Ett säkerhetsmässigt samlat Norden och Östersjön-område. Det var ett halvt årtusende sedan senast.

15 maj 2022

STOCKHOLM: I torsdags kom i ett kort pressmeddelande det officiella beskedet från president Sauli Niinistö att Finland nu kommer att söka medlemskap i Nato.

Och i morgon kommer ju samma besked att komma vad gäller Sverige. I dag har ju också socialdemokraterna – sist av alla partier – beslutat om sin ståndpunkt i frågan.

Då blir det också för första gången sedan den ryska invasionen 24 februari möjligt att diskutera dessa frågor i riksdagen.

På många sätt är beskedet från Finland det avgörande. Den finländska historiska resan är betydligt mer komplicerad än den svenska, och beslutet har därmed på många sätt en större tyngd.

Det svenska kommer i många avseenden att kunna ses som en konsekvens av det finska.

Under sex århundraden var vi ett och samma rike, men gradvis kom trycket från den växande moskovitiska makten att bli allt tydligare och allt hårdare.

Peter den Store gjorde av den moskovitiska makten staten det nya Ryssland, och flyttade dess huvudstad till träskmarkerna vid Neva-flodens utlopp i Finska Viken.

Här hade svenska och moskovitiska intressen mötts och blötts genom århundraden. Längs Neva-floden kunde handelsmän från Gotland eller Roslagen börja sin färd mot avlägsna marknader ner mot och bortom såväl Svarta som Kaspiska Havet.

Och här ville nu Peter den Store bygga en huvudstad som hade ansiktet vänt mot det övriga Europa.

Med detta förändrades självfallet den östra rikshalvans situation. Trycket och magnetismen från den snabbt växande ryska huvudstaden skapade steg för steg den situation som mitt i Napoleon-krigens europeiska omvälvningar ledde till den plågsamma förlusten i Finska kriget 1809, freden i Fredrikshamn och etablerandet av Finland som ett storhertigdöme under den mäktige tsaren vid Neva.

Under ett århundrade var det i mångt och mycket en svensk stat och ett svenskt samhälle under den ryska makten, men under denna tid växte också en tydligare finsk nation fram, och kraven på att den skulle få en egen framtid växte i takt med att en storrysk nationalism började att göra sig allt mer påmind.

För Sverige var detta århundradet när vi definitivt lade stormaktstidens drömmar bakom oss. Med Elias Tegnérs ord handlade det om att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter” – att med egna reformer och egen kraft bygga ett modernare samhälle.

Och med Carl XIV Johans politik från 1812 vände vi ryggen mot kontinentens konvulsioner. Vi frestades när konflikten om Slesvig spetsades till på 1850-talet och när Krim-kriget drog in i Östersjön ett decennium senare, men i huvudsak höll vi kursen.

När den ryska staten kollapsade 1917 som en konsekvens av kombinationen av en regim oförmögen till reform och världskrigets konvulsioner tillhörde Finland de nationer som ytterst med vapnens makt lyckades att bryta sig loss.

Den ryska makten hade ju sedan 1809 varit framskjuten till Torneå älv uppe i norr och Ekerö på Åland, men försvann nu från svensk utgångspunkt till Systerbäck strax utanför Leningrad i den inre delen av den finska viken.

Men fortfarande var det – med Krister Wahlbäcks ord – jättens andedräkt som bestämde åtskilligt om Finlands ställning liksom för relationen mellan våra länder.

Medan Sverige kom att undgå att dras in i det andra världskriget försökte Stalin underkuva och återerövra Finland, och i det s k fortsättningskriget hamnade Finland oundvikligen på Hitlers sida med alla de problem detta förde med sig.

När världskriget var över var Finlands position långt ifrån enkel. Man hade förlorat sin andra största stad, hade fått en sovjetisk militärbas alldeles väster om Helsingfors, tvingats till omfattande restriktioner på sin försvarsmakt, hade en Sovjetstyrd kontrollkommission i huvudstaden och fick ingå ett biståndsavtal med Sovjet med också potentiella militära implikationer.

Längre västerut var det under dessa kritiska år åtskilliga som avskrev Finlands möjligheter att överleva som självständig nation. Tjeckoslovakiens öde 1948 präglade mycket av dessa farhågor.

Denna situation betydde åtskilligt när Sverige kom att välja vad som kallades neutralitetslinjen för de kommande åren. Det fanns farhågor för att en västlig alliansanknytning skulle kunna leda till att Stalin än mer ökade trycket på Finland, och att detta då skulle försämra också vårt säkerhetspolitiska läge.

Finlands balansgång under decennierna som följde blev inte enkel. Fortfarande diskuteras om alla de kompromisser man tvingade sig själv till var nödvändiga, men hur det än är med den saken blev resultatet att Finland steg för steg kunde stärka sin ställning som en självständig nordisk demokrati.

Men det var decennier när Finland var det utsatta landet – och Sverige var det skyddade. Där bortom fanns alltid den oberäkneliga jätten.

När den sovjetiska staten sedan kollapsade som en konsekvens av sin oförmåga till grundläggande reformer, och vi därmed fick en ny strategisk jordbävning i vår del av Europa, öppnades inte bara för att Estland, Lettland och Litauen kunde söka självständighet, utan också för att Sverige och Finland kunde lägga neutralitetspolitiken åt sidan och ta steget in i den Europeiska Unionen.

I inledningen till den processen hade Sverige en viss ledning, men vi förhandlade parallellt och gick in som medlemmar i EU tillsammans nyårsdagen 1995.

Då var frågan om Nato knappast aktuell.

Vi hoppades på ett nytt Ryssland och en ny och allomfattande europeisk säkerhetsstruktur. Jag minns hur dagen i juni 1994 när Esko Aho för Finland och jag för Sverige skrev på våra EU-avtal också Boris Jeltsin var på plats och skrev under ett omfattande samarbetsavtal mellan EU och Ryssland.

Det var andra tider.

Jag har skrivit om hur vi kring 2008 gick från det vi kan kalla förhoppningarnas tid till den nya oredans tid, och om hur säkerhetsfrågorna gradvis blev allt viktigare igen. Kriget mellan Ryssland och Georgien borde ha varit en större tankeställare än vad det blev.

Finland började då att tala om att man hade en s k Nato-option i sin säkerhetspolitik. Med Finlands bakgrund var det ett viktigt steg.

Sverige hade i grunden alltid haft en Nato-option, men delar av den svenska debatten kring denna fråga under åren som följde blev utomordentligt märklig. Med verklig säkerhetspolitik hade den ingenting att göra.

Varje omnämnande av en Nato-option sades på sina håll skapa faror eftersom det skulle leda till misstankar om att vi i ett kritiskt läge skulle kunna tänkas att närma oss Nato. På sina håll uttalades detta med betydande grötmyndighet.

Men när sedan farorna verkligen kom kastades allt detta över ända och Nato blev den enda möjligheten.

Finlands politik liv har av lätt insedda skäl säkerheten i sitt DNA, och därför var det naturligt att det efter den 24 februari var Finland som tog ledningen i den stora säkerhetspolitiska omläggningen. Raskt drogs igång en omfattande politisk process vars slutmål redan från början var tydligt för alla och envar.

Den svenska processen blev mer stapplande och slingrande, men med en riksdagsmajoritet och ett Finland som pekade entydigt åt samma håll var något annat slutmål än det vi nu står inför egentligen aldrig möjligt.

Nu inleds en formell process som säkerhetsmässigt i den vidare europeiska och atlantiska ramen kommer att förena de nordiska länderna och Östersjö-området på ett sätt vi inte haft sedan Kalmarunionen gick i graven för ett halvt årtusende sedan.

Förhoppningsvis kommer Danmark att i sin folkomröstning 1 juni att häva sina föråldrade restriktioner mot deltagande i säkerhetssamarbetet inom EU. Det skulle tydligt underlätta det nordiska samarbetet.

Och det är därmed säkerhetsmässigt en påtagligt ny epok som vi går in i, och jag hoppas att vi fullt ut kommer att kunna ta tillvara på de förbättrade möjligheter till samverkan och integration om försvar och säkerhet i hela Nordeuropa som detta kommer att innebära.

Bortom oss kommer fortfarande Ryssland att finnas. Geografin förblir densamma, men detta Rysslands utveckling framstår nu som osäkrare än på utomordentligt länge. Kommer den ryska staten att klara de anspänningar som kommer att följa av den strategiska katastrof dess ledares angreppskrig mot Ukraina nu utlöst?

Eller börjar en ny statskollaps att avteckna sig vid horisonten?

Om detta vet vi föga. Men denna tilltagande osäkerhet österut är det ju som nu gör vår ökade förankring västerut till en nödvändighet.

Till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma allt eftersom den formella processen går framåt under de allra närmaste månaderna.

Själv har jag just återkommit från den årliga säkerhetskonferensen i Tallinn där deltagandet detta år hade sina extra dimensioner. Det råder ju krig i Europa. Den övergripande chefen för de amerikanska underrättelsetjänsterna tillhörde dem som var på plats och deltog i de intensiva diskussionerna.

Men det blir ett kort uppehåll hemma. Redan i morgon bär det iväg igen.

Måndagens mål för min del är Nuuk på Grönland, och jag kommer att hinna med också Reykjavik på Island under några dagar med de arktiska och nordatlantiska frågeställningarna i fokus.


Nu randas veckan då det måste börja att komma besked. Och det kommer det också att göra.

08 maj 2022

STOCKHOLM: Så står vi då inför viktiga dagar.

För en vecka sedan skrev jag att jag knappast väntade några avgörande ryska militära framgångar i försöken till offensiv i östra Ukraina, och att president Putin nu antingen måste växla upp eller växla ned.

Och det är där vi är.

Framgångarna är utomordentligt begränsade. De flesta bedömare instämmer nu i att det är mest sannolikt att han väljer att växla upp, men det finns olika meningar om i vilken utsträckning han kan göra det och vilka resultat det skulle kunna få.

En del kommer vi kanske att få höra när Putin talar i anslutning till den stora militärparaden i Moskva i morgon. Alldeles säkert kommer det att som allra minst bli en ytterligare politisk mobilisering inte bara mot Ukraina utan också mot de västliga stater som ju ger dess försvarskapacitet sitt stöd.

Och alldeles säkert kommer det att bindas in i retorik om att det i själva verket är den framvällande nazismen från Astrid Lindgren till Volodymir Zelensky som Ryssland nu måste stå upp mot.

En viss mobilisering av ytterligare resurser pågår redan i Ryssland. Soldater som skulle lämna sin värnplikt lockas att stanna kvar. Ofta kan alternativet vara arbetslöshet hemma. Och andra uppmuntras att mer eller mindre frivilligt ansluta sig.

En del luckor i hårt sargade förband kan säkert täppas till på detta sätt, men att stampa fram och öva helt nya förband kommer med nödvändighet att ta tid. Och om det finns tillfredsställande materiel tillgängligt är nog inte alltid säkert.

Och hur det ser ut på den ukrainska sidan vet vi mindre om. Stridsmoralen är fortsatt mycket hög, och förhoppningsvis kommer de militära leveranserna från omvärlden fram i sådan tid och på sådana platser att det verkligen gör skillnad.

På våra lite nordligare breddgrader randas nu veckan för besked och så småningom beslut om medlemskap i Nato.

Först ut väntas under de närmaste dagarna Finland. Man har ju haft en ordentlig process med öppen och inträngande debatt också i riksdagen. Allt tyder på att man är redo för beslut.

Och därefter kommer på ett eller annat sätt Sverige. Socialdemokraterna har ju framstått som lite av en sekret sekt där ingenting får sägas eller göras som kan anses föregripa ett beslut.

Att riksdagen hitintills inte haft en enda diskussion om den nya situationen sedan 24 februari framstår tveklöst som mycket märkligt. Demokratiska legitimitet är faktiskt viktigt.

Men detta till trots kan det inte råda någon tvekan om vart de bägge processerna, med Finland i ledning men med parallellt uppträdande därefter, kommer att leda.

Jag tror vi kan utgå från att alla papper kommer att ligga på bordet väl före Finlands president Sauli Niinistö inleder sitt statsbesök i Stockholm veckan efter denna.

Och därefter vidtar så först den formella processen med Nato i Bryssel och sedan, när denna lett till beslut, ratificering av parlamenten i samtliga Nato:s 30 medlemsländer.

Viktigast av dessa är självfallet USA:s senat där ratificering kräver två tredjedels majoritet, men det man hör viskas från andra sidan Atlanten är att det finns en stark vilja att göra detta relativt snabbt.

Av Ryssland har det inte hörts mycket i denna fråga mer än några närmast rutinmässiga uttalanden. Och mer av den arten kommer det med all säkerhet att bli.

Men mer än så? Jag tvivlar. Allt Putin kan göra i denna fråga kommer att bli kontraproduktivt. Ju högre han skulle trissa upp sig kring detta desto tydligare skulle han visa vad han inte förmår.

Har han ett intresse av det? Knappast. Men i detta ligger förvisso ingen garanti.

Veckan som kommer fylls med möten som inte saknar betydelse kring dessa frågor. Först möts G7-ländernas utrikesministrar i norra Tyskland, och därefter är det på nytt möte med Nato:s utrikesministrar med viktiga frågor om situationen på agendan.

Och under tiden tätnar raden av besökare till Kiev. I dag såg jag att Canadas premiärminister Trudeau åtföljd av sin biträdande premiärminister – av ukrainskt ursprung – tillhörde kretsen av besökare.

Härom dagen var det de tre baltiska utrikesministrarna, och de närmaste dagarna blir det också Tysklands utrikesminister. Det gäller nog att beställa tågbiljetterna i tid i dessa dagar.

För mig är det en hektisk vecka som nu randas.

