Både Kina och Ukraina i fokus i Tokyo

TOKYO: Med kvällens överläggning och middag med utrikesminister Fumio Kishida har mitt besök här i Japan nått sitt slut, och i morgon bitti är det dags att vända hemåt efter dessa dagar i Kina och Japan.

Och det är ju åtskilligt som står på dagordningen i Europa just nu.

I centrum alldeles självklart utvecklingen i Ukraina. Arsenij Yatsenjuk bildar nu en regering som kombinerar en hel del erfarenhet med de krav som är så tydliga på nya ansikten och nya krafter i landets politik.

Med Arsenij Yatsenjuk har jag samarbetat i olika egenskaper under lång tid, och han har ju erfarenhet såväl som centralbankschef som utrikesminister.

Han har själv talat om uppgiften som regeringschef nu som ett ”Kamikaze”-uppdrag, och jag minns diskussioner med honom för inte så länge sedan om de ekonomiska åtgärder som kommer att bli nödvändiga men också om de politiska risker som dessa kan innebära.

Men nu är ett gyllene ögonblick i Ukrainas historia.

Jag tror att ett tufft, radikalt och öppet redovisat reformprogram just i detta ögonblick kan vinna förståelse.

Det skadar inte att se på de polska exemplet med den s k chockterapi som faktiskt kom att lägga grunden för den framgång som den polska ekonomin senare har visat.

Det finns ingen anledning att tro att inte Ukraina i detta läge skulle kunna göra någonting av motsvarande art och av motsvarande långsiktiga betydelse.

Men det kommer att kräva både politisk kraft och finansiellt stöd för att detta skall bli möjligt. EU blir avgörande i det första avseendet, och IMF i det senare.

Och självfallet stödet från många andra. Här i Tokyo har jag haft detaljerad diskussioner också om detta med utrikesminister Kishida. Japan är ju en viktig och konstruktiv aktör inte minst i IMF.

Det har varit synbarligen konstruktiva och intressanta dagar här i Tokyo.

Att staden i sig är trevlig och smakfull är inte utan betydelse, men till det skall förstås allra främst läggas den intellektuella kvalitén på de samtal som kan föras här.

Och för min del har de spänt över vida områden.

Mina dagar i Kina har gjort det naturligt att den just nu spända relation mellan Japan och Kina varit föremål också för inträngande diskussioner på alla nivåer.

Och den akuta utvecklingen i Ukraina har lika självklart skapat ett intresse för våra bedömningar av denna utveckling.

Till detta skall så läggas olika diskussioner inte minst med olika fristående bedömare av utvecklingen i Japan självt avseende främst dess ekonomiska politik men också utrikespolitik.

I den senare finns det traditionellt drag som vi påtagligt uppskattar, nån på senare tid har också tagits vissa steg som inte varit konstruktiva ur ett regionalt perspektiv.

Potentialen för ett ytterligare utbyggt samarbete är dock betydande.

Förhandlingarna dels om ett frihandelsavtal och dels ett avtal om strategiskt samarbete med EU är mycket viktiga för oss bägge.

Och den mer aktiva japanska utrikespolitiken på en lång rad olika områden gör det naturligt att söka en närmare dialog också på dessa.

I morgon bitti bär det så tillbaka till fäderneslandet och uppgifterna där.

Det blir till stora delar en dag högt över det väldiga Sibirien.

I Tokyo och dess klara luft

TOKYO: Så har jag lämnat Beijing efter fyra bra och spännande dagar i olika delar av Kina, landat på Haneda-flygplatsen och tagit mig in till Tokyo för mitt besök här i dag och i morgon.

Det var ett spännande och bra besök i Kina, men det känns onekligen skönt att komma till Tokyo:s klarare luft.

Här är jag nu mitt inne i vad som är världens största sammanhängande stadsområde, med upp mot 40 miljoner människor, men målmedvetna insatser har de en luftkvalitet som de flesta andra bara kan drömma om.

Senast jag var här var, som sagt, 2007. Sedan dess har först vårt ordförandeskap och sedan de olika effekterna av den trippelkatastrof som ju drabbade Japan i mars 2011 kommit emellan.

Effekterna av den senare kommer landet att leva med länge.

I dag är landets samtliga 50 kärnkraftverk avstängda, och en effekt av det är att landet har fått kraftigt revidera sina mål när det gäller att minska klimatutsläppen.

Och den starkt ökade importen av olika fossila bränslen belastar självfallet ekonomin också i övrigt.

Den regering under premiärminister Shinzo Abe som sedan slutet av 2012 gett ny vitalitet åt ekonomi och politik i Japan har dock för avsikt att ändra detta.

När kärnkraftverken klarat nya och betydligt hårdare säkerhetskrav har man för avsikt att åter starta upp ett betydande antal av dem. Och därmed stärks ju också den japanska klimatpolitiken ytterligare.

Sedan början av 1990-talet har den japanska ekonomin stått och stampat efter decennier med mycket stark expansion. En snabbt åldrande befolkning har också satt sin prägel på åtskilligt av den japanska utvecklingen.

Men nu har regeringen Abe:s monetära och finansiella stimulanser, och hoppet också om rejäla strukturreformer, satt ny fart på ekonomin, och det finns en ny optimism om Japan.

Den 15-åriga deflationsperioden förefaller kunna rubbas, börsen har skjutit fart, Japans nya säkerhetspolitik har tagit form, landet syns på den internationella arenan och Tokyo har hämtat hem OS 2020.

Landet är, med mindre än 130 miljoner invånare, världens fjärde största ekonomi efter EU, USA och Kina, och för svensk del en av våra allra viktigaste handelspartner utanför EU.

Vad detta inte visar är den betydelse som Japan har vad gäller innovationer och teknologi. De allra flesta svenska globala företag har därför också någon form av teknikrelation med Japan.

Och landets styrka i dessa avseenden visas ju av att inte mindre än 19 japaner fått Nobelpris, varav två varit litteraturpris som ett erkännande också av den kulturella styrka och kreativitet som finns i landet.

För min del blir det nu två dagar av olika samtal här. Redan i dag träffar jag försvarsminister Itsunori Onodera och i morgon blir det överläggningar och middag med utrikesminister Fumio Kishida.

Vi träffades senast vid det asiatisk-europeiska utrikesministermötet i New Delhi i höstas, och då hade vi också en bra överläggning mellan honom och alla de nordiska och baltiska utrikesministrar som var där.

Här kommer jag att tala ekonomi, handel, teknik och klimat, men alldeles självklart också utrikes- och säkerhetspolitik inte minst mot bakgrund av mina många samtal de senaste dygnen i Kina.

Det finns något av en ny nationalism i såväl Kina som Japan, och det i förening med mindre visa steg när det gäller det känsliga umgänget med historien som tagits här, har nu lett till en påtagligt spänd relation mellan dessa så viktiga länder.

Men Japan har nu blivit betydligt aktivare på den globala arenan, och såväl premiärminister Abe som utrikesminister Kishida är flitiga resenärer och talare runt om i världen i dessa dagar.

Premiärminister Abe besökte under förra året inte mindre än 23 andra länder.

Den samlade säkerhetspolitiken har uppgraderats och utvecklats, med en explicit säkerhetsstrategi och ett nytt nationellt säkerhetsråd, och Japan har dessutom ett engagemang i freds- och biståndsfrågorna som är betydelsefullt i en rad områden runt om i världen.

Till den mer aktiva japanska politiken skall också relationerna med EU räknas.

Regeringen Abe vill gärna slutföra förhandlingarna om såväl ett frihandels- som strategiskt partnerskapsavtal mot slutet av detta år, och konsultationer mellan Japan och EU har också inletts när det gäller cyber- och rymdfrågor.

Och ett globalt mer engagerat och ansvarstagande Japan är självfallet någonting som vi har all anledning att välkomna.

Det blir intressanta dagar också här i Japan.

Om PM 2,5 och gemensamma utmaningar

BEIJING: Nu går denna min sista dag i Kina denna gång mot sitt slut, och tidigt i morgon bitti bär det av ut till flygplatsen för att ta ett plan till Tokyo och de samtal jag kommer att ha där i morgon och på torsdag.

Och det är verkligen hög tid jag kommer dit. Mitt senaste besök där var så sent som 2007.

Min dag här inleddes med mer officiella överläggningar med utrikesminister Wang Yi och hans medarbetare på utrikesdepartementet här.

Och det blev ett bra samtal som spände över ett brett fält och där inga frågor av betydelse lämnades utanför.

De bilaterala relationerna mellan våra bägge länder är goda. Även om jag inte varit här sedan senhösten 2012 var det inte mindre än sex andra statsråd som var här under 2013.

