Konsekvenser också för Sverige.

STOCKHOLM: Samtidigt som Donald Trump långsamt börjar att acceptera att han kommer att få lämna Vita Huset är delar av hans administration fullt upptagen med åtgärder för att på olika sätt försvara för den inkommande Biden-administrationen.

Och det gäller inte minst på det utrikespolitiska området.

När han besökte Israel härom dagen gick utrikesminister Pompeo över åtskilliga linser som tidigare varit röda.

Notabelt är att han officiellt besökte en illegal bosättning på den ockuperade Västbanken, liksom han avlade ett besök på likaledes ockuperade Golan-höjderna. Och han förklarade att USA nu kommer att anse uppmaning till bojkott av produkter från de illegala bosättningarna som ett uttryck för antisemitism.

Men mycket har också handlat om åtgärder för att så mycket som möjligt förhindra Joe Biden att återgå till det nukleära avtalet med Iran.

Så gott som varje dag har man förkunnat nya sanktioner mot Iran eller mot företag i t ex Kina eller Ryssland som har kontakter med landet. Och dessa motiveras och konstrueras på ett sådant sätt att de inte skall vara lätta att omedelbart avskaffa.

Mordet i Teheran i dag av den man som var chef för det program för att utveckla kärnvapen som Iran hade intill 2003, då man ju beslutade att avbryta det, ingår med stor sannolikhet i samma mönster.

Att misstankar riktas mot Israel är inte onaturligt efter en serie av motsvarande mord som det allmänt ansetts att Israel haft ansvar för.

Och mord som dessa utförs inte slumpmässigt utan efter beslut på hög politisk nivå.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Avsikten är med all sannolikhet att provocera fram reaktioner från de ledande i Iran som gör ett återupptagande av diplomatiska kontakter betydligt svårare.

Detta kan självfallet också ha negativa konsekvenser för Sverige med det aktuella och känsliga ärende vi just nu har med Iran.

Ännu är vi bara i slutet av november, och alldeles säkert kommer åtskilligt mer att hända innan den 20 januari. Vi kan vara övertygade om att det avgående Trump-teamet kommer att utnyttja varje dag.

Iran är självfallet i fokus.

Men jag skulle tro att Kina också kommer att vara det på olika andra sätt under de mörkaste veckorna.

Det goda skiftet i Washington.

STOCKHOLM: Det är tveklöst ett mycket erfaret team som Joe Biden sätter i spetsen för den amerikanska utrikespolitiken.

Tony Blinken och Joe Sullivan är de två personer som hållit i Biden-teamets förberedelse på det utrikespolitiska området, och övergången när flyttar in dels på sjunde våningen i State Departement och dels hörnrummet på västra flygeln på Vita Huset har därför alla förutsättningar att bli smidig.

Framför allt Tony Blinken har lång erfarenhet av utrikespolitik på hög nivå i USA. Jag träffade honom bara ytligt när han var biträdande utrikesminister under Hillary Clinton, men betydligt mycket mera när han innan dess satt inklämd i det lilla rum i västra flygeln som rymmer den biträdande nationella säkerhetsrådgivaren.

Och det är en underskattad nyckelposition, eftersom det oftast är från den som den centrala samordningen av det stora utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet sker.

Jake Sullivan var den som ofta stod vid Hillary Clintons sida under Obama-åren. Under senare år har vi suttit tillsammans i styrelsen för International Crisis Group.

Medan Tony Blinken som utrikesminister ju kräver godkännande av senaten, kan Jake Sullivan som säkerhetsrådgivare tillträda omedelbart.

Mycket viktigt blir självfallet vilka personer som kommer att utnämnas på posterna på nivån omedelbart under dessa och nivån därunder.

Oftast är det som högst där där den mer operativa dagliga utrikespolitiken av betydelse för relationerna med länder som t ex Sverige sköts.

Dessa positioner på State Departement kan ta lite tid att besätta, men i Vita Huset kommer det sannolikt att gå snabbare. Jag skulle tro att nyckelmannen redan är beslutade.

