta år som man räknat med om vi får en ny deltavåg av pandemin som kommer att märkas påtagligt såväl i Europa som i Nordamerika?

Och själv hoppas jag självfallet att mötet skall leda till att man kan sluta det finansieringsgap för de olika insatser mot pandemin som faller under ACT-A och som jag ju ägnar en betydande del av min tid åt.

I morgon har vi stort digitalt möte med den s k Facilitation Council under ordförandeskap av Norge och Sydafrika som kanske kan ge vissa indikationer om detta.

.


Svensk kris, EU och Ryssland, pandemin och Kinas firande.

28 juni 2021

STOCKHOLM: Dagens besked från Stefan Löfven är att man i de olika samtal som förts under den gångna veckan inte hittat någon väg framåt för hur Sverige skall kunna regeras.

Nu återstår således att se om samtal i samma ämne med en lite bredare krets av aktörer under talmannens regi kan leda till ett resultat. Någon omedelbar öppning är dock inte lätt att se, och det samtidigt som vägen till ett möjligt extra val nu blivit mer komplicerad.

Jag hade trott att Stefan Löfven på denna vecka skulle ha kommit fram till antingen en ny formel för att regera Sverige eller till extravalet var den enda möjligheten. Men nu väljer han en annan väg utan mycket av klarhet om vart den kan komma att leda.

Att besluta är svårt.

I det internationella perspektivet innebär veckan som nu inletts ett möte med G20:s utrikesministrar i Matera i södra Italien, ny oro för spridningen av pandemin och det kinesiska kommunistpartiets firande av att det är 100 år sedan man grundades.

Förra veckans EU-toppmöte fick huvudsakligen rubriker därför att ett plötsligt torsdag av Angela Merkel och Francois Macron om att på ett eller annat sätt ordna ett toppmöte med Ryssland inte fick något stöd.

Det var förvisso mindre professionellt att lansera ett förslag som detta på det sätt de gjorde, och inte minst därför blev motståndet påtagligt. Det skapades ett intryck av att Berlin och Paris försökte att diktera den gemensamma utrikespolitiska beslutsprocessen, och det dessutom i en fråga där det finns betydande spänningar.

Intill 2014 fanns ett system med toppmöten två gånger om året mellan EU och Ryssland, men det systemet hade nog alldeles bortsett från Ukraina-krisen överlevt sig själv.

Det sattes upp i ett skede när det handlade om att hantera en process av successivt och brett närmande mellan EU och Ryssland på en rad områden. Men sedan kom ju den ryska utvecklingen att ta en annan vändning, och det system for olika gemensamma möten som satts upp blev svåra att fylla med konkret innehåll.

Däremot finns det skäl till att fortsätta högnivåkontakter med Ryssland i andra former, och det sker ju också. I det s k Normandie-formatet sker ju löpande försök att lösa motsättningen om Ukraina och få Ryssland att respektera sina åtaganden, och jag noterar att EU:s Charles Michel tillhör dem som har mer eller mindre regelbundna samtal med Vladimir Putin.

Men något stort symboliskt toppmöte fanns det i detta läge inte något stöd för, och det kan man tycka att Angela Merkel och Francois Macron skulle ha vetat.

Mötet med G20-kretsens utrikesministrar kommer knappat att producera några revolutionerande resultat. Ofta erbjuder dessa möten ett tillfälle till olika bilaterala kontakter.

Det finns dock viktiga frågor som väntar på avgörande. Förhandlingarna i Wien om en återgång till det nukleära avtalet med Iran har redan pågått oroväckande länge, och till komplikationerna hör ju det nya politiska läget i Iran efter presidentvalet.

Hade Biden-administrationen omedelbart gått in för rak ömsesidig återgång till respekt för avtalet hade vi sannolikt varit i ett betydligt bättre läge i denna fråga.

Möjligen kommer det i denna krets också att finnas anledning att diskutera den kommande utvecklingen i Afghanistan. Det amerikanska och internationella uttåget fortsätter. För några dagar sedan lämnade de sista norska specialsoldaterna landet.

Samtidigt fortsätter talibanerna att flytta fram positioner, även om regeringen fortfarande håller alla städer av någon som helst betydelse. Många med möjlighet håller dock dessvärre på att lämna landet.

Och diskussionerna mellan USA och Turkiet om det fortsatta ansvaret för säkerheten på och kring Kabuls flygplats förefaller ännu inte avskurade. Det arrangemanget blir av mycket stor betydelse.

För egen del fortsätter jag att oroas över pandemins utveckling över världen. Det finns i europeisk debatt en tro att det mesta är över som jag finner oroande.

Som det ser ut i dag är kanske ca 15% av världens befolkning vaccinerad – vilket är imponerande i sig – men det som krävs för att riktigt få utvecklingen under kontrollmärke att ca 70% vaccineras

Under tiden ger nya varianter anledning till fördjupad oro. Den s k Delta-varianten sprids nu mycket snabbt över världen, och det finns redan ytterligare varianten som kan komma att ge anledning till motsvarande oro.

Ingen är riktigt säker förrän alla är säkra. Den sanningen består.

På torsdag kommer så det kinesiska kommunistpartiet med stort buller och bong att fira att 100 år gått sedan man bildades. Det är förvisso en intressant historia, även om den historieskrivning som nu är den officiella allt mer avviker från vad mer oberoende historiker skulle säga.

Alla mörka sidor – och de är många – redigeras bort, och allt framställts i ljusare dagar.

Men det viktiga att lyssna till är vad som möjligen säga om vägen framåt. Kommer landets ledning att vara berett till de reformer som torde vara en förutsättning för fortsatt stark ekonomisk utveckling, eller kommer den kinesiska utvecklingen gradvis att börja att stagnera?

Få frågor är viktigare när det gäller att bedöma den globala framtiden, men om vi får något svar i samband med firandet denna vecka är dock mindre sannolikt.


Mer dramatik i Sverige än på de olika toppmötena.

21 juni 2021

STOCKHOLM: Så beginner sig Sverige plötsligt i en regeringskris som det inte är alldeles lätt att se slutet på.

För första gången någonsin har en statsminister och därmed en regering fällts i en förtroendeomröstning i riksdagen.

Att detta skett mot bakgrund av ett utredningsförslag är i sammanhanget något märkligt. Normalt är det ju när skarpa förslag ligger på riksdagens bord som det blir aktuellt med skarpare åtgärder.

Men det som nu sker visar att det handlar om mer långtgående spänningar.

I grunden fungerar inte längre den formel som efter åtskillig vånda ledde till regeringsbildningen 2018. Den handlade ju om att isolera Sverigedemokraterna, men hade som förutsättning att också vänsterpartiet isolerades.

Och det som sker nu är ju att dessa två enas i att välta denna konstruktion över ända. Att vänsterpartiet nu röstat för ett yrkande om misstroendevotum framlagt av Sverigedemokraterna visar ju en utveckling som knappast hade varit tänkbar för ett par år sedan.

Om de kortsiktiga konsekvenserna av detta spekuleras det nu flitigt i alla upptänkliga media och forum.

Statsministern kommer nu att försöka att se om han kan återkomma på ett eller annat sätt. Tror han det kommer han att avgå för att därefter återkomma efter en förutbestämd talmansrunda. Blir hans slutsats under de närmaste dagarna att detta inte är möjligt kommer han med all sannolikhet att utlysa nyval.

Den långsiktiga konsekvensen är dock alldeles tydligt att en regeringsbildning enligt formeln från 2018 inte längre kommer att vara möjlig. Vänsterpartiet kommer inte att släppa fram en regering utan konkreta garantier för inflytande.

Men med det konstaterandet lämnar jag det inhemska dramat för denna gång. Det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma.

Den föregående veckans olika toppmöten avlöpte i allt väsentligt väl.

Nato-toppmötet passerade utan alltför stora rubriker, och samma sak gällde faktiskt det viktiga mötet mellan presidenterna Biden och Erdoğan. Att Turkiet tar över säkerhetsansvaret för flygplatsen i Kabul var det viktigare konkreta resultatet, men den turkiska rollen i Afghanistan kommer också att tjäna som lägga vissa spärrar när det gäller fortsatt försämring av relationen mellan Washington och Ankara.

Toppmötet mellan EU och USA efterlämnade även det en angenäm stämning, och det trots att de mer konkreta resultaten inte var så imponerande. Nya strukturer för samråd i viktiga frågor har dock satts upp, och det återser att se vad de kan komma att leverera längre fram.

Inte heller med Putin i Genève blev det några sensationer, och det var väl heller inte meningen. Samtal om strategisk rustningskontroll kommer att inledas, vilket var väntat, men därtill kommer nu också att komma samtal om olika cyberfrågor.

Och jag utgår från att president Biden gav klara besked till president Putin vad gäller Ukraina.

I denna vecka är det så dags för EU-ledarna att sitta ner torsdag och fredag för det sista toppmötet under det portugisiska ordförandeskapet. Relationerna till såväl Ryssland som Turkiet stor på dagordningen, och nya kraftiga sanktioner mot Belarus tillhör också den politiska bilden.

Om relationen till Ryssland har det producerats en rapport som ger en i allt väsentligt realistisk analys av det komplicerade läget. Jag skulle tro att toppmötets slutsatser kommer att ligga väl i linje med den rapportens resonemang.

Inte heller vad gäller Turkiet väntas någon avgörande dramatik. En förhandlingsprocess med Grekland har kommit igång, och Ankara har låtit sina borrfartyg ligga kvarvarande hamnen. Om det blir några FN-förhandlingar om Cypern eller ej torde dock vara högst osäkert.


Toppmöten i mängder med möjligheter såväl som begränsningar.

