Ramadi, Sangin och Tripoli.

29 december 2015

STOCKHOLM: Efter juldagar i ett soligt och alltid lika sympatiskt Paris anlände vi tillbaka hit just när snö och sol gav oss en riktigt vacker vinter. 

Och nu talar prognoserna dessutom om mer bestående kyligt väder.

Nere i Irak har regeringsstyrkor med amerikanskt understöd nu återerövrat staden Ramadi inte långt från Bagdad från Daesh. 

Det har tagit sin tid, och var besvärligt mot bakgrund av den taktik Daesh använder, men förefaller nu att vara ett faktum.

Och ett mycket viktigt sådant.

Dels därför att det bidrar till att bryta den berättelse om kontinuerliga framgångar som inte minst rekryteringen till Daesh hitintills har byggt på.

Och hur den utvecklas tror jag kommer att vara avgörande för organisationens möjligheter att fortsätta expandera eller t o m behålla vad man nu har.

Dels därför att det visar att den irakiska armén måhända är på väg ut ur den kris som vi såg när man så plötsligt förlorade Mosul i juni 2014.

Och om Daesh skall besegras i Irak är det i grunden bara genom den irakiska armén som det i grunden kan ske. 

Andra – från USA till Iran – kan ge understöd, men på marken är det bara en armé som också har trovärdighet i landet i dess helhet som kan ge en varaktig framgång.

Det handlar ju inte bara om att kortsiktigt erövra ett område, utan också om att långsiktigt bibehålla kontrollen över det.

I dag har den irakiske premiärministern Haidar al-Abadi besökt Ramadi, och talat om framgången där som ett förspel till de än viktigare ansträngningarna att återta Mosul.

Men där är man knappast än. Mot slutet av 2014 talades om att det borde kunna ske under 2015, men svårigheterna i Ramadi har förskjutit den tidtabellen högst avsevärt.

Och problematiken med att inte bara erövra utan också hålla ett område illustreras väl av det vi nu ser i Helmand-provinsen i södra Afghanistan.

Här låg tyngdpunkten i den väldiga förstärkning av den amerikanska militära insatsen i landet som skedde från sommaren 2009 och in i 2010. 

Kilometer för kilometer återerövrade amerikanska divisioner kontrollen över huvuddelen av den viktiga provinsen. Också brittiska förband spelade en viktig roll.

Men nu är det talibanerna som är på offensiven i en provins som ju också på grund av sin dominerande roll i odlingen av opium är av mycket stor betydelse för rörelsen. 

Även om talibanerna uppenbarligen skakas av inre motsättningar efter Mullah Omars död 2013 är det tydligt att man förmår att mobilisera militärt.

Fokus ligger på kring den inte minst för opiumhandeln viktiga knutpunkten Sangin. Det rapporteras att den afghanska armén nu förstärker sina positioner i området, och det sker också med amerikanskt och brittiskt stöd.

I en annan region av central betydelse för kampen mot dessa rörelser – Libyen – finns det nu en tentativ och stapplande fredsuppgörelse som fått godkännande av FN:s säkerhetsråd men som också måste fås att fungera i den komplicerade libyska verkligheten.

Här har ju Daesh etablerat en av sina s k provinsen kring kuststaden…., men avgörande nu blir att den nya regering som fredsuppgörelsen ger verkligen kan etablera sig i huvudstaden Tripoli.

Det är nu närmare tre veckor sedan överenskommelsen undertecknades i Marocko, men hitintills har den tilltänkte premiärministern i samlingsregeringen Faiez Serraj ägnat sig åt besök i olika länder i regionen för att bygga upp stöd, medan rapporter talare om förnyade strider mellan olika grupperingar i huvudstaden.

När väl den nya regeringen börjar etableras i Tripoli är det långt ifrån osannolikt att den kommer att be om internationell militär hjälp. Och enligt min mening kommer det under ett skede knappast att vara möjligt för den att operera utan någon form av internationell militär närvaro. 

