Ramadi, Sangin och Tripoli.

STOCKHOLM: Efter juldagar i ett soligt och alltid lika sympatiskt Paris anlände vi tillbaka hit just när snö och sol gav oss en riktigt vacker vinter. 

Och nu talar prognoserna dessutom om mer bestående kyligt väder.

Nere i Irak har regeringsstyrkor med amerikanskt understöd nu återerövrat staden Ramadi inte långt från Bagdad från Daesh. 

Det har tagit sin tid, och var besvärligt mot bakgrund av den taktik Daesh använder, men förefaller nu att vara ett faktum.

Och ett mycket viktigt sådant.

Dels därför att det bidrar till att bryta den berättelse om kontinuerliga framgångar som inte minst rekryteringen till Daesh hitintills har byggt på.

Och hur den utvecklas tror jag kommer att vara avgörande för organisationens möjligheter att fortsätta expandera eller t o m behålla vad man nu har.

Dels därför att det visar att den irakiska armén måhända är på väg ut ur den kris som vi såg när man så plötsligt förlorade Mosul i juni 2014.

Och om Daesh skall besegras i Irak är det i grunden bara genom den irakiska armén som det i grunden kan ske. 

Andra – från USA till Iran – kan ge understöd, men på marken är det bara en armé som också har trovärdighet i landet i dess helhet som kan ge en varaktig framgång.

Det handlar ju inte bara om att kortsiktigt erövra ett område, utan också om att långsiktigt bibehålla kontrollen över det.

I dag har den irakiske premiärministern Haidar al-Abadi besökt Ramadi, och talat om framgången där som ett förspel till de än viktigare ansträngningarna att återta Mosul.

Men där är man knappast än. Mot slutet av 2014 talades om att det borde kunna ske under 2015, men svårigheterna i Ramadi har förskjutit den tidtabellen högst avsevärt.

Och problematiken med att inte bara erövra utan också hålla ett område illustreras väl av det vi nu ser i Helmand-provinsen i södra Afghanistan.

Här låg tyngdpunkten i den väldiga förstärkning av den amerikanska militära insatsen i landet som skedde från sommaren 2009 och in i 2010. 

Kilometer för kilometer återerövrade amerikanska divisioner kontrollen över huvuddelen av den viktiga provinsen. Också brittiska förband spelade en viktig roll.

Men nu är det talibanerna som är på offensiven i en provins som ju också på grund av sin dominerande roll i odlingen av opium är av mycket stor betydelse för rörelsen. 

Även om talibanerna uppenbarligen skakas av inre motsättningar efter Mullah Omars död 2013 är det tydligt att man förmår att mobilisera militärt.

Fokus ligger på kring den inte minst för opiumhandeln viktiga knutpunkten Sangin. Det rapporteras att den afghanska armén nu förstärker sina positioner i området, och det sker också med amerikanskt och brittiskt stöd.

I en annan region av central betydelse för kampen mot dessa rörelser – Libyen – finns det nu en tentativ och stapplande fredsuppgörelse som fått godkännande av FN:s säkerhetsråd men som också måste fås att fungera i den komplicerade libyska verkligheten.

Här har ju Daesh etablerat en av sina s k provinsen kring kuststaden…., men avgörande nu blir att den nya regering som fredsuppgörelsen ger verkligen kan etablera sig i huvudstaden Tripoli.

Det är nu närmare tre veckor sedan överenskommelsen undertecknades i Marocko, men hitintills har den tilltänkte premiärministern i samlingsregeringen Faiez Serraj ägnat sig åt besök i olika länder i regionen för att bygga upp stöd, medan rapporter talare om förnyade strider mellan olika grupperingar i huvudstaden.

När väl den nya regeringen börjar etableras i Tripoli är det långt ifrån osannolikt att den kommer att be om internationell militär hjälp. Och enligt min mening kommer det under ett skede knappast att vara möjligt för den att operera utan någon form av internationell militär närvaro. 

Det kan handla om att säkra nyckelfunktioner i Tripoli som flygplatsen och avgörande regeringsbyggnader liksom den mycket viktiga libyska centralbanken.

I dag har premiärminister Serraj varit i Rom för samtal med Italiens premiärminister Renzi, och det är högst sannolikt att detta varit ett av ämnena de talat om. Sannolikt kommer Italien att vara redo att ingå i en sådan operation, men alldeles säkert bara om andra är med också, och frågan är ju inte minst hur ledningen för en sådan skall utformas.

Är EU redo att leda en kvalificerad och krävande stabiliseringsoperation av detta slag? 

Frågorna är många – i Irak, i Afghanistan, i Libyen och annorstädes – när det gamla året nu går på sina sista dagar.

Sammanbrott med Ryssland.

BRYSSEL: Något förhastat skrev jag i går att jag inte skulle återkomma här på ett tag, dock med reservationen att ingenting av större betydelse inträffade.

Sammanbrottet i de s k trilaterala förhandlingarna mellan EU, Ukraina och Ryssland i går uppmärksammas föga i media, men måste nog faktiskt räknas till den kategorin.

I sak har vi nu en situation där frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina kommer att träda i kraft fyllt ut i samband med årsskiftet, men att Ryssland samtidigt och som vedergällning säger upp det sedan länge gällande frihandelsavtalet mellan Ukraina och de övriga s k CIS-staterna med Ryssland i centrum.ä

Och det innebär högst konkret att den kvarvarande ukrainska exporten till Ryssland kommer att drabbas av de relativt höga tullar som landets ekonomi omges av. 

De facto torde huvuddelen av den kvarvarande exporten stoppas.

Vad det betyder kortsiktigt för den ukrainska ekonomin återstår att se. 

Förr var handeln mellan länderna självfallet mycket betydande, men olika främst ryska åtgärder sedan sommaren 2013, när denna kris inleddes, har reducerat den andel av Ukrainas handel som sker med Ryssland högst väsentligt. 