13 juni 2021

STOCKHOLM: Dessa dagar är det toppmöten på rad som sällan förr.

I Cornwall avslutades G7-ländernas toppmöte på söndagseftermiddagen, måndag blir det toppmöte med Nato i Bryssel och på tisdag följer så toppmöte mellan USA och EU i samma stad.

Till detta skall så läggas olika mer eller mindre tunga bilaterala möten, med det mellan USA och Ryssland i Genève på onsdag som det viktigaste.

Men det skall inte glömmas bort att EU och Canada möts på måndag, att Turkiet och USA gör samma sak samma dag, och att det på tisdag dessutom blir möte i Bryssel mellan Serbien och Kosovo.

G7-mötet beskrevs som de västliga demokratiernas återkomst i ledningen för den globala politiken, och förvisso var det en befrielse med en ny amerikansk administration inriktad på globalt samarbete, men fullt så enkelt är det inte i dessa dagar.

När det som först var G6 sattes upp 1975 – det blev sedan G7 när Canada tillkom, G8 när Ryssland inbjöds och G7 när Ryssland sparkades ur – representerade de deltagande länderna ca 70% av den globala ekonomin, men utvecklingen sedan dess har gjort att de i dag bara representerar kring 40%.

Och det var ju också detta som medförde att det var den bredare G20-kretsen som kallades in i samband med den globala finanskrisen 2008. Det fanns då de som ifrågasatte om G7 egentligen hade något berättigande som effektiv samarbetsform längre.

Men det har den säkert. Det handlar dock om länder som förenas av det öppna samhällets grundläggande värderingar.

Dess dilemma, väl illustrerat i Cornwall, är dock att de två största globala utmaningarna – pandemin och klimatfrågan – är inte möjliga att möta utan ett djupt samarbete även med Kina och andra länder med en annan värderingsgrund.

Kanske var det därför förhoppningar om att Cornwall skulle bilda någon front mot Kina föreföll att rinna ut i sanden. Den långa avslutande kommunikén kritiserar förvisso Kina för dess flagranta brott mot mänskliga rättigheter, men några mera konkreta steg tas knappast.

Viktigt var självfallet den tyngd man gav arbetet mot pandemin, och det utlovades också ett mycket stort antal vaccindoser. Det finns det all anledning att välkomna.

Problemet är att huvuddelen av dessa kommer att komma sent detta år eller först under 2022.

Det som WHO satt upp som mål for att kunna bromsa pandemin är att kunna vaccinera 10% av alla länder före september, och minst 40% innan årsskiftet, och det kräver minst 100 miljoner doser nu och 250 miljoner doser ytterligare till september.

Och för att verkligen få slut på pandemin krävs att 70% av världens befolkning är vaccinerad före nästa G7-toppmöte i Tyskland om ett år. Vid det laget borde dock – om inte en ny variant välter allt över ända – tillgången på vaccin vara relativt god.

I morgon är det så Nato, där vissa säkert kommer att vilja tala en del om Kina, men där åtskilliga kommer att påminna om att det ju är Ryssland det handlar om i en organisation som har territoriellt försvar som sin huvuduppgift.

På tisdag blir agendan betydligt bredare på toppmötet med EU.

Möjligen kommer man att kunna välta ur vägen några av de handelspolitiska stenar som Trump-administrationen kastade ut, och ett nytt samordningsorgan för handel och teknologi kommer att tillsättas, men hur långt man kommer att klara av att nu gå i dessa frågor återstår att se.

Här står EU inför ett genuint strategiskt vägval.

Vill man i de digitala frågorna satsa på någon typ av autonomi eller suveränitet, oavsett vad detta egentligen är, eller vill man försöka att bygga en tydlig gemenskap i de digitala frågorna över Atlanten?

Ena stunden låter som om det är den ena vägen som gäller, medan det en annan stund kan luta lite mer åt den andra. Vägen har inte valts.

För mig är det uppenbart att det är den senare vägen som måste väljas om vi skall ha så goda möjligheter som möjligt att forma den digitala världen efter det öppna samhällets värderingar.

Att bygga Europa som en digital ö är i det långa loppet dömt att misslyckas.

Med Ryssland är det tydligt att Biden-administrationen strävar efter en stabilare relation. Språkbruket är tydligt inför mötet, men det är samtidigt uppenbart att det är stabilitet och dialog som man ytterst strävar efter.

Inte minst gäller nog detta alla frågor kring strategisk stabilitet. Man har nu fem år med det förlängda New START-avtalet att försöka att förhandla fram ett nytt strategiskt rustningskomtrollavtal, och det kommer att bli påtagligt utövande.

Den teknologiska utvecklingen vad gäller inte minst rymd och cyber har skapat nya utmaningar som gör att man nog måste gå utanför de äldre ramarna att mest räkna nukleära stridsspetsar och vapenbärare.

För min del innebär morgondagen att jag flyger till Bratislava för att där delta i den traditionella Globsec-konferensen där i hybridversion med visst fysiskt deltagande och betydande virtuellt. Arrangemangen för att kunna genomföra det corona-säkert är rätt omfattande.

Men det är det första arrangemang av detta slag jag deltar i utanför landets gränser på ett bra tag.

Vi får se om fortsättning följer. Med de nya variationer av viruset vi ser skall jag vilja höja ett varningens finger för dem som tror att allt snart är över.


Raden av toppmöten, mer krävs av G7-länderna, positivt från Tyskland och ett regeringsskifte i Israel.

07 juni 2021

MÜNCHEN: Efter en några dagars utflykt till södra Europa är jag nu på väg tillbaka till fäderneslandet och en tämligen laddad vecka där.

Mycket av politiken åtminstone i denna del av världen domineras nu av upptakten till den serie av toppmöten som inleds på fredag, och som ju också innebär att president Biden är på denna sida av Atlanten under ett antal dagar.

Jag har ju tidigare noterat att hans närmaste medarbetares inledande resor liksom de första gäster han tagit emot i Vita Huset visat den prioritet man där ger relationen med Asien och inte minst konkurrensen med Kina.

Men nu kommer han på sin första utlandsresa till Europa, och som första Europe tas Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg i dag emot i Vita huset. Från fredag blir det så toppmöte med G7-länderna, liksom den lite bredare skara som värdlandet Storbritannien inbjudit, toppmöte med Nato, toppmöte med EU och till slut toppmöte med Rysslands president Putin.

Till de senare av dessa möten kommer det att finnas anledning att återkomma, och då inte minst toppmötet med EU i början av nästa vecka.

På G7-mötet kommer självklart kampen mot pandemin att vara en av de viktigaste frågorna, och min viktigaste uppgift under de närmaste dagarna blir att på olika sätt informera om de olika åtgärder som detta kräver, och då inte minst i form av finansiell resurser, men också i form av delning av vaccindoser.

Om behovet av finansiella resurser skrev jag förra veckan, och sedan dess har budskapet från WHO, IMF, Världsbanken och WTO harmoniserats och förstärkts ytterligare om de behov som föreligger.

Sedan återser det att se om detta leder till de finansiella åtaganden som faktiskt nu krävs.

Men viktigt är nu också att arbetet med att dela med sig av vacciner nu skjuter fart. USA och Europa har ju upphandlar mångdubbelt mer än vad man behöver, medan stora delar av världen i övrigt i många fall knappt mött någon tilldelning alls.

Det finns fortfarande länder som inte fått en enda dos vaccin.

EU lovade vid G20:s globala hälsotoppmöte att före årsskiftet dela med sig 100 miljoner doser, och president Biden meddelade i torsdags att man i närtid kommer att dela med sig av 25 miljoner doser med mer senare under året. Totalt talas det om ca 80 miljoner doser från USA.

Detta är självfallet välkommet. Möjligheterna att vaccinera t ex hälsovårdspersonal i Afrika ökar, vilket är viktigt inför de utmaningar som man kommit där. Jag nåd av rapporter om att det nu finns tendenser till brist på syrgas i delar av Afrika på samma sätt som vi ju sett inte minst i Indien.

Samtidigt pågår självklart ansträngningarna att öka vaccinproduktionen runt om i världen. Än tydligare besked om att ta bort återstående handelshinder och exportrestriktioner skulle vara utomordentligt välkomna.

På den europeiska politiska fronten finns det anledning att notera utgången av delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i Tyskland i går.

För CDU hade det varit ett mycket stort bakslag om högernationalistiska AfD hade blivit största parti, och kring det har det spekulerats åtskilligt.

Men nu blev det i stället en mycket tydlig och stark framgång för CDU, med 37% av de avgivna rösterna, och ett bakslag för AfD liksom för vänsterpopulistiska Die Linke, vilket plötsligt förbättrar förutsättningarna för en ny CDU-ledd regering i Berlin efter höstens val.

Och för den nye CDU-ordföranden Armin Laschet innebär det tveklöst en betydande framgång som stabiliserar hans ställning högst avsevärt.

Lite längre bort ser det nu ut att gå mot ett regeringsskifte i Israel, även om det kanske återstår några brutala turer kring den politiska kraftmätningen där. Israels politiska kultur är påtagligt konfliktfylld, och detta dramatiska skede när eran Netanyahu kan gå mot sitt slut är förvisso inget undantag.

Vad det kommer att innebära i sak är en annan fråga. De högernationalistiska krafterna har successivt stärkts i Israel, och den koalition som kan komma att tillträda är knappast särskilt politiskt homogen.

Viktigt är – i den delen av världen – att samtalen i Wien på torsdag fortsätter med en sjätte runda mellan främst Iran och USA om en återgång på ett eller annat sätt till det nukleära avtalet fortsätter och med försiktigt positiva signaler från de med insyn i de känsliga samtalen.