Och det är viktigt. Kina är ett land vars såväl ekonomiska som politiska betydelse fortsätter att växa på ett mycket påtagligt sätt, och då är det naturligt att vi på olika sätt fördjupar både dialogen och samarbetet.

Det gäller i synnerhet när det finns frågor där våra perspektiv skiljer sig åt.

Synen på frihet i olika avseenden är ju en uppenbar sådan fråga. Kina är som bekant en enpartistat med betydande inskränkningar i dessa avseenden.

Men det finns åtskilliga andra frågor där det finns betydligt mer av samsyn.

Med såväl utrikesminister Wang Yi som med företrädare för andra delar av det officiella Kina har jag i dag diskuterat en rad av de frågor som står på den globala dagordningen.

Och det här gällt allt ifrån situationen i Afghanistan över de nukleära förhandlingarna med Iran till de utmaningar vi alldeles uppenbart står inför i den globala klimatpolitiken.

Situationen i relationerna till Japan, Nordkorea och olika intressen i såväl Syd- som Östkinesiska Havet har alldeles självklart kommit att uppta betydande tid.

Det har varit öppna, intressanta och konstruktiva samtal.

Och jag satte värde såväl på att träffa ordföranden i folkkongressens utrikes- och försvarsutskott Fu Ying, som jag känner väl sedan tidigare, som på diskussioner med företrädare för den centrala militärakademin.

Miljö- och klimatfrågor hade alldeles säkert funnits med i mina samtal under denna resa under alla omständigheter, men de har fått en mer central plats genom den alldeles uppenbara miljöutmaning som de akuta luftföroreningarna över norra Kina nu utgör.

Under resan har jag publicerat motsvarigheten till tweets på det kinesiska systemet Weibo, som har ca en halv miljard användare, och när jag i dag på morgonen kommenterade också luftsituationen i Beijing just nu tog det eld.

Det blev snabbt åtskilliga hundra tusen besökare, och mitt lilla inlägg och reaktionerna på det kom att tas upp såväl i den ledande tidningen Folkets Dagblad som av den officiella nyhetsbyrån Xinhua.

Det, om något, visar hur viktig denna fråga är.

Förekomsten av skadliga små partiklar i luften mäts med ett mått som kallas PM 2,5. Det torde i Sverige vara förbehållet en mycket liten krets att hålla reda på detta, men här i Kina i dessa dagar är det radikalt annorlunda.

Medan EU-länderna strävar efter att PM 2,5-värdet över en period inte skall överskrida 25, och man här har ett officiellt mål att det 2017 inte skall ligga över 60, har mätningarna här under dagen krupit upp en bra bit över 400.

Och då börjar det bli direkt farligt om man inandas det under en längre tidsperiod.

När den kinesiska folkkongressen i nästa vecka samlas till sitt årliga och säkert väl planerade möte kan man utgå från att detta kommer att bli en av de alldeles dominerande frågorna.

Jag har haft anledning att säga att det vi nu ser sannolikt kommer att fördjupa förbindelserna mellan Sverige och Kina. Utan att säga att vi är perfekta i allt har vi dock ett kunnande och teknologier i dessa avseenden som skulle kunna vara värdefulla för Kina när man nu på än större allvar försöker att ta sig an dessa utmaningar.

Kina i går och i dag

JINAN-BEIJING: Efter en dag i Shandong-provinsen sitter vi nu på det förnämliga kinesiska snabbtåget på väg till Beijing och morgondagens mer politiska möten där.

Det har varit en dag som blickat både bakåt och framåt.

I Qufu började vi i dag på morgonen med att besök på allt det som ju levde och verkade här för ca 2.500 år sedan, och vars närvaro kändes högst påtaglig också i dag.

Så har det inte alltid varit.

Under kulturrevolutionens vansinniga år gick rödgardister till attack även här och lyckades vandalisera åtskilligt i både tempel och minnesplatser i övrigt.

Och det var värt att notera att sedan 1948 finns den rakt nedstigande ättling till Konfucius som traditionellt tillmätts icke oväsentlig betydelse – jag tror att det nu är den 88:e generationen – på Taiwan.

Men dagens stad Qufu domineras av de olika platser och anläggningar som har anknytning till den store tänkare. På det stora gravområde som är familjens ligger inte bara Konfucius själv utan också i storleksordningen 10.000 av hans ättlingar ändå in i modern tid begravda.

Därefter var det dags för att besök på det heliga berget Taishu – ett av Kinas fem heliga berg, men allmänt nog ansett som det förnämsta.

Berget stiger brant upp från slätten, och har varit en kultplats i ca 3.000 år. Det berättades för oss att 72 av Kinas 84 kejsaren också hade besökt platsen för årliga ceremonier som fortfarande äger rum.

Och nu var vi där som en del av de ca 6 miljoner som varje år tar sig upp för det vackra berget till de olika templen uppe vid dess topp på ca 1.500 meters höjd.

Men från berget Taishu gav vi oss direkt till SKF:s så gott som splitternya fabrik i Jinan. Här tillverkas rullager för den kinesiska lastbilsindustrin, och fabriken är en av de 17 som SKF i dag har i Kina.

Tidigare hade vi av våra värdar hört om Sandviks betydelse i området, och Ericsson tillhör de andra svenska företag som är prominent närvarande i denna stora provins.

I Jinan träffade vi för samtal och kort middag provinsens guvernör Guo, och det blev en intressant diskussion inte bara om möjligheter till samarbete mellan Shandong och Sverige, utan också om de olika utmaningar och uppgifter som den kinesiska reformpolitiken står inför.

Inte minst diskuterade vi nödvändigheten av en transparent och fungerande rättsordning.

En fråga som återkommit i så gott som varje samtal under dagen är miljöfrågan och frågan om de allt värre luftföroreningarna.

Just nu ligger ett moln av smog över hela denna del av Kina – inte minst märktes det i Jinan – och i Beijing är det nu ”orange” varning vilket är den näst högsta nivån och innebär att man börjar att stänga ner olika industrier.

Till stor del har detta självfallet med energipolitiken att göra. Bara i Shandong bränns varje år 400 miljoner ton kol för att producera kraft, och det var inte underligt att guvernör Guo var intresserad av de olika teknologier som finns för att komma tillrätta med ett problem som håller på att bli allt värre.

I morgon blir det så en dag med överläggningar i Beijing, och den inleder jag på förmiddagen med att träffa utrikesminister Wang Yi.

Från Shanghai till Shandong-provinsen

QUFU: Efter dygnen i Shanghai har jag nu efter en resa på ca tre timmar med det moderna, snabba och bekväma tåget anlänt till staden Qufu.

Med ca 650.000 invånare är det den tredje största staden i den Shandong-provins som ju har ca 95 miljoner invånare och därmed större än alla europeiska länder med undantag av Ryssland.

Mest känd är dock staden Qufu för att vara filosofen Konfucius födelsestad, och staden och bygden har därför spelat en betydelsefull roll i den kinesiska historien sedan lång tid tillbaka.

I kväll träffar jag så ledningarna för såväl staden Qufu som närbelägna Jining, och större delen av dagen i morgon kommer att tillbringas här i provinsen med besök på bl a SKF:s nyinvigda produktionsanläggning.

Jag har därmed en möjlighet att få en lite bredare bild av utvecklingen i Kina innan jag i morgon kväll fortsätter till Beijing och på tisdag morgon har överläggningar där med utrikesminister Wang Yi.

Diskussionerna under gårdagen med Stockholm China Forum, med Shanghais institutet för internationella studier som god värd, var i sedvanlig ordning spännande.

Det var vårvintern 2007 som vi i Sigtuna inledde denna serie av informella möten som sedan dess ägt rum två gånger om året och alltid samlat en intressant krets av olika bedömare.

När vi började var tanken att försöka överbrygga skillnader i synsätt vad gällde utvecklingen i Kina mellan USA och Europa, och diskussionerna då i Sigtuna visade sannerligen att sådana skillnader fanns.

Men det var då det. Nu har de olika synsättet kommit mycket närmare varandra, utvecklingen i Kina har gått vidare och det sedan ett antal år tillbaka varit självklart att ha ett allt större antal kinesiska deltagare i våra diskussioner.

Och erfarenheterna av detta vårt andra möte i Kina var så positiva att det väl nu är sannolikt att mötena i framtiden kommer att åtminstone en gång om året äga rum här.

Bredden och kvaliteten på det kinesiska deltagandet i våra diskussioner har också utvecklats på ett högst påtagligt sätt. Att det växer fram en bred flora av tankesmedjor och motsvarande institutioner, ofta nära knyta till olika delar av den kinesiska statsapparaten, har varit av stor betydelse.

