STOCKHOLM: Det är dramatiska dagar i Mellersta Östern med Israels beslut att slå till stort mot Hezbollah-nätverket i Libanon i akt och mening dels att skydda norra Israel men därutöver tillfoga organisationen ett betydande nederlag.
Och det har man också gjort genom att bl a slå ut huvuddelen av organisationens ledarskikt. Därtill har synnerligen intensiva flygattacker – Israel talar om 1.600 olika mål som attackerats – syftat till att slå ut så mycket av militär kapacitet som möjligt.
Även om precisionen i delar av dessa attacker varit imponerande är det ofrånkomligt att också de civila offren har varit många. Men i den doktrin om massiv vedergällningen som utgör grunden för Israels teori om avskräckning spelar sådana hänsyn bara en mycket begränsad roll.
Mest anmärkningsvärt i det som hänt är Irans påfallande återhållsamhet. Hezbollah har ju till betydande del varit dess skapelse och instrument, även om dess förankring i en länge marginaliserad shia-befolkning i Libanon också är betydande.
Men politiken i Teheran har alldeles uppenbart skiftar med den nya ledningen. Någon vedergällningen efter den israeliska attacken mot Hamas-ledaren mitt i Teheran blev det inte, och även nu tyder det mesta hitintills på en efter förhållandena återhållsam reaktion.
Medan bomberna fallit över södra Libanon har Irans president Pezeshkian’ och hans medarbetare av allt att döma suttit i indirekta samtal med USA i New York i ömsesidiga försök att hantera situationen. Som tidigare i hela den kris som inleddes med Hamas-attacken för snart ett år sedan har de i alla fall förenats av strävan att undvika att en än större konfrontation bryter ut.
Den amerikanska diplomatin befinner sig dock tydligt på bakfot i förhållande till en israelisk premiärminister som ständigt är beredd att trappa upp. Alla ansträngningar för en vapenvila i Gaza har hitintills kört fast, och en vädjan om en sådan i konflikten i södra Libanon följdes rätt omedelbart av det israeliska storanfallet.
Nu får man försöka plocka upp spillrorna av detta. Strider fortsätter i Gaza med en allt mer katastrofal humanitär situation, och hur Libanons framtid kommer att se ut efter även detta – situationen var ju minst sagt illa redan tidigare – är det nog ingen som riktigt vet.
Möjligen skulle här finnas utrymme för ett större diplomatiskt initiativ, men om det finns tillräcklig kraft för detta i Washington, Paris, Bryssel, Riyadh och Teheran är långt ifrån säkert. Landet står på avgrundens rand.
Internt i Israel är det tveklöst så att premiärminister Netanyahu stärkt sin ställning efter framgången mot Hezbollah. Han har dessutom nu lyckats att stärka sin regering med ett nytt litet militant parti.
Jag skulle tro att hans ambition är att hålla sig kvar tills Donald Trump möjligen kan göra en återkomst i Vita Huset och därmed öppna nya möjligheter. Och hans förutsättningar för att hålla sig kvar ser nu åtskilligt mycket bättre ut.
Efter några dagar i ett politiskt mycket skakigt Berlin har jag de senaste dygnen varit i Visby på årliga konferensen med Jarl Hjalmarsson-stiftelsen där. Konferensen har nu 30 år på nacken, och samlade även i år en intressant skara till vilka kunde räknas bl a en f d ukrainsk president, en f d rysk premiärminister och därtill Julia Navalnya.
Det tillhör förvisso inte vanligheterna i dessa dagar att personer med politisk bakgrund och erfarenhet från Ryssland och Ukraina kan sitta ner för samtal tillsammans, men i Visby lyckades det. Nyckeln låg i goda kontakter sedan åtskilliga år tillbaka med alla inblandade.
Men kriget fortsätter. President Zelensky återvänder från sina samtal i USA med Joe Biden, Kamala Harris och Donald Trump och hade i alla fall med sig ett nytt militärt stödpaket om än kanske utan en del komponenter man hade önskat sig. Om samtalet med Donald Trump ledde till någonting av värde är ökänt, men självfallet var det bra att det skedde.
Under veckan som gick såg vi Putin kalla samman ett möte med sitt nationella säkerhetsråd för att presentera vissa justeringar av den ryska doktrinen om när man är beredd att sätta in kärnvapen. Avsikten var uppenbar när det skedde precis inför Zelenskyy samtal i Washington och New York.
I sak var det självfallet ett svaghetstecken.
Om Putin hade tilltro till sina arméers förmåga att vinna det krig han satt igång fanns det ju knappast någon anledning att börja att skramla med kärnvapen. Men så är det tydligen inte. Man har ännu inte lyckats att samla sig till en effektiv motoffensiv för att återta de ryska områden vid Kursk som de ukrainska styrkorna erövrade i augusti.
Det är tydligt att kriget är en allt tyngre börda. Det gäller i Ryssland, men det gäller självfallet i minst lika hög grad också i Ukraina.
I den tyska delstaten Brandenburg resulterade valet förra söndagen i att närmare hälften av alla röstade på populistiska och extrema krafter med bl a en tydligt Putin-tolerant inställning.
Illa, även om det kunde ha blivit än värre om inte SPD med ytterligt knapp marginal kunde förhindra att högerextrema AfD blev största parti.
I dagens val i Österrike gick det i detta avseende sämre. Där blev påtagligt Putin- vänliga FPÖ tydligt största parti med ca 29% av rösterna. J
ag skulle tro att moderata ÖVP trots ett betydande nederlag kommer att göra vad de kan för att snickra ihop en regering utan FPÖ, men framgången är inte garanterad och det kommer alldeles säkert att ta betydande tid.
Tidigt i morgon bär det för min del av till Warszawa – en allt vanligare destination – där på tisdag den årliga stora Warsaw Security Forum med Sverige som nyckelnation inleds.
Inte mindre än tre svenska statsråd kommer att finnas på plats för att markera inte bara länken till Polen utan för våra nya roll som ny Nato-medlem i säkerhetsansträngningarna i hela denna region.
Det blir bråda dagar.
Publicerat av carlbildt
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.