Om det som förenar, om skulder och underskott, tillväxtens avgörande betydelse, Canadas stora beslut, vårt allt viktigare EU, Island och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Mina dagar här börjar snabbt gå mot sitt slut, och det är måhända tid att fokusera om från politiken på Balkan till politiker. Hemma i Norden.

Valrörelsen stannade upp när nyheten kom om dådet i Fagersta, och Sverige visade sig från sin bästa sida när Ulf Kristersson frågade Magdalena Andersson om hon ville följa med till Fagersta och hon sade ja.

En valrörelse visar förvisso det som skiljer olika politiska krafter åt, och så skall det vara i en demokrati. Men Fagersta visade också vad som förenar också mitt i en brinnande valrörelse.

Och det vi såg när Ulf och Magdalena tillsammans tände ljus i Fagersta hade varit otänkbart inte bara i polariseringens USA utan också i många andra länder. Mitt i tragedin var det en fin stund för Sverige.

Och lika fint är att valrörelsen efter att stannat upp i tragedin snart åter tar upp sitt tempo.

Man ser en tydlig skillnad mellan de som främst vill tala fördelning och de som i stället vill prioritera tillväxt, och den skillnaden är viktig.

Just nu ägnas många finansiella analyser runt om i världen åt hur räntorna på de 30-åriga amerikanska statsobligationerna gått up, och amerikanska finansdepartementet kastat in jättebelopp för att försöka att få ner dem igen. Det handlar om oron för hur USA skall klara finansieringen av sin snabbt växande statsskuld.

Man får betala högre räntor för att få de obligationer som finansierar underskottet sålda, och till bilden hör ju också att man konkurrerar om kapital med AI-jättarnas gigantiska investeringsplaner. Men med högre räntor blir finansieringen av den allt högre statsskulden allt mer krävande.

Just nu är det USA som är i fokus, men problemen med stora skulder och stora underskott finns förvisso också i Europa och i andra delar av världen. Åtskilliga varnar för vart detta kan vara på väg.

Sverige har just nu en bra situation. Vi har statsfinanser under kontroll, en statsskuld som tillhör de lägre inom EU och under det senaste kvartalet dessutom en tillväxt som är högre än den i USA.

Men i det lite längre perspektivet finns det anledning till försiktighet. En åldrande befolkning och en sviktande demografi kommer att sätta välfärdssystemet under press, och dessutom skall nu betydande ökningar av kostnaderna för försvar och säkerhet klaras av.

Det vi – och det övriga Europa – behöver är en tydlig tillväxtpolitik. Utan en sådan kommer också vi att riskera att drabbas av problem. Och vad vi definitivt inte behöver är en politik som försvårar för tillväxt, sparande och företagande.

I två artiklar i DN och Dagens Industri har Anders Borg varnat för den tydliga och dyra vänstersväng i dessa avseenden som ligger i de förslag som vänsterpartierna lagt fram i riksdagen. Anders kan sina siffror, och hans varning är mycket tydlig.

Vi har råd med mycket – men inte med detta.

Europa och EU finns knappt alls i denna valrörelse hitintills. Men de frågorna kommer att bli viktiga under de kommande åren.

I förgår lämnade Canada försöken att nå en handelsöverenskommelse med USA. Amerikanska krav bl a att kunna kontrollera Canada handelsavtal också med andra länder blev för mycket. Ett handelskrig var bättre än en underkastelse. Premiärminister Carney fattade ett ekonomiskt tungt beslut, men landets suveränitet var avgörande.

Tidigare har Brasilien och Kina på lite olika sätt visat att det går att stå upp mot Trump. Nu läggs Canada till listan. EU valde inledningsvis en lite annan väg, men visade dock stål när det kom till Grönland.

Vi har nu bakom oss ett och ett halvt år av Trump – med två och ett halvt år kvar! – och fyra och ett halvt år av Putins fullskaliga krig mot Ukraina. Vid den stora kongressen för maktpartiet Förenade Ryssland i dagarna gjorde Putin klart att det var kriget som var den för hans Ryssland viktigaste frågan.

Trump och Putin kommer att fortsätta att prägla de närmaste åren. Gamla och nya krig, gamla och nya konfrontationer. Vi är ett litet land, starkt beroende av våra relationer till omvärlden, och och vi kommer att behöva ett starkt EU som vårt skydd och stöd.

Jag kan förvisso ha mina synpunkter på de kompromisser som format EU:s långtidsbudget, men jag har samtidigt svårt att förstå det närmast paniska motstånd mot ökade gemensamma satsningar som finns i svensk debatt. EU-avgiften kostar ca 1% av vår BNP – övriga offentliga utgifter ca 49%.

EU:s nya sjuårsbudget kommer att tillhöra de frågor som regeringen efter valet kommer att ha att ta ställning till under de allra första månaderna.

I en tidigare värld ansågs det tydligen rimligt med en procent till EU, en procent till bistånd och en procent till försvar. Men det var världen före Trump och Putin – nu kräver såväl försvar och säkerhet som satsningar på forskning och grön och AI-omvandling betydligt större resurser. Också för gemensamma europeiska satsningar. Fortsatt stöd till Ukraina – försvar, men en dag kommer det också att handla om återuppbyggnad – tillhör det som kommer att kräva resurser.

Och dessa kräver i sin tur ökad tillväxt. Det är den inriktningen som politiken med nödvändighet måste ha.

Hur herrar Putin och Trump skall ta sig ur sina krig förblir mycket oklart.

Trump säger nu att han skall strypa Iran ekonomiskt. I sak innebär det att han insett att nya stora militära offensiver kanske inte fungerar. Han har bränt fingrarna.