Och det må ju noteras att också med svenska insatser försöken att få till stånd en fred i Jemen fortsätter, även om det faktum att den erkänt skicklige FN-medlaren Martin Griffiths nu väljer att lämna sin post visar frågans svårighetsgrad.


Om kuppen i kuppen i Mali, nya sanktioner mot Belarus och nya utmaningar med pandemin.

30 maj 2021

TABIANO CASTELLO: Ett par dagars utlokalisering till ett norra Italien i full försommarprakt skadar inte i tider som dessa, och så har det nu blivit för min del med respekt för alla de restriktioner som fortfarande gäller för resande och annat.

De senaste dagarna har vi sett en militärkupp inom kuppen i Mali som dessvärre leder till allvarliga frågetecken kring den fortsatta. Klottra insatsen i landet och delvis i regionen.

Jag ser att president Macron explicit sagt att utan en demokratiskt trovärdig regering i Mali kan de franska styrkorna komma att dras tillbaka. Och utsikterna för att snabbt få till stånd en demokratiskt trovärdig regering i landet tror jag nog inte skall överskattas.

I dag har det varit toppmöte i den regionala ECOWAS-organisationen för att diskutera situationen, och jag antar att FN:s säkerhetsråd därefter också måste diskutera situationen.

Sverige deltar ju såväl i den franska militära insatsen, i FN-insatsen MINUSMA och i EU:s insats för att utbilda Malis armé så detta berör självfallet oss också. Sammantaget rör det sig om storleksordningen 500 svenskar i dessa tre olika insatser.

Det är förvisso en betydande utmaning att försöka skapa stabilitet i ett land där styret befinner sig i pågående kris och kupp. Den ursprungliga utmaningen låg ju i det stora landets nordliga delar, där ett nu sex år gammalt fredsavtal skall genomföras, men under senare år har osäkerheten spritt sig även till andra delar.

En militär insats behövs förvisso, men i grunden ligger lösningen på landets problem i genomförandet av fredsavtalet eller i någon form av utvecklingen av detta. Men hur det skall kunna gå till med ständiga kupper i huvudstaden Bamako är lindrigt talat något av en utmaning.

Något omedelbart franskt tillbakadragande tror jag knappast att det blir, men president Macrons uttalande kan i alla fall ses som ett uttryck för en fullt förståelig frustration över en situation som kräver allt större insatser och som förefaller att komma allt längre från en lösning.

Och för Sverige handlar det ju om vår numera särklassigt största fredsinsats av detta slag.

På närmare håll återstår det att se hur situationen med och kring Belarus utvecklas.

Lukasjenka har varit på besök hos president Putin i Sochi för att utverka tydligare stöd, men sannolikt har han begärt mer än vad Moskva i alla fall nu är berett att leverera.

USA har nu bidragit med lite svagare åtgärder när det gäller flyg än vad EU fattade beslut om, men i gengäld sanktioner riktade mot ett antal av de stora statsägda företagen i landet. Och jag skulle tro att EU kommer att gå samma väg när det mot slutet av juni är dags för nya beslut i ärendet.

Några omedelbara effekter tror jag dessvärre inte vi kan vänta oss, men långsiktigt försvagas självfallet regimens situation av dessa åtgärder, och på sikt måhända också Moskvas vilja att hålla den bångstyrig och lätt desperat diktator under armarna.

De skulle säkert fördra en något stabilare och mer beräknelig, men fortfarande självfallet lojal man vid makten i Minsk.

Pandemin fortsätter självfallet att ta mycket av min tid i anspråk genom uppdraget för WHO med ACT-A.

I veckan som gick har vi harmoniserat analyser mellan ACT-A och IMF när det gäller ekonomiska effekter av pandemin, liksom storleksordningen av de olika insatser som behövs, och självfallet har IMF:s duktiga ekonomer varit viktiga i det arbetet.

Deras beräkningar säger att ytterligare insatser av storleksordningen 50 miljarder dollar kan ge en positiv effekt på den globala ekonomin i storleksordningen 19 biljoner dollar, och detta skulle då generera ökade skatteintäkter för de rikare länderna i storleksordningen en biljon dollar.

Bortsett från allt annat vore det en mycket god investering.

Sedan finns det självfallet hinder i vägen. Det är t ex fortfarande starkt frustrerande att höra hur olika handelshinder innebär att produktionen vaccin inte kan öka så snabbt som det annars hade varit möjligt.

Till bilden hör självfallet de bekymmer som finns med nya varianter. Den brittiska diton spreds ju snabbt över hela Europa, och nu ser vi hur den betydligt smittsammare indiska diton kommit till Storbritannien med påtagligt ökad smittspridning i olika områden.

Och därmed skulle jag tro att den indiska varianten snart kommer att finnas i större delen av Europa.

I media rapporteras om en ny variant i Vietnam, men om denna har jag ännu inte hört någonting. Det blir alldeles säkert samtal om den under veckan, även om klara besked brukar dröja ett tag.

Men utvecklingen är dessvärre på intet sätt under kontroll.


EU röt till mot Minsk, Blinken i Mellersta Östern och lite mindre spänning med Moskva.

25 maj 2021

STOCKHOLM: EU visade igår kväll att man kan om man vill. Det blev ett första kraftfullt svar på diktatorn i Minsk piratverksamhet.

Att Belarus nu isoleras från flygförbindelser med EU kommer tveklöst att ha negativa effekter för dess ekonomi, och dessutom har det statliga flygföretaget Belavia byggt upp en betydande transitverksamhet.

Att också Ukraina stoppar Belavias flygningar är betydelsefullt i det avseendet.

Jag hoppas att det som nu sker är att man diskret men direkt kommunicerar till Minsk att man är beredd till rejäla sanktioner om inte vissa bestämda krav uppfylls inom en viss tidsram. I detta skall självfallet också ligga en möjlighet att lyfta de beslut som fattades i går.

Om detta leder till någon förändring är nog dessvärre tveksamt. Lukasjenka har tydligen en i huvudsak lojal säkerhetsapparat, men det hindrar inte att det långsiktigt är viktigt att visa alla på olika nivåer i de olika strukturerna i landet att kostnaden för att fortsätta att tolerera honom kommer att bli successivt allt högre.

Förr eller senare kommer en förändring.

I Moskva skulle jag tro att man är mindre förtjust över vad Lukasjenka hittat på denna gång, men man har egentligen inte så mycket av val. Man kommer, men utan större entusiasm, att fortsätta att ge honom stöd.

Till det som beslutades i Bryssel i går kväll hörde också att ta fram en rapport om EU:s relationer till Ryssland som sedan skall diskuteras vid toppmötet mot slutet av juni.

Och i dag brottas EU-ledarna med inte minst hur man skall klara de klimatambitioner man har till 2030. Det finns betydande spänningar i den diskussionen.

Tidigt i dag landade USA:s utrikesminister Tony Blinken i Israel för att se om han kan plocka upp spillrorna efter den senaste konfrontationen mellan Israel och Hamas.

De grundläggande frågorna förändrades knappast av den. Möjligen fick Hamas en starkare ställning i den palestinska opinionen, och dess mål var ju sannolikt också att tydligare göra Jerusalem-frågan till sin.

Och det komplicerar. Alla har talat om vikten av att äntligen få till stånd fria val till den palestinska myndigheten. De senaste president- och parlamentsvalen var ju 2005 och 2006.

Men just nu tyder det mesta på att de valen tydligt skulle vinnas av Hamas, och det innebar nog att entusiasmen på sina håll är begränsad. 2005 och 2006 var Israel heller inte entusiastisk inför valen, men det var internationella krav från också USA som ledde till att de hölls.

Också frågan om Gaza måste man nu enligt min mening ta i mer rejält. Annars bäddar man bara för nya konflikter.

I en artikel för Project Syndicate som publicerats på en hel del håll runt om i världen skisserar jag en mer långsiktig plan i fem punkter för hur man skulle kunna tömmas börja arbeta för en lösning för Gaza.

Men är USA och EU betett att sätta kraft bakom ansträngningar i den riktningen? Osäkert, skulle jag säga.

Och då har vi bara att vänta på nästa konflikt. Det var ju anmärkningsvärt att Hamas hade förmågan att trots över tusentalet artilleri- och flygattacker skjuta mer än 4.000 raketer mot Israel.

Den israeliska militära för,plan vad gäller både underrättelser och precisionsattacker är nog bäst i världen, men trots detta lyckas Hamas tydligen bygga en infrastruktur för produktion, lagring av avfyring av tusentals raketer. Det var inte alldeles väntat.

Denna konflikt förefaller att ha lett till en viss förskjutning i amerikansk opinion i frågan, men om detta kommer att påverka politiken återstår att se. Tony Blinken kommer nu att ha samtal i Jerusalem, Ramallah, Kairo och sannolikt också Amman, och vi får se vad som kommer ut ur det.

Men i grunden tror jag att det i Washington finns en tendens att försöka att undvika att bli alltför neddragen i Mellersta Österns problem.

Dock är det lättare sagt än gjort.

Till det som bör noteras i dessa dagar är att Washington efter en del inledande retorik förefaller inriktad på en lite lugnare relation med Moskva.

Mötet mellan Blinken och Lavrov i Reykjavik förefaller att ha skett i ett normalt tonläge, och snart kommer säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Europa för att möta sin ryska motsvarighet och planera ett toppmöte Julian Putin och Biden senare under året.

Och att man de facto lindrade de amerikanska sanktionerna mot det kontroversiella Nordstream 2-projektet finns det förvisso anledning att notera. Det finns nu ingen anledning att tro att detta inte kommer att slutföras.


EU måste tala maktens språk mot banditen.