Det som kan ta tid i det amerikanska systemet är dock den säkerhetskontroll som FBI utför, och dom kan vara rätt grundlig. Den genomförs också på personer som tidigare varit föremål för processen.

Men den goda nyheten är att maktskiftet i Washington nu börjar att ske på ett mer normalt sett – och att ett mycket erfaret och respekterar team vad gäller utrikespolitiken.

Om Balkan och lite strategisk autonomi.

STOCKHOLM: I går var det 25 år sedan fredsavtalet om Bosnien och Hercegovina efter det grymma kriget förseddes med signaturer efter tre veckor av förhandlingar på den stora amerikanska flygbasen utanför Dayton i Ohio i USA.

Då hade jag varit EU:s sändebud i alla de frågor som hade med konflikterna att göra sedan lite mer än ett halvt år tillbaka, men kommit att ägna nästan all min tid åt det som skulle komma att bli det dramatiska slutskedet i försluten att få ett slut på kriget i Bosnien.

Och föga anade jag då att jag skulle hamna några år i svårt krigshärjade Sarajevo med en nyckelfunktion i det begynnande arbetet för att av ett avslutat krig göra en fungerande fred.

För min del blev det ju boken ”Uppdrag Fred” om dessa år när jag så småningom kom hem. Och den kom ju sedan ut också på engelska, bosniska och serbiska.

Men det var som bekant ett kvartssekel sedan.

Freden har bestått. Den enorma Nato-styrka som ryckte in i landet efter kriget har för länge sedan lämnat, men kvar finns fortfarande en liten EU-styrka som ett utryck för omvärldens beslutsamhet att förhindra att våldet och kriget kommer tillbaka.

Men landets spänningar har mildrats endast mycket långsamt. Alltför länge har alltför många av dess ledare sett freden mest som en fortsättning av kriget men med andra medel.

På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.

Ser man på överenskommelser efter långa inbördeskrig i t ex Nordirland eller Libanon ser det inte så annorlunda ut. I Cypern har man inte ens kommit så långt. I Belgien är det tämligen komplicerat trots att djup fred alltid rått i landet.

Och i andra länder ser vi hur krav på lokal autonomi växer. Det räcker med att peka på diskussionerna kring såväl Skottland som Katalonien.

Förr eller senare är det den bredare europeiska ramen som kommer att sluta stabilitet och integration i såväl Bosnien som i den vidare regionen. Men än är vi inte där.

I dessa dagar har Bulgarien stoppat inledandet av medlemskapsförhandlingar mellan Norra Makedonien och EU eftersom man inte är överens om tolkningen av vissa historiska skeenden.

Den minnesgode erinrar sig möjligen att den s k makedoneska frågan under många decennier stod på den europeiska politikens dagordning till följd av komplexiteten av intressen och folkgrupper i området. Och det är delar av dessa spänningar som fortfarande lever kvar.

Och skulle man vänta med varje steg framåt mot EU innan alla på Balkan har samma tolkning av varje historiskt skeende så kan vi nog glömma den saken för ett betydande antal generationer framöver.

Stockholms blodbad var ett tag sedan – men synen på saken är fortfarande lite annorlunda i Sverige och i Danmark. Vi hankar oss fram inom EU i alla fall – dock utan att i onödan ta upp saken.

På den lite mer aktuella europeiska scenen fortsätter de utdragna Brexit-förhandlingarna efter det att alla utsatta slutpunkter passerats, Berlin försöker att brotta ner Ungerns och Polens hot att lägga en veto mot hela budgeten med återstartspaketet och det har utbrutit en inte ointressant diskussion mellan Berlin och Paris om vad egentligen begreppet strategisk autonomi innebär.

I grunden säger Paris att det där med Biden är nog bra, men man vet aldrig vad som kommer längre fram, och därför måste vi fortsätta arbetet för att stå mer på egna ben i EU.