Det kan handla om att säkra nyckelfunktioner i Tripoli som flygplatsen och avgörande regeringsbyggnader liksom den mycket viktiga libyska centralbanken.

I dag har premiärminister Serraj varit i Rom för samtal med Italiens premiärminister Renzi, och det är högst sannolikt att detta varit ett av ämnena de talat om. Sannolikt kommer Italien att vara redo att ingå i en sådan operation, men alldeles säkert bara om andra är med också, och frågan är ju inte minst hur ledningen för en sådan skall utformas.

Är EU redo att leda en kvalificerad och krävande stabiliseringsoperation av detta slag? 

Frågorna är många – i Irak, i Afghanistan, i Libyen och annorstädes – när det gamla året nu går på sina sista dagar.


Sammanbrott med Ryssland.

22 december 2015

BRYSSEL: Något förhastat skrev jag i går att jag inte skulle återkomma här på ett tag, dock med reservationen att ingenting av större betydelse inträffade.

Sammanbrottet i de s k trilaterala förhandlingarna mellan EU, Ukraina och Ryssland i går uppmärksammas föga i media, men måste nog faktiskt räknas till den kategorin.

I sak har vi nu en situation där frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina kommer att träda i kraft fyllt ut i samband med årsskiftet, men att Ryssland samtidigt och som vedergällning säger upp det sedan länge gällande frihandelsavtalet mellan Ukraina och de övriga s k CIS-staterna med Ryssland i centrum.ä

Och det innebär högst konkret att den kvarvarande ukrainska exporten till Ryssland kommer att drabbas av de relativt höga tullar som landets ekonomi omges av. 

De facto torde huvuddelen av den kvarvarande exporten stoppas.

Vad det betyder kortsiktigt för den ukrainska ekonomin återstår att se. 

Förr var handeln mellan länderna självfallet mycket betydande, men olika främst ryska åtgärder sedan sommaren 2013, när denna kris inleddes, har reducerat den andel av Ukrainas handel som sker med Ryssland högst väsentligt. 

Det talas om en utveckling från ca 60 till något under 12%.

Ty följande förefaller man i Kiev att ta frågan med ett betydande lugn.

Mer långsiktigt innebär de ryska åtgärderna självfallet att den ukrainska ekonomins västorientering dramatiskt påskyndas. Om detta sedan ligger i Rysslands intresse eller ej kan ju diskuteras, men det är so oder so dit de ryska åtgärderna för situationen.

Ända sedan denna kris inleddes hösten 2013, med ett då plötsligt och militant ryskt motstånd mot avtalet mellan EU och Ukraina, har det från rysk sida förts fram en kaskad av olika argument för varför detta avtal skulle vara skadligt för Ukraina och än mer skadligt för Ryssland.

Någon skadlig grund för detta har knappast funnits, om man undantar att avtalet på sikt självfallet skapar förutsättningarna för en mer konkurrenskraftig ukrainsk ekonomi, och att en oreformerad rysk ekonomi då på marginalen kan få det lite mer besvärligt.

Men det man talat om är risk för att EU-varor via Ukraina skulle smyga sig in i Ryssland under därmed antagligen underminera ryska företags möjligheter.

Något sakligt stöd för den tesen finns inte. System med s k ursprungsregler förhindrar den typen av saker.

När EU förhandlade om frihandelsavtalet med Ukraina var det aldrig tal om annat än att detta var fullt förenligt med en fortsättning av frihandelsavtalet mellan Ukraina och Ryssland. 

Vår vision är ju faktiskt fri handel från Vladivostok till Lissabon.

Och det är inte alls ovanligt med situationer som denna. Mexico har t ex frihandelsavtal med såväl USA som med EU utan att detta leder till några problem, och samma sak är ju nu på gång med Canada.

Från rysk sida har man som bekant tagit till den ena dramatiska åtgärden efter den andra för att förhindra den ukrainska önskan efter närmare samarbete med EU. 