24 maj 2021

STOCKHOLM: När EU-ledarna samlas i Bryssel i kväll står de inför uppgiften att avgöra om EU kommer att ses som en stark eller svag internationell aktör under kommande år.

President Lukasjenkos beslut att i går tvinga ner ett flygplan mellan Athen och Vilnius for att kunna gripa en av sina kritiker är självfallet en allvarlig utmaning mot främst EU men i grunden hela det internationella regelverket på detta område.

Det finns förvisso skäl att omedelbart inkalla relevanta organ i den internationella luftfartsorganisationen ICAO för att se vad som kan göras där, en i en situation som detta krävs det dessutom ett mer tydligt agerande från EU självt.

Det handlar om ett så uppenbart fall av röveri och banditbeteende att det måste behandlas som sådant.

Och då är det inte bara frågan om starka uttalanden. Det krävs konkreta beslut om konkreta åtgärder.

EU-länderna har alla möjligheter att i varje detalj fastställa vad som hände. Det behöver knappast utredas mer än så. Information från myndigheterna i Belarus kommer per definition att vara lögnaktig.

Men vad skall man göra?

Inledningsvis bör man rekommendera flygbolag att undvika att utnyttja Belarus luftrum. Det är uppenbart osäkert. Jag ser nu på morgonen att Air Baltic i sina flygningar gör det.

Om inte Minsk återlämnar den passagerare de kidnappade från planet inom en bestämd tidsrymd – vilket jag tyvärr inte tror att de kommer att göra – bör mer konkreta åtgärder vidtas.

Förbud mot det belarusiska statliga flygbolaget Belavia att utnyttja luftrummet i EU förefaller naturligt.

Men jag skulle inte utesluta direkta ekonomiska sanktioner mot de stora statsföretag som bär upp landets ekonomi. Det har jag tidigare varit skeptisk mot av olika skäl, men nu har en gräns passerats, och det krävs mycket starka markeringar.

Skälet till detta är två.

Dels att vi annars kommer att se fortsatt agerande av detta slag. Det är en bandit som har makten i Minsk. Det är viktigt att sätta ner foten ordentligt.

Dels därför att det handlar om hela EU:s trovärdighet.

Skulle det sluta med ett uttalande och ett krav på internationell undersökning av något slag så kommer slutsatsen runt om i världen att bli att EU saknar kraften att i kritiska lägen hävda sina intressen.

Joseph Borell har sagt att EU måste lära sig att också tala maktens språk för att vara en trovärdig global aktör.

Nu är tiden att leva upp till det.

Till övriga frågor denna vecka återkommer jag. Just nu är detta tveklöst det viktigaste.


Om Jerusalem och Gaza, Grönland och Arktiska Rådet, Blinken och Lavrov och det globala hälsotoppmötet.

16 maj 2021

STOCKHOLM: Så blev det plötsligt en ny allvarlig urladdning i konflikten mellan Israel och Palestina, och med allvarliga konsekvenser. När detta skrivs sammanträder FN:s säkerhetsråd i frågan, men om det kommer att leda till något bestämt resultat är högst osäkert.

Det började med konfrontationen kring försöken att vräka palestinier från ett område i östra Jerusalem.

Officiellt beskrevs det hela som en ”rättstvist”, och det är ju korrekt i den meningen att judiska företrädare hävdar att de har rätten till dessa bostäder eftersom de var i deras ägo före 1948. Och enligt israelisk lag kan de då göra anspråk på dem.

Men lagen gäller inte lika för alla. Palestinier har inga som helst möjligheter att göra anspråk på egendom de hade före 1948 i vare sig Jerusalem eller Israel i övrigt. Att ge den rätten skulle ju riskera långt gående konsekvenser.

Men konfrontationen kring dessa försök till vräkningar trappades snabbt upp, och när bilder visades av hur israelisk polis slog till inne i Al Aqsa-mosken uppe på tempelberget i Jerusalem var det inte svårt att se att det snart skulle bli än värre.

Till bakgrunden hör säkert också ilskan hos vissa över att de palestinska valen hade ställts in, liksom försöken i Israel att bilda en ny regering efter det fjärde valet på kort tid. Kalkyler kring dessa två processer påverkade säkert olika aktörers agerande.

Det förefaller inte som om man i Tel Aviv hade räknat med att Hamas i Gaza skulle reagera inför det som hände i Jerusalem. Under de senaste åren har det ju förhandlats fram ett arrangemang mellan Hamas och Israel, med bl a ekonomiskt stöd från Qatar till administrationen i Gaza, som bägge parter föreföll kunna leva med.

Men plötsligt beslutade Hamas-ledningen i Gaza att göra konfrontationen i Jerusalem till sin, ställde krav på Israel och när dessa inte infriades inledde man en omfattande beskjutning av raketer mot olika städer i Israel.

Sannolikt handlade detta inte minst om att ta initiativet från den palestinska ledningen i Ramallah och att efter de inställda valen säkra en starkare position för Hamas också på Västbanken.

Mönstret från tidigare konflikter kring Gaza är dessvärre tämligen bekant. Hamas skjuter raketer, och Israel svarar med främst mer eller mindre precisa flyganfall mot olika mål inne i Gaza. Så också denna gång, även om det nu handlade om ett betydligt större antal raketer än tidigare, och även om det israeliska försvarssystemet Iron Dome kunde skjuta ner de flesta av detta kom åtskilliga dock att komma fram och orsaka skada.

Flygtrafiken på Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, vilket är en mycket känslig punkt för Israel, har t ex störts kraftigt.

Men det verkligt nya i denna urladdning år att det kommit till konfrontationer mellan arabiska och judiska grupper i olika städer i Israel där det finns blandad befolkning. Israels president varnade t o m för inbördeskrig, och det talades om att sätta in armén för att upprätthålla ordning.

Jag kan inte påminna mig att detta förekommit i samband med de tidigare krig kring Gaza som vi sett. Och det är tveklöst en oroande utveckling.

För premiärminister Netanyahu kom denna urladdning inte nödvändigtvis olägligt. Ansträngningarna att bilda en regering utan honom kollapsade, och han kunde åter ta det politiska initiativet. Mycket talar nu för att Israel kan gå mot sitt femte val i ett försök att lösa upp sina inrikespolitisk låsningar.

För Biden-administrationen i Washington kom allt detta påtagligt olämpligt, och man var heller inte särskilt snabb i sina reaktioner. Lite överraskande var att man intill i dag motsatte sig ett möte med FN:s säkerhetsråd, och det föreföll som om man ville ge Netanyahu tid för det han ville göra.

Sannolikt blir det någon form av vapenvila under de närmaste dygnen. Egypten och Qatar med respektive kontakter driver ett intensivt diplomatiskt arbete. Men frågan är om det därefter kan bli någon rörelse mot en stabilare politisk situation i regionen. E

Efter tidigare urladdningar kring Gaza har detta i allt väsentligt dessvärre misslyckats. Jag minns väl tidigare försök som jag själv hade en viss marginell roll i och där EU gick i spetsen för ansträngningarna.

Men nu är ju situationen dessutom den att det inte bara handlar om Gaza. Det började ju med situationen i östra Jerusalem, och där kvarstår de grundläggande problemen. Och såväl konfrontationerna inne i själva Israel som på den ockuperade Västbanken med åtskilliga döda visar ju hur besvärlig situationen är.

På tisdag skall EU:s utrikesministrar ha ett videomöte i frågan, men annars har EU ju också haft en tämligen låg profil.

I morgon landar USA:s utrikesminister Tony Blinken i Köpenhamn för ett bilateralt besök i Danmark som sedan går vidare med ett besök i Nuuk på Grönland och därefter med ministermöte med Arktiska Rådet i Reykjavik på torsdag och andra möten i anslutning till det.

Grönland har ju kommit mer i fokus under de senaste åren, icke minst med olika farhågor för kinesiska intressen i olika gruvprojektet där. Men det skall inte glömmas att USA ju har sin betydelsefulla Thule-bas uppe i devalvera nordligaste delarna av Grönland.

I Reykjavik kommer Ryssland att överta ordförandeskapet i Arktiska Rådet för de kommande två åren, och det förefaller som om inridningen trots alla motsättningar i övrigt är på ett konstruktivt samarbete mellan alla de sju medlemmarna i rådet.

I samband med det mötet blir det också det första bilaterala mötet mellan den nya amerikanska administrationen och Ryssland. Herrar Blinken och Lavrov har med all säkerhet en diger agenda, men på den står också frågan om ett möte senare i år mellan presidenterna Biden och Putin.

Från Reykjavik förskjuts fokus på fredag mot Rom, även om det globala hälsotoppmöte som Italien i egenskap av ordförande i G20 står värd för tillsammans med EU-kommissionen kommer att ske virtuellt.

Tanken när det utlystes var nog att pandemin skulle vara i sin slutfas när det ägde rum, men där är vi förvisso inte. Ser vi på den bekymmersamma globala bilden, med risken för också nya variationer, har vi dessvärre nog inte ens kommit halvvägs.

Förra veckan publicerades slutsatserna från den oberoende globala panel som WHO tillsatte för att dra slutsatser av pandemin hitintills, och dess såväl observationer som rekommendationer kommer säkert att spela en viktig roll i mötets diskussioner och slutsatser.

Också ACTA-A kommer självfallet att finnas med i detta sammanhang.

Så det lovar att bli en tämligen laddad vecka.


Lite om Europakonferensen, Indien, vaccinproduktion, Skottland, Jerusalem och Balkan.

09 maj 2021

STOCKHOLM: I samband med Europadagen i dag inleddes med lite ceremoniel i Strasbourg den s k konferensen om Europas framtid.

