EU:s närområde och gammaltroende i Riga.

05 mars 2015

RIGA: Det är alltid lika spännande och angenämt att komma till den lettiska huvudstaden på andra sidan Östersjön. 

Och detta halvår har ju Lettland också ordförandeskapet i EU. Mötena avlöser varandra i snabb takt.

Det var också anledningen till mitt besök. 

En konferens med företrädare för utrikesutskotten i parlamenten i alla de olika EU-länderna ville diskutera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utmaningar. 

Och man hade bett mig att komma med synpunkter på närområdespolitiken.

Men innan dess blev det i går kväll tid med middag med gamla lettiska vänner från politik och diplomati, och i dag på förmiddagen besök hos och längre diskussion med Rigas borgmästare Nils Ušakovs.

Han leder det ryskdominerade ledande oppositionspartiet Harmonicentrum, men har självfallet en stark ställning också som borgmästare i huvudstaden Riga.

Och vårt samtal tog sin naturliga utgångspunkt i mordet på Boris Nemtsov och vad det kan komma att betyda. 

Han har, av lätt insedda skäl, många kontakter med Ryssland, och hade i tisdags också åkte dit för att närvara vid Boris Nemtsovs begravning.

Självfallet var tonen i vårt samtal kring detta ämne, och kring utvecklingen när det gäller Rysslands politik gentemot Ukraina, djupt bekymrad.

På sina håll i den internationella debatten har det funnits farhågor för att det nu skulle utvecklas ett mer eller mindre omedelbart ryskt hot mot de baltiska staterna.

Jag tillhör inte dem som tror på det, och finner knappast dessa spekulationer speciellt konstruktiva. 

Även de ryskspråkiga i t ex Lettland och Estland ser den stabilitet som dessa länder har, och ser nu dessutom den betydande skillnaden i ekonomisk utveckling i förhållande till Ryssland.

Och att Ryssland skulle ta till omedelbar militär aggression gentemot dessa länder förefaller trots detta mycket osannolikt.

Det innebär inte att det inte finns problem och utmaningar. 

Den ryska propagandan mal på med sina mer eller mindre förvridna lögner, och delar av detta når självfallet in också i det lettiska avhäller.

Den ekonomiska krisen i Ryssland påverkar också, även om alla de jag talade med var ense om att det inte främst handlar om effekten av sanktionerna, utan om frånvaron av ekonomiska reformer i kombination med de klart lägre priserna på olja och gas.

Det blev en intensiv diskussion om närområdets olika utmaningar på den parlamentariska konferensen, och de diskussionerna kommer att fortsätta när EU:s utrikesministrar samlas här i morgon för sitt informella s k Gymnich-möte.

Ryssland, Ukraina och Libyen kommer med all sannolikhet att dominera diskussionerna där.

Och när jag åt lunch med utrikesminister Edgars Rinkevis på en förnämlig liten fiskrestaurang mitt inne i Rigas gamla stad var det rätt självklart förberedelserna för toppmötet med det Östliga Partnerskapet i maj som dominerade vårt samtal.

Innan jag ger mig iväg hemåt har jag på eftermiddagen också hunnit med att göra ett fascinerande besök hos de s k gammaltroende i deras helgedom i utkanten av Riga.

Det var den stora schismen i den ryska ortodoxa kyrkan i slutet av 1600-talet, där de s k gammaltroende vägrade att acceptera de anpassningar till den grekisk ortodoxa kyrkan som då gjorde, som ledde till att många tvingades att fly brutal förföljelse.

Och de kom till del att finna sin tillflykt inflika delar av det dåvarande ryska imperiets periferi. 

I dagens Lettland lär finnas kring 90.000 gammaltroende, varav ca 10.000 i Riga.

Helgedomen här är faktiskt de gammaltroendes största i världen i dess helhet.

Så det blev en fascinerande tur tillbaka i den ryska historien och i de religiösa tolkningarnas ibland svårfångade kraft. 