För några år sedan var det oftast en steril partilinje som mer eller mindre mekaniskt presenterades.

Ett och annat sådant återfall kan förvisso fortfarande förekomma, men nu handlar det till dominerande del av öppna diskussioner där olika perspektiv kan brytas mot varandra. Det är en väsentlig förändring som skett i detta avseende.

Sedan partikongressen hösten 2011 är det Xi Jinping som tagit över den yttersta makten i Kina, och det anses att han gjort det mer bestämt och tydligt än vad de flesta bedömare trott.

Och på det s k tredje plenarsammanträdet förra hösten drogs det ju upp riktlinjer för inte obetydliga ekonomiska reformer. Politiskt har det dock inte blivit några reformer, och det är snarare så att utrymmet för avvikande åsikter i centrala frågor och för det civila samhället har blivit allt snävare.

En del vill förklara detta med att den nya ledningen vill skaffa sig manöverutrymme för de ekonomiska reformer som skall komma, men om så är fallet vet vi inte i dag. Av det som skisserades i höstas har det ännu så länge inte blivit så mycket som omsatts i verkligheten.

Den tidigare hisnande snabba tillväxten av den kinesiska ekonomin – kring 10% kontinuerligt under tre decennier – mattas nu påtagligt av, och det är inte svårt att hitta kinesiska bedömare som ser med betydande bekymmer på utvecklingen framöver.

När jag träffade företrädare för svenska företag i Shanghai tidigare i dag var tongångarna mindre pessimistiska, men man strök under att detta nu är en tuffare, mer krävande och dyrare marknad än för ett antal år sedan.

Med den tyngd Kina har i den globala ekonomin är det dock en marknad som man helt enkelt måste vara på.

Och möjligheterna är betydande. Inte minst tror jag att Sverige kan visa på ett miljömedvetande och miljöteknologier i bred bemärkelse som kommer att bli allt viktigare i detta land där miljöutmaningarna raskt håller på att bli bland landets allra svåraste.

Åtskilligt av våra diskussioner i går ägnades dock åt olika internationella frågeställningar. Även om det kinesiska perspektivet kanske framför allt är regionalt växer ju landets globala roll i takt med att dess ekonomiska tyngd märks alltmer.

Lika påfallande som oroande är de växande spänningar man nu ser mellan Kina och Japan.

Att inte minst premiärminister Abe i Japan gjort misstag i umgänget med landets historia är dessvärre ovedersägligt, men samtidigt är det svårt att undvika intrycket av att Kina medvetet överexploaterar detta för syften som kanske är mer inhemska.

Det finns dock tydliga möjliga konflikter vad gäller främst öar i Östkinesiska Havet, och i ett läge där misstron är hög skall inte risken för missbedömningar i kritiska lägen underskattas. Amerikanska företrädare i våra diskussioner uttryckte sig med stor oro.

Från europeiskt och amerikanskt håll pekade vi på de risker som finns på den koreanska halvön.

Regimen i Pyongyang må utåt ge intryck av betongliknande stabilitet, men vad som finns bakom denna yta vet egentligen ingen, och den historiska erfarenheten är ju att regimer som dessa ibland är ytterst sköra.

En snabb regimkollaps på den koreanska halvön, och hur en sådan skulle hanteras, tillhör de frågor som det inte är utan svårigheter som man får kinesiska företrädare att börja diskutera.

Men sammanfattningsvis var det ett mycket bra och givande möte. Om i alla fall det var alla de olika företrädarna från Kina, USA och olika EU-institutioner och länder överens om när vi skiljdes åt i går.

Men nu är det Shandong-provinsen som gäller – även om samtalen hemåt om olika aspekter på utvecklingen i Ukraina fortsätter att vara i fokus.

Den historiska omvandlingen i Ukraina

SHANGHAI: Söndag morgon här. Diskussionerna med Stockholm China Forum avslutades i går. Frukost med svenska företagsrepresentanter.

Snart tåg norrut mot Shandong-provinsen.

Men alldeles självklart är det utvecklingen i Ukraina som är främst i mitt fokus även när jag är här.

Det var åtskilliga kontakter med EU och europeisk huvudstäder under gårdagens dramatiska utveckling.

Det som inträffade var ju att president Yanukovich och de som var upp hans regim plötsligt lämnade inte bara Kiev utan dessutom i praktiken också sina ämbeten.

Och det förefaller att ha varit en flykt hals över huvud, trots att den överenskommelse som ju ingicks i fredags gav förutsättningar för en ordnad demokratisk övergång.

Alldeles avgörande nu är att en ny regering med kraft att ta ansvar för landets utveckling snabbt kan bildas.

Självfallet bör denna regering vara i överensstämmelse med den överenskommelse som träffats, även om det ju innebär icke oväsentliga praktiska svårigheter att vissa ju förefaller att ha övergivit sina funktioner och sitt ansvar.

Detta får dock inte bli en förevändning för att bromsa eller undergräva den nu alldeles nödvändiga processen att ge Ukraina en ny ledning.

De uppgifter denna kommer att ställas inför kommer att vara massiva, och det säger sig självt att EU och det internationella samfundet måste vara berett till snabba och tydliga stödinsatser.

Rimligen kommer IMF att spela en central roll, men alldeles självklart också EU.

Diskussioner kring detta har redan inletts, men mycket förutsätter alldeles självklart att en ny regering kommer på plats.

Ryssland har vid åtskilliga tillfällen sagt att alla måste respektera Ukrainas rätt att själv välja sin väg, och detta självklart gälla även nu. Ryssland har ju dessutom tillsammans med alla andra europeiska länder varit mycket tydliga när det gäller betydelsen av Ukrainas territoriella integritet.

Att Yanukovich de facto flytt sina funktioner, och möjligen kommer att agitera mot de som i denna situation har att ta ansvar, kan inte rimligtvis förändra den saken.

Den historiska betydelsen av det som skett och sker kommer jag att återkomma till, men den skall förvisso inte underskattas.

Det handlar om en alldeles avgörande europeisk utveckling – det viktigaste sedan omvälvningarna 1991 och krigen på Balkan – med stor betydelse framöver.

Men än står vi på sin höjd mitt i omvandlingen. Mycket är ännu osäkert. Möjligheterna är stora, men samma sak gäller också riskerna.

Det blir många kontakter tillbaks mot Europa för min del även dag.

Avtal i Kiev och samtal i Shanghai

SHANGHAI: När jag i går sen eftermiddag lokal tid landade här hade samtalen i Kiev resulterat i det avtal som sedan dess ju undertecknats och vars genomförande nu inletts.

Och det var självfallet en betydande framgång för EU i form av Polens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar.

Regimen stod på gränsen till kollaps, men samtidigt vet vi ju nu att president Yanukovich arbetade aktivt för att sätta in också armén mot protesterna med allt vad detta skulle ha kunnat innebära.

Kaos mitt i Europa ligger inte i någons intresse.

Genomförandet av avtalet kommer förvisso att innebära betydande utmaningar. Och det är dem vi nu måste koncentrera vår uppmärksamhet på.

Landets ekonomi befinner sig i ett närmast katastrofalt tillstånd, och det är långt ifrån uteslutet att Ryssland kommer att ställa också politiska krav för att gå med på att fortsätta de betalningar man inledde efter det att president Yanukovich lagt avtalet med EU åt sidan.

Förr snarare än senare tror jag att landet måste börja tala med IMF om en stöd- och reformplan.

Den regeringsbildning som nu skall slutföras inom tio dagar kommer självfallet att bli mycket viktig, och den återgång till 2004 års författning som nu skett innebär ju att regeringens relativa betydelse ökar.

Listan på frågor i övrigt som måste lösas är betydande.

Till dessa kommer alldeles säkert det fortsatta fängslandet av f d premiärministern Yulia Tymoshenko att höra. Parlamentet Radan har ju nu fattat beslut som borde innebära att hon skall friges, men dessa måste dock först undertecknas av den även i detta sammanhang mycket motvillige presidenten.

Det skall ju också noteras att hon under de senaste dygnens förhandlingar uttalat sig påtagligt oförsonligt vad gäller varje form av överenskommelse med president Yanukovich.

Självfallet måste också ansvar utkrävas för det brutala dödande vi sett på Kievs gator inte minst under de senaste dygnen. Med hjälp av Europarådet skall nu en process inledas för att ge klarhet i dessa frågor. Det är viktigt att så också sker.

Och förr eller senare kommer också frågan om avtalet med EU upp på bordet, även om den måhända uppfattas som mindre akut just i det läge som nu råder.