Det har varit mycket fram och tillbaka om hur denna skulle utformas, med en påtaglig dragkamp mellan EU:s olika institutioner, men till slut har man nått en komplicerad kompromiss och nu har det hela dragits igång.

Tanken att man med olika s k paneler och debatter, där främst unga människor skall engageras, skall få em genuin debatt om det europeiska samarbetets framtid. Och enligt plan skall slutsatserna av allt detta redovisas om ca ett år.

Detta var ursprungligen ett franskt initiativ, president Macron talade i Strasbourg i dag och slutsatserna skall presenteras när Frankrike har ordförandeskapet i EU. Det råkar också vara när det är presidentval i Frankrike – och där vill Macron säkert göra Europa till en stor fråga.

Ambitionen är lovvärd, och jag kan bara hoppas att också Sverige engagerar sig rejält i denna process, och då inte bara genom att säga nej till åtskilligt alltför vidlyftigt, utan också genom att säga ja till sådant som vi har all anledning att driva på.

Alldeles säkert kommer det att finnas skäl att säga nej till vidlyftiga institutionella förändringar av olika slag, eller sådant som kräver omfattande förändringar i de existerande fördragen. Att kasta EU ut i osäkerheten med nya folkomröstningar i olika länder förefaller knappast särskilt klokt.

I veckan som gick hade EU toppmöte i Porto i norra Portugal med de sociala frågorna i fokus. Men det är typexempel på den typ av frågor som den gamla hederliga s k subsidiaritetsprincipen borde tillämpas på – en fråga skall avgöras på en så låg nivå som möjligt, och på en så hög nivå som är nödvändigt.

Och socialpolitik och motsvarande saker bör nog i allt väsentligt förbli nationell.

På andra områden är det tydligt att det europeiska samarbetet behöver förstärkas. Ofta handlar det inte om nya vidlyftiga ambitioner, utan om att faktiskt bättre leva upp till vad vi har satt på pränt redan tidigare. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är ju ett tydligt exempel på ett sådant område där mer skulle behöva göras.

I Porto hade man ett virtuellt toppmöte med Indiens och dess premiärminister Modi, och det resulterade i en omfattande gemensam kommuniké om ett förstärkt samarbete på olika områden.

Till ambitionerna tillhörde att återuppta förhandlingarna på handelsområdet, och det är välkommet även om jag fruktar att man inte skall ha alltför höga förhoppningar. I Indien finns fortfarande ett rätt betydande motstånd mot att liberalisera ekonomi och handel på det sätt som skulle krävas.

Toppmötet var ju också ett sätt att visa solidaritet med Indien i den svåra pandemin. Indien har drabbats mycket hårt, delvis på grund av egna missgrepps, men delvis på grund av realiteten av en pandemi som fortfarande är på stark frammarsch i världen.

Det blev stor uppmärksamhet när president Biden sade att man borde vara beredd att släppa på patenträttigheterna på vaccin. Men realiteten är dessvärre att detta knappast kommer att åstadkomma mer vaccin inom en tid som är relevant för denna pandemi.

All kapacitet som finns är hårt belagd med denna starkt ökade produktion som nu finns, och att från noll sätta upp nya anläggningar och få dem att fungera med de kvalitetskrav och kontroller som är nödvändiga tar som minimum ett par år.

Då finns annat som är viktigare just nu, bl a att släppa de exportrestriktioner som bl a USA har, och att åstadkomma en rättvis fördelning av de överskott av vaccin som håller på att byggas upp i USA och Europa.

Konkret steg i dessa avseenden skulle vara mycket välkomna.

De gångna dagarna såg lokalval i Storbritannien, och dessa ledde till en tydlig majoritet i det skotska parlamentet för de partier som förordar Skottlands självständighet.

Dit är vägen dock med all sannolikhet lång, men de närmaste åren kommer att se en konstitutionell strid i Storbritannien kring frågan om en ny folkomröstning eller inte. Förr eller senare skulle jag tro att en sådan är ofrånkomlig, men utgången av en sådan går det inte att ha någon mening om.

Mycket i det avseende kommer sannolikt att vara beroende av hur de känsliga relationerna mellan London och Edinburgh hanteras under de kommande åren. Det finns inga enkla lösningar.

Från Jerusalem kommer bilder och hårda konfrontationer mellan israeliska säkerhetsstyrkor och palestinier. Och i ett tydligt tecken på att vi lämnat Trump- eran bakom oss kom ett gemensamt uttalande av den s k kvartetten med FN, EU, USA och Ryssland som kritiserade också den israeliska politiken.

Israel försöker att forma en ny regering, och risk finns för att högernationalistiska krafter får ett ökat inflytande. Och i Palestina har en skrämd ledning hittat förevändningar för att inställa de val som skulle gett den palestinska ledningen ny och välbehövlig demokratiska legitimitet.

Det ser bekymmersamt ut i bägge dessa avseenden.

I morgon samlas EU:s utrikesministrar till ett möte där inte minst utvecklingen på Balkan och EU-politiken i detta hänseende står på dagordningen.

Dessa frågor har halkat ner i prioritetsordningen under senare år, men de förblir viktiga. EU har ett högst påtagligt ansvar för fred, stabilitet och utveckling i sitt närmste närområde.

Nu får vi se om de blockeringar av att öppna förhandlingar om medlemskap med Norra Makedonien och Albanien, liksom viseringsfrihet för Kosovo, so, gjort att EU förlorat åtskilligt av trovärdighet i regionen kvarstår, eller om man höjer sig till ett mer strategiskt perspektiv på sina uppgifter i regionen

Det förblir bisarrt t ex att vi har viseringsfrihet för Paraguay och Venezuela – för att bara ta två exempel – men inte för Kosovo och Turkiet. Krav skall självklart uppfyllas av alla – men gör Venezuela verkligen det?

Och det finns också viktiga frågeställningar om Bosnien som verkar att ha kört fast rätt ordentligt.


Om G7-ministrar, Blinken till Ukraina, EU-möten i Porto och val i Skottland.

02 maj 2021

STOCKHOLM: Den kommande veckan blir lite tätare på begivenheter på den internationella fronten.

På måndag och tisdag träffas G7-kretsens utrikesministrar fysiskt för första gången på länge, och det sker i London dit man också inbjudit ministrar för en rad asiatiska länder.

Kina tillhör det man säger att man skall diskutera, men vad detta mer konkret är återstår att utreda. Också politiken gentemot Ryssland liksom andra regionala kriser står på den dagordning man kan läsa om i media.

En viktig markering är att direkt från London åker USA:s Tony Blinken till Kiev för överläggningar där, och det är alldeles självklart en tydlig signal riktad till Moskva.

På fredag och lördag är det så EU-toppmöte också i fysisk form i Porto i norra Portugal. Man börjar med de mindre lyckliga sociala frågorna och fortsätter med en agenda där självklart också utrikespolitiken finns med.den närmste agendan har jag faktiskt inte sett ännu.

På torsdag är det viktiga val i Storbritannien, och främst bland dessa till det skotska parlamentet Holyrood. Om det skotska nationalistpartiet ensamt får majoritet eller inte förefaller osäkert, men undersökningarna pekar i alla fall på att det blir en tydlig majoritet för de som har Skottlands självständighet på sitt program.

Och därmed inleds en ny fas i detta drama. Förr eller senare kommer det sannolikt att vara svårt för London att motsätta sig en ny folkomröstning i frågan, men hur en sådan då kommer att utfalla går det knappast att ha någon mening om.

Men ett valresultat som det väntade kommer i alla fall att tydligare sätta hela frågan på agendan för den brittiska debatten.

.


Om pandemin, klimatet, Cypern och folkmord.

25 april 2021

STOCKHOLM: Just nu tillhör Indien tveklöst de länder som kämpar allra hårdast med pandemin. En ny s k dubbel mutation av viruset har lett till en mycket kraftig ny våg av infektioner.

Sjukhusen har inte tillräckligt med syre för att hjälpa sjuka patienter att överleva, och landets i och för sig imponerande vaccinproduktion bromsas av amerikanska exportrestriktioner på vissa ingredienser.

Och i min nya funktion inom ACT-Accelerator och WHO har detta lett till åtskilliga samtal under helgen. Jag hoppas att olika insatser försatt hjälpa Indien kommer att börja att ha effekt under de kommande dygnen.

Men Indien är inte unikt. Det vi ser för nu kommer vi nog dessvärre att se på fler platser längre fram. Även våra möjligheter till återhämtning påverkad ju av möjligheten av att nya varianter av viruset kan komma fram i dessa områden.

Ingen är säker förrän alla är säkra.

Den gångna veckans virtuella klimattoppmöte måste nog anses ha fört frågorna framåt. President Biden har ett starkt engagemang, och amerikanskt ledarskap är viktigt.

Sedan är det ett faktum att medan Europa kanske mer satsar på regleringar och prismekanismer har USA en starkare betoning på teknik och innovationer. Och huruvida USA kommer att klara sina nya och ambitiösa klimatmål utan att på ett eller annat sätt få ett pris på utsläpp som EU gjort återstår att utreda.

Mötet var också tydligt med den starka roll som man ser för den privata sektorn i detta arbete.

Under veckan som kommer avser FN:s generalsekreterare att föra samtal i Genève för att se om det finns förutsättningar för ett nytt allvarligt försök att lösa Cypern-frågan.

Försök har ju gjorts förr.

Det första var ju den författning och de traktater som tillkom i samband med att Cypern fick sin självständighet 1963. Men det rasade ju samman snabbt, och sedan 1964 har FN haft fredsbevarande trupper stationerade på ön .

Situationen förvärrades ju sedan ytterligare efter det greknationalistiska kuppförsöket och den turkiska invasion detta ledde till 1974.