Men detta innebär ju att han återvänder till den politik av vad som kallades maximalt tryck som han hade efter det att han under sin första mandatperiod hade övergett det viktiga nukleära avtalet med Iran. Då var förhoppningen att den politiken snabbt skulle tvinga regimen i Teheran på knä, men så blev det som bekant inte alls.

Och det finns inte mycket som talar för att det kommer att gå bättre denna gången. Tongångarna från Teheran verkar att bli allt hårdare. Revolutionsgardet har en starkare ställning. Det verkar inte längre finnas några förhandlingskontakter.

Regionen påverkas också av en allt hårdare israelisk politik. Direkt vedervärdiga uttalanden från ministrar som ser ett värde i ett regelbundet döda oskyldiga palestinier, och besked om stora nya illegala bosättningar kombineras med en offensiv politik som bl a ledde till att man bombade ett flygfält i norra Syrien i veckan som gick.

I förening med vad man uppfattar som en vacklande och osäker amerikansk politik leder detta regionens länder till att tänka nytt på sin säkerhet. Vi går mot år av förändring.

Samtidigt som Trump går i krig med Canada förklarade han sin kärlek till Nordkoreas diktator och vill tydligen träffa honom. Förra gången han försökte med det uppnåddes ingenting alls, men nu skall det tydligen försökas igen. Och som en liten gest ingrep han för att begränsa den årliga viktiga övningen med USA:s och Sydkoreas styrkor.

Det skakade om, och sände svallvågor icke minst mot Japan. Vem vågar lita på Trump? Allt färre, uppenbarligen. Och det har konsekvenser.

På lördag är det folkomröstning i Island kring frågan om man skall återuppta sina förhandlingar om medlemskap i EU. De inleddes 2010 i svallvågorna efter den allvarliga finansiella krisen, gick snabbt framåt, men lades i träda 2013 när en ny majoritet tyckte att man kunde stå på egna ben igen.

Men världen har förändrats. Europeiska flygplan flyger patruller från Keflavik, Trump hotar Grönland och handelsrelationer är inte alltid självklara. Men självständighet är ett heligt begrepp, och fisk och hav en viktig del av ekonomin. Utgången är högst osäker.

Det handlar bara om huruvida man skall förhandla eller inte. Går det att få en lösning om fiskeripolitiken? Blir det ett avtal kommer det sedan att underkastas ett slutgiltigt avgörande i en folkomröstning om ett par år eller så.

Det blir spännande.

Då kommer jag att finnas i Alpbach i de österrikiska alperna på det s k europeiska forum som traditionellt hålls där. De österrikiska och tyska presidenterna finns på plats, men också åtskilliga andra med lägre rang än så.

Det brukar vara intressanta diskussioner.

Och därefter bär det hem till Sverige.

Om beslutet om nya Und-tjänsten, bredare hot i framtiden, ökad repression i Ryssland och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: I denna del av Europa är sommarens höjdpunkt alltid den 15 augusti. Dagen är dessutom är stor religiös helgdag i den katolska världen.

Från distans noterar jag att valrörelsen i Sverige nu sakta börjar. Nu kommer valaffischerna upp. Hur mycket de verkligen betyder i den digitala tidsåldern kan nog diskuteras, men de tillhör traditionen och de har sin betydelse som signal till mobilisering av inte minst de egna sympatisörerna.

Den enda opinionsundersökning som publicerats efter sommaren visar en betydande minskning av gapet mellan de två blocken, och den uppfattning jag får är tveklöst att det börjat bättre för Tidö-partierna än för det mångfasetterade vänsterblocket.

Men en månad är lång tid i politiken, och vi kommer att se denna valrörelse gå genom sina olika skeden innan avgörandet om mandatfördelningen i riksdagen träffas söndagen 13 september. Regeringsfrågan därefter är ett helt annat kapitel.

Det finns dessvärre en betydande risk för en situation där det blir svårt att få tillstånd den starka regering en utsatt tid kräver.

I den gångna veckan – när frågan om den s k mängdrabatten på straff dominerade det mesta – fattade riksdagen beslutet om att godkänna de olika lagändringar som är en förutsättning för den nya civila underrättelsetjänsten.

Efter en kort diskussion där det utrycktes vissa farhågor för den snabba tidtabellen för genomförandet godkände riksdagen med överväldigande majoritet och ett brett stöd över blockgränsen förslaget.

Det var viktigt, och min strävan under de senaste tre årens arbete med denna fråga har hela tiden varit att förändringen skall genomföras med bred politisk förankring. När det gäller viktiga frågor om vår nationella säkerhet är det alltid viktigt.

Farhågor om en nedgång i förmåga för vår underrättelseförmåga under genomförandeskedet uttrycktes i riksdagens korta diskussion, men man skall inse att våra viktiga inhämtande förmågor – inte minst FRA – inte berörs av förändringen. Det är i själva verket bara en mindre del av det samlade underrättelsesystemet som berörs av förändringen.

Det vi successivt kommer att få är en förstärkning av den samlade förmågan. Ny teknik och avancerad inhämtning från öppna källor förändrar alla underrättelsetjänster och skapar helt nya möjligheter. Allt kommer inte att ske över en dag.

En genomförandekommitté arbetar sedan i våras med allt det praktiska som måste vara på plats, och det arbetet förefaller att fortskrida enligt plan. Sedan gäller det att ett antal avgörande puzzelbitar skall komma på plats, och ju snabbare det sker desto bättre är förutsättningarna för en bra start.

Rom byggdes inte på en dag. Och det kommer inte heller det som kallas Und att göra. Men den gångna veckan innebar att den sista avgörande politiska milstolpen på vägen passerades. Nu är det genomförandet som gäller – och den viktiga verksamheten.

Sverige kommer nu att ha en civil och en militär underrättelsetjänst som i de flesta andra länder inom Nato och EU, och dessutom de viktiga inhämtande förmågorna i bl a FRA, det s k kontoret för särskild inhämtning och nu också växande rymdbaserade möjligheter.

