Åter till Srebrenica.

30 juni 2015

HAAG: I två dagar har vi nu suttit ett 40-tal personer och dokument för dokument, närmast dag för dag, gått igenom utvecklingen fram till tragedin och folkmordet i Srebrenica i Bosnien för nu snart 20 år sedan.

Mer kommer vi med all säkerhet att höra om detta under de närmaste dagarna. 

På tisdag i nästa vecka skall FN:s säkerhetsråd ha ett särskilt möte i ärendet, med ett anförande av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Zeid Ra’ad Al Hussein, som också tillhört kretsen kring bordet här under de senaste dygnen.

Om det blir någon resolution i frågan eller ej återstår att se. Frågan är fortfarande både oändlig och kontroversiell, och dessvärre ser ju just nu hur den leder till att motsättningar i regionen kommer tillbaka igen.

Kring bordet här har suttit den absoluta huvuddelen av dem som då satt i ledande positioner inom FN-styrkorna, FN-systemet i övrigt, den bosniska regeringen och andra institutioner av relevans, även om USA måhända kunde ha varit lite bättre representerat.

Och till vår hjälp har vi haft ett mycket stort antal dokument som numera frisläppts av såväl FN som av USA och av ett antal andra länder. Jag skulle vilka säga art vi haft tillgång till allt av betydelse.

Till detta kommer självfallet alla de informationer som gradvis kommit fram genom krigsförbrytartribunalen ICTY här i Haag. Och det är åtskilligt.

Facit vet vi dessvärre.

Det var 1993 som FN-systemet under former som starkt kan diskuteras förklarade ett antal områden, däribland Srebrenica, för skyddade områden och placerade mindre truppstyrkor där.

Men som så många andra gånger var säkerhetsrådet bättre på att proklamera politiken än på att se till att det fanns resurser att genomföra den. Här ligger det avgörande fel som ledde fram till tragedin i juli 1995.

Områdena var inte säkra. 

I juli 1995 fanns det i Srebrenica ca 42.000 personer varav huvuddelen var flyktingar från övriga delar av Drina-dalen. Och av dessa skulle ca 7.000 komma avrättas eller på andra sätt förlora livet efter det att Srebrenica erövrades av general Mladic och hans styrkor tisdagen den 11 juli 1995.

Och det var detta som ICTY med all sin auktoritet slagit fast som ett folkmord.

En central fråga i våra diskussioner var självfallet om det fanns någon förvarning och om detta hade kunnat förhindras.

På den första frågan blir svaret så gott som entydigt nej, och numera vet vi dessutom att intill den 9 juli var målet för den serbiska attacken inte heller att erövra enklaven i dess helhet. Varför det då ändrades kan vi tills vidare bara spekulera om.

Därtill kommer att de bedömningar som ICTY gör är att beslutet att avrätta de krigsfångar som då tagits, och senare de i övrigt man fick tag på, inte fattades förrän på kvällen den 11 juli.

Åter kan vi bara spekulera om vad det var som ledde till detta.

Självfallet ägnades betydande tid åt frågan om enklaven inte hade kunnat försvaras. På plats hör bu hade vi då också de holländska officerare som hade kommandot i Srebrenica men också de som hade det politiska ansvaret i den holländska regeringen.

Och mycket kom att handla om huruvida den insats av flygunderstöd som kom den 11 juli – och som i sak inte åstadkomma särskilt mycket; CIA skrev i en eftersnacks att den var militärt betydelselös  – hade kunnat påverka utvecklingen om den hade satts in ett dygn tidigare.

Och även om detta kan man bara spekulera.

Min egen bild är att mer robust försvar på marken kunde ha gjort skillnad. Och det gäller såväl den holländska styrkan som de bosniska styrkor som ju fanns in kraven. Den serbiska attacken skedde trots allt med en rätt begränsad styrka.

Under eftermiddagen i dag gick vi så över från att dokument för dokument, dag för dag, gå igenom händelseutvecklingen till att diskutera mer övergripande slutsatser för denna typ av fredsoperationer.