Något ironiskt är det måhända att det under de senaste dagarna från Moskva sagts att Ryssland eftersträvar ett avtal om fri handel med EU.

Det var ju ett sådant avtal Ukraina ville ingå, men som möttes med de kraftiga ryska motåtgärderna som utlöste den kris som vi sett under de senaste månaderna.

Men nu befinner jag mig här för att under några dagar ägna mig åt relationerna med Kina.

Och i just Shanghai har jag inte varit under min tid som utrikesminister, om än väl några gånger dessförinnan.

Detta är det väldiga landets största stad, och utan tvekan en av de viktigare av de megastäder runt om i världen som är den moderna globaliseringens moder.

Shanghai är också en allt viktigare stad från svensk utgångspunkt. Här bor numera ca 2.000 svenskar, ca 300 svenska företag är verksamma här och vårt generalkonsulat här har sammanlagt 18 anställda vilket är ett tecken så gott som något.

Och det är ju också här som man talar om att nästa viktiga steg i reformeringen och öppningen av den kinesiska ekonomin kommer att ske.

Mycket av diskussionerna här kommer självfallet att handla just om vart den kinesiska politiken kommer att gå under de närmaste åren – det handlar om agendan efter det s k tredje plenarsammanträdet i höstas.

Men också relationerna mellan Kina och EU och Sverige kommer att stå på min agenda.

I dag är det de informella diskussionerna på Stockholm China Forum som kommer att dominera – vi har redan hunnit med förmiddagens sessioner – men i morgon breddas mitt program med möte också med svenska företag som är verksamma här.

På eftermiddagen i morgon åker jag så tåg till Shandong-provinsen för ett besök där under stora delar av måndagen. Det är viktigt att kunna besöka också andra delar av Kina, och också i denna provins finns betydande svenska intressen.

Sent på måndag kväll tar jag så tåget vidare till Beijing för de mer politiska samtalen där under tisdagen och delar av onsdagen.

En fruktansvärd dag i Kiev

MÜNCHEN: Efter mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel – med tydligt beslut om frysta tillgångar och vägrade visa för de i Kiev ansvariga för dödandet – är jag nu på väg till i detta sammanhang rätt avlägsna Shanghai.

Och där ansluter jag i morgon kväll lokal tid till diskussionerna på Stockholm China Forum.

Det har sina sidor.

Hur det kommer att gå med uppdateringen av denna blogg och med inlägg på Twitter är högst tveksamt.

I Iran var det inga svårigheter att bryta igenom spärrarna, men Kina är ett mer bestämt land när det gäller censuren av internet och digital kommunikation.

Dagens utveckling i Kiev har varit var sig mer eller mindre än hemsk.

Officiella siffror talar nu om 67 döda. Krypskyttar har med skarp ammunition skjutit mot och dödat demonstranter. Många är svårt skadade.

De tre utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike försöker nu på EU:s vägnar att få till stånd en politisk uppgörelse som kan ge stabilitet.

Deras försök har pågått under större delen av dagen, och de kommer att fortsätta i morgon.

Och i Bryssel var vi alldeles eniga om vikten av att ge dem totalt stöd.

Om det kommer att lyckas eller ej måste dock förbli en öppen fråga.

Efter allt det som hänt är misstron mot president Yanukovich massiv, och det på grunder som inte kan betecknas som annat än goda.

Han har blod på sina händerna, och han är – lindrigt uttryckt – inte känd som en man som står vid sina ord.

Men trots detta är det viktigt och riktigt att nu försöka med en politisk uppgörelse.

De senaste dygnens utveckling har dock också gjort att en direkt kollaps för regimen nu måste anses vara en påtaglig möjlighet.

Och en sådan utveckling kan vara både plötslig, snabb och oordnad. Regimens överlevnad hänger nu på säkerhetsstyrkornas lojalitet, och historien saknar ju inte exempel på att denna plötsligt brister.

Också situationen i parlamentet Radan kan i en sådan situation förändras mycket snabbt.

Även i ett gynnsamt scenario med en snabb, bred och stabil politisk överenskommelse kommer den ukrainska krisen att vara betydande under ett bra tag framöver.

Ekonomin har försämrats ytterligare, och det som skett har självfallet skapat sår som är öppna.

På ett eller annat sätt måste de som är ansvariga för det dödande som skett under de senaste dygnen ställas till ansvar.

Sker det inte i morgon, så måste det i alla fall ske i övermorgon.

Extra EU-möte i Bryssel

STOCKHOLM: Denna dag kom alldeles självklart att helt och hållet domineras av den tragiska och dramatiska utvecklingen i Ukraina.

När jag skulle presentera den utrikespolitiska deklarationen i riksdagen valde jag att först göra ett längre uttalande just om Ukraina.

Och det har jag ju återgett tidigare på denna plats.

Jag skulle tro att riksdagen i dess helhet faktiskt instämde i det jag hade att säga. Det var en styrka.

Den efterföljande debatten blev föga sensationell.

Jag tvingades konstatera att vänsteroppositionen var splittrad om EU, oenig om säkerhetspolitiken och på klart olika linjer om handelspolitiken.

Urban Ahlin försökte bemöta med att säga att de för ett antal år sedan skrivit en gemensam artikel om handelspolitiken. De andra frågorna avstod han klokt nog från.

Men i dagsläget är det ett faktum att såväl miljöpartiet som vänsterpartiet tydligt bromsar när det gäller förhandlingarna om det transatlantiska TIPP-avtalet.

Och det är den enstaka viktigaste handelspolitiska frågan under de närmaste åren.

Så på nyckelpunkter i den samlade utrikespolitiken är vänsteroppositionen tydligt splittrad.

Händelseutvecklingen i Ukraina kastar nu om även mitt program.

Efter regeringssammanträde i morgon bitti åker jag direkt till Bryssel för extra sammanträde med EU:s utrikesministrar.

Redan i kväll finns Polens Radek Sikorski på plats i Kiev, och i morgon kommer Tysklands och Frankrikes utrikesministrar också dit.

Och de talar på hela EU:s vägnar. Catherine Ashton sitter just nu låst i de nukleära förhandlingarna med Iran i Wien.

Men i morgon eftermiddag samlas vi alla i Bryssel för att diskutera situationen. Jag är tydlig med att det då behövs klara beslut om klara åtgärder. Och det har jag kommunicerat till olika kollegor under dagen.

Min resa till Shanghai blir därmed försenad, men senare på kvällen hoppas jag dock kunna anträda färden i riktning mot Kina och mina uppgifter där.

Om det senare blir en resa också till Ukraina vet jag inte. Vi strävar efter en koordinerad EU-politik. Morgondagens trio kommer att följas av andra åtgärder och av andra resor.

Det var utan tvivel en mörk dag för Europa.

I mina ord i riksdagen var jag tydlig om bakgrunden och om ansvaret för det som nu skett. Och jag tror att det är viktigt att vara klar på den punkten.

Det finns ingen anledning att mumla när människor dödas på gatorna i en europeisk huvudstad på det sätt som nu skett.

En mörk dag för Europa

STOCKHOLM: innan jag i dag läste upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen bad jag om talmannens tillstånd att med anledningen av nattens händelser säga detta:

Det är en mörk dag i Europa. På gatorna i en av våra huvudstäder dödas människor.

Deras krav var enkla och självklara: demokrati, reformer och europeiskt samarbete. Deras önskan var länge den önskan som uttrycktes av hela den ukrainska nationen.

Och det var därför vi i den Europeiska Unionen, genom det Östliga Partnerskapet, öppnade dörren för samarbete, handel, reformer och integration.

Vi gjorde det därför att också vi var övertygade om att detta inte bara var i Ukrainas, utan också i hela Europas intresse.

Men låt oss vara tydliga på vad som hände. Från förra sommaren inleddes från rysk sida en målmedveten offensiv av påtryckningar för att förmå Ukraina att vika av från den kurs man valt. Brutala handelshinder blandades med öppna hot.

Och en vacklande ledning i Ukraina gav vika.

Men när man gav vika sågs detta som ett svek av alla dem som hoppats på en bättre framtid.

På Maidan vajade den europeiska flaggan som symbolen för önskan om en bättre framtid. Man ville framåt tillsammans med det övriga Europa. Inte bakåt mot det man kände alltför väl.

Utan hoten från Moskva och vacklan i Kiev kunde Ukraina i dag tydligt ha varit på väg mot en bättre framtid.

Internationella Valutafonden med stöd av oss alla var redo till ett ekonomiskt hjälp- och reformprogram. Och dörren till det europeiska ekonomiska samarbetet, med den också politiska solidaritet som detta innebär, hade nu öppnats.