I kväll söndag är jag med på en videokonferens som Kiev Security Forum under f d premiärministern Jatsenjuk ordnar tillsammans med bl a historikern Timothy Snyder och Anne Applebaum.

I morgon skall jag kommentera Putins tal på CNN men sedan blir det videokonferens med Köpenhamn med f d statsministrarna Alexander Stubb från Finland och Lars Lökke Rasmussen från Danmark inte minst inför den viktiga danska folkomröstningen den 1 juni.

Men alldeles självklart kommer frågan om framtiden för både Nato och EU upp. I morgon presenteras ju slutsatserna från EU:s s k framtidskonvent.

Och sedan fortsätter veckan med konferenser och möten i Poznan i Polen och åter i London innan jag mycket sent på fredag kväll dyker ner på traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Där finns det mycket att diskutera.


Nu närmar sig nog ett viktigt beslut för Putin. Växla ner eller växla upp?

01 maj 2022

STOCKHOLM: Dagens nyhet från fronterna i östra Europa – ännu ej konfirmerad – är att den ryske ÖB Gerasimov klarade sig undan en ukrainsk artilleriattack mot den stabsplats i Donbas-området som han besökte.

En rad andra personer lär däremot ha förlorat livet i attacken.

Tydligen ville den högsta militära ledningen i Moskva skaffa sig en bättre bild av hur den stora offensiven i östra Ukraina går. Vi närmar oss ju den traditionella stora segerparaden i Moskva den 9 maj, och önskvärt hade väl varit att tills dess kunna åstadkomma något som såg ut som genombrott eller seger.

Sannolikheten för att det skulle vara möjligt förefaller dock vara i snabbt avtagande.

Den ryska offensiven noterar mindre framgångar, men ännu alls ingenting som ändrar den övergripande bilden. Snarare förefaller det korrekt att säga att offensiven förefaller att ha kört fast. Anfallskraften i de ryska förband man hade samlat ihop förefaller inte att ha varit tillräcklig.

Sannolikt kommer man om en vecka att kunna säga att man nu fått total kontroll över Mariupol – vilket har tagit långt längre tid än vad de allra flesta trott – men så mycket mer kommer det knappast att finnas att redovisa.

Generalen Gerasimov borde vid det här laget vars tillbaka i Moskva, och jag skulle tro att man då måste börja att diskutera de slutsatser han gjort efter sin inspektion till fronten.

Och vilken bedömning av utsikterna kommer han då att redovisa för presidenten?

Om detta vet i alla fall jag intet, men det förefaller mig som om Putin relativt snart kommer att ställas inför nödvändigheten av att antingen påtagligt skala ner sina ambitioner eller att dramatiskt eskalera det ryska samhällets mobilisering för någonting som man nog då också måste beskriva som ett krig.

Jag skulle tro att Putin i grunden vill gå den senare vägen, och att han är böjd att mobilisera det ryska samhället för vad han kommer att beskriva som ett krig mot Nato och mot den påstådda nazismen.

Ser man olika fragment av vad han sagt under den senaste tiden är det i den riktningen som hans intentioner förefaller att gå.

Kommer detta att vara möjligt? Jag har svårt att bedöma den saken. Påfrestningarna på det ryska samhället skulle öka, och jag skulle tro att det kommer att finnas de som kommer att försöka säga till honom att inte ens detta kommer att kunna leda till någonting som kan beskrivas som en seger.

Risken är att han gräver sin egen grop allt djupare – men i detta ligger alls ingen garanti för att det inte är just detta som han kommer att göra.

Felbedömningar när det gäller just Ukraina är ju otvivelaktigt ett av hans starkaste karaktärsdrag.

I avsaknad av framgång i den s k andra fasen av kriget tror jag således att övergången till den tredje fasen av kriget kan bli en upptrappning och bredare mobilisering.

Även om utsikterna till omedelbar framgång i operationerna i Ukraina sannolikt inte ökar med detta tror jag dessvärre att det riskerar att konflikten på olika andra sätt sprids. Vi kommer sannolikt att höra en upptrappad retorik riktad mot Nato, och den kan i ett visst läge också leda till konkreta operationer.

Jag skulle tro att man i Moskva är påtagligt bekymrad över de ökade leveranser av olika vapen som nu sker till Ukraina. Det kan förvisso ta sin tid innan de ukrainska stridskrafterna effektivt kan utnyttja en del av det som nu utannonserats, men att det på lite längre sikt kommer att ha betydande effekter är alldeles klart.

USA levererar t ex 90 moderna artilleripjäser med mycket ammunition, och Frankrike och Nederländerna levererar än modernare och slagkraftigare artillerisystem om än i mindre antal.

Detta kommer att göra skillnad. Och Ryssland kommer att göra vad de kan för att stoppa dessa leveranser på olika sätt.

De mer politiska ansträngningarna i form av FN:s generalsekreterarens resa till Moskva och Kiev gick ungefär på det sätt som jag skrivit om tidigare här. På rysk sida är det militära insatser som har prioritet – diplomatin får möjligen komma i ett senare skede.

Här hemma går Nato-processen vidare. Jag kan ha en del frågetecken kring hur man hanterar denna process, men vart den kommer att leda kan det knappast längre råda någon tveksamhet om.

Och den tilldrar sig ökat intresse utomlands. I dag har jag åter intervjuats av CNN i ärendet och försökt ge en bild av vad vårt steg innebär för inte bara Sveriges och Finlands utan hela Europas säkerhet.

Efter en vecka i Indien blir det Europa för min del denna vecka med besök i Oslo och London för olika framträdanden och diskussioner.

I London kommer jag att vara samtidigt som det är lokalval där, vilket har också vidare betydelse, och samma dag är det också val till det lokala parlamentet på Nordirland. Situationen där har ju blivit betydligt mer komplicerad efter Brexit.


Dialoger i Delhi, och viktigt närmande till EU – men inte utan sina spänningar.

28 april 2022

NEW DELHI: Snart lyfter jag genom natten för att så småningom ta mig hem till Stockholm igen efter fyra dagar i hettan i den indiska huvudstaden.

Det har varit osedvanligt varmt i Indien under de senaste veckorna, och under dessa dagar har temperaturen i Delhi under dagarna hela tiden legat en bit över 40 grader. I dag sades det ha varit 44 grader – och varmt var det förvisso.

Är detta den globala uppvärmningen? Kanske, men alldeles tydligt är att hetta som denna är svår för ett samhälle och en ekonomi att hantera.

Och april är traditionellt inte alla den varmaste månaden här. Hur kommer det att bli i juni?

Klimatfrågan är med nödvändighet stor i detta enorma land med sina 1,4 miljarder invånare, men heller inte lätt. Om EU har som mål att vara klimatneutralt till 2050, och Kina satt sitt mål till 2060, är målet för Indien 2070.

Mitt ärende här dessa dagar var stora Raisina Dialogue som jag varit associerad med nästan sedan det drog igång, och konferensen har gradvis utvecklats till en av de viktigast globala mötesplatserna.

Så var det alldeles tydligt i år. Ursula von der Leyen från EU inledde med ett påtagligt starkt tal, men på plats fann också ett tiotal utrikesministrar från olika länder men huvuddelen av dem denna gång faktiskt från EU.

Ambitionen att stärka relationen mellan EU och Indien är inte ny. Den som bläddrar tillbaka i denna blogg kan hitta åtskilligt från mig i detta ämne under åren.

Det har varit lite trögt i portföret. Kina har ofta framstått som viktigare, olika bilaterala problem har kommit emellan och Indien är inte alldeles enkelt när det gäller olika handelsfrågor.

Men Indien är på väg att bli världens folkrikaste land, dess ekonomi växer nu med imponerande 7% om året, landets geopolitiska tyngd ökar påtaglig och ingen kan förneka att landet – som Ursula von der Leyen underströk i sitt tal – är världens största demokrati.

Det är viktigt.

När han fick frågan om vad som var Indiens viktigare bidrag till världen sade utrikesminister Jaishankar att det var att man bevarat sin demokrati.

I detta ligger mycket, och alldeles självklart har det inte alltid varit en alldeles enkel resa. Detta jätteland med sin enorma mångfald och sina betydande utmaningar har förvisso någon gång snubblat på vägen, men i allt väsentligt har man dock hållit kursen.

Och det gäller än i dag.

Det innebär förvisso inte att det inte finns problem. Om det var britterna som först ställde grupp mot grupp kronkolonin Indien skall jag låta vara osagt, men när självständigheten kom 1947 och Pakistan skiljdes ut kostade våldet cirka en halv miljon människor livet.

De flesta muslimer stannade dock i Indien, men då och blossar dock fortfarande motsättningar mellan dem och den stora hinduiska majoriteten upp. I bägge grupper finns mer extremistiska grupperingar som ibland tenderar att elda på.

Men plågsamt som detta är måste toleransen fortfarande ses som det som dominerar detta enorma land med dess mosaik av religioner, språk och uråldriga traditioner.

Diskussionerna här har visat att EU och Indien nu tydligare på bägge håll håller på att inse betydelsen av relationen dem emellan.

Ursula von der Leyens besök innebar att man återupptar förhandlingarna om ett handelsavtal och att man också sätter upp ett s k Trade and Technology Council av den art EU annars bara har med USA.

Men friktion saknas heller inte, att det var tydligt i våra diskussioner.

I omröstningen i FN:s generalförsamling om att fördöma Rysslands aggression mot Ukraina röstade 141 nationer naturligt nog för detta, men Indien valde att lägga ned sin röst. Och det har naturligt nog lett till åtskilliga frågetecken.

Borde det inte vara i Indiens nationella intresse att kritisera en stormakt som så tydligt sätter sig över den kanske allra mest centrala delen av den internationella rätten?

I våra diskussioner kring detta var det alldeles tydligt att det var få indiska företrädare som kände sig komfortabla. Åtskilliga sade privat att de tyckte ställningstagandet var felaktigt, medan andra föll tillbaka på emotionella argument som föreföll hämtade från en annan tidsålder.

Kriget kommer att få konsekvenser även här. Vilka slutsatser Kina kommer att dra är en fråga som man här – liksom hos oss – alldeles självklart har anledning att diskutera.

Och jag är övertygad om att de tidigare starka banden till Ryssland inte minst i delar av det indiska försvaret inte kommer att gå oskadade ur detta.

Men alldeles tveklöst var en slutsats av våra diskussioner att vi behöver en påtagligt fördjupad dialog också i dessa frågor mellan Indien och EU.

De vill – på goda grunder – att vi skall ta säkerhetsfrågorna i deras del av världen på större allvar. Vi vill – på minst lika goda grunder – att de skall ta säkerhetshot i vår del av världen på allvar.

På onsdag träffar premiärminister Modi de nordiska statsministrarna i Köpenhamn. Innan dess gör han ett nedslag i Berlin, och efter det blir det också ett besök i Paris.

Diskussionen i denna fråga kommer med all säkerhet att fortsätta även i dessa möten, men förhoppningsvis kommer den inte att överskugga de viktiga frågor om fördjupat samarbete som annars står på agendan.

Det finns mycket att göra, och det blir ett viktigt möte i Köpenhamn.

För mig är det betydelsefullt att komma hit inte bara för Indien självt, utan också för att i alla fall i viss grad försöka att förstå en region som med sina påtagliga utmaningar alltför sällan uppmärksammas på våra breddgrader,

I det östliga grannlandet Burma har Aung San Suu Kyi just dömts till fem års fängelse av militärregimen där.

I det södra grannlandet Sri Lanks verkar de politiska spänningarna att bli allt djupare.

Jag lärde mig mycket av en middagsdiskussion med Maldivernas utrikesminister.

I det västliga grannlandet Pakistan har just en ny regering tillträtt efter det att den tidigare kastats ur sadeln, och en vän jag uppskattar har just återkommit i en viktig position.

Frågor kring Kashmir väcker utomordentligt starka känslor både där och här i Indien. Den konversationen får man alltid hantera med stor försiktighet.

Bortom Pakistan finns självfallet Afghanistan. Mina dagar här gav också möjlighet till några intressanta samtal om den tragiska och komplicerade situationen där.

Med det stora norra grannlandet Kina finns alla de mycket påtagliga spänningarna över olika gränsfrågor högt upp i olika delar av Himalaya. Den relationen har många bottnar och dimensioner.

Gradvis orienterar sig Indien dock allt mer mot den västliga världen.

Mycket under de senaste åren har handlat om det s k Quad-samarbetet mellan USA, Indien, Japan och Australien. Ofta sägs det handla främst om Kina, och helt fel är inte det, men än viktigare är det nog som ett försök att starkare engagera Indien.

Det var tydligt också under de senaste dagarnas diskussioner. På plats i våra diskussioner hade vi såväl chefen för USA :s enorma militära kommando för Stilla Havet och Indiska Oceanen, som ÖB från såväl Japan som Australien.

Och nu har dessutom utannonserats det andra toppmötet i denna krets i fysisk form under detta år. Det visar vilken betydelse det tillmäts.

Men nu bär det för min del hemåt igen. Jag kommer att återkomma hit till Delhi under året.

Utvecklingen kring kriget skall jag återkomma till att kommentera när jag åter landat på europeisk jord.


Mot hettan i Delhi efter dialog vid Bosporen och med kriget nu inne i sin tredje månad.

24 april 2022

ISTANBUL: Det blev en mellanlandning här för en middag och lite annat innan jag denna kväll fortsätter till New Delhi för att vara med på den nu efter pandemin återupptagna stora Raisina Dialogue.

Den inleds i morgon med bl a Indiens premiärminister Narendra Modi och EU:s Ursula von det Leyen som talare, och sedan följer två dagar av intensiva debatter med också inte mindre än tio utrikesministrar från olika delar av världen närvarande.

Till mina uppgifter hör att delta i en debatt om Rysslands framtid med också två ryska företrädare. Det lovar att bli en minst sagt laddad tillställning. Det finns en del att säga.