Det andra ambitiösa försöket var den s k Annan-planen, men den lösning som man där kom fram till röstades ju ner i en folkomröstning på den grekcypriotiska delen av ön 2004.

Och det tredje ambitiösa försöket havererade så sent som 2007 i de FN-ledda samtalen i Crans Montana i Schweiz.

Finns det nu nya och bättre förutsättningar?

Man skulle vilja hoppas det, men lätt kommer det inte att bli. Den turkcypriotiska delen av ön säger nu, med stöd i Ankara, att nu kan bara någon form av tvåstatslösning bli aktuell, samtidigt som det är svårt att se att den grekcypriotiska delen skulle vara beredd att röra sig ur sina tidigare positioner.

Problemet tidigare har varit att medan grekcyprioterna förvisso är beredda att acceptera turkcyprioterna som en minoritet med olika typer av skydd, vill dessa bli accepterade som ett av de två folken med rätt och möjlighet till full delaktighet i öns styrelse.

Olika konstitutionella försök att komma ur detta dilemma har gjorts, men i slutändan har det varit svårt att vinna accept.

Till detta kommer så frågan om garantimakterna. Enligt det avtal som ledde till Cyperns självständighet är Storbritannien, Grekland och Turkiet garantimakter med också rätten att intervenera om de principer som lades fast i detta avtal hotad.

Det var med stöd av detta som Turkiet intervenerade 1974.

Tidigare var tanken att denna möjlighet skulle fasas ut för att helt försvinna när såväl Grekland som Cypern och Turkiet var medlemmar av EU, men med det turkiska EU-perspektivet nu påtagligt avlägset finns knappast denna formel längre för att lösa ut den frågan.

Men förr eller senare måste frågan lösas. Den har ju en tendens att förgifta också andra viktiga frågor i samarbetet såväl inom EU som Nato, och det alldeles bortsett från den betydelse det skulle vara för Cypern själv med en lösning.

Inte minst de ekonomiska möjligheterna skulle förbättras påtagligt.

Så vi får se vad som kommer ut ur samtalen i Genève. Inledningsvis med all sannolikhet ingenting alls, men i bästa fall ett försök att i alla fall göra ett försök till att få till stånd en lösning.

De senaste dagarna har vi också fått en förnyad diskussion om de hemska händelserna under det första världskriget i det osmanska riket skall betecknas som folkmord eller inte.

Den diskussionen handlar knappt alls om vad som faktiskt hände – där råder betydande enighet bland historiker – men mer om hur det skall betecknas. Och den frågan har ju dessutom kommit att politiserande på ett beklagligt sätt.

Under Balkan-krigen var anklagelserna om folkmord frekventa, men här fanns ju så småningom internationella juridiska instanser som kunde pröva anklagelsens och med undantag av Srebrenica tillbakavisades alla anklagelser om folkmord.

Själv tyckte jag den diskussionen var lite beklaglig, för den riskerade ju att leda till att man tog mindre allvarligt på allt det hemska som inträffade men som inte levde upp till de med rätta höga krav som finns på att använda begreppet folkmord.

Som utrikesminister mötte jag en rad krav på att ”erkänna” olika händelser som folkmord.

Det var då inte bara 1915 med armeniernas och olika kristna gruppers djupt tragiska öden, utan också bl a den organiserade massvälten i Ukraina på 1930-talet eller Stalins försök att utplåna den krimtatariska historien på Krim genom också massfördrivning och massdöd.

Men jag gjorde inte detta, dels därför att det kändes lite konstigt att ”erkänna” historien , dels därför att jag kände en olust för att skriva historien med politiska beslut. Och i bakgrunden låg självfallet också att börjar man att göra det är det inte alldeles lätt att se var man skall sluta.

Det är ju inte alldeles säkert att en riksdag eller en regering är rätt instans att officiellt avgöra historiens tvistefrågor eller att på något sätt ”erkänna” historiens olika delar. H

Historien hanteras nog i grunden bättre av historiker.

I andra sammanhang har man försökt att hantera situationer som denna genom en fördjupad debatt mellan historiker. På Balkan har det gjorts ett antal sådana försök med lite blandad framgång, och i fallet 1915 var det för några år sedan nära att få tillstånd en internationella historikerkommission med godkännande av också Yerevan och Ankara.

Men tyvärr misslyckades detta.

Framtiden är en besvärlig fråga, men historien är inte sällan än mer utmanande.


Allt allvarligare i och med Ryssland.

18 april 2021

STOCKHOLM: Det går inte att undvika att bli tilltagande oroad av utveckling i Ryssland och med den ryska politiken.

Den militära uppladdningen på Krim och kring Ukraina fortsätter av allt att döma.

I dagarna har två stora landstigningsfartyg från Norra Flottan passerat in i Svarta Havet, och från Kaspiska Havet har mindre enheter för motsvarande operationer tillförts.

Det leder ofrånkomligen till allvarliga frågor.

Jag skrev en artikel i Washington Post i veckan med olika möjligheter för vad detta kan innebära, och en ytterligare men lite annorlunda kommer i nätverket Project Syndicate om ett dygn eller två.

Rysslands relationer i övrigt till omvärlden fortsätter att försämras på ett sätt som faktiskt håller på att bli dramatiskt .

President Biden slog till med nya sanktioner mot Ryssland med anledning också av ryska cyberoperationer, och i Moskva försöker utrikesdepartementet MID aktivt att att få den amerikanske ambassadören att åka hem. Den ryske ambassadören i Washington finns ju redan i Moskva.

Och det blev inte bättre när den Tjeckiska Republiken utvisade inte mindre än 18 personer från den ryska ambassaden i Prag efter det att det klarlagts att ett team från GRU var ansvarigt för en explosion på ett stort tjeckiskt ammunitionsförråd 2014 som också kostade två människor livet.

Ammunitionen hade sålts och skulle levereras till Ukraina. De bulgariska affärsman som var inblandade i transaktionen mördades senare, av allt att döma av samma GRU-grupp.

Och till saken hör att i denna inför också de två personer som var ansvariga för Novichick-attacken i Salisbury i Storbritannien.

Detta är ett minst sagt allvarligt och uppseendeväckande mönster. Och det finns anledning att anta att denna GRU-grupp är ansvariga också för dåd i Europa som man ännu inte fullt ut kunnat klarlägga ansvaret för.

Det ryska svaret på den tjeckiska utvisningen av 18 personer har nu blivit en utvisning av 20 personer på den tjeckiska ambassaden i Moskva. Det är en stor byggnad – jag har varit där – men efter detta blir det nog mycket tomt i dess korridorer.

Och att man utvisar två fler är notabelt och ett nytt mönster. Man vill trappa upp ytterligare.

Lägg så till detta behandlingen av Alexei Navalny.

Utan att veta detaljerna är det tydligt att hans hälsotillstånd försämrats dramatiskt, och att man förvägrar honom rätten att träffa sin egen läkare. Det råder dessutom ingen tvekan om att just detta är ett beslut som är förankrat hos president Putin personligen.

Samtidigt har hans stiftelsen mot korruption förklarats att vara en ”extremistisk” organisation, och i förlängningen av detta ligger möjligheten och sannolikheten av drastiska åtgärder mot alla som arbetat för denna.

På onsdag skall president Putin hålla sitt årliga stora tal, och det finns anledning att noga notera tongångarna där.

Ofta är dessa tal tämligen tråkiga kataloger av sociala och ekonomiska löften som mer sällan infrias, men nu kommer talet i ett läge där både den utrikes- och den inrikespolitiska situationen håller på att bli osedvanligt spänd.

Står vi inför dramatik? Uteslutas kan det inte.

Men allt är osäkert – betydligt mer än vanligt.


Om USA-Japan, halvledare, Israels närområde, Iran-samtal och Belfast.

11 april 2021

TABIANO CASTELLO: Den ryska militära uppladdning mot Ukraina och på Krim som jag skrev om förra veckan förefaller att ha fortsatt under veckan som gått, och det sägs nu att det handlar om den starkaste uppmarschen av ryska stridskrafter runt Ukraina sedan de öppna striderna 2014.

Det som nu kan läggas till att det vid sidan av dessa olika markstridskrafter också nu förefaller att tillföras ryska flottförband till Svarta Havet, och att USA sänder in två jagare till samma område.

Det är svårt att se att denna uppmarsch sker utan att det finns något syfte med den, men vad detta är vet vi självfallet forfarande ingenting om. Jag tror dessvärre att jag i denna del inte har så mycket att tillägga i förhållande till vad jag skrev för en vecka sedan.

Men det finns all anledning att ha skärpt uppmärksamhet i denna riktning under veckan som kommer.

På det större politiska planet är väl den kommande veckans viktigaste händelse att president Biden tar emot den japanske premiärministern Yoshihide Suga i Vita Huset på fredag.

Att det är en viktig allierad från Asien som är den första internationella gästen i Vita Huset under denna administration sänder självfallet en viktig signal.

Överläggningen på fredag har föregåtts av samtal säkerhetsrådgivarn Sullivan redan haft i regionen. Och värt är att notera att på agendan utöver frågor relaterade till Kina och till Nordkorea kommer att stå frågan om försörjningen med halvledare för att hålla våra ekonomier i gång.

Frågan om halvledare började att komma i fokus redan under Trump-administrationen då man slog till med olika åtgärder för att försöka att strypa Kinas tillgång till mer avancerade sådana. De mest avancerade tillverkas i Taiwan och Sydkorea, medan Kina anses ligga ett antal år efter.

Det som nu dessutom kommit i fokus är en brist på halvledare i samband med att världsekonomin drar igång igen, och med tanke på den vittgående betydelse dessa har för i stort sett allt av större betydelse har detta snabbt blivit en mycket viktig fråga.