Den uthållighet och ihärdighet som de gammaltroende, med sin i många avseenden mycket konservativa syn, demonstrerat under dessa århundraden är det svårt att inte känna en viss beundran för. 

Och många av dem har också varit ekonomiskt mycket framgångsrika. 

Lettland är ett samhälle av mångfald, och de rysk-ortodoxt gammaltroende är är en fascinerande del av denna mångfald mitt i detta europeiska samhälle.

Men nu bär det dock hemåt till Stockholm. 

Air Baltics plan förefaller synnerligen fullbokat av en kombination av skolklasser och sammanträdesmänniskor. 

Snart återupptar också SAS flygningarna mellan Stockholm och Riga, och då får vi inte mindre än sju dagliga flygningar mellan den lettiska och den svenska huvudstaden.

Det visar på dynamiken i vår relation.


Här finns den nya världen.

04 mars 2015

BARCELONA: Strax skall jag lämna det stora utställningsområdet och jättelika Mobile World Conference här i Barcelona för att flyga till Riga och andra uppgifter.

Att vi står inför mycket betydande förändringar när vi nu går mot ett data-drivet nätverkssamhälle och gradvis en dito värld är mycket tydligt när man vandrar runt här på den väldiga mässan.

Och det gör man tillsammans med ca 90.000 personer varje dag – och det är ingen mässa som på öppen för allmänheten.

En gång var mobiltelefoner just – mobiltelefoner. Och det tyckte vi nog var tämligen revolutionerande då.

Men nu har vi smarta telefoner som är våra kontakter med de snabbt växande globala nätverken med alla dess applikationer och möjligheter. 

I år räknar man med att det kommer att säljas mer än en miljard smarta telefoner – ingen annan ny teknologi har anammats och spritts som denna.

Och var och en av dessa har större datakapacitet än vad NASA hade i sin månlandare.

Till detta kommer så det som kallas Internet of Things eller Internet of Everything när nätverken knyter samman allt mer och mer i vårt samhälle och därmed skapar helt nya möjligheter.

Mycket här har handlat om detta. Inte minst är det nätverksuppkopplade fordon som har demonstrerats av olika tillverkare här. Och konsekvenserna av den utvecklingen är mycket omfattande.

Men när man går runt här och ser på olika applikationer som nu presenterats är det tydligt att det snart bara är fantasin som sätter gränser. 

Med de 5G nätverk som bl a Ericsson visar upp här får vi ju mobila nätverk med kanske hundra gånger överföringskapaciteten av de alldeles nya 4G-nätverken.

Allt detta flytter samman i globala s k moln, d v s nätverk av servrar runt om i världen som data flyter fram och tillbaka till och från och mellan. 

Det säger sig själv att säkerheten och tillförlitligheten i dessa moln är av ytterligt stor betydelse. Och till det skall läggas skyddet av denna information såväl från obehörig insyn som från försök att på olika sätt påverka eller förvanska den.

Vi måste helt enkelt kunna lita på dessa system som våra ekonomier, samhällen och liv kommer att bli dramatiskt mycket mera beroende av under kommande år.

I detta ligger såväl massiva teknologiska som politiska utmaningar. Och jag har fört åtskilliga samtal om detta under mina dagar här. Det är ju också kring detta vi diskuterar i Global Commission on Internet Governance.

Trevligt och inspirerande har också varit att träffa svenska innovatörer och entreprenörer. Kring 200 svenska företag finns på plats, från de minsta till den globala jätten Ericsson. Och alla imponerar de på sitt sätt.

Ericsson har i dag kring 120.000 anställda, med Indien som det land där man har flest anställda, Kina och Estland de där man tillverkar mest, en årlig satsning på forskning och utveckling kring 50 miljarder kr, global marknadsledande position i åtskilliga av den snabbt växande nätverksvärldens viktigaste teknologier och huvudkontor i Kista utanför Stockholm.

Och det var svårt att inte bli genuint imponerad av Ericssons massiva närvaro här och serie av presentationer av nya områden och teknologier. Eran av telefoner har man lämnat bakom sig – nu är man ett globalt företag i och för molnet.