Det finns de som vill döma ut det som UNPROFOR gjorde i Bosnien helt och hållet, och det skall inte glömmas bort att FN:s ledning ursprungligen sade att det inte fanns förutsättningar för någon fredsbevarande operation, men sedan kördes över av säkerhetsrådet.

Den uppfattning jag redovisade – såväl med utgångspunkt från det arbete som gjordes av fem svenska bataljoner under FN-befäl mitt i kriget som mina egna mer handfasta erfarenheter under krigets yttersta slutskede – var att detta dock var en insats som med alla sina brister säkert hade räddat många tiotusentals människors liv.

Sådant kan man inte bortse från.

Och med denna utgångspunkt hade vi anledning att mer konkret diskutera erfarenheter för framtida operationer. Såväl Nederländerna som Sverige är ju nu djupt engagerade i en mycket komplicerad FN-operation i Mali.

Och i t ex Kongo och Sydsudan är ju de utmaningar FN-operationerna där står inför närmast gigantiska.

Efter två dagar av interna diskussioner skall vi så i morgon förmiddag redovisa en del av dessa slutsatser också offentligt. Det kommer säkert att tilldra sig en hel del intresse här i Nederländerna. Traumat Srebrenica lever.

Sedan är der dags för mig att ha ett kort stopp i Stockholm innan det bär vidare till Helsingfors.
 


Tragedi i Grekland – men inget Almedalen.

27 juni 2015

STOCKHOLM: Förvisso dramatik när den grekiska regeringen avvisar vidare samtal om stödpaket och i stället säger att man redan nästa söndag skall ha en folkomröstning och rekommendera ett nej till stödpaket och reformer.

Detta är vänsterpopulismens haveri och flykt från eget ansvarstagande.

Den grekiska krisen har förvisso utspelats i olika faser.

Också konservativa regeringar var förvisso starkt medskyldiga till att man byggde upp ett skuld- och utgiftsberg som sedan ledde till den stora kollaps som kom att inträffa under vänsterregeringen Papandreou.

När denna inte klarade situationen tillträdde koalitionsregeringen under Samaras, och det måste nog sägas att den med betydande svårigheter lyckades att vidta åtgärder som för ett år sedan ledde till att det var tydligt att den grekiska ekonomin var på väg upp igen.

Självklart var inte problemen över. Det fanns delar av de nödvändiga strukturproblemen där det hade varit nödvändigt även för en fortsatt regering under Samaras att öka tempot.

Men siffrorna hade vänt. Underskotten var borta. Arbetslösheten började minska. Det fanns ett tydligt ljus i slutet av tunneln.

Så kom då parlamentsvalen tidigare än vad som hade varit fallet om man lyckats att ena sig om en ny president, och det blev Syrizas vänsterpopulistiska retorik som fick det starkaste stödet. Grekland fick en vänsterregering som byggde på löftet att Europas övriga skattebetalare skulle betala mer till Grekland i utbyte mot att dess regering gjorde mindre för att komma ur sina problem.

Den ekvationen var omöjlig från den första dagen.

Länge fanns det en förhoppning om att regeringen trots allt skulle se verkligheten och vara beredd till en realistisk politik. Och det var uppenbart att de övriga Euroländerna i ett sådant läge skulle vara beredda att komma dem till mötes.

Men så blev det inte. Den grekiska finansministern spelade fars på mötena, och frågan är om det någonsin fanns någon genuin vilja till kompromiss. I slutskedet ställdes förhoppningarna till premiärministern, men när denne drämde igen dörren i det TV-tal i går kväll där det sades att det blir folkomröstning om en vecka var det tydligt att dessa förhoppningar inte infriats.

Vad som händer nu återstår att se.

Den absurda komedin i vänsterpopulisternas sätt att driva förhandlingarna riskerar nu att leda till brutal tragedi för Grekland och dess redan hårt prövade folk.

Om det blir någon folkomröstning om en vecka återstår att se. Ingen seriös folkomröstning i ett seriöst land kan ordnas på en vecka.

Och vad den skall handla om är ju inte heller glasklart.

