Samtal om Turkiets vacklande väg.

ISTANBUL: Efter två kvällar i Bodrum har jag nu anlänt till den fascinerande staden vid Bosporen för att under ett dygn försöka att ta lite av temperaturen på den politiska utvecklingen i detta stora och komplicerade land.

Sedan i synnerhet det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, men med början dessförinnan, har den politiska utvecklingen här, sett från europeisk utgångspunkt, gått tydligt åt fel håll. Situationen för inte minst mänskliga rättigheter har försämrats dramatiskt.

Landet har fjärmat sig från EU och det övriga Europa.

Bakgrunden till detta är komplex.

Det mångfasetterade tumultet i omgivningen och farhågor som har sina rötter i landets komplicerade historia tillhör bakgrunden, men också tydligt auktoritära tendenser i landets politiska tradition som nu kommit till ytan på ett tydligt sätt.

Och resultatet är bl a den turkiska EU-processen upphört och djupfrysts, och någon förändring i det avseendet finns det näppeligen förutsättningar för. De senaste månaderna har konflikterna med Cypern dessutom fördjupas med de effekter också detta har på EU-processen.

I diskussionerna i Bodrum var det i allt väsentligt andra frågeställningar som stod på agendan, men ofrånkomligen diskuterades även detta.

Den regionala situationen är allvarlig, och flyktingsituationen står i centrum för mycket. Turkiet har nu inom sina gränser fler flyktingar än något annat land i världen, och även om den officiella attityden fortfarande är välkomnande finns det en tydligt växande opinion mot denna situation.

Och det sätter press på politiken.

Officiellt talar man om att skapa förutsättningar för att flyktingar skall kunna återvända till Syrien, men det är avsevärt lättare sagt än gjort. Och under tiden ökar också antalet som trots spärrar av olika slag tar sig in i EU. Under augusti handlade det om ca 18.000 som sökte sig över det Egeiska Havet.

Och det ledde till besök i Ankara i dagarna av såväl EU-kommissionären för migrationsfrågor som den tyske inrikesministern. Den franska skulle också ha kommit, men attentatet på polisstationen i Paris förändrade den saken.

Mer flyktingar riskerar att komma om situationen i den återstående enklaven Idlib i Syrien förvärras.

Här finns miljoner människor sant förvisso åtskilliga anhängare av anhängare av fundamentalistiska och terroristiska organisationer. Förr eller senare måste den situationen sorteras ut.

I juli sade EU som reaktion på turkiska aktiviteter i den cypriotiska ekonomiska zonen att man stoppade alla politiska samtal med Turkiet, men de senaste dagarnas besök visar att det finns ett påtagligt behov av dialog i en lång rad olika frågor.

Till dessa hör förvisso också hanteringen av IS-personer som i dag finns i norra Syrien och som måste hanteras på ett eller annat sätt. Allt tyder på att IS håller på att omgruppera, och för det måste vi förbereda oss så gått det går. Hela situationen i och kring Syrien kräver förvisso uppmärksamhet.

Bara i ett av lägren där finns just nu 70.000 personer på ett eller annat sätt associerade med IS. Och vi vill inte att detta skall bli deras träningsläger för framtiden. Få har vi kommit ur asken och in i elden.

Men nu blir det ett dygn av samtal här med gamla och nya vänner.

Trots den hårda situationen finns tecken på att den politiska situationen håller på att förändras. Oppositionen vann det viktiga lokalvalet här i Istanbul i våras med 58%, och kontroller nu också städerna Ankara och Izmir.

Och en rad prominenta personer har hoppat av från eller uteslutits från det regerande AK-partiet och arbetar nu med att sätta upp nya partiet. Det kan mycket fundamentalt förändra den politiska bilden i landet även om det inte är val planerade förrän 2023.

Intill dess kan mycket komma att hända i detta land.

En del samtal med i sammanhanget viktiga personer har jag redan hunnit med, men om allt detta kommer jag att veta betydligt mycket mer när jag lämnar Istanbul tidigt tisdag morgon.

