Riga: efter ett kvarts sekel.

23 augusti 2016

RIGA: Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till den lettiska huvudstaden och lyssna på de olika perspektiven från denna sida av Östersjön.

Nu handlade det om högtidhållande av att det gått ett kvarts sekel sedan de nordiska länderna återupprättade diplomatiska relationer med de tre baltiska länderna.

Det blev ett intressant seminarium med bl a Danmarks dåvarande utrikesminister Uffe Elleman-Jensen och två f d svenska ambassadörer här som blickade tillbaka på erfarenheter från det senaste kvartseklet.

Och sedan en stor mottagning i Nationalmuseet – med så gott som alla som är eller varit något i detta land – där f d presidenten Zatlers och jag talade med blickar både bakåt och framåt.

Jag erinrade om betydelsen av Boris Yeltsins avgörande insatser när det gällde att slå tillbaka kuppen i Moskva och att omedelbart därefter erkänna de baltiska staternas rätt till självständighet.

Våra erkännanden – med undantag för Island, som gick före – kom först efter detta, även om inte minst från svensk sida vi gjort mycket för att stödja processen.

Men sedan handlade det om den långa processen att göra självständigheten verklig. Förhandlingarna om tillbakadragandet av trupper och installationer, reglering av knepiga medborgarskapsfrågor och allt som hade att göra med att sätta upp en rättstat och en mer eller mindre fungerande marknadsekonomi.

Att vända hela ekonomin från ett närmast 100%-igt beroende av den sönderfallande sovjetiska ekonomin till en integration med det västliga Europa.

Viktiga var då alla de successiva stegen för att integrera dessa tre länder i alla nordiska, europeiska, atlantiska och globala institutioner och strukturer, med EU och Nato som de självklart viktigaste.

Och här tror jag att de nordiska ländernas starkt pådrivande roll var mycket viktig. Vi kunde lägga på i Berlin, London, Paris och Washington.

Allt detta kom att lyckas – bättre än vad jag tror att kanske någon för ett kvarts sekel hade vågats att hoppas på.

Viktiga var ju också alla de steg som tagits för integration av finanssystem, energiförsörjning och mycket annat. Också detta handlar i dessa tider om säkerhet.

Men nu då?

Jag talade om två avgörande och sammankopplade uppgifter framöver.

Den första handlar om den ekonomiska tillväxten och att steg för steg sluta gapet till övriga EU.

Man har gått från en nivå på BNP per capita kring 50% av EU:s genomsnittliga till kring 75%. Bra så, men under senare år har konvergensen så gott som upphört.

Det finns i många av dessa länder en ”transition fatigue” som riskerar att leda till att politiken tappar kraft och att det successiva slutandet av gapet upphör.

Och det är farligt inte minst i ljuset av den andra utmaning jag talade om, nämligen den demografiska.

Under det senaste kvartseklet har Lettland förlorat ca en tredjedel av din befolkning. Många finns i dag i Irland eller Storbritannien.

Det är tredje gången på ett sekel som detta sker. De bägge världskrigen gav vart och ett än mer tragiskt resultat.

På sikt måste denna utveckling först stabiliseras och därefter vändas, och det kommer inte att vara möjligt utan att den ekonomiska utvecklingen blir ön bättre.

I grunden handlar detta om nationens långsiktiga säkerhet. Och i det avseendet nämnde jag också de avgörande uppgifter som ligger i nationens sammanhållning.

Under vissa skeden har vi tyckt att man hade kunnat visa större generositet mot de ryska invånare som ju i många fall också, om än på ett helt annat sätt, var offer för det sovjetiska systemet.

Också detta handlar om långsiktig säkerhet.

Mer kortsiktigt, men av stor betydande, kommer ju nu Nato att ha permanent närvarande förband i de tre baltiska länderna.

Den minnesgode erinrar sig att så aldrig var fallet i vare sig Danmark eller Norge under de kallaste av det kalla krigets år.

Det sänder en stark och viktig signal.

Och Lettland storsatsar nu för att de egna försvarsutgifterna snart skall vara upp i 2% av BNP.

Det är mer än en fördubbling under en rätt kort tidsperiod, och leder självfallet till att utrymmet för övriga också angelägna offentliga utgifter på t ex skola och sjukvård trängs tillbaka.