Tsipras säger att om den trots hans agitation leder till ett ja till stödprogrammet och åtgärderna kommer han att genomföra det. Men det programmet har ju redan havererat – och inga torde ha tilltron till hans vilja eller förmåga att genomföra ett.

Opinionsundersökningar visar entydigt att Grekland vill vara kvar i såväl euron som i EU. Om det kommer att klara av det första återstår att se – det senare tror jag inte kommer att ifrågasättas av det som nu sker.

Om bankerna kommer att kunna öppna på måndag, och om valutakontroller kommer att införas eller inte, är inte jag mannan att avgöra, och i den allmänna röran i Athen verkar det inte finnas någon annan som vet det heller.

Jag känner en djup oro för vart detta kan komma att leda på lite längre sikt.

Den grekiska moderna historien har haft inslag av både inbördeskrig, kupper och terrorism. Och dess grekiska staten står inte alltid stark. I landets politiska kultur finns en stark tradition att skylla alla problem på utlandet i den ena eller andra formen.

Mycket – alltför mycket – kan komma att hända när en finansiell kollaps riskerar att leda till starkt ökade spänningar.

På betydligt närmare håll – i Köpenhamn – är det också politisk dramatik om än av mer nordisk karaktär.

I morgon förmiddag kommer Lars Lökke Rasmussen att presentera en minoritetsregering med ett parlamentariskt underlag som bara är strax över hälften så stort som den föga imponerande minoritetsregeringen Löfven i Sverige kan redovisa.

En bredare regering har inte varit möjlig. De krav som Dansk Folkparti ställde om bl a gränskontroller var inte möjliga att acceptera.

Och därför inleds nu en färd som kommer att ställe de yttersta av krav på Lökkes i och för sig erkända politiska skicklighet.

Här hemma inleds i morgon årets Almedalsveckan, och väderprognoserna för Visby ser alldeles strålande ut.

Själv kommer jag dock detta år att helt och hållet ta paus från Almedalen – dock inte utan en viss saknad.

I morgon åker jag till Haag för seminarium där under två dagar om utvecklingen i Bosnien denna sommar för två decennier sedan, med det som hände i Srebrenica och som FN-tribunalen ICTY klassificerat som folkmord som självklart och tungt fokus.

Där samlas ett betydande antal av de personer som satt i olika positioner under denna dramatiska sommar, och till dem hörde som bekant också jag.

Det blir en öppen men icke offentlig diskussion, men det väsentliga kommer självfallet att redovisas offentligt efter det att vårt möte avslutats.

Men diskussioner som dessa är viktiga – inte minst handlar det ju om att dra lärdomar för framtiden. Mycket av våra diskussioner, när vi mödosamt gått igenom utvecklingen, kommer alldeles säkert att handla om just detta.

Kanske mindre glättigt än över rosévinerna i rosornas stad.

Men faktiskt kanske ändå viktigare.


Sommarattraktivt i Berlin.

25 juni 2015

BERLIN: Det blev en varierad och intressant dag i den sommarattraktiva tyska huvudstaden.

Och den visade sig verkligen från sin bästa sida denna dag.

Direkt från Tegel-flygplatsen på morgonen till förbundskanslerns kontor för en timme med hennes utrikesrådgivare innan de gav sig iväg till toppmötet i Bryssel.

Och vi diskuterade faktiskt inte alls Grekland.

Sedan diskussion på Heinrich Böll Stiftung – den gröna tankesmedjan här – om Rysslands desinformationspolitik och hur den kan bemötas.

Och spännande där var att lyssna på företrädare för olika ryska fortfarande oberoende media – några fortfarande i Moskva, några nu dessvärre i andra länder.

På kvällen blev det så direktmedverkan i brittiska Sky News med anledning av de olika diskussionerna på det fortfarande pågående toppmötet i Bryssel.

Brittiskt statsbesök dominerar det mesta här just nu – drottningen Elisabeths femte i ordningen i detta land med det första för 50 år sedan! – så på kvällen blev det möjlighet till en mer informell öl också med vän från London som var en del av detta.
Mycket blev gjort – men fredag morgon bär det hem igen. 