Det talas om en utveckling från ca 60 till något under 12%.

Ty följande förefaller man i Kiev att ta frågan med ett betydande lugn.

Mer långsiktigt innebär de ryska åtgärderna självfallet att den ukrainska ekonomins västorientering dramatiskt påskyndas. Om detta sedan ligger i Rysslands intresse eller ej kan ju diskuteras, men det är so oder so dit de ryska åtgärderna för situationen.

Ända sedan denna kris inleddes hösten 2013, med ett då plötsligt och militant ryskt motstånd mot avtalet mellan EU och Ukraina, har det från rysk sida förts fram en kaskad av olika argument för varför detta avtal skulle vara skadligt för Ukraina och än mer skadligt för Ryssland.

Någon skadlig grund för detta har knappast funnits, om man undantar att avtalet på sikt självfallet skapar förutsättningarna för en mer konkurrenskraftig ukrainsk ekonomi, och att en oreformerad rysk ekonomi då på marginalen kan få det lite mer besvärligt.

Men det man talat om är risk för att EU-varor via Ukraina skulle smyga sig in i Ryssland under därmed antagligen underminera ryska företags möjligheter.

Något sakligt stöd för den tesen finns inte. System med s k ursprungsregler förhindrar den typen av saker.

När EU förhandlade om frihandelsavtalet med Ukraina var det aldrig tal om annat än att detta var fullt förenligt med en fortsättning av frihandelsavtalet mellan Ukraina och Ryssland. 

Vår vision är ju faktiskt fri handel från Vladivostok till Lissabon.

Och det är inte alls ovanligt med situationer som denna. Mexico har t ex frihandelsavtal med såväl USA som med EU utan att detta leder till några problem, och samma sak är ju nu på gång med Canada.

Från rysk sida har man som bekant tagit till den ena dramatiska åtgärden efter den andra för att förhindra den ukrainska önskan efter närmare samarbete med EU. 

Detta är ju kärnan i den europeiska säkerhetskrisen sedan hösten 2013.

Från vissa av medlemsstaterna väcktes i ett visst skede tanken att inleda förhandlingar mellan Moskva, Kiev och Bryssel för att se om det gick att hitta någon form av lösning.

Några av oss var väl inte övertygade om att det från rysk sida främst handlade om hanselsteknik, men förhandlingar blev det.

Och inte mindre än sex rundor av förhandlingar på ministernivå har sedan dess ägt rum innan det slutgiltiga sammanbrottet i Bryssel i går. Från EU var det Cecilia Malmström som ledde detta.

Redan förra veckan deklarerade Putin att man tänkte säga upp friahandelsavtalet med Ukraina 1 januari, och mitt under gårdagens förhandlingar meddelade premiärminister Medvedev att Ukraina nu kommer att omfattas av de ryska sanktionerna mot EU.

Ryska krav under förhandlingarna har gränsat till det bisarra. 

Man har t o m krävt att Ukraina skulle ansluta sig till Rysslands motsanktioner mot EU, och en rad andra krav som ligger helt utanför avtalet mellan EU och Ukraina.

Avsikten har hela tiden varit den ursprungliga – att stoppa avtalet helt och hållet. 

Man accepterar helt enkelt inte Ukrainas klart uttryckta vilja – en vilja som utryckts av samtliga de fem presidenter landet haft under sin självständighet.

Så nu kompletteras den militära aggression man ju bedrivit mot landet sedan i februari 2014 med förstärkt också ekonomisk krigföring. 

Och det är en utveckling som det förvisso finns anledning att både notera och uppmärksamma.

Julen är här…

STOCKHOLM: Julveckan är här, och med denna blir det också mer tid för familj och annat under en liten tid framåt.

Så skall det vara.

Och i detta ligger också att det inte kommer att ske mycket på denna blogg under helgerna – under förutsättning att det inte inträffar någonting alldeles dramatiskt.

Så med detta ber jag att få önska alla här en God Jul!

Turkiets och våra utmaningar.

ISTANBUL: Efter moln och småregn i går har solen i dag brutit igenom och nu är det en blixtrande klar blå himmel över Bosporen. 

Topkapi-palatsets och Haga Sophias torn och minareter avtecknar sig vackert mot horisonten från den plats där jag just nu befinner mig. 

Och trafiken från och till Svarta Havets alla länder och hamnar stävar förbi genom det ständiga myllret av små båtar mellan kontinenterna.

Istanbul är en av de mest dynamiska och fascinerande av Europas städer, men självfallet också med sina problem. En snabbt växande befolkning ger snabbt växande bilköer, och en del av detta är också många flyktingar. 

I denna stad finns i dag fler flyktingar från Syrien än i resten av Europa taget tillsammans.

Och det säger sig självt att detta leder till sina påfrestningar. Undersökningar tyder på att den alldeles övervägande delen av dessa skulle vilka stanna i Turkiet, men även om den turkiska ekonomin växer imponerande just nu ligger arbetslösheten på relativt höga nivåer.

Min uppgift här i går och i dag har varit att tala om de olika globala och regionala utmaningar som vi gemensamt står inför. Och Istanbul erbjuder tveklöst en viktig utgångspunkt.

Till den bilden hör ju också landets egna såväl politiska som ekonomiska utmaningar.

I går publicerade vi från International Crisis Group en rapport om den kurdiska frågan som, med rätta, fått viss uppmärksamhet i media här.

Den beskriver en allt mer alarmerande utveckling i striden mellan den turkiska staten och organisationen PKK, med delar av sydöstra Turkiet nu mer eller mindre lamslaget av konflikten.

En fredsprocess är en nödvändighet för Turkiets framtid, men kommer förvisso inte att bli enkel. 

Rapporten talar dock om några möjliga vägar framåt, och vi kommer att ha anledning att återkomma till frågan längre fram.