Jovisst, säger Berlin, men låt oss nu utnyttja den möjlighet som skiftet i Washington faktiskt kommer att innebära på viktiga områden för att förnya den gamla och sluta nya allianser, och trots allt är det ju så att vi militärt för stora uppgifter är påtagligt beroende av USA.

I grunden ligger det självfallet en del i bägge argumenten. Vi måste kunna stå på bättre egna ben, men vi måste samtidigt utnyttja den nya möjligheten med USA och när det gäller att balansera Ryssland kommer vi inte inom överskådlig framtid att kunna klara av detta själva.

Sedan finns det självfallet mer näraliggande intressen. Paris ser inte med blida ögon på hur det ena landet efter det andra köper amerikanska F35-flygplan när de anser att deras Rafale är mycket bra och hur som helst europeiskt.

Att Sverige köpte amerikanska Patriot-robotar i stället för ett franskt system som nog även objektivt var minst lika bra har satt inte obetydliga spår. Det försöker nu vår regeringen kompensera på andra sätt i relationen med Paris.

Och denna debatt har också andra inslag av intresse

I Bryssel talar Europeiska Rådets ordförande Charles Michel om strategisk autonomi som Alfa och Omega, medan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen knappt ens tar begreppet i sin mun.

Och jag har en känsla av att vi mer lutheranskt präglade länder uppe i norr också har lite svårt med de latinska verbala utflykterna, och tenderar att fråga vad de egentligen betyder omsatta i faktiska och konkreta beslut.

Fortsättning följer, som det brukar heta.

Snabbare resultat i Moldavien än i USA.

STOCKHOLM: Borta i USA har Donald Trump ännu inte offentligt medgett att han den 20 januari kommer att få lämna presidentämbetet. Hans stödtrupper fortsätter att tala om oegentligheter i valprocessen, och stundtals kanske en och annan inbillar sig att ett annat och ”riktigt” resultat skulle kunna komma fram.

Men så blir det inte.

Sannolikt kommer denna situation att bestå ett tag till. Jag skull tro att det behövs något mer definitivt besked om valresultatet, och det sannolikaste är väl att man kommer att acceptera när de valda s k elektorerna i de olika delstaterna den 14 december avger sina röster.

Intill dess skall alla möjliga oklarheter vara utklarade, och därmed kan det inte längre föreligga några oklarheter om själva valresultatet.

Det är inte första gången det tar tid att inleda den mer formella processen med maktöverlämnande. Vid presidentvalet 2000 uppstod ju strid om röster i ett valdistrikt i Florida, och det tog mer än en månad innan den kunde klaras upp och den officiella processen med att förbereda maktövergången inledas.

Och denna gång skulle jag då tro att det kommer att ta ytterligare en liten tid. Om det är det som krävs för att en stor majoritet av dem som röstade på Donald Trump också accepterar valresultatet kanske det är värt olägenheten av en viss försening.

På närmare håll har det i dag varit viktigt presidentval i Moldavien.

Mer EU-orienterade Maia Sandu har stått mot den nuvarande mer Moskva-orienterade presidenten Igor Dodon.

I skrivande stund tyder allt på att det faktiskt blir Maia Sandu som vunnit valet. Och det är i så fall en glädjande nyhet som ger nytt hopp om framtiden för detta utsatta land.

Många röster har avgivits av moldavier i andra länder. Det har varit länga köer utanför vallokaler i bl a Tyskland och Italien i dag, men med all sannolikhet också i Ryssland.

Och vi får väl utgå från att Igor Dodon kommer att acceptera ett valresultat med så klara marginaler som det förefaller att vara.

Kring Nagorno Karabach inleds i dessa dagar överlämnadet av områden som i dag har armenisk befolkning till Azerbadjan, och vi ser bilder på förtvivlade människor som bränner sina hus innan de lämnar.

Och för mig kommer då bilderna från situationen för snart 25 år sedan när efter Dayton-avtalet i Bosnien områden skulle skiftas mellan de tidigare stridande partnerna, inte minst i Sarajevos förorter. Då brann det också när kolonner av förtvivlade människor lämnade.