Alla problem hade inte löst. Men Ukraina hade tydligt och klart, och med brett europeiskt och internationellt stöd, varit på väg mot en bättre framtid.

Men det var denna framtid i europeiskt samarbete som starka krafter inte ville se. Och det är där som ansvaret för dödandet på gatorna i Kiev tydligt och ytterst ligger.

I dag har President Yanukovich blod på sina händer.

Och jag fruktar att den väg han nu slagit in på kommer att leda till än mer av lidande och våld.

Han var den ende som nu kunde ha förhindrat dödandet. Genom att sträcka ut en hand av genuint samarbete med den demokratiska oppositionen.

I stället blev det en knytnäve. Människor sköts ihjäl med skarp ammunition. Fredliga demonstranter. Men i det våld som utbröt också poliser och andra.

Jag fruktar att Ukraina nu går mot mörka dagar. Krisen för landet kommer att fördjupas och förlängas. Jag känner djup oro.

Men vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind på stäppen bort.

Det som hänt och händer i Ukraina visar också styrkan i den europeiska drömmen. Ett Europa i fred och frihet och samarbete.

Och förr eller senare kommer den att segra även där.

Oppositionen upprepar inte misstaget

STOCKHOLM: En dag som började betydligt lugnare i Kiev har under eftermiddagen närmast detonerat i en situation som lett till inte mindre än sju döda.

Situationen i landet är utomordentligt allvarlig.

Från omvärlden försöker vi nu nå fram till mycket tydliga budskap till såväl regim som opposition att undvika varje form av våld och att nu ta snabba steg mot en demokratisk politisk lösning.

Sker inte det finns en uppenbar risk för ett än mer eskalerat våld med än allvarligare konsekvenser för landets framtid.

Så mitt i allt annat denna eftermiddag har det blivit kontakter med Kiev, Bryssel och Berlin i just detta syfte.

Men dagen inleddes med möte på Slottet med utrikesnämnden under Kungens ordförandeskap.

Media efteråt frågade främst om huruvida vi avser att föreslå att utökat svenskt bidrag till FN:s fredsoperation i Mali, och jag kunde bekräfta att så kommer att bli fallet.

På nämnden redogjorde jag också för slutsatser från mitt besök i Mali, och sade att det är en självklarhet att vi kommer att söka en så bred förankring som möjligt i riksdagen för det mer konkreta förslag vi senare kommer att lägga fram.

Annars har vi under dagen slutjusterat den utrikespolitiska deklaration som jag kommer att presentera när riksdagens årliga utrikespolitiska debatt inleds kl 09:00 i morgon.

Och nu mot slutet av eftermiddagen har jag också varit över på Helgeandsholmen och redogjort för huvuddragen i den för alliansens riksdagsgrupper.

I morgon blir det så diskussion.

Vad den kommer att visa återstår att se. Men jag skulle tro att vi kommer att se att skillnaderna är tämligen betydande mellan de tre oppositionspartier till vänster som gör anspråk på att, på ett eller annat sätt, forma en regerande riksdagsmajoritet efter vårt val i september.

För fyra år sedan begick de ju misstaget att försöka att presentera ett gemensamt utrikespolitiskt papper.

I efterhand har de själva nog konstaterat att det var något av en katastrof. Med viss glädje kunde vi visa på dess konstigheter och plocka isär dess motsättningar.

Nu gör de med all sannolikhet inte om just det misstaget.

Men att de skyr detta är ju ett tecken så gott som något på hur betydande motsättningarna mellan dem är.

Ny vecka börjar

BAMAKO-PARIS-STOCKHOLM: Så är jag då på väg hem efter två synnerligen intressanta och givande dygn i Mali med dess och den vidare Sahel-regionens olika utmaningar.

Det blir förvisso en del att göra i Stockholm med att följa upp denna resas olika frågor, men samtidigt är det ju också nya arbetsuppgifter som väntat.

På tisdag morgon sammanträder utrikesnämnden på Slottet, och här informerar och konsulterar ju alltid regeringen i viktigare frågor.

Våra olika utlandsinsatser tillhör traditionellt de frågor som alltid står på nämndens dagordning, och tisdagens sammanträde är självfallet inget undantag i den delen.

Mali kommer självklart upp.

I morgon har jag också möte med vårt strategiska råd, och där kommer vi nu att återvända till de frågor kring Arktis som vi ju ägnade mycket uppmärksamhet under våra två år med ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

På onsdag är det så dags för årets utrikespolitiska debatt i riksdagen, och den inleds ju traditionellt med att jag presenterar regeringens utrikespolitiska deklaration.

Och därefter har oppositionen att presentera sin syn. I grunddragen tror jag knappast att skillnaderna är särskilt stora, men självfallet finns det alltid frågor att diskutera.

På onsdag eftermiddag skall jag försöka få lite tid att också ägna mig åt de viktiga nätfrågorna.

Jag har ju fått förtroendet att leda arbetet med en oberoende internationell kommission kring dessa, och det är hög att vi börjar att planera dess arbete.

På torsdag är det så dags för regeringssammanträde, men redan mitt på dagen lämnar jag åter fäderneslandet, men nu med Ostasien som destination.

På fredag kväll möts i Shanghai Stockholm China Forum för de diskussioner som vi ju arrangerat två gånger om året sedan åtskilliga år tillbaka för diskussion om utvecklingen i Kina och våra relationer till det allt viktigare landet.

Och det blir andra gången vi möts i Kina – senhösten 2012 möttes vi ju i Beijing omedelbart efter den viktiga partikongressen.

Nu vet vi lite mer om utvecklingen i Kina under dess nya ledning, och det blir alldeles säkert spännande och viktiga diskussioner.

Det var ett bra tag sedan jag senast var i Shanghai, och innan jag lämnar staden passar jag självklart på tillfället att träffa också de företrädare för svenska företag som finns här.

Från Shanghai fortsätter så min resa – över ett stopp söndag kväll och måndag i Shandong-provinsen – till Beijing för politiska överläggningar där.

Men till den saken, och resans fortsättning, kommer det att finnas anledning att återkomma.

Härnäst är det Stockholm och de viktiga dagarna hemma som står på programmet.

En dag i Timbuktu

TIMBUKTU-BAMAKO: I det lilla FN-målade, ukrainskt-ägda och svensk-byggda Saab 340-flygplanet är jag nu på väg tillbaka över det ödsliga landskapet längs Niger-floden ner mot huvudstaden Bamako efter en fascinerande dag i den mytomspunna ökenstaden Timbuktu.

Och det var självfallet alldeles avgörande att komma också hit för att få en bild av situationen, konflikten och fredsoperationen i Mali.

Dagen var förvisso fortfarande ett besök i Mali, men på många sätt var det ändå ett besök i en helt annan värld.

Det var i början av april 2012 som rebellgrupper erövrade också denna mytomspunna karavan- och ökenstaden som en del av den offensiv som redan gett dem kontroll över orterna Kidal och Gao.

De tre regionerna här omfattar ca två tredjedelar av landets yta, men här finns bara en bit under 10% av dess befolkning, med de tre nämnda orterna som de enda som kommer längre än klungor av lerhus och enstaka utspridda brunnar i det enorma ökenlandskapet.

Timbuktu är en stad med rik och fascinerande historia.

Innan portugiserna upptäckte konsten att segla också runt Afrika var det under århundraden enbart genom karavanerna genom Sahara som det fanns kontakt mellan Europa och Afrika bortom Medelhavsområdet.

Här forslades guld från västra Afrikas rika förekomsten upp till Europa, och handeln var säkert utomordentligt lönsam för dem som klarade av de enorma påfrestningar som de stora karavanerna genom det väldiga Sahara innebar.

Timbuktu var en av de centrala platserna i denna handel. Då nådde armar av Niger-floden fram till staden, men nu ligger staden ca 15 km norr om flodbädden.

Timbuktus berömda moskéer i sand och lera byggdes på en tid som vi i Sverige förknippar med den Heliga Birgitta, och de renoveringar i dess mest berömda moské som de visade för mig var samtida med Gustav Vasa:s trontillträde.

Staden var under dessa århundraden ett centrum inte bara för handel – det var här kamelerna mötte kanoterna – utan också för islamsk undervisning och bildning.

Dess ovärderliga skatter av handskrivna manuskript tillhör det som jihadisterna försökte att förstöra, men till betydande del misslyckades med.

Månaderna under vad som ju kallas ockupation var månader som beskrivs i termer av skräck, förtryck och förstörelse.

Mer nationalistiska organisationen MNLA – som ju i april 2012 utropade hela området som den självständiga staten Azawad – trängdes snart undan av mer fundamentalistiska grupper.