Detta är ju kärnan i den europeiska säkerhetskrisen sedan hösten 2013.

Från vissa av medlemsstaterna väcktes i ett visst skede tanken att inleda förhandlingar mellan Moskva, Kiev och Bryssel för att se om det gick att hitta någon form av lösning.

Några av oss var väl inte övertygade om att det från rysk sida främst handlade om hanselsteknik, men förhandlingar blev det.

Och inte mindre än sex rundor av förhandlingar på ministernivå har sedan dess ägt rum innan det slutgiltiga sammanbrottet i Bryssel i går. Från EU var det Cecilia Malmström som ledde detta.

Redan förra veckan deklarerade Putin att man tänkte säga upp friahandelsavtalet med Ukraina 1 januari, och mitt under gårdagens förhandlingar meddelade premiärminister Medvedev att Ukraina nu kommer att omfattas av de ryska sanktionerna mot EU.

Ryska krav under förhandlingarna har gränsat till det bisarra. 

Man har t o m krävt att Ukraina skulle ansluta sig till Rysslands motsanktioner mot EU, och en rad andra krav som ligger helt utanför avtalet mellan EU och Ukraina.

Avsikten har hela tiden varit den ursprungliga – att stoppa avtalet helt och hållet. 

Man accepterar helt enkelt inte Ukrainas klart uttryckta vilja – en vilja som utryckts av samtliga de fem presidenter landet haft under sin självständighet.

Så nu kompletteras den militära aggression man ju bedrivit mot landet sedan i februari 2014 med förstärkt också ekonomisk krigföring. 

Och det är en utveckling som det förvisso finns anledning att både notera och uppmärksamma.


Julen är här…

21 december 2015

STOCKHOLM: Julveckan är här, och med denna blir det också mer tid för familj och annat under en liten tid framåt.

Så skall det vara.

Och i detta ligger också att det inte kommer att ske mycket på denna blogg under helgerna – under förutsättning att det inte inträffar någonting alldeles dramatiskt.

Så med detta ber jag att få önska alla här en God Jul!


Turkiets och våra utmaningar.

18 december 2015

ISTANBUL: Efter moln och småregn i går har solen i dag brutit igenom och nu är det en blixtrande klar blå himmel över Bosporen. 

Topkapi-palatsets och Haga Sophias torn och minareter avtecknar sig vackert mot horisonten från den plats där jag just nu befinner mig. 

Och trafiken från och till Svarta Havets alla länder och hamnar stävar förbi genom det ständiga myllret av små båtar mellan kontinenterna.

Istanbul är en av de mest dynamiska och fascinerande av Europas städer, men självfallet också med sina problem. En snabbt växande befolkning ger snabbt växande bilköer, och en del av detta är också många flyktingar. 

I denna stad finns i dag fler flyktingar från Syrien än i resten av Europa taget tillsammans.

Och det säger sig självt att detta leder till sina påfrestningar. Undersökningar tyder på att den alldeles övervägande delen av dessa skulle vilka stanna i Turkiet, men även om den turkiska ekonomin växer imponerande just nu ligger arbetslösheten på relativt höga nivåer.

Min uppgift här i går och i dag har varit att tala om de olika globala och regionala utmaningar som vi gemensamt står inför. Och Istanbul erbjuder tveklöst en viktig utgångspunkt.

Till den bilden hör ju också landets egna såväl politiska som ekonomiska utmaningar.

I går publicerade vi från International Crisis Group en rapport om den kurdiska frågan som, med rätta, fått viss uppmärksamhet i media här.

Den beskriver en allt mer alarmerande utveckling i striden mellan den turkiska staten och organisationen PKK, med delar av sydöstra Turkiet nu mer eller mindre lamslaget av konflikten.

En fredsprocess är en nödvändighet för Turkiets framtid, men kommer förvisso inte att bli enkel. 

Rapporten talar dock om några möjliga vägar framåt, och vi kommer att ha anledning att återkomma till frågan längre fram.