Viktig säkerhetspolitisk replik.

24 juni 2015

STOCKHOLM: Det blev ett fascinerande dygn med olika framtidsdiskussioner när Deutsche Telekom samlade såväl sin bransch som andra tänkare och tyckare någonstans på landsbygden i södra Tyskland.

Teknologiska framtidsmöjligheter blandades med geopolitiska utmaningar och finansiella spänningar.

Men nu är det arbetsdag hemma i Stockholm. Möjligen kallas det sommarväder. I alla fall väder.

Och här har vi ju sett ett nytt skede i den allt intensivare säkerhetspolitiska diskussion Sverige haft under det senaste året. Det finns det all anledning att välkomna.

F d ambassadören Sven Hirdman har ju profilerat sig i debatten genom att om än inte försvara Rysslands agerande och attityd i olika frågor så i alla fall vara mer förstående. Och till detta har hört att varna inte bara för ett svenskt medlemskap i Nato utan också för det i grunden tämligen banala s k värdlandsavtal med organisationen som vi ingått.

Och därmed fullföljer han en linje som han i grunden haft under åtskilliga år. Jag minns hans tydliga skepsis gentemot de baltiska nationernas strävanden i den stora omvandlingen för ett kvarts decennium sedan.

Sven Hirdman är förvisso inte inkompetent eller okunnig, men hans åsikter är påtagligt orepresentativa för dem som dominerar i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk hantering under de senaste decennierna.

Därför var det bara en tidsfråga innan detta också skulle komma till uttryck. 

Det inlägg som DN publicerade på nätet i går av de f d ambassadörerna Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Pettersson förtjänar att läsas och begrundas av alla dem som har intresse av dessa frågor.

Tillsammans representerar de så mycket av erfarenhet med centrala också säkerhetspolitiska frågor som det står att uppbringa inom Sveriges utrikesförvaltning. 

Sven Hirdman har förvisso varit ambassadör i Moskva, liksom Tomas Bertelman och Johan Molander, men de tre representerar därtill en påtagligt bredare erfarenhet än så av dessa frågeställningar. Och det saknar inte betydelse.

Sannolikt och förhoppningsvis kommer diskussionen att fortsätta. Vi behöver en fördjupad säkerhetspolitisk diskussion. Om den under de senaste åren dominerats huvudsakligen av de rent försvarspolitiska perspektiven håller den nu på att få en bredd som jag tror är alldeles nödvändig.

I dag samlas Nato:s försvarsministrar för sedvanligt möte i Bryssel, och i går var USA:s försvarsminister Ash Carter på besök i Tallinn för diskussion om bl a den förhandslagring av viss tung militär materiel som man nu kommer att påbörja också i de baltiska staterna.

Att detta kommer att mötas med entusiasm i Moskva är förvisso inte särskilt sannolikt. Men åtgärden är en naturlig följd av den säkerhetspolitiska osäkerhet som den tydligt revisionistiska ryska politiken lett till, och nödvändigheten av åtgärder som tryggar stabiliteten.

Jag tillhör förvisso inte dem som ser något omedelbart eller överhängande hot mot de tre baltiska staterna. Uppskruvad retorik om ett sådant tror jag knappast har verklighetsförankring i dagens situation.

Men att framtiden blivit mer osäker kan det dessvärre inte råda någon tvekan om. Och det är i detta perspektiv som de nya åtgärderna skall ses.

Att de påverkar också Sverige och vad vi skulle komma att ställas inför i ett skärpt läge torde inte vara så svårt att räkna ut, men till den frågan skall jag försöka att återkomma i något annat sammanhang. Kring detta behövs det en skarpare säkerhetspolitisk diskussion.

I morgon bitti bär det så av till Berlin där det först blir diskussioner i Bundeskanzlersamt innan förbundskanslern åker till Bryssel för det EU-toppmöte där som ju har en tämligen så laddad agenda med krisen i Grekland som sannolikt dominerande ämne.

Men sedan blir det fortsatta diskussioner med fokus på utvecklingen i Öst och behovet av att på olika sätt möta den ryska informationskrigföringen.