Brexit, riksrätt i USA, Iran och diverse val i Europa.m

STOCKHOLM: Det känns påfallande höstligt här hemma just nu, och det i all synnerhet efter några mycket vackra och skönt varma dagar nere i norra Italien.

Just i dag förväntas den brittiske premiärministern Boris Johnson avleverera sitt konkreta fördrag till kommissionen i Bryssel om hur utträdesavtalet skall kunna modifieras framför allt när det gäller frågan om gränsen på Irland.

Och efter att ha utvärderat drev nya brittiska positionen kommer man i Bryssel att kunna ger besked om detta kan anses vara värt en mer detaljerad förhandling eller inte. Jag skulle knappast tro att det blir något konkret besked i den frågan förrän tidigast i morgon.

Men oavsett detta har Boris Johnson sagt att Storbritannien kommer att lämna EU den 31 oktober. Får han ett modifierat utträdesavtal blir det säkert så, men om så inte blir fallet blir det stor ny konfrontation med majoriteten i det brittiska parlamentet.

På den pågående konservativa partikongressen är det annars det kommande nyvalet som man förefaller att sikta in sig på. Budskapet är att bli av med Brexit så att man kan koncentrera sig på polisen, sjukvården och skolan.

Och det är ett budskap som i alla fall låter tydligare än den allmänna vänstersoppa som Labour-oppositionen lyckades servera på sin kongress förra veckan.

På andra sidan Atlanten fördjupas den politiska kris som nu med stor sannolikhet leder till ett riksrättsåtal mot president Trump.

Att han kommer att fällas i det torde vara så gott som uteslutet. Processen blir ju att representanthuset med dess demokratiska majoritet fungerar som åklagare och senaten med dess republikanska majoritet som domare.

Att presidentens agerande är ytterligt klandervärt och skadligt råder det dock ingen tvekan om.

Tydligt är att han är besatt av olika märkliga konspirationsteorier med ursprung i kontroverserna kring det förra presidentvalet.

Han förefaller att vägra att tro att Ryssland försökte påverka detta, och vill i stället leta bevis för att det var Ukraina som gjorde det. Och när han ändå är igång voll han försöka leta fram dynga om Joe Bidens sons engagemang i ett ukrainskt företag för att på det sättet kunna svärta ner en möjlig motståndare.

Det är politik på lägsta möjliga nivå bedrivit från ett av världens särklassigt mäktigaste politiska ämbeten.

Att hela processen tydligt skadar Ukraina och utvecklingen där är tydligt.

Hur USA:s politik framöver kommer att se ut återstår att se. I stort sett alla på någon nivå värd namnet som har kunskap om denna del av Europa har nu lämnat administrationen. Kvar finns tydligen mest smutskastande konspirationsteoretiker.

Under tiden sker vissa framsteg i möjliga samtal mellan Ukraina och Ryssland, även om det finns många och svåra frågetecken som måste rätas ut. Jag tror att vi nu går mot ett toppmöte mellan Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike i Paris för att se om några steg kan tas.

Tydligt är att det är i Paris som den utrikespolitiska kraften i Europa just nu ligger.

President Macron ägnade betydande energi under FN-veckan i New York åt att försöka att lösa upp situationen mellan Iran och USA, och vad som nu blivit känt tyder på att han kom en bra bit även om det hela i slutändan inte lyckades.

Dels fanns det motstånd från mer hårdföra cirklar i Teheran mot varje form av kontakt med Trump och dels var det dubbla budskap från USA när det gällde den viktiga frågan om framtiden för sanktionerna.

Men tydligt är att det nu finns ett intresse att undvika att man bara glider in i ett nytt stort krig.

T o m från annars så militanta Saudiarabien kommer signaler med den inriktningen, och det förefaller som om ledningen i Bagdad försöker att förhandla fram ett möte mellan Riyadh och Teheran. Irak har ett närmast vitalt intresse av att undvika en konfrontation.