Flyktingkrisen har nu tvingat fram ett närmare samarbete mellan EU och Turkiet. Premiärminister Davutoglu var i Bryssel i går för fortsatta diskussioner.

Hur relationen kring denna fråga kommer att utvecklas återstår att se. Jag har mina reservationer gentemot en politik som ser Turkiets som EU:s främsta gränsvakt, men möjligen kan situationen öppna upp för en bredare och mer konstruktiv ansats för politiken i dess helhet.

Alla mina vänner här talar intensivt om en EU-process som ankare och riktmärke för en utveckling i landet som annars riskerar att glida iväg i än mer oroande utveckling än vad som redan varit fallet. Det handlar om demokrati, öppenhet och en fortsatt moderniserad ekonomi.

Förvisso finns det de runt i EU som för evigt vill stänga dörren till Turkiet av den ena eller andra religiösa, kulturella eller politiska förevändningen. Men de bör nog betänka vilka långsiktiga faror detta kan medföra för landers utveckling, och vad detta på sikt kan betyda för oss också.

Utveckling av länder är sällan rätlinjig. Efter en imponerande fas av demokratisering, reformer och öppning av en kurdisk fredsprocess har i alla fall delar av landets utveckling nu bromsats upp eller t o m gått bakåt.

Detta är bekymmersamt, men inte nödvändigtvis för evigt. 

Det handlar också om den möjliga positiva inverkan som en politik av konstruktivt engagemang från vår sida kan ha.

Debatten hemma i olika frågor har jag avstått från att rescensera, men hanteringen av Frankrikes begäran under den s k artikeln 42.7 borde nog rendera en lite mer seriös och eftertänksam debatt lite längre fram.

Det är första gången denna paragraf i EU-företagen åberopas, och det finns nog åtskilligt som vi har anledning att fundera över och lära oss. Att det är av betydelse för framtiden behöver knappast påpekas speciellt.

Vackert som det är här just nu flyger jag dock hem senare i kväll för att vara hemma i Stockholm under helgen.


Syrien, Ukraina och EU-toppmöte.

15 december 2015

STOCKHOLM: Diverse bestyr som måste skötas i Stockholm i dessa allt tydligt kyligare dagar. Vintern är tydligt på väg.

I dag är USA:s utrikesminister John Kerry i Moskva för samtal med såväl Syrien som Ukraina i fokus.

I det förra fallet handlar det om huruvida det finns en tillräcklig bas för att sammankalla ett nytt möte i den något vidare Wien-processen. 

I Ryiadh enades ju ett antal oppositionsgrupper, men problemet är ju att mer militant islamska väpnade sådana, liksom de kurdiska grupperna, ställdes och i vissa fall ställde sig vid sidan av.

Men det man enades om i Ryiadh var, föga förvånande, att Assad och hans närmaste män måste försvinna omedelbart som det man kallar en övergångsprocess inleds i Syrien.

Och skulle man alltför tydligt backa från detta krav finns det ju en avgörande risk för att man skulle förlora mark i förhållande till de väpnade grupper som står utanför processen. En ytterligare polarisering av situationen i landet skulle då kunna bli resultatet.

Vi får se vad som möjligen kommer ut ur samtalen i Moskva.

Jag ser i media att John Kerry tog sig en promenad längs Arbat-gatan, och det blev föga förvånande viss uppståendelse med selfies och annat som hör den moderna tiden till.

Också Ukraina kommer med all säkerhet att diskuteras.

Det sker samtidigt som det är ett möte i Minsk i den arbetsgrupp som diskuterar olika politiska frågor, och bland dessa allra främst villkoren och formerna för de kommande lokala valen i de av Ryssland kontrollerade delarna av östligaste Ukraina.

I Bryssel har EU:s utrikesministrar sammanträtt i dagarna två, men frågan om förlängda sanktioner sade Federica Mogherini skulle skjutas till stats- och regeringscheferna på torsdag och fredag.

Men turerna kring den frågan var inte slut med detta.