Sverige blir bättre rustat för en ny tids större utmaningar.

Under den gångna mandatperioden har de stora förstärkningar av det militära försvaret som skett och beslutats ofta uppmärksammats, men den samlade förstärkningen av vår nationella säkerhet är bredare än så. Det civila försvaret i hela dess bredd har fått ett mycket betydande lyft , och vi har också fått en ny och mycket behövlig organisation för cyberförsvar.

Lägg till detta den nya civila underrättelsetjänsten, och de förstärkningar som sker av underrättelsesystemet i övrigt och det handlade om en avgörande förstärkning på bredden av våra system för arr trygga nationell säkerhet.

Men arbetet måste fortsätta. En ny utredning har tillsatts för att se över framtiden för säkerhetspolisen och det samlade systemet för säkerhet. Det kommer att ta sin tid, men den översynen tror jag kommer att visa sig vara viktig.

Det finns i dag ett bra samarbete, men framöver kommer samspelet mellan underrättelse- och säkerhetstjänster att bli än viktigare. Det ofta överdrivet använda uttrycket hybridhot indikerar vad det handlar om, och det måste vi bygga för.

Nyligen upptäcktes åter förberedelse för ett attentat mot den viktiga knutpunkten för flygtransporter för Nato vid Leipzig, och det mesta tyder tydligen på att det åter är den ryska underrättelsetjänsten som ligger bakom.

Dessvärre är inte detta förvånande. Allt tyder på att man på olika sätt vill försöka störa så mycket man kan av flödet av hjälp från det övriga Europa till Ukraina. En serie av attentat i Polen ingår i samma bild.

Intrycket är att det just nu är Polen och Tyskland som står i centrum för dessa ansträngningar, men om de har resurser så det räcker, och möjlighet finns, kommer de med stor sannolikhet att försöka med operationer också mot mål i Sverige.

I Ryssland hårdnar förtrycket.

Det lilla oppositionspartiet Yabloko har under decennier fört en relativt tynande tillvara. Andra oppositionskrafter i landet har varit långt starkare, men när nu alla dessa eliminerats på olika sätt – mord, förbud, fängelse och fördrivning – noterades plötsligt ett ökat stöd för lilla Yabloko.

Och då klippte man till med ett förbud. Saken har visserligen överklagats till Högsta Domstolen, men när dess beslut kommer i morgon finns inget utrymme för överraskningar. Stränga order har också getts att inga demonstrationer av protest eller sympati utanför domstolslokalen längre kommer att tolereras.

I grunden handlar det om en stat med stark repression men med en svag regim. Få hade föreställt sig att Yabloko skulle kunna utmana Putins, men regimen är uppenbarligen nervös och ingenting kan längre tolereras.

I morgon faller också domen i Pskov mot Yabloko-kandidaten Lev Shlosberg vars brott är bl a att han krävt ett omedelbart eld upphör i kriget mot Ukraina. Statsåklagaren har krävt 12 års fängelse.

Det sägs att säkerhetstjänsten FSB redan i våras ville inställa valet till duman i höst, men Kreml sade nej. Men nu skruvas repressionens skruvar åt för att säkra att ingenting går snett.

Samtidigt intensifieras robotattackerna mot Ukraina i medvetenhet om att USA inte längre vill leverera Patriot-missiler till dess försvar. Trumps idiotiska krig mot Iran har förbrukat mycket av de amerikanska förråden, och nu börjar man bli rädd för att man inte skulle kunna klara andra möjliga konflikter under de kommande åren.

Jag tycker mig se tre mål för de ryska attackerna: försvarsindustri, energiförsörjning och hamnarna och trafiken kring Odessa. Det första är rätt uppenbart, och det andra handlar om att försvaga landet inför den kommande vintern.

Även Ukraina intensifieras sina attacker.

Kring en tredjedel av den ryska raffinaderikapaciteten anses skadad eller ur drift, och attackerna mot de stora lagren för ehandelsjätten Wildberry har lett till dramatiska bränder. Men man vill också skada rysk militär industri. Nyligen slog man till mot en fabrik som tillverkar bärraketer för satelliter – man är allvarligt bekymrad över de ryska försöken att bygga upp sin egen motsvarighet till Starlink.

I Washington bryr man sig dock mest om sitt eget krig, men verkar inte veta hur man skall ta sig ur det. Och det kräver allt mer resurser. Nu har USA för första gången på mycket länge inte längre någon hangarfartygsstyrka i Stilla Havet. Allt mer av resurser går till ett krig som man inte klarar av att vinna.

Det är ett sorgligt skådespel för den amerikansk makten.

I Israel är tongångarna allt hårdare. Premiärminister Netanyahu avvisar tydligt det genombrott i förhandlingarna om Gaza med Hamas som Trump själv utannonserade, våldet mot bosättare på Västbanken trappas upp och retoriken från den mer extremistiska delen av regeringen blir allt mer förfärande.

Det var under Trumps första mandatperiod som genombrottet med det s k Abraham-avtalen ansågs skapa en ny och bättre situation i regionen, men nu är det nog det nya Mecca-avtalet mellan Saudiarabien, Pakistan och Turkiet som förändrar situationen. USA håller på att förlora sin plats i förarsätet i regionen.

Så får vi se vad den nya veckan kommer att bära med sig. En World Robot Conference i Peking kommer sannolikt att bjuda på nya nyheter i den hisnande utvecklingen.

Om nya AI-risker, om en värld av AI och robotar och om Trumps och Putins krig utan slut.

VID ADRIATISKA HAVET: Denna sommar pendlar mycket mellan diskussioner om tusenåriga grekiska epos och serier av genombrott för AI och nya teknologier med potentialen att genuin revolutionera vår värld.

