Viktiga möten i FN – och besvärligare säkerhetsarkitektur i Europa.

19 september 2021

TABIANO CASTELLO: Det blev ett kort uppehåll hemma denna gång, och nu inleds en vecka som för min del kommer att tillbringas här i Italien, i Danmark och i Belgien med olika engagemang.

Annars är detta veckan som åtminstone i vissa avseenden kommer att domineras av den traditionella paraden av anföranden i samband med den nya sessionen av FN:s generalförsamling i New York.

Och detta år infinner sig de olika representanterna för världens länder fysiskt – om än med kraftigt begränsade delegationer.

På tisdag står så president Biden för första gången i FN:s talarstol, och det bör bli ett mer programmatiskt anförande. Tre tyngdpunkter blir alldeles säkert pandemin, klimatfrågan och demokratins ställning i världen, men det blir knappast möjligt att förbigå situationen i Afghanistan med tystnad.

Vilka i övrigt som kommer att göra avtryck i debatten återstår att se. Vare sig Xi Jinping eller Vladimir Putin kommer att finnas på plats.

På onsdag har president Biden sammankallat ett s k högnivåmöte om nya insatser för att bekämpa pandemin, och det har varit åtskillig koordinering med WHO och andra intressenter under de senaste dagarna för att se till att det blir starka och koordinerade budskap som kommer ut ur det mötet.

Målet att få 70% av alla i alla inkomstkategorier vaccinerade inom ett år är självfallet av avgörande betydelse, men det krävs också ökade insatser för testning och analys av prover, liksom det krävs hjälp till de länder som brottas med ett stort antal insjuknande.

Och sedan krävs det att länder faktiskt lever upp till sina åtaganden. Det har lovats friskt när det gäller att dela med sig av överskott av vacciner, men det har än så länge levererats avsevärt mindre.

Därtill kommer självfallet behovet av ekonomiska resurser. Argumentet för detta borde vara tydligt när vi ju ser hur den globala ekonomiska uppgången hackar när den nya delta-varianten slår till på olika ställen. Ingenting säger heller att detta är den sista mer allvarliga variant vi kommer att drabbas av.

Vid sidan av detta möte kommer Storbritanniens Boris Johnson att ha ett högnivåmöte om klimatfrågan. Han står ju värd för COP26 i Glasgow i November, och som det nu ser ut är det långt ifrån säkert att det mötet kommer att bli en framgång.

Dagarna i New York är en viktig möjlighet att öka det internationella trycket på substantiella nationella åtaganden vid mötet i Glasgow.

Dilemmat i den globala situationen just nu är att samtidigt som de geopolitiska spänningarna ökar – inte minst mellan USA och Kina – krävs det ett mer långt gående internationellt samarbete än kanske någonsin tidigare för att hantera såväl den globala hälsa- som den globala klimatutmaningen.

Kommer detta att vara möjligt?

USA:s John Kerry fick tydligen ett lite strävt mottagande i Peking när han var där, och när president Biden ringde Xi Jinping för att möjligen också diskutera visst samarbete ledde det tydligen inte till så mycket.

Det kinesiska budskapet är att det är USA som trappat upp konfrontationen, och att det är upp till USA att trappa ner den för att möjliggöra mer av samarbete.

Det skall bli intressant att se hur president Biden hanterar den balansgången i sitt anförande.

Huruvida Frankrikes president Macro kommer att dyka upp på president Bidens möte återstår att se. Frankrike har ju tagit det exceptionella steget att kalla hem sin ambassadör från Washington i indignation över det man betecknat som ett knivhugg i ryggen genom det nya avtalet om atomdrivna ubåtar med Australien.

I sak kan jag väl se skälen till varför Australien väljer denna typ av ubåtar, men formerna för hur denna svängning skett, och man plötsligt lämnar ett omfattande samarbete med Frankrike, lämnade synnerligen mycket i övrigt att önska.

Hanteringen var – lindrigt uttryckt – inte imponerande. Den franska reaktionen är bitter och djup, och kommer knappast att gå över särskilt snart.

Där ser man detta som ännu ett exempel på att USA inte är att lita på, och att EU nu självständigt måste bygga sina egna kapaciteter. Strategisk autonomi rycker än högre upp på den franska agendan i EU.

För Sverige är detta inte problemfritt. Vi har betydande svårigheter med begreppet, och har lagt många ägg i den transatlantiska korgen. Men vi kan heller inte blunda för nya strategiska realiteter.

I sak innebär det omdebatterade avtalet att Australien kommer att få livstidsförlänga de i grunden svenskkonstruerade ubåtar man i dag har eftersom de nya atomdrivna ubåtar man nu talar om knappast kommer att komma i tjänst förrän in på 2040-talet.

Den brittiska delen av avtalet är mindre klar, men det är oroande om Storbritannien i ökad utsträckning riktar sina försvarssamarbeten bort från Europa. Och ökade motsättningar mellan London och Paris i frågor som dessa stärker inte heller den europeiska situationen.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen har plötsligt blivit ett snäpp mer besvärlig.

Och det franska ordförandeskapet i EU första halvåret 2022, samtidigt med den egna valrörelsen, kommer att bli en alldeles särskild historia. Ett toppmöte om att etablera vad man kallar en europeisk försvarsunion har redan aviserats.

Det måste nog tänkas till lite också i Stockholm.

Annars är nog den gångna veckans viktigaste nyhet i Asien att Kina officiellt ansökt att få komma med i det stora handelsavtalet CPTPP. Storbritannien har f ö redan gjort samma sak.

Några snabba framsteg i dem frågan blir det knappast. Det är intill ytterlighet tveksamt om Kina kan leva upp till de olika kraven i avtalet, och därtill kommer att det finns de som alldeles säkert vill rida spärr i frågan. M

I veckan som gick presenterade EU sin strategi för samarbete med den asiatiska regionen. Den är ’inklusiv”, förklarade man, och ville inte se den som primärt riktad mot Kina.

Säkert kommer CPTPP-länderna att behandla frågan formellt – alla är inte avvisande – och mer långsiktigt kan framsteg alls inte uteslutas. Hur som helst blir det avslut i denna fråga långt före någon ny australisk ubåt ens har hamnat på stapelbädden.

Men hur det kommer att gå, och hur EU kommer att regera, återstår att se.

Paris kommer kanske att nu försöka hindra slutförhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, och i Bryssel förefaller man inte att de den strategiska betydelse som en ansökan till CPTPP skulle innebära.

Under de kommande åren är det geoekonomin, snarare än ubåtsoperationer , som kommer att vara det viktigaste för regionens utveckling. Och där borde EU tydligare kunna visa framfötterna.

I morgon är ser så val i Canada med osäker utgång. Premiärminister Trudeau upplöste plötsligt parlamentet i förhoppningen om att kunna skaffa sig en majoritet, men så ser det inte ut att bli.

Och det är nu bara en vecka kvar till valet i Tyskland. Om kvällens sista TV-duell mellan de tre kandidaterna att efterträda Angela Merkel kommer att förändra så mycket återstår att se. Det finns dock fortfarande ett stort antal väljare som ännu inte bestämt sig.

Annars är det ju SPD:s Olaf Scholtz som dominerar. Inte för att han är SPD, utan därför han är den av de tre som inte gjort några misstag, och som i sin föga karismatiska utstrålning framstår som mest pålitlig.

Men hur den kommande koalitionen kommer att se ut bestäms inte av detta, utan av mandatfördelningen i förbundsdagen.


Med Seoul som utsiktspunkt.

17 september 2021

SEOUL: Det var de första dagarna i februari förra året som jag när jag landade på Incheon-flygplatsen här först konkret såg att pandemin skulle bli en global fråga av dignitet. Ditintills hade den mest setts som en kinesisk fråga.

”Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.”

Så skrev jag på denna blogg då.

Det blev min sista resa utanför Europa innan allt stängdes ner. Och nu blev Seoul av en tillfällighet min första destination utanför Europa när åtminstone vissa delar av världen börjar ana att det kanske finns ljus i ändan av tunneln.

Men covid är fortfarande ett akut hot här.

Det var omfattande kontroller och tillstånd som krävdes för att komma in. Även om man hade undantag från hårdare karantän, som i mitt fall, var det krav på isolering på hotellrummet innan resultatet av nya tester blivit klart, och därefter måste man rapportera sitt hälsotillstånd på en app två gånger om dagen.

Många länder i Ostasien klarade den första vågen relativt väl genom omfattande restriktioner, och Sydkorea tillhörde dem. Ser vi på antalet döda så har vi registrerat närmste 15.000 i Sverige, medan Sydkorea med en befolkning som är fem gånger större registrerat färre än 3.000.

Men trots denna framgång har man sedan kommit lite på efterkälken med vaccineringar, och därmed finns med nya mer smittsamma delta hela tiden risken för nya utbrott.

Det har också sina ekonomiska effekter. I t ex Kina stänger man ner områden och hamnar så fort minsta utbrott visar sig. Att det hackar lite i den globala ekonomiska återhämtningen har i alla fall en av sina förklaringar i detta.

Men den koreanska ekonomin pekar nu uppåt. En tillväxt detta år kring 4% är alltid något, men exporten visar rekordsiffror med en ökningstakt kring 30% månad efter månad i detta världens åttonde ledande exportland.

Det är halvledare och elektronik av olika slag som numera dominerar den koreanska exporten, och detta är som bekant högt efterfrågade produkter.

Halvledare har ju kommit att komma i fokus för diskussionen också i Europa på grund av leveransstörningar och oro för långsiktigt beroende. De mest avancerade halvledarna i världen tillverkad just nu uteslutande i Taiwan och Sydkorea, men även produkten av de mindre avancerade domineras mycket tydligt av denna region.

I USA satsas nu väldiga belopp på att få fabriker för avancerade halvledare. Med enorma subventioner har man fått taiwanesiska TSMC att byggs en fabrik för 12 miljarder dollar i Arizona och koreanska Samsung en liknande för 17 miljarder dollar i Texas.

Efterfrågan finns. Jag läser om sammanlagda planer för ett tjugotal nya havledarfabriker runt om i världen för ca 140 miljarder dollar, med tyngdpunkten i Kina och Taiwan, men nu också USA.

Och hemma i Europa talas det i Bryssel om motsvarande ambitioner. Det skulle sannolikt kräva än större subventioner, och frågan är om det är rimligt eller inte. Ett beroende av fungerande globala värdekedjor kan ju balanseras med beredskapslagring.

Också när det gäller batterier för elbilar och annat är det denna del av världen som dominerar.

Hälften av alla elbilar som rullar på gatorna rullar nu i Kina, och vad det gäller batteriproduktionen är det en handfull företag med hemort i Japan, Kina och Sydkorea som svarar för ca 90% av den globala produktionen just nu.

Nyfikenheten på det nya är påtaglig i det koreanska samhället. Under dygnen här har jag sett avancerade robotar traska omkring på golvet, lyssnat på föredragningar om ytterligt avancerade planer när det gäller AI och hälsovård och imponerats av målmedvetenheten när det gäller också den gröna omställningen.

Man är fast besluten att tillhöra den internationella spjutspetsen i alla avseenden, och har nog bortsett från en i likhet med åtskilliga andra länder sviktande demografi goda förutsättningar. Landet har ju gjort en mycket imponerande resa från fattigdom och förstörelse efter Korea-kriget till global industriell styrka.

Relationerna med Europa på det ekonomiska området är starka. Det frihandelsavtal som slöts för lite mer än ett decennium sedan mellan Sydkorea och EU har lett till att handelsutbytet fördubblats, och EU-länderna är i dag den största internationella investeraren i den koreanska ekonomin.

Frihandel fungerar – och bygger välstånd.

Men säkerhetspolitiska dominerar självklart USA. Söder om Seoul finns den amerikanska arméns andra infanteridivision, och det är numera det enda förband av denna storlek som man har stationerat utanför USA:s gränser. Kvarvarande förband i Europa är avsevärt mindre.

Den nordkoreanska diktaturen lever nu under mycket hårda internationella sanktioner, men fortsätter ändå sin kurs. Under dygnen jag var där testades nya avancerade robotsystem med ny intensitet i såväl Nord- som Sydkorea, och internationella inspektörer kom med bekymrade rapporter om utökad produktion av anrikat uran i Nordkorea.

Sydkoreas president Moon Jae-in har bara månader kvar på sin mandatperiod – det blir presidentval i mars – men man hör ofta att hans mjukare linje mot diktatorn i norr knappast har gett någon utdelning. En hårdare linje i politiken från det s k Blå Huset i Seoul är nog att vänta efter presidentskiftet i stort sett oavsett vem som väljs.

För den amerikanska politiken är det uppenbart att det är denna del av världen som är i centrum.

Utrikesminister Blinken och försvarsminister Austin gjorde sin första utlandsresa till Tokyo och Seoul, dessa länders ledare var de första som togs emot i Vita Huset och betydande kraft har lagts i att bygga det s k Quad-samarbetet mellan USA, Australien, Japan och Indien.