Sammantaget var det då närmare 100.000 människor som på nytt blev flyktingar i sitt eget land. I min bok ”Uppdrag Fred” från 1997 beskriver jag de mänskliga tragedier som utspelades då.

I dessa dagar är det dags för nya förhandlingar om ett Brexit-avtal mellan London och Bryssel, men tiden börjar nu riktigt på allvar att rinna ut. På torsdag har EU-ledarna videotoppmöte, och då kommer man rinligen att göra en värdering av om det finns anledning att förhandla vidare.

Ingen av de mer kniviga frågor som stått i centrum för förhandlingarna har man ännu löst ut, även om det är rimligt att anta att man kommit varandra närmare i huvuddelen av dem.

Kanske blir det till slut frågan om fiskerättigheterna som blir den allra svåraste.

Är fred nu möjligt?

STOCKHOLM: Så lyckades Moskva få till stånd ett vapenstillestånd och ett preliminärt avtal i det brutala kriget mellan Armenien och Azerbadjan.

I grunden gjordes det möjligt genom de azeriska militära framgångarna. När man intog den viktiga staden Susha/Sushi i Nagorno Karabach var det uppenbart att det samlade armeniska försvaret stod inför kollaps. Fortsatta strider hade säkert lett till att den större staden Stepanakert hade fallit inom något dygn.

Ledningen i Yerevan hade att välja mellan denna förlust och en ännu större förlust.

Tre faktorer har bidragit till de azeriska militära framgångarna.

Den första är alldeles självklart att Azerbadjan är ett större och rikare land som därmed har haft möjlighet att investera mer i militära resurser under det senaste decenniet.

Det andra är alldeles uppenbart de framgångar man haft med de beväpnade drönare av olika slag som levererats av såväl Turkiet som Israel, och som effektivt slog ut stora delar av den materiel som det armenska försvaret var beroende av.

Och en tredje faktor som flämtar fram är att de armenska styrkorna var hårt drabbade också av COVID-19 med den nedsättande effekt på deras förmåga som de hade.

Ser man saken i ett lite längre perspektiv kan man självfallet sätta ett frågetecken kring varför Armenien inte tidigare varit berett till en politisk lösning enligt de s k Madrid-principer som situationen nu efter detta krig i alla fall rör sig mot.

De innebar ju att man skulle lämna tillbaka till Azerbadjan de tämligen stora områden man ockuperat, och att Nagorno Karabach skulle ha någon form av självstyre inom Azerbadjan som skulle definieras närmare längre fram.

Nu rycker ryska soldater in i Nagorno Karabach och tar över kontrollera över området liksom den korridor som förbinder den med egentliga Armenien. Därmed ter sig ett nytt utbrott av strider under de kommande fem eller tio åren som mycket osannolikt.

Tveklöst har Moskva fått en fjäder i hatten av det som skett. Man marginaliserade såväl Paris som Washington som ju också är delordföranden i den s k Minsk-grupp inom OSCE vars framtid nu måste vara mycket oviss. Och Ankaras roll att få en stark roll i den kommande processen har det hitintills inte heller blivit så mycket med.

Omedelbart återstår att se de politiska konsekvenserna för den sköra demokratin och ekonomin i Armenien. Bakslaget upplevs säkert som mycket bittert, och säkert upplever man att man svikits av traditionella vänner i såväl Moskva som Paris.

Sedan återstår att se om det under kommande år går att få fram ett genuint fredsavtal. Den faktiska situationen på marken ligger ju nu betydligt närmare den situation som ett sådant kan tänkas föra fram mot.

Jag skulle hoppas att ambitiös europeisk diplomati då skulle våga att ta upp möjligheten för att parallellt få ett fredsavtal också mellan Armenien och Turkiet. Här är svårigheterna egentligen hur stora som helst, men när det en gång var mycket nära ett sådant avtal stupade det i grunden på motsättningen om Nagorno Karabach.