Att det finns behov inom dessa sektorer är dock alldeles obestridligt. Just nu är det dock den mer omedelbara säkerheten i en mer osäker tid som ges prioritet.

Men nu bär det för min del tillbaka till Stockholm och en dag där.

Här i Riga står överläggningar mellan USA:s vicepresident Joe Biden och de tre baltiska presidenterna på dagens schema.

I Stockholm kanske det går att fånga upp något också via media av det vad sades vid mötet mellan tre viktiga EU-ledare utanför Neapel i går kväll.

Det sätter nog lite av dagordningen för den mötesmaraton inför Bratislava-mötet som nu förestår, med inte minst Berlin i centrum.

På fredag ser jag t ex att förbundskansler Angela Merkel först i Warsawa möter ledarna för de fyra centraleuropeiska länderna i den s k Visegrads-gruppen för att sedan i Berlin ta emot Danmarks, Finlands, Sveriges och Nederländernas premiärministrar.

Åtta på en dag och två platser är onekligen en imponerande stordrift i diplomati. Och innan dess skall hon dessutom hinna med att besöka bl a Tallinn.

Men frågorna är viktiga – och Berlin alldeles tydligt i centrum.

I morgon flyger jag så till Halmstad och Tylösand, och inleder där tillsammans med historikern Margaret Macmillan – författare till inte minst den briljanta boken ”Peacemakers” om försöken till fred efter första världskriget – en diskussion om historiens möjliga lärdomar när det gäller att förstå vår mer komplicerade tid.

Det lovar att bli intressant.


Till Riga med blickar bakåt och framåt.

21 augusti 2016

STOCKHOLM: Några dagar i Stockholm ger i alla fall vissa möjligheter att börja att komma igång med olika frågor inför de kommande månaderna. Mycket – alltför mycket – har kommit att handla om reseplanering.

I morgon bär det av till Riga för att delta i firandet där av att det är 25 år sedan såväl Lettland som Estland och Litauen kunde återetablera sin självständighet.

Ett kvarts sekel som ju i allt väsentligt varit mer framgångsrikt än vad många då trodde skulle vara möjligt. Men samtidigt tydligt att vi nu kommit in i en osäkrare och mer utmanande tid.

Det blir diskussioner om det som varit, men förhoppningsvis också liter av dialog om det som i olika avseenden ligger framför oss.

Till Riga kommer också USA:s vicepresident Joe Biden, som därmed dimper ner i Europa för andra gången på kort tid, och vid sidan av ett större anförande kommer han där också att ha möte och överläggningar med Lettlands, Litauens och Estlands presidenter.

Därifrån fortsätter han till Ankara för överläggningar som tveklöst blir de både svåraste och viktigaste på denna hans europeiska resa.

Men förhoppningsvis ser vi nu en intensifiering av den västliga politiska dialogen i olika frågor med Turkiet. Det finns ju, försiktigt sagt, betydande försummelser under den senaste månaden att börja att ta itu med.

När han sedan på torsdag kommer också till Stockholm har han nog anledning att se fram emot en betydligt mindre komplicerad agenda att diskutera. Men intrycken han bär med sig såväl från Riga som Ankara kommer att vara viktiga.

I morgon kväll träffas på en ö i närheten av Neapel i Italien premiärminister Renzi, förbundskansler Merkel och president Hollande för att mer på allvar dra igång dialogen inför det extra 27-toppmötet i Bratislava i slutet av september.

Det kommer att handla om hur länge man kan tolerera förvirringen i London om vad Storbritannien egentligen vill, och därmed fördröjningen att komma igång med de formella förhandlingarna om Brexit, men också om olika initiativ för att föra EU-samarbetet framåt.

Alldeles säkert kommer det där också att handla om den fortsatta hanteringen av flyktingfrågan liksom om relationerna till Turkiet.

Till Sverige kommer nu bara en liten rännil av flyktingar, men det innebär knappast att krisen för Europa är över.

Över centrala Medelhavet har hitintills i år kommit ca 140.000 flyktingar som tagits omhand i Italien, och siffran i juli var 12% högre än vad den var i juli förra året. Till detta skall så läggas en allt mer desperat situation i striderna runt Aleppo, med allt vad det kan innebära, och en osäkerhet i relationen till Turkiet.