Flyktingkrisen har nu tvingat fram ett närmare samarbete mellan EU och Turkiet. Premiärminister Davutoglu var i Bryssel i går för fortsatta diskussioner.

Hur relationen kring denna fråga kommer att utvecklas återstår att se. Jag har mina reservationer gentemot en politik som ser Turkiets som EU:s främsta gränsvakt, men möjligen kan situationen öppna upp för en bredare och mer konstruktiv ansats för politiken i dess helhet.

Alla mina vänner här talar intensivt om en EU-process som ankare och riktmärke för en utveckling i landet som annars riskerar att glida iväg i än mer oroande utveckling än vad som redan varit fallet. Det handlar om demokrati, öppenhet och en fortsatt moderniserad ekonomi.

Förvisso finns det de runt i EU som för evigt vill stänga dörren till Turkiet av den ena eller andra religiösa, kulturella eller politiska förevändningen. Men de bör nog betänka vilka långsiktiga faror detta kan medföra för landers utveckling, och vad detta på sikt kan betyda för oss också.

Utveckling av länder är sällan rätlinjig. Efter en imponerande fas av demokratisering, reformer och öppning av en kurdisk fredsprocess har i alla fall delar av landets utveckling nu bromsats upp eller t o m gått bakåt.

Detta är bekymmersamt, men inte nödvändigtvis för evigt. 

Det handlar också om den möjliga positiva inverkan som en politik av konstruktivt engagemang från vår sida kan ha.

Debatten hemma i olika frågor har jag avstått från att rescensera, men hanteringen av Frankrikes begäran under den s k artikeln 42.7 borde nog rendera en lite mer seriös och eftertänksam debatt lite längre fram.

Det är första gången denna paragraf i EU-företagen åberopas, och det finns nog åtskilligt som vi har anledning att fundera över och lära oss. Att det är av betydelse för framtiden behöver knappast påpekas speciellt.

Vackert som det är här just nu flyger jag dock hem senare i kväll för att vara hemma i Stockholm under helgen.

Syrien, Ukraina och EU-toppmöte.

STOCKHOLM: Diverse bestyr som måste skötas i Stockholm i dessa allt tydligt kyligare dagar. Vintern är tydligt på väg.

I dag är USA:s utrikesminister John Kerry i Moskva för samtal med såväl Syrien som Ukraina i fokus.

I det förra fallet handlar det om huruvida det finns en tillräcklig bas för att sammankalla ett nytt möte i den något vidare Wien-processen. 

I Ryiadh enades ju ett antal oppositionsgrupper, men problemet är ju att mer militant islamska väpnade sådana, liksom de kurdiska grupperna, ställdes och i vissa fall ställde sig vid sidan av.

Men det man enades om i Ryiadh var, föga förvånande, att Assad och hans närmaste män måste försvinna omedelbart som det man kallar en övergångsprocess inleds i Syrien.

Och skulle man alltför tydligt backa från detta krav finns det ju en avgörande risk för att man skulle förlora mark i förhållande till de väpnade grupper som står utanför processen. En ytterligare polarisering av situationen i landet skulle då kunna bli resultatet.

Vi får se vad som möjligen kommer ut ur samtalen i Moskva.

Jag ser i media att John Kerry tog sig en promenad längs Arbat-gatan, och det blev föga förvånande viss uppståendelse med selfies och annat som hör den moderna tiden till.

Också Ukraina kommer med all säkerhet att diskuteras.

Det sker samtidigt som det är ett möte i Minsk i den arbetsgrupp som diskuterar olika politiska frågor, och bland dessa allra främst villkoren och formerna för de kommande lokala valen i de av Ryssland kontrollerade delarna av östligaste Ukraina.

I Bryssel har EU:s utrikesministrar sammanträtt i dagarna två, men frågan om förlängda sanktioner sade Federica Mogherini skulle skjutas till stats- och regeringscheferna på torsdag och fredag.

Men turerna kring den frågan var inte slut med detta.

Nu meddelar rådets ordförande Donald Tusk att saken kommer att avgöras av de s k permanenta representanterna vid deras möte år fredag morgon. Jag antar att han därmed ger en möjlighet för främst den italienska premiärministern Renzi att göra någon typ av verbal piruett i frågan.

Federica Mogherini har nog inte haft det alldeles lätt i frågan. Inte sällan riktas det direkta order till henne från Palazzo Chigi i Rom, och det på ett sätt som knappast är i enlighet med hur EU:s institutioner skall fungera.

Toppmötet kommer med all sannolikhet att domineras av EU-kommissionens i dag framlagda förslag om hur det gemensamma arbetet med att säkra EU:s yttre gränser skall förbättras.

Men innan det mötet börjar på torsdag eftermiddag kommer först Ukrainas president Poroshenko och därefter Turkiets premiärminister Davutoglu att hinna besöka EU-institutionerna i Bryssel för överläggningar.

I kväll blir det för min del också besök på den moderata riksdagsgruppens julfest. Ny tradition har etablerats som innebär att gamla partiordföranden, eller vad det nu kan vara, också får en inbjudan.

Och det har förvisso sitt värde att höra hur tongångarna låter bland de folkvalda i dessa dagar.

Efter Paris – dynamiken är viktig.

STOCKHOLM: Lätt snö föll denna söndag som den första tydliga förvarningen om den vinter som befinner sig i annalkande.

Sent i går lyckades man så i Paris nå en överenskommelse i klimatförhandlingarna på COP21-konferensen. 

Misslyckandet i Köpenhamn 2009 berodde till betydande del på att vare sig Kina eller Indien vid den tidpunkten var beredda till mycket av åtaganden, och detta begränsade också möjligheterna för andra stater.

Men sedan dess har sten efter sten försiktigt lagts till det bygge som nu resulterade i överenskommelsen i Paris. 

Ett ambitiöst EU har fortsatt att driva frågorna, Obama-administrationen har satsat betydande kraft och till slut var nu också Kina och Indien beredda att vara med.