Men självfallet är man inte ensam. 

Stora kinesiska företag har växt fram som hårda och kompetenta konkurrenter på ett sätt som knappt var tänkbart för något decennium sedan, samtidigt som USA fortfarande framstår som innovationsmakten framför andra i den globala ekonomin.

Här finns Ryssland knappt alls. Lilla Estland är faktiskt en långt större nation i denna snabbt växande värld. 

Här i Barcelona finns Sverige, Finland och Estland med företag som visar vägar in i den nya världen.

Härifrån flyger jag nu till Riga i Lettland för att i morgon tala för företrädare för parlamenten i de olika EU-länderna om EU:s s k grannskapspolitik.

I dag presenterar kommissionen i Bryssel sin utvärderingar av den politiken och rekommendationer för kommande år, och det är självklart att det blir en av utgångspunkterna för mina kommentarer i morgon.

Men i Riga tar jag självfallet tillfället också till lite vidare samtal i såväl landet som den vidare regionen. 

Lettland är och förblir ett av våra viktiga grannländer, och dess utveckling har i olika avseenden stor betydelse för utvecklingen i hela vårt vidare område.


Vecka i Barcelona och Riga – och lite Stockholm.

01 mars 2015

MEGÈVE: Sportlovets sista timmar rinner förbi, och snart bär det tillbaka till Stockholm.

Pausen där blir dock påtagligt kort, för redan i morgon bitti styr jag kosan till Barcelona och stora Mobile World Congress som dår öppnas där.

Och avsikten där är inte minst att ta pulsen på den accelererande teknologiutvecklingen och dess potential att omvandla världen till det bättre.

Det är ju utvecklingen av de mobila teknologierna som driver mycket av den kommande utvecklingen vad gäller användningen av Internet. Och det är i Barcelona som världens nyckelföretag på dessa områden samlas.

Självfallet kommer jag att titta alldeles speciellt på och besöka Ericsson, som ju är i dag är världens ledande företag vad gäller telekommunikation, och därmed ett utpräglat nyckelföretag när det gäller Sveriges framtida ekonomi.

Men jag noterar att det också finns ett 30-tal andra svenska företag representerade i Barcelona, och det skall bli spännande att se vilka möjligheter de erbjuder.

Också på tisdag kommer jag att vara i Barcelona, även om jag gärna hade åkt till Moskva för att vara med och ta ett sista avsked av Boris Nemtsov. 

På onsdag eftermiddag åker jag dock från Barcelona till Riga för att tala vid en konferens som det lettiska EU-ordförandeskapet har om EU:s närområdespolitik.

Det s k närområdet ser ju, försiktigt uttryckt, annorlunda ut i dag än när denna politik först lanserades 2003. Och det ställer nya krav på politiken.

I början av maj skall EU-kommissionen presentera sina förslag, och därefter är det ju dags för topppmötet med det Östliga Partnerskapet också det i den lettiska huvudstaden.

Riga är en plats där det känns naturligt att diskutera också utvecklingen i Ryssland, och det blir alldeles säkert åtskilliga samtal kring denna. 

Blir det tid hoppas jag också kunna besöka de s k gammaltroendens kyrka där. I Riga finns sedan lång tid tillbaka den största kyrkan i världen för denna del av den ryska ortodoxa traditionen.

Sent på torsdag är jag förhoppningsvis tillbaka i Stockholm, med möjlighet till i alla fall en dag av arbete hemma innan det är dags för helg igen.

Senare i kväll borde vi få resultatet av dagens parlamentsval i Estland, där valdebatten av lätt insedda skäl dominerats av utrikes- och säkerhetspolitiken liksom av den ekonomiska utvecklingen.


En svart dag för Ryssland och Europa

28 februari 2015

MEGÈVE: Boris Nemtsov var en i verklig mening orädd politisk kämpe med starka övertygelser och en förvissning om att de ideal han stod för, förr eller senare, skulle vinna och forma ett bättre Ryssland.