Det blir toppmöte i den konstellationen i Vita Huset helgen efter den kommande.

Än står Sydkorea utanför detta samarbete. Relationen med Kina måste hanteras med försiktighet, inte främst av ekonomiska skäl, utan främst för den roll som Peking möjligen kan spela när det gäller att påverka den märkliga regimen Pyongyang.

Den kinesiska utrikesministern Wang Yi var i Seoul dessa dagar, och ur detta kom balanserade och i huvudsak vänliga uttalanden, även om där fanns ett och annat kinesiskt påpekande om att Sydkorea inte borde dras in i alltför många amerikanska planer.

I går presenterades i Bryssel den nya strategi för det s k indo-pacifistiska området som arbetats fram, och som skall ge kraft åt EU:s förnyade ambitioner i denna allt viktigare del av världen.

Det var ett viktigt steg.

Lite kom det att överskuggas av beskedet om att Australien hoppar av ett jättekontrakt med Frankrike om nya ubåtar, och i stället inriktar sig på att tillsammans med USA och Storbritannien skaffa sig atomdrivna sådana.

Reaktionen i Paris, där det hela jämfördes med nederlaget vid Trafalgar under Napoleon-kriget, var minst sagt upprörd, och det sades att detta gör det än viktigare att satsa på EU:s strategiska autonomi.

Upprördheten är förståelig, men just den kopplingen är möjligen mindre klar. Skulle Australien köpa franskt i stället för amerikanskt om EU hade lite mer av denna s k strategiska autonomi? Uttalandet skall nog ses som ett utryck för att man i Paris nu fått ännu en dramatisk bekräftelse på sin åsikt att USA inte är riktigt att lita på.

Och efter debaclet i Kabul kommer denna reaktion i Paris att ha sin betydelse.

I sak kommer det att dröja till början av 2040-talet innan dessa nya ubåtar börjar bli operativt relevanta i området. Men de politiska svallvågorna av den dramatiska U-svängen kommer vi att se redan nu.

Och förvisso visar U-svängen att man i Washington nu ger absolut prioritet åt utvecklingen i den delen av världen – också på bekostnad av tidigare viktiga relationer med europeiska länder. Det förtjänar att något reflekteras över.

Nu återvänder jag till Stockholm efter några dygn med en annan utsiktspunkt mot världen.

Det är alltid nyttigt. Åtskilligt kan i den moderna världen ske med zoom och annat – men långt ifrån allt.


Om också historiens betydelse i dessa dagar.

12 september 2021

STOCKHOLM: En vecka som för min del inneburit en dag med WHO i Genève, lite mer än ett dygn i Istanbul och sedan några dagar i Kiev har nu i alla fall fört mig hem till Stockholm igen.

I Genève var det uppdatering med WHO:s och WTO:s respektive generaldirektörer om läget vad gäller samarbete mot pandemin, och dessutom en välbehövlig djupdykning i de epidemiologiska kurvorna för att bättre förstå vad som kan ligga framför oss.

Och mycket återstår.

Officiellt sägs att det är när ca 70% av världens befolkning är vaccinerad som vi kan börja tala om att läget är under kontroll, även om jag hörde röster som sade att med den senaste utvecklingen med ökad smittsamhet är det möjligt att den siffran borde justeras uppåt.

Men hur det än är med det så ligger vi just nu bara någonstans kring 25%, och därmed är riskerna för obehagliga överraskningar fortfarande betydande.

De handelsrestriktioner som bromsar bl a ökningen vaccintillverkningen har minskat, men ett antal mycket besvärande sådana finns fortfarande kvar. Vi försöker öka trycker på att få bort dem.

Dock ser det nu ut som om det kommer att kunna produceras ca 12 miljarder doser vaccin detta år. Prognoserna talar om en betydande ökning i produktionstakten under de närmaste månaderna.

Men sedan handlar det ju inte bara om vaccin. Det måste till testning och analys på betydligt större bredd för att vi inte skall flyga i blindo, och olika typer av hjälp med t ex medicinsk syrgas är också viktig för att hjälpa drabbade människor.

Sedan pågår självfallet också det politiska spelet.

I samband med FN:s generalförsamling i New York har det planerats olika s k högnivåmöten kring frågan, och att få ordning på detta är en utmaning i sig. Just nu verkar det som om USA har en påtaglig ambition att ta ledartröjan när det gäller möten i frågan.

Efter mitt dygn i Genève hade jag ett nedslag i Istanbul som över en lång solig frukost vid Bosporen gav en möjlighet till uppdatering om den politiska utvecklingen i den sydöstra riktningen.

Förr brukade mycket här handla om utvecklingen i och kring Syrien, men nu är det naturligt nog utvecklingen i och kring Afghanistan som står i fokus.

Fortfarande diskuteras förutsättningarna för en turkisk roll när det gäller att hålla Kabuls flygplats i gång. Hur det kommer att gå med det återstår att se.

Däremot är man mycket tydlig med att man inte ännu en gång vill bli en uppsamlingsplats för flyktingar som det övriga Europa inte vill ta emot. Turkiet har redan fler flyktingar än något annat land i världen. Och tvärs över den politiska skalan här markeras det nu mycket tydligt i den frågan.

Men sedan handlar mycket om uppmarschen inför de val som måste hållas senast i juni 2023, och där opinionsundersökningar just nu visar att president Erdogan skulle förlora mot i stort sett samtliga utmanare som nämns i diskussionerna.

Men till valet är det långt, och mycket kommer att hända. Det finns all anledning att återkomma till frågan. Med närmare 90 miljoner invånare och en ung befolkning är utvecklingen här av stor betydelse för den vidare europeiska framtiden.

Att det är ett land där allt bredare kretsar längtar efter förändring är dock alldeles uppenbart.

I Kiev hade vi samlat den traditionella YES-konferensen i mindre format, och det blev intensiva dygn av diskussioner.

Till höjdpunkterna här hörde en diskussion med olika framträdande historiker om hur man skulle tolka den essä om Ryssland och Ukraina som president Putin publicerade för någon månad sedan.

Och det var enighet om att det är en betydelsefull och därtill farlig text.

Dess omedelbara avsikt är att ursäkta en i grunden misslyckad politik mot Ukraina, men dessutom att bygga en tydlig ideologiskt bas för fortsatta ryska ansträngningar att återta kontrollen över landet.

En intressant observation var hur texten riktar sig mot tanken att bygga en stark rysk nationalstat, och i stället argumenterar för ett vidare storryskt imperium. Den kritiserar uttryckligen den sovjetiska linjen, som ju faktiskt erkände att de fanns en ukrainsk nation, och återvänder till teser som stod starka i viss rysk debatt under 1800-talet och som i grunden hävdar att Ryssland, Belarus och Ukraina är ett.

Lite av detta berörde jag ju när jag talade i Tallinn föregående helg, där jag noterade just att Putin i sina försök att bygga en historieberättelse just återvänder till tanken på ett storryskt välde – inte till ett sovjetiskt, och heller inte bara ryskt, utan just storryskt.

I dagarna ser jag att han varit vid Peipus-sjön vid Estland och invigt ett stort nytt monument över Alexander Nevski, som ju här i det berömda slaget på isen slog tillbaka de tyska korsriddarna. Just detta var kanske rätt naturligt – han är ett mycket stort namn i den ryska historien – men det visar ju hur historien blir allt viktigare för Putin.

Vad allt detta innebär för den aktuella ryska politiken återstår att se.

I dagarna har ju den stora militärövningen Zapad-2021 inletts, men om någonting som indikerar förändring kan utläsas ur denna återstår att se. Det mer officiella scenariot för övningen handlar ju om att med en kraftfull motoffensiv slå tillbaka ett västligt försök att gripa makten i Belarus.

I sammanhanget kan det vara värt att notera, att den förändringar som skett i de västliga och sydliga ryska militärdistrikten sedan 2014 tydligt handlar om Ukraina, medan jag inte är medveten om några förändringar av större betydelse i det grannskap som intresserar oss mest.

Historien har betydelse också i andra avseenden.

När den saudiske miljardärssonen Usama bin-Laden byggde upp Al-Qaeda var det med grund i en tydlig historieuppfattning om islams storhet och vikten av att återupprätta denna genom att kasta ut västliga intressen ur vad han ansåg vara dess länder.

Attacken på USA var spektakulär i varje avseende, men trots allt blev den inte upptakten till det mer omfattande krig av den art som hade varit just hans avsikt.

USA, som ju stod på höjden av sin globala makt, kastade sig ut först i ett snabbt krig mot talibanstyret i Afghanistan och därefter mot den gamle fienden Saddam Hussein i Bagdad i akt och mening inte minst att visa den amerikanska maktens överväldigande styrka.

Det blev snabba segrar i bägge fallen, men decennierna sedan dess har snarast kommit att visa den amerikanska maktens begränsningar. Mycket kan åstadkommas med överväldigande militär makt, men långt ifrån allt, vilket ju inte minst den senaste utvecklingen visat.

Åren omedelbart efter 9/11 talades det mycket om det hot som låg i oroliga eller knappt alls styrda områden runt om i världen, och nödvändigheten också för global stabilitet av att bringa någon typ av ordning till dessa. Det s k Global War on Terror hade inga begränsningar vad gällde vare sig geografi eller ambition.

Men nu är det annorlunda. Att tjugoårsminnet av 9/11 nu sammanfaller med att talibanerna åter installerar sitt styre i Kabul är i detta avseende mer än bara symboliskt. Det kommer med all säkerhet att ha också ideologisk betydelse långt utöver Afghanistans gränser.

Nu talar vi snarare om en amerikansk makt i viss reträtt. Ett fokus på en konfrontation med Kina – Great Power Competition – känns för dagens USA mer bekvämt och möjligt. Och i grunden handlar den ju om en defensiv kamp för att förhindra att man en dag blir ersatt i positionen som världens ledande makt.

Det har hänt mycket under de två decennierna sedan 9/11.

Och vi står nu inför nya globala utmaningar.

I veckan som kommer finns det skäl att rikta uppmärksamheten mer mot det västliga Europa.

I morgon är det val till Stortinget i Norge, och alla opinionsundersökningar pekar mot maktskifte efter åtta år av i grunden framgångsrikt styre under statsminister Erna Solberg.

Men hur förutsättningarna för en regering under Jonas Gahr Störe kommer att se ut kommer att avgöras av valresultatet. Norge är ju ett land som det i allt väsentligt går mycket bra för, men framöver tornar den väldiga uppgiften att kliva ut ur den olje – och gasera som under ett halvt århundrade gjort Norge så rikt upp sig.

På onsdag är det dags för Ursula von der Leyen att hålla det årliga linjetal som presenterar Europakommissionen riktlinjer och ambitioner för det kommande året.

Alldeles säkert kommer klimatomställningen att bli ett stort tema, men hon kommer sannolikt också att försöka att inhösta poäng på att EU-länderna efter en lite långsammare start nu tydligt ligger före USA vad gäller vaccinering.

Intressant blir att se om hon kommer att ansluta till de nu allt starkare röster som också i ljuset av debaclet i Afghanistan pratar om en ökad satsning på s k strategisk autonomi för EU. Hon har tidigare undvikit denna terminologi samtidigt som det ju i sak är viktigt med en satsning på ökade europeiska kapaciteter och förmågor i olika avseenden.

Mot slutet av månaden kommer att i Pittsburgh med fanfar att inledas arbetet för ett mer djupgående samarbete mellan USA och EU vad gäller olika handels- och teknikfrågor. Kanske kan man då gå från Trump-erans elände till i alla fall en del av de ambitioner som fanns bakom det tidigare arbetet med det s k TTIP-avtalet.

I bakgrunden finns självfallet också utvecklingen när det gäller Kina.

Själv kommer jag i veckan som kommer att förflytta mig till Seoul i Sydkorea, och det ger en intressant möjlighet att se på världen och den globala utvecklingen ur ett lite vidare perspektiv.

Det var ju ett tag sedan jag senast hade den möjligheten.

I veckan publicerar dessutom EU sitt utkast till strategi för samarbete med den den vidare asiatiska regionen. Också för Europa blir Asien allt viktigare.


Ångest i diskussioner i Tallinn.

05 september 2021

TALLINN: Sakta börjar det åter bli möjligt att under strikta försiktighetsåtgärder närvaro vid olika internationella diskussioner.

Och denna helg var det dags att återuppta traditionen med den s k Lennart Meri-konferensen i Tallinn efter en paus på ett år.

Under åren har denna konferens utvecklats till den ledande mötesplatsen i. vår del av Europa för mer strategiska diskussioner, och årets konferens markerade detta än tydligare.

Om det är något som dominerade dagarna i Tallinn så var det den mer eller mindre öppna, mer eller mindre förtränga, ångesten över vad vi sett hända i Afghanistan under de senaste veckorna.