De sakkunniga säger att denna överenskommelse inte kommer att räcka för att nå de mål man satt upp.

Så är det sannolikt, men samtidigt är det oklokt att underskatta dynamiken i den tekniska utveckling på olika områden som alldeles uppenbart håller på att skjuta fart.

Och COP21 var inte slutet på denna process. Den fortsätter, med kontinuerlig uppföljning och alldeles säkert med successivt nya möjligheter att ta nya steg.

Men att COP21 för första gången nu samlade världens alla länder i mer eller mindre bindande åtaganden i denna fråga var utan tvekan mycket viktigt.

De närmaste dagarna kommer säkert att erbjuda åtskilliga analyser av avtalets olika detaljer.

I veckan som kommer samlas EU-länder såväl till utrikesministermöte i morgon som toppmöte under torsdag och fredag. 

Och Ukrainas president Poroshenko kommer också att tillhöra dem som besöker Bryssel under veckan.

Om det kommer att finnas någonting mer konkret att rapportera från dagens möte i Rom med dess försök att sätta press på försöken att få till stånd en effektiv och samlad regering i Libyen är väl högst osäkert.

Motsättningarna är betydande.

På tisdag kommer EU-kommissionen att lägga fram nya förslag om hur man bättre skall säkra EU:s och Schengen-områdets yttre gränser, och alldeles säkert kommer frågor kring flyktingkrisen att stå i centrum för toppmötet mot slutet av veckan.

Till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

För min del blir det en vecka vars första del blir här i Stockholm, men sedan blir det också ett besök i Istanbul för diskussioner där som alldeles säkert kommer att handla också om utvecklingen i Turkiet självt.

På den europeiska dagordningen.

MÜNCHEN: Så passerar jag åter genom flygplatsen här i München – denna gång på väg hem från ett sammanträde under dagen i Luxembourg.

Och det tillhör förvisso en av de absolut bästa flygplatserna i Europa när det gäller smidiga övergångar. Härifrån är det så två timmar hem till Stockholm.

Och där väntar en helg hemma – med undantag av att jag lovat att vara med i TV4 i morgon förmiddag och diskutera Europas olika utmaningar just nu.

Sådana finns det ju i överflöd för ögonblicket.

Mot slutet av nästa vecka är det dags för EU:s stats- och regeringschefer att träffas för sista gången detta år.

Mycket kommer fortsatt att handla om flykting- och migrationsfrågorna. Jag skall återkomma till dem.

Men man kommer också att konstatera att det finns knepiga frågor kvar i samtalen med den brittiska regeringen, och lägga fast inriktningen mot en överenskommelse vid ett toppmöte i februari nästa år.

Detta är – enligt min mening – den alldeles avgörande utmaningen för det europeiska samarbetet under det kommande året.

Jag tror att det är 80% sannolikt att det blir en överenskommelse i februari, men jag tror också mot bakgrund av erfarenheterna från Danmark alldeles nyligen att det inte är mer än 50/50 att denna sedan kommer att godkännas i folkomröstningen.

Och skulle det bli ett nej kommer den negativa inverkan på våra gemensamma möjligheter att klara alla andra utmaningar under kommande år att bli massiv.

Risken kommer också att bli överhängande för att vi får en fortsatt och accelererande splittring av det europeiska samarbetet – till nackdel för oss alla.

I dag var Danmarks statsminister Rasmussen i Bryssel för att inleda diskussioner om hur man skall hantera resultatet av den danska folkomröstningen.

Och han fick det väntade beskedet att detta innebär att Danmark inte kan delta fullt ut i Europols arbete. 

Det är ett arbete som kommer att bli allt viktigare under kommande år. Tidigare i år var jag ju där och diskuterade dess arbete också när det gäller att bekämpa den snabbt ökande kriminaliteten på nätet.

På ett eller annat sätt måste nu Danmark snickra till någon konstig lösning.

Samma sak gäller ju Schweiz som ännu inte rett upp det legala och politiska moraset efter sin folkomröstning om invandring för något år sedan.

Skulle Storbritannien rösta nej kommer det säkert att krävas två år av förhandlingar för att dels reglera ett utträde – komplicerat nog – och därefter någon annan form av arrangemang – och det är än mer komplicerat.

Sedan är det skrivet i stjärnorna vad som i ett sådant läge kan börja at hända i andra länder. Plötsligt kan särlösningarna börja att stå som spön i backen, och därmed kommer EU:s möjligheter att gemensamt och effektivt ta sig an olika uppgifter att successivt reduceras.

En sådan utveckling ligger alldeles entydigt inte i Sveriges intresse, och det är viktigt att vi utformar vår politik så att de risker som finns i dessa avseenden minimeras.

Till besluten som väntas inom EU nästa vecka hör förlängningen av de s k sektoriella sanktionerna mot Ryssland med ytterligare sex månader. 

De har ju nu knutits till att Ryssland helt och fullt skall genomföra det s k Minsk-avtalet, vars slutpunkt ju är att Ukraina skall återges full och effektivt kontroll över sin gräns till Ryssland.

Och där är vi förvisso inte – i själva verket påtagligt långt därifrån.

Egentligen skulle detta beslut ha tagits redan denna vecka, men tydligen ville Italien ha ytterligare diskussioner i ärendet. Det sägs att de också efterlyste en politisk strategi, vilket låter underligt mot bakgrund av att en sådan ju faktiskt finns i forma av det successiva genomförandet av Minsk-avtalet.

Men sanningen är nog att den italienska regeringen är lite mottaglig för ryska locktoner, och att man dessutom frestas av någon underlig föreställning av att eftersom Ryssland är en aktör i Syrien får vi inte vara för hårda mot dem i Ukraina.

Kring detta blir det möjligen några turer under den kommande veckan, men jag förväntar mig knappast att beslutet blir något annat än det väntade.

Krävande strategi mot Daesh.