På fredag morgon är jag dock tillbaka här i Stockholm igen. 
Kanske kommer man då att kunna se lite av sol också…


Vecka i München, Stockholm och Berlin. Inte Athen.

21 juni 2015

STOCKHOLM: Det har varit två tämligen intensiva europeiska veckor för mig, men förhoppningsvis kommer den kommande veckan att ge möjlighet till lite mer tid också här hemma i Stockholm.

Men på den europeiska scenen blir det förvisso en viktig vecka.

I morgon i Luxembourg konfirmerar EU:s utrikesministrar beslutet att förlänga sanktionerna mot Ryssland med anledning av annekteringen av Krim med 12 månader och de s k sektoriella nu knutna till implementeringen av det s k Minsk-avtalet med sex månader. 

Och det blir ytterligare konfiskering av detta när EU:s stats- och regeringschefer möts för toppmöte på torsdag kväll och fredag.

Men den dominerande europeiska frågan under veckan blir dock med all säkerhet Grekland.

I morgon träffas Euroländernas stats- och regeringschefer till extra möte i Bryssel för att se om det finns någon sista möjlighet till lösning. 

Man är beredda att finansiera fortsatta reform- och saneringsansträngningar av den grekiska regeringen, men toleransen hos Europas övriga skattebetalare till att finansiera ett allt svartare hål är nu mycket mer begränsad.

Hitintills verkar det knappast som om den vänsterpopulistiska regeringen i Athen velat ge sig in på seriösa förhandlingar. 

Men nu finns det en sista förhoppning om att premiärminister Tsipras, ställd inför risken av finansiell kollaps och oordnad reträtt från den euro som en stor majoritet av greker vill ha, skall vara beredd till kompromisser.

Den som lever får se. Morgondagen blir viktig. Men med betydande sannolikhet kommer frågan också att finnas på det ordinarie toppmötet mot slutet av veckan.

Där kommer också viktiga frågor om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken upp, även om det knappast blir så mycket mer än vad som diskuterades i maj. 

EU:s försvarsministrar möts på onsdag i Bryssel för att förbereda de diskussionerna.

Och så har vi alldeles självklart flyktingfrågan i alla dess dimensioner. Den blir allt större och större i olika europeiska länder. 

I Bratislava i går var den demonstration som utlysts av olika högernationalistiska organisationer en bra bit större än vad man hade räknat med. Danmarks valresultat har ju också noterats runt om i Europa.

Att man skulle komma fram till enighet baserat på det ambitiösa förslag som EU-kommissionen har presenterar förefaller dock mindre sannolikt. 

Reaktionerna i olika länder går fortfarande åt påtagligt olika håll.

Den marina operation som dragits igång har förvisso varit bra när det gällt att öka insatserna för att rädda flyktingar, och det finns det all anledning att välkomna.

Den följande delen av denna som man talade om med skarpa väpnade insatser också på libyskt i alla fall sjöterritorium vet jag inte hur det kommer att gå med. 

EU:s utrikesministrar träffar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon på lunch i Luxembourg i morgon, och jag skulle tro att hans entusiasm är begränsad. Något mandat från FN:s säkerhetsråd har det ju hitintills inte heller blivit.

Så det skall bli intressant att se hur man väljer att turnera denna del av utmaningen.

Veckan som kommer innebär också att den mer formella processen med att bilda en nu regering i Turkiet kommer att inledas efter det att det nyvalda parlamentet samlats.

Då ger president Erdogan det formella uppdraget till sittande premiärminister Davutoglu att försöka bilda en regering, och han har då 45 dagar på sig att göra detta.

Lätt kommer det inte att bli. Just nu spekuleras i en koalition mellan AKP och mer nationalistiska MHP, men det finns flera skäl som gör att jag tycker det skulle vara en mindre lämplig lösning för landets framtid.

I Köpenhamn gör man nu in i de mer seriösa försöken att bilda en blå majoritetsregering, men dryfta krav som Danskt Folkeparti ställt är långt ifrån enkla, och till det kommer ju frågan om de över huvud taget är villiga att ingå i en regering.