Men om den konflikten när allt kring detta krig har falnat kan lösas ut borde det logiskt finnas skäl att göra ett försök också med relationen mellan Armenien och Turkiet.

Det skulle vara ett alldeles avgörande steg mot stabilitet och bättre möjligheter i hela denna av konflikter och krig så hårt sargade region.

Men dit är det långt – mycket långt.

Avgörandet i Pennsylvania.

STOCKHOLM: Det har varit bråda dagar med media, samtal och anlyser med anledning av det inte oväsentliga presidentvalet i USA.

Valdagen var i tisdags, och som väntat vann Donald Trump när det gällde röster avgivna på själva valdagen.

Men sedan började, enligt olika bestämmelser i de olika delstaterna, räknandet av alla andra röster.

Min gissning redan i tisdags var att det skulle komma att avgöras när resultatet blev klart på fredagen i Pennsylvania. Så blev det inte riktigt.

Det var först i går eftermiddag vår tid som det blev klart och ledande nyhetsmedia kunde gå ut och säga att Joe Biden kommer att bli USA:s 46:e president.

Men viktiga val återstår.

Viktigt blir det omval av två platser i senaten som kommer att äga rum den 5 januari. Det sannolika är dock att republikanerna efter det valet kommer att kunna bibehålla sin majoritet i senaten.

Och det har alldeles avgörande betydelse framför allt för den amerikanska inrikespolitiken under kommande år.

Någon ”blå våg” av demokratiska framgångar blev det inte. Donald Trump gjorde ett bättre val än väntat, och republikanerna gjorde ett bättre val än vad hans gjorde.

Det kommer att sätta sina spår framöver.

Mer skall jag inte säga i detta ämne som ju fyller media och uppmärksamhet så till den milda grad under dessa dygn. Donald Trunp förblir USA:s president till den 20 januari, och åtskilligt kan komma att hända intill dess.

Och via twitter lägger jag ut de olika artiklar och annat som jag producerar med mer utförliga kommentarer.

I skuggan av allt detta fortsätter den azeriska framryckningen i och kring Nagorno Karabach, och jag skulle tro att det snart börjar närma sig en uppgörelse mellan Moskva och Ankara om hur konfliktens slutskede skall hanteras.

Därmed har OSCE:s s k Minsk-grupps USA och Frankrike satts åt sidan, och Turkiet tagit ett steg framåt i inflytande.

Men vi får se under den närmaste veckan hur detta utvecklar sig.

Vad händer i Pennsylvania, i Kina och i Kaukasus?

STOCKHOLM: På tisdag är det så dags för val i USA, men om det kommer att leda till ett tidigt och tydligt resultat är långt ifrån säkert.

Jag har valt att efter bästa förmåga på distans försöka att följa valrörelsen i Pennsylvania, och det av flera skäl.

Det var en av de delstater som Donald Trump överraskande vann för fyra år sedan. Här appellerade han till bygder en gång dominerade av kol och stål att ge deras industrier en ny framtid. Hans vinst var visserligen bara 0,6%, men en vinst är en vinst och innebar att han tog alla delstatens 20 elektorsröster.

Därtill är det en delstat som jag haft anledning att besöka ett antal gånger under de senast åren. Och nu är det dessutom tydligt en av de delstater som såväl Donald Trump som Joe Biden koncentrerar sig på i slutskedet. I går hade Trump fyra möten i olika delar av delstaten, och nu i den sista slutspurten lägger också Joe Biden betydande energi här.

Erfarna bedömare ser Florida och Pennsylvania som kanske de stater där det stora avgörandet kommer att ske.

Hur det kommer att gå vet ingen – och kommer inte att veta det på ett bra tag.

Med all sannolikhet kommer Donald Trump att vinna de röster som avges på tisdagen, men när man dagen därpå – sådana är reglerna i denna delstat – börjar att räkna det mycket stora antalet poströster kommer detta att successivt svänga.