MILANO: Attentatet i San Bernardino i USA har nu fått president Obama att skruva upp retoriken mot Daesh ytterligare några snäpp, och det är tydligt att han befinner sig under ett visst inrikespolitiskt tryck i frågan.

Att det militära trycket mot Daesh nu ökar är otvetydigt.

Då handlar det mindre om de flygattacker som får mycket publicitet och mer om de steg-för-steg operationer på marken som nu har sitt första fokus mot Ramadi i Irak och därefter i ett senare skede mot Raqqa i Syrien och Mosul i Irak.

Jag noterar att man förefaller att ha skurit av i alla fall den direkta vägen mellan Raqqa och Mosul i samband med att främst kurdiska styrkor återtog också orten Sinjar.

Men samtusigt förefaller det att gå långsammare än väntat när det gäller Ramadi. Daesh har en förmåga att anpassa militär taktik som leder till problem. 

Viktigt och svårt i denna strategi är självfallet dels att rent militärt återerövra kontroll över dessa område, men dels och ännu viktigare att sedan se till att det installeras någon form av trovärdigt och effektivt styre över dem.

Den första uppgiften måste i allt väsentligt genomföras av mer eller mindre lokala styrkor om den skall ha möjlighet att få det lokala stöd som är en förutsättning för att lyckas.

Utländskt understöd med flyg och specialstyrkor kan vara mycket viktigt, men är ensamma aldrig tillräckligt.

I Iraq handler detta om att åter bygga upp den irakiska armén, och det är tydligt att detta tar sin tid.

Och de politiska minorna finns där mycket tydligt.

Under den senaste veckan har såväl USA:s besked om operationer med specialförband som Turkiets insatser för utbildning av styrkor mot Daesh i Mosul lett till häftiga kontroverser. 

Den irakiska regeringen, med dess olika intressen, vill inte se sin kontroll över vad som händer naggad i kanten.

I Syrien är uppgiften än mer komplicerad. 

Brittiske premiärministern David Cameron har visserligen hävdat att det finns ca 70.000 soldater i de s k moderata styrkor som bekämpar såväl Assad som Daesh, men det är många som dragit den uppgiften i tvivelsmål.

Och olika kurdiska styrkor bör ju, av skäl som jag skrivit om tidigare, begränsas till de tydligt kurdiska områdena. Annars riskerar de att bli kontraproduktiva.

Om den första uppgiften nu står i centrum är det sannolikt den andra som är den mest krävande.

Det var i Anbar-provinsen i Irak som lokala stammar 2008 bestämde sig för att vända sina vapen mot Al Qaeda:s där installerade islamisk stat, och detta gjorde det möjligt för USA att stabilisera situationen i landet.

Men det var då det.

Därefter ledde ju den politiska utvecklingen till att regeringen i Bagdad förlorade i trovärdighet hos just dessa stammar, och det var detta som beredde marken för Daesh:s återkomst i provinsen i början av 2014.

Samma fenomen var utan tvekan viktigt när det gällde att bereda vägen för Mosuls fall till Daesh i juni samma år.

Jag utgår från att det i dag på sina håll sker en planering för hur denna avgörande politiska utmaning skall hanteras efter det att de mer omedelbara militära uppgifterna har klarats av.

Sköts inte den saken riskerar varje framgång bara att bli temporär. 

Det har vi, som sagt, sett tidigare i Irak, och det har vi ju dessutom också sett tidigare i Afghanistan.

Medan detta mödosamma men viktiga arbete sker nere i regionen blir delar av retoriken i debatten i viktiga länder allt mer upphetsad.

I Frankrike hade den s k Nationella Fronten betydande framgångar i den första omgången av regionslvalen, och i USA har nu Donald Trump gått så långt att han vill förhindra muslimska trosbekännare att resa in i landet.

Om den offentliga debatten i viktiga länder drivs av hysteriska röster som dessa tror jag dessvärre inte att man skall underskatta risken för att vi driver in i just den typ av civilisationernas krig som Daesh, Al Qaeda och andra trosfränder försöker att provocera fram.

Och då kommer vi alla att förlora. 

Mycket står på spel.

Om Iran och dess påstådda bomb.

WARSZAWA: Så lämnar jag då den polska huvudstaden efter intressanta dygn här.

Men det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma. Landets just nu något mångfasetterade utveckling har betydelse långt utanför dess gränser.

Gårdagens eftermiddag och kväll tilltvingades till större delen tillsammans med unga blivande diplomater inte bara från Polen utan från ett betydande antal länder mer tyngdpunkten i det östliga grannskapet.

Och det var både intressant och inspirerande.

Nu bär det av till norra Italien med en TV-medverkan från Milano i morgon kväll som den mer formella anledningen.

Härom dagen publicerade FN:s atomenergiorgan IAEA ett dokument som borde ha lett till större rubriker än vad som var fallet.

Det handlade om IAEA:s slutvärdering av det som formellt under de senaste åren kallats PMD – Possible Military Dimensions – av Irans nukleära program.

Eller, i klartext, huruvida Iran var i full färd med stt skaffa sig kärnvapen eller inte.

På sina håll hävdade man ju detta med emfas, och retoriken främst från israeliskt håll skruvades ju stundtals upp så högt att det t o m fanns anledning att befara att ett militärt anfall på Iran för att stoppa ett långt framskridet bombprogram var nära förestående. 

Jag minns inte minst hur premiärminister Netayahu i FN:s generalförsamling i september 2012 ritade och berättade för att visa att Iran med största sannolikhet skulle ha en bomb redo våren eller sommaren 2013.

Mot detta fanns visserligen mer försiktiga bedömningar. 

Det var 2007 som det plötsligt publicerades en amerikansk underrättelsebedömning – en s k National Intelligence Estimate – som hävdade att Iran visserligen haft ett vapenprogram, men att detta i allt väsentligt hade avslutats 2003. 