Det här kommer säkert att ta sin tid, men skulle det misslyckas får Lars Lökke be om ett nytt mandat från Drottningen och då med inriktning på en blå minoritetsregering.

För min del inleds den nya veckan i morgon utanför München i södra Tyskland där Deutsche Telekom har en årlig konferens med fokus nu inte minst på de globala internetfrågorna.

Och min uppgift i morgon eftermiddag blir att tala om dessa med utgångspunkt från det arbete som vi utför i den globala kommission som jag ju leder.

Senare i veckan kommer jag också att ha dessa frågor på agendan med besök på Ericsson och stora telefonkonferenser kring kommissionens fortsatta arbete efter sommaren. 

Vårt nästa möte blir i Accra i Ghana i slutet av augusti.

På onsdag är jag dock hemma i Stockholm med olika åtaganden, men torsdagen kommer jag att tillbringa i Berlin.

Där blir det några möten innan nyckelpersoner beger sig iväg till Bryssel och toppmötet där, men huvudsakligen är jag där för att tala om Rysslands informationskrigföring och vad som kan göras för att möta denna.

Det var en fråga som diskuterades också på konferensen i Bratislava innan jag lämnade den tidigare i dag.

Men mitt i allt detta blir det nu i alla fall en kväll hemma i Stockholm. 
Det kan ju knappast skada.


GLOBSEC i Bratislava.

20 juni 2015

BRATISLAVA: Med tio år bakom sig har den årliga GLOBSEC-konferensen här blivit en tilldragelse som nu samlar kring tusentalet personer för två dygn av intensiva diskussioner.

Att den sammanfaller med svensk midsommar är något av en skandal, och jag har gjort mitt bästa för att påpeka den saken.

Själv hade jag dock starka skäl att komma eftersom de insisterade på att förära mig ett pris på den stora galamiddagen i går kväll. 

Tillsammans med Polens president Komarowski tog jag emot pris och vi talade sedan bägge för att framföra vårt tack.

Och att komma till Bratislava är förvisso alltid angenämnt.

Innan galamiddagen i går hade vi kunnat lyssna på Storbritanniens premiärminister David Cameron som höll ett engagerat tal om en del av de utmaningar som Europa står inför.

Tyngdpunkten låg på hur vi möta den utmaning som vi nu ser söder om oss, men det kom självfallet också att handla om Ryssland, och i den efterföljande frågestunden alldeles självklart också Storbritannien och EU.

I den senare frågan var han välgörande tydlig med sin strävan att starkare förankra sitt land i ett reformerat och förbättrat europeiskt samarbete. Och åtskilligt av det han säger i dessa avseenden har ett betydande stöd i inte så få länder.

Annars har åtskilligt av diskussionerna här alldeles sjävklart handlat om de olika utmaningarna österut.  Och det har ju varit den fråga som så gott som helt dominerat den serie av olika möten runt om i Europa som jag varit på under förra veckan och denna vecka.

Nu fortsätter de olika diskussionerna och arrangemangen under kvällen med bl a mottagning på Bratislavas gamla borg högt över Donau. 

Den fråga som annars diskuteras flitigast runt om i Europa i dag – vad som kan hända med Grekland – är dock inte påfallande prominent i diskussionerna här. 

Men jag tillhör förvisso dem som är djupt oroliga för konsekvenser för det grekiska samhällets mer långsiktiga utveckling som den vänsterpopulistiska regeringens äventyr och ansvarslöshet komma att ha.

Risken för att vi får en i alla fall i vissa avseenden ”failed state” tror jag inte skall underskattas.

Euroländerna har extra toppmöte i frågan på måndag, men det förefaller som om pessimismen håller på att breda ut sig. Regeringen i Athen har spelat bort såväl pengarna som vännerna, och tron att Ryssland skulle kratsa kastanjerna ur elden torde sakna varje realism.

i morgon bär det för min del tillbaka till Stockholm. 


Efter natten på Chistiansborg.