Vi har ju sett hur olika fordonsindustrier tvingats att dra ner på takten de senaste veckorna just för att de inte för fram de halvledare som behövs. Elektroniken är numera en allt viktigare del av varje fordon.

Det är en del av bakgrunden till att jag skulle tro att vi kan förvänta oss något gemensamt initiativ från USA och Japan i det ärendet – ytterligare ett tecken på teknologifrågorna starkt ökade betydelse på den internationella scenen.

Också i EU uppmärksammas dessa frågor. EU-kommissionären Breton har talat om att EU till 2030 skulle kunna tillverka ca 20% av sitt eget behov av de allra mest avancerade halvledarna – ett mycket ambitiöst mål som redan ifrågasatts av olika bedömare.

Produktionen är komplicerad, starkt integrerad över olika länder och vad gäller anläggningar mycket kostsamt. Den ledande tillverkaren – TSMC på Taiwan – har planer på investeringar de kommande tre åren på ca 100 miljarder dollar.

Det illustrerar storleksordningen på de investeringar som krävs.

Veckan som gick innebar början på någon form av diplomatisk process mellan USA och Iran om det nukleära avtalet. De träffas inte direkt, och det trots att deras representanter bägge var i Wien, utan det verkar som om budskapen mellan dem förmedlas av främst EU.

Detta kommer säkert att ta sin tid, men det var värt att notera att de första kommentarerna från iransk sida efter det att processen kommit igång var positiva.

I Tel Aviv är uppskattningen av detta säkerligen begränsad, men möjligen undviker man en direkt konfrontation med Washington. Dessa dagar har man besök av den amerikanske försvarsministern Austin, och det finns mycket att tala om.

I Israels omedelbara närområde ser läget i Libanon allt mer desperat ut – och det var desperat redan i utgångsläget – och samtidigt har det ju kommit tecken på att stabiliteten i Jordanien utsatts för påfrestningar.

USA har nu återupptagit sitt bistånd till de palestinska områdena, och kommer också att återupprätta sitt generalkonsulat i Jerusalem, som ju svarar för kontakterna med de palestinska områdena. De ockuperade områdena beskrivs nu åter som just ockuperade.

På närmare håll finns det dessvärre anledning att uppmärksamma de ihållande oroligheterna på Nordirland.

Det finns flera skäl till dessa, men de allra flesta ser också en effekt av att Brexit brutit den stegvis goda utveckling som tagit bort gamla gränser och skapat ny gemenskap.

Storbritannien och Irland går olika vägar, och en ny ekonomisk gräns blev nödvändig mellan Nordirland och övriga delar av Storbritannien. Därmed bröts en långsiktig utveckling som steg för steg stärkt också fredsprocessen.

I detta ligger lärdomar också för andra sköra och känsliga områden. Jag ser dessvärre risker för att vi kan hamna i en motsvarande situation på Balkan om den långsamma processen med EU-närmande bromsas upp så att den förlorar all trovärdighet.

Kanske kan Belfast leda till att man på sina håll tydligare ser dessa risker.

För min del blir det en vecka präglad inte minst av olika delar av mitt WHO-åtagande. I morgon har jag samtal med olika nyckelaktörer, och på onsdag har vi stort virtuellt möte under ledning av WTO om åtgärder för den globala vaccinförsörjningen.

Så det saknas inte sysselsättning.


Rysk uppladdning mot Ukraina – varför?

04 april 2021

TABIANO: Att det pågår en relativt kraftig rysk militär uppladdning kring Ukraina råder det knappast någon tvekan om.

Sociala media har innehållit bilder som visar på att förband också från tämligen avlägsna områden, och inkluderande tunga enheter, befunnit sig under transport mot den ukrainska gränsen och Krim.

Den exakta omfattningen är svår att bedöma med utgångspunkt från enbart denna information.

Och än mindre går det självfallet att avgöra syftet med den militära uppladdningen.

Än mer oroande än denna är egentligen det uppskruvade tonläget i officiella ryska kommentarer och i ryska statliga media. Om den militära uppladdningen kan ge anvisning om vilken förmåga man har är det här man kan få en bild av möjlig politisk avsikt.

Den senare tiden har den vapenvila som fans tidigare i Donbas ersatts av då och då uppblossade strider. De senaste dygnen har det t ex rapporterats att tunga granatkastare använts av de ryska eller ryskstödda styrkorna.

Och i ryska media talas om ukrainska provokationer, om ukrainska övergrepp och om ukrainska anfallsplaner på ett sätt som saknar varje förankring i den verklighet som går att bedöma. Detta tyder snarast på ryska försök att skapa en förevändning för någonting.

Mönstret är dessvärre inte alldeles obekant.

Ett resultat av oron för utvecklingen har varit en serie av samtal till president Zelensky i Kiev för att ge honom och Ukraina stöd. Viktigast under veckan var ett tydligen relativt långt samtal från president Biden.

Ett storkrig på slätterna i östra Europa – en större rysk operation skulle med största sannolikt leda till ett sådant – borde rimligen inte ligga i ryskt intresse.

Men det kan inte uteslutas att man är beredd till någon typ av mer begränsade operation.

Sådana med direkt ingripande av reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina såg vi dels i augusti 2014 och senare i februari 2015 och det var de som tvingade fram först det första och sedan det andra s k Minsk-avtalet.

Och jag vet från tidigare direkta samtal med insatta personer i Moskva att man såg detta som både nödvändiga och framgångsrika insatser. Först ett tydligt militärt ingripande – och sedan pressa fram avgörande politiska eftergifter.

Sannolikt bedömer man situationen i Kiev som labil, och därmed också möjlig att påverka. Att de pro-ryska krafter i Ukraina man satsats på drabbats av olika begränsningar kan möjligen också vara en del av denna bild. Och relationerna till EU och USA anser man nog vara usla i alla fall.

Kanske vill man pressa fram ett från sin utgångspunkt mer förmånligt Minsk 3?

Men detta förblir självfallet bara spekulationer – om än grundat på det vi lärt oss tidigare. Det finns all anledning att följa inte minst vad som sägs i de ryska propagandakanalerna. Och att göra det vaksamt.

I veckan som kommer finns det annars anledning att följa vad som sägs i samband med att IMF publicerar sina nya bedömningar av den globala ekonomin.

En viss uppjustering förefaller sannolik – men samtidigt nya varningar för att en fjärde våg av pandemin alls inte kan uteslutas, och att siffrorna så kan bli påtagligt annorlunda.

Ingen är ju säker förrän alla är säkra.


Värnplikt för världen. Igen.

03 april 2021

STOCKHOLM: För några veckor sedan ringde mig chefen för FN:s världshälsoorganisation WHO Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus med en fråga om jag ville ta vid som s k Special Envoy för WHO för det som kallas ACT-Accelerator.

Varför denna fråga kom till just mig vet jag i ärlighetens namn inte. Vi hade förvisso haft en del kontakt under den tid jag var utrikesminister och han samtidigt var utrikesminister i Etiopien, och jag hade betydande respekt för det sätt som han skötte det uppdraget.

Men sedan dess hade vi inte haft någon kontakt. Jag hade förvisso följt honom på hans presskonferenser från WHO-högkvarteret i Genève, men mer var det inte.

Och det var ju ett tag sedan jag var mer direkt aktiv inom FN-systemet. den gången var det ju dessutom helt andra typer av frågor det gällde.

ACT-A sattes upp mot slutet av april förra året som en mekanism för att koordinera olika insatser mot pandemin, och då främst för att hjälpa låg- och medelinkomstländer.

Access to COVID-19 Tools (ACT) Accelerator är det mer formella namnet.

Det finns en rad viktiga aktörer när det gäller globala hälsofrågor, och syftet med ACT-A var att samordna och koordinera deras olika insatser för att så snabbt som möjligt bekämpa pandemin.

En s k Special Envoy för WHO fanns med från första början, och det var Ngozi Okonjo-Iweala. Hon har ju nyligen tillträtt som ny chef för världshandelsorganisationen, och kunde således inte vara kvar i den funktionen.

Efter att ha funderat på saken efter hans samtal kom jag fram till slutsatsen att detta var den typ av frågor som man inte hade rätt att säga nej till. Om jag verkligen kunde göra en insats eller inte visste jag inte, men när de bad att jag skulle ta på mig uppgiften fanns det inte mycket till alternativ.

Det var dags att göra värnplikt för världen. Igen, skulle man kunna säga.

Min mest omedelbara uppgift är att leda ett sammanträde en gång i veckan med de olika aktörerna för att gå igenom läget, diskutera aktuella utmaningar och dra upp riktlinjer framöver.

Men självfallet kräver detta åtskilligt av förberedelser av olika slag. Och uppföljning. Allt i dessa tider via det ena eller det andra digitala verktyget.

Mycket av uppmärksamheten nu ligger alldeles självklart på vacciner, där COVAX är den funktion som skall få ut dem till så många länder som möjligt så fort som möjligt.

Tanken var ursprungligen att till i mitten av april skulle vaccinering ha påbörjats i alla länder i världen, men dessvärre ser nu ut som om ett tjugotal inte kommer att klara detta. Jag har dock försökt med vissa kontakter för att se om de kan få i alla fall en viss tillgång.

Men vi är på väg in i en allt mer besvärlig fas där det politiska trycket ökar. Bara ett exempel: härom dagen fick WHO:s representanter i Paraguay lämna landet efter oroligheter eftersom man tyckte att vacciner kom för sent.

Inte minst är det viktigt att vårdpersonal i hela världen kan vaccineras så fort som möjligt.