På den närmare europeiska fronten – bortsett från Brexit – pågår nu kraftmätningen i Europaparlamentet kring de olika föreslagna kommissionärerna. Så brukar det vara – även om det är lite mer av den varan denna gång.

Förra helgen var det val i Österrike, och ÖVP-ledaren Sebastian Kurz, som gjorde ett mycket bra val, har nu att välja mellan att bilda regering med högerpopulistiska FPÖ igen med allt vad detta innebär eller med de också framgångsrika Gröna med de kompromisser som detta kommer att kräva.

Den processen kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

Och kommande helg är det val i Portugal och Kosovo. Mindre sannolikt med större förändringar i det förra fallet, men mer sannolikt i det senare.

Själv har jag ytterligare en dag i Stockholm.

I morgon börjar jag med ett samtal med den amerikanske f d generalen och CIA-chefen David Petreus och fortsätter på eftermiddagen med stort arrangemang på China-teatern om EU-frågor med Cecilia Malmström och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Och på torsdag bär det av till en sedvanlig konferens med ett antal tankesmedjor i Bodrum i sydvästra Turkiet.

En förfärande inblick…

TABIANO: Det är en inblick i en förfärande verklighet vi fått när det politiska tumultet i USA lett till ett offentliggörande av en uppteckning av ett viktigt telefonsamtal mellan president Trump och Ukrainas nya president Zelensky.

Relationen mellan USA och Ukraina är viktig.

Utan ett fast stöd från EU och USA kommer den ryska politiken att utgå från att man steg för steg kan destabilisera Ukraina och lägga landet till sin kontrollerade sfär. Och det har avgörande implikationer för den samlade europeiska säkerheten.

Av detta finns inte ett spår i detta det första samtalet mellan USA:s president och Ukrainas nyvalde dito.

I stället är Trump tydligt uppfylld av en amerikansk inrikespolitik agenda och sina egna mer eller mindre bisarra konspirationsteorier.

Han refererar obskyrt till bisarra sådana som skulle går tillbaka på vad som hände i presidentvalrörelsen 2016 men är främst intresserad av att få Ukraina att bidra med dynga som kan användas mot den Joe Biden som leder opinionsundersökningarna som demokraternas möjliga utmanare i nästa års presidentval.

Att det är höggradigt otillständigt att mer eller mindre uppmana en främmande stat att bidra till en inrikespolitisk smutskastning borde vara uppenbart. Sådant får helt enkelt inte förekomma i demokratiska rättsstater.

Men det är just detta som är Trumps tydliga fokus i detta viktiga samtal. Rysslands aggression, Ukrainas utsatta läge, Europas säkerhet – ingenting av detta anses tydligen vara av någon vikt.

Sedan bör det nog noteras att president Zelensky inte gör saken så mycket bättre genom att spela med.

Man kan förstå den utsatta nationens nödvändighet av goda relationer med Vita Huset, men de ansträngningarna bör inte omfatta baktalande av de europeiska nationernas betydande ansträngningar att hjälpa landet.

Till detta kan självfallet läggas detaljer som säkert kommer att malas många gånger i den amerikanska debatten, inte minst om behandlingen av den förra amerikanska ambassadören i landet.

Och när det nu i kongressen inleds ett förfarande syftande till riksrätt är det ofrånkomlig att varje detalj i detta drama kommer att bli föremål för debatt och kontrovers under de kommande månaderna.

Ukraina har kommit i centrum för den förgiftad inrikespolitiska konfrontationen i USA. Illa, illa.

Vad som sedan utspelade sig i det bilaterala mötet mellan de bägge presidenterna i går vet jag självfallet inte.

Men när president Trump på den efterföljande pressträffen säger att nu får Zelensky göra upp det här med Putin, och lägger till formuleringar som ger budskapet att han sätter tilltro till Putins goda vilja i detta avseende, så signalerar detta knappast ett tydligt stöd för Ukraina. Snarare tvärt om.

I rättvisans namn skall dock sägas att Trump-administrationen stött Ukraina genom bl a leveranser av pansarvärnsvapen som Obama-administrationen inte var beredd till. Och militärt inriktat stöd kommer nu av allt at döma att fortsätta.