Oklokt nog har EU som villkor för att ge visumfrihet till Turkiet ställt att landet skall lindra sina lagar mot terrorism. Oavsett det sakliga som kan anföras i denna fråga är det knappast förvånande att detta knappast är alldeles enkelt efter att 240 människor dödats i ett försök till militärkupp och så sent som i dag ca 60 människor dödats i ett självmordsattentat med Daesh som sannolikt ansvarig.

Men att det vore logiskt och rätt med visafrihet för dem i Turkiet som har de biometriska pass som uppfyller EU:s högt ställdas krav – det lär handla om ca 5% av befolkningen – tycker jag är ovedersägligt. Det har stått på dagordningen under åtskilliga år – jag tror faktiskt att det var Cecilia Malmström och jag som ordentligt sparkade igång den processen.

Efter Riga blir det för min del på onsdag SNS:s årliga konferens i Tylösand vid hemstaden Halland, och att återse dess stränder är alltid angenämnt.


Också var det hemåt igen.

17 augusti 2016

PÅ VÄG HEM: Efter några veckor av sol och hav i södra Europa bär det nu hem till fäderneslandet och dess huvudstad igen. Det börjar bli sensommar, och snart kommer hösten att vara här.

Inrikespolitiken drar igång efter den stiltje som sedvanligt följer detonationen av aktivitet i Almedalen. De olika partiledarna filar nu på sina s k sommartal. Det handlar om att sätta agendan för de kommande månaderna.

På det internationella planet brukar augusti ofta vara en månad av viss dramatik. Jag skrev ju tidigare här om augusti som de ryska krigens månad, även om det just nu verkar som om den ryska politiska mobiliseringen mot Ukraina tagit en paus.

För min del blir det nu först några dagar i Stockholm för att komma i ordning efter sommaren. Inte minst handlar det om att sortera i den inte obetydliga skaran av olika inbjudningar och förfrågningar för de kommande månaderna.

I morgon bitti sitter jag dock i TV4 och diskuterar dramatiken för ett kvarts sekel sedan när kuppen i Moskva hotade att föra en öppet reaktionär regim till makten med allt vad det hade inneburit.

Det var dramatiska dagar, där utgången alls inte var given, men där det hela ju kom att sluta med inte bara Gorbatjov-erans slut utan också Sovjetunionens upplösning och den största geopolitiska förändringen i vår del av världen sedan det första världskrigets slut.

Det var ett i sanning dramatiskt och viktigt skede i vår utrikespolitik.

Och på måndag är jag i Riga för att delta i minnesceremonierna om Lettlands återupprättande av sin självständighet som ett resultat av att kuppen i Moskva misslyckades.

De tre baltiska staternas återvunna självständighet var självfallet av allra största betydelse för Sverige, och vi var ju också starkt engagerade i den utvecklingen.

Dit kommer då också USA:s vicepresident Joe Biden som ju befinner sig på en europeisk rundresa som inleddes i går i Belgrad, som har Ankara som sin viktigaste anhalt och som ju också kommer att innebära ett nedslag hos oss i Stockholm.

Den europeiska politiken kommer normalt igång lite långsammare.

Jag tycker nog att inte minst EU:s agerande i viktiga frågor under denna sommar har utmärkte av en osedvanlig passivitet. Måhända är det chocken efter den brittiska folkomröstningen som förlamat och lett till en viss brist på självförtroende.

Den närmaste framtiden får väl utvisa om så är fallet.

Men mycket kommer nu att handla om diskussionen inför det extra EU-toppmötet – dock utan Storbritannien – i Bratislava i slutet av september med dess diskussion om samarbetets framtid. Jag ser att rådsordföranden Donald Tusk inför detta avser att ha överläggningar i en eller annan form med samtliga de 27 länderna.

Och då handlar det ju också om att Sverige måste formulera sin syn. Vi får se om de olika partiledarvalet ger någon vägledning i denna del.

I London brottas man tydlig med frågan om vad Brexit egentligen innebär.

Oviljan att dra igång den formella förhandlingen om utträde är ju en av långa konsekvenser av att man inte riktigt vet vad man egentligen vill, och därför är närmast rädd för att sätta sig vid förhandlingsbordet och börja att gå igenom vad ett utträde faktiskt innebär.

Men den tvekan kan inte pågå hur länge som helst. Det finns ett intresse från alla håll av att osäkerheten inte dras ut längre än vad som är absolut nödvändigt.