Delvis handlade detta självklart om utvecklingen i Afghanistan självt, men delvis och nog än mer om dess vidare och mer långsiktiga konsekvenser. Och på den punkten fanns det naturligt nog olika bedömningar.

För länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen är den fasta förankringen i säkerhetsgarantier som ytterst handlar om USA:s vilja och förmåga att komma till undsättning av alldeles fundamental betydelse.

Och därför var det kanske inte så konstigt att det från dessa länder fanns en tydlig tendens att spela ner diskussionen om huruvida USA:s plötsliga reträtt har minskat förtroendet för USA som säkerhetsgarant. Under ytan var dock ångesten över den plötsliga situationen påtaglig.

Varje krig utkämpas tre gånger: innan det inletts, när det förs, och när man drar nödvändiga slutsatser av det. Långsiktigt är det inte sällan denna den tredje fasen som är den viktigaste.

Och vi befinner oss bara i början av den.

Men alldeles tydligt är att relationen över Atlanten gått från sannolikt överdrivna europeiska förväntningar omedelbart efter skiftet i Washington i början på året till mer nedtonade och sannolikt mer realistiska sådana efter den plötsliga debaclet i Afghanistan.

Vad detta sedan kommer att leda till återstår att se.

Mycket beror självfallet dels på utvecklingen i och kring Afghanistan, men dels och framförallt på hur den långsiktiga amerikanska politiken kommer att utvecklas efter detta.

Imperiebyggande runt om i världen står förvisso inte på den amerikanska dagordningen efter detta, men förhoppningsvis inte heller en inåtvänd isolationism.

Men under ytan i många diskussioner finns också en oro för den politiska utvecklingen i USA. Det är ett djupt splittrat land med kongressval om lite mer än ett år och nya presidentval lite mer än tre år fram i tiden, och med osäkra utgångar i bägge.

Naturligt nog handlade åtskilliga diskussioner också om relationerna till Kina.

Besökande kvalificerade indiska bedömare var utomordentligt kritiska till den kinesiska utvecklingens konsekvenser, medan det från olika europeiska röster hördes en viss oro för att också Nato under visst amerikanskt tryck nu skulle förvillas in på detta spår och därmed försumma sina grundläggande uppgifter.

Det innebar inte att det inte finns en europeisk oro för den kinesiska utvecklingen, men det innebär att man inte vill att den skall överskugga allt annat, och ser vissa fasor för att Washington försöker driva utvecklingen i den riktningen.

Själv fick jag äran att hålla konferensen stora s k Lennart Meri-anförande, och jag försökte med utgångspunkt i hans tänkande reflektera över en del av de större linjerna i den internationella utvecklingen i denna situationen

Talet förefaller att ha blivit uppskattat, och texten finns på konferensens hemsida som det finns länkar till på min twitter.

Nu återvänder jag till Stockholm, men redan i morgon bär det av till Genève för en dag med WHO och uppdraget att hjälpa till och koordinera arbetet med att bekämpa pandemin.

Det är ett uppdrag som hitintills skett helt virtuellt, så det blir viktigt att nu träffas också i det verkliga livet. Det blir dels en uppdatering av det aktuella läget, och dels diskussionen om en strategisk översyn över en del av insatserna som nu inletts.

Och resten av veckan kommer att föra mig till först Istanbul och sedan Kiev.

I den senare huvudstaden är det nu dags att återuppta den traditionella YES-konferensen, om än i något begränsad skala.


Osäkerheten i och kring Afghanistan.

29 augusti 2021

STOCKHOLM: Så har jag då återkommit till Stockholm efter ett antal veckor i mer sydliga nejder av vårt Europa. Sakta närmar sig en ny höst.

Det omedelbara utrymningsdramat i Kabul går mot sitt slut. På tisdag lämnar de sista amerikanska soldaterna över till talibanernas soldater, och det sista flygplanet lyfter. Redan kan man se bilder på hur talibanernas specialtrupper börjar att överta kontrollen över vissa delar av flygplatsen som tidigare exklusivt var Nato:s.

Vad som händer därefter är ovisst.

Talibanerna säger att alla som har sina papper i ordning även i fortsättningen får lämna landet. Och det skall också gälla afghaner. Vi får se. Övertagandet av flygplatsen, och etableringen av nya procedurer för allt, blir ingen enkel process.

I FN:s säkerhetsråd vill Frankrike och Storbritannien få ett beslut om någon typ av ”säker zon” kring flygplatsen som FN skulle ha ansvaret för. Hur det i praktiken skulle gå till har jag inte alldeles lätt att se. Den tidigare inriktningen på att Turkiet skulle ha detta ansvar har uppenbarligen fallit.

Men med all säkerhet vill talibanerna ha en viss internationell närvaro.

När CIA-chefen Burns var i Kabul för överläggningar med dem handlade det bl a om säkerheten för en fortsatt amerikansk ambassad, och jag skulle tro att USA förr eller senare har ett intresse av att komma tillbaka med en sådan.

Men frågeställningar kring s k erkännande av regimen är lite komplicerade i olika länder. I Sverige är principen att erkänna den som de facto kontrollerar landet, även om det funnits och finns undantag från den regeln. I USA har man ibland sett annorlunda på den saken.

Sverige erkände t ex omedelbart det kommunistiska maktövertagandet i det kinesiska inbördeskriget, medan det dröjde decennier innan USA flyttade sitt erkännande från Taipei till Peking.

Viktig tycker jag är att FN får möjlighet att vara kvar och verka i landet. Inte minst handlar det om de humanitära insatser som nu kommer att bli ännu viktigare. De har ju också sin betydelse när det gäller att dämpa förutsättningarna för alltför massiva vågor av flyktingar ut ur landet och regionen.

När jag på twitter gjorde denna observation ledde det omedelbart till att FN-missionen UNAMA kommenterade att detta också var deras avsikt. Men allt förutsätter beslut i New York och stöd från engagerade länder. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att tillhöra denna krets.

Debatten om hur det blev som det blev kommer att fortsätta i såväl USA som Europa. Jag skrev en betraktelse som publicerades av ECFR tillsammans med bidrag från några andra personer med erfarenhet av landet och insatsen, och länkar till den finns på min twitter.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur Afghanistan kommer att styras under det nya talibanväldet.

Minst tre olika grupperingar med förankring i den tidigare regeringen söker nu någon typ av förhandlingslösning med talibanerna, men om det kommer att lyckas med någon av dem, eller samtliga, är höggradigt oklart.

Och dessutom kan det ju inte uteslutas att det finns spänningar hos talibanerna. Ytterligt förenklat kan man kanske säga att frågan är om den yttersta makten kommer att ligga i Kabul eller Kandahar. Under det tidigare talibanstyret var det ju hos den skygge ledaren i Kandahar den yttersta makten låg med alla de konsekvenser detta hade.

Men om det blir så nu återstår att se. Sannolikt strävar talibanerna att ge någon typ av besked på onsdag efter det slutgiltiga amerikanska tillbakadragandet.

Men även i vår del av världen händer saker.

På tisdag denna vecka besöker Ukrainas president Zelensky Vita Huset, och det blir ett viktigt besök. Jag kommer med en kolumn i Washington Post om olika aspekter på den relationen och det besöket.

Och i de baltiska huvudstäderna har man firat att det är 30 år sedan de kunde återupprätta sin självständighet och erkännas av bl a Sverige. Till helgen är jag i Tallinn och kommer att tala där om bland annat detta.


Norge, Ryssland, Canada och Tyskland går inom kort till val.

22 augusti 2021

DALMATIEN: Det är sannerligen ingen nyhetsstiltje dessa dagar mitt i augusti. I Sverige annonserar Stefan Löfven plötsligt sin avgång med alla de konsekvenser detta kommer att ha, och kring Afghanistan och talibanernas maktövertagande fortsätter den genuina osäkerheten.

Men när jag börjar se fram mot den kommande månaden är det fyra val som det kommer att finnas anledning att följa.

Först är det val till Stortinget i Norge 13 september, sedan till duman i Ryssland den 19:e, därefter till underhuset i Canada den 20:e och så valet till förbundsdagen i Tyskland 26 september.

Spänningen kring det ryska valet är tämligen begränsad. Det handlar mest om huruvida man kommer att lyckas att tvinga upp valdeltagandet för att bryta den politiska apati som det finns tydliga tecken på.

Och sedan handlar det om möjliga reaktioner när det beslutade valresultatet tas fram. Men repressionen stärks nu över hela linjen i landet för att kunna hantera detta.

Det kanadensiska valet var oväntat, men premiärminister Trudeau vill tydligen förbättra sin parlamentariska position, och tror med stöd av opinionsundersökningar att han kan klara det.

Och den konservativa oppositionen förefaller i alla fall i valrörelsens inledning knappast i stånd att förändra den saken. Men den som lever för se.

Valet i Norge är självklart viktigt för oss, eftersom det är ett grannland.

Efter åtta år har Erna Solberg som statsminister en stark ställning, och har lotsat Norge väl genom dessa år, men samtidigt finns det efter åtta år alltid en tendens i valmanskåren att söka förändring.

Som det ser ut nu pekar undersökningarna tydligt mot ett regeringsskifte. Koalitionspartnern Framstegspartiet är förmodligen det parti som kommer att gå tillbaks allra mest i valet.

Då skulle det bli arbeiderpartiets Jonas Gahr Störe som tar över. Även han är tveklöst mycket kompetent, men får problem dels i och med att hans parti sannolikt kommer att göra ett mycket dåligt val och dels med att få ihop en regering därefter.

Det norska senterpartiet är den möjliga partnern, men företräder i många avseenden en politik som är besvärlig också från Ap:s utgångspunkt. Man ifrågasätter t ex Norges mycket förmånliga EES-avtal med EU, och är därmed på kraftig kollisionskurs med det mesta vad industri och näringsliv heter i landet.

Och frågan är dessutom om det kommer att räcka med en koalition med Sp, eller om också Socialistisk Venstre måste in i bilden. Det gör inte ekvationen enklare.

Möjligen kan sägas att det tyska valet är ännu viktigare, och här ser det ut att bli betydande dramatik, och utgången är höggradigt oviss.

CDU:s och CSU:s gemensamma kanslerskandidat Amin Laschet har påtagliga svårigheter, och partiernas gemensamma opinionssiffror har under de senaste veckorna rasat. Stämningen i partiet beskrevs som gränsande till katastrofal.

Till bilden hör ju att detta skett samtidigt som socialdemokraterna SPD:s Olaf Scholz har ryckt upp, och också de Gröna stabiliserat sig.

Allt kan såldes hända.

Åtskilligt tyder på att det blir liberala FDP som avgör vilken koalition som kommer att bildas. En sådan mellan CD/CSU, Gröna och FDP kan fortfarande vara möjlig, men kanske också en mellan SPD, Gröna och FDP även om det är lite svårare att se.

Mycket kan och kommer att hända. För någon månad sedan var CDU/CSU i opinionsmätningarna nästan dubbelt så stora som SPD, men nu säger samma mätningar att de plötsligt är jämnstora.

Till allt detta finns det säkert anledning att återkomma – under de kommande dagarna ligger uppmärksamheten på Afghanistan och de vidare konsekvenserna av den amerikanska politiken där.


En mörk dag som får mörka konsekvenser.

15 augusti 2021

DALMATIEN: Denna dag har det skrivits historia, om än mörk och mycket bekymmersam sådan. Afghanistans president Ghani har lämnat landet, talibanerna rycker in i Kabul och helikoptrar har evakuerat den amerikanska ambassaden.

Det är bara några dagar innan det är tjugo år sedan den terrorattack den 11 september som ju ledde till det amerikanska och sedan internationella ingripandet mot den talibanregimen i Afghanistan som ju hade varit värd för Al Qaeda.

Mycket kommer med tiden att sägas och skrivas om vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel under de år som gått sedan president Karzai efter konferensen i Bonn 2002 tillträdde som president för ett nytt Afghanistan.

Och det blev ett annat land. Ett dynamiskt och fritt medialandskap. En stor satsning på utbildning inte minst för kvinnor. Grundläggande hälsa- och sjukvård i landet i dess helhet. En stapplande demokrati.

Men talibanerna gav aldrig upp, utnyttjade de misstag som skedde i politiken, och sedan falnade gradvis det internationella engagemanget och den internationella viljan.

Och det är den yttersta och tragiska konsekvensen av det vi ser i dag.

President Trump ingick ett avtal med talibanerna som innebar att man skulle lämna om talibanerna lovade att hålla Al Qaeda och andra terrorgrupper borta, och president Biden fortsatte och närmast accelererade den politiken.

Avtalet innehöll ingenting om eldupphör, och ingenting som innebar en politisk lösning. Det öppnade därmed tydligt för talibanerna att söka den militära lösning som de uppenbarligen strävat efter hela tiden.

Jag tillhörde dem som trots allt att trodde att regimen i Kabul kunde hålla så länge den i alla fall finansiellt hölls under armarna av omvärlden.

Så blev det inte.