Det finns två mycket starka skäl varför det är så viktigt med COVAX.

Ett är att så länge viruset härjar fritt – och det alldeles oavsett var – finns risken att det muterar på ett sätt som kan göra det än farligare, och ytterst komma tillbaka och angripa också länder som tror att de redan blivit säkra.

Ingen är säker förrän alla är säkra. Det är den enkla sanningen.

Det andra skälet är självfallet den globala ekonomin. En rad studier har visat att om vi inte får bukt med pandemin globalt kommer den globala ekonomin inte att kunna återhämta sig totalt.

Att snabbt vaccinera större delen av världens befolkning är någonting som aldrig tidigare gjorts – eller ens övervägts. Uppgiften är gigantisk.

Men vi har varit utomordentligt lyckliga med att det unikt snabbt kommit fram ett flertal effektiva vaccin. En process som normalt tar åtskilliga år har nu genom en mycket fokuserad satsning gått väldigt mycket snabbare.

Och bara det att det lyckades att få fram dessa vaccin över huvud taget är mycket lyckligt – det var ingalunda säkert att det skulle vara möjligt.

Men att snabbt tre- eller fyrdubbla världens totala produktionskapacitet av vaccin är ingen enkel uppgift – och det normala behovet av vaccin för andra sjukdomar har ju inte försvunnit.

Den långsamma biologiska process som ger den typ av vaccin som Astra Zeneca producerar tar upp mot tre månader och innefattar en lång rad olika moment där kvaliteten aldrig får eftersättas och där kontrollerna ty följande är många.

Till detta kommer sedan uppgiften att distribuera dessa vaccin runt om i världen och att administrera processen med massvaccinering i olika länder. Alla är inte lika förberedda på detta, och vissa av vaccinerna kräver dessutom mycket speciell behandling under hela kedjan.

Men det handlar inte bara om vaccin. Det är åtskilligt annat som också måste fram.

Läkemedel för att underlätta behandlingen finns nu, och dessa liksom syrgas måste tas fram i påtagligt ökade kvantiteter. Respiratorer talades det ju mycket om i pandemins inledning.

Testning understryks ofta när jag lyssnar på WHO:s experter. Annars famlar vi i blindo vad gäller pandemins förlopp, säger de. Inte minst handlar det ju om att snabbt upptäcka om det finns nya mutationer.

Och här gäller det också att få fram snabbare och billigare sätt att testa. Mycket är på gång i det avseendet.

Forskning och utveckling är en annan viktig del. Nya vaccin kommer ständigt, och det måste finnas en hög beredskap för att klara nya mutationer.

Allt detta kostar pengar. Hitintills har de olika aktiviteter som ACT-A samordnar kostat ca 11 miljarder dollar, men vi har nu ett behov av att få fram ca 22 miljarder dollar för resten av detta år. Och i veckan som gick började vi att diskutera hur behoven kan tänkas se ut för 2022.

Det är förvisso stora belopp, men faktiskt mindre än en procent av det som nu satsas i olika länder och genom EU för att stimulera ekonomierna. En serie möten i främst G7- och G20-kretsarna kommer att vara viktiga för detta, och Norge och Sydafrika går i spetsen för ansträngningarna.

Vi är lite mer än ett år inne i pandemin, och just nu ökar smittspridningen i varje del av världen, med bara en bråkdel av alla vaccinerade och risken för nya mutationer ständigt närvarande. Just nu är det väl den s k brittiska mutationen som ger den tredje våg och den ökning vi ser också i vårt eget land.

I slutet av maj samlas världen till ett toppmöte om hälsofrågor i Rom, och då kommer det inte bara att diskuteras situationen just nu, utan också vad som behöver göras långsiktigt för att hantera kommande pandemier.

Och då ligger också på bordet en rapport som tagits fram under ledning av Nya Zeelands f d premiärminister Helen Clark med förslag i dessa avseenden. Ett nytt internationellt fördrag för samarbete i hälsofrågor tillhör det som nu diskuteras.

Mitt uppdrag för WHO kommer förvisso att ta tid, men samtidigt har jag ju en rad andra uppdrag att sköta.

Kalendern blir förvisso en bra bit knepigare under den närmaste tiden.


Om Suezkanalen, globalt klimatmöte, nya spänningar med Kina och terroristangrepp.

28 mars 2021

STOCKHOLM: Sedan i tisdags är således Suezkanalen blockerad av ett fartyg som var på väg från Ostasien till Rotterdam med 18.000 containers varav ett antal hundra också har Sverige som destination.

Och i skrivande stund är det oklart hur lång tid det kan ta innan man får loss fartyget. Kraftiga bogserbåtar och annan tung utrustning har anlänt eller är på väg från Nederländerna, Italien och Tyskland.

Under tiden växer anhopningen av fartyg utanför såväl Suez vid kanalens södra som Port Said vid dess norra ända som väntar på att kunna föra sina olika laster vidare.

Omkring 12% av den samlade världshandeln beräknas passera kanalen, och för varje dygn som går växer självfallet kostnaderna för olika föreningar. Det handlar då inte bara om de 18.000 containrarna på just detta fartyg, utan om den samlade lasten på alla de nu hundratals fartyg som väntar.

Maersk har nu meddelat att man dirigerat om 18 fartyg till att i stället gå den två veckor längre vägen kring Afrika. Även detta får självfallet stora konsekvenser för leveranskedjor som ju ofta är beroende av att t ex insatsvaror kommer fram i tid.

Det inträffat visar ånyo hur beroende vi är av en smidigt fungerande, öppen och integrerad global ekonomi. Och även om det hörs röster i den riktningen då och då är det en farlig illusion att tro att detta är någonting som man på ett eller annat sätt kan frigöra sig ifrån.

Politikens inriktning måste vara att hålla denna öppna ekonomi så öppen som möjligt, samtidigt som det måste finnas en robusthet och förmåga till snabb anpassning som klarar av kriser som just denna just nu i Suezkanalen.

Vi får se hur det går. Kanske blir det tomt på någon hylla hos IKEA ett tag. Kanske blir det problem om ett raffinaderi tvingas dra ner kraftigt ett tag. Kanske finns det någon industriproduktion som måste stänga därför att insatsvarorna inte kommer fram i tid.

När det gäller kampen mot COVID-19 tror jag dock att effekterna blir begränsade.

För ett år sedan talades mycket om brist på respiratorer och annat, men här har nu produkten snabbt ökat, och vi hör mindre om detta.

Och vad gäller såväl vaccin självt som de olika insatser som krävs i produktionen, liksom de olika stadier ibland på olika platser som ingår i detta, är det ett beroende framför allt av flygfrakt. Det handlar om tid, och är ju dessutom produkter som vare sig är tunga eller skrymmande.

På det mer utrikespolitiska området kan noteras att Europeiska Rådet i veckan som gick som väntat sköt upp diskussionen om Ryssland, men antog slutsatser om relationerna med Turkiet som kombinerade piska och morot, men med tyngdpunkten på en förhoppning att det är det senare som kommer att vara viktigast.

Att utvecklingen internt i landet just nu är besvärlig tillhör dock den bilden.

På andra sidan Atlanten har nu president Biden kallat till globalt toppmöte om klimatfrågorna där Norge och Danmark kommer att företräda vår del av världen, men där även presidentens Erdogan och Putin står på inbjudningslista.

Och inför detta säger USA att man kommer att bli mer precis om sina ambitioner inför det viktiga COP26-mötet i november i år.

Viktigt kommer också att bli om och när Indien kommer att presentera en mer övergripande ambition om när man avser att uppnå klimatneutralitet. Hitintills har man inte gjort det. Kina sade ju i somras efter tryck inte minst från EU att man skulle klara detta till 2060, och frågan är om Indien realistiskt skulle klara ett än mer ambitiöst mål.

Relationerna med Kina har ju tagit sig en ny törn med anledning av EU:s och andras markeringar mot situationen för de mänskliga rättigheterna för den muslimska uigurbefolkningen i Xinjiang. Senast har nu H&M och Nike drabbats av en centralt organiserad köpbojkott i Kina sedan de sagt att de har fokus också på sina leveranskedjor när det gäller bomull från regionen.

Frågan är förvisso känslig i Kina. Det går alltid att piska upp nationella stormar kring frågor som anses röra nationens integritet och säkerhet, och alldeles säkert finns det också en genuin oro för både terrorism och separatism i regionen även om det gått några år sedan de senaste attentaten.

Men även i kamp mot terrorism är respekt för mänskliga rättigheter viktigt. Utan att dra några som helst paralleller kan man erinra om att EU var inte tyst när det gällde övertramp som skedde från USA:s sida i det mest aktiva skedet av dess kamp mot Al Qaida.

Och långsiktigt är det knappast med hårdare förtyck som Kina kan vinna stabilitet i en region som man ser som viktig för landets säkerhet. Centralasien såväl öster som väster om Kinas gräns är inte ett okomplicerat område.

Frågeställningarna kring detta, och inte minst den starkt överdrivna kinesiska rektionen, har knappast gjort relation till Kina lättare att hantera inte minst inom EU. Åter förefaller ledningen i Peking i allmänt nit att ha skjutit sig själv i foten.

På lite längre avstånd sker nu ett större terroristangrepp i staden Palma i provinsen Cabo Delgado i nordligaste Mozambiques. Sporadiska strider har pågått sedan 2017, och ca 70.000 människor anses ha flytt eller fördrivits.

Målet för attackerna förefaller att vara vad som är Afrikas största investering just nu – en stor anläggning för att producera LNG-gas med franska Total som viktigaste investerare.

Och samtidigt kom i dag nyheten om en självmordsattack mot en kyrka i Indonesiens huvudstad Djakarta.