Och även om denna ledde till en störtflod av ilsken kritik stod de berörda myndigheterna i tysthet i allt väsentligt fast vid den bedömningen.

IAEA hade till uppgift att två gånger om året rapportera om sina inspektioner av främst Irans arbete med anrikning av Iran, och det var i detta sammanhang som man senast 2011 kom med en utförlig rapport om de olika informationer som kunde tyda på ett pågående vapenprogram – det som kom att kallas PMD.

Det som nu skett som en del av den breda uppgörelsen i den nukleära frågan med Iran är att IAEA fått så gott som fullständig tillgång till information från Iran i akt och mening att göra en slutgiltig bedömning av frågan om PMD.

Och det var denna man redovisade i veckan.

I all korthet kan sägas att IAEA konstaterar att det fanns ett icke alltför avancerat vapenprogram fram till 2003, att detta då avslutades, och att de olika experiment och studier som gjorts sedan dess varit fragmenterade, begränsade och i flera fall möjliga att relatera till andra aktiviteter.

Så här uttrycker man sig i sammanfattningen:

”The Agency assesses that a range of activities relevant to the development of a nuclear explosive device were conducted in Iran prior to the end of 2003 as a coordinated effort, and some activities took place after 2003. The Agency also assesses that these activities did not advance beyond feasibility and scientific studies, and the acquisition of certain relevant technical competences and capabilities.”

Jag har ibland jämfört den iranska utvecklingen i dessa avseenden med det vapenprogram som Sverige ju hade och som formellt avslutades 1968.

Och om man undantar arbetet med anrikning av uran, som Iran hävdar har civil bakgrund, kan man nu konstatera att det arbete som Iran drev fram till 2003 inte alls nådde lika långt som det arbete som Sverige bedrev fram till mitten av 1960-talet.

Och det förefaller mig också som om de olika studier och experiment som Iran utfört efter 2003 knappast går utöver vad Sverige inom ramen för vår försvarsforskning har fortsatt att göra efter 1968.

Det arbete som hos oss skett och sker på Försvarets Forskningsinstitut FOI har varit och är viktigt för att vi skall ha ett underlag för att kunna värdera frågor som dessa. Det sker faktiskt till stor del med anslag från UD.

IAEA:s rapport visar nu att hysterin kring frågan om Iran och kärnvapen i alla fall efter 2003 saknade grund i verkligheten.

Före 2003 var det en annan sak – och grunden till det har jag skrivit om tidigare både här och annorstädes.

På sina håll kommer man säkert att försöka att peka på olika inslag i rapporten för att fortsätta att driva sina teser.

Jag kommer ihåg hur USA, med sin vaksamhet i frågor som dessa, för något decennium sedan riktade misstänksamma frågor till oss om vår förseglade kärnreaktor vid Ågesta i Stockholms södra förorter.

Den hade ju en gång i världen byggts så att den skulle kunna producera också plutonium för vapen.

Och det var ju faktiskt så sent som för tre år sedan som vi gjorde oss av med den sista resten av det vapenplutonium som bevarats efter det gamla bombprogrammet.

Den som ville skulle möjligen ur dessa strödda fakta kunna dra slutsatsen att Sverige fortsatt ett litet och mycket dolt bombprogram – så är dock inte falle – och de som vill kommer alldeles säkert att fortsätta att säga samma sak om Iran.

Men för alla med förmågan att mer sakligt bedöma dessa frågor har IAEA:s rapport nu avslutat den diskussionen.

Det finns åtskilligt att lära av hur denna fråga utvecklats genom åren, inte minst när det gäller att hålla huvudet kallt och så långt möjligt bibehålla en förmåga att göra självständiga bedömningar.

Sol – men också mörka moln – i Warszawa.

WARSZAWA: Det är ett strålande väder denna helg här i den polska huvudstaden, men samtidigt är det svårt att undvika att notera de olycksbådande orosmolnen över den inrikespolitiska scenen.

En ny regering från strikt nationalkonservativa PiS har tagit över. Regeringsskiften tillhör som bekanta demokratin, men viktigt är ju att den politiska konkurrensen sker mer respekt för regler och konstitution.

Och det är här det finns oroande tecken i dagens Polen.

Just nu handlar det om sammansättningen av den författningsdomstol som har en stark ställning i landets konstitution. 

När nya domare efter ett diskutabelt förfarande svärs in under stor hast klockan halv två på natten är det uppenbart att saker och ting inte är riktigt som de skall vara.

Så jag möter mycket oro och många frågetecken här bland såväl vänner som andra som jag träffar.
I går var det ju mitt anförande med diskussion på Warszawas universitet, och på kvällen mer privat med gamla och nya vänner.

Och i dag tar min f d kollega Radek Sikorski och jag emot en utmärkelse på den europeiska diplomatakademien här med ytterligare en efterföljande middag.

Polen har under det senaste decenniet blivit ett allt viktigare land i Europa i kraft av sin ekonomiska framgång och sin politiska aktivitet. 

Hur detta kommer att utvecklas under den nya regeringen återstår att se, men att nya utrikesministern Witold Waszczykowski gjorde sin första resa till Stockholm är ju från vår strikta utgångspunkt ett gott tecken. 

Här ligger utvecklingen i Ukraina självfallet nära, och oron för vart Ryssland är på väg kommer upp i snart sagt varje längre konversation. Här i Polen finns redan många som lämnat Ukraina, och det talas om att man nog måste vara öppen för risken för att det i vissa lägen kommer att bli åtskilliga fler.

Men detta är politiskt ett djupt splittrat land. 

Det urbana, moderniserande Polen gentemot det rurala, mer klerika ofta djupt konservativa Polen. Och den ömsesidiga misstron mellan dessa två Polen är mycket djup.

I det senare odlas också olika mer eller mindre märkliga konspirationsteorier om den djupa nationella tragedi om flygolyckan i ryska Smolensk i april 2010 där den dåvarande presidenten Lech Kazcynski och 95 andra framstående polska företrädare. 