Den indiska inställningen till den ryska invasionen har ju varit tämligen vacklande. Två gånger har man lagt ner sin röst i viktiga voteringar i FN, och även om premiärminister Modi talat om omedelbar vapenvila och utredning av olika övergrepp har han inte kritiserat den ryska invasionen.

Det åberopas många skäl för detta. Den indiska armén är beroende av ryska leveranser, och Ryssland har inte sällan skyddat Indien när det kommit till för landet känsliga frågor i FN. Men ingenting av detta kan i grunden rättfärdiga att man inte tar avstånd från ett mycket klart fall av aggression.

Indiens territoriella integritet ifrågasätts ju av Kina, och jag tror inte man skulle uppskatta om EU och USA ställde sig likgiltig inför kinesisk militär aggression mot landet. Vad gäller grundläggande principer för en nations utrikespolitiska linje inte vara till salu.

Allt talar för att det blir spännande dagar i Delhi.

Medan den ryska armén försöker att slå sig fram i Donbas – det är för mig lite oklart om den verkligt stora offensiven inletts eller inte – ser det nu ut som om vi kommer att få en ny omgång av diplomatiska ansträngningar för att avsluta konflikten.

FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres, som fått en hel del kritik för sin passiva roll i konflikten hitintills, väntas först till Ankara i morgon för koordinering med de turkiska ansträngningarna och därefter till Moskva på tisdag och till Kiev på torsdag.

Jag tror att man skall dämpa sina förväntningar inför detta. Det förs visserligen samtal på lägre nivå mellan Moskva och Kiev, men i de grundläggande frågorna är det en avgrund mellan de bägges positioner.

Kiev kräver, med tydligt stöd av både EU och USA, och med förankring också i resolutionen från FN :s generalförsamling, att Ryssland drar sig bort från landets territorium och återgår i första hand till situationen före 24 februari.

Men detta accepterar inte Moskva. Man vill bibehålla de områden man nu kontrollerar, och jag tror inte att man är beredd till någonting över huvud taget innan man erövrat betydligt mer av i alla fall östra och södra Ukraina.

Vad skulle det hela annars ha varit värt för Putin?

Så vi kommer säkert att få se en del reseverksamhet, en del mötestiderna och en del presskonferenser under den kommande veckan, men med all sannolikhet blir det inte så värst mycket mer än så.

Senare i kväll – jag befinner mig då i luften – får vi så resultatet av det franska presidentvalet. Det mesta tyder ju dock på att Macron som den första franska presidenten på två decennier kommer att lyckas med att få en andra mandatperiod.

Annars har det för min del under veckan som gått också handlat om att möta det internationella intresset för frågan hur det kommer att gå med Finland, Sverige och Nato.

Det har blivit en syndikerad artikel för Project Syndicate, en längre podd-diskussion med The Economist och likaledes en podd-diskussion tillsammans med Alexander Stubb för ECFR.

Länkar till allt finns via twitter.

Mitt besök vid Bosporen har denna gång mindre handlat om Turkiet, men lite av den varan är oundvikligt när man är här och träffar olika engagerade individer.

Nästa års presidentval rycker allt närmare – det är ungefär ett år dit.

Med en misskött ekonomi med inte minst hög inflation för de som nämns som oppositionskandidater ca 60% stöd i opinionsmätningarna och president Erdogan avsevärt mycket mindre.

Men bilden är mer komplicerad. Den enade oppositionen – sex olika partier – är inte så enad i allt och vem man i slutändan kommer att föra fram mot Erdogan blir lika svårt att besluta om som det blir viktigt för utgången.

Och alldeles säkert förbereder Erdogan olika manövrar. Att kunna medla fred mellan Ryssland och Ukraina skulle ge en del poäng, men annars finns alltid kortet med nya operationer mot kurdiska PKK i främst Irak, inte minst för att provocera PKK till att göra någonting, att ta till.

Det har vi sett förr.

Och det finns åtskilliga osäkerheter i den vidare regionen här som det finns anledning att vara uppmärksam på. Idlib i Syrien är en ständig källa till oro, och hur det egentligen kommer att utvecklas mellan Armenien och Azerbajdzjan när nu all uppmärksamhet ligger på en betydligt större konflikt är också svårt att veta.

Och inte heller Balkan med dess spänningar ligger så långt från Bosporen.

Men nu lyfter jag strax härifrån och efter en mellanstopp landar jag i New Delhi i morgon bitti.

Jag ser att temperaturen där förväntas krypa upp över 40 grader de närmaste dagarna. Det blir till att hålla sig inomhus.


I avvaktan på ny rysk offensiv – i avsaknad av varje utsikt för fred. Och en del annat.

18 april 2022

TABIANO CASTELLO: Efter några dagar med RAND i Santa Monica – som till stor del kom att handla om Ryssland och Ukraina – har det nu blivit några påskdagar i norra Italiens behagliga försommarväder.

I östligare Europa pågår fortfarande den ryska militära uppladdningen inför den större offensiv som väntas i östra Ukraina, och det samtidigt som man med stor brutalitet försöker att krossa det sista av militärt ukrainskt motstånd i Mariupol.

Samtidigt förefaller de politiska kontakterna ha avstannat helt. När den österrikiske kanslern var i Moskva förklarade Putin frankt att någon vapenvila inte var aktuell, och i offentliga uttalanden har han hällt kallt vatten på möjligheten av diplomatiska förhandlingar.

Han är fortfarande inriktad på att vinna både militärt och politiskt. I dag har vi ju hört om omfattande nya ryska robotattacker mot bl a Lviv i västligaste Ukraina.

Om det sedan kommer att lyckas för Putin fullt ut är ju betydligt mer tveksamt.

Förlusten av robotkryssaren Moskva var Rysslands första förlust av ett flaggskepp sedan den ryska flottans förödande nederlag mot Japan i Tsushima-sundet 1905, och därtill det största förlusten av ett örlogsfartyg över huvud taget sedan det andra världskriget.

Med all sannolikhet var det två ukrainska robotar som ledde till att fartyget sjönk. Från officiell rysk sida har man försökt att säga att det i stället var en explosion av något slag, men att det skulle vara mindre plågsamt att fartyget förlorades på grund av egna misstag eller felaktigheter i stället för genom ett militärt angrepp har jag inte lätt att förstå.

Vilka konsekvenser detta kommer att få återstår att se.

Den ryska Svarta Havsflottan kommer förvisso att bli mer återhållsam i sitt uppträdande, men det finns ju också en risk för att man i Kreml i ilska över förlusten kommer att vilja göra mer hämnd-betonade operationer t ex mot centrala Kiev.

Sakta börjar konsekvenserna av de mer industriella sanktionerna mot Ryssland att visa sig. Produktionen av Lada-bilar fortsätter, men nu utan den elektronik som de flesta tar för givet i moderna bilar. Och det finns uppgifter om att produktionen vid landets största fabrik för stridsvagnar nu stor still på grund av brist på komponenter.

Detta kommer vi att se på område efter område. Den ryska ekonomin kommer att tvingas att växla ner industriellt och kvalitativt under de kommande åren. Den överlever, men kommer att släpa efter allt mer.

De kanske största frågetecknen på sikt gäller de mycket stora olje- och gasprojektet uppe i Arktis som betyder mycket för den ryska ekonomin på sikt. Att genomföra dessa utan tillgång till västlig teknologi kommer att bli utomordentligt svårt – och detta är inkomster Ryssland desperat behöver.

Inom EU fortsätter diskussionen om hur snabbt det kommer att vara möjligt att bli av mer det stora beroendet av importerad rysk gas. I Berlin varnar regeringen för att ett omedelbart stopp skulle få alltför negativa effekter på den egna ekonomin, men från Rom säger premiärminister Draghi att effekterna av ett utdraget krig på våra ekonomier är ändå värre.

Italien är lika beroende av importerad rysk gas som Tyskland är, om än med bättre möjligheter att snabbt diversifiera. Premiärminister Draghi var nyligen i Algeriet och slöt nya avtal om leverans av gas därifrån genom den pipeline som finns.

Diskussionen om detta kommer att bli allt hetare inför EU- toppmötet i maj.

Oljeexporten, som betyder fyra-fem gånger mer för Ryssland ekonomiskt, är inte lika lätt att stoppa.

Effekterna på den globala ekonomin kommer att stå i centrum när valutafondens och världsbankens sedvanliga vårmöte går av stapeln i Washington.

Ukrainas premiärminister Denys Shmyhal väntas komma och vädja om ökat ekonomiskt stöd. Och i morgon publiceras IMF:s sedvanliga uppdatering av den globala ekonomin.

Inflationen var redan ett betydande problem med stigande priser på energi och livsmedel, och till detta kommer nu krigets olika konsekvenser. Allt fler frågetecken reses också kring den kinesiska ekonomin med världens största hamnstad Shanghai nu totalt nedstängd i försöken att få covid under kontroll.

Och därtill kommer oron för att de skuldberg som växt i många ekonomier under pandemin kommer att bli svåra att hantera när de globala räntorna nu sakta men säkert vänder uppåt.

Så vi har nog att förvänta oss bekymrade signaler från de olika rapporter som brukar komma på dessa möten.

På den europeiska horisonten handlar nu mycket om den andra och avgörande omgången av det franska presidentvalet på söndag. Det förefaller att döma av opinionsmätningarna som om Macron har utökat den ledning som ju tidigare krympt på ett oroväckande sätt.

På onsdag kväll möts Macron och Le Pen i en TV-duell som alldeles säkert blir viktig.

Internationellt har den finska och svenska processen mot högst sannolika ansökningar om medlemskap i Nato lett till en hel del uppmärksamhet. Jag har gjort större intervjuer i såväl CNN som BBC och gjort den tämligen säkra prognosen att sådana ansökningar kommer under våren.

Och jag försökte också att reda ut de olika aspekterna på de olika alternativ som nu finns i säkerhetspolitiken i en längre artikel på kultursidan på Aftonbladet med anledning av en del andra inlägg på den sidan.

Diskussionen i den finska riksdagen nu på onsdag blir intressant. Det ser nu ut som om samtliga politiska partier i Finland stor bakom en ansökan om medlemskap i Nato.

Några dagar hemma i Stockholm blir det för mig denna vecka, men till helgen bär det av till New Delhi i Indien för stora Raisina Dialogue där.

Det har varit två års uppehåll under pandemin. Men nu är det dags igen, och det brukar alltid vara intressant. Och nu inte minst mot bakgrund av den milt sagt vacklande indiska inställningen till den ryska aggressionen.


Inte ens oraklet visste vad som kommer att hända.

10 april 2022

STOCKHOLM: Jag är just tillbaka från några dagar i Delfi i Grekland avsedda för att diskutera vår världs aktuella problem, men där de mer historiska perspektiven av lätt insedda skäl var svåra att undvika.

Vid Apollo-templet där satt från kanske åtta århundraden före vår tidräknings början fram till 400-talet efter denna oraklet Pythia och levererade sina ofta svårtolkade svar på alla de frågor om krig och fred, lycka och olycka, skörd eller torka som under denna långa tid ställdes till henne.

Nu finns här bara ruiner i en plats vars skönhet är närmast bedövande.

När kristendomen kom till dess nejder var de antika lärornas och myternas dagar över, även om de än i våra dagar spelar en roll i vår kulturella och intellektuella tradition.

Men likt Pythia kunde vi bara lämna svårtydda svar på frågan vart vår värld, och framför allt det pågående kriget, är på väg.

Det har varit tyst från Vladimir Putin under den senaste tiden, men när han senast framträdde i större format var det för att glorifiera krig i största allmänhet och detta krig i synnerhet.

Det är krig som ger Ryssland ära, förkunnande han med stöd av en gammal amiral.

I västliga media ser jag diverse spekulationer om möjliga politiska uppgörelser för att om möjligt i alla fall tillfälligt få slut på kriget. Men det man ser i ryska statskontrollerade media är ett allt mer hatiskt tonläge där man släpper fram röster med allt extremare budskap samtidigt som varje antydan till kritik av det som inte får kallas krig är omöjlig.

Och systematiskt släcks varje oberoende institution och media ner. Det är nu ett rent sovjetiskt mörker som sänkt sig ner över Ryssland, samtidigt som kring en kvarts miljon av dess kanske skickligaste personer lyckats att ta sig ur ett land fångat i en extremistisk regims järnband.

Det ryska militära nederlaget vid Kiev var ett betydande nederlag, men innebär på intet sätt att kriget är över. Nu omgrupperas stridskrafter mot östra Ukraina, svårt drabbade förband plockas samman igen och ett stort antal reservister mobiliseras.

En ny rysk storoffensiv förbereds. Kanske blir det kring Sloviansk som de avgörande slagen kommer att stå. Det var just här i april 2014 som man efter att ha tagit Krim inledde försöken att rulla upp hela östra och södra Ukraina och skapa sitt s k Novorossija.

Det misslyckades då, och nu försöker man igen med oerhört mycket större insatser.

Hur det kommer att gå nu vet vi inte. Rycker man fram förbi Sloviansk kommer man fram till Dnipro vars försvarsvilja och försvarsförberedelser jag imponerades av när jag var där en vecka före det stora ryska angreppet.

I dag har dess flygplats till stor del förstörts av ryska angrepp.

Det spekuleras om att Putin vill ha en seger till den militärparad på Röda Torget som aviserats till den traditionella segerdagen den 9 maj. Han har ju i flera av sina tal hävdat att det hot som ett självständigt Ukraina innebär för hans Ryssland är värre än det hot som Hitler representerade.

Men att han skulle lyckas med att få en seger på en månad framstår knappast som sannolikt. Och det kommer med all sannolikhet att ta betydligt mycket längre innan hans nederlag, på ett eller annat sätt, blir ett faktum.

Vi lever i den nya farans tid – det jag kallat den nya oredans tid har vi nu lämnat bakom oss.