Nu meddelar rådets ordförande Donald Tusk att saken kommer att avgöras av de s k permanenta representanterna vid deras möte år fredag morgon. Jag antar att han därmed ger en möjlighet för främst den italienska premiärministern Renzi att göra någon typ av verbal piruett i frågan.

Federica Mogherini har nog inte haft det alldeles lätt i frågan. Inte sällan riktas det direkta order till henne från Palazzo Chigi i Rom, och det på ett sätt som knappast är i enlighet med hur EU:s institutioner skall fungera.

Toppmötet kommer med all sannolikhet att domineras av EU-kommissionens i dag framlagda förslag om hur det gemensamma arbetet med att säkra EU:s yttre gränser skall förbättras.

Men innan det mötet börjar på torsdag eftermiddag kommer först Ukrainas president Poroshenko och därefter Turkiets premiärminister Davutoglu att hinna besöka EU-institutionerna i Bryssel för överläggningar.

I kväll blir det för min del också besök på den moderata riksdagsgruppens julfest. Ny tradition har etablerats som innebär att gamla partiordföranden, eller vad det nu kan vara, också får en inbjudan.

Och det har förvisso sitt värde att höra hur tongångarna låter bland de folkvalda i dessa dagar.


Efter Paris – dynamiken är viktig.

13 december 2015

STOCKHOLM: Lätt snö föll denna söndag som den första tydliga förvarningen om den vinter som befinner sig i annalkande.

Sent i går lyckades man så i Paris nå en överenskommelse i klimatförhandlingarna på COP21-konferensen. 

Misslyckandet i Köpenhamn 2009 berodde till betydande del på att vare sig Kina eller Indien vid den tidpunkten var beredda till mycket av åtaganden, och detta begränsade också möjligheterna för andra stater.

Men sedan dess har sten efter sten försiktigt lagts till det bygge som nu resulterade i överenskommelsen i Paris. 

Ett ambitiöst EU har fortsatt att driva frågorna, Obama-administrationen har satsat betydande kraft och till slut var nu också Kina och Indien beredda att vara med.

De sakkunniga säger att denna överenskommelse inte kommer att räcka för att nå de mål man satt upp.

Så är det sannolikt, men samtidigt är det oklokt att underskatta dynamiken i den tekniska utveckling på olika områden som alldeles uppenbart håller på att skjuta fart.

Och COP21 var inte slutet på denna process. Den fortsätter, med kontinuerlig uppföljning och alldeles säkert med successivt nya möjligheter att ta nya steg.

Men att COP21 för första gången nu samlade världens alla länder i mer eller mindre bindande åtaganden i denna fråga var utan tvekan mycket viktigt.

De närmaste dagarna kommer säkert att erbjuda åtskilliga analyser av avtalets olika detaljer.

I veckan som kommer samlas EU-länder såväl till utrikesministermöte i morgon som toppmöte under torsdag och fredag. 

Och Ukrainas president Poroshenko kommer också att tillhöra dem som besöker Bryssel under veckan.

Om det kommer att finnas någonting mer konkret att rapportera från dagens möte i Rom med dess försök att sätta press på försöken att få till stånd en effektiv och samlad regering i Libyen är väl högst osäkert.

Motsättningarna är betydande.

På tisdag kommer EU-kommissionen att lägga fram nya förslag om hur man bättre skall säkra EU:s och Schengen-områdets yttre gränser, och alldeles säkert kommer frågor kring flyktingkrisen att stå i centrum för toppmötet mot slutet av veckan.

Till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

För min del blir det en vecka vars första del blir här i Stockholm, men sedan blir det också ett besök i Istanbul för diskussioner där som alldeles säkert kommer att handla också om utvecklingen i Turkiet självt.


På den europeiska dagordningen.

11 december 2015

MÜNCHEN: Så passerar jag åter genom flygplatsen här i München – denna gång på väg hem från ett sammanträde under dagen i Luxembourg.