Och mitt emellan detta pågående krig som snubblar fram utan ens antydan till hur de skulle kunna avslutas.

De senaste veckorna har sett ett antal fall hur avancerade AI-agenter brutit sig ur sina säkra s k sandlådor, i vissa fall attackerar andra agenter och i andra fall börjat att demontera olika begränsningar. Såväl Anthropic och OpenAI i USA som Moonshot i Kina har sett sina mest avancerade modeller försöka att bryta sig ur sina begränsningar och agera mycket självständigt.

Ingen vet hur detta kan sluta. Modellerna blir allt smartare och smartare i ett imponerande tempo, och om de har förmågan att bryta sig loss nu finns det all anledning att ha betydande farhågor för vad de kan göra om ett år eller två.

Det finns absolut ingenting som tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Snarare tvärt om.

Omedelbart är det de olika företagen som har att hantera detta, och det har de också gjort i de tre fall som rapporteras. Men vad händer om de inte skulle lyckas? Om det visar sig att en modell de konstruerat börjar att utveckla sig själv på ett som är svårt att kontrollera och se – det har vi redan sett – och sedan bryter sig ut? Kan kontrollen återtas? Och vad händer annars?

På frågor som dessa finns det i dag knappast något svar, och det är lätt skrämmande i sig. Vi är raskt på väg in i någonting vi vet påfallande lite om.

Jag tillhör dem som anser att en global dialog om AI-säkerhet tillhör de absolut viktigaste frågorna just nu. Primärt handlar det om att USA och Kina måste börja att tala och tala på allvar med varandra, och självklart måste det också finnas en roll för Europa.

Informella samtal har försiktigt redan skett, och mer formella sådana lär planeras för september, sannolikt i upptakten till Xi Jinpings planerade besök i Washington under tidiga hösten.

På sina håll finns det skepsis. Jag har mött dem i USA som kritiserar varje rörelse i denna riktning eftersom de i dessa ser ett kinesiskt försök att bromsa den amerikanska utvecklingen. Samma personer drivs ju av en närmast panisk rädsla för att Kina på ett eller annat sätt kan ta ledningen i utvecklingen.

Förhoppningsvis leder det vi sett under de senaste veckorna till en ökad insikt om allvaret i utvecklingen. Låt oss hoppas detta.

Mindre oroande blir det knappast när man lägger samman detta med den hisnande snabba utvecklingen av s k humanoida – d v s människoliknande – robotar. Här är det entydigt Kina som ligger i förmanat, även om framför allt Elon Musk nu vräker miljarder i ett försök att komma i kapp.

Vi ser nu videos hur dessa robotar bygger hus, serverar i barer, tvättar och städar och gör diverse annat. Och vi ser videos när man intervjuar robotar som dessutom försetts med mycket mänskliga drag.

Lägg detta i kombination med AI-utvecklingen och vi kan snabbt vara på väg in i någonting som bara science fiction kan föreställa sig.

I Europa ligger vi dessvärre kraftfullt på bakkant såväl vad gäller dessa utvecklingar i sak som i diskussionen om dess möjliga konsekvenser. Kina installerar och bygger nu lika många robotar som resten av världen tillsammans, och även om ett land som Sverige ligger väl framme vad gäller industrirobotar är det bara en liten del av det vi nu ser.

USA har nu förbjudit import av kinesiska robotar, vilket tydligen drabbat de små robotdammsugare som ju blivit allt vanligare, och som det väl inte är alldeles lätt att se som ett säkerhetshot. Men rädslan för den kinesiska utvecklingen styr mycket.

Vi kommer att ställas inför åtskilliga svåra frågeställningar under kommande år. AI kommer att förändra både arbetsmarknad och annat, och det kommer den kommande robotiseringen också att göra.

Jag har tillräckligt mycket erfarenhet för att veta att det är naivt att tro att frågeställningar som dessa skall ta sig in i en valrörelse. Dagens okvädningsord eller bidragslöfte ger mer media. Men jag skulle hoppas att medvetenheten om de stora förändringar vi står inför i alla fall långsamt smyger sig in.

Och mitt i allt detta fortsätter krigen.

Putin trappar upp. Det är tydligt att han nu attackerar hårdare med ballistiska robotar. Uppgifter säger att Nordkorea kommer att leverera ur sina förråd, och att ryssarna förbättrar deras robotar.

Incidenten med drönare och paket med sprängämne vid flygplatsen i Leipzig, som är en knutpunkt i lufttransporter för åtskilliga Nato-länder, visar också det hot vi står inför. Spåren sägs peka mot Ryssland – så var det också vid en tidigare incident på samma plats.

Men Putin kommer inte att vinna sitt krig med incidenter av detta slag. Det spekuleras i om han på ett eller annat sätt skulle vilja ”testa” Nato med någon operation av något slag.

Måhända, men jag är övertygad om att detta skulle vara massivt kontraproduktivt från hans utgångspunkt.

Och Trump för inte heller ordning på sin politik.

För en vecka sedan hotades med massiva anfall mot Iran, sedan backade han ner och sade att förhandlingar pågick. Men i dessa mellan Iran och Oman har ännu inte tillräckligt uppnåtts, och från Teheran kommer signaler som säger att efter kollapsen för den överenskommelse man hade krävs nu tydligare eftergifter från USA.

I regionen har i veckan Pakistan, Saudiarabien och Turkiet ingått ett försvarsavtal, och det finns tecken som tyder på att även Egypten planerar att på ett eller annat sätt ansluta sig.

Mellan Pakistan och Saudiarabien har redan funnits ett sådant, men nu läggs Turkiet till bilden vilket ger en ny dimension till det hela.