I denna är frågor om säkerhet allt viktigare, och vi går mot stora förändringar när med all sannolikhet både Finland och Sverige kommer att söka medlemskap i Nato.

Än är vi inte där. Det är viktigt att analyser görs med noggrannhet, och det är kanske än viktigare med både bredd och djup i den politiska förankringen. Men något allvarligt tvivel på vart utvecklingen är på väg finns knappast längre.

I dag är det första omgången i det viktiga presidentvalet i Frankrike.

För några veckor sedan seglade Emmanuel Macron nästan ohotad mot en seger. Rysslands aggression hade satt statsmannen i centrum, men sedan dess har det svängt, stigande levnadskostnader har kommit i centrum och utmanaren Marine Le Pen har ryckt fram påtagligt.

Det mesta talar fortfarande för att han är i ledning när vi får resultat i kväll.

Och det mesta talar fortfarande för att det blir han som har ledningen också när rösterna räknas i den avgörande andra omgången den 25 april.

Men lika säkert som tidigare är det inte. Två veckor kan vara en mycket lång tid i politik. Mycket står på spel för Europa i dess helhet.

För min del är det nu ett trevligt stopp hemma, men redan i morgon bär det av igen med Santa Monica i Kalifornien som destination.

Där är det styrelsemöte med RAND Corporation, och jag har lagt in extra tid för att gå igenom en del av det viktiga arbete som RAND gör också när det gäller internationella frågor och säkerhetspolitik.

Och därefter bär det mot slutet av veckan till Italien och Tabiano Castello för att fira påsk.

Våren kommer!


Finland och Sverige måste hålla ihop.

03 april 2022

STOCKHOLM: Medan den ryska invasionen av Ukraina är inne i ett skede när de ryska stridskrafterna förbereder sig för nästa större offensiv för det sig desto tydligare på andra fronter.

Jag tillbringade ett par dagar i Helsingfors i slutet av veckan och hade möjlighet att träffa och diskutera nyckelpersonerna i den politiska process i säkerhetsfrågorna som nu pågår där.

Just nu förbereder två arbetsgrupper en rapport som kommer att lämnas till riksdagen mot slutet av denna månad och där den nya situationen och olika alternativ för att hantera denna kommer att analyseras.

Sedan blir det upp till riksdagens partier att dra de formella slutsatserna av detta, och att därefter uppdra åt regeringen att rekommendera de formella steg som detta kräver, och detta kan i sin tur sedan kräva ett nytt ställningstagande av riksdagen.

Det är en process som är utformad för att belysa varje aspekt på problematiken så att ingen i efterhand kan säga att man inte vänt på varje sten i frågan.

Att president Niinistö har en mycket viktig roll är uppenbart, men han är samtidigt mycket angelägen om att det samtidigt skall vara ett beslut som växer fram i det politiska systemet.

För min del har jag svårt att se annat än att denna process leder fram till att Finland väl före sommaren och väl före Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni fattar beslut om att ansöka om medlemsskap i Nato.

Under det kalla krigets långa decennier var det i sak avgörande argumentet för den säkerhetspolitik med beteckningen neutralitet som vi förde hänsynen till Finland och dess ställning.

Att politiken under ett mer förvirrat skede förseddes med lite ideologiska undertoner, och att det fanns de som satt fast i den mer av nostalgi, förändrar ingenting av detta. Det var hänsynen till Finland som var den svenska politikens innersta grund.

Och det var självfallet alldeles rätt. Ett svenskt Nato-medlemsskap skulle under dessa hårda decennier mycket väl ha kunnat leda till ett betydligt hårdare tryck på Finland. Det låg entydigt inte i Sveriges intresse.

När så Sovjetunionen föll samman var det naturligt att vi sökte ett nära samarbete med Finland i processen för att bli medlemmar i EU. Här gick den politiska processen i Sverige före, Finland kom något senare i starten, men sedan skedde arbetet parallellt och vi blev medlemmar i EU samtidigt.

Nu är vi inne i ett nytt skede av stor förändring, och denna gång går den politiska processen i Finland snabbare. Det är inte onaturligt. Landet har en lång gräns till Ryssland och dess historia har tvingat dess politiker att tänka djupare på säkerhetspolitikens realiteter än som blivit fallet i Sverige.

Men för mig är det otänkbart att vi skulle hamna i en situation där de bägge länderna kommer till olika slutsatser.

Det är inte svårt att se de betydande problem – främst för Sverige men i någon utsträckning också för Finland – som en sådan situation skulle leda till.

Framför allt Sverige skulle ju då snarast hamna i en mer komplicerad säkerhetspolitisk situation.

Vi skulle vara helt ”omringade” av Nato, men stå utanför inflytande i diskussionerna om säkerhetspolitiken i norra Europa. I ett krisläge skulle vi sannolikt inte ha något annat val än att följa vad de diskussioner i Nato vi inte deltagit i kommit fram till.

Jag hör att någon ser ett möjligt alternativ till Nato i någon typ av försvarsallians mellan Sverige och Finland. Men den som kan historien vet att Finland aldrig kommer att se det som en tillräcklig garanti, och till det kommer att en sådan ju inte på något sätt ökar Sveriges säkerhet.

Den idén är en politisk återvändsgränd.

Och samma gäller olika tankar om bilaterala säkerhetsgarantier från t ex USA eller Storbritannien. USA har inga bilaterala säkerhetsavtal i Europa – man har Nato.

Så det är inte svårt att se vart analysen i Finland med stor sannolikhet kommer att leda. Och det skall till mycket konstiga saltomortaler för att en analys i Sverige inte skulle komma till samma slutsats.

Men där är vi inte ännu. Den offentliga debatten i frågan är väl ännu lite torftig, med en del underligheter från personer som möjligen borde veta bättre, men det kommer förhoppningsvis att bättra sig.

Sedan den föregående helgen har de ryska stridskrafterna dragit sig tillbaka från det omedelbara området kring Kiev, och vad som då avslöjats om deras välde under de veckor de haft makten där är förfärande.

Att de inte inledningsvis kunde ta Kiev var självklart ett betydande misslyckande, men det innebär inte på något sätt att kriget är över. Nu förefaller de att fokusera på att i ett nytt skede vinna i östra Ukraina, och till det kommer ansträngningarna i södra Ukraina från Mariupol till Odessa.

Kanske är fokus att till den traditionella segerdagen 9 maj kunna uppvisa i alla fall något i dessa avseenden. Kanske uppropar man t o m en ny s k folkrepublik i södra Ukraina som en förberedelse för den styckning av landet som man ju haft i tankarna länge.

För min del blir det en vecka med först några dagar här hemma, och sedan några dagar med diskussioner under Greklands sol. De var ursprungligen planerade att handla främst om annat, men nu förskjuts agendan.

Grekland är ett ortodoxt land med en viss naturlig sympati för den ortodoxa makten Ryssland, men i detta fall har den krockat med den grekiska historien.

Mariupol är den stad där det fortfarande finns kvar resterna av det grekiska handelsvälde som under ett årtusende eller så var etablerat på Krim och vid Azovska Sjön. Den grekiska befolkningsgruppen är inte stor, men för det gamla moderlandet Grekland är den av stor känslomässig betydelse.

I övrigt må noteras att Nato:s utrikesministrar möts i Bryssel på onsdag för att diskutera vad mer som kan göras för att hjälpa Ukraina. På torsdagen får så också Sveriges och sju andra länders utrikesministrar vara med på mötet.

Att det hade varit av värde för oss att i detta läge vara med i diskussionerna i dess helhet säger sig självt.


Diskussioner i dagar i Doha.

27 mars 2022

DOHA: Det har varit några milt sagt intensiva dygn sedan jag anlände hit för stora Doha Forum i fredags kväll, men tidigt i morgon bitti bär det i alla fall hem igen.

Det är åtskilliga hundratal personer som samlas här i Doha för mer eller mindre organiserade diskussioner under en helg. Ett stort antal utrikesministrar men huvudsakligen andra personer från regeringar, tankesmedjor eller olika organisationer.

Min egen agenda har sträckt sig från pandemisamordning över en rad andra frågor till – självklart – Rysslands krig mot Ukraina.

Qatar har, i motsats till en del andra stater i regionen, tagit en klar ställning i den frågan, och president Zelensky framträdde via videolänk vid den stora öppningen här med en vädjan med den muslimska världen som adressat.

Men annars är det självklart en andra konflikter som mer eller mindre omedelbart berör regimen.

Förhandlingarna om ett återupprättande av det nukleära avtalet med Iran är inne i sitt absoluta slutskede. EU:s samordnare av förhandlingarna är i Teheran i kväll, och USA:s chefsförhandlare äter jag middag med i kväll.

Och Iran är ett viktigt land inte minst för Qatar. Tillsammans utvinner man världens största gasfält, och det är dessa resurser som gör Qatar med dess rikedom möjlig.

Men Qatar har inte bara detta faktiska samarbete med Teheran, utan har ju dessutom en bit utanför Doha vad jag tror är den enstaka största amerikanska militära basen utanför USA självt.

Den öppna konflikten i Afghanistan är över, men inte de humanitära och politiska utmaningarna. Talibanernas utrikesminister har deltagit i diskussioner, men också röster starkt kritiska till talibanernas välde har framträtt.

Konflikten i Jemen är inte heller långt borta. En rejäl robotattack mot oljeinstallationer utanför Jeddah i Saudiarabien i fredags kväll visar att freden knappast ligger runt hörnet.

Qatar är en av de få stater i regionen som fortfarande ger betydande prominens till den palestinska frågan, och det har för mig dessa dygn också blivit åtskilliga samtal för att uppdatera mig på läget för denna.

Men åtskilligt inte minst i de informella överläggningarna har alldeles självklart kommit att handla om Rysslands krig mot Ukraina och dess konsekvenser.

Veckan som gått har knappast förändrat särskilt mycket i själva kriget. Just nu förefaller den ryska militära offensiven att ha stagnerat, och några omedelbara tecken på att den kan återupptas på ett avgörande sätt under den närmaste tiden är jag inte medveten om.

Men några större förutsättningar för ett slut på kriget eller en fred är det inte lätt se.

Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som talat direkt med president Putin, och därtill någon som deltagit i vissa av de rätt få högnivåkontakter som varit under den allra senaste tiden.

Det ger inte anledning till någon optimism om något genombrott i dessa avseenden heller.

Vi har att se fram mot vad som i det omedelbara perspektivet är ett utnötningskrig, med Ukrainas uthållighet till stor del beroende av tillflödet av vapen andra förnödenheter från de västliga länderna.

Sanktioner ger effekt först på längre sikt. Det viktiga är att ryska militära framgångar kan förhindras. Först när detta skett på ett avgörande sätt kan det börja att öppna sig möjligheter för någon typ av vapenvila eller motsvarande.

Nu återvänder jag i alla fall hem till Stockholm igen, och där blir det ett par dagar med olika ärenden.

Mot slutet av veckan bär det så av till Helsingfors.

Där finns det – vilket väl framgått av debatten – åtskilligt att diskutera.


Vi behöver säkerhetsgarantier – men vilka är då de verkliga alternativen?

21 mars 2022

STOCKHOLM: Sedan jag kommit hem efter mina veckor i USA har jag haft anledning att också lite försiktigt kommentera den mer långsiktiga svenska säkerhetspolitiska diskussionen.

Den mer intresserade kan se vad jag skrev för framför allt amerikansk publik i Washington Post, och hemma har det främst varit en längre intervju i TV4 i lördags och en längre dito i Expressen i går söndags.

Vi är vid en brytpunkt. Och det verkar som om alla faktiskt inser detta.

Det är inte onaturligt att man nu prövar olika vägar framåt. Att gå med i Nato är ett naturligt alternativ, men det är högst rimligt att öppet pröva också andra vägar.

Inte minst tror jag det är viktigt för att uppnå så bred acceptans som möjligt av det val som så småningom träffas. Många är fortfarande trevande, och det är inte onaturligt i den situation som vi är.

Lyssnar jag på debatten förefaller alla anse att vi behöver starkare säkerhetsgarantier av det ena eller det andra slaget. Samma sak tycker jag att jag hör i diskussionen i Finland.

Och sådana måste ju för att ha kraft över tid vara förankrade i formella överenskommelser och fördrag. Regeringar kommer och går, men fördrag består.

Paragrafen 42.7 i EU-fördraget innehåller en förpliktelse för EU:s medlemsstater att stödja varandra vid fall också av militär aggression, och det är självfallet betydelsefullt.

Såväl den svenska som den finska regeringen har ju i samband med krisen nu påmint övriga EU-länder om betydelsen av den paragrafen. Det är bra att det skett.

Men två begränsningar är viktiga i sammanhanget.

EU har ingen som helst mekanism för militär eller annan hjälp till ett land som angrips. Åtagandet i paragrafen faller helt och hållet på enskilda länder.

Och till det kommer en andra begränsning som måhända är än tyngre.

De länder vi rent militärt skulle kunna få hjälp från är främst USA och Storbritannien. Det ser vi ju också i mönstret från de olika övningar som sker. Men ingen av dessa är ju medlemmar i EU och ligger därmed utanför vad som omfattas av paragrafen i EU-fördraget.

På sina håll ser jag att man funderar på om det skulle vara möjligt med ett fördjupat samarbete mellan bara Sverige och Finland eller mellan våra bägge länder och USA.

Realistiskt skall vi ha klart för oss att Sverige ensamt inte kan ge någon säkerhetsgaranti till Finland. Och även om vi skulle försöka – vilket jag starkt skulle avråda från – tror jag inte en sådan skulle ha tillräcklig trovärdighet i Finland.

Huruvida USA skulle vara villigt att ingå ett bilateralt fördrag med bara Finland och Sverige är – försiktigt uttryckt – mycket osäkert. Det skulle inte vara enkelt att förklara att vi inte vill vara med i Nato men vi vill ha ett säkerhetsavtal med garantier med USA i alla fall.