På andra sidan Atlanten mobiliseras inför presidentvalet den 8 november.

Egna misstag har nu lett till att Trumps stöd dalar, men än kan mycket hända, och den mobilisering av en frustrerar och arg vit underklass som har stöder sig på skall alls inte underskattas.

TV-debatterna i september kommer att bli en nystart efter de stora partikonventen, och efter dem blir det kanske lite klarare vart detta stora avgörande kommer att leda USA.

För några dagar sedan skrev jag här om mina då tre olika internationella debattartiklar under sommaren.

De har nu kompletterats med en fjärde, nämligen min krönika för augusti för Project Syndicate.

Och naturligt var att den försökte att sätta in den dramatiska utvecklingen i Turkiet i ett lite bredare sammanhang. Jag ser att artikeln dykt upp på påtagligt många ställen runt om i världen – intresset för frågan är uppenbarligen stort.

Men nu blir det några dagar i Stockholm för att få ordning på koncepten inför de kommande veckorna och månaderna.

Och i detta ligger ju också att öka tempot på denna blogg efter sommarmånadernas relativa stiltje.


Augusti igen. De ryska krigens månad?

11 augusti 2016

VID MEDELHAVET: Är augusti de ryska krigens månad? Ibland finns det skäl att undra.

I går plötsligt det ena lilla tecknet efter det andra på att någonting kunde vara på gång när det gäller ryska aktiviteter mot Ukraina.

Var och en för sig behövde de inte nödvändigtvis betyda då mycket. Men tagna tillsammans gav de en bild som knappast var en tillfällighet och som kändes kusligt bekant.

Plötsliga anklagelser mot Ukraina för att ha försökt ett terrorattentat på Krim. Skarpa uttalanden av Putin. Slängde igen diplomatins dörr. Rykten om trupprörelser. Skruvade upp retoriken i media.

Det är tydligt att Kreml förbereder ett nytt kraftigt tryck mot Ukraina. Om detta bara blir politiskt, eller om det också utvecklas militärt återstår att se, men sannolikt har Kreml alla möjligheter öppna.

Stora årliga manövrar i det södra militärområdet dras nu igång. Och tydligen skall dessutom en del av förbanden som nu är på Krim roteras. Men i allt detta är det lätt att dölja också åtskilligt annat – vi har sett det förr.

Washington är tydligt angeläget om en uppgörelse inom ramen för Minsk-avtalet under tidig höst, och det vet man i Kreml. Samma sak gäller med all sannolikhet i Berlin och Paris.

Och i Kreml är man tydlig med att bara militärt tryck kan leverera resultat i dess intresse. Så möjligen är det detta som vi nu ser upptakten till.

Vi ser hur spänningen ökar. I dag har respektive presidenter i Moskva och Kiev haft väl publicerade möten mer sina respektive nationella säkerhetsråd och diskuterat olika också militära åtgärder. Och Ukraina har begärt konsultationer i FN:s säkerhetsråd i New York.

Allt kan hända, och ingenting är uteslutet. Och i det inkluderas att allt bara ebbar ut eftersom man ser möjligheterna som blockerade.

Det var augusti 2014 som president Putin sände in reguljära ryska arméförband i betydande omfattning i östra Ukraina för att rädda hans Novorossia-projekt från fullständig kollaps. Och det kom omedelbart efter nedskjutningen av MH17.

Det var i augusti 2008 som de ryska arméförbanden rullade in över betydande delar av Georgien, ont bara vid Sydossetien utan också från Abchasien dit man nyss hade fört fram en luftlandsättningsbataljon.

Och det var förvisso i augusti för ett kvarts sekel sedan i 1991 som det genomfördes den kupp i Moskva som kom att leda till Gorbatjovs fall och snart också Sovjetunionens upplösning.

Det var dessutom, även om det är att dra det lit långt, i augusti 1914 som serien av händelser på och kring Balkan ledde till krigsutbrott i snart sagt hela Europa och hela världen.

Så vaksamhet är på sin plats. Augusti är augusti.


Min sommars debattartiklar.

07 augusti 2016

VID MEDELHAVET: Trots sommar och semester, och utan några officiella åligganden, går det inte att undvika att omvärlden tränger sig på, och att det då och då finns anledning att försöka att säga någonting.