I bästa fall på fredag kan ett resultat föreligga, och det förutsätter då att det inte sker olika typer av försök till ingripande för att med domstolar påverka rösträkningen på ett eller annat sätt. Vid ett jämnt resultat framstår nog det som närmast ofrånkomligt.

Det är möjligt att det sena resultatet från Pennsylvania inte kommer att spela någon roll eftersom det blivit ett mycket tydligt utslag i USA i dess helhet. Men det är långt ifrån osannolikt att vi får avvakta ett utdraget skede i Pennsylvania innan vi börjar få en blick av vem som kommer att sitta i Vita Huset från den 20 januari nästa år.

En valrörelse handlar i mycket hög grad om att sätta agendan.

I denna amerikanska valrörelse förefaller Trump att ha högst trovärdighet om ekonomin och om lag och ordning, medan Biden leder om bl a COVID och sjukvård. Och det är tydligt hur de bägge kandidaterna försöker att få agendan dominerad av de frågor där just de har högre trovärdighet.

Också i USA – och tydligt i Pennsylvania – ökar nu COVID igen. Det blockerar i alla fall en del av Trumps agenda. Och även om USA:s ekonomi gått starkt under de senaste åren har det knappast hjälpt industrierna i de ”rostbälten” som Trump appellerade till för fyra år sedan.

Att Biden vill avveckla beroendet av fossila bränslen är dock ingen vinnare i den delstat där den amerikanska oljeindustrin en gång föddes.

Och om utrikespolitik talar så gott som ingen. Mer än då och då den sedvanliga attacken på Kina.

Borta i Kina har kommunistpartiers centralkommitté haft slutet sammanträde för att dra upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken under de kommande åren.

Två teser förefaller att ha dominerat.

Dels talas det nu om ”cirkulär ekonomi”, med vilket förstås att man inte främst skall vara beroende av exportefterfrågan utan snarare sätta den inhemska efterfrågan i centrum, och dels om att man vill sträva efter att bli teknologiskt självständiga.

Det senare är knappast en nyhet, men med all sannolikhet kommer ansträngningarna nu att intensifieras med ytterligare satsningar på 5G, halvledare, AI, kvantdatorer och mycket annat. Det handlar om kampen om kontrollen över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Däremot förefaller det att talas mindre om de kvantitativa mål för utvecklingen av BNP som under tidigare år ofta varit i centrum. Sannolikt siktar man på tillväxt kring 5% årligen, vilket är avsevärt mindre än under de mycket dynamiska decennierna, men ändå mycket betydande för en av världens allra största ekonomier.

Närmare här har under denna helg skett val i såväl Georgien som i Moldavien.

Och konflikten kring Nagorno Karabach kan nog vara på väg in i ett nytt skede. Överläggningar och överenskommelser om vapenvila i Moskva, Washington och Geneve har hitintills inte lett till någonting alls, och med all sannolikhet befinner sig Armenien nu i en allt mer pressad situation. Dess premiärminister har nu åberopat landets avtal med Ryssland och begärt konkret hjälp.

Hur Moskva kommer att hantera detta återstår att se. Formellt sett berör inte konflikten Armeniens territorium, och Azerbadjan är säkert noga med att det förblir så. Men om betydande delar av Nagorno Karabachs befolkning skulle se sig tvingade att fly till Armenien kan det redan sköra landet hamna i en påtagligt prekär situation.

I Washington har man tydligen börjat tala om möjligheten av en fredsbevarande operation med deltagande av trupper från de skandinaviska länderna.

Men där är vi inte än.

En fredsbevarande operation förutsätter att det finns en överenskommen fred som skall bevaras, eller i alla fall en utomordentligt robust vapenvila tydligt knuten till en väl definierad politisk process. Det har talats om olika sådan operationer i detta område tidigare, men förutsättningarna har aldrig funnits.

Som ordförande i OSCE-processen nästa år kan Sverige dock knappast komma undan om FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om en sådan operation i FN:s regi eller ett mandat för en i annan regi. Men dit är vägen lång.