Det finns bilaterala säkerhetsföretag mellan USA och andra länder, men de ligger alla i andra delar av världen. För Europa är det Nato som är ramen för det samlade amerikanska säkerhetsåtagandet i Europa. Jag skulle inte tro att man är beredd att skapa någonting som står fristående från detta.

Det som skiljer Nato från säkerhetsåtagandet inom EU är – förutom medlemskretsen – att Nato ju har en omfattande struktur av militär integration och operativt samarbete för att faktiskt också leverera hjälp.

Om Finland och Sverige skulle gå med i Nato skulle det säkert finnas anledning att förändra den så att det inom dess ram skapas ett starkt nordeuropeiskt försvarssamarbete.

Jag kan tänka mig en rad områden där det skulle ha stor betydelse.

Tillsammans kommer våra flygvapen att ha kring 250 mycket avancerade stridsflygplan. Gemensamma operationer av dessa i detta stora område skulle representera en högst betydande styrka. Integrerade övervaknings- och ledningssystem skulle innebära betydande vinster och fördelar.

Men sådant skulle växa fram över tid.

Rimligt vore att våra två länder då gick med i Nato med samma restriktioner som Danmark och Norge fortfarande har. Det gäller dels ingen basering av kärnvapen och dels inga permanenta utländska militära baser.

Installationer och baser som uppfattas som offensiva av ett framtida Ryssland bör självfallet undvikas också hos oss. Nato är ju tydligt och enbart en försvarsallians., och vår säkerhetspolitik är ju tydligt defensiv.

Men nu skall alla dessa alternativ prövas i en öppen dialog mellan riksdagens partier. Och det är bra så.

Där jag är mycket bestämd är att vi och Finland måste komma fram till samma slutsats. Det gällde när vi för tre decennier sedan tog ställning till om vi skulle gå med i EU eller ej, och det gäller med minst samma kraft i dag.

Det är mycket viktiga månader som ligger framför oss.

Veckan som nu inletts blir en vecka med koncentration på mötena i Bryssel på torsdag och fredag.

På torsdag är det först toppmöte i Nato, och det följs omedelbart av ett toppmöte i EU till vilket också USA:s president Biden nu är inbjudan. Och från det kommer han på fredagen att fortsätta till Warszawa för att där konkret uttrycka USA:s stöd för sina allierade i Nato.

Jag minns väl när president Obama på senvåren 2014 kom till Warszawa i samma ärende efter den ryska aggressionen mot Ukraina det året. Även jag fanns på plats för mötena då.

Själv är jag denna vecka mest i ett Stockholm där man kunnat ta fram cykeln och hoppas att våren äntligen kommer. Mot slutet av veckan bär det dock av till Doha för en helg med olika diskussioner där.


Efter tre veckor på andra sidan Atlanten. Ett mer enat och ett ännu viktigare USA.

16 mars 2022

NEWARK: Det var bara timmar efter det att den ryska invasionen av Ukraina inleddes torsdagen den 24 februari som jag satte mig på ett flygplan över Atlanten till USA, och när jag landar i Stockholm i morgon bitti har det kriget pågått i inte mindre än tre veckor.

Det kändes inledningsvis inte helt rätt att bege sig till USA i denna situation, men det har visat sig mycket nyttigt.

Med all respekt för all den digitala kompetens vi alla utvecklat under de senaste åren finns det samtal som inte kan föras och intryck som inte kan inhämtas den vägen.

Det som tidigare för de allra flesta setts som otänkbart har nu blivit verklighet, men mitt i detta måste vi konstatera att Washington hade rätt i de varningar som dess underrättelsetjänst gjorde det möjligt för dem att förmedla från oktober och framåt.

Och det kan dessvärre inte sägas om alla, och i detta ligger en frågeställning vi måste ta på betydande allvar.

Om man hade rätt i detta, vilket var viktigt, hade man dock inte lika rätt i sin uppskattning av den ryska arméns kraft och det ukrainska försvarets styrka.

I ett TV-tal i dag sade Putin att allt gått enligt plan, men så är det ju alldeles uppenbart inte.

Det ukrainska försvaret är segt. Sverige har bidragit med 5.000 pansarskott AT4 ut den svenska arméns förråd, och tidigare i dag meddelade president Biden att USA nu bidrar med ytterligare 6.000 AT4 ur den amerikanska arméns förråd.

Och det saknar inte betydelse. Det svenska stålet biter.

Men samtidigt finns det viss anledning att varna för överdriven optimism. Ukraina har ett massivt övertag i informationskriget, och i detta ligger en viss risk för att bedömningar huvudsakligen baserade på öppen information med sympati för den ukrainska sidan är överdrivet optimistiska.

Den ryska armén har förvisso haft betydande problem. Och det är frapperande att se hur man nu tvingats kalla in ersättning eller förstärkning från alla möjliga håll. Jag såg t ex att ryska förband nu lämnar Sydossetien i Georgien.

Men samtidigt skall man inte underskatta dess förmåga att med massivt artilleri och med massiv kvalitet mala ner det ukrainska försvaret.

Efter två och en halv månad av heroiskt vinterkrig, med en rysk armé som knappt alls klarade sin uppgift, började den finska armén svikta i början av 1940 och en plågsam fred blev nödvändigt.

Där tror jag inte att vi är. Och huruvida vi kommer dit beror på det stöd – militärt och finansiellt – som vi kan ge Ukraina.

Här är den amerikanska ledningen viktig. Med all respekt för att EU gjort väl ifrån sig i denna konflikt -vilket är viktigt att säga – är det tveklöst så att det är Washington som vid sidan av Kiev är motståndets kärna.

USA:s betydelse för Europas säkerhet har i denna kris framstått med all önskvärd tydlighet.

Och detta i övrigt så starkt polariserade land har i dessa dagar och i dessa frågor visat en betydande och viktig enighet.

Den Putin-sympatiserande flygeln i det republikanska partiet har tydligt marginaliserats, och den försvarsfientliga flygeln i det demokratiska partiet har på likaledes goda grunder försvunnit ur debatten.

Vi kommer nu se ett USA för vilket Europas säkerhet förblir synnerligen viktigt, som ökar sina försvarsansträngningar och som har en stärkt ambition att koordinera och samarbeta inom Nato och med EU.

Det kommer inte att innebära att dess uppmärksamhet på Asien och Kina kommer att minska. Vilken roll Peking i slutläget tar blir viktigt också i denna konflikt. De senaste dagarna har mycket av uppmärksamheten i den amerikanska debatten och politiken handlar om just detta.

Och här kommer det att finnas utrymme för en ny dialog mellan Washington och Bryssel om hur en gemensam politik i olika avseenden skall utformas och kalibreras.

En starkare gemensam europeisk försvarskapacitet kommer det med rätta att talas mycket om, och nya insatser behövs förvisso, men den brutala realiteten för inte minst svensk del är med såväl USA som Storbritannien utanför dessa strukturer kommer deras möjligheter i mer kritiska lägen dessvärre att vara begränsade.

Tidigare i dag halades den ryska flaggan utanför Europarådets stora byggnad i Strasbourg. I går uteslöts Ryssland – även om man försökte att förebygga förödmjukningen genom att lämna någon timma innan.

I detta ligger en djup och tragisk symbolisk. En era av förhoppningar om en europeisk och demokratisk framtid också för Ryssland gick nu också formellt till ända.

Jag var en del av förhoppningarnas tid på 1990-talet – nu har vi hamnat i farornas tid.

Men nu återvänder jag hem efter dagar i Miami, Nashville, Washington och Philadelphia.

På University of Pennsylvania och dess imponerande Perry World House har jag de senaste två dagarna haft ett antal föreläsningar, inklusive en offentlig som ju nu finns tillgänglig på nätet och som ger lite mer av bakgrund till Putin och Ukraina.

Och trevligt och nyttigt var också att träffa svenska studenter och forskare på universitetet.

Men nu blir det Sverige som blir min bas för åtminstone en vecka framåt.

Det känns inte fel.


Efter två och en halv veckas krig.

13 mars 2022

WASHINGTON: Tio dagar här har varit diskussioner två och en halv vecka in i ett krig som kommer att förändra vår tid.

Det vi kan konstatera hitintills är att den ryska invasionen mött betydligt mer motstånd och problem än vad alldeles säkert Putin räknade med, och att den västliga och samlade internationella reaktionen blivit påtagligt mycket starkare än vad någonsin hade räknat med.

Och därmed är vi två och en halv vecka in i aggressionen i en situation där man måste sätta allvarliga frågetecken för möjligheterna för Kreml att uppnå de mål man hade satt upp.

Att dessa var att säkra den militära och politiska kontrollen över Ukrainas territorium i dess helhet, för att därefter demontera den ukrainska staten och dela upp territoriet i olika enheter under rysk kontroll för att förhindra att en självständig ukrainsk statsbildning kan uppstå igen, råder det knappast någon tvekan om.

En liten början på den politiska planen ser vi i staden Kherson i södra Ukraina som ju kommit under rysk kontroll. Stadens borgmästare har förts bort och försvunnit, och man försöker nu få någon att acceptera att bli ledning det man kallar Folkrepubliken Kherson.

Det är ett mönster som känns igen från tidigare ryska övertaganden i Krim, Donetsk och Luhansk och som vi kommer att se varhelst de lyckas att säkra militär kontroll.

Men den stora frågan är självfallet hur den militära offensiven kommer att fortsätta.

Det är nu den absoluta huvuddelen av den ryska armén, liksom stora delar av det s k nationalgardet, som är insatt i Ukraina, och det förefaller som om Putins möjligheter att utan stor mobilisering sätta in mera förefaller begränsade.

En mobilisering skulle utsätta det ryska samhället för påtaglig anspänning, och hitintills förefaller man ha gjort vad man kunnat för att undvika detta steg. Men även om det skulle tas kommer det nog att finnas brist på utbildade befäl och andra.

Hur stora de ryska förlusterna varit är svårt att veta, men tydligt är att de varit betydande. De med sakkunnighet som jag träffat här talar om att förbanden fått vidkännas förluster och utslagningar upp mot en fjärdedel, och det är påfallande mycket.

En avgörande fråga blir i vilken utsträckning som Europa och USA kan upprätthålla försörjningen av Ukraina med vapen och annan försvarsmateriel.

Det talas om att man redan fått in ca 17.000 pansarvärnsvapen, vilket är betydande, och där i så fall de svenska leveranser representerar strax under en tredjedel.

Men viktigt blir också olika luftvärnsvapen. USA levererar s k Stinger-robotar, och också andra system kommer uppenbarligen att bli aktuella.

Och i samtliga dessa fall måste leveranser fortsätta under betydande tid.

Viktigt är också att finansiellt stödja Ukraina.

Landets ekonomi befinner sig i vad som närmast är fritt fall, och det är endast omfattande och snabb västlig hjälp som kan upprätthålla den ukrainska ekonomins grundläggande funktioner.

Så de närmaste veckorna blir det en frågan om hur balansen blir mellan möjliga ryska förstärkningar, ukrainsk fortsatt försvarsvilja och västlig militär och finansiell hjälp.

I media talas mycket om slaget om kontrollen över Kiev. Men själv är jag nästan mer bekymrad över det kommande slaget om Odessa.

Ett Ukraina som förlorar kontakten med Svarta Havet blir ett annat Ukraina, och här kommer Kreml alldeles säkert att återgå till sitt projekt om ett Novorossija som man skiljer av från övriga delar av landet.

Det var det man försökte göra våren 2014 men då misslyckades med.

Som det nu ser ut har jag svårt att se att Kreml även med betydande förstärkningar kommer att lyckas att få kontrollen över landets västliga delar. Men hur det kommer att gå i övrigt är svårare att bedöma.

Av allt att döma tror Putin fortfarande att han genom att trappa upp har en möjlighet att vinna, men av allt att döma tror större delen av ukrainarna att de också har en möjlighet att vinna.

Några förutsättningar för en förhandling finns knappast i detta läge. Det blir en brutal styrkemätning med ohyggliga mänskliga kostnader.

Antalet flyktingar närmar sig strax tre miljoner, och antalet döda räknas sannolikt snart i tiotusental med hundratusental nog ofrånkomligt med några månader av fortsatta strider.

Hur Europa och världen kommer att se ut i förlängningen av detta vet vi ännu inte.

Med största sannolikhet kommer vi att se ett kraftigt försvagat Ryssland.

Dess krigsmaskin kommer att ha tillfogats betydande förluster, kostnaderna för ockupation av mer eller mindre betydande delar av ett förstört Ukraina kommer att bli en tung börda och den ryska ekonomin kommer att till stora delar skäras av från den globala ekonomin med allt vad detta innebär.

Sannolikt kommer den ryska ekonomin detta år att minska med mer än 10%. Med den kollaps för den ryska rubeln som vi nu sett kommer den ryska ekonomin att vara ca 5% av den kinesiska ekonomin.

Att Ryssland försvagas innebär dock inte att Kreml blir mindre farligt. En tilltagande desperat, tilltagande repressiv och tilltagande isolerad regim är ingenting man vill ha i sin omgivning.

Och därmed måste Europas säkerhet stärkas intill den tid då en kollaps för dagens ryska regim infinner sig.

Vi har ju gått från den nya oredans till den nya farans tid.

I detta ligger alldeles säkert starkare band över Atlanten och starkare strukturer för säkerhet också i norra Europa. Kanske kan detta bidra till att förankra ett tidigare lite vacklande USA starkare i den europeiska säkerheten.

Den stora frågan för Sverige och Finland är självfallet vår roll i dessa.

Det finns ingen väg tillbaka – vi befinner oss i en ny och farligare situation. Till detta kommer jag att ha anledning att återkomma.