For mig var det en vändpunkt när den amerikanska ambassaden i Kabul tweetade att alla medborgare skulle lämna landet så fort som möjligt. Man signalerade att man såg en snar kollaps, och alldeles självklart ledde detta till just denna kollaps.

En armés styrka är inte främst dess vapen, utan dess moral och dess tillförsikt. Men när signaler kom att USA ansåg allt förlorat rämnade tilltron i den afghanska armén och i de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Det tror jag är den enstaka viktigaste förklaringen till det snabba förloppet.

Detta borde ha kunnat förhindras. USA och andra borde ha hållit en styrka i och vid Kabul som omöjliggjorde för talibanerna att marschera in, och därmed bereda vägen för en reell politisk lösning. Det hade gett ryggrad till de afghanska styrkorna i övrigt.

Men den viljan fanns inte i Vita Huset. Man ville ut, och man ville ut så snabbt och så totalt som möjligt.

När historien skrivs kommer det nog att sägas att Sovjetunionen på sin tid skötte sitt uttåg ur Afghanistan bättre än vad USA gjorde.

Att allt detta får konsekvenser säger sig självt.

För Afghanistan först och främst. Nu dikterar talibanerna i Doha en politisk lösning där man kanske inledningsvis söker en viss breddning för att undvika total isolering, men där det är tydligt var makten ligger.

Några demokratiska val av en ny president eller ett nytt parlament torde näppeligen bli aktuella. Fria media kommer snabbt att försvinna. Att kvinnors rättigheter kommer att börja begränsas går det inte att tvivla på. Ett reaktionärt religiösa emirat framstår som ofrånkomligt.

Omvärldens reaktion återstår att se.

Under de senaste dagarna har det hotats med att en regim grundad på militärt övertagande inte kommer att erkännas, men redan börjar Washington sväva på målet i den frågan, och uppenbart förhandlar man nu med talibanerna om någonting som innebär fortsatta relationer.

Den globala tilltron till USA kommer ofrånkomligen att påverkas.

Om man inte är beredd att upprätthålla en relativt begränsad militär närvaro här, hur kan man då vara säker på att viljan inte kommer att svika i andra fall också? Den reaktionen kan vara rättvis eller inte, men den är nog dessvärre ofrånkomlig.

Och mycket av retorik i övrigt kommer att framstå som tom.

President Biden har gång på gång sagt att kampen för demokrati och mot auktoritära regimer och strömningar är den för honom kanske viktigaste frågan.

Kommer han att kunna fortsätta att säga detta?

Och katastrofen kommer självfallet att påverka amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik för många år framöver. Vi får ett nytt skifte i prioriteter och uppfattningar på ett sätt som kanske motsvarar vad som inträffade för två decennier sedan.

Det är självfallet bekymmersamt. Ett USA som vill mindre och vågar än mindre är ett USA som inte på samma sätt kan bidra till internationell stabilitet.

Det påverkar faktiskt också oss.


Om bränder och klimat, men framför allt situationen i Afghanistan.

08 augusti 2021

DALMATIEN: I delar av södra Europa fortsätter de stora bränderna, med Grekland och Turkiet som särskilt drabbade., och med dramatiska bilder av människor som räddas från utsatta områden.

Ett stort antal flygplan från andra EU-länder hjälper till. De två flygplan som normalt finns i Sverige, och som ju till stor del är finansierade av EU, förefaller fortfarande att vara i insats i Grekland.

I Turkiet har bränderna lett tilltagande politiska problem för regimen. Det ser inte alldeles bra ut när man har 16 flygplan för president Erdogan och regeringen, men inte ett enda flygplan kapabelt att hjälpa till och bekämpa bränder.

I morgon presenterar FN:s klimatpanel IPCC i Genève sin sjätte stora sammanfattning av var de vetenskapliga bedömningarna av klimatfrågan säger just nu. Med all säkerhet kommer detta att ge ny kraft åt diskussionerna i upptakten till COP26-konferensen i november.

Om den amerikanska politiken vad gäller Afghanistan kan mycket sägas, men jag måste säga att jag blev bestört när jag såg det tweet från deras ambassad i Kabul i går som uppmanade alla amerikansk medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

De afghanska säkerhetsstyrkorna kämpar nu mot en offensiv av talibanerna som också försöker att ta över viktiga städer. Trots att det stått och vägt i viktiga städer som Kandahar och Herat förefaller det som om afghanska specialförband i förbindelse med allmän mobilisering av frivilliga hitintills har lyckats att stå emot i dessa fall.

Det avgörande problemet är med all sannolikhet säkerhetsstyrkornas moral, och det är svårt att tänka sig något som tydligare underminerar den än ett meddelande från USA att alla som kan bör lämna landet.

Meddelandet är svårt att tyda på annat sätt än att USA saknar förtroende för de afghanska säkerhetsstyrkornas möjligheter, och det säger sig självt att detta riskerar t ha en allvarligt demoraliserande effekt.

Under min tid som utrikesminister besökte jag Afghanistan ett tiotal gånger, och jag tillhör nu inte dem som tror att talibanerna bara kan marschera in i Kabul. Landet har förändrats påtagligt sedan 2001, och det finns fortfarande starka krafter framför allt i de större städerna som kommer att kämpa hårt för att förhindra ett talibanövertagande.

Men meddelande som det från den amerikanska ambassaden i Kabul är det minsta man behöver i detta läge. Att USA samtidigt sätter in flyganfall med B52 gör dessvärre i detta sammanhang nog vare sig till eller från. Och hitintills har man sagt att också flygunderstöd skall upphöra i slutet av denna månad.

USA har förhandlat med talibanerna inte om en vapenvila eller om en politisk lösning i utbyte mot sin reträtt utan främst om ett åtagande om att dessa skall förhindra Al Qaida och ISIS att etablera sig i landet.

Trovärdigheten i talibanernas åtagande råder det starkt delade meningar om. FN:s detaljerade rapport om olika terrororganisationer för några veckor sedan talade om en närvarade av både AQ och ISIS i ett betydande antal av landets regioner.

Och olika bedömningar säger att åtaganden som görs av talibanernas politiska representanter i Doha inte alltid återspeglar vad de mer militanta befälhavarna inne i landet anser. Med all sannolikhet ser de hjälp av utländska s k frivilliga som värdefullt.

USA är dock inte ensamt i denna strävan att skydda främst sig självt.

När talibanernas representanter för någon vecka sedan var i Peking handlade det mycket om att få dem att försäkra att de inte skulle tolerera den uiguriska terrororganisationen ETIM i sina led eller i Afghanistan. Och sådana försäkringar fick de.

Men värdet kan nog ifrågasätts även där.

I mitten av juli skedde en kombinerad attack av ETIM och den pakistanska terrororganistionen TPP mot kineser som arbetade på ett vattenkraftsprojekt i Pakistan. Sju kineser dödades, och arbetet med projektet inställdes.

Så det finns tydliga tecken på att ETIM fortfarande finns och opererar i regionen.

Också Ryssland ägnar nu energi åt att stärka skyddet av de centralasiatiska staten, inte minst Tajikistan, med bl a gemensamma militär övningar, och Iran har självklart samma intresse, till vilka dessa kommer situationen för den shiamuslimska Hazara-minoriteten i Afghanistan.

Det är ett bedrövande skådespel där alla försöker att värna sina egna intressen, men få verkar känna någon större omsorg om Afghanistan och dess folk.

Jag känner president Ashraf Ghani rimligt väl sedan åtskilliga möten och samtal innan han iklädde sitt ämbete. Han hade en mycket svår situation från början, och nu börjar den närma sig gränsen till det omöjliga.

Jag hoppas att det finns länder som i denna situation är beredda att ge honom i alla fall politiskt och moraliskt stöd utöver det ekonomiska och humanitära stöd landet ju är i desperat behov av.

Var EU finns i dessa avseende vet jag inte. För Sverige handlar det ju om ett land som är den enskilt största mottagaren av bistånd, och där många svenskar i olika funktioner gjort viktiga insatser.


Om viktigt stöd till Litauen i flyktingfrågan, ny kris i Bosnien, bränder och klimatfrågan och skiftet i Teheran.

02 augusti 2021

DALMATIEN: Sommaren sänker sig ner över Europa, men det innebär inte frånvaro av olika utmaningar och problem.

Just nu utmanas EU av Belarus diktator Lukashenko som sänder ett stort antal personer som hävdar att de är flyktingar över gränsen till Litauen.

Till stor del kommer de till Minsk med flygplan från Irak, men med all sannolikhet också via Istanbul. Flygförbindelserna mellan Irak och Belarus expanderas nu, och för det finns inget annat rimligt motiv än detta utnyttjande av människor i politiskt syfte.

I går kom närmare 300 personer över gränsen. De tas självfallet om hand och deras situation skall ju prövas, men sedan är det alldeles avgörande att de kan sändas tillbaka till Irak eller andra ursprungsländer för att tydligt visa att detta utnyttjande av dem i politiskt syfte inte fungerar.

Och där är det viktigt att EU lägger tryck. Jag ser att Joseph Borell redan talat med Iraks utrikesminister i ärendet. EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex har också skickat personal till Litauen för att hjälpa till.

På den europeiska horisonten finns också anledning att uppmärksamma en uppseglande allvarlig kris i Bosnien.

Den avgående s k Höge Representanten där såg sig efter att under tolv inte ha gjort någonting i ärendet dagarna före sin avgång föranlåten att diktera en lag som föreskriver tydliga fängelsestraff för var och en som ifrågasätter Srebrenica eller andra krigsbrott.

Och detta har utlöst en kris som bara till del har med själva sakfrågan att göra, men som nu lett till att alla bosnienserbiska representanter lämnat de gemensamma institutionerna och att det finns en risk för sammanstötningar mellan de olika polisstyrkorna i landet.

Själv tillhör jag dem som är djupt skeptiska till lagstiftning av denna typ, och någon sådan har vi ju inte heller i Sverige. Skepsis och förnekelse av vare sig Hitlers folkmord eller vad som inträffade i Bosnien bemöts på sikt långt bättre med upplysning och debatt än med att sätta folk i fängelse.

Och det tror jag faktiskt gäller i än högre grad i ett land som Bosnien med dess bittra minnen.

Hur denna kris skall lösas återser att se. En ny Hög Representant har nu utsetts – jag har förordat att hela institutionen skulle ha avskaffats för decennier sedan – och han tillträder nu i den svårast tänkbara situationen.

I andra delar av Europa börjar nu värmen att resultera i betydande bränder, och också här sätts nu EU:s mekanism med brandbekämpningsflygplan.Sådana sänds nu också för att hjälpa till med de extremt omfattande bränderna i delar av Turkiet.

Också detta illustrerar ju klimatfrågans ökade betydelse, och det kommer att understrykas extra när det inom kort kommer en ny rapport från den stora vetenskapliga panelen om klimatfrågor IPCC.

Det finns all anledning att förvänta sig en än mer allvarlig analys av det långsiktiga läget i den rapporten.

På det lite vidare planet kommer på torsdag Irans nye president Ebrahim Raisi att installeras i Teheran.

Vad detta kommer att innebära för förhandlingarna om återgång till det nukleära avtalet återstår att se, men tecknen på oroande.

Efter sex förhandlingsgångar mellan främst USA och Iran i Wien såg ett avtal ut att vara nära. Men någon sjunde omgång har det inte blivit, eftersom det tydligen kom nya besked från Teheran att skjuta upp allt till efter presidentskiftet.

I detta ligger självfallet faran att ett nytt team kommer att komma med helt nya krav, och att allt därmed går i baklås eller t o m havererar. Det ligger vare sig i Washingtons eller Teherans intresse, men kan för den skull inte uteslutas.

Avtalet är ju som belagt kontroversiellt i inrikespolitiken i bägge länderna.

Samtidigt förefaller den tidigare mer dolda konfrontationen mellan Israel och Iran med attacker på främst tankfartyg att trappas upp. Ett israeliskt opererat fartyg har attackerats av drönare utanför Oman, och tidigare har iranska fartyg attackerats i bl a Medelhavet.

Det ligger i sakens natur att attacker som dessa alltid förnekas. Just nu blånekar Teheran till attacken utanför Oman. Israel säger ingenting om de olika attacker som tillskrivs dem, men i israelisk press har det varit tydligt vad det handlar om.

Att detta skall leda till någon allvarligare upptrappning är väl inte för stunden sannolikt, men det visar i alla fall den grundläggande spänningen i ett läge där det ju råder oklarhet om hur Teherans politik mer i detalj kommer att utformas efter skiftet.

Med fortsatta sanktioner, en mycket allvarlig covid-situation, akut vattenbrist i betydande delar av landet och växande politiska spänningar finns det många frågetecken om hur landets politiska kurs kommer att utvecklas.