Och denna stad av djup islamsk bildning och tradition drabbades av jihadistisk terror och förtryck. Vi såg en del av de gamla och viktiga gravar – staden beskrivs som staden av 322 helgon – som förstörts.

Det var de franska styrkorna i början av förra året som befriade staden igen.

Men vägen tillbaka till verklig fred är inte enkel.

Jag besökte Timbuktu i sällskap med också FN-operationen MINUSMA:s chef Albert Koenders, och gemensamt träffade vi inte bara stadens och regionens ledning, utan också olika företrädare för civilsamhället.

Inte minst var det imponerande att lyssna på dess mycket aktiva kvinnor.

Och alldeles självklart diskuterade vi i detalj FN-operationens olika utmaningar i området.

De skall sannerligen inte underskattas.

Betydande delar av stadens förr blandade befolkning har inte återvänt. De som flydde söderut i samband med jihadisternas intåg har gjort det till betande del.

Men de araber och tuareger som av fruktan för represalier flydde när de franska styrkorna kom har gjort det i betydligt mindre utsträckning.

I detta ligger betydande långsiktiga risker.

På andra sidan gränsen till Mauretanien finns ca 66.000 flyktingar från konflikten i olika läger, och det är inte svårt att se riskerna för en successiv radikalisering i delar av dessa.

Viktigt är också att stadens ekonomi börjar utvecklas igen.

Här var ett centrum för inte bara handel utan också hantverk av stor betydelse för hela denna del av Sahara. Turismen hade också successivt blivit en annan viktig inkomstkälla.

Men nu klagades bittert över en fattigdom som upplevdes som allt mer trängande. Och till detta skall läggas torkan som varit svår, skördar som fallit bort och boskap som därför inte klarar sig längre.

Vad som pågår i det väldiga området norr om Timbuktu är inte lätt att veta.

Traditionella stråk genom öknen kan säkert utnyttjas av grupper som rör sig fram och tillbaka t ex mellan lägren i Mauretanien och de områden i regionen Kidal längre österut där den maliska staten än så länge knappt finns alls och där säkerhetsläget i bästa fall kan beskrivas som skört.

Successivt etablerar sig nu MINUSMA i området.

En en bataljon från Burkina Fasso svarar för säkerheten på flygplatsen och i staden och vissa andra punkter i regionen.

Och den politiska och humanitära delen av FN-operationen byggs successivt ut. Vi diskuterade dess olika utmaningar också när det gäller mänskliga rättigheter och den humanitära situationen.

Men det kommer att ta tid för den maliska staten att fullt ut återvända till dessa områden, vinna allas förtroende och bygga en stabilitet som förhindrar nya utbrott av oroligheter här av den art som landet sett minst tre gånger sedan sin självständighet.

Denna resas syfte har ju för min del inte minst varit att få ett bättre underlag för att ta ställning till den förfrågan vi fått från FN om att utöka vår medverkan i MINUSMA.

Och besöket i Timbuktu gav onekligen nya dimensioner till de bedömingar som vi måste göra i den frågan.

Jag skall nu redovisa till regeringen, men också informera utrikesnämnden när den sammanträder på Slottet på tisdag morgon.

I Bamako går nu mitt program sakta mot sitt slut.

Men innan vi sätter oss på planen som successivt tar oss hem till Stockholm blir det mottagning på Sveriges Ambassad här med möjlighet att också träffa de olika svenskar som i olika funktioner och egenskaper verkar här i Mali och Bamako.

Och det kommer alldeles säkert att ge ytterligare värdefulla informationer och viktiga intryck.

Vid Niger-flodens strand

BAMAKO: Det har varit en dag fullmatad med politiska samtal här i Mali:s huvudstad, och nu är det strax dags för mer informell middag någonstans nere vid den mäktiga Niger-floden med fortsatta diskussioner.

I centrum har självfallet fortsättningen av den viktiga fredsprocessen stått, ben också landets och regionens vidare utmaningar under kommande år.

Och jag har haft möjlighet att tala öppet med såväl landets statsledning med nyvalde presidenten Keïta i spetsen som med ledningarna för FN:s och EU:s omfattande olika operationer i landet.

Ett besök på landets fina Nationalmuseum hanns faktiskt också med, och det var värdefullt.

Men att sammanfatta detta avstår jag från för ögonblicket.

Bilarna som skall ta oss till middagen väntar. Och dessutom återstår ytterligare en dag av viktiga samtal här innan det är dags att vända hem och summera intrycken.

Dagen har varit varm och solig. Jag tror att temperaturen legat kring 37 grader.

Så nu känns det rätt bra att kunna ta av den mörka kostymen…

På väg till Bamako

PARIS: Nu mellanlandning här – dagens andra – på den rätt långa vägen från Stockholm till Mali:s huvudstad Bamako. Dit borde jag komma sent i kväll.

Och jag kommer att tillbringa dr närmaste två dygnen i Mali främst för att se på FN:s och EU:s olika men samverkande fredsinsatser här men självfallet också med de bilaterala förbindelserna i fokus.

Sverige har haft en biståndsrelation med Mali sedan i alla fall 2000, och 2010 uppgraderade vi vår närvaro här till en full ambassad.

Mali är ett av världens allra fattigaste länder – på FN:s Human Development Index hamnar man på plats 182 av 187 länder – men sågs då som något av ett mönster av demokrati i såväl Afrika som den muslimska världen.

Men i januari 2012 utbröt ett upprop i landets norra delar, och mot mitten av året hade kombinationen av grupperingar mer inriktade på områdets självbestämmande eller självständighet och mer jihadistiska grupperingar fått kontrollen över två tredjedelar av landets yta.

I grunden låg ett missnöje hos områdets befolkning, inte minst de tuareger som lever i stora delar av Sahara, och detta kom dels att förstärkas av torkan sedan 2011 och dels att utnyttjas av också al Qaeda-anslutna grupper som etablerat sig i landet.

Ett inflöde av personer från Libyen efter Khaddafi-regimens fall spelade säkert också sin roll.

När upproret i januari 2013 hotade huvudstaden Bamako i landets södra delar ingrep Frankrike militärt. Där hade då den tidigare konstitutionella regeringen avsatts i en militärkupp i mars 2012 som hade sin grund i missnöjet med oförmågan att möta utmaningen från norr.

Den snabba franska interventionen stabiliserade läget, men uppgiften att skapa fred är självfallet mer långsiktig.

Ett avtal mellan regeringen och olika upprorsgrupper ingicks i juni förra året, och enligt detta skulle mer formella fredsförhandlingar ha inletts senast i november.

Under 2013 har president- och parlamentsval hållits i ordnade former, vilket innebär att den konstitutionella ordningen återställts, samtidigt som FN:s fredsoperation MINUSMA börjat och EU:s militära utbildningsmission EUTM kommit på plats.

Vissa franska styrkor finns dessutom fortfarande kvar.

Så långt förefaller allt mer eller mindre gott och väl.

Och situationen i landets södra delar rapporterats som stabil och förbättrad.

Men mer ordnade fredssamtal i norr har ännu inte kommit igång, situationen i områdets olika delar är fortfarande mycket besvärlig, och sedan i höstas finns det tecken på ny om än sporadisk aktivitet av olika väpnade grupper i området.

Utmaningen i norra Mali är en del av den bredare regionala utmaningen i hela det enorma s k Sahel-området alldeles söder om Sahara i Mauretanien, Mali, Niger och Tchad, men med tydliga beröringar med södra delarna av Algeriet och Libyen liksom konfliktfyllda Darfur-området i Sudan.

I hela detta enorma området ser vi också hur ett ändrat klimat ökar trycket på redan mycket knappa resurser och leder till akuta problem med vad gäller möjligheterna att överleva.

I norra Mali sägs t ex 40% av befolkningen vara beroende av livsmedelshjälp, och såväl FN som EU har stora hjälpprogram med Sverige som en av de mest betydelsefulla finansiärerna.

I området opererar nu dessutom olika mer eller mindre terroristiska grupperingar, med AQIM som den som oftast nämns, men också med andra som på ett eller annat sätt knoppats av.

Och detta är grannskapet till det omedelbara grannskapet för vår Europeiska Union med allt vad detta innebär av utmaningar när det gäller humanitära insatser, flyktingströmmar eller rena säkerhetsproblem.

Det är därför som fredsinsatserna i Mali handlar om betydligt mer än bara Mali. De skall ses som en del av de samlade insatserna i ett område vars fred och stabilitet är av tilltagande betydelse också för oss.

