Dialoger om Öst i Visby.

20 april 2018

VISBY: För 23:e gången samlar Hjalmarsson-stiftelsen – närstående moderaterna – en samling säkerhetspolitiska bedömare från USA och främst östligare Europa till informella överläggningar här i Visby.

Från början var fokus i dessa möten naturligt nog på de tre baltiska staterna. Då var tanken på att dessa nationer en gång skulle kunna bli medlemmar i EU eller Nato knappt tänkbar, men ändå var det frågor som dessa som var i fokus.

Och steg för steg har det vi diskuterade här i början av 1990-talet blivit verklighet.

Sakta har så fokus förskjutits österut, och under det senaste decenniet har det varit Ryssland och länderna i det Östliga Partnerskapet som varit i fokus.

Vid det föregående mötet här i Visby – det har varit ett litet uppehåll – fanns i sedvanlig ordning Boris Nemtsov från Ryssland här. Hans engagemang för ett öppet och demokratiskt Ryssland hade då präglat våra möten under ett decenniums eller då.

Men nu är det andra röster som tar hans engagemang för ett europeiskt Ryssland vidare.

Till dem hör Vladimir Milov, som finns med oss, liksom f d premiärministern Michael Kasyanov, liksom en del andra.

Och till dessa skall läggas företrädare för den politiska diskussionen i främst Ukraina och Georgien, men också Moldavien och andra länder.

Sedan i torsdags kväll har diskussionens vågor gått höga om vart USA och EU är på väg, hur regimen i Ryssland kan komma att utvecklas och vilka som är förutsättningarna för den fortsatta reformpolitiken inte minst i Ukraina.

Och ytterst handlar ju allt detta också om Sveriges säkerhet. Ett Europa av öppna och demokratiska nationer i fredligt samarbete är av avgörande betydelse också för vår säkerhet.

Att utveckla EU, att stärka dess närområde och att steg för steg få ett mer demokratiskt och europeiskt Ryssland – det är den långsiktiga freds- och säkerhetspolitik som under alla dessa år stått i centrum för våra diskussioner här i Visby.

Mycket har imponerat under dessa dagar.

Inte minst Ukrainas hälsovårdsminister Ulana Suprun imponerade med sitt engagemang för den genomgripande reform av denna tidigare djupt korrumperade och ineffektiva sektor av den ukrainska staten.

Och de olika ryska företrädarna talade om ett samhälle där trycket för förändring successivt ökar.

Över allt lyste solen med hopp om att våren äntligen är här.


Och nu en vecka i Sverige.

15 april 2018

STOCKHOLM: Efter ett dygn eller så i Berlin i samband med ett av de tv å årliga styrelsesammantrödena i International Crisis Group lyckades jag i dag så småningom tråckla mig tillbaka till Stockholm – SAS ställde med koprt förvarning in planet jag ursprungligen var bokad på.

IGC har nu ny ledning med Robert Malley, och det har inte minst visat sig genom en förbättrad finansiell ställning efter en intensifiering av insamlingaverksamheten.

En organisation som ICG – vi har en budget kring 18 miljoner dollar om året ooh cirka 120 anställda runt om i världen – är beroende av en mängd bidrag från stater, stiftelser och enskilda givare, och det kräver en hel del arbete för att se till att det faktiskt fungerar.

Men även om styrelsen ägnar viss tid åt dessa saker, ligger huvudpunkten på styrelsens möten vid en genomgång av utmaningar vi står inför i olika delar av världen.

I går var det främst Afrika som stod i centrum.

Jag lärde mig mycket om den besvärliga situationen i Kamerun också i samband med de förstående valen där, och sådana står ju också för dörren i såvöl Kongo som Zimbabwe.

Men vi hann också med diskussioner om Ryssland och de olika konflikterna i dess periferi, med Ukraina allra främst, liksom en lite snabbare genomgång av situationen på den koreanska halvön.

Efter det att jag fick lämna i dag fortsatte diskussionerna med de olika kriserna i Mellersta Östern. Den amerikanska inställningen till det nukleära avtalet med Iran, den utomordentligt allvarliga situationen i Yemen liksom den accelererande krisen kring Gaza srod på dagsordningen.

Och självfallet utvecklingen i och kring Syrien.

Men en middag i Berlin i går kväll gav också möjligheter till lite fördjupad insikt i tänkandet i den förnyade koalitionsregering som nu börjat att komma igång med sitt arbete.