Men bilden som framträder ut uppteckningen av detta samtal är djupt oroande.

En amerikansk president som ser avgörande utrikespolitiska utmaningar främst ur ett förvridet inrikespolitiskt perspektiv, som förefaller att tro Putin om gott i de flesta avseenden och vars hela värld snurrar runt hans egen person.

Det är, försiktigt uttryckt, inte särskilt betryggande.

Dubbla dramer denna dag.

STOCKHOLM: Det saknas sannerligen inte dramatik i den anglosaxiska världen i dessa dagar,

Just denna måndag har Högsta Domstolen i Storbritannien i ett dramatiskt och historiskt utslag sagt att beslutet att hemförlova parlamentet, som drevs fram av Boris Johnson, var olagligt och ogiltigt.

Och det är hårda formuleringar som de elva domarna alldeles enigt levererar. Så gott som ingen hade väntat sig detta utslag. Det skrivs konstitutionell historia i landet med detta avgörande.

De omedelbara följderna är att Boris Johnson får lämna New York, där ju också han är i samband med FN:s generalförsamling, och skynda hem till ett London där parlamentet i morgon återupptar sitt arbete.

Vad allt detta kommer att innebära i övrigt återstår att se.

Vi har en situation där regeringen Johnson förlorat sin majoritet i parlamentet, förlorat samtliga voteringar av betydelse, sett ett strömhopp av avgångar och uteslutningar och nu fått en historisk bakläxa av nationens högsta juridiska instans.

Detta är – försiktigt sagt – inte vardagsmat i den brittiska demokratin.

Samtidigt tickar klockan mot Brexit den 31 oktober. Samtal äger rum, men det verkar återstå åtskilligt innan det finns realistiska möjligheter till ett avtal som skulle kunna undvika ett utträde med krasch.

Vilken inverkan det som nu inträffat kommer att få på denna process återstår att utreda. Möjligen skulle det kunna göra regeringen Johnson lite mjukare – det borde finnas en gräns för hur många smällar man klarar av.

Senare i kväll skall jag vara på CNN och kommentera utvecklingen. Men att göra berömda prognoser är ännu svårare i dag än vad det var i går.

Samtidigt rullar utvecklingen i Washington tydligen på i riktning mot att demokraterna vill inleda ett riksrättsåtal mot president Trump.

Den politiska visheten i detta är jag inte alldeles övertygad om, men det är en annan sak. Tydligen är det de senaste uppgifterna om vad Trump sagt och inte sagt i sina kontakter med och om Ukraina i det tydliga syftet att försöka gräva fram dynga mot demokraternas Joe Biden.

Det är – det måste sägas – politik på allra lägsta nivå.

Och att det dessutom är utrikespolitiskt skadligt är mycket tydligt. I ett inlägg i Washington Post tidigare i dag har jag försökt att ge mitt bidrag till att belysa just detta.

Mitt i allt detta inleddes i dag den sedvanliga generaldebatten vid FN:s generalförsamling i New York.

I går var det klimatfrågan som var i fokus – i dag var det de stora elefanternas dans.

Jag lyssnade noga på president Trumps anförande.

Det är möjligt att man blivit lite avtrappad, men med trumpska mått mätt var det inte särdeles upphetsande. Nationalism, unilateralism och merkantilism i parti och minut är vi vid det här laget vana vid. Och ingen nation hotades med krig eller förstörelse.

Kraven ställs ju inte så högt numera.

Vi får se vad morgondagen kommer att innebära.

I London, Washington och New York.

Nu vänds blickarna mot New York.

STOCKHOLM: Sent i går eftermiddag kom jag hem efter dygn i angenäm miljö ute på den engelska landsbygden som ägnades åt att reflektera över de kommande årens olika utmaningar.

Det var ledningen för anrika internationella institutet Chatham House som hade samlat ett tiotal personer med olika bakgrund för att reflektera kring detta. Och det blev påtagligt mycket Kina, åtskilligt teknologi, en hel del dollarns ställning i världsekonomin och förvisso också åtskilligt klimat och dess konsekvenser.