Han mördades med största sannolikhet för att tysta honom. Hans kritiska och tydliga röst var obekväm för de starka och mörka intressen som dessvärre betyder allt mer i dagens Ryssland.

Och det fanns nog faktiskt inget annat sätt att tysta Boris på. Andra lät sig kanske skrämmas – det fungerade inte på honom.

När han då och då arresterades för deltagande i någon demonstration som förklarats olaglig ägnade han tiden i arresten åt att sprida sina övertygelser och informationer till poliserna och vakterna. Och hade, enligt vad jag minns att han berättade, betydande framgång med detta.

Vi lärde känna varandra först i den ryska demokratins födelseår i början av 1990-talet. Han tillhörde de ledande i det demokratiska parti som då sattes upp och som blev reformpolitikens ledande bärare. Tillsammans med Anatoly Chubais var han dess ledande kraft.

Och sedan har vi haft kontakt. 

Under senare år har han så gott som alltid kommit för att tillbringa en hösthelg i Visby tillsammans med vänner från det övriga Europa och USA på Jarl Hjalmarsson-stiftelsens årliga möte. Hans kristallklara analys av utvecklingen i Ryssland har varit betydelsefull för många av oss.

I den ena lilla skriften efter den andra, som han med svårighet fått distribuerade över Ryssland, har han gått till attack mot regimens lögner och dess korruption. En liten skrift härom året om lyxen och prakten som omger president Putin var ytterligt illa sedd i Kreml.

Han var en vän av Ukraina sedan år tillbaka, om än inte av regimen Yanukovich där. Och när den militanta nationalismen basunerades ut i samband med aggressionen och övertagandet av Krim för ett år sedan var han en av de röster som stod upp för också Ukrainas rätt.

Kanske är det en ödets ironi att han dödades på dagen ett år efter det att Krim-invasionen inleddes genom att specialtrupper tidigt på morgonen tog över kontrollen över det regionala parlamentet i Simferopol.

På sociala media ser jag uppgifter om att han nu arbetade med en ny skrift för att avslöja regimens lögner om kriget i Donbass och om hur det drivits fram och stötts av Kreml. Och det förefaller mycket sannolikt.

En ny generation har delvis hunnit överta ledningen för den svaga men viktiga ryska oppositionen, men Boris Nemtsov fanns alltid med och förblev ett namn med lyskraft och trovärdighet.

Nu har mördarna lyckats att tysta hans röst, och jag fruktar att skotten som direkt tystade honom indirekt kommer att tysta många fler.

Det är en svart dag för Ryssland och för Europa.


ECFR och andra spännande uppdrag

27 februari 2015

MEGÈVE: Behovet av framåtblickande och strategisk utrikes- och säkerhetspolitiskt debatt i Europa är förvisso högst påtagligt, och det var också mot denna bakgrund som European Council on Foreign Relations (ECFR) sattes upp 2007.

Och ECFR har sedan dess inte bara gjort sig känt för den årliga utvärderingen av EU:s och de olika EU-ländernas utrikespolitik, utan också för skarpa analyser av t ex utvecklingen i Ryssland eller de allt djupare konflikterna i Mellersta Östern.

Inte sällan har de analyser som ECFR gjort av olika frågor haft betydelse för utvecklingen av EU:s gemensamma utrikespolitik. Ofta är de dessutom ett stöd till länder som kanske inte själva har resurser att i detalj följa alla utrikespolitiska förlopp.

Under åren sedan ECFR sattes upp har den politiska ledningen av dess styrelse delats mellan Finlands f d president Martti Ahtisaari och Tysklands f d utrikesmininister Joschka Fischer.

Och gradvis har organisationen växt från att utöver huvudkontoret i London också ha kontor i Paris, Berlin, Madrid, Rom, Sofia och Warszawa. Totalt har man i dag mer än 50 anställda som kommer från ett 20-tal olika länder. 