Exakt vad det kommer att innebära återstår att se, men intressant är att se att vi nu ser två olika grupperingar i regionen. Denna – det kallas Mecca-avtalet – och en annan mindre formell men inte desto mindre reell mellan Indien, Emiraten och Israel.

Samtliga ser nu sin säkerhet bortom ett USA som framstår som allt mindre pålitligt.

För tio dagar sedan eller så utannonserades också från Vita Huset en ny överenskommelse om hur arbetet med Gaza skall fortsätta, och den innehöll såväl en avväpning av Hamas som ett israeliskt militärt tillbakadragande.

Men säg den glädje som varar.

Nu har Israels Netanyahu kategoriskt avvisat överenskommelsen och sagt att det inte blir något israeliskt tillbakadragande förrän de anser att en total avmilitarisering av Hamas sker. Men nyckeln i överenskommelsen var ju att dessa processer skulle ske parallellt med varandra.

Så nu återstår att se hur Vita Huset skall hantera detta. Netanyahu torde dock vara helt koncentrerad på sitt val i oktober.

Under tiden fortsätter värmen att prägla stora delar av främst södra Europa. Klimatfrågan är på riktigt.

Om den plötsliga krisen vid Ceuta, överenskommelsen om Gaza, Trump backar ner och en del annat.

VID ADRIATISKA HAVET: Så fick EU i alla fall sin lilla sommarkris genom vad som inträffade i den lilla spanska enklaven Ceuta på den marockanska kusten vid Gibraltar sund.

Plötsligt stormade upp mot 60.000 unga män över eller via vattnet förbi gränshindren, och över Europa växte farhågorna för att vi var på väg mot en upprepning av flyktingkatastrofen hösten 2015.

Hur kunde detta ske? Jag tillhör dem som har mycket svårt att tro att 50-60.000 unga män plötsligt spontant kan dyka upp för att ta sig över en gräns. Invasionen var tydligt uppmuntrad eller organiserad, och frågan är av vem och varför.

Den spanska regeringen har inte velat peka finger på Marocko. Man är sedan tidigare incidenter av denna art utomordentligt angelägna om en god relation, vilket är förståeligt, men fakta är samtidigt svåra att komma förbi.

På sociala nätverk uppmuntrades anonymt till att komma till gränsen, och det organiserades också betydande transporter för att göra detta möjligt. Den marockanska staten har en säkerhetstjänst som tidigare demonstrerat att de kan kontrollera eller snabbt släcka ner dessa sociala nätverk, men så skedde inte denna gång.

Och till detta kom att marockanska gränspoliser var antingen passiva eller hjälpsamma när de stora mängderna anlände.

Så vad kunde ligga bakom detta? En möjlighet är irritation över att premiärminister Sanchez nyligen varit på stort officiellt besök i Algeriet för att förbättra den relationen. Det handlar inte minst Spaniens behov av gasleveranser.

Algeriet och Marocko har den stora konflikten om Västra Sahara, och det är aspekter på den som legat bakom tidigare fall där plötsligt stora flyktingströmmar sökt sig till Ceuta. Sedan dess har Spanien justerat sin position i konflikten entydigt i marockansk favör, men det hindrar inte att ett närmande mellan Madrid och Algers knappast ses med blida ögon i Algeriet.

Till detta kom säkert andra faktorer. Ett utslag i den Högsta Domstolen i Spanien kan ha tolkats som att det skulle gå att simma över gränsen. Alldeles säkert är att detta i alla fall missbrukades när människor uppmanades att söka sig til gränsen.

En rad faktorer bidrog dock till att den faktiska krisen kunde avvecklas relativt snabbt.

Även om Ceuta formellt sett är en del av Schengen-samarbetet inom EU krävs det identitetshandlingar för att ta sig med färjor över till det egentliga Spanien, och insikten om detta, liksom att alla förr eller senare skulle avvisas, hade säkert sin betydelse för att den absoluta huvuddelenav alla inom något dygn hade sökt sig tillbaka till Marocko.

Ingen enda av de 60.000 som inledningsvis kom över gränsen till Ceuta kunde ta sig vidare till Spanien.

Men bilderna som förmedlades ut, och farhågorna för ett nytt 2015, ledde till lätt hysteriska reaktioner runt om i Europa som t ex Italiens prat om att återinföra kontroller på gränsen till Frankrike.

Och extremhögerkretsar liksom vicepresident Vance i Washington och alla de ryska propagandakanalerna stämde upp i unisont tal om att Europa höll på att invaderas och utplånas. Fakta var ingenting de bekymrade sig nämnvärt.

Nu kommer EU:s inrikesministrar på tisdag att ha ett möte då det säkert kommer att bränna till mellan främst Spanien och Italien. Då kommer man dock att kunna konstatera att antalet som illegalt söker sig till Europa har gått ner med närmare 40% hitintills i år efter en motsvarande nedgång förra året.

Migrationspolitiken är svår, EU har brottats med frågan länge, det demografiska trycket från också Nordafrika mot Europa är påtagligt, och det är lätt för olika krafter att börja att fiska i grumliga vatten. Och vi har ju sett exempel tidigare på hur inte bara Marocko använder plötsliga flyktingvågor för politisk påtryckning. Ryssland och Belarus tillhör också de som försökt.

Att det åtskilliga håll finns synpunkter på den mer liberala migrationspolitik som den spanska regeringen fört är en annan sak, men tveklöst är att i just detta fall fungerade politiken, och den omedelbara krisen kunde faktisk lösas.

Pluspoäng för den saken.

Möjligen kan man tycka att JD Vance skulle ägna sig åt sitt eget land politik i stället för att komma med anklagande och missvisande uttalanden mot Europa. Det finns en del för honom att göra på hemmaplan.