Brexit var ett i stora drag förbjudet ämne, även om vi inte lyckades undvika det helt. Några centrala f d aktörer i dramat tillhörde kretsen.

Men någon större klarhet står knappast att få.

I början på nästa veckan kommer Storbritanniens Högsta Domstol att avgöra om det var lagligt eller ej av regeringen Johnson att hemförlova parlamentet under en period. Eftersom ju landet inte har någon skriven konstitution är det inte så lätt att avgöra vad dom är lagligt och vad dom måhända inte är det.

Men annars tar landet nu politisk paus för först Labours partikongress den kommande veckan och därefter de konservativas dito veckan därefter.

Viss rörelse finns uppenbarligen från London när det gäller ett avtal med EU om utträde, och det som diskuteras är främst frågan om gränsen på Irland. Men det som hitintills presenterats ligger tydligen en bra bit från de minimikrav som EU har när det gäller att värna den inre marknaden.

En fråga som tydligare seglar upp är också den om skillnader i olika regler. Storbritannien säger sig vilka avvika från olika regler dom gäller inom EU, och ju mer man avviker desto mer av gräns måste det ju definitionsmässigt bli. Med denna politik från Londons sida pekar mycket på et tämligen ”tunt” frihandelsavtal som bas för den framtida relationen.

Men det kommer att rinna mycket vatten under broarna i dess frågor under de kommande veckorna.

Veckan som kommer förskjuts dock världens uppmärksamhet till New York. På tisdag inleds den traditionella generaldebatten i FN:s generalförsamling med de stora elefanternas dans, men redan på måndag samlar FN:s generalsekreterare Antonio Guterres till särskilt toppmöte om klimatfrågan.

Att inte bygga några nya kolkraftverk efter 2020 tillhör de krav som han vill att de deltagande länderna skall ansluta sig till. För EU-länderna bör detta inte vara något problem, också i USA minskar kolkraftens betydelse eftersom gas plötsligt har blivit mycket billigare, men för Indien och Kina är detta ett krav som är betydligt mer besvärligt.

Kina bromsar visserligen in sin ökning av utsläppen, men har i alla fall planer på att öka sin kolkraftproduktion med ca en fjärdedel under kommande år. Bara den ökningen är större än hela USA:s produktion av kolkraft.

Det blir nog åtskilligt med vackra tal i dessa frågor i New York på måndag, men det intressanta blir ju att höra om ledande länder kommer med nya åtaganden.

I Berlin enades regeringen dock i fredags om ett nytt klimatpaket som gör att man nu bör klara sina åtaganden för 2030 och 2050. Det är viktigt för Europa i dess helhet.

På tisdag förskjuts så uppmärksamheten i New York till de stora talen i generaldebatten, och föga förvånande kommer Donald Trump att vara i centrum. Detta är ju det årliga tillfälle då han måste säga någonting rimligt samlat om internationella frågor.

Om klimat kommer han med all säkerhet inte att säga någonting. Men hur han lägger orden i konfrontationen med Iran blir dock viktigt. Något möte med Irans president Rouhani, som också kommer att beträda talarstolen, kommer det dock med all sannolikhet inte att bli.

Den konfrontation han skapat har nu försatt honom i ett läge där han tvingas välja mellan ett sannolikt krig – vilket han inte vill ha – och någonting som kommer att uppfattas som en reträtt – vilket han alldeles definitivt inte vill se.

Antagandet att Iran skulle vika ner sig och kollapsa som ett resultat av Trumps politik har inte infriats – i stället ser det ut som motsatsen. Och just nu ser det ut som om det råder betydande osäkerhet i Vita Huset om hur denna situation skall hanteras.

Men den upptrappade konfrontationen har också lett till att Frankrikes försök att mildra spänningarna för stunden har strandat. President Macrons anförande tillhör fick de som säkert kommer att följas med uppmärksamhet. Han har ju påtagligt höjt sitt lands utrikespolitiska profil.