Och till problembilden här hör självfallet också situationen i Afghanistan. Rapporter talar om hårda strider kring den viktiga staden Herat inte långt från gränsen till Iran, även om det just för dagen ser lite bättre ut där, och att kanske tusentalet flyktingar från Afghanistan korsar gränsen in till Turkiet varje dag.


Om klimatfrågan, DP World i Arktis, NordStream 2 och USA i dialog med Kina och Ryssland.

25 juli 2021

DALMATIEN: Nyheterna denna sommar bär vittne om extrema väderhändelser runt om i världen som forskare allt tydligare knyter till den gradvisa globala uppvärmningen.

De omfattande bränderna i västra USA leder till att New York sveps in i dess rök. Och i delar av norr Sibirien registreras mycket höga temperaturer och mycket omfattande bränder.

Samtidigt pågår uppmarschen till klimatmötet COP26 i Glasgow i november. Kommer det då att finnas tillräckliga nationella åtaganden för att det skall vara möjligt att begränsa uppvärmningen till de 1,5 grader som man ju satt som mål?

I slutet av den föregående veckan möttes miljöministrar från G20-länderna i Neapel, men misslyckades med att nå enighet om att kraftigt begränsa användningen av kol och att ta bort existerande subventioner av fossil energi. Det var Kina, Indien, Sydafrika och Saudiarabien som inte ville gå så långt.

Men också andra har problem. EU- kommissionens stora klimatpaket för att klara en minskning av utsläppen med 55% till 2030 kommer att malas länge i ministerråd och parlament innan det kommer till beslut. Och hur USA skall leva upp till sina åtaganden är ännu långt ifrån klart.

Och till detta kommer självfallet jättarna Kina och Indien.

Synnerligen intressant var att notera att Dubai-ägda DP World, som är en av världens största operatörer av hamnar och logistik, slöt ett avtal med ryska Rosatom om att hjälpa till att bygga ut och att operera farleden mellan Atlanten och Stilla Havet norr om Sibirien.

Ryssland har höga ambitioner för denna farled, men ännu så länge har trafiken längs leden i dess helhet varit föga mer än enstaka fartyg för att visa vad som en gång skulle vara möjligt.

Men nu har franska, kinesiska och koreanska intressen investerat i energiprojekt i området, och till detta kommer nu avtalet med DP World som talar om en inledande investering kring två miljarder dollar.

Vi är i början på en avgörande förändring som också har geopolitisk betydelse, om än den kommer att ske tämligen gradvis.

Betydligt större har uppmärksamheten varit kring överenskommelsen mellan Berlin och Washington om den kontroversiella rörledningen Nordstream 2 genom Östersjön. Kritiken har varit hård i den amerikanska senaten, men också från bl a Polens och Ukrainas utrikesministrar.

Att stoppa projektet med sanktioner visade sig inte möjligt, och i detta läge beslutade Biden-administrationen tydligen att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa möjliga av en dålig situation.

Och man ville sannolikt inte ha en pågående dispyt med Berlin i ett läge där det finns andra frågor man ser som viktigare. Projektet är förvisso inte populärt hos alla i Tyskland, men än impopulärare är amerikanska sanktioner som riktar sig mot tyska företag,

Bra i detta omdiskuterade steg var dock trots allt olika åtaganden att kraftigt öka hjälpen till Ukraina att bli energioberoende i olika avseenden. Landets stora beroende av importerad rysk gas och av intäkterna från transit av sådan västerut är osund, och har ju dessutom öppnat för ryska påtryckningar och rysk korruption under åren.

Men diskussionen om överenskommelsen kommer säkert att fortsätta.

Blickar riktas dessa dagar också mot det besök som USA:s biträdande utrikesminister Wendy Sherman avlägger i Tianjin i Kina. Det har varit lite fram och tillbaka inför detta besök, och från bägge sidor spelas förväntningarna med.

I Washington har man sagts att dessa samtal nu sker från en ”position av styrka”, vilket inte fallit väl ut i Peking, och där man sagt att man inte accepterar ett sådant synsätt.

Från amerikansk sida handlar det nog främst om att ha ett större element av förutsägbarhet i en komplicerad relation för att förhindra att saker och ting spårar ur kontroll. Jag skulle dessutom tro att man kommer att tala om möjligheten av ett möte mellan presidenterna Joe Biden och Xi Jinping i samband med G20-toppmötet i Italien mot slutet av oktober.

Mot slutet av veckan kommer Wendy Sherman dessutom att vara i Genève för att inleda de samtal om s k strategisk stabilitet med Ryssland som man kom överens om vid toppmötet mellan Biden och Putin. En viktig och besvärlig del av dessa är att försöka att komma fram till en avlösare till det s k New Start-avtalet när detta löper ut om mindre än fem år.

Och en viktig och påtagligt besvärlig fråga i det sammanhanget är vad man gör med Kina. Amerikanska rapporter talar om en påtaglig ökning av den kinesiska strategiska kärnvapenarsenalen.


Om Putins ifrågasättande av Ukraina, om Jordaniens kung i Vita Huset och om EU:s viktiga eftervård i Georgien.

19 juli 2021

TABIANO CASTELLO: I veckan som gick publicerades i Moskva en remarkabel längre essä av president Putin som ville demonstrera att Ukraina och Ryssland egentligen är samma nation, och som därmed de facto ifrågasatte Ukraina som en i verklig mening självständig nation.

Och för att understryka hur viktig denna text var följdes den upp med en intervju med Putin i ämnet som publicerades på presidentens webbsida.

Historien är en komplicerad sak som utspelar sig över en lång tid, och inte sällan är det möjligt att ut denna plocka fram delar för att understödja mer aktuella politiska projekt.

I det stora östslaviska området har genom historien kommit att formas dagens ryska, belarusiska, ukrainska, litauiska och polska nationer i processer som förvisso inte alltid varit vare sig rätlinjiga eller okomplicerade.

Men att gripa långt tillbaka i historien, vrida den lite så att den passar, och försöka att ifrågasätta de nationer som historien successivt format är knappast särskilt vare sig hederligt eller konstruktivt.

Allt började en gång i det s k rusiska rike från Novgorod till Kiev som fogades samman av vikingar på sina färder österut, och det moskovitiska väldet är i det perspektivet en betydligt mycket senare skapelse.

Och inflytande utifrån har alltid funnits. Det moskovitiska väldet låg länge under mongolernas yttersta inflytande, och delar av dagens Ukraina var länge delar av det polsk-litauiska samväldet, medan stäpperna i söder dominerades av kosacker och tatarer.

Men ur detta växte såväl ett Ryssland som ett Ukraina successivt fram, och även ett Belarus om än med en svagare självständig identitet.

Men det Putin gör i sin essä är att formulera en storrysk historieskrivning som inte accepterar vare sig Ukraina eller Belarus som genuint självständiga nationer. Utan att säga det explicit är hans mening tydligt att detta är områden som på ett eller annat sätt måste acceptera att den yttersta politiska makten ligger i Kreml-borgen i det gamla moskovitiska väldet.

Att denna historieskrivning inte accepteras i Ukraina, och sannolikt inte heller i betydande delar av Belarus, säger sig självt. Men den avgörande frågan är varför han skrev denna essä och vad den säger om kommande rysk politik.

Det som framträder är ju en storrysk ambition att etablera ett avgörande inflytande över Ukraina, och det har uppenbart bekymmersamma implikationer för den europeiska säkerheten framöver.

Det handlar då inte bara om att annektera Krim och den aggression som lett till konflikten i Donbas, utan det handlar då om en betydligt allvarligare potentiell konflikt i det lite längre perspektivet.

Med all sannolikhet kommer Kreml att försöka att uppnå det som Putin eftersträvar med politiska och ekonomiska medel. Det är ju inte svårt att se att man försökt under ett par decennier, men det är samtidigt lätt att se inte bara att man misslyckats, utan att detta varit från rysk utgångspunkt kontraproduktivt.

Och mönstret har ju dessutom varit att man i vissa lägen dessutom är beredd att till militära medel. Inte först, men ytterst, och det är självfallet illa nog.

När president Jeltsin revolterade mot Sovjetunionen och tog stegen för att upplösa denna handlade det delvis om att frigöra Ryssland från ett imperiearv som begränsade dess möjligheter till självständig och demokratiskt utveckling.

Och vad Putin gör med denna artikeln är att återknyta till en storrysk imperietradition som kommer att försvåra Rysslands framtida möjligheter till demokratiskt utveckling i samklang med det övriga Europa.

Så det var ingen obetydlig essä han publicerade.

På den lite vidare arenan kan noteras att under veckan kommer Jordaniens kung Abdullah att tas emot som den förste arabiske ledare i Vita Huset under Joe Biden.

Det är självfallet ingen tillfällighet. Under Trump hade relationen med Saudiarabien absolut prioritet, och Jordanien prioriterades ned, och nu är det tvärt om.

Besöket har betydelse inte minst mot bakgrund av de något mysteriösa inre förvecklingar som funnits i den jordanska regimen under de senaste åren. Och även om lite är känt finns det nog anledning att anta att dessa hade saudiska kopplingar av olika slag.

Men besöket är också viktigt för att visa USA:s stöd för Jordaniens viktiga roll på de heliga muslimska platserna i Jerusalem, och för den tvåstatslösning som är en så viktig del av den jordanska politiken i regionen.

Till dessa dagars besök bör kanske också räknas att Europeiska Rådets ordförande Charles Michel besöket Batumi i Georgien.

Där blir det samtal om uppföljning av den överenskommelse mellan regering och opposition som Christian Danielson förhandlade fram, och som i enlighet med mönstret för sådana kräver en rätt aktiv eftervård för att fungera.

Men säkert också samtal efter det att en LGBT-aktivist misshandlats till döds i samband med en demonstration i Tbilisi. Ryska hårdföra nationalister har applåderat att i samband med detta EU-flaggan brändes, eftersom denna ju sågs som en symbol för den öppna politik i dessa frågor man försökte att stopp.

Till Batumi kommer också Ukrainas president Volodymyr Zelensky och Moldaviens president Maia Sandu, så jag skulle tro att det blir samtal om den vidare utvecklingen i det Östliga Partnerskapets länder, och med all sannolikhet också om president Putins remarkabla essä.


Om val i Bulgarien och Moldavien, EU:s nya klimatpaket, Angela Merkel i Vita Huset och allt allvarligare pandemin.

11 juli 2021

STOCKHOLM: Nu drar det ihop sig till sommar på allvar, men fortfarande finns jag kvar något dygn i den sommardagar och angenäma huvudstaden.

Denna söndag innebär viktiga val i såväl Moldova som Bulgarien, även om det näppeligen uppmärksammas på dessa breddgrader.

I Bulgarien innebär det sannolikt slutet på en lång period dominerad av nuvarande premiärminister Borisovs parti, men opinionsmätningarna säger att han främst utmanad av ett nytt parti av någon typ av artist efter mönster som vi sett i annorlunda länder.

Om detta är vad Bulgarien behöver kan det säkert råda delade meningar om. Landet har ett mindre bra rykte när det gäller korruption, och det vi på siffror om hur unga människor lämnar landet har Bulgarien en mer besvärlig situation än t ex Bosnien och Kosovo.

Dess position inom EU saknar inte betydelse, även om landet nu sedan en tid blockerat öppnande av medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien. Bakgrunden är tolkningar av historien som ger sig tämligen perifera för de flesta andra, men på Balkan saknar frågor som dessa inte laddning.

Men dessvärre tror jag inte dagens val kommer att innebära någon omedelbar ändring i den delen, vilket är påtagligt bekymmersam.

Moldavien innebär då bättre möjligheter. Här är det ett tydligt val mellan en mer EU-orienterad linje under ledning av president Maia Sandu, och en mer Moskva-orienterad linje under Igor Dodon .

Landet med knappt tre miljoner invånare tillhör ju de relativt sett framgångsrika i EU:s Östliga Partnerskap, men har haft att kämpa med massiv korruption, en mycket nedgången ekonomi och sedan den separatistiska Ryssland-stödda enklaven Transnistrien.

Den uppdelningen i de två olika lägren är förvisso inte ny, men nu förefaller de mer Europa-orienterade inte minst genom presidentens insatser ha ett övertag. Det kan nog ta sitt tag att få ett resultat mot bakgrund av att en betydande del av valmanskårens befinner sig utanför landets gränser.

I veckan kommer EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt stora paket med förslag på hur de 27 medlemsländerna skall förverkliga sitt mål om att reducera klimatutsläppen med 55% till 2030.

Och förmer inleds den verkliga bataljen om den europeiska klimatpolitiken. Det är lättare att tala om mer avlägsna mål, men 2030 är bara nio år bort, och 55% är ett påtagligt ambitiöst mål.

Två större åtgärder kommer att stå i centrum. Dels att utvidga och skärpa systemet med handel med utsläppsrätter – Emission Trading Scheme ETS – och dels att införa ett system med vad som på svenska ofta kallas klimattullar – Carbon Border Adjustment Mechanism CBAM.