Det handade om intressanta nyanseringen av den tyska politiken gentemot Ryssland liksom än tydligae markeringar av att man vill ha ett EU-samarbete som är så brett och inkluderande som möjligt.

Tongångarna i dessa inte minst för oss viktiga avseenden skiljer sig märkbart år mellan Berlin och Paris.

Veckan som kommer innehåller bl a ett anförande av Franrikes president Macron i Europaparlamentet på tisdag, och det kommer väl sannolikt att bli en mer operativ version av de vissa av de tankar han förde fram förra året inte minst i sitt stora tal på Sorbonne-universitetet i Paris.

Initiativkraften i den franska politiken just nu är påtaglig, vilket självklart är någonting positivt. Det kände jag av inte minst i olika samtal i den gågna veckan i Washington, där det ju nu förbereds ett statsbesök av president Macron i slutet av månaden.

För min del blir det nu en vecka inom fäderneslandets gränser, om än med något dygn i Visby i sambamd med traditionellt säkerhetspolitiskt seminarium med Hjalmarson-stiftelsen. Och Visby brukar vara mer attraktivt på lite distans till sommarmånadernas mer intensiva miller.


Ett anfall alla är nöjda med.

14 april 2018

BERLIN: När jag landade här på morgonen kunde jag konstatera att den väntade attacken mot Syrien hade ägt rum. En del av attackflygplanen hade sannolikt inte hunnit tillbaka till sina baser ännu.

Rent militärt var detta en relativt begränsad och noga kalibrerad attack vad gäller inte minst valet av mål.

I Washington var det uppenbarligen Pentagon som vann diskussionen med Vita Huset i dessa avseenden.

Och politiskt var det därmed ett anfall som utformats så att alla kunde bli tillfredsställda.

Trump och Macron kan säga att de gjort något, Moskva kan konstatera att det inte var särskilt mycket och inte berörde deras omedelbara intressen, regimen i Damaskus kunde basunera ut det som en seger och Hezbollah kunde säga att USA åter visat att man representerar ondskan i världen.

Och därefter kommer förmodligen saker att återgå till var de var tidigare.

Regimen Assad har lyckats med sin brutala attack i områdena nära Damaskus. Den väpnade oppositionen i dessa områden är eliminerad.

Och någon samlad strategi för att få ett slut på lidandet och en politisk lösning syns forfarande inte,


Från Washington i riktning Berlin.

13 april 2018

WASHINGTON: Denna gång känns det faktiskt skönt att lämna den rätt uppskruvade atmosfären i den amerikanska huvudstaden.

TV-kanalerna är närmast besatta av kriser, avslöjanden, avskedanden och annat dom allt på ett eller annat sätt kan föras tillbaka till mannen i Vita Huset. Någonting utöver detta förfaller inte att existera.

Via internet kan jag tacka och lov lyssna på BBC World Service för att inte alldeles förlora perspektiven.

Av allt att döma fortsätter förberedelsen för ett militärt tillslag mot Assad i Syrien. FN:s säkerhetsråd skall sammanträda i New York i eftermiddag igen, men någon större skillnad lär detta knappast göra.

Det är ett politiskt, snarare än diplomatiskt, spel som pågår där just nu.

I London har regeringen gett sitt klartecken till att också vara med i den kommande operationen. För deras del handlar det nu om att snabbt få en atomubåt till regionen för att från denna kunna skjuta kryssningsrobotar.

Under tiden har man i Syrien med all säkerhet gjort alla möjliga förberedelser för att klara vad som kommer. Det sägs att syriska flygplan flugits till den ryska basen för att vara skyddade där.

Den internationella legaliteten i det som kommer att ske är självklart diskutabel, men än mer gäller detta ju användningen av nervgaser mot oskyldiga civila. Och att passivt åse förbrytelser är knappast särskilt hedervärt.

Det viktiga är hur stegen därefter ser ut, och jag skulle tro att åtskilliga kontakter mellan Washington, Paris och London handlar om just detta.

En bestraffning är en sak – en strategi därefter är en helt annan och betydligt svårare sak. Och i den mån det kan formas en överenskommelse över Atlanten kring detta vore det självfallet bra.

För min del var det bra samtal här, men dagarna dominerades av styrelsesammanträdet med RAND Corporation.

Hälsovården i USA, infrastrukturkrisen, ryskt uppträdande på sociala media i Europa, utmaningar för det amerikanska flygvapnet, sociala media och säkerhet och åtskilligt annat har stått på dagordningen för våra olika diskussioner.