Det är frågor kring allt detta som kommer att stå i centrum för mina två dagar i Mali. Jag ser fram mot intressanta samtal.

Mitt på dagen måndag är det tänkt att jag skall vara tillbaka i Stockholm igen.

Stort steg på Keflavik

KEFLAVIK-ARLANDA: Det var på ett nordiskt utrikesministermöte i Luxembourg – i anslutning till ett EU-möte – sommaren 2008 som vi kom överens om att be förra norske utrikes- och försvarsminister Thorvald Stoltenberg att göra en rapport om framtida nordiskt också säkerhetspolitiskt samarbete.

Och jag kommer ihåg att vi bad honom att i sina förslag gå 25% längre än vad han trodde skulle vara politiskt acceptabelt just då.

När han i februari året därpå presenterade sin rapport, och vi diskuterade den för första gången på ett utrikesministermöte just i Reykjavik, var det nog en och annan som tyckte att han också gjort just det.

Men sedan dess har vi arbetat gemensamt för att steg för steg, och med brett politiskt stöd i våra olika länder, förverkliga de olika förslagen. I flera avseenden har vi också hunnit med att gå ännu längre.

Redan då var det förslaget om att de nordiska länderna skulle hjälpa till med luftövervakning över Island som tilldrog sig mest uppmärksamhet.

Keflavik utanför Reykjavik var ju länge en mycket stor amerikansk bas, som dessutom hade ett ansvar för luftövervakning över och i området runt Island.

Men världen förändrades, och 2006 drog USA bort den allra sista delen av sin närvaro från Keflavik.

Och det var efter detta som Islands blickar riktades också mot de nordiska länderna.

Det som nu växt fram är inte identiskt med det som diskuterades 2009, men på sitt sätt ännu viktigare.

Norge svarar som Nato-nation för den formella luftövervakningen, men Norges, Finlands och Sveriges flygvapen bedriver samtidigt en samordnad och intensiv utbildningsverksamhet på Keflavik.

Och det är i mångt och mycket en fortsättning på den verksamhet som ju bedrivs gemensamt över de nordliga delarna av Norden, men nu med alla planen på samma bas.

Med bl a sju Gripen från F21 i Luleå förutom F16-flygplan från Norge och F18-flygplan från Finland är det i dag fler stridsflygplan på Keflavik än på utomordentligt länge.

Och aktiviteten är hög.

När Karin Enström och jag träffade piloter och andra från de tre länderna var de utomordentligt nöjda både med förhållandena på Keflavik-basen och med den verksamhet de gemensamt bedriver.

Inte minst svarar Island för ett förstklassigt värdskap.

I den gamla amerikanska officersmässen hade vi så ett konstruktivt och framåtsyftande möte mellan de nordiska utrikes- och försvarsministrarna.

Förra året träffades vi i detta format i Bodö i Norge, och nu kom vi överens om att ha möten som detta varje år.

Självklart diskuterade vi det nordiska försvarspolitiska samarbetet, men också FN-frågor och vårt deltagande i olika internationella freds- och krisinsatser stod på dagordningen.

Mitt i detta fick jag ägna viss tid åt att främst via Twitter kommentera Ekots försök att göra ”affär” kring fullt naturlig och bra verksamhet som bedrivs av vår ambassad i Bern också i anslutning till den schweiziska regeringens beslut att köpa svenska Gripen-flygplan.

Var och en som tar del av den lista med aktiviteter som Ekot hävdar att man avslöjat kan nog konstatera att det inte är några konstigheter med detta.

Konstigt hade däremot varit om man inte gjort detta.

Allt detta hindrade självfallet inte olika företrädare för vänster- och miljöpartiet att paradera i media och åter meddela hur mycket de är mot Gripen och att också andra länder vill köpa systemet.

Den enda nyheten i detta var väl att det fanns redaktioner som betraktade det som en nyhet.

I morgon blir det så arbetsdag i Stockholm, med bl a sedvanligt regeringssammanträde, innan jag på fredag beger mig av till Mali för att studera FN:s och EU:s fredsinsatser där.

Skulle varit i Reykjavik…

BRYSSEL: När detta skrivs skulle jag egentligen redan ha varit i Reykjavik, men så blev det inte.

Tanken var att ett av våra statsflygplan skulle ta Danmarks och Finlands utrikesministrar och mig, samt våra medarbetare, från våra möten här i Bryssel till Island för det stora mötet med alla Nordens utrikes- och försvarsministrar som skulle äga rum där.

Men tekniska fel kom emellan, kommersiella alternativ som fortfarande räddar det stora mötet finns helt enkelt inte, och vi väntar nu på att ett inhyrt flygplan skall hämta oss från Bryssel till Reykjavik.

Vi får hoppas att i alla fall det fungerar. Jag har lärt mig att osvuret nog är bäst.

Men dagen tidigare här i Bryssel har varit produktiv.

Den började med diskussioner med olika representanter för EPP-partierna om förberedelserna för Europavalet i största allmänhet och den stora EPP-kongressen i Dublin i början av mars i synnerhet.

Och jag framförde mina sedvanliga farhågor för att vi riskerar att hamna i en svårhanterlig institutionell situation efter EP-valet i maj om vi inte tänker igenom dessa saker ordentligt i förväg.

Från det var det i väg till diskussion om framtiden för det Östliga Partnerskapet med perspektivet fram till toppmötet i Riga i maj 2015.

Det blev ett konstruktivt utbyte av tankar, med en hel del nya trådar att spinna på inför kommande diskussioner.

Med Nikolay Mladenov blev det sedan en timmes diskussion om alla de växande utmaningarna i hela det komplicerade området mellan Beirut och Basra – med läget i Irak inför valet i april i självklart fokus.

Men dagen gav också möjlighet till lite fördjupade diskussioner med Catherine Ashton i olika frågor, och till dessa hörde alldeles självklart relationerna med sidan.

Sedan började problemen med flygplan, och det blev att sitta på ett café vid Berlaymont och ömsom tala i telefon om hur detta skulle lösas och ömsom utnyttja tillfället till samtal med personer som i alla fall hade tid för en kopp kaffe.

Det var inte riktigt så det var tänkt, men det var inte utan sitt värde i alla fall.

Snart hoppas jag i alla fall att det skall vara möjligt att komma iväg i riktning Reykjavik, och att det skall vara möjligt att rädda åtminstone delar av detta möte.

Det är ju inte ofta alla Nordens utrikes- och försvarsministrar har möjlighet att träffas, och just samarbetet på dessa kombinerade områden tillhör ju det som samtliga våra regeringar just nu ger prioritet.

Jag hoppas att vi hinner fram för i alla fall någon tid tillsammans i kväll, och sedan har vi någon timme ute på Keflavik-basen innan det är dags att styra hemåt igen.

Det bästa och det sämsta i Tuzla

BRYSSEL: Som väntat blev situationen med Ukraina och det Östliga Partnerskapet liksom värdering av utvecklingen i Egypten stora och viktiga frågor vid vårt utrikesministermöte här i dag.

Men därtill kom en diskussion om situationen i Bosnien som kom att fortsätta på den middag vi haft i kväll med utrikesministrar från de olika kandidatländerna. Där satt ju även Serbien, Montenegro, Makedonien och Turkiet runt bordet.

I diskussionen om Ukraina noterades att efter toppmötet mellan EU och Ryssland här i Bryssel den 28 januari har vissa av de ryska ekonomiska åtgärderna mot Ukraina skärpts.

Och det är också tydligt att propagandakampanjen mot EU och det Östliga Partnerskapet i ryska kontrollerade media trappats upp ytterligare under den senaste tiden.

Vart president Yanukovich politiskt är på väg är inte lätt att veta. Vi gjorde emellertid mycket klart att försök att med våld och repression möta oppositionen kommer att leda till tydliga åtgärder från EU:s sida.

Och det är ett budskap som berörda personer bör veta om.

För EU:s del gäller att vi kommer att fortsätta arbetet för en fredlig, demokratisk och europeisk lösning på krisen i Ukraina.

Men vi är realistiska nog att inse att krisens grund är den ryska ledningens försök att bromsa och kullvälta den mer europeiska kurs som den ukrainska ledningen i full enighet hade slagit in på.

Vad gäller Egypten enades vi om slutsatser som ju målar situationen i landet i de dystra färger som situationen tyvärr nödvändiggör. Utvecklingen i landet går inte åt rätt håll.

Tydligt säger vi att politiska partier och grupper som avvisar våld och accepterar demokratiska principer inte får hindras att arbeta eller delta i val.

Den formuleringen handlar inte enbart om det Muslimska Brödraskapet och det närstående politiska partiet, utan också andra grupper som nu är föremål för allt hårdare restriktioner på sin verksamhet.