Nu anses tiden ha kommit för ett skifte, och därför har Italiens f d utrikesminister Emma Bonino och jag tillfrågats om att tillsammans överta den politiska ledningen av ECFR:s styrelse, och vi har bägge accepteratr detta.

Emma har lång erfarenhet inte bara i italiensk politik, utan också som ledamot av Europakommissionen i Bryssel. Hon har alltid varit en fristående, färgstark och respekterad röst, och det har alltid varit ett nöje att i olika frågor arbeta tillsammans med henne.

När ECFR:s styrelse sammanträder i Helsingfors i mitten av mars kommer vi också att ta ställning till frågan om inval av nya medlemmar i rådet. För närvarande omfattar det ca 200 personer från runt om i Europa, och bland dessa ett 15-tal personer också från Sverige.

För min del kommer uppdraget i ECFR att komplettera en del andra uppdrag med näraliggande inriktning som jag har. 

Också Emma Bonino ingår t ex i styrelsen för International Crisis Group (ICG), som f ö i dagarna har publicerat en viktig rapport om den allt mer alarmerande situationen i Libyen. ICG är ju inriktad på analyser för att kunna hantera främst lokala och regionala konflikter, och sådana finns det dessvärre åtskilliga av.

Det mer strategiska perspektivet representeras av International Institute for Strategic Studies (IISS), där jag också återinträtt i styrelsen.

I USA har jag också återinträtt i styrelsen för RAND Corporation, som förvisso har tyngdpunkten i sin verksamhet i USA men som etablerat sig i ett flertal andra länder och regioner.

Och här i Europa är jag dessutom bl a orförande för World Economic Forum:s s k Global Acion Council om europeiska frågor.

På Twitter går det alldeles utomordentligt att följa verksamheten i dessa olika organisationer, men även här kommer jag självfallet att återkomma till intressantare delar av deras verksamhet.


Sveriges trovärdighet viktig – om Saudi-avtalet.

23 februari 2015

MEGÈVE: Det pågår av allt att döma en betydande diskussion inom regeringen om framtiden för det s k Saudi-avtalet. Intill mitten av maj måste regeringen på ett eller annat sätt ha kommit fram till en linje.

Jag skrev en tweet i ämnet härom dagen, och det föranledde att jag också intervjuades i P1 Studio Ett i dag på eftermiddagen.

I grunden hävdar jag att det handlar om Sveriges trovärdighet som nation och om våra relationer med ett land som faktiskt är av betydande vikt.

Avtalet ifråga ingicks av den dåvarande regeringen 2005, och under vår regeringsperiod var det för mig en självklarhet att ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan.

Det är ju faktiskt med Sverige avtal som dessa ingås.

Allmänna avtal som detta om samarbete i försvarsfrågor har vi åtskilliga av. Det som möjligen skiljde detta från andra var att det var mer detaljerat än vad som brukar vara fallet.

I sak betyder dock det föga. Konkret samarbete när det gäller t ex export av försvarsmaterial regleras hur som helst i helt separata och andra former, och de besluten påverkas inte av vad som står eller inte står i ett avtal som detta.

Och den export vi haft och har av försvarsmateriel har ju godkänts i laga ordning av alla de instanser som har att göra det.

Mest notabelt är väl det stora tillståndet 2002 att exportera en mycket stor mängd pansarvärnsrobotar som intill dess hade ingått i den svenska arméns organisation.

Visdomen av beslutet att göra sig av med alla dem kan förvisso diskuteras – men det har ingenting med relationen med Saudiarabien att göra.

Sedan dess har det huvudsakligen handlat om vårt flygburna radarsystem. Och också här handlar det om betydande belopp.

I debatten framhävs ofta att Saudiarabien inte är en demokrati, och att respekten för mänskliga rättigheter i landet – med våra mått mätt – lämnar påtagligt mycket att önska.

Så är det förvisso.

Och viktigt är självfallet att vi inte levererar någonting som kan användas för internt förtryck. Det är ett tydligt kriterium, och det har ju heller inte skett.