Till de som inte kommer till New York hör Israels premiärminister Netanyahu. Det tillhör annars lite av tradition att han skall leverera ett svavelosande anförande som normalt går ut på att Iran inom kort kommer att ha kärnvapen.

Men nu tvingar valresultatet honom att stanna hemma, och med all sannolikhet kommer det första uppdraget att försöka att bilda en regering i Israel att nu gå till oppositionens Benny Gantz. Men enkelt kommer det nog inte att bli.

Till de bilaterala möten som säkert kommer att följas med uppmärksamhet i New York hör det mellan Trump och Ukrainas nye president Zelensky. Det är planerat till på onsdag.

Relationen mellan länderna är viktig, men har nu dragits in i ett smutsigt spel av Vita Huset och blivit en del av de mörkare delarna av USA:s inrikespolitik. Men för Ukrainas del ligger betydande faror i detta.

Jag bortser från detaljerna – de skulle föra långt in i den trumpska världens konspirationer och fördomar.

Det blir allt farligare i Gulf-regionen.

STOCKHOLM: Dessa dygn finns det all anledning att GA uppmärksamheten riktad mot Mellersta Östern.

När detta skrivs tyder vallokalsundersökningarna på att premiärminister Netyahu kan komma att få det svårt att sitta kvar vid makten i Israel efter dagens val.

Men det är bog klokt att avvakta tydligare resultat i morgon. Med all säkerhet väntar en lång och besvärlig regeringsbildning.

I slutskede av valrörelsen har Netanyahu kommit med uttalanden som orsakat kraftig internationell kritik, inte minst när det gällt avsikten att efter valet annektera viktiga delar av den ockuperade Västbanken.

Och han har också trappat upp konfrontationen med Iran på ett sätt som lett till nya farhågor för ett krig med och i Libanon.

Annars är det självfallet situationen efter attacken på de saudiska oljeanläggningarna som är i fokus.

På ett eller annat sätt finns det med all sannolikhet en iransk roll i detta. Om den sedan är direkt eller indirekt återstår att se. Men en så avancerad attack måste ha genomförts av en kvalificerad aktör, och då begränsas urvalet mycket snabbt.

Det är ett farligt spel man bedriver. Men logiken är väl att om Trump vill ha instabilitet och konfrontation i regionen så är man också beredd att åstadkomma det på ett sätt som inte är alldeles lätt att hantera. USA bedriver sin politik av ”maximalt tryck” på sitt sätt, och Iran gör det på sitt.

Saudiarabien och USA kan självfallet slå tillbaka militärt på ett eller annat sätt. Problemet är bara att i en upptrappad situation är det nog Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är i den mest utsatta positionen.

Attacken visade ju en förmåga att slå till mot kritisk infrastruktur som inte är lätt att hantera. Och kritisk infrastruktur finns det åtskilligt av i regionen. De stora flygplatserna är ju t ex viktiga nav, och olje- och avsaltningsanläggningar är påtagligt sårbara.

Man har nog fler punkter av sårbarhet än vad Iran har. Och därmed är bilden av vad som nu kommer att hända komplicerad.

Jag har en känsla av att Förenade Arabemiraten nu manar till återhållsamhet, att Saudiarabien helst vill att USA skall göra någonting och att man i Washington tittar noga på både legaliteten och de möjliga konsekvenserna av olika optioner.

USA har ju inte attackerats, och något formellt åtagande mot Saudiarabien har man inte. Det reses också frågor om huruvida presidenten har ett tillräckligt mandat från kongressen för ett militärt tillslag i en situation som denna.

Till bilden hör ju också att i mitten av nästa vecka öppnas den stora debatten på FN:s generalförsamling i New York. Att det i detta läge där skulle kunna bli ett möte mellan Trump och Rouhani är väl mindre sannolikt, men konfrontationen i regionen efter det att USA lämnat avtalet med Iran kommer ofrånkomligen att bli en stor fråga där. President Trump talar i FN på onsdag förmiddag.