Nu skall den nya regeringen, bakom vilken står den andre tvillingbrodern Kazcynski, tillsätta såväl en ny undersökning om själva olyckan som en undersökning av den tidigare undersökning som konstaterade att det hela faktiskt var en olycka.

Och i spåren av detta kan mycket väl komma en pseudo-juridisk häxjakt mot inbillade skyldiga som kan kunna att omfatta också den tidigare regeringen. 

Vårt europeiska samarbete kan bara fungera som ett samarbete av rättsstater, och mot den bakgrunden kommer det att finnas anledning att noga följa den kommande utvecklingen här i Polen.

Samtidigt med detta är det ju viktigt att vi på olika sätt fortsätter att utveckla samarbetet. Sverige och Polen har ju t ex även efter regeringsskiften i bägge länderna en viktig gemensam agenda när det gäller EU:s Östliga Partnerskap.

Alarmerande från Köpenhamn.

ARLANDA: Grått och lite ruskigt på Arlanda, och strax bär det av till Warszawa för två dagar av olika anföranden och möten.

I eftermiddag har jag ett större anförande, egentligen i regi av UNDP, som kommer att fokusera på erfarenheter från olika typer av fredsoperationer.

Därefter har vi ett möte med ECFR:s polska medlemskrets för att diskutera olika aktuella utmaningar, och det kommer alldeles säkert att ske i ljuset av det regeringsskifte som ju nyligen skett här.

I morgon kommer så Polens f d utrikesminister Radek Sikorski och jag att tillsammans få ett pris för de olika insatser vi tydligen anses ha gjort. Det blir en ceremoni med också ett antal av landets övriga f d utrikesministrar.

Sent i går kväll hade jag ett timslångt möte med Afghanistans president Ashraf Ghani omedelbart efter det att han landat i Stockholm efter sina besök i Berlin och i Rom.

Och i dag träffar han ju mer officiellt det officiella Sverige.

Det blev en timma kring de olika utmaningar som olika mer eller mindre terrorinriktade organisationer utgör i hela regionen mellan Peshawar och Paris.

Just nu ser vi ju kraftiga motsättningar inom taliban-rörelsen, med rapporter om eldstrider i den högsta ledningen, samtidigt som Al Qaeda åter växer och även Daesh gör försök att etablera sig i också den regionen.

Det är en mer splittrad, men därmed också svårare, bild än vad som fallet för några år sedan.

I dag ligger allt fokus i svensk och europeisk debatt på Daesh och Syrien, men det är viktigt att ha detta bredare perspektiv såväl geografiskt som vad gäller de olika mer eller mindre konkurrerande grupperingarna.

Och det tror jag inte minst gäller dynamiken mellan Daesh och Al Qaeda.

På närmare håll är utgången av gårdagens folkomröstning i Danmark om det s k rättsförbehållet i landets EU-medlemskap utomordentligt bekymmersam.

Det handlar ju om ett av de fyra förbehåll som förhandlades fram i Edinburgh för att göra det möjligt för Danmark att 1992 säga ja till Maastricht-avtalet.

Samtliga danska regeringar sedan dess har ansett att samtliga dessa förbehåll varit till nackdel för Danmark, men först nu gjordes ett försök att få bort ett av dem, och det misslyckades rejält.

Europa överlever detta, även om Danmark får svårare att hävda och värna sina olika intressen. Och förr eller senare måste bestämma sig för hur man skall hantera detta.

Några meningar mot slutet av ledaren denna morgon i Berlinges förtjänar att citeras:

”Til syvende om sidst er laeren af 3 december 2015 imidlertid, at vi danskere hvad angår EU ikke ved hvad vi vil. Vi har tilmed endnu en gang signaleret, at vi ikke rigtigt er till att regne med.”

Illa, måste man säga. Till och med tragiskt.

Men för mig är detta ett kraftigt memento framför allt inför den brittiska folkomröstning om medlemskap i EU som kommer nästa år antingen strax före eller strax efter sommaren.

De flesta utgick från att det skulle bli ett ja i Danmark i går, men inte minst under intryck av flyktingkrisen svängde det sedan i slutet över till ett mycket tydligt nej.

Och i bakgrunden finns nog också allmänt utslag av missnöje med och misstro mot vad som uppfattas som det politiska etablissemanget.

Att samma sak kan inträffa i Storbritannien går dessvärre inte alls att utesluta. 

Och effekterna på det europeiska samarbetets framtid skulle bli katastrofala. 

Våra möjligheter att klara också alla andra utmaningar skulle dramatiskt minska.

Om detta kommer det säkert att talas åtskilligt också i Warszawa de närmaste dagarna.

Inget OSCE Minus, tack!

STOCKHOLM: I morgon inleds det årliga ministermötet med den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE.

Mötet i Belgrad avslutar det serbiska ordförandeskapet, och bollen för 2016 går nu över till Tyskland och därefter 2017 till Österrike.

Vad som kommer ut ur mötet i Belgrad återstår att se, men jag noterar att Ryssland redan före det hade börjat fyrade av en veritabel bredsida mot ett antal av de nyckelfunktioner vad gäller fria val, respekt för minoriteter och fria media som finns inom OSCE.

Och det följer ett mönster som tyvärr blivit allt tydligare under senare år. Motsättningarna har lett till att det vid det här laget är rätt länge sedan dessa årliga möten kunde enas om några slutsatser av värde.

I morgon presenteras också en rapport från en oberoende grupp under ledning av den tyske ambassadören Wolfgang Ischinger som försökt att se om det går att överbrygga gapet mellan i grunden Ryssland och övriga stater när det gäller synen på den europeiska säkerhetsordningen.

Och även om de kommer med en del rekommendationer är svaret på frågan än så länge negativt.