Under sommarveckorna har jag skrivit tre olika debattartiklar i mer eller mindre viktiga ämnen, och de har alla rönt en viss uppmärksamhet i den vidare debatten.

Först skrev jag min månatliga artikel för Project Syndicate, som sedan brukar dyka upp lite varstans i världen,om utvecklingen inom EU.

Omedelbart efter den brittiska folkomröstningen fanns det en tendens hos vissa representanter för de sex ursprungliga medlemsländerna att sätta sig ner och säga att nu är set verkligen dags för ett rejält språng mot ett rejält mer integrerat Europa.

Jag tillhör förvisso dem som aldrig varit rädd för att tala om ett federativt Europa – tvärt om, på viktiga områden tror jag att ett sådant är en absolut nödvändighet – men just nu har detta kommit att uppfattas som synonymt med ett Bryssel alltför dövt inför stämningar och känslor i den vidare kretsen av medlemmar.

EU är inte längre sex medlemsstater – det finns än så länge faktiskt 22 till, och vad dessa tycker och tänker är väl så viktigt och väl så intressant.

Och därför skrev jag en artikel där jag efterlyste mer Europa och mindre Bryssel.

Med det menas en debatt om det europeiska samarbetets framtid som är förankrad i och sprungen ur de olika nationella debatterna i samtliga de olika medlemsländerna. Mer Bratislava, skrev jag, med hänsyftning inte bara till andra delar av Europa utan också till att ordförandeskapet i EU detta halvår ju ligger hos Slovakien.

Och det är ju också i Bratislava som det i september skall hållas ett extra toppmöte för att diskutera olika framtidsfrågor – också med inriktning på att det i mars nästa år är 60 år sedan det ursprungliga Rom-fördraget undertecknades.

Men viktigt som Europa är riktas nu mycket uppmärksamhet på det kommande amerikanska presidentvalet, och när Donald Trump och hans nära supportrars olika utrikespolitiska uttalanden började skena iväg alltför långt skrev jag en artikel för Washington Post, där jag ju är s k ”contribution columnist”.

Att säga att den amerikanska utrikespolitiken under tiden efter t ex 1945 i alla avseenden varit perfekt skulle nog ingen göra, men jag tror inte heller det är lätt att hitta någon som skulle säga att den liberala världsordningen sedan dess skulle varit möjlig utan en aktiv amerikansk roll.

Men nu ifrågasätts stora delar av denna av den republikanske presidentkandidaten. Den fri handeln skall undergrävas, och allierade och vänner i kritiska situationer möjligen t o m överges. Om demokrati, frihet och värderingar pratas det över huvud taget ingenting alls.

Konsekvenserna av detta skulle bli mycket allvarliga. En oroligare och påtagligt mycket osäkrare värld. En värld där mer hungriga makter skulle riskera att plötsligt försöka att flytta fram positioner, och där detta påtagligt skulle öka risken för att vi skulle snubbla in i olika konflikter och krig.

Konkret reagerade jag på att Newt Gingrich, som anser sig stå Trump nära, sagt att det knappast var lämpligt att ens försöka försvara Estland eftersom det ju närmast var att ses som en förort till St Petersburg.

Att ett sådant uttalande av en person som kan få inflytande i USA är farligt säger sig självt, och det fanns inte minst därför anledning att reagera.

Sommarens hitintills mest traumatiska händelse var dock det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15 juli.

Att Turkiet är ett betydande och viktigt land behöver knappast påpekas, och gäller knappast att det har en lika rik som komplicerad historia. Men till detta skall ju läggas de tilltagande spänningar och påfrestningar som landet utsätts för genom sammanbrotten och krigen i Syrien och Irak, de väldiga flyktingströmmarna och den växande terrorismen.

Turkiet är en ung demokrati, och dess demokratiska väg har inte varit rätlinjig. Under några decennier var militärkupper inte ovanliga, och den s k djupa staten spelade en ofta sinister roll.

För ett moderniserande Turkiet har Europa alltid varit ledstjärnan och inspirationen. Och inte minst därför var EU-processen av sådan strategisk vikt.

Jag tillhör den som i olika positioner genom åren gett den starkast möjliga stöd, men andra länder än Sverige har haft en i grunden annan inställning, och det har lett till att processen grumlats, bromsats och försvagats.