Bägge har betydande effekter, lite beroende på hur de införs i detalj, och det som förestår efter det att förslagen lagts på bordet är en längre process för att nå fram till beslut först i ministerrådet och därefter mellan ministerrådet och parlamentet.

Här finns också betydande utrikespolitiska effekter. CBAM skall utformas då att det är förenligt med det globala regelverket för handel inom WTO, och inte leder till anklagelser för protektionism, men effekterna för olika länder kan dock bli betydande.

I det omedelbara närområdet kan det handla om Ryssland, Ukraina och Turkiet som ju samtliga har ett betydande beroende av att exportera till just EU. Och inte heller i USA är förtjusningen över detta förslag odelad.

Det är således både besvärliga och viktiga diskussioner som förestår, men först får vi avvakta att förslagen läggs på bordet nu på onsdag.

Men att vidta trovärdiga åtgärder för att nå målet 55% är självfallet avgörande för EU:s trovärdighet i den globala klimatpolitiken.

Samma dag tar president Biden emot Angela Merkel som den första europé som kommer till Vita Huset under hans period.

Säkert kommer detta att beskrivas som lite av ett avskedsbrev eftersom hon ju kommer att lämna efter valet till den tyska förbundsdagen i september. Hon har varit en stabiliserande och drivande kraft runt rådsbordet i EU under en unikt lång period, och dessutom självklart viktig också för samarbetet över Atlanten.

Trots Joe Biden är det inte bara harmoni i relationen. I Berlin uppskattade man inte beskedet utan någon som helst förvarning om ett snabbt uttåg ur Afghanistan, där Tyskland haft en betydande kontingenten intill för någon vecka sedan, och jag hör det också sägas att kontakterna har varit mindre frekventa än t o m under Trumps period.

Men detta hindrar inte att det med all säkerhet blir många varma ord vid mötet, där annars med stor sannolikhet också relationerna med såväl Ryssland som Kina kommer att diskuteras.

Angela Merkel har ju varit en tydlig förespråkare för fortsatt dialog med bägge dessa länder trots de uppenbara svårigheterna.

Klokt vore om man också ägnade situationen med pandemin lite uppmärksamhet. Jag tror att vi är i en farlig situation.

I såväl USA som Europa finns det nu en risk för att uppmärksamheten släpper, och det samtidigt som kurvorna för infektionen med framförallt delta-varianten börjar att vända påtagligt uppåt i olika länder.

Och globalt håller situationen på att förvärras.

Efter sju veckor av vikande siffror visar de siffror som inrapporteras till WHO nu att antalet fall ökar, och att det gäller i nästan samtliga av de regioner som WHO har indelat världen i.

Deltavarianten är nu bekräftad i mer än hundra länder runt om i världen, och i mer än tjugo länder rapporteras nu en exponentiell ökning av antalet konstaterade fall.

Också länder som trodde att allt var under kontroll – som Australien och Sydkorea – tvingas nu konstatera starka ökningar av antalet fall.

Det är uppenbart att det inte är tid att släppa uppmärksamheten – snarare att öka de gemensamma insatserna.


Rödgröna röra, Kinas jubileum, uttåget ur Afghanistan och pandemin.

05 juli 2021

STOCKHOLM: Som jag tidigare skrivit har den formel för att regera Sverige som formulerades i den s k januariöverenskommelsen 2019 nu havererat och med all sannolikhet förpassats till historien.

Någon alternativ formel för att ge någon typ av stabilitet förefaller de senaste dagarnas manövrerande heller inte att ha producerat.

Januariformeln har nu övergivits först av liberalerna och nu faktiskt också av Centerpartiet.

Ur krisen kommer en försvagad regering, ett centerparti som sitter i en betydligt svagare position och ett vänsterparti som tydligt framstår som krisens vinnare.

Hur detta kommer att gestalta sig längre fram återstår att se.

Det är svårt att undgå slutsatsen att den politiska krisen bara tar sommarledigt för att sedan återkomma under hösten i spelet om valårets budget.

Och hur olika partier kommer att svara på frågor inför valet 2022 om hur landet skall regeras är inte alldeles uppenbart.

Konstellationen med moderaterna och Kristdemokraterna har förvisso utmaningar i relationen till Sverigedemokraterna, men frågan är om inte dessa nu framstår som mindre än den mer fullfjädrade rödgröna röra som nu brutit ut på den andra kanten.

Ute i den vidare världen har det kinesiska kommunistpartiet under storstilat både verbalt och verkligt fyrverkeri firat sin 100-åriga födelsedag, och även om det talas åtskilligt om kommunism är det till betydande del också en uppvisning i en allt mer självmedveten kinesisk nationalism.

Jag såg att Xi Jinping talade om marxism, men enligt min mening har den mer moderna kinesiska utvecklingen föga med marxism att göra. Snarare handlar det om en kombination av en stenhård leninism och en delvis tämligen otyglad kapitalism.

Och hur denna kommer att klara kommande utmaningar förblir en öppen fråga. Jag tror att Xi Jinping bidragit till att långsiktigt försvaga Kina genom att frångå viktiga delar av Deng Xiapings politiska arv om ordnad maktväxlings inom partiet och en försiktig separation mellan statens och partiets funktioner.

Och jag skulle vara rätt övertygad om att det finns många också inom det slutna kommunistpartiet som tycker samma sak. Den s k rättelsekampanj som satts igång inom partiet är ju ett tecken så gott som något på den osäkerhet som finns.

Mycket handlar om upptakten till den partikongress som ju kommer i slutet av nästa år, och där Xi Jinping i brott mot Deng Xiaopings principer skall koras för en tredje period.

Relationer till omvärlden är nog inte det som dominerar tänkandet i maktens boningar i Peking – den interna stabiliteten och säkerheten är med all säkerhet det viktigaste – men utan betydelse är det inte.

Och jag noterar att Angela Merkel och Emmanuel Macron i dagarna skall ha en videokonferens med Xi Jinping om relationen mellan Europa och Kina.

På lite närmare håll fortsätter det amerikanska uttåget ur Afghanistan i allt snabbare takt. För några dagar sedan lämnades den stora flygbasen Bagram som var något av navet i den amerikanska närvaron.

Jag minns hur jag landade där mitt i natten tillsammans med FN :s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon och vi utan mycket av hjälp fick orientera oss mellan förbipasserande drönare och annat innan vi kunde lokalisera några helikoptrar att föra oss vidare.

Men det allvarliga är nu hur talibanerna tydligt flyttar fram sina positioner. Det är mindre en fråga om att de besegrar regeringsstyrkorna, och mer en fråga om att dessa drar sig tillbaka eller i vissa fall t o m upplöses.

Jag läste en detaljerad redogörelse för utvecklingen i norra Afghanistan, som ju var den dåvarande svenska närvarons bas, där just detta var tydligt.

Och jag ser att talibanerna redan förefaller att ha övertagit kontrollen över en betydande del av gränsen till Tajikistan. Jag är övertygad om att det leder till betydande oro i stora delar av Centralasien, och inte minst i Kina.

Jag förvånas över att den amerikanska politiken är så fokuserad på sitt eget tillbakadragande att den bara i mycket begränsad del förefaller att försöka att mobilisera internationellt för den hjälp till politisk och ekonomisk stabilitet som måste till om inte situationen snabbt skall förvärras.

Särskilt ärofyllt kan detta tillbakadragande knappast framställas som.

I veckan möts finansministrarna i G20-länderna för att diskutera läget i den globala ekonomin.

Kommer den globala återhämtning med 6-7% detta år som man räknat med om vi får en ny deltavåg av pandemin som kommer att märkas påtagligt såväl i Europa som i Nordamerika?

Och själv hoppas jag självfallet att mötet skall leda till att man kan sluta det finansieringsgap för de olika insatser mot pandemin som faller under ACT-A och som jag ju ägnar en betydande del av min tid åt.

I morgon har vi stort digitalt möte med den s k Facilitation Council under ordförandeskap av Norge och Sydafrika som kanske kan ge vissa indikationer om detta.

.


Svensk kris, EU och Ryssland, pandemin och Kinas firande.

28 juni 2021

STOCKHOLM: Dagens besked från Stefan Löfven är att man i de olika samtal som förts under den gångna veckan inte hittat någon väg framåt för hur Sverige skall kunna regeras.

Nu återstår således att se om samtal i samma ämne med en lite bredare krets av aktörer under talmannens regi kan leda till ett resultat. Någon omedelbar öppning är dock inte lätt att se, och det samtidigt som vägen till ett möjligt extra val nu blivit mer komplicerad.

Jag hade trott att Stefan Löfven på denna vecka skulle ha kommit fram till antingen en ny formel för att regera Sverige eller till extravalet var den enda möjligheten. Men nu väljer han en annan väg utan mycket av klarhet om vart den kan komma att leda.

Att besluta är svårt.

I det internationella perspektivet innebär veckan som nu inletts ett möte med G20:s utrikesministrar i Matera i södra Italien, ny oro för spridningen av pandemin och det kinesiska kommunistpartiets firande av att det är 100 år sedan man grundades.

Förra veckans EU-toppmöte fick huvudsakligen rubriker därför att ett plötsligt torsdag av Angela Merkel och Francois Macron om att på ett eller annat sätt ordna ett toppmöte med Ryssland inte fick något stöd.

Det var förvisso mindre professionellt att lansera ett förslag som detta på det sätt de gjorde, och inte minst därför blev motståndet påtagligt. Det skapades ett intryck av att Berlin och Paris försökte att diktera den gemensamma utrikespolitiska beslutsprocessen, och det dessutom i en fråga där det finns betydande spänningar.

Intill 2014 fanns ett system med toppmöten två gånger om året mellan EU och Ryssland, men det systemet hade nog alldeles bortsett från Ukraina-krisen överlevt sig själv.

Det sattes upp i ett skede när det handlade om att hantera en process av successivt och brett närmande mellan EU och Ryssland på en rad områden. Men sedan kom ju den ryska utvecklingen att ta en annan vändning, och det system for olika gemensamma möten som satts upp blev svåra att fylla med konkret innehåll.

Däremot finns det skäl till att fortsätta högnivåkontakter med Ryssland i andra former, och det sker ju också. I det s k Normandie-formatet sker ju löpande försök att lösa motsättningen om Ukraina och få Ryssland att respektera sina åtaganden, och jag noterar att EU:s Charles Michel tillhör dem som har mer eller mindre regelbundna samtal med Vladimir Putin.

Men något stort symboliskt toppmöte fanns det i detta läge inte något stöd för, och det kan man tycka att Angela Merkel och Francois Macron skulle ha vetat.

Mötet med G20-kretsens utrikesministrar kommer knappat att producera några revolutionerande resultat. Ofta erbjuder dessa möten ett tillfälle till olika bilaterala kontakter.

Det finns dock viktiga frågor som väntar på avgörande. Förhandlingarna i Wien om en återgång till det nukleära avtalet med Iran har redan pågått oroväckande länge, och till komplikationerna hör ju det nya politiska läget i Iran efter presidentvalet.

Hade Biden-administrationen omedelbart gått in för rak ömsesidig återgång till respekt för avtalet hade vi sannolikt varit i ett betydligt bättre läge i denna fråga.

Möjligen kommer det i denna krets också att finnas anledning att diskutera den kommande utvecklingen i Afghanistan. Det amerikanska och internationella uttåget fortsätter. För några dagar sedan lämnade de sista norska specialsoldaterna landet.

Samtidigt fortsätter talibanerna att flytta fram positioner, även om regeringen fortfarande håller alla städer av någon som helst betydelse. Många med möjlighet håller dock dessvärre på att lämna landet.

Och diskussionerna mellan USA och Turkiet om det fortsatta ansvaret för säkerheten på och kring Kabuls flygplats förefaller ännu inte avskurade. Det arrangemanget blir av mycket stor betydelse.

För egen del fortsätter jag att oroas över pandemins utveckling över världen. Det finns i europeisk debatt en tro att det mesta är över som jag finner oroande.

Som det ser ut i dag är kanske ca 15% av världens befolkning vaccinerad – vilket är imponerande i sig – men det som krävs för att riktigt få utvecklingen under kontrollmärke att ca 70% vaccineras

Under tiden ger nya varianter anledning till fördjupad oro. Den s k Delta-varianten sprids nu mycket snabbt över världen, och det finns redan ytterligare varianten som kan komma att ge anledning till motsvarande oro.

Ingen är riktigt säker förrän alla är säkra. Den sanningen består.

På torsdag kommer så det kinesiska kommunistpartiet med stort buller och bong att fira att 100 år gått sedan man bildades. Det är förvisso en intressant historia, även om den historieskrivning som nu är den officiella allt mer avviker från vad mer oberoende historiker skulle säga.

Alla mörka sidor – och de är många – redigeras bort, och allt framställts i ljusare dagar.

Men det viktiga att lyssna till är vad som möjligen säga om vägen framåt. Kommer landets ledning att vara berett till de reformer som torde vara en förutsättning för fortsatt stark ekonomisk utveckling, eller kommer den kinesiska utvecklingen gradvis att börja att stagnera?