Diskussionen om Bosnien kommer säkert att fortsätta, men för mig är det intressant att konstatera att det vi nu ser tog sin början i Tuzla i norra Bosnien, och det tog sitt tag innan det spred sig till Sarajevo och andra städer.

Tuzla är en stad och region med lite annorlunda historia och karaktär.

Här bevarades länge – om man spetsar till saken – lite av det bästa av gamla Jugoslavien, men här bevarades än längre – och det är roten till det vi nu ser – något av det sämsta.

Men det bästa menar jag att vi länge såg politiken i Tuzla som relativt fri från det nationalistiska gift som dominerade på så många andra ställen. Den politiska ledningen i Tuzla, med SPD-partiet alltid dominerande, lyftes under lång tid ofta fram som ett politiskt föredöme.

Men med det sämsta menar jag en grundläggande oförmåga att ta itu med uppenbara och allvarliga ekonomiska problem. Man satt helt enkelt fast i mentalitet och strukturer från en sedan länge passerad tid, och det i ett område dominerat av en tung gammal socialistisk industristruktur.

Till slut var det inte några nationalistiska känslan som bubblade över, utan frustration över en allt sämre ekonomisk och social utveckling, och över de ofta tillbakablickande politiska strukturernas impotens när det gällde att åstadkomma förändring och förbättring.

När detta är sagt skall självfallet tilläggas att Bosnien förvisso har andra problem också. Statskonstruktionen, och det i all synnerhet i den muslimsk-kroatiska s k federationen, är allt annat än idealisk.

Men det som började i Tuzla skall nog betraktas en hel del ur det Tuzla-perspektiv jag försökt att skissera här.

I morgon inleder jag här i Bryssel med mer informella diskussioner om det Östliga Partnerskapet, fortsätter med att träffa FN:s Nikolay Mladenov om utvecklingen i Irak, får lite tid med Catherine Ashton om bl a observationer från mitt besök i Iran och flyger sedan tillsammans med mina danska och finska kollegor Martin Lidegaard och Erkki Tuomioja till Reykjavik för att där möta alla Nordens utrikes- och försvarsministrar.

En middag med vänner i Reykjavik kan aldrig vara fel…

Bryssel, Reykjavik och Bamako

STOCKHOLM: När detta skrivs vet jag ännu inte resultatet av folkomröstningen i Schweiz i dag om huruvida man skall förbli ett land öppet för andra européer eller ej.

Men dess utgång är av stor betydelse för landets plats i Europa.

Relationen till EU är inte okomplicerad efter det att man i en folkomröstning 1992 sade nej till den status som i dag bl a Norge har, men ett nej till den fria rörligheten i Europa skulle självfallet komplicera saken ytterligare.

Tidigt i morgon bitti ger jag mig iväg till Bryssel för möte under dagen med EU:s utrikesministrar och sedan middag på kvällen med utrikesministrarna från de olika kandidatländerna.

Med all sannolikhet kommer – som jag tidigare skrivit – Ukraina och Egypten att bli de dominerande frågorna under måndagens möte.

Och på kvällen kommer utvecklingen på Balkan liksom relationerna till Turkiet att vara frågorna i centrum för samtalen.

På tisdagen fortsätter jag i Bryssel bl a med en diskussion mer European Council on Foreign Relations om hur vi skall se på det Östliga Partnerskapet i det lite längre perspektivet. Nästa toppmöte kommer ju att äga rum i Riga i maj 2015, och tills dess är det faktiskt inte särskilt lång tid.

Detta år riskerar ju EU att vara tämligen upptaget av valet till Europaparlamentet och tillsättandet därefter av bl a en ny kommission. Den processen riskerar dessutom att bli tämligen så komplicerad.

Längre österut kommer vi detta år att se hur den s k Euroasiatiska Union som man vill bygga på den nuvarande tullunionen, och i vilken man alldeles uppenbart vill ha med också Ukraina, kommer att börja ta form. Tanken är ju att den skall träda i kraft vid årsskiftet.

På tisdag eftermiddag flyger jag så till Island för det möte med de nordiska utrikes- och försvarsministrarna som kommer att äga rum där.

På kvällen har vi möte och middag i Reykjavik, men på onsdagen är vi ute på den stora flygbasen vid Keflavik där nu flygplan från Sveriges, Finlands och Norges flygvapen övar gemensamt.

Detta är ju en övning som sprungit fram ur de senaste årens diskussioner om ett förstärkt säkerhetspolitiskt samarbete i Norden, och som jag hoppas att det skall bli möjligt att fortsätta under kommande år.

Det är sju Gripen-flygplan från F21 i Luleå som är det svenska bidraget till den omfattande övningen i luftrummet över och kring Island.

På onsdag kväll hoppas jag dock vara tillbaks här i Stockholm för bl a regeringssammanträde och annat under torsdagen.

På fredag ger jag mig dock av i en lite annan riktning, nämligen till Bamako i Mali i Västafrika för ett besök där under helgen först och främst för att se på de fredsoperationer som ju såväl FN som EU har i landet och som ju också vi lämnar bidrag till.

Det sker just nu en diskussion med FN om möjlighet till vissa utökade bidrag från Sverige, och för mig är det viktigt att bilda mig en uppfattning om operationen på ort och ställe innan vi möjligen går vidare i den processen.

Bosnien måste ta reformer på allvar

STOCKHOLM: De senaste dygnen har situationen i Bosnien på nytt gjort sig påmind genom dramatiska bilder från demonstrationer i olika delar av landet. På sina håll har det talats om en ”bosnisk vår”.

Det började med demonstrationer i industristaden Tuzla i landets norra delar, men i går var det dramatiken i Sarajevo som stod i centrum för uppmärksamheten även om det var betydande oroligheter också i Zenica och i Mostar.

I grunden ligger en stagnerande ekonomisk situation som medfört att den sociala situationen i landet successivt försämrats. Det talas om en arbetslöshet som ligger kring 40%.

Bosnien går till val i oktober i år, men det finns en utbredd känsla av att den politiska situationen trots detta är låst, med politiska ledare mer upptagna av olika nationalistiska manövrer än av att på allvar ta itu med landets ekonomiska problem.

Att Bosnien som så gott som enda land i regionen inte förmår att röra sig framåt när det gäller närmandet till EU är bara ett av tecknen på den stagnation som dessvärre präglar landet.

Det är i dessa dagar 30 år sedan vinterolympiaden i Sarajevo ägde rum, och den 28 juni kommer det att vara 100 år sedan de skott i Sarajevo som kom att utlösa det första världskriget.

Bosniens ekonomi tillhörde aldrig de mer utvecklade i det forna Jugoslavien. I landet koncentrerades olika försvars- och rustningsindustrier, och i sedvanlig socialistisk ordning skedde också en viss satsning på tung industri. Men det var knappast ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Sedan kom kriget med all dess förstörelse.

Efter fredsavtalet 1995 kom Bosnien under cirka ett decennium i åtnjutande av ett mycket omfattande främst europeiskt stöd för sin återuppbyggnad. Den omfattande förstörelsen i t ex delar av Sarajevos förorter försvann så gott som helt.

Men någon mer omfattande reformering av landets förutsättningar för tillväxt och företagande har knappast skett. Fortfarande lider ekonomin av stora statliga monopol och omfattande regleringar.

I på Världsbankens ranking av hur det är att starta och driva företag hamnar Bosnien på plats 131 av 189. Grannarna Kroatien och Serbien hamnar på platserna 89 och 98 med i det ena fallet medlemskap i EU och i det andra fallet just påbörjade förhandlingar om detta. Bosnien står still.

Uppenbarligen är det frustrationen över ekonomisk och politisk stagnation som nu bidragit till de gatuprotester som också blev påtagligt våldsamma i främst Sarajevo och Tuzla.

Till övervägande del äger protesterna nu rum i den muslimsk-kroatiska federationen, medan situationen i Republika Srpska hitintills förefaller att ha varit lugnare.

En förklaring till detta kan vara det komplicerade system med s k kantoner med egna regeringar som federationen är uppdelad i, och som innebär en kostsam politisk och byråkratisk apparat.

Demonstrationerna har ju också lett till att ledningarna för kantonerna Sarajevo, Tuzla och Zenica-Doboj nu avgått.

Vart detta kommer att leda återstår att se, men jag skulle hoppas att det uppfattas som en signal till det samlade bosniska politiska ledarskapet att vakna och att ta nödvändigheten av reformer inte minst när det gäller ekonomin på allvar.

Och att man dessutom tar EU-närmandet på större allvar skulle det inte heller göra skada.