Efter att under hela vecka ha hotat med allt större anfall mot Iran backade Trump plötsligt ner och sade att det var tid för diplomati. Och bakgrunden var tydlig. Först hade den saudiska försvarsministern varit i Vita Huset, och sedan ringde den mäktige kronprinsen MBS direkt och sade till Trump att han nu borde lugna ner sig.

Och för att det budskapet skulle uppfattas lade man också tydligt ut det offentligt.

Hur det nu blir med diplomatin återstår att se. Samtalen mellan Oman och Iran fortsätter visserligen, men det är svårt att se någon förändring i den grundläggande iranska positionen. Snarare finns det tecken på att Iran nu inriktar sig på en längre konflikt som sträcker sig över också vidare områden.

Så det grundläggande dilemmat för Trump består, och det är inte alldeles lätt att se hur hen skall ta sig ut ur detta. Någon snabb lösning finns hur som helst inte i kikaren.

Som en möjlig ljuspunkt i regionen bör noteras en överenskommelse om Gaza som innehåller en mekanism för avväpning av Hamas liksom ett israeliskt tillbakadragande. Dock har överenskommelsen ännu inte kommenterats av Israel vilket leder till farhågor för att de kommer att krångla med nya villkor och de facto motsätta sig sitt tillbakadragande från Gaza.h

Det förefaller ju som om man håller på att utsträcka sin kontroll till att nu omfatta 70% av Gaza i stället för de 51% som det ursprungligen och tillfälligt handlad om.

Så det återstår att se vad som kommer att ske. USA står bakom överenskommelsen, och kommer säkert att sätta Israel under betydande tryck, men Netanyahu har samtidigt valet till Knesset i oktober som en synnerligen viktig faktor för sitt ställningstagande.

Och kriget i öster bara fortsätter.

Ryssland anfaller nu med mer ballistiska robotar eftersom man ju vet att Ukrainas möjligheter att försvara sig blir allt sämre när USA prioriterar att skicka sina Patriot-robotar till Mellersta Östern.

Men samtidigt fortsätter de ukrainska långdistansattackerna in i Ryssland. De enorma lagren i e-handelsjätten Wildberries slås nu successivt ut, och bland mycket annat kan det leda till nya finansiella spänningar när företaget inte klarar av att betala på sina stora skulder i det ryska banksystemet.

Och Ryssland slår tillbaka. När jag var i Odessa för lite mer än en månad kunde man i hamnarna i regionen hantera 30-40 fartyg om dagen och därmed en icke obetydligt export av spannmål till världen, men nu har ryska attackerna också direkt mot fartyg till sjöss lett till att den handeln i stort sett upphört.

Det kommer dessvärre att bli kännbart.

Den extrema värmen fortsätter i delar av södra Europa. Fyra svenska brandbekämpningsflygplan ingår i den gemensamma EU-insatsen för att hjälpa till i Frankrike. Samtidigt sjunker vattennivåerna i Rhen vilket gör att viktiga transporter måste reduceras, och minskade nivåer i Donau medför nu temporär nedstängning av kärnkraftverk i Ungern och Rumänien p g a brist på kylvatten.

Och importen av luftkonditioneringsanläggningar från Kina går genom taket.

Vi får se vad den nya veckan bär med sig.

Om Putins och Trumps problem med sina krig, nukleärt avtal med Saudiarabien och upptrappat våld på Västbanken.

VID ADRIATISKA HAVET: Vare sig Donald Trump eller Vladimir Putin förefaller att veta vad de skall göra med de krig de startat.

Medan olusten uppenbarligen ökar i Ryssland signalerar Putin en tilltagande hård linje. Den allmänna spekulationen är att han planerar en större mobilisering och en större offensiv efter valen till Duman i september. Uppgifter från Kyiv säger att han också förbereder att ta emot ett större antal soldater från Nordkorea under hösten.

Hans ÖB Gerasimov fortsätter att säga att hans arméer kan erövra återstående delar av Donbas till slutet av året, men få bedömare verkar se det som sannolikt.

Men Putin kastar in vad han har. Anfallen med ballistiska robotar mot Kyiv och andra mål har trappats upp i medvetande om att Ukraina inte längre har försvarsrobotar så det räcker.

Och samtidige vacklar stödet för kriget. Putin såg föga förtjust ut när Kazakhstans president Tokayev lugnt och tydligt inför TV- kamerorna uppmanade honom att avsluta kriget.

Det är högst sannolikt att han får samma budskap från Peking. Vore det så att han såg ut att vinna skulle han nog ha Xi Jinpings stöd, men i ett läge där föga kan uppnås ser saken rimligen annorlunda ut.

Men för Zelenskyj stundar samtidigt em besvärlig tid. När han reorganiserar sin regering låg i denna en förskjutning från tyngdpunkt på långsiktig återuppbyggnad till att klara ännu en besvärlig krigsvinter.

Att han i processen rörde till det och lyckades bli av med sin respekterade försvarsminister Feodorov var dock mindre lyckat.

Bättre går det ju inte heller för Donald Trump. Under veckan som gick sade han gång efter annan att han tänkte slå till hårt mot Iran, och det byggdes också upp påtagligt med styrkor för att göra detta möjligt. Flygfält från Bulgarien till Israel fylldes upp med de flygtankningsflygplan som större anfallsvågor mot Iran skulle kräva.

Men i hans omgivning blev uppenbarligen tveksamheten allt större. Nya anfall skulle inte förbättra den politiska situationen, regionens länder fruktade en upptrappning och dessutom började man bli oroad för att förråden av mer avancerade vapen började att tömmas alltför snabbt. Oljepriset rörde sig upp mot 100 dollar per fat.

Så just nu verkar det som om man håller tillbaka i alla fall i detta avseende samtidigt som blockaden mot Irans handel via Hormuz-sundet fortsätter. Förhoppningen är att den pressen skall leda till förändringar i den iranska politiken. Få oberoende bedömare ser dock tecken på att så kommer att bli fallet.