Flygburna radarstationer för luftförsvar är ju en helt annan sak.

Saudiarabien är konstitutionellt någonting som ligger nära det envälde som styrde vårt land under ett antal sekler, även om det inte bara handlar om en enda person som har makten, utan om ett mer komplext system med förankring i landets historia.

Och i landet finns fortfarande drag vi skulle beteckna som medeltida när det gäller t ex brutala och omänskliga former för dödsstraff. Och delvis gäller det också kvinnans ställning i samhället.

Men möjligen bör noteras att landet gått igenom en enorm utveckling på bara ett par generationer – långt snabbare än vad som gällde vårt eget land en gång i tiden.

Hur landets framtid kommer att gestalta sig vet vi inte.

Utmaningarna är mycket stora.

Men vi kan inte vara likgiltiga för vad som kommer att hända, och ett brett samarbete är med all sannolikhet den bästa vägen också om vi vill vara mer i en successiv modernisering av det saudiska samhället.

Visst kan vi välja en annan väg. Att sitta i Falun och fördöma. Men i grunden är jag övertygad om att den vägen kommer att isolera Sverige mer än vad den kommer att isolera Saudiarabien.

Vi har ett intresse av Saudiarabien inte bara som en stor marknad för svensk export, utan också för en utrikespolitisk dialog i frågor där vi har ett tydligt intresse.

Det saknas ju, för att uttrycka saken försiktigt, inte utmaningar i regionen, och Sverige har ingen anledning att i onödan skära av kanaler.

Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.

Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.

Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem? Få nationer runt om i världen framstår som alldeles snövita i ögonen på delar av svensk opinion.

Om Saudiarabien skulle begränsa vår export dit eller bryta den dialog och det samarbete i övrigt vi har vet vi inte. Men att mörker skulle lägga sig över relationen i dess helhet är nog dessvärre ofrånkomligt.

Vad vi än tycker och tänkar är det ett faktum att det handlar om en nation med betydande såväl ekonomisk som politisk tyngd.

Och att Sveriges trovärdighet som avtals- och samarbetspartner är någonting vars värde inte skall underskattas.


En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

22 februari 2015

MEGÈVE: Hit till Savoyens alper i skuggan av mäktigs Mont Blanc har jag nu utlokaliserat mig för att njuta sportlov. Det var några seden jag hade den möjligheten.

Några stenkast härifrån – i Genève – sitter USA:s och Irans utrikesministrar och fortsätter de viktiga nukleära förhandlingarna.

Och jag ser att i den iranska delegationen nu också finns f d utrikesministern och chefen för Irans kärnteknikprogram Ali Akbar Saleh.

Han vet vad han talar om, och mitt intryck från tidigare samtal med honom är att han tydligt tillhör de i dessa frågor tydligt konstruktiva krafterna i Iran.

Förhandlingarna i Genève är självfallet utomordentligt viktiga, men den avgörande dynamiken i denna viktiga fråga ligger nu i de bataljer som utkämpas internt såväl i Teheran som i Washington. Och dessutom i tilltagande grad mellan Washington och Tel Aviv.

I sak är det ju så att de farhågorna som funnits och finns vad gäller Irans kärnteknikprogram till avgörande del hanteras genom interimsuppgörelsen Joint Plan Of Action.

Men om väst enligt min mening mycket väl skulle kunna leva med en prolongering av denna ter det sig annorlunda från Teherans utgångspunkt, eftersom denna ju gav Iran förhållandevis lite när det gäller mildrade sanktioner.

Och när det gäller de samtal som pågår just nu skulle jag tro att de bägge utrikesministrarna är mindre fokuserade på den nukleära frågan som sådan än på hur och när olika steg skall tas för att mildra, lätta och ytterst avskaffa de olika sanktionerna på Iran.

Vi vet ju av erfarenhet att det – och det i all synnerhet i den amerikanska politiska miljön – är långt lättare att fatta beslut om nya sanktioner än att besluta att avskaffa gamla.