Och samtidigt sker, som alltid, mycket här i staden.

Den sydkoreanske nationelle säkerhetsrådgivaren är här för att koordinera politik dess inför det koreanska toppmötet i slutet på april och därefter toppmötet mellan Nordkorea och USA därefter.

Representanter för Paris, London och Berlin har varit här för överläggningar om möjligheterna att rädda USA kvar i det nukleära avtalet med Iran.

Och åtskilliga andra.

Men nu lämnar jag snart, och hoppas i morgon bitti landa i Berlin.

Alldeles säkert är det inte. Det talas om olika flygförseningar.

I Berlin börjar egentligen redan i kväll styrelsemötet med International Crisis Group, men förhoppningsvis har jag i alla fall möjlighet att ansluta mig i morgon förmiddag.


Supermakt eller såpopera?

12 april 2018

WASHINGTON: Att landa här är att landa i en ständigt pågående atmosfär av kris och konfrontation.

Och just nu är det mycket av detta.

Polisen har gjort tillslag och beslagtagit datorer hos president Trumps personliga advokat. Presidenten överväger att avskeda den särskilde utredaren Mueller med en konstitutionell kris som följd. Porrstjärnan Stormy Daniels talar ut om sina relationer med presidenten.

Och samtidigt hotande allvarligt handelskrig med framför allt Kina. Ekonomisk oro som följd av detta. Konfrontation med Ryssland i en rad frågor. Allvarlig kris i Syrien som riskerar att leda till mycket allvarlig situation.

Det saknas inte samtalsämnen här i Washington – för att uttrycka sig utomordentligt försiktigt.

Ju mer jag ser på den samlade situationen runt Syrien och i den bredare regionen just nu desto mer oroad blir jag.

Det hyggliga sammanbrottet under det brutala inbördeskriget i Syrien sedan 2011 har orsakat ett enormt humanitärt lidande. Vi upplevde flyktinghösten 2015.

Även under de bästa av omständigheter skulle det ta decennier för Levanten att återvinna den relativa styrka och stabilitet som området hade före sammanbrottet 2011.

Men det som oroar än mer just nu är att vi riskerar att ramla in i en akut stormaktskonflikt.

En amerikansk administration vars stabilitet och strategiska syn lämnar åtskilligt övrigt att önska. En israelisk premiärminister som har en trängd inrikespolitisk situation. En ledning i Kreml som blivit en fånge i sin egen konfrontationspolitik och dess konsekvenser. Och en regim i Teheran som rimligen drar slutsatsen att dess investering i bättre relationer med Väst lett till ingenting alls.

Vad som ledde till användningen av nervgas i förra veckan är något av ett mysterium. Den syriska regimen håller steg för steg på att återta området trots alla försök i FN:s säkerhetsråd och annorstädes att få till stånd en humanitär vapenvila.

Men fakta förefaller att tala. Och det talas om gasangrepp i olika skala vid inte mindre än sex tillfällen under det senaste året

President Trump har tydligt sagt att han inte tolererar detta, och mot bakgrund av det trauma som president Obamas hantering av den s k röda linjen i samma fråga i september 2013 fortfarande utgör för Washington har han inget utrymme att nu säga att han inte kommer att göra någonting.

Att president Macron nu lagt ut samma röda linje i samma fråga tillhör också bilden. USA kan inte riskera att – bokstavligen såväl som bildligt – bli omfluget av Frankrike i frågan.

Uppenbart är att man nu med Paris och London försöker koordinera ett militärt tillslag mot Syrien. Även jag har kunnat se hur sammanträden skett i Vita Huset under dagen i frågan.

Det är ett tillslag som måste vara hårdare och bredare för ett år sedan, och som samtidigt måste vara en del i en mer sammanhängande strategi. Bara detta är krävande.

Och därtill kommer att det inte får uppfattas som så hotande att det tvingar de ryska styrkorna i Syrien – som inte är obetydliga – till konkreta motåtgärder.

Kommer man att klara den balansgången? Är det över huvud taget möjligt att klara den?

Detta är Trump-administrationen första riktiga utrikespolitiska krissituation. Och den sker när en ny tämligen militant säkerhetsrådgivare just vandrat in i Vita Huset och en ny utrikesminister ännu inte finns på plats. Och när presidenten förefaller ägna betydandet tid åt dina bataljer med media och olika juridiska härvor han är inblandad i.