Dagarna i Washington har inneburit samtal med personer från Henry Kissinger till centrala beslutsfattare och personer i dagens administration.

Men nu blir det två dagar vid universitetet i Philadelphia för att infria ett gammalt löfte.

Dock blir det åtskilligt på zoom och andra sociala media också – från en offentlig föreläsning här till en diskussion också på Aleksej Navalny kanal på YouTube för att försöka nå fram till intresserade personer också i Ryssland.

Mot slutet av veckan kommer jag dock att vara tillbaka i Stockholm igen.


Elva dagar av krig skapar ett nytt Europa. Och det är bara början.

06 mars 2022

WASHINGTON: Sedan några dygn befinner jag mig här i den amerikanska huvudstaden, och här kommer jag att förbli under den kommande veckan. I den dramatiska situation vi har i Europa har det sina nackdelar – men också en del påtagliga fördelar.

När jag läser den grundläggande analys av situationen jag skrev förra söndagen fyra dagar efter det att den ryska aggressionen inletts kan jag bara konstatera att den är densamma elva dagar efter det att kriget inleddes.

Den ryska militära framgången verkar långsammare, det ukrainska motståndet hårdare och tyngden av de olika sanktionerna hårdare än vad nog de allra flesta hade utgått från.

Och därmed befinner vi oss i en utdragen krigssituation i Europa som det är svårt att se något snart slut på, och där ytterligare upptrappning från rysk sida är det mest sannolika.

Först och främst drabbar detta självfallet Ukraina.

Redan har 1,3 miljoner människor tvingats att fly sitt hemland. Europa står inför den värsta flyktingkatastrofen sedan det andra världskriget. Viktigt för oss är att försöka att lätta bördan för t ex Moldavien där möjligheterna att klara detta tryck är mindre.

Därefter kommer detta självklart att drabba Ryssland. Jag ser att en av de ledande oligarker som står regimen alltför nära säger att nedgången i ekonomin kommer att bli tre gånger värre än vid landets finansiella kollaps 1998 och att den kommer att vara i minst tre år.

Det talas om en nedgång i ekonomin med 10-15% i år och inflation på 50-70%.

Men även därefter kommer den substantiella effekten av att landets industri kommer att vägras tillgången till viktiga komponenter att bromsa dess utveckling påtagligt.

Och därefter kommer detta att drabba också andra länder.

Vi har i också det övriga Europa att räkna med påtagligt högre energipriser, och också andra delar av världen kommer att drabbas av påtagligt högre livsmedelspriser.

Ukraina och Ryssland står tillsammans för närmare en fjärdedel av världens produktion av vete, och priserna har redan gått upp med 50% sedan kriget inleddes. I ett land som Egypten med ett stort beroende av importerade spannmål kan detta få dramatiska effekter.

Att göra en bedömning av hur kriget faktiskt går är svårt grundat bara på de uppgifter som finns i olika media. Avgörande är hur mycket av rysk kapacitet som Ukraina lyckas förstöra, och hur mycket ytterligare kapacitet Ryssland under kommande veckor och månader kan sända in för att mala ner det ukrainska motståndet.

De ryska förlusterna är sannolikt omfattande. Ukrainska uppgifter, möjligen överdrivna, talar om över ca 9.000 döda ryska soldater efter elva dagar. Detta skall då jämföras med ca 15.000 döda ryska soldater under tio år av krig i Afghanistan.

Om den verkliga siffran av ryska förluster om några veckor når upp till eller överskrider siffran från Afghanistan kommer detta knappast att gå att dölja. Det gick inte att dölja förlusterna i den totalitära sovjetiska staten, och det kommer inte att gå nu heller.

Det som tydligt hänt under den senaste veckan är dramatiska politiska förändringar i viktiga europeiska länder.

Tydligast var detta i Tyskland. Förbundskansler Scholtz kallade förra söndagen förbundsdagen till en specialsession, och i bred enighet och med starka ord om det säkerhetspolitiska läget lade man fast en dramatisk ökning av försvarsanslagen till mer än 2%av BNP.

I Danmark har de politiska partierna nu kommit överens om ett nytt säkerhetspolitiska avtal som också ökar försvarsanslagen dramatiskt och som dessutom bereder vägen för att få bort de restriktioner som landet tidigare haft på deltagandet i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Och Washington gästades i fredags av Finlands president Sauli Niinistö i ett möte med bl a president Biden som inkluderade ett telefonsamtal också med statsminister Magdalena Andersson i Stockholm.

Ytterst, även om det inte utåt formulerades riktigt så, handlade det om möjligheten att någon form av amerikanska säkerhetsgarantier.

Det finns all anledning att hålla huvudet kallt i en situation som denna, men tydligt är att man i såväl Helsingfors som Stockholm nu vänder på alla stenar, och att ingenting – inte heller ett snabbt steg in i Nato – längre är uteslutet.

I början av 1990-talet var det Sverige som av olika skäl kunde ta ledningen i den process som förde såväl Sverige som Finland tillsammans in i EU 1995.

Nu är det av olika skäl sannolikt Finland som kommer att ha ledningen, men alldeles avgörande är att vi tillsammans hamnar i samma slutsats.

Mer kommer att hända i en rad länder.

I den stad jag befinner mig dominerar det omedelbara just nu, men också det långsiktiga kommer att förändras. Allt kommer inte längre att handla om Kina, utan konfrontationen med Ryssland, och den allt närmare länken mellan dessa två makter, kommer att göra det nödvändigt att vända på åtskilliga stenar också i den amerikanska säkerhetspolitiken.

Och Europa?

På torsdag samlas EU-ledarna till ett informellt toppmöte i Versailles. Dess ursprungliga dagordning handlade om mycket annat, men naturligt nog kommer nu kriget i öst att dominera.

För det första blir det nu nödvändigt att ge ny kraft till arbetet med Europas gemensamma försvarspolitik, och för det andra måste man börja att tänka på EU:s roll i det östligare Europa i ett fundamentalt nytt läge.

Det Östliga Partnerskap som bl a Sverige tog initiativ till 2008 måste nu omformas till någonting betydligt mer robust, och det också mot bakgrund av att nu såväl Ukraina som Moldavien och Georgien sökt medlemskap i EU.

Kanske har Sverige här en ny möjlighet att åter ta ledningen.

Fortfarande finns dock en värld bortom den ryska aggressionen.

På fredag är det två år sedan WHO utfärdade sin starkast möjliga varning för det som skulle kimma att bli en pandemi som förändrade världen.

Och den är fortfarande ett allvarligt hot. Vaccinering ökar skydd, framför allt i rikare länder, med risken för nya varianter som bryter igenom detta skydd finns så länge pandemin härjar.

Men på vårt digitala veckomöte med vad vi kallar ACT-A – koordineringen av de samlade globala insatserna mot pandemin i torsdags var det nödvändigheten av snabb hjälp till Ukraina som dominerade. H

Hälsosystemet bågnar under trycket av svårt skadade från aggressionen, och det gäller att få in inte minst läkemedel.

Och låt mig till slut bara notera att det pågår viktiga politiska möten i Kina och det är viktigt presidentval i Sydkorea på onsdag.


Nu lever vi i ett radikalt förändrat Europa. Mycket som tidigare var otänkbart har blivit nödvändigt.

28 februari 2022

NASHVILLE: Historien rullar nu på med i vår tid aldrig tidigare skådad hastighet.

Sedan Vladimir Putin i torsdags inledde sin storskaliga invasion av Ukraina har mycket som tidigare var otänkbart blivit nödvändigt.

När regeringen i Berlin förklarar att man vill komma bort från beroende av rysk gas, att man är beredd att leverera vapen till Ukraina och utannonserar höjningar av försvarsanslagen dom kommer att föra upp fem till över 2% av BNP är det ett strategiskt skifte av historisk dimension som sker.

Och när den svenska regeringen utannonserar ett stödpaket till Ukrainas försvarsmakt som också inkluderar 5.000 moderna pansarskott så är det ett skifte som kanske i grunden är ännu större vad gäller dess konsekvenser.

Betydande vapenleveranser har också utannonserats från främst USA och Storbritannien.

Och allt detta sker samma dag som en uppenbarligen missnöjd Putin kallar in sin försvarsminister och sin ÖB och ber dem höja beredskapen för kärnvapenstyrkorna.

Med de dramatiska förändringar som skett under den vecka som gått är det inte lätt att förutse var vi kommer att befinna oss om ytterligare en vecka.

Den ryska offensiven stötte uppenbarligen på större problem än vad man räknat med, men efter en viss paus finns det all anledning att anta att man nu kommer att sätta in större kraft.

De tyngre mekaniserade förbanden har ännu inte nått fram till Kiev. De är uppenbart att man först ville innesluta staden och därefter erövra den.

Om och hur detta kommer att lyckas vet ingen. Moralen i de ukrainska stridskrafterna förefaller hög, men om den är det i de ryska är nog betydligt mer tveksamt. Och en armés styrka ligger ytterst främst i dess stridsmoral.

Läggs nu till detta betydande leveranser av relevanta vapensystem, förutsatt att dessa på ett eller annat sätt kommer fram till rätt förband i rimlig tid, så talar det mesta för ett utdraget krig i Ukraina.

Om det inte sker en politisk kollaps i Kiev – och på det finns det inga tecken – kommer en snabb och total seger som Putin hade räknat med kommer inte att vara möjlig.

Förlusterna kommer att öka och i förening med effekterna av de omedelbara finansiella sanktionerna kommer spänningarna i det ryska samhället sannolikt att bygga upp. Hur snabbt och hur mycket kan vi bara spekulera kring.

Putin kan knappast retirera. Han har gått för långt. Och det finns ett tilltagande skrämmande drag i hans olika framträdande under denna vecka. Han kommer med stor sannolikhet att försöka ta sig ur situationen genom att trappa upp med alla de möjligheter han har.

Där kommer kärnvapnen in i bilden. Den ryska försvarsmakten som sådan har en ansvarsfull relation till dessa vapen i medvetenhet om hur farliga de är, men om detta också gäller landets president i en allt mer trängd situation kan vi nog dessvärre inte vara alldeles säkra på.

Den brutala sanningen är att vi nu kommit in i ett utdraget skede inte bara med hård politisk konfrontation utan också med ett pågående och sannolikt krig, och att det åtminstone för mig är det nu svårt att se att vi kan få fred igen så länge Vladimir Putin sitter i Kreml.

Om detta är situationen – och det tror jag att det är – så är de politiska och säkerhetsmässiga implikationerna av detta mycket långgående. Vi kommer att ha anledning att tänka igenom åtskilligt och dra konsekvenser av detta.

Men detta är kanske inte i alla delar platsen för detta.

För min del kändes det minst sagt underligt att lämna Europa när aggressionen bröt ut. Men i den digitala världen har kontakterna fungerat väl. Med vänner i Ukraina liksom bedömare runt om i de olika huvudstäderna. Och i mån av tid också med media.

Jag fortsätter att finnas på denna sida Atlanten med snabbt stopp i Nashville men sedan med Washington en tid.

Där kommer president Biden på tisdag att hålla sitt årliga s k State of the Union-anförande, och det säger sig självt att det kommer att bli utomordentligt viktigt.

Vår värld förändras nu oerhört snabbt.

Vi går in i betydande utmaningar utöver de vi redan hade att hantera – klimatkris, pandemi – och det kommer att ställa stora krav på politiken framöver.


Nu är vi den nya farans tid, och det är handling snarare än ord som gäller.

24 februari 2022

MIAMI: När jag skrev här senast – det var i söndags – sade jag att det sannolikt blir krig men att diplomatins möjligheter kanske inte var helt uttömda.

I måndags såg jag hela den dockteater Putin ställde till det med sitt nationella säkerhetsråd och därefter hans märkliga, obalanserade och i grunden direkt extremistiska anförande på kvällen.

Och där försvann tyvärr mina återstående förhoppningar om att kriget skulle kunna förhindras. Det blev en fråga om ”när” snarare än ”om”.

Tidigt på morgonen denna torsdagen den 24 februari inleddes så den stora invasionen. Och de som möjligen trott på en begränsade operation fick snart inse att det ryska målet är att erövra Ukraina i dess helhet.

Något självständigt Ukraina skall inte längre få finnas.

Hur lång tid det kommer att ta och till vilken kostnad för de ryska stridskrafterna det skall ske vill jag i detta läge inte ge mig in och spekulera kring.

Frågan är i stället vad vi – EU, Sverige m fl – skall göra nu.

Sanktioner är en självklarhet. Runt rådsbordet i Bryssel måste man se sig själva i spegeln och säga att detta blev långt värre än vad de allra flesta av dem trodde, och man måste handla därefter.

Diplomatin är just nu död, och det är viktigt att vi inser detta.

Allt vad ryska diplomater – från utrikesminister Lavrov och nedåt – sagt om att det inte blir någon invasion, om att ingenting sådant planeras och att alla varningar bara är illasinnad hysteri har visat sig vara lögnaktigt.

Antingen har alla dess ryska diplomater ljugit – och då bör de behandlas därefter – eller har de inte haft en aning om vad de pratade om – och då skall de ses som i grunden ointressanta också framöver.

Och jag hoppas innerligt att vi inte nu får se någon kasta sig på ett flygplan till Moskva och buga sig för Vladimir Putin. Jag vet några europeiska flygplatser jag nog skulle vilja belägga med flygförbud just nu.

Nu är det tid för handling snarare än ord.

Först tycker jag att alla EU:s ambassadörer i Moskva skall kallas hem för konsultationer, vilket är den tekniska termen. Just nu behövs de inte i Moskva. Att tala med det ryska utrikesministeriet MID är i detta läge slöseri med tid.

Och meningslösheter som att kalla upp ryska ambassadörer för att protesterna tycker jag också man borde avstå från. De vet vad vi tycker, men skall kanske inte i onödan kunna fråga om vad vi kommer att göra.