Och därmed står Trump fortfarande bara med dåliga optioner. Intensifierat krig leder knappast framåt – och ytterligare eftergifter vid förhandlingsbordet kommer att bli politiskt mycket plågsamma.

Trafiken genom Hormuz är fortsatt mycket begränsad, och nu hotar Houthi i Jemen dessutom att i sundet till Röda Havet angripa varje fartyg som har någon anknytning till Saudiarabien. Flera fartyg har inför det hotet vänt om.

För att upprepa de uppenbara: man bör tänka sig för mycket noga innan man startar krig,

Det gjorde vare sig Putin eller Hitler.

Till veckans tumult hörde ju också nyheten om att ett avtal som skulle ge Saudiarabien tillgång till nukleär teknologi nu hade undertecknats. Enligt uppgifter skulle landet också medges rätten att anrika uran för sitt kärnkraftsprogram – den rätt man med nästan alla medel vill förneka Iran.

Historien om dessa förhandlingar går tillbaka till Bidens dagar, men var då kopplade till kravet på att Saudiarabien skulle erkänna Israel. När detta efter Gaza blev en omöjlighet släpptes kopplingen och avtal fördes så småningom i hamn och undertecknades i veckan.

Men när det hela detonerade i media gjorde Trump plötsligt helt om, förnekade att det fanns något om anrikning i avtalet och sade att det var kopplat till just ett saudiskt erkännande av Israel.

Och därmed är det nu stopp för det hela åtminstone för tillfället. Förtjusningen i Riyadh är med all säkerhet mycket begränsad, medan det är lättnad i Tel Aviv. Och hur dom helst hade det nog krävts en del för att manövrera ett avtal som detta genom den amerikanska kongressen.

Det har länge varit en allmän uppfattning att Saudiarabien i ett kritisk läge har en dragningsrätt på pakistanska kärnvapen. Det anses att det pakistanska kärnvapenprogrammet i början till stor del finansierades med saudiska pengar.

Och sedan har det allltid funnits frågetecken kring de medeldistansrobotar som Saudiarabien har anskaffat från Kina och också diskret moderniserat under senare år. Vilka laddningar skulle dessa i ett kritiskt läge kunna förses med?

Hur som helst torde nyheten snarast ha lett till en hårdare iransk inställning i samtalen om de nukleära frågorna. Varför skulle de inte ha den rätt som Saudiarabien skulle få?

Samtidigt läckte det också ut amerikanska bedömningar att det kanske var så att den nye iranske ledaren, som ingen sett av, hade en mer öppen inställning till frågan om kärnvapen än vad hans fader och företrädare ju haft.

Denne hade ju kategoriskt förbjudit möjligheten.

Tillsammans en bild som gör den samlade nukleära ekvationen i regionen än mer komplicerad.

I samma region sker nu ytterligare en försämring av läget på den av Israel ockuperade Västbanken. Bosättar-våldet mot palestinier har ju successivt trappats upp, och de senaste dygnen har det kommit till nya dödsoffer i konfrontationerna. Två moskéer har dessutom satts i brand. Israeliska militära insatser förbereds.

Någon förbättring är dessvärre knappast att vänta. Höstens val i Israel rycker allt närmare, och de mest extrema krafterna i den israeliska regeringen försöker att flytta fram positioner samtidigt som premiärminister Netanyahu också vill visa styrka.

Men sommaren fortsätter…

Om Putins växande problem, förändringar i Kyiv, risk för upptrappning av Trumps krig, Kinas nya AI- modell, Cypern och lite annat.

VID ADRIATISKA HAVET: I min månadsartikel för Project Syndicate i veckan skrev jag att om Putin vore rationell skulle han sträva efter ett eldupphör i sitt krig nu. Med de tendenser vi ser nu kommer situationen för honom framför allt vad gäller försörjning av Krim – som politiskt har stor betydelse för honom – att bli successivt allt värre.

Men min prognos var samtidigt att han inte skulle välja den rationella vägen, utan i stället försöka att eskalera, och det är det vi nu börjar att se. Föregående natts attack med 41 ballistiska robotar och ett par hundra attackdrönare mot främst Kyiv var en av krigets största.

Förvisso skadas Ukraina av dessa attacker, men de kommer inte att bryta landets vilja att försvara sig.

Ukraina är en stundtals lite stökig och famlande demokrati, och delar av detta ser vi i samband med president Zelenskyjs regeringsombildning i dagarna.

Premiärminister Svyrydenko hade enligt min mening gjort goda insatser, men nu blir det en ny premiärminister inriktad kanske främst på att förbereda landet för den kommande vintern. Till förändringarna var också att man gjorde en rockad med Europa-ministern och ambassadören vid EU.

Men den stora är ju den kris som blev ett faktum när han avskedade den populära och starkt reforminriktade försvarsminister Fedorov.

Protester uteblev inte, och jag skulle fri att Zelensky nu måste förhandla sig fram till någon form av kompromiss. Det kan handla om personligheter, men det handlar också om en kulturkollision mot de som vill föra försvaret på nya sätt med nya teknologier och de som är mer bundna vid klassiska militära strukturer.

I detta finns knappast något rätt eller fel. Det behövs bägge i fruktbärande samverkan, men det har tydligen varit enklare sagt än gjort.

Mycket tyder på att den inre pressen på Putin ökar. Jag ser allt fler tecken på att motsättningar försiktigt ökar när insikten om att Putins linje inte längre håller. Delvis handlar det om den opinion som verkligen vill trappa upp kriget med attacker också mot Väst, men framför allt om den opinion som vill se ett snart slut på kriget och väl skulle acceptera en vapenvila längs dagens linjer.