Få frågor är viktigare när det gäller att bedöma den globala framtiden, men om vi får något svar i samband med firandet denna vecka är dock mindre sannolikt.


Mer dramatik i Sverige än på de olika toppmötena.

21 juni 2021

STOCKHOLM: Så beginner sig Sverige plötsligt i en regeringskris som det inte är alldeles lätt att se slutet på.

För första gången någonsin har en statsminister och därmed en regering fällts i en förtroendeomröstning i riksdagen.

Att detta skett mot bakgrund av ett utredningsförslag är i sammanhanget något märkligt. Normalt är det ju när skarpa förslag ligger på riksdagens bord som det blir aktuellt med skarpare åtgärder.

Men det som nu sker visar att det handlar om mer långtgående spänningar.

I grunden fungerar inte längre den formel som efter åtskillig vånda ledde till regeringsbildningen 2018. Den handlade ju om att isolera Sverigedemokraterna, men hade som förutsättning att också vänsterpartiet isolerades.

Och det som sker nu är ju att dessa två enas i att välta denna konstruktion över ända. Att vänsterpartiet nu röstat för ett yrkande om misstroendevotum framlagt av Sverigedemokraterna visar ju en utveckling som knappast hade varit tänkbar för ett par år sedan.

Om de kortsiktiga konsekvenserna av detta spekuleras det nu flitigt i alla upptänkliga media och forum.

Statsministern kommer nu att försöka att se om han kan återkomma på ett eller annat sätt. Tror han det kommer han att avgå för att därefter återkomma efter en förutbestämd talmansrunda. Blir hans slutsats under de närmaste dagarna att detta inte är möjligt kommer han med all sannolikhet att utlysa nyval.

Den långsiktiga konsekvensen är dock alldeles tydligt att en regeringsbildning enligt formeln från 2018 inte längre kommer att vara möjlig. Vänsterpartiet kommer inte att släppa fram en regering utan konkreta garantier för inflytande.

Men med det konstaterandet lämnar jag det inhemska dramat för denna gång. Det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma.

Den föregående veckans olika toppmöten avlöpte i allt väsentligt väl.

Nato-toppmötet passerade utan alltför stora rubriker, och samma sak gällde faktiskt det viktiga mötet mellan presidenterna Biden och Erdoğan. Att Turkiet tar över säkerhetsansvaret för flygplatsen i Kabul var det viktigare konkreta resultatet, men den turkiska rollen i Afghanistan kommer också att tjäna som lägga vissa spärrar när det gäller fortsatt försämring av relationen mellan Washington och Ankara.

Toppmötet mellan EU och USA efterlämnade även det en angenäm stämning, och det trots att de mer konkreta resultaten inte var så imponerande. Nya strukturer för samråd i viktiga frågor har dock satts upp, och det återser att se vad de kan komma att leverera längre fram.

Inte heller med Putin i Genève blev det några sensationer, och det var väl heller inte meningen. Samtal om strategisk rustningskontroll kommer att inledas, vilket var väntat, men därtill kommer nu också att komma samtal om olika cyberfrågor.

Och jag utgår från att president Biden gav klara besked till president Putin vad gäller Ukraina.

I denna vecka är det så dags för EU-ledarna att sitta ner torsdag och fredag för det sista toppmötet under det portugisiska ordförandeskapet. Relationerna till såväl Ryssland som Turkiet stor på dagordningen, och nya kraftiga sanktioner mot Belarus tillhör också den politiska bilden.

Om relationen till Ryssland har det producerats en rapport som ger en i allt väsentligt realistisk analys av det komplicerade läget. Jag skulle tro att toppmötets slutsatser kommer att ligga väl i linje med den rapportens resonemang.

Inte heller vad gäller Turkiet väntas någon avgörande dramatik. En förhandlingsprocess med Grekland har kommit igång, och Ankara har låtit sina borrfartyg ligga kvarvarande hamnen. Om det blir några FN-förhandlingar om Cypern eller ej torde dock vara högst osäkert.


Toppmöten i mängder med möjligheter såväl som begränsningar.

13 juni 2021

STOCKHOLM: Dessa dagar är det toppmöten på rad som sällan förr.

I Cornwall avslutades G7-ländernas toppmöte på söndagseftermiddagen, måndag blir det toppmöte med Nato i Bryssel och på tisdag följer så toppmöte mellan USA och EU i samma stad.

Till detta skall så läggas olika mer eller mindre tunga bilaterala möten, med det mellan USA och Ryssland i Genève på onsdag som det viktigaste.

Men det skall inte glömmas bort att EU och Canada möts på måndag, att Turkiet och USA gör samma sak samma dag, och att det på tisdag dessutom blir möte i Bryssel mellan Serbien och Kosovo.

G7-mötet beskrevs som de västliga demokratiernas återkomst i ledningen för den globala politiken, och förvisso var det en befrielse med en ny amerikansk administration inriktad på globalt samarbete, men fullt så enkelt är det inte i dessa dagar.

När det som först var G6 sattes upp 1975 – det blev sedan G7 när Canada tillkom, G8 när Ryssland inbjöds och G7 när Ryssland sparkades ur – representerade de deltagande länderna ca 70% av den globala ekonomin, men utvecklingen sedan dess har gjort att de i dag bara representerar kring 40%.

Och det var ju också detta som medförde att det var den bredare G20-kretsen som kallades in i samband med den globala finanskrisen 2008. Det fanns då de som ifrågasatte om G7 egentligen hade något berättigande som effektiv samarbetsform längre.

Men det har den säkert. Det handlar dock om länder som förenas av det öppna samhällets grundläggande värderingar.

Dess dilemma, väl illustrerat i Cornwall, är dock att de två största globala utmaningarna – pandemin och klimatfrågan – är inte möjliga att möta utan ett djupt samarbete även med Kina och andra länder med en annan värderingsgrund.

Kanske var det därför förhoppningar om att Cornwall skulle bilda någon front mot Kina föreföll att rinna ut i sanden. Den långa avslutande kommunikén kritiserar förvisso Kina för dess flagranta brott mot mänskliga rättigheter, men några mera konkreta steg tas knappast.

Viktigt var självfallet den tyngd man gav arbetet mot pandemin, och det utlovades också ett mycket stort antal vaccindoser. Det finns det all anledning att välkomna.

Problemet är att huvuddelen av dessa kommer att komma sent detta år eller först under 2022.

Det som WHO satt upp som mål for att kunna bromsa pandemin är att kunna vaccinera 10% av alla länder före september, och minst 40% innan årsskiftet, och det kräver minst 100 miljoner doser nu och 250 miljoner doser ytterligare till september.

Och för att verkligen få slut på pandemin krävs att 70% av världens befolkning är vaccinerad före nästa G7-toppmöte i Tyskland om ett år. Vid det laget borde dock – om inte en ny variant välter allt över ända – tillgången på vaccin vara relativt god.

I morgon är det så Nato, där vissa säkert kommer att vilja tala en del om Kina, men där åtskilliga kommer att påminna om att det ju är Ryssland det handlar om i en organisation som har territoriellt försvar som sin huvuduppgift.

På tisdag blir agendan betydligt bredare på toppmötet med EU.

Möjligen kommer man att kunna välta ur vägen några av de handelspolitiska stenar som Trump-administrationen kastade ut, och ett nytt samordningsorgan för handel och teknologi kommer att tillsättas, men hur långt man kommer att klara av att nu gå i dessa frågor återstår att se.

Här står EU inför ett genuint strategiskt vägval.

Vill man i de digitala frågorna satsa på någon typ av autonomi eller suveränitet, oavsett vad detta egentligen är, eller vill man försöka att bygga en tydlig gemenskap i de digitala frågorna över Atlanten?

Ena stunden låter som om det är den ena vägen som gäller, medan det en annan stund kan luta lite mer åt den andra. Vägen har inte valts.

För mig är det uppenbart att det är den senare vägen som måste väljas om vi skall ha så goda möjligheter som möjligt att forma den digitala världen efter det öppna samhällets värderingar.

Att bygga Europa som en digital ö är i det långa loppet dömt att misslyckas.

Med Ryssland är det tydligt att Biden-administrationen strävar efter en stabilare relation. Språkbruket är tydligt inför mötet, men det är samtidigt uppenbart att det är stabilitet och dialog som man ytterst strävar efter.

Inte minst gäller nog detta alla frågor kring strategisk stabilitet. Man har nu fem år med det förlängda New START-avtalet att försöka att förhandla fram ett nytt strategiskt rustningskomtrollavtal, och det kommer att bli påtagligt utövande.

Den teknologiska utvecklingen vad gäller inte minst rymd och cyber har skapat nya utmaningar som gör att man nog måste gå utanför de äldre ramarna att mest räkna nukleära stridsspetsar och vapenbärare.

För min del innebär morgondagen att jag flyger till Bratislava för att där delta i den traditionella Globsec-konferensen där i hybridversion med visst fysiskt deltagande och betydande virtuellt. Arrangemangen för att kunna genomföra det corona-säkert är rätt omfattande.

Men det är det första arrangemang av detta slag jag deltar i utanför landets gränser på ett bra tag.

Vi får se om fortsättning följer. Med de nya variationer av viruset vi ser skall jag vilja höja ett varningens finger för dem som tror att allt snart är över.


Raden av toppmöten, mer krävs av G7-länderna, positivt från Tyskland och ett regeringsskifte i Israel.

07 juni 2021

MÜNCHEN: Efter en några dagars utflykt till södra Europa är jag nu på väg tillbaka till fäderneslandet och en tämligen laddad vecka där.

Mycket av politiken åtminstone i denna del av världen domineras nu av upptakten till den serie av toppmöten som inleds på fredag, och som ju också innebär att president Biden är på denna sida av Atlanten under ett antal dagar.

Jag har ju tidigare noterat att hans närmaste medarbetares inledande resor liksom de första gäster han tagit emot i Vita Huset visat den prioritet man där ger relationen med Asien och inte minst konkurrensen med Kina.

Men nu kommer han på sin första utlandsresa till Europa, och som första Europe tas Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg i dag emot i Vita huset. Från fredag blir det så toppmöte med G7-länderna, liksom den lite bredare skara som värdlandet Storbritannien inbjudit, toppmöte med Nato, toppmöte med EU och till slut toppmöte med Rysslands president Putin.

Till de senare av dessa möten kommer det att finnas anledning att återkomma, och då inte minst toppmötet med EU i början av nästa vecka.

På G7-mötet kommer självklart kampen mot pandemin att vara en av de viktigaste frågorna, och min viktigaste uppgift under de närmaste dagarna blir att på olika sätt informera om de olika åtgärder som detta kräver, och då inte minst i form av finansiell resurser, men också i form av delning av vaccindoser.

Om behovet av finansiella resurser skrev jag förra veckan, och sedan dess har budskapet från WHO, IMF, Världsbanken och WTO harmoniserats och förstärkts ytterligare om de behov som föreligger.

Sedan återser det att se om detta leder till de finansiella åtaganden som faktiskt nu krävs.

Men viktigt är nu också att arbetet med att dela med sig av vacciner nu skjuter fart. USA och Europa har ju upphandlar mångdubbelt mer än vad man behöver, medan stora delar av världen i övrigt i många fall knappt mött någon tilldelning alls.

Det finns fortfarande länder som inte fått en enda dos vaccin.

EU lovade vid G20:s globala hälsotoppmöte att före årsskiftet dela med sig 100 miljoner doser, och president Biden meddelade i torsdags att man i närtid kommer att dela med sig av 25 miljoner doser med mer senare under året. Totalt talas det om ca 80 miljoner doser från USA.

Detta är självfallet välkommet. Möjligheterna att vaccinera t ex hälsovårdspersonal i Afrika ökar, vilket är viktigt inför de utmaningar som man kommit där. Jag nåd av rapporter om att det nu finns tendenser till brist på syrgas i delar av Afrika på samma sätt som vi ju sett inte minst i Indien.

Samtidigt pågår självklart ansträngningarna att öka vaccinproduktionen runt om i världen. Än tydligare besked om att ta bort återstående handelshinder och exportrestriktioner skulle vara utomordentligt välkomna.

På den europeiska politiska fronten finns det anledning att notera utgången av delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i Tyskland i går.

För CDU hade det varit ett mycket stort bakslag om högernationalistiska AfD hade blivit största parti, och kring det har det spekulerats åtskilligt.

Men nu blev det i stället en mycket tydlig och stark framgång för CDU, med 37% av de avgivna rösterna, och ett bakslag för AfD liksom för vänsterpopulistiska Die Linke, vilket plötsligt förbättrar förutsättningarna för en ny CDU-ledd regering i Berlin efter höstens val.

Och för den nye CDU-ordföranden Armin Laschet innebär det tveklöst en betydande framgång som stabiliserar hans ställning högst avsevärt.