Om den tilltagande polariseringen i Turkiet och dess olika negativa konsekvenser har jag skrivit åtskilligas också här under de senaste åren. Framför allt sedan 2013 har utvecklingen blivit mer motsägelsefull och komplicerad efter ett decennium av betydande framsteg.

Kuppförsöket den 15 juli var en enorm chock för det turkiska samhället, och det trauma det ledde till kommer att prägla landets politik för betydande tid framöver.

Jag häpnade över hur tondöva de flesta EU-länderna var omedelbart efter kuppen. Här var ett gyllene tillfälle att visa den turkiska nationen stöd i en situation när dess politiker i sällsynt enighet hade avvärjt en situation som skulle ha blivit katastrof för dem och för hela Europa.

Och det hade också gett dem trovärdighet i en dialog kring andra frågor där vi ju har anledning att vara bekymrade.

Därför skrev jag en debattartikel som kom att publiceras i Politico Europe – det är vad man läser i Bryssel numera – där jag hårt kritiserade den bristande EU-reaktionen. Dess ledare borde ha begett sig till Ankara, uttryckt sitt stöd och inlett en dialog med alla landets politiska partier om hur vi bättre kunde stödja en demokratisk utveckling i landet.

Så blev det inte. I stället dominerades allt av massiv kritik av de utrensningar av misstänkta kuppanhängare som inleddes i Turkiet, och som inleddes i tämligen så massiv skala.

Att detta skedde var naturligt. Inget stat som varit utsatt för infiltration och uppförsök kan undgå att reagera med bestämdhet. Det handlar ju om att säkra att ett kommande möjligt kuppförsök aldrig kan lyckad.

I allt väsentligt har detta också skett med stöd också av landets politiska opposition, vilket sällan noterats. Men samtidigt är det tydligt att balansen mellan att göra för lite och att göra för mycket inte är lätt, och att det finns fall där det förefaller uppenbart att man kastat nätet lite för vitt.

Min artikel fick hur som helst ett betydande genomslag, självklar i Turkiet, men också bredare än så, och jag noterar att det nu refereras till den i olika sammanhang.

Sommaren går nu vidare ett par veckor till.

En tid i Bosnien har också hunnits med för att också försöka att lite värdera hur utvecklingen fortsätter i detta på många sätt rika men samtidigt mycket komplicerade land.

Och till slutsatserna därifrån kommer jag att återkomma i ett sammanhang.


Till minnet av Thorbjörn Fälldin.

24 juli 2016

PERAST: Thorbjörn Fälldin har lämnat oss bara ett par månader efter det att vi hade anledning att uppmärksamma och hylla honom i samband med hans 90-årsdag. Och jag kan påminns om en del av det jag då hade anledning att skriva om hans insatser för Sverige.

Han var en central – i viktiga avseenden t o m avgörande – del den politiska utvecklingen under de 1970- och 1980-tal när han allra främst var politiskt verksam.

Fälldin blev partiledare för centern omedelbart efter det riksdagsval 1970 som var Olof Palmes första, och konfrontationen och kontrasten dem emellan kom att känneteckna åtskilligt av åren som följde.

Det var år av radikalisering av socialdemokratin – Olof Palme talade om att vi nu stod inför det tredje och avgörande steget i bygget av den demokratiska socialismens Sverige – men samtidigt ett tydligt växande motstånd mot dessa planer.

1973 var Thorbjörn Fälldins stora framgångsval. Med 25,3% av valmanskåren var det ett rekordresultat för ett borgerligt parti som inte skulle överträffas förrän av Fredrik Reinfeldt mer än tre decennier senare 2006.

Till ett regeringsskifte räckte det inte riktigt, utan vi fick den märkliga s k lotteririksdagrn fram till 1976. Och under denna kom också den ekonomiska politiken att glida iväg på ett sätt som förstärkte de mer grundläggande problem i vår ekonomi som hade börjat tränga fram efter de s k rekordåren.

Valrörelsen 1976 dominerades av det förslag om löntagarfonder som socialdemokraterna hade lanserat. Och här markerade Thorbjörn Fälldin ett djupt och starkt motstånd grundat i övertygelsen om den privata äganderättens avgörande betydelse i ett fritt samhälle.

Valet vanns, och en borgerlig trepartiregering kunde bildas. På ett hörn var även jag med i denna hantering, och kom därmed att lära känna också Thorbjörn Fälldin.