Det hindrar nog inte att Tyskland som ordförandeskap kommer att försöka att inleda en diskussion om någonting som på sina håll kallas OSCE Plus, men som när man ser vad det är i själva verket innebär ett OSCE Minus.

I grunden vill ju Ryssland skala bort allt det som förr kallades den tredje korgen och som just handlar om fria val, fria media, medborgerliga fri- och rättigheter och annat av samma karaktär.

Detta har sin fasta grund i den s k Paris-stadga som man kom överens om i november 1990 – omedelbart efter det kalla krigets slut – och som ju utgår från insikten om att varaktig säkerhet aldrig kan vara uteslutande militär, utan måste grundas också i den interna ordningen i de olika länderna.

Det är med denna grund som man brukar tala om en mer ambitiös europeisk säkerhetsordning – och det är denna som det ryska agerandet vill försvaga eller helt och hållet avskaffa.

Att man sedan inte heller respekterar det som skulle vara kvar – respekt för staters integritet och förbudet att med våld ändra gränser – gör ju inte saken så mycket bättre.

När ministerdebatten börjar i Belgrad i morgon skulle jag gissa att dessa motsättningar kommer att finnas.

Vissa kommer säkert att försöka att tala runt dem och försöka finna andra vägar, men hur det kommer att gå återstår att se.

I ett längre perspektiv kan kanske sägas att OSCE inte levt upp till alla förhoppningar, men i dagsläget gäller det dessvärre åtskilliga internationella organisationer.

Definitivt är i alla fall att en utveckling i riktning mot ett OSCE Minus inte borde ligga i vårt intresse.

Ryssland och dess ständiga sanktioner.

STOCKHOLM: För någon vecka sedan satt jag på en diskussion i Berlin med bl a Rysslands ambassadör till EU Vladimir Chizhov och hörde honom med kraft säga att ekonomiska sanktioner var ett brott mot internationell rätt och därför måste fördömas.

Men det var då det.

Nu mobiliserar Ryssland betydande delar av sin arsenal av möjliga ekonomiska sanktioner mot Turkiet som en del av sin reaktion mot nedskjutningen av Su24-flygplanet.

Och det kommer säkert att ha effekt, om än kanske på annat sätt än vad man i Kreml föreställer sig.

Att använda ekonomiska påtryckningar är alls ingen nyhet för Moskva. Det är snarare undantag än regel.

Under senare år har Polen fått smaka på denna medicin i ett antal olika omgångar. Och stoppet av import av livsmedel från länder som deltar i sanktionerna mot Ryssland för aggressionen mot Ukraina är ytterligare ett exempel på den saken.

Från såväl Georgien som Moldavien har tidvis importen av vin stoppats eftersom den plötsligt befunnits vara hälsovådlig. Också stopp för resor har tillhört de instrument som använts.

Summan av alla dessa olika åtgärder är att Ryssland riskerar att dra sig allt mer undan från den internationella ekonomiska integrationen.

Man sänder signalen att det blir riskabelt att göra affärer med Ryssland eftersom dessa plötsligt kan stoppas av det ena eller andra skälet.

Och effekten av detta blir att Rysslands möjligheter till den modernisering som landet så väl behöver bromsas. En ekonomi som isolerar sig själv blir med nödvändighet en ekonomi som riskerar att halka efter allt mer.

Turkiet tillhör de länder som medvetet strävat efter ökade ekonomiska förbindelser med Ryssland.

I början av 1990-talet var det ofta turkiska byggföretag som kunde hjälpa till med att med tyska pengar bygga nya kaserner för de ryska trupper som drogs tillbaka från Tyskland och Centraleuropa.

Och Turkiet har tillsammans med Montenegro varit de enda europeiska länder som tillämpat viseringsfritt för ryska medborgare, vilket alldeles självklart medfört en betydande rysk turism till landet.

Till bilden hör också att Turkiet är den andra största exportkunden för den ryska gasgiganten Gazprom, och att man träffat överenskommelse om ett stort ryskbyggt kärnkraftverk i Turkiet.

På ett eller annat sätt kommer allt detta nu att påverkas. Kortsiktigt drabbar det främst Turkiet, men långsiktigt drabbar det fränt Ryssland genom de effekter jag nämnt.

Och detta är djupt beklagligt.

De olika åtgärder som EU och USA vidtag gentemot Ryssland efter aggressionerna mot Ukraina är i jämförelse relativt begränsade.

Det handlar dels om vissa restriktioner för statsföretags tillgång till den internationella kapitalmarknaden och dels om vissa restriktioner när det gäller högteknologi till främst oljesektorn. Och dessutom reserestriktioner mot vissa speciellt ansvariga individer.

Men inga allmänna handels- eller reserestriktioner av den art som Ryssland nu aviserar mot Turkiet. De går avsevärt mycket längre.

Jag tillhör dem som alltid varit mer återhållsamma vad gäller sanktionsinstrumentet dels eftersom det isolerat sällan är särskilt effektivt och dels eftersom det har dessa långsiktigt negativa effekter på integration och modernisering.

I fallet Ryssland är de för det första relativt begränsade och för det andra tydligt kopplade till vissa viktiga politiska krav. De är inget substitut för en politik – de är en integrerad del av en sådan.

Men vad Ryssland gång efter gång gör är sanktioner som ett uttryck för allmän utrikespolitisk ilska.

Och det är nästan alltid kontraproduktivt.

Jag tillhörde dem som under lång tid med viss energi arbetade för att bygga ut de ekonomiska förbindelserna med Ryssland, inte minst för den hjälp som detta skulle vara till landets modernisering och utveckling.

Det fanns de som kritiserade detta, och i efterhand är det lätt att se att modernisering så småningom bromsades in och stoppades. Men att stödja goda krafter och en god utveckling i Ryssland kan aldrig vara fel.

Men nu är det ilskan som styr i Kreml, och landet riskerar att åter skjuta sig själv i foten.