Därefter anser jag det viktigt att alla EU-länder omgående utvisar samtliga de som man identifierat som delar av de ryska säkerhets – och underrättelsetjänsterna på de ryska ambassaderna.

Detta är inte primärt en proteståtgärd – det är en skyddsåtgärd. Dessa personer kommer ju med all säkerhet att ha som en uppgift att identifiera, störa eller aktivt ingripa mot individer som tydligt ställer upp till Ukrainas försvar i våra olika länder.

De har visst att de inte ens drar sig för att döda personer i andra europeiska länder. Den faran får vi inte utsätta medborgare eller andra i vårt land för.

Kreml kommer att i Ukraina sträva efter att oskadliggöra, arrestera eller eliminera alla dem som de ser som aktiva motståndare. Ukrainas kämpande demokrater kommer att beskrivas som ”fascister” och göras till föremål för det Putin nu kallar ”avnazifiering” av landet.

Han har varit skrämmande tydlig på den punkten också.

Självklart är att vi måste ta emot dem som nu tvingas att fly sitt land för att rädda sina liv och sin frihet. På den punkten får vi inte sväva på målet. Många kommer säkert att söka sig också till Sverige. I denna svåra situation skall de ha vårt stöd.

Där vi kan sätta in humanitära hjälpinsatser skall vi självfallet göra det. Sverige har en förmåga att snabbt komma på plats när sådana behövs.

Fortsatta förstärkningar av vårt försvar är en nödvändighet. Ryssland visar inte bara kraftig förmåga utan också tydlig vilja till massiva militära anfall. ÖB skulle till i dag redovisa vad som behövs. Godkänn det, men gör samtidigt en ny snabb genomgång av vad som behövs på lite längre sikt.

Nato kommer med all säkerhet att stärka sin närvaro i olika medlemsländer i de östligare delarna av Europa. Att det är just Nato som gör det, och i all synnerhet USA, är mycket viktigt. Men skulle det komma fråga från Nato om att även Sverige skall bidra är det en självklarhet att svara ja.

Vi bygger ju vår egen säkerhet också på tron att Nato och USA skall komma att hjälpa oss. Men solidaritet kan aldrig vara bara enkelriktad. Att hjälpa till nu är en nödvändig investering också i vår egen säkerhet.

Där diplomatin inte får vara död är att mobilisera internationellt stöd för ett kämpande Ukraina. Det handlar inte bara om anföranden och voteringar i FN i New York utan om direkta och tydliga budskap till länder som måhända känner det ryska trycket.

Kina är bara ett av dem.

Kreml strävar efter att upprätta en marionettregim i Kiev, och lyckas man med det bör vi behandla denna på samma sätt som vi behandlar talibanregimen i Kabul. Den kan inte erkännas som landets legitima regim.

Våra diplomatiska förbindelser skall så länge detta är möjligt vara med den legitima ukrainska regeringen var än denna må befinna sig – inom eller utom landet. På den punkten är det viktigt att Sverige strävar efter att hela EU är tydligt.

I förlängningen av detta uppkommer en rad andra frågor som jag för dagen inte går in på.

Vi har denna dag gått från den nya oredans till den nya farans tid.

Vi måste inse att den kommer att vara intill dess att Vladimir Putin på ett eller annat sätt lämnar Kreml.

För att klara denna krävs både fasthet och styrka i vår egen politik. Ett enat, starkt och tydligt EU i tät samverkan med USA är en absolut nödvändighet.


Blir det krig? Ja, mycket tyder dessvärre på det, men än har diplomatin inte uttömt sina möjligheter.

20 februari 2022

MÜNCHEN. Snart lyfter jag härifrån efter att ha tillbringat tiden sedan i torsdags kväll på den stora årliga säkerhetskonferensen här. Och världens blickar har i betydande utsträckning varit blickade på diskussionerna här.

Innan dess gjorde jag ett besök i onsdags i Ukraina tillsammans med främst Polens och Estlands f d presidenten Alexander Kwasniewski och Kersti Kaljulaid.

Det var bara något dygn innan när vi blev bekymrade inte bara över rapporterna på en omedelbart förestående rysk invasion utan kanske än mer intrycket av att såväl USA som olika europeiska länder rekommenderade alla att lämna landet.

Detta skapade, menade vi, ett påtaglig dåligt intryck av vårt stöd till Ukraina.

Så det blev en dag inte i Kiev men väl i strategiskt viktiga Dnipro i de mer sydöstliga delarna av landet.

Dnipro är landets tredje största stad och ett viktigt industriellt och intellektuellt centra med närmare en miljon invånare. I striderna våren 2014 var Dnipro centralt i att organisera försvaret mot de ryska försöken att bryta upp stora delar av Ukraina.

Det blev ett besök som kom att få stort genomslag i också nationella media just därför att det genom konkret närvaro markerade internationellt stöd i en kritisk situation.

Det vi mötte var en stark beslutsamhet att försvara sitt land, och det oavsett vilka vi mötte. Det blev en dag med stormöte på universitetet, möte med stadens styresmän, besök på ett museum över striderna 2014 och möte med anställda på ett av stadens stora stålverk.

Och bilden var densamma överallt.

Från Dnipro fortsatte jag via några samtal också Warszawa till München och den stora säkerhetskonferensen här.

Och här har olika världsledare sedan dess paraderat förbi. USA ställde upp med vicepresidenten Kamala Harris, utrikesminister Tony Blinken och en stor delegation från kongressen med representanthusets mäktige talman Nancy Pelosi i spetsen.

Självfallet var hela EU-ledningen på plats liksom den nya tyska regeringen med förbundskansler Olaf Scholtz i spetsen.

Rysslandskrisen – utrikesminister Annalena Baerbock var tydligen med att det är det som det handlar om – dominerade självfallet hela konferensen.

Mycket handlade om att försöka att få en bild av Rysslands avsikter och handlande, men än mer handlade om att visa enighet och beslutsamhet när det gällde att såväl med hot om kraftiga sanktioner som diplomati förhindra att Ryssland än en gång griper till vapenmakt och öppnar för ett stort krig i Europa.

Varningar från amerikansk sida om nära förestående anfall med också Kiev som mål var tydliga. Den brittiska militära underrättelsetjänsten kompletterade med en karta där just Dnipro skulle vara ett strategiskt mål för en rysk invasion.

Andra var fortfarande mer undrande. Är detta verkligen möjligt?

Alldeles i upptakten till konferensen överlämnade Moskva sitt svar till USA på det amerikanska svaret på dess olika krav. I huvudfrågorna fanns inga öppningar, men möjligen i vissa andra frågor, även om Moskva fortfarande understryker att det är sina extrema krav som man först vill ha gehör för.

Och förmedla fortsätter dramat. Den militära uppladdningen fortsätter och man är nu alldeles uppenbart i en situation där ett stort militärt anfall kan slås ut i stort sett när som helst. Samtidigt fortsätter vissa diplomatiska kontakter som visserligen inte visar några öppningar men som möjligen i alla fall kan skjuta upp ett krigsutbrott.

Kanske är det vad man kan hoppas på i detta i grunden mycket mörka läge.

Nu bär det hemåt för några dagar i Stockholm, men sedan bär det iväg till först London och sedan för min del en lite längre vistelse i USA som tar sin början i Miami och sedan fortsätter därifrån.


Nu börjar den militära uppmarschen mot Ukraina att avslutas – och politiken är helt låst utan varje öppning.

13 februari 2022

STOCKHOLM: Nu är vi inne i påtagligt nervösa tider.

När jag skrev för en vecka sedan skrev jag att nästa steg i dramat i öster var att Moskva skulle inkomma med ett skriftligt svar på de skriftliga papper som USA och Nato levererat, och att förväntan var att detta skulle ske inom de allra närmaste dagarna.

Då, menade jag, skulle det gå att bedöma tydligare om det fanns några framkomliga politiska vägar ur krisen.

Men så blev det inte.

Från Moskva har ingenting inkommit. Det som sagts i olika sammanhang är att man bara konstaterats att de huvudsakliga ryska kraven inte har tillgodosetts, vilket är korrekt, utan att man visat minsta vilja att plocka upp de förslag och trådar i övrigt som fanns i dessa dokument.

När president Macron besökte Moskva fick han tydligen sig till livs en utdragen historisk föreläsning om hur saker och ting ser ut från Putins perspektiv, och hans försök att komma till konkret diskussion om mer relevanta frågor förefaller inte att ha kommit så långt.

Att han efter besöket uttalade viss optimism om vad som åstadkommits får nog föras till den begynnande franska valrörelsens konto.

I torsdags var det då i Berlin överläggningar i det s k Normandie-formatet om konflikten i Donbas, men föga förvånande ledde det inte till någonting alls.

Det är ju inte Donbas- konflikten som är i Putins fokus denna gång, och det är därför svårt att se att han skulle ha något intresse av att nu ta konstruktiva steg i den frågan, och det gjorde den ryske förhandlaren ty följande inte heller.

I fredags kom så Washington med betydligt mer konkreta varningar om att en ny och större rysk invasion av Ukraina kunde vara förestående. President Biden kopplade upp ett videomöte med viktigare europeiska allierade, och efter detta förändrades tonläget i europeiska huvudstäder påtagligt.

Det förefaller nu som om den ryska uppmarschen mot Ukraina börjar att bli färdig.

Kanske är det nu kring 100 bataljonsstridsgrupper som finns på plats. De landstigningsfartyg som orsakade visst rabalder när de passerade Östersjön finns nu i Svarta Havet. Ett stort antal helikoptrar har flyttats fram mot gränsen. Den pansararmé som är Rysslands starkaste offensiva förband förefaller att ha gjort samma sak.

Och allt detta går inte att genomföra utan att västliga underrättelsetjänster på olika sätt hör och ser åtminstone viktiga delar av det som sker. USA har då valt att larma, också för att måhända kunna varna i akt och mening att förhindra att någonting faktiskt sker.

Mönstret från tidigare fall jag känner till är att stora uppmarscher som dessa förvisso sker med inriktning på att sedan med kort förvarning kunna inleda en stor operation, men att den slutgiltiga ordern att gå över gränsen kan komma relativt sent.

När det under 1980 fanns en stor oro i den sovjetiska ledningen över utvecklingen i Polen skedde en motsvarande stor uppmarsch, och jag minns att vi i Stockholm då sade att en invasion kunde ske bara någon timma efter det att order getts.

Så blev det inte. I den sovjetiska politbyrån varnade såväl militären som KGB för det också väpnade motståndet en inmarsch i Polen skulle leda till. I stället tvingades det polska kommunistpartiet till en intern lösning med undantagstillstånd och repression.

I dag är läget annorlunda. Det finns knappast någon politbyrå – bara en person. Och någon s k intern lösning är heller ingen aktuell eller möjlig hur mycket Vladimir Putin skulle försöka.

När president Biden på egen begäran i går talade med president Putin fanns av allt att döma inga öppningar. Samtalet beskrivs visserligen som sakligt, men några framsteg i sak gjordes inte.

Putin sade att hans viktigaste krav inte tillgodosetts – Biden att stora sanktioner kommer om det blir en ytterligare invasion. Men det finns inte en antydan till öppning i de ryska positionerna.

I morgon kommer så tyske kanslern Scholtz till Kiev för samtal, och på tisdag fortsätter han till Moskva. Kanske är det först efter dessa samtal som president Putin fattar beslut om de s k militär-tekniska åtgärder som han sagt skall komma om han inte får gehör för sina krav.

Dagen därpå – på onsdag – samlas Nato:s försvarsministrar för möte i Bryssel som självklart kommer att domineras av den aktuella situationen.

På torsdag har så Ryssland i sin egenskap av ordförande denna månad kallat till ett sammanträde i FN:s säkerhetsråd om Ukraina, och det skall bli intressant att se hur man lägger upp detta.

Och på fredag samlas i München sedan den årliga stora säkerhetskonferensen. Den är något nedbantad igår, och försedd med omfattande covid-restriktioner. Det finns länder som fortfarande tar pandemin på allvar.

För första gången sedan det kalla kriget kommer inga officiella ryska representanter till München, och det är ett illavarslande tecken i sig. De har inbjudits, men de har tackat nej. USA deltar som vanligt med vicepresidenten och självfallet kommer också förbundskanslern Olaf Scholtz dit.


Såväl den diplomatiska aktiviteten som den militära uppbyggnaden fortsätter. Ingenting är uteslutet under de närmaste veckorna.

06 februari 2022

STOCKHOLM: I går landade jag här hemma igen efter en vecka spenderad i Bryssel, New York och Washington i lite olika ärenden.

Den stora Berlaymont-byggnaden i Bryssel var tämligen övergiven, men det blev i alla fall en intressant middag på översta våningen med perspektiv på politiken från Bryssels horisont just nu.

Två frågor dominerade den omedelbara dagordningen – dels den s k taxonomin och enkannerligen rollen för gas och kärnkraft i den gröna omställningen och dels samordningen av ett rejält sanktionspaket mot Ryssland om vi ser en ny rysk invasion av Ukraina.

I den senare delen hörde jag enbart positiva kommentarer om den intensiva samordningen över Atlanten, och det var slående att jag några dagar senare hörde motsvarande kommentarer på motsvarande nivå i Washington.

Säkert kommer det att komma upp frågor där det kan finnas olika bedömningar, men än så länge är dessa marginella. Och även om USA skulle gå något längre i någon del kommer de europeiska sanktionerna att slå hårdare eftersom relationen mellan EU och Ryssland är betydligt mer omfattande.

Det europeiska gasberoendet är ett betydande problem, och även om det talas mycket om Qatar och annat tror jag att det som i det korta perspektivet kan åstadkommas vad gäller alternativa leverantörer är tämligen marginellt.

På längre sikt är det annorlunda, och här var diskussionerna i Berlaymont mycket bestämda.