19 juni 2015

KÖPENHAMN: Det blev en sen, spännande och smått historisk kväll och natt på Christiansborg, men nu styr jag iväg till Bratislava och den stora Globsec-konferensen där med premiärminister David Camerons anförande som dagens höjdpunkt.

Gårdagskvällen började i Tivoli med trevlig om än lite spänd middag med danska vänner. Smörrebröd och vad som hör till.

Det var min kollega i styrelsen för ECFR Lykke Friis som stod värd.

Men efter det att vallokalerna stängt och första prognosen kommit vandrade vi över till Christiansborg där, enligt dansk tradition, de flesta partier har sina valvakor och dit nationens blockar riktades.

Där kunde man vandra runt, besöka olika valvakor och hälsa på gamla och nya vänner i olika delar av det politiska spektrat.

Det tog några timmar – faktiskt intill dess att den sista bråkdelen av procent av röster räknats – innan det slutgiltiga resultatet stod klart. 

Med 90 röster fick det s k blåa blocket ett försprång framför det röda blockets 89 mandat. Tätare än så kan det inte bli.

Socialdemokraterna under Helle Thornig-Schmidt gjorde en stark valrörelse och registrerade ett visst plus, och Helle möttes med betydande respekt och applåder också av andra partiets sympatisörer när hon en bit efter midnatt förklarade att hon avgör som såväl statsminister som partiledare.

Men i ett längre historiskt perspektiv ser vi ju en försvagning också av socialdemokratin här, även om man nu åter är landets största parti.

På den blå sidan blev det förvisso dramatiskt när Dansk Folkeparti under sin nya ledare passerade Venstre och blev största parti. 

Och Konservative fortsatte sin kräftgång och leverade ett resultat som i Sverige hade satt dem utanför riksdagen.

Så gott som klart är i alla fall att Lars Rökke Rasmussen nu kommer att få Drottningens uppdrag att bilda ny regering, men hur den kommer att se ut fanns det åtskilliga uppfattningar om när jag lämnade Borgen frampå tvåtiden i morse.

Jag har svårt att se att DF kan eller ens bör hållas utanför en regering när de nu blivit så stora, men frågan är dels om de vill vara med och dels om det går att finna lösningar i kritiska frågor.

Invandringsfrågorna är nog i det sammanhanget de mindre besvärliga – skillnaderna mellan de olika partierna är mindre än vad de ofta framställs som inte minst i svenska media – medan Europa-politiken kan bli den verkliga stötestenen.

De blå partierna gjorde visserligen ett lite ”brittiskt” utspel mitt i valrörelsen, men är ju i grunden starkt Europa-vänliga. Medan DF ju är mot Europa också.

Och vi skall heller inte bortse från att DF följer mönstret från liknande partier och är utpräglat utgiftspopulistiskt. 

Under valrörelsen har man hela tiden och med styrka motsatt sig den nolltillväxt i de offentliga utgifterna som övriga blå partier sett som mycket viktig.

Min första reaktion i går kväll var att det logiskt kommer att röra sig mot en ”finsk” regering, men när jag vandrade tillbaka till hotellet gick det inte att utesluta heller en ”norsk” lösning enligt modeller som tillämpats förr här i Danmark.

Lars Lökke Rasmussen var klokt försiktig i alla sina kommentarer och underströk starkt behovet av samarbete över blockgränsen. 

Sådant har det förvisso funnits i viktiga frågor under den gångna mandatperioden, och det parlamentariska läget gör de än mer angeläget.

Valet i Danmark har ju inslag vi känner igen från andra länder. 

De ”gamla” partierna har ofta svårigheter, och allt fler söker sig till mer eller mindre profilerade mindre partiet. På den blå kanten gjorde Liberale Alliansen ett bra val, och på den andre lite egenartade Alternativet.

Och därmed blir ju regeringsbildningar och regeringsutövning mer komplicerade. Sådana är politikens nya villkor i mycket av dagens Europa.

Men nu skyndar jag till Bratislava, och hoppas hinna fram till premiärminister David Camerons anförande där. 
Där får vi nu lite mer av hans europeiska agenda. Och efteråt har jag kaffe med delar av hans stab.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 649 andra följare