Ur detta kommer knappast någonting konkret i det korta perspektivet. Putin har läget under kontroll, men kontrollen är sannolikt lite mindre säker än tidigare. Kanske börjar också säkerhetsorganen ha sina tvivel om vart det hela är på väg. Små tecken finns.

Ett stort streck i räkningen för Putin är att, om man skall tro Wall Street Journal, Kina avbrutit förhandlingarna med Ryssland om det stora projektet med en ny pipeline för gas från Sibirien till Kina. När Europa knappt längre finns som marknad för gasen från västra Sibirien måste den finna andra marknader, och Kina var det uppenbara svaret.

Allt har tydligen stupat på priset, men därtill kommer ju att Kina bygger ut förnybar energi i rasande takt. Förra året installerades mer sol- och vindkraft i Kina än i den övriga världen tillsammans.

Vi får se om detta är sista ordet i frågan, men det är en påtagligt viktig fråga från rysk utgångspunkt.

Om Putin har problem med sitt krig har Trump det också med sitt. Han har förklarat att vapenvilan är borta, och det som nu pågår är en ny slagväxling med omväxlande amerikanska attacker mot Iran och iranska attacker mot drömstarten amerikanska mål i regionen.

Att USA är vida överlägset militärt är tveklöst, men det är samtidigt förvånande att Iran fortfarande har förmågor med inte minst ballistiska robotar. Ett antal anfall mot amerikanska baser i Jordanien har tydligen ställt till med betydande skada, inklusive några döda amerikanska soldater.

Finns det någon väg tillbaka till det man kom överens om för några veckor sedan? Just nu ser det inte så ut. I Iran ser vi nu också en tydligare opposition mot att åter sitta ner med USA, och Trumps uttalande tyder inte på någon större vilja för det heller.

Samtidigt finns det ingen uteslutande militär lösning. Iran kommer inte att kapitulera för alla krav, och USA kommer förvisso inte heller att kapitulera. Och även om det nu sker viss försiktig trafik genom Hormuz är det långt från vad som krävs.

Närmast framför oss ligger med all sannolikhet en ytterligare upptrappning av krigshandlingar från bägge sidor. Inte minst de amerikanska förlusterna i Jordanien kommer att leda till upptrappade anfall.

Det finns rapporter om att Trump på nytt tillför förband till området för en markoperation av något slag, och flygstridskrafter från baser i Europa beordras till området. Det talas hotfullt om att slå sönder också civil infrastruktur i Iran.

USA har nu också uppmanat sina medborgare att lämna hela regionen – ett rätt dramatiskt steg – och Tyskland och Frankrike tar hem all diplomatisk personal från en rad länder.

Det ser såldes rätt illa ut.

Förra veckan skrev jag så gott som helt och hållet om utvecklingen på AI-området som ju riskerar att komma i skymundan för de olika krigen, men vars revolutionerande utveckling vi måste vara medvetna om.

Under den gångna veckan samlade Kina i Shanghai en stor global konferens med anförande av inte minst Xi Jinping, och avsikten var dels att ta initiativ i diskussionen om globala regleringar men dels och viktigare att göra Kina till den naturliga samarbetspartnern för många länder när det gäller AI.

Och förutsättningarna för det skall inte underskattas.

Under veckan släppes från Kina den nya modellen Kimi K3 som i olika tester är snabbläsande nära de mest avancerade amerikanska modellerna som Fable, dessutom till ett påtagligt lägre pris och med en öppen arkitektur i motsats till de slutna amerikanska.

Jag ser rapporter om att det i San Fransisco nu är allt vanligare att man arbetar med de nya kinesiska modellerna som bas och sedan anpassar den efter sina behov. Det kommer vi med stor sannolikhet att se i Europa också.

Den europeiska politiken går nu på semester, om än med vissa undantag.

I morgon får Storbritannien åter en ny premiärminister i form av Andy Burnham, och det återstår att se vad det kommer att innebära. Att han bibehåller den nuvarande nationelle säkerhetsrådgivaren Jonathan Powell vittnar i alla fall om viktig kontinuitet i dessa frågor.

Men utmaningarna är betydande, inte minst handlar det om att hitta nya pengar till nödvändiga satsningar på det brittiska försvaret. Det är viktigt också för oss.

I EU har nu det cypriotiska ordförandeskapet efterrätts av det irländsk med tunga utmaningar inte minst om den kommande långtidsbudgeten framför sig.

På Cypern väntar man nu besök av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. Denne har kanske inte rosat marknaden under de senaste åren, och under hösten skall en efterträdare utses.

Men Gutteres gör nu ett försök att vitalisera FN-processen om att övervinna Cyperns delning, och han kommer till ön för samtal med såväl den grekcypriotiska som den turkcypriotiska ledningen.

Man skall inte ha några överdrivna förhoppningar. Kofi Annans mycket ambitiösa lösning avisades ju i en grekcypriotisk folkomröstning 2004, och ett senare lika ambitiöst försök 2017 stupade på grunder som var likartade.

Men det förblir oacceptabelt att vi har en medlemsstat i EU vars huvudstad är delad längs en zon patrullerad av FN-soldater. FN- trupper har ju funnits på ön sedan strax efter dess självständighet 1960.

Så FN:s generalsekreterare skall ha beröm för att han i alla fall på nytt sätter frågan på dagordningen.

Förra året vid den här tiden satt jag här och skrev min bok ”Vad Händer Nu?” om den komplicerade internationella situationen. Den blev tydligen uppskattad – förlaget fick göra nytrykningar fyra gånger för att möta efterfrågan.

Denna sommar är det ingen ny bok på gång, men en uppdaterad version av ”Vad Händer Nu?” med bl a helt nytt avsnitt om Mellersta Östern har redan gått till tryck och kommer ut som s k storpocket strax efter sommaren.

Jag hoppas att den också skall bli uppskattad.