Hans motstånd mot kärnkraften var minst lika starkt som hans motstånd mot socialism, och denna spänning kom ju att spränga regeringen hösten 1978.

Men för Olof Palme tror jag att det blev ett än bittrare nederlag när han trots detta misslyckades med att återkomma i valet 1979 än vad det mycket bittra valnederlaget 1976 hade varit. Thorbjörn Fälldin kunde återbilda sin trepartiregering.

Men 1982 kunde så socialdemokraterna återkomma i regeringsställning efter nya motsättningar i den borgerliga koalitionen. Och Thorbjörn Fälldin kom några år senare att lämna som ordförande i centerpartiet.

Det är tveklöst så att han kom att betyda oerhört mycket för att bryta den utveckling i explicit socialistisk inriktning som den tidens socialdemokrater försökte att tvinga in Sverige i.

Bortom den s k fondsocialismen såg han den verkliga socialismens taggtråd, och var inte rädd för att också säga det.

Och att han bröt med gamla fördomar och bildade den första borgerliga regering Sverige haft på många decennier var självfallet ytterligt viktigt. Relationen med Gösta Bohman – verklighetsnära män var och en på sitt sätt – betydde åtskilligt i det avseendet.

Tveklöst är Olof Palme det internationellt mest kända svenska politiska namnet från dessa decennier, men när man ser på konkreta resultat för Sveriges utveckling var Thorbjörn Fälldin tveklöst den mest betydelsefulle.

Han förändrade tveklöst Sveriges politiska karta och landets politiska framtid.

Och även om de borgerliga regeringars han ledde ekonomiska politik inte till fullo tog itu med landets problem började de i alla fall den omprövning som skulle komma med stor kraft efter socialdemokratins misslyckande på 1989-talet.

Thorbjörn Fälldin var som statsminister verklighetsnära på ett sätt som var imponerande.

Jag minns hur kanslihustjänstemän som skolats i social ingenjörskonst generat fick göra om allt när de inte kunde svara på enkla och raka frågor om vad deras förslag skulle innebära för konkreta människor i Thorbjörns hembygder runt Ramvik.

Två världsbilder möttes – och Thorbjörns var alldeles självklart den riktiga.

Någon stor internationalist är han måhända inte, men desto större nordist, vilket är nog så viktigt, och under hans tid som statsminister kunde inte minst den viktiga relationen med Finland förbättras och fördjupas.

Så vi har en dag som denna när budet om hans bortgång kommer all anledning att vara tacksamma för de insatser Thorbjörn Fälldin gjorde för sitt parti men ytterst självfallet för sitt land.


Om MH17, Daesh och alldeles självklart Turkiet.

17 juli 2016

VID MEDELHAVET: När jag lämnade Almedalen sade jag till en av dess journalistiska profiler att nu får det vara slut på nyheter för ett tag. Det hade varit alldeles för mycket av den varan under de närmast föregående veckorna.

Men ack vad jag bedrog mig.

Och ändå borde jag veta.

För två år sedan en lika solig dag som denna minns jag hur nyheterna började komma in om ett stort malaysiskt passagerarflygplan som föreföll att ha störtat över östra Ukraina.

Efter lite sökande på nätet var det för mig uppenbart att det skjutits ner av en robot avskjuten av förband i de ryskkontrollerade delarna av östra Ukraina.

I dag vet vi att det var en s k Buk-robot från en avfyrningsenhet från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk en bit söder om Moskva.

Nedskjutningen av MH17 var betydelsefull när det gällde att bana vägen för de skarpare sanktioner mot Ryssland som EU och USA kom att fatta beslut om bara någon vecka senare, och som fortfarande är i kraft.

Det avtal som slöts i Minsk i september 2014, efter den än större och direkta ryska militära interventionen i östra Ukraina i augusti, har ju ännu inte respekterats.

Jag nämner detta för att påminna om någonting påtagligt dramatiskt som faktiskt bara ligger två år tillbaka i tiden, men vars effekter ju fortfarande påverkar oss.

Den juridiska holländska brottsutredningen i ärendet kommer vi att få höra mera av senare detta år.

Dessa dagar denna sommar fortsätter det stilla lågnivåkriget i östra Ukraina. Varje vecka kommer nya rapporter om ukrainska soldater som stupat. Och det mänskliga lidandet i området är mycket stort.