Det talades om att EU till 2030 skulle kunna frigöra sig från detta beroende. Jag tror kanske det är lite svårare än så, men alldeles tydligt är att det är denna inriktning politiken nu kommer att få, och det alldeles oavsett utgången av den akuta krisen.

Annars var det självfallet den akuta krisen som dominerade många av mina samtal under veckan.

Ingen vet vad Kreml till slut kommer att besluta, men alldeles tydligt är att man fortsätter en militär uppbyggnad som kommer att göra en större invasion av Ukraina möjlig, och det samtidigt som det diplomatiska spelet fortsätter.

De amerikanska uppgifterna talar nu om 85 bataljonsstridsgrupper på plats runt Ukraina och ytterligare minst 14 på väg. Nu börjar man också se åtskilliga av de speciella funktioner och enheter som krävs för en större operation.

Lite oroande är att Kreml nu tidigarelagt den övning man normalt har med sina strategiska kärnvapenstyrkor till slutet av februari. Gör man en större militär operation är det nog inte osannolikt att man kommer att ha också ett kärnvapenhot i bakgrunden.

Svaren från USA och Nato på de ryska kraven levererades ju förra veckan, och har sedan dess föga förvånande också blivit offentligt tillgängliga. I dem finns dels ett tydligt tillbakavisande av de grundläggande ryska kraven, men samtidigt intressanta öppningar för samtal i frågor som borde intressera en mer konstruktivt lagd ledning i Kreml.

Nästa steg i denna del av spelet är att Moskva förväntas inkomma med sitt svar på dessa svar i början av veckan, och åtminstone i Washington är förväntan att det därefter blir en ny kontakt mellan de bägge utrikesministrarna.

Men mycket av uppmärksamheten de kommande dagarna kommer att ligga på tyske kanslern Scholtz och Frankrikes president Macron.

Den förstnämnde kommer i morgon till Washington för samtal, och några dagar senare reser han först till Kiev och sedan till Moskva. President Macron börjar morgondagen i Kiev, och reser därefter till Moskva.

Och vad som sägs under dessa resor kommer självklart att granskas med lupp. Olaf Scholtz har hitintills knappast rosat marknaden i ärendet, delar kan kanske förklaras med ny regerings inledande problem, men nu måste han visa tydlighet på ett annat sätt.

Från inte minst fransk sida finns nu en tydlig ambition att få igång de s k Normandie-samtalen om Donbas på allvar igen. Det är nog gott och väl, men Putins krav sträcker sig nu betydligt mycket längre än till att enbart lösa ut den konflikten.

I Paris ses dock det mesta nu i termer av presidentvalet i Paris, och Macron vill gärna framstå som den som tog den diplomatiska ledningen och förhindrade ett krig. Uttalanden de senaste dagarna har gett en tydlig försmak av detta.

I veckan som gick har jag varit engagerad i bl a ett intressant samtal med väl insatta bedömare om huruvida Putin kommer att vinna eller förlora denna dragkamp. Det finns starka argument för bägge dessa ståndpunkter.

Själv tillhör jag dem som har svårt att se annat än att han kommer att förlora, och det nästan oavsett vad han gör. Han har gett sig in i ett äventyr vars slutresultat jag har svårt att se kan komma ut positivt för honom och för hans land.

Om han hade räknat med att USA och Europa skulle splittras är det bara att konstatera att det han hitintills åstadkommit är motsatsen. Men till detaljerna i det resonemanget kan jag återkomma senare.

Sammanfattningsvis tror jag att vi har att se fram mot ytterligare en vecka av frenetiska diplomatiska ansträngningar parallellt med fortsatt tydlig rysk styrkeuppbyggnad. Något vare sig militärt eller diplomatiskt avgörande är inte omedelbart förestående.

Från kinesiskt håll har man dementerar uppgiften om att man bett Kreml att vänta med dramatiska åtgärder till efter det att vinterolympiaden avslutats, men viss logik ligger det trots allt i detta.

Länken till Peking är viktig för Moskva, och olympiaden är viktig för Peking.

För min del blir det nu i alla fall en vecka utan några resor. Skönt. Men mycket kommer i alla fall att handla om den stora krisen i öst.


Kreml låser sig fast vid sina extrema och omöjliga krav. Och Putin drar på beskedet om sitt nästa steg. Krisen är ju hans.

30 januari 2022

STOCKHOLM: Den stora krisen gick in i en ny fas när USA och Nato i torsdags eftermiddag i Moskva levererade de skriftliga svar på de ryska kraven som Moskva så frenetiskt hade begärt.

På de för Kreml avgörande punkterna avvisades de ryska kraven föga förvånande, men samtidigt öpnade man upp för möjligheten av samtal och överenskommelser vad gäller olika frågor om rustningskontroll.

Svaren är inte offentliga, men det är tydligt att man erbjuder förhandlingar om utplacering av medeldistansvapen och man förefaller också att öppna upp för rysk inspektion av de robotförsvaranläggningar som finns i Rumänien och detta år planeras bli operativa i Polen.

Det är i bägge fallen viktiga punkter också för Ryssland.

När president Putin i fredags efter ett telefonsamtal med Frankrikes president Macron på Kremls hemsida lade ut en kommentar till samtalen sade han visserligen att man nu noggrant skulle studera svaren, men lade till att de inte var tillfredsställande när det gäller de viktigaste av de ryska kraven.

Värt att notera att han nu nämnde kravet att rulla tillbaka allt vad Nato gjort vad gäller militär kapacitet och installationer i östliga delarna av Europa under det senaste kvarts seklet, d v s sedan 1997.

Det är det mest extrema och omöjliga av de ryska kraven, och jag har inte sett att det tidigare har förts fram av presidenten själv på detta sätt.

Att han nu gör det, efter ett antal förvandlingskonstnärer och efter de begärde breven, visar dessvärre att viljan att trappa ner konfrontationen än så länge är minimal. Och det är snarast en positiv tolkning.

Dock kan noteras att man accepterar en viss återstart av samtalen om Donbas i det s k Normandie-formatet. Ett möte i Paris i veckan var betydelsefullt främst därför att man kom överens om att ha ytterligare ett möte i Berlin om två veckor.

Att president Zelensky dragit tillbaka ett lagförslag om de ockuperade områdena noterades nog positivt på den ryska sidan, men om det innebär något mer än så är svårt att se.

Veckan som kommer åker nu såväl president Putin som utrikesminister Lavrov till Peking för samtal i samband med öppningen av olympiaden där. Att bägge åker visar den vikt man uppenbarligen fäster vid samtalen där.

Också USA talar med Kina. För några dagar sedan hade utrikesminister Blinken ett samtal med sin motsvarighet i Peking som främst handlade om den ryska krisen. Hur långt Peking är berett att solidarisera sig med Moskva är inte alldeles klart.

Min gissning har hela tiden varit att den avgörande ryska reaktionen på misslyckandet att med diplomati få igenom sina krav skulle komma efter Peking-besöket. Det är då man kommer med de s k militär-tekniska åtgärderna.

Vad dessa kommer att innebära kan vi i dag bara spekulera om, och jag noterar att dessa spekulationer i olika huvudstäder går i lite olika riktningar. Underrättelsetjänster kan leverera sina bedömningar av militära kapaciteter och förberedelser, men mer sällan så mycket mer.

Jag tror att det är viktigt att se på de politiska signalerna. Putins kommentar efter samtalet med Macron var en sådan. Dock förefaller nivån av aggressivitet mot Ukraina i ryska statsmedia inte att ha trappats upp ytterligare under de senaste dygnen.

Utrikesminister Lavrov fortsätter att säga att man inte har någon avsikt att invadera Ukraina. En invasion kräver därmed någonting som gör att man kan säga att man trots allt tvingades till att ta detta steg, och det finns nog fantasi nog för att fabricera någonting sådant om det skulle krävas.

Det har varit mycket kommenterande om detta under veckan som gick, med bl a artikel av mig i Washington Post i fredags. Länk till den finns på mitt engelska twitter-konto för den intresserade.

Veckan som kommer bryter jag upp från Stockholm för en serie av möten i Bryssel, New York och Washington. Det blir bl a lunch med Henry Kissinger och möjlighet att med honom diskutera det stora spelet mellan USA, Kina och Ryssland, men också åtskilligt annat.

Den vidare politiken i övrigt har knappast bjudit någon större dramatik under veckan som gått.

I Italien återvaldes den sittande presidenten efter visst tumult, och det innebär att risken för regeringskris och nyval just nu är borta. I Storbritannien är Boris Johnson fortfarande premiärminister och undvek ännu en vecka att tvingas att avgå. Och det har varit parlamentsval i Portugal i dag.

Och nästa vecka tror jag att det blir mycket fokus på Peking – dels invigningen av vinter-OS men än mer de politiska samtalen i anslutning till denna.


Det blev ännu en vecka av diplomati – och det kommer att bli ytterligare en.

23 januari 2022

STOCKHOLM: Utvecklingen i den stora krisen innebar i veckan som gick att det i fredags blev ett nytt möte mellan USA och Ryssland. Nu var det på den snäppet högre nivån med utrikesministrarna Blinken och Lavrov med medarbetare mitt emot varandra i Genève.

Mötet var en framgång enbart i det avseendet att det hölls och att den diplomatiska fasen i krisen kunde förlängas, men någon uppmjukning av den ryska positionen eller förändring av den amerikanska var det svårt att se några tecken på.

Tydligen insisterade Lavrov nu åter på att få ett skriftligt svar från USA på de ryska kraven. Detta hade man framfört redan vid det första mötet, upprepade nu och fick tydligen ett sådant löfte av Blinken. Visheten i detta kan enligt min mening diskuteras, men nu är det som det är.

Vad fortsättningen blir vet vi inte.

Under helgen har president Biden dragit sig tillbaka till Camp David för att med sina utrikes- och säkerhetsrådgivare gå igenom läget och vad som kan göras, och en antydan om vad man möjligen kommit fram till där finns kanske när Tony Blinken i morgon via video ansluter till mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel.

Från Washingtons sida kommer man säkert att försöka att engagera i Moskva en dialog om olika möjliga överenskommelser när det gäller rustningskontroll och s k förtroendeskapande åtgärder i Europa.

Så vitt jag förstår har detta inte blankt avvisats från rysk sida, men man säger att först måste USA acceptera de grundläggande och i grunden oacceptabla ryska kraven.

Vad fortsättningen blir återstår att se. Den västliga ambitionen är självfallet att få till stånd en diplomatisk process som reducerar utrymmet för ryska militära åtgärder.

Nästa viktiga steg är när USA under den kommande veckan överlämnar sitt skriftliga svar.

Från rysk utgångspunkt kommer det med all säkerhet att vara otillfredsställande.

Och från europeisk utgångspunkt finns det farhågor för att Washington öppnar sig för mycket i viktiga frågor t ex när det gäller övningar och militärt samarbete med länder i Rysslands närhet.

Sverige tillhör som bekant dessa, och baserar allt mera sin säkerhet på förbindelserna västerut. Vi har påtagliga intressen i processen.

Därefter kommer antingen ett nytt möte med de bägge utrikesministrarna eller ett direkt samtal mellan presidenterna Biden och Putin. Jag tycker mig höra susningar i luften om att det kanske blir ett nytt möte med utrikesministrar först och därefter kontakt på högsta nivån.

Under tiden fortsätter av allt att döma den ryska militära uppbyggnaden. Den senaste veckan visar satellitbilderna också tält med soldater i anslutning till de stridsvagnar och annat som redan förflyttats fram mot den ukrainska gränsen.

Rent militärt återstår snart bara kort taktisk förvarning före ett angrepp. Men politiskt tror jag inte uppbyggnaden för ett angrepp är avslutad. Inte ens president Putin kan gå till plötsligt angrepp utan ett tydligt politiskt sammanhang.

Än så länge förnekar man bestämt att man planerar något angrepp, och det krävs sannolikt någon mer eller mindre tydligt iscensatt händelse för att kunna förklara varför ett angrepp sker.

Vad gäller andra länders aktiviteter finns det främst anledning att notera vad som sker från brittisk sida.

Tumult råder i den brittiska inrikespolitiken – sannolikheten för att Boris Johnson politiskt överlever detta år har gått mer dramatiskt – men utrikespolitiken är påtagligt aktiv.

Först har man levererat betydande mängder avancerade pansarvärnsvapen till Ukraina, och sedan har man gått ut med namn som man anser kan ställa sig till förfogande för någon typ av pro-rysk ny regim i Kiev efter ett militärt ingripande.

Några av dessa personer känner jag från krisen fram till februari 2014, och skulle inte omedelbart se som enbart lakejer till Kreml, även om de sedan dess fått tillbringa sina dagar i Ryssland.

Mindre lyckat var väl det inlägg som Frankrikes president Macron gjorde i Europaparlamentet i veckan när han talade om behovet av att nu ta fram en ny europeisk säkerhetsordning. Det kan sägas, men passar dåligt just när prioriteten är att stå fast vid grunderna i den rådande ordningen.

I Ukraina misslyckades president Zelensky i veckan som gick i sitt försök att arrestera oppositionsledaren och f d presidenten Poroshenko, vilket måste ses som ett positivt steg. Inte minst USA har varit mycket tydligt i sitt budskap om dårskapen i detta försök.

På den europeiska horisonten inleds i morgon den tämligen omständiga processen med att välja en ny president i Italien. En speciell elektorsförsamling med alla i parlamentets bägge kamrar plus representanter för landets 20 regioner – sammanlagt mer än tusen personer – börjar rösta i en process som brukar ta tid.

Än finns faktiskt inga officiella kandidater, så det enda som är alldeles säkert är att det kommer att ta sin tid. Och av lite bredare betydelse är om utgången öppnar för regeringskris och äventyrligt nyval i en av EU:s största medlemsstater.