Lite längre bort ser det nu ut att gå mot ett regeringsskifte i Israel, även om det kanske återstår några brutala turer kring den politiska kraftmätningen där. Israels politiska kultur är påtagligt konfliktfylld, och detta dramatiska skede när eran Netanyahu kan gå mot sitt slut är förvisso inget undantag.

Vad det kommer att innebära i sak är en annan fråga. De högernationalistiska krafterna har successivt stärkts i Israel, och den koalition som kan komma att tillträda är knappast särskilt politiskt homogen.

Viktigt är – i den delen av världen – att samtalen i Wien på torsdag fortsätter med en sjätte runda mellan främst Iran och USA om en återgång på ett eller annat sätt till det nukleära avtalet fortsätter och med försiktigt positiva signaler från de med insyn i de känsliga samtalen.

Och det må ju noteras att också med svenska insatser försöken att få till stånd en fred i Jemen fortsätter, även om det faktum att den erkänt skicklige FN-medlaren Martin Griffiths nu väljer att lämna sin post visar frågans svårighetsgrad.


Om kuppen i kuppen i Mali, nya sanktioner mot Belarus och nya utmaningar med pandemin.

30 maj 2021

TABIANO CASTELLO: Ett par dagars utlokalisering till ett norra Italien i full försommarprakt skadar inte i tider som dessa, och så har det nu blivit för min del med respekt för alla de restriktioner som fortfarande gäller för resande och annat.

De senaste dagarna har vi sett en militärkupp inom kuppen i Mali som dessvärre leder till allvarliga frågetecken kring den fortsatta. Klottra insatsen i landet och delvis i regionen.

Jag ser att president Macron explicit sagt att utan en demokratiskt trovärdig regering i Mali kan de franska styrkorna komma att dras tillbaka. Och utsikterna för att snabbt få till stånd en demokratiskt trovärdig regering i landet tror jag nog inte skall överskattas.

I dag har det varit toppmöte i den regionala ECOWAS-organisationen för att diskutera situationen, och jag antar att FN:s säkerhetsråd därefter också måste diskutera situationen.

Sverige deltar ju såväl i den franska militära insatsen, i FN-insatsen MINUSMA och i EU:s insats för att utbilda Malis armé så detta berör självfallet oss också. Sammantaget rör det sig om storleksordningen 500 svenskar i dessa tre olika insatser.

Det är förvisso en betydande utmaning att försöka skapa stabilitet i ett land där styret befinner sig i pågående kris och kupp. Den ursprungliga utmaningen låg ju i det stora landets nordliga delar, där ett nu sex år gammalt fredsavtal skall genomföras, men under senare år har osäkerheten spritt sig även till andra delar.

En militär insats behövs förvisso, men i grunden ligger lösningen på landets problem i genomförandet av fredsavtalet eller i någon form av utvecklingen av detta. Men hur det skall kunna gå till med ständiga kupper i huvudstaden Bamako är lindrigt talat något av en utmaning.

Något omedelbart franskt tillbakadragande tror jag knappast att det blir, men president Macrons uttalande kan i alla fall ses som ett uttryck för en fullt förståelig frustration över en situation som kräver allt större insatser och som förefaller att komma allt längre från en lösning.

Och för Sverige handlar det ju om vår numera särklassigt största fredsinsats av detta slag.

På närmare håll återstår det att se hur situationen med och kring Belarus utvecklas.

Lukasjenka har varit på besök hos president Putin i Sochi för att utverka tydligare stöd, men sannolikt har han begärt mer än vad Moskva i alla fall nu är berett att leverera.

USA har nu bidragit med lite svagare åtgärder när det gäller flyg än vad EU fattade beslut om, men i gengäld sanktioner riktade mot ett antal av de stora statsägda företagen i landet. Och jag skulle tro att EU kommer att gå samma väg när det mot slutet av juni är dags för nya beslut i ärendet.

Några omedelbara effekter tror jag dessvärre inte vi kan vänta oss, men långsiktigt försvagas självfallet regimens situation av dessa åtgärder, och på sikt måhända också Moskvas vilja att hålla den bångstyrig och lätt desperat diktator under armarna.

De skulle säkert fördra en något stabilare och mer beräknelig, men fortfarande självfallet lojal man vid makten i Minsk.

Pandemin fortsätter självfallet att ta mycket av min tid i anspråk genom uppdraget för WHO med ACT-A.

I veckan som gick har vi harmoniserat analyser mellan ACT-A och IMF när det gäller ekonomiska effekter av pandemin, liksom storleksordningen av de olika insatser som behövs, och självfallet har IMF:s duktiga ekonomer varit viktiga i det arbetet.

Deras beräkningar säger att ytterligare insatser av storleksordningen 50 miljarder dollar kan ge en positiv effekt på den globala ekonomin i storleksordningen 19 biljoner dollar, och detta skulle då generera ökade skatteintäkter för de rikare länderna i storleksordningen en biljon dollar.

Bortsett från allt annat vore det en mycket god investering.

Sedan finns det självfallet hinder i vägen. Det är t ex fortfarande starkt frustrerande att höra hur olika handelshinder innebär att produktionen vaccin inte kan öka så snabbt som det annars hade varit möjligt.

Till bilden hör självfallet de bekymmer som finns med nya varianter. Den brittiska diton spreds ju snabbt över hela Europa, och nu ser vi hur den betydligt smittsammare indiska diton kommit till Storbritannien med påtagligt ökad smittspridning i olika områden.

Och därmed skulle jag tro att den indiska varianten snart kommer att finnas i större delen av Europa.

I media rapporteras om en ny variant i Vietnam, men om denna har jag ännu inte hört någonting. Det blir alldeles säkert samtal om den under veckan, även om klara besked brukar dröja ett tag.

Men utvecklingen är dessvärre på intet sätt under kontroll.


EU röt till mot Minsk, Blinken i Mellersta Östern och lite mindre spänning med Moskva.

25 maj 2021

STOCKHOLM: EU visade igår kväll att man kan om man vill. Det blev ett första kraftfullt svar på diktatorn i Minsk piratverksamhet.

Att Belarus nu isoleras från flygförbindelser med EU kommer tveklöst att ha negativa effekter för dess ekonomi, och dessutom har det statliga flygföretaget Belavia byggt upp en betydande transitverksamhet.

Att också Ukraina stoppar Belavias flygningar är betydelsefullt i det avseendet.

Jag hoppas att det som nu sker är att man diskret men direkt kommunicerar till Minsk att man är beredd till rejäla sanktioner om inte vissa bestämda krav uppfylls inom en viss tidsram. I detta skall självfallet också ligga en möjlighet att lyfta de beslut som fattades i går.

Om detta leder till någon förändring är nog dessvärre tveksamt. Lukasjenka har tydligen en i huvudsak lojal säkerhetsapparat, men det hindrar inte att det långsiktigt är viktigt att visa alla på olika nivåer i de olika strukturerna i landet att kostnaden för att fortsätta att tolerera honom kommer att bli successivt allt högre.

Förr eller senare kommer en förändring.

I Moskva skulle jag tro att man är mindre förtjust över vad Lukasjenka hittat på denna gång, men man har egentligen inte så mycket av val. Man kommer, men utan större entusiasm, att fortsätta att ge honom stöd.

Till det som beslutades i Bryssel i går kväll hörde också att ta fram en rapport om EU:s relationer till Ryssland som sedan skall diskuteras vid toppmötet mot slutet av juni.

Och i dag brottas EU-ledarna med inte minst hur man skall klara de klimatambitioner man har till 2030. Det finns betydande spänningar i den diskussionen.

Tidigt i dag landade USA:s utrikesminister Tony Blinken i Israel för att se om han kan plocka upp spillrorna efter den senaste konfrontationen mellan Israel och Hamas.

De grundläggande frågorna förändrades knappast av den. Möjligen fick Hamas en starkare ställning i den palestinska opinionen, och dess mål var ju sannolikt också att tydligare göra Jerusalem-frågan till sin.

Och det komplicerar. Alla har talat om vikten av att äntligen få till stånd fria val till den palestinska myndigheten. De senaste president- och parlamentsvalen var ju 2005 och 2006.

Men just nu tyder det mesta på att de valen tydligt skulle vinnas av Hamas, och det innebar nog att entusiasmen på sina håll är begränsad. 2005 och 2006 var Israel heller inte entusiastisk inför valen, men det var internationella krav från också USA som ledde till att de hölls.

Också frågan om Gaza måste man nu enligt min mening ta i mer rejält. Annars bäddar man bara för nya konflikter.

I en artikel för Project Syndicate som publicerats på en hel del håll runt om i världen skisserar jag en mer långsiktig plan i fem punkter för hur man skulle kunna tömmas börja arbeta för en lösning för Gaza.

Men är USA och EU betett att sätta kraft bakom ansträngningar i den riktningen? Osäkert, skulle jag säga.

Och då har vi bara att vänta på nästa konflikt. Det var ju anmärkningsvärt att Hamas hade förmågan att trots över tusentalet artilleri- och flygattacker skjuta mer än 4.000 raketer mot Israel.

Den israeliska militära för,plan vad gäller både underrättelser och precisionsattacker är nog bäst i världen, men trots detta lyckas Hamas tydligen bygga en infrastruktur för produktion, lagring av avfyring av tusentals raketer. Det var inte alldeles väntat.

Denna konflikt förefaller att ha lett till en viss förskjutning i amerikansk opinion i frågan, men om detta kommer att påverka politiken återstår att se. Tony Blinken kommer nu att ha samtal i Jerusalem, Ramallah, Kairo och sannolikt också Amman, och vi får se vad som kommer ut ur det.

Men i grunden tror jag att det i Washington finns en tendens att försöka att undvika att bli alltför neddragen i Mellersta Österns problem.

Dock är det lättare sagt än gjort.

Till det som bör noteras i dessa dagar är att Washington efter en del inledande retorik förefaller inriktad på en lite lugnare relation med Moskva.

Mötet mellan Blinken och Lavrov i Reykjavik förefaller att ha skett i ett normalt tonläge, och snart kommer säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Europa för att möta sin ryska motsvarighet och planera ett toppmöte Julian Putin och Biden senare under året.

Och att man de facto lindrade de amerikanska sanktionerna mot det kontroversiella Nordstream 2-projektet finns det förvisso anledning att notera. Det finns nu ingen anledning att tro att detta inte kommer att slutföras.


EU måste tala maktens språk mot banditen.

24 maj 2021

STOCKHOLM: När EU-ledarna samlas i Bryssel i kväll står de inför uppgiften att avgöra om EU kommer att ses som en stark eller svag internationell aktör under kommande år.

President Lukasjenkos beslut att i går tvinga ner ett flygplan mellan Athen och Vilnius for att kunna gripa en av sina kritiker är självfallet en allvarlig utmaning mot främst EU men i grunden hela det internationella regelverket på detta område.

Det finns förvisso skäl att omedelbart inkalla relevanta organ i den internationella luftfartsorganisationen ICAO för att se vad som kan göras där, en i en situation som detta krävs det dessutom ett mer tydligt agerande från EU självt.

Det handlar om ett så uppenbart fall av röveri och banditbeteende att det måste behandlas som sådant.

Och då är det inte bara frågan om starka uttalanden. Det krävs konkreta beslut om konkreta åtgärder.

EU-länderna har alla möjligheter att i varje detalj fastställa vad som hände. Det behöver knappast utredas mer än så. Information från myndigheterna i Belarus kommer per definition att vara lögnaktig.

Men vad skall man göra?

Inledningsvis bör man rekommendera flygbolag att undvika att utnyttja Belarus luftrum. Det är uppenbart osäkert. Jag ser nu på morgonen att Air Baltic i sina flygningar gör det.

Om inte Minsk återlämnar den passagerare de kidnappade från planet inom en bestämd tidsrymd – vilket jag tyvärr inte tror att de kommer att göra – bör mer konkreta åtgärder vidtas.

Förbud mot det belarusiska statliga flygbolaget Belavia att utnyttja luftrummet i EU förefaller naturligt.

Men jag skulle inte utesluta direkta ekonomiska sanktioner mot de stora statsföretag som bär upp landets ekonomi. Det har jag tidigare varit skeptisk mot av olika skäl, men nu har en gräns passerats, och det krävs mycket starka markeringar.

Skälet till detta är två.

Dels att vi annars kommer att se fortsatt agerande av detta slag. Det är en bandit som har makten i Minsk. Det är viktigt att sätta ner foten ordentligt.

Dels därför att det handlar om hela EU:s trovärdighet.

Skulle det sluta med ett uttalande och ett krav på internationell undersökning av något slag så kommer slutsatsen runt om i världen att bli att EU saknar kraften att i kritiska lägen hävda sina intressen.

Joseph Borell har sagt att EU måste lära sig att också tala maktens språk för att vara en trovärdig global aktör.

Nu är tiden att leva upp till det.

Till övriga frågor denna vecka återkommer jag. Just nu är detta tveklöst det viktigaste.