Tas inte någon form av diplomatisk initiativ är det nog ofrånkomligt att konfrontationen på ett eller annat sätt kommer att trappas upp. Ingen av partnerna vill nog ha ett öppet krig, men ingen är heller beredd att backa tillbaka och kapitulera. USA trappar upp sanktioner, och Iran trappar upp olika former av attacker.

Det är ett mycket farligt spel.

I någon mån kan det komma att påverkas av vad som händer i Israel. Ett skifte där kan något lätta på trycket från dess sida att ta till dramatiska åtgärder. Dock kommet det sannolikt att ta en betydande tid att få en ny regering på plats om röstsammanräkningen skulle ge ett resultat liknande vallokalsundersökningarna.

Ny start för Ukraina.

KIEV: Efter fyra intensiva dagar här bär det nu tillbaka till Stockholm.

Den stora YES-konferensen samlar de flesta i det ukrainska samhällslivet, och det internationella deltagandet är dessutom betydande.

Stimulerande var också de stora öppna ungdomsforum med olika diskussioner som arrangerades i anslutning till presidenten. Själv hade jag två sådana – dels tillsammans med Estlands president Kersti Kaljulaid och dels tillsammans med CNN:s Fareed Zakaria – som båda var påtagligt välbesökta.

Men annars blev det diskussioner om det mesta mellan himmel och jord – men först och främst Ukraina efter det genomgripande politiska skiftet i samband med valen här under året.

President Zelensky och hans parti har nu en mycket stark ställning. De senaste mätningarna ger honom ett stöd på 71%, och han har en majoritet i parlamentet med sig. Det är en unik möjlighet.

Både han och premiärministern skisserade i våra diskussioner en mycket ambitiös reformagenda med ekonomisk tillväxt i fokus. Och det fanns all anledning att applådera vad de sade. Inriktningen är tveklöst helt rätt.

I onsdags landade också en delegation från IMF för att förhandla fram ett nytt program. Åtskilliga av det som stått på IMF:s önskelista, inte minst den nödvändiga reformen av jordägande, står nu på den nya regeringens program. Men det är genomförande som gäller, och det finns också ett antal beska piller som måste sväljas för att medicinen skall få den verkan som avses.

De närmaste sex-nio månadens blir viktiga. Det är då presidenten verkligen har möjlighet att genomföra vad som krävs. Därefter kommer den politiska bilden med stor sannolikhet att börja att förändras.

Och frågan är vad som händer då. Den mycket starka maktposition presidenten och hans parti har är tveklöst en fördel i det korta perspektivet, men hur den hanteras om vindarna börjar att blåsa snödare blir det verkliga provet.

Men med rätt politik är det ingen tvekan om att den ekonomiska potentialen är betydande. Inte minst gäller det på livsmedelsområdet.

Ukraina är redan den största leverantören av livsmedel till EU och världens tredje ledande livsmedelsexportör efter USA och Brasilien. När det gäller export av säd ligger man på första plats. En tredjedel av all den superbördiga s k svarta jorden i världen finns i Ukraina.

Också relationen med Ryssland diskuterades självfallet åtskilligt. Det amerikanska sändebudet Volker var på plats, och det blev utförliga diskussioner också med utrikesminister Prystaiko.

Ett möte på presidentnivå i det s k Normandi-formatet kommer väl med betydande sannolikhet att äga rum under hösten, men vilka förutsättningarna är för framsteg är för tidigt att avgöra.

Det krävs två för att dansa tango, brukar det sägas, och om det finns någon vilja i Kreml för att ta konkreta steg återser att se. En viss separation av styrkor i ett känsligt område längs konfrontationslinjen i östligaste Ukraina har dock kunnat ske.

Det har varit åtskilliga besök för mig i Ukraina under åren, och anledningen är självklart att utvecklingen här har mycket stor betydelse gör utvecklingen i Europa i dess helhet.

Ett stabilt och självständigt Ukraina, som kan stå på egna ben, betyder mycket för Europas samlade säkerhet, också vår egen.