Och det tillhör förvisso en av de absolut bästa flygplatserna i Europa när det gäller smidiga övergångar. Härifrån är det så två timmar hem till Stockholm.

Och där väntar en helg hemma – med undantag av att jag lovat att vara med i TV4 i morgon förmiddag och diskutera Europas olika utmaningar just nu.

Sådana finns det ju i överflöd för ögonblicket.

Mot slutet av nästa vecka är det dags för EU:s stats- och regeringschefer att träffas för sista gången detta år.

Mycket kommer fortsatt att handla om flykting- och migrationsfrågorna. Jag skall återkomma till dem.

Men man kommer också att konstatera att det finns knepiga frågor kvar i samtalen med den brittiska regeringen, och lägga fast inriktningen mot en överenskommelse vid ett toppmöte i februari nästa år.

Detta är – enligt min mening – den alldeles avgörande utmaningen för det europeiska samarbetet under det kommande året.

Jag tror att det är 80% sannolikt att det blir en överenskommelse i februari, men jag tror också mot bakgrund av erfarenheterna från Danmark alldeles nyligen att det inte är mer än 50/50 att denna sedan kommer att godkännas i folkomröstningen.

Och skulle det bli ett nej kommer den negativa inverkan på våra gemensamma möjligheter att klara alla andra utmaningar under kommande år att bli massiv.

Risken kommer också att bli överhängande för att vi får en fortsatt och accelererande splittring av det europeiska samarbetet – till nackdel för oss alla.

I dag var Danmarks statsminister Rasmussen i Bryssel för att inleda diskussioner om hur man skall hantera resultatet av den danska folkomröstningen.

Och han fick det väntade beskedet att detta innebär att Danmark inte kan delta fullt ut i Europols arbete. 

Det är ett arbete som kommer att bli allt viktigare under kommande år. Tidigare i år var jag ju där och diskuterade dess arbete också när det gäller att bekämpa den snabbt ökande kriminaliteten på nätet.

På ett eller annat sätt måste nu Danmark snickra till någon konstig lösning.

Samma sak gäller ju Schweiz som ännu inte rett upp det legala och politiska moraset efter sin folkomröstning om invandring för något år sedan.

Skulle Storbritannien rösta nej kommer det säkert att krävas två år av förhandlingar för att dels reglera ett utträde – komplicerat nog – och därefter någon annan form av arrangemang – och det är än mer komplicerat.

Sedan är det skrivet i stjärnorna vad som i ett sådant läge kan börja at hända i andra länder. Plötsligt kan särlösningarna börja att stå som spön i backen, och därmed kommer EU:s möjligheter att gemensamt och effektivt ta sig an olika uppgifter att successivt reduceras.

En sådan utveckling ligger alldeles entydigt inte i Sveriges intresse, och det är viktigt att vi utformar vår politik så att de risker som finns i dessa avseenden minimeras.

Till besluten som väntas inom EU nästa vecka hör förlängningen av de s k sektoriella sanktionerna mot Ryssland med ytterligare sex månader. 

De har ju nu knutits till att Ryssland helt och fullt skall genomföra det s k Minsk-avtalet, vars slutpunkt ju är att Ukraina skall återges full och effektivt kontroll över sin gräns till Ryssland.

Och där är vi förvisso inte – i själva verket påtagligt långt därifrån.

Egentligen skulle detta beslut ha tagits redan denna vecka, men tydligen ville Italien ha ytterligare diskussioner i ärendet. Det sägs att de också efterlyste en politisk strategi, vilket låter underligt mot bakgrund av att en sådan ju faktiskt finns i forma av det successiva genomförandet av Minsk-avtalet.

Men sanningen är nog att den italienska regeringen är lite mottaglig för ryska locktoner, och att man dessutom frestas av någon underlig föreställning av att eftersom Ryssland är en aktör i Syrien får vi inte vara för hårda mot dem i Ukraina.

Kring detta blir det möjligen några turer under den kommande veckan, men jag förväntar mig knappast att beslutet blir något annat än det väntade.