Det är frestande att undra om dagens USA är en supermakt eller en såpopera.

Problemet är väl att det är bägge – och detta är inte alldeles betryggande.

För mig blev det middag i går kväll med gamla vänner. Det kom främst att handla om Ryssland.

I dag snabba nedslag med ett antal av de bättre tankarna och bedömarna i staden. Från tankesmedjor till ledarredaktionen på Washington Post – jag tillhör ju deras kolumnister.

Med också samtal i nationella säkerhetsrådet i Vita Huset. Ryssland. EU. Balkan. Vi hann med en del.

Och därefter början på det styrelsesammanträde med RAND Corporation som är mitt egentliga ärende här i Washington denna gång.

Det fortsätter under hela morgondagen med genomgångar av intressantare delar av det arbete som RAND för olika partners och uppdragsgivare men också – allt mer av det – på eget initiativ.


Ny dramatik i syriska tragedin.

09 april 2018

STOCKHOLM: Läget i och kring Syrien blir nu allt mer komplicerat och dessutom allt mer farligt vad gäller de vidare konsekvenserna.

Att nervgas nu kommit till användning igen anses konstaterat, och de flesta bedömare förefaller utgå från att det är den syriska regimen som åter är ansvarig.

Såväl president Trump som president Macron har offentligt sagt att detta är någonting de inte kommer att tolerera, och att man kommer att vidta åtgärder om användning av nervgas kan konstateras.

Och nu är det upp till bevis.

Sammanträdet med FN:s säkerhetsråd senare i dag kommer med all säkerhet att följa den invanda modellen för dessa mate. Kraftiga anklagelser, kraftiga förnekanden och ett säkert ryskt veto mot varje form av uttalande som ens antyder ansvar hos regimen Assad.Jag tror knappt ens att de behöver skriva en instruktion i ärendet i Moskva.

Men innan dess har ju Israel passat på att göra ett rejält nattligt flyganfall mot den syrisk flygbasen T4. Normalt handlar israeliska flygangrepp i Syrien om att slå till mot olika leveranser från Iran till Hezbollah och dess milis, men i det här fallet är det väl troligt att det var förmodad iransk infrastruktur sjölvt som var målet för attacken.

Och denna skedde genom eller t o m från libanesiskt luftrum. Detta utnyttjas regelmässigt av det israeliska flygvapnet.

Tidigare har regimens skyddsmakt Ryssland tyst tolererat olika israeliska angrepp, men denna gång lät det annorlunda, och man sade stt det handlade om en farlig utveckling.

Premiärminister Netanyahu förefaller nu att vilja dra in främst USA i ett mer aggressivt uppträdande mot Iran, och den faktorn fanns alldeles säkert med i det israeliska beslutet att slå till på detta sätt och vid denna tidpunkt. Han har säkert också skäl att avleda uppmärksamhet från den allt mer alarmerande utveckling i och kring Gaza, som ju med all sannolikhet kommer att bli allt värre under de kommande veckorna.

Om man i Washington och Paris anser sig säkra på att det är den syriska regimen som är ansvarig är det nog mycket sannolikt att vi kommer att få se ett betydande militärt tillslag i den allra närmaste tiden.

För nästan exakt ett år sedan skickade Trump 59 kryssningsrobotar mot en annan men närbelägen syrisk flygbas som en reaktion på att nervgas då hade använts, och det är svårt att tro att hans trovärdighet skulle tåla någonting som var mindre än detta denna gång.

Till detta kommer att det nog på ett eller annat sätt måste till en koordinering med Frankrike. Dess möjligheter att attackera finns, men är självfallet betydligt mindre än de amerikanska.

Om nu detta på ett eller annat sätt sker är frågan självfallet hur Ryssland kommer att agera. Dess generalstabschef Gerassimov har tidigare och tydligt sagt att man inte kommer att sitta still.

Och därmed riskerar det hela plötsligt att bli påtagligt farligt, även om jag skulle tro att såvöl amerikanska som ryska militöra befölhavare kommer att försöka att undvika en direkt militär konfrontation mellan deras respektive enheter.

Men i ”krigets dimma” kan mycket inträffa som man inte riktigt hade förutsett. Det är snarare regel än undantag.

Själv flyger jag i morgon till Washington, och där har nu John Bolton tagit över som säkerhetsrådgivare i Vita Huset.

Han lär ha deltagit i möten i frågan redan under helgen. Ingenting talar för att han har argumenterat för en avmätt och diplomatisk reaktion på det inträffade.