Men även om dessa frågor är politiskt komplicerade, och möjligen just nu de mest komplicerade, är det ju de nukleära frågorna som är processens själva kärna.

Washington har lagt fast ett mål med dessa förhandlingar som innebär att det skall innebära sådana begränsningar att det skulle ta Iran ca ett år efter ett beslut att helt bryta sig ut ut detta och andra avtal och tills dess de skulle kunna ha en (1) kärnladdning.

Enligt min mening är detta ett såväl intellektuellt som politiskt feltänkt mål för dessa förhandlingar, och jag har mer utförligt motiverat varför tidigare på denna plats.

Men det som nu är uppenbart är att Israel och framför allt dess premiärminister avser att gå till fullt politiskt krig mot detta sätt att se på målet för förhandlingarna.

Med detta kommer det ju att vara möjligt att acceptera att Iran har en viss kapacitet för anrikning av uran – även om omfattningen av denna förblir en knivig fråga. Något stöd i internationell rätt för att förneka landet detta finns f ö knappast.

Men från denna israeliska sida, och då med stöd av en opinion i USA som man dessutom gör sitt bästa för att stimulera, accepterar man nu tydligen ingen kapacitet för anrikning i Iran över huvud taget. Och underkänner därmed så gott som helt den amerikanska och västliga förhandlingen.

För att göra hela saken rättvisa bör dock sägas att detta är Israels premiärminister Netanyahue och kretsarna kring honom.

Mitt intryck är att man inom israeliska underrättelse- och säkerhetskretsar faktiskt har en mindre hysterisk och mer rationell inställning i denna fråga. Men det är inte deras åsikter och bedömningar som styr den israeliska politiken.

Nu bygga denna motsättning upp inför det starkt kontroversiella framträdande som den israeliska premiärministern skall göra inför den amerikanska kongressen 3 mars.

Det anförandet handlar om amerikansk inrikespolitik i ett försök att bygga upp motstånd mot president Obamas förhandling med Iran och det handlar självfallet också om israelisk inrikespolitik inför valet 17 mars.

Det är också mot denna bakgrund som det nu förhandlas intensivt några stenkast härifrån i Genève.

En överenskommelse – om den fortfarande är möjlig – skulle självfallet vara av mycket stor strategisk betydelse, även om den också skulle innebära nya utmaningar för den amerikanska politiken i regionen, inte minst relationen till Gulf-staterna inklusive Saudiarabien.

Till de möjligheter som möjligen skulle öppnas upp hör möjligheten att med ny kraft försöka få en lösning på den allt mer mänskligt såväl som politiskt förödande konflikten i Syrien.

Det talas ofta om att Moskva skulle kunna utöva inflytande i Damaskus, och att ett samarbete med Ryssland är viktigt för att kunna få en lösning till stånd.

Så är det säkert, men det inflytande som Teheran har i Damaskus torde i nästan varje avseende vara större än det inflytande som Moskva fortfarande har. Och därmed borde det här kunna öppnas upp möjligheter som ännu inte fyllt ut provats.

Men allt detta är och förblir högst osäkert. Det skulle innebära en avgörande strategisk förändring i hela regionen, och skulle som sådan möta mycket betydande motstånd.

Till detta skall förvisso räknas motståndet från de mer konservativa krafterna i Iran, med sannolikt den Högste Ledaren som en av dem som hyser djup misstro mot Väst och fortfarande tror att landet kan fortsätta som egen väg i internationell isolering.

Motsättningarna i dagens Mellersta Östern är djupgående och mångfacetterade, och det finns nog dessvärre ingen snabb och enkel väg för att överbrygga dem.

Men det som pågår i Genève är dock en öppning till någonting som skulle kunna bli mycket betydelsefullt. Alls inte självklart och alls inte enkelt.

Men en möjlighet i en övergripande situation i regionen där möjligheter i övrigt dessvärre verkar lysa med sin frånvaro.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 588 andra följare