Men ändå är det denna sommar andra nyheter som dominerar och engagerar.

En ny regering i London, med överraskande och t o m provocerande inslag, som skall försöka att hantera det eländet folkomröstningens resultat har försatt landet i.

Ett vansinnesdåd i Nice vars bakgrund vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Att Daesh skulle försumma möjligheten att ta på sig någon form av ansvar säger i sak så gott som ingenting alls om bakgrunden till dådet.

Och jag tror inte att det är särskilt klokt att framställa Daesh som större och mer framgångsrikt än vad organisationen i själva verket är.

Det innebär inte att hotet skall negligeras.

Tydligt är att Daesh nu börjar att också planera för en situation där man blir allt mer trängd i kärnområdet av det kalifat man utropat. Och i detta ligger med all säkerhet att sprida attacker och vad man betraktar som militära operationer över ett betydligt större område.

Vaksamhet är förvisso påkallad.

I förgår kväll började så nyheterna komma om en militärkupp i Turkiet.

Jag tillhörde knappast dem som hade väntat detta, och jag skrev också tidigt bedömningen att utsikterna för att den skulle lyckas var begränsade.

Exakt vad som inträffade återstår att få mer detaljerade besked om. Den högsta militärledningen var uppenbart inte del av det hela, och heller inte alla förband inom främst armén.

Men om kuppmakarna hade lyckats att få tag på president Erdogan och få kontroll över samtliga TV-stationer hade de möjligen lyckats för dygnet, men då med all sannolikhet till priset av ett öppet och våldsamt inbördeskrig.

Så blev det tack och lov inte.

Jag tyckte att det tog anmärkningsvärt lång tid för omvärlden att komma ut med tydliga uttalanden till stöd för den konstitutionella ordningen i Turkiet.

USA:s John Kerry hade ett första uttalande under natten som inte var alldeles kristallklart, och för EU:s ledning tog det närmare sex timmar innan de lyckades att formulera vad som egentligen borde vara självklarheter.

Men sedan blev det successivt allt bättre. På de flesta ställen, i alla fall.

Från president Erdogan trumpetas nu ut att kuppen var ett verk av den s k Gülen-organisationen, och han gör klart att allt nu skall göras för att rensa ut alla och envar som har med denna att göra från den turkiska staten och vad denna kan påverka.

Jag har tidigare skrivit rätt utförligt här om konflikten mellan Erdogan/AKP och Gülen-rörelsen – jag tror det var i samband med att man stängde ner dagstidningen Zaman som ju stod denna nära.

Det handlar om en till stora delar både dold och konspirativ rörelse, som utan tvekan sökt att infiltrera den turkiska staten i syften som inte är alldeles lätta att dechiffrera.

Med denna var Erdogan i allians fram till 2013 – och med denna är han sedan dess i en allt mer bitter konflikt med.

Traditionellt har det knappast ansetts att Gülen-rörelsen varit så stark i de militära strukturerna.

Tvärtom har denna uppenbart varit inställd på att begränsa militärens makt till förmån för sin milt islamistiska agenda, och det lilla som sades från de misslyckade kuppmakarna hade snarast kemalistiska anknytningar.

Men att av detta kategoriskt dra slutsatser om vilka som var och inte var inblandade i kuppförsöket är knappast möjligt. Kuppen var knappast perfekt, men försöket hade samtidigt en omfattning som inte hade varit möjlig utan betydande organisation.

Att det nu sker omfattande operationer för att förhindra att ett nytt kuppförsök kan ske är vare sig förvånande eller onaturligt. Jag skulle tro att motsvarande hade varit fallet i varje annat land.

Men man kan bara hoppas att detta inte går för långt och drabbar personer och intressen som inte med några rimliga mått mätt kan anses ha med kuppförsöket att göra. Tyvärr finns det dock mycket som talar för att så faktiskt riskerar att bli fallet.

För EU återstår nu i första skedet att avvakta och se vad som händer. Men relativt snart är det viktigt med en dialog för att på detta sätt i alla fall försöka att påverka det som händer i Turkiet.

Och i detta ligger att försöka att gå vidare ömsesidigt med de olika delarna i den s k flyktingöverenskommelsen. Att det genom det som inträffat sannolikt blivit svårare gör ju inte att det blivit mindre viktigt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 741 andra följare