Vi står inför ny dramatik i den syriska tragedin.


Ungern och farorna med dess politik.

08 april 2018

STOCKHOLM: Så har jag åter landar här efter lite mer än en vecka i norra Italiens sol och värme. Det fanns absolut ingen anledning att klaga.

Med landets politik går det dock knappast framåt.

I torsdag träffade president Mattarella de olika partiledarna för en första sondering om möjligheterna att bilda en ny regering, men föga förvånande var resultatet helt fastlåst.

Partiledarna skickades hem med uppmaningen att tänka över situationen igen. Och sedan kommer de åter att kallas till Quirinalen för samtal med presidenten. Förr eller senare måste han föreslå en regeringsbildare.

De ledande partiernas program är inte alldeles uppmuntrande. Sänkta statsinkomster , höjd pensionsålder och ökade offentliga utgifter är inte direkt vad den italienska ekonomins nu behöver.

Tillväxten har kommit tillbaka, men fortfarande under snittet i eurozonen även om kontrasten mellan utvecklingen i landets södra och dess norra delar är mycket tydlig.

I dag är det så val i Ungern.

Alldeles säkert kommer Victor Orbans Fidesz-parti att vinna, men resultatet blir ändå av intresse.

Orban har grundat valkampanjen på en aggressivt nationalistisk retorik. Motståndet mot flyktingar och islam står i centrum, men i denna kamp sveps också EU med och den ungerskfödde filantropen George Soros, vars insatser för frihet och demokrati i olika länder är beundransvärda, attackeras ut med antydningar som gränsar till det rent anti-semitiska.

Vart denna politik skall leda landet återstår att se.

Ungern är enormt beroende inte bara av investeringar från EU utan dessutom i mycket hög grad av olika former av direkta EU-bidrag, och här kommer en aggressivt nationalistisk politik förr eller senare att stöta på problem.

Den som försöker sitta på två stolar tenderar förr eller senare att ramla ner emellan.

Victor Orban är den europeiska ledande politiker som mest hejdlöst försökt att rida på effekterna av flyktingkrisen hösten 2015, men i stället för att försöka lösa problemen förefaller han vilja skärpa dem i syfte att säkra den egna makten. Och han talar ju öppet om att vilja ha ett icke-liberalt styre i sitt land.

Att hösten 2015 skakade om en rad europeiska länder vet vi väl.

Jag minns hur i inledningen av vår egen valrörelse 2014 dåvarande finansministern Anders Borg och jag hade en pressträff där vi försökte att säga en del om de utmaningar som låg framför Sverige.

Det handlade om en stigande flyktingutmaning och om en allt mer besvärlig säkerhetspolitisk situation. Och om hur detta måste hanteras av vår politik under de kommande åren.

Problemet var inte att ”någonting gått sönder i Sverige”, utan att rätt mycket hade gått sönder i världen. Och att detta skulle påverka också oss.

Men det var knappt någon som tog oss på allvar. Då.

Detta är utmaningar som kräver samlade europeiska svar. I tider av Trump, Brexit, Putin och ett sönderfallande Mellersta Östern blir EU-samarbetet ännu mycket viktigare.

Mycket arbete sker ju nu för att vi bättre skall kunna klara dessa utmaningar.

Kontroll av de yttre gränserna. Gemensam asyl- och flyktingpolitik. Försvarssamarbete. Migrationssamarbete med Afrika. En starkare gemensam handelspolitik. Samarbete mot terror.

Ingenting av detta klarar nationerna utan samarbete.

Och det är där Orbans politik blir så farlig.

Den hetsar om utmaningarna, men underminerar förutsättningarna för att hantera dem.

Det är kortsiktigt, och det är farligt.

Sedan finns det också andra faktorer som tillkommer när man betraktar den ungerska utvecklingen.

Det är lätt att spela på känslor av nationell förödmjukelse efter det för landet så plågsamma fredsslutet i Trianon 1919. Och den socialdemokratiska oppositionen tyngs inte bara av en historia av korruption utan dessutom av kopplingar till sitt kommunistiska ursprung.

Så det skall bli intressant att se detaljerna i det ungerska valresultatet.

För mig stundar nu en vecka som efter en dag i Stockholm innebär olika möten i först Washington och sedan i Berlin.

Det är styrelsemöten först i RAND Corporation och därefter i International Criss Group.

Men dessutom händer ju en del av intresse och relevans på bägge ställena.