Tydligare amerikansk Europa-politik.

FRANKFURT: Och nu är jag således på väg över till Washington för några dagar av samtal där med fokus på de transatlantiska relationerna.

På planet hit läste jag mer noggrant det linjetal om just relationerna med Europa som utrikesminister Tillerson höll i Washington i går.

Och det var ett tal som nogsamt undvek meningsmotsättningar om handel och annat och fokuserade på den grundläggande säkerhetspolitiska relationen.

Budskapen var klara och tydliga:

”Over the past 10 months, we have embarked on a new strategic policy that bolsters European and American security: namely, a recommitment to Europe in the wake of the failed ’Russia reset;’ a new effort to adapt security institutions to combating emerging threats like terrorism, cyberattacks, and nuclear proliferation; and an expectation that European nations accept they are more secure when they contribute more toward their own defense.”

Och inte minst handlade detta om Ryssland, vilket ju har sitt särskilda intresse i ljuset av vad som inträffat:

”While the West continues to seek a productive new relationship with post-Soviet Russia, thus far it has proved elusive, as both attempts by the prior administration to reset the Russia and U.S.-Europe relationships have been followed by Russia invading its neighbor Georgia in 2008 and Ukraine in 2014. Russia continues aggressive behavior toward other regional neighbors by interfering in election processes and promoting non-democratic ideals. We, together with our friends in Europe, recognize the active threat of a recently resurgent Russia.”

Det blir åtskilliga diskussioner kring detta och andra temat efter det att jag landat i Washington om ett antal timmar.

Men utrikesminister Tillersons tal i dessa delar har med all säkerhet noterats med tillfredställelse i huvudstäder runt om i Europa inför den rundresa i regionen han planerar nästa vecka.

Vid telefonen hemma i Stockholm.

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma i Stockholm, om än mest med olika telefonkonferenser i olika ärenden i olika organisationer.

Här förblir jag också under morgondagen, men på onsdag bär det av i riktning Washington för några dagar av olika samtal där.

Under början av detta år var jag ju i Washington mer än var fjärde veckan men sedan sommaren har jag inte varit där, och ett element av stabilisering i Trump-administrationen har väl rimligen inträffat sedan dess.

Men det återstår att se.

Och från Washington bär det sedan vidaste till södra Tysklands bergiga regioner för andra samtal i besläktade ämnen.

På EU-fronten är det denna vecka toppmötet mellan EU och Afrika i Abidjan som dominerar agendan. Relationerna med Afrika har ju prioriterats upp högst avsevärt under de senaste åren, och även om det främst är migrationsfrågorna som drivit detta är det självklart en i grunden välkommen utveckling.

I Berlin har den komplicerade regeringsfrågan nu rört sig mot möjligheten av en ny upplaga av den stora koalitionen mellan CDU/CSU å den ena och SPD å den andra sidan.

Ingen torde se det som en särskilt attraktiv möjlighet, men nu är ju det parlamentariska läget som det är, och att döma av de opinionsundersökningar som publicerats skulle ett nyval knappasts förändra den saken.

Det blir alldeles säkert hårda s k sonderande samtal, och sannolikt kommer SPD att kräva ett rätt högt pris för sitt deltagande.

Blir det till slut en överenskommelse skall denna därefter godkännas dels av en partikongress i CDU och dels av en medlemsomröstning i SPD. Jag skulle anta att det krävs en kongress även i CSU, där man annars för ögonblicket mest är upptagen med annat.

Östliga Partnerskapet lever och frodas.

STOCKHOLM: Så är jag då hemma igen efter två dygn i Bryssel med diverse olika aktiviteter.

Huvudanledningen var att vara med på och tala på den konferens om globala trender med perspektiv 2030 som EU-kommissionens interna tankesmedja i förening med Europaparlamentets utredningstjänst organiserade.

Förhoppningsvis lyckades jag skrämma upp dem en del. Det behövs.

Och i anslutning till den konferensen drog EU-rådets sekretariat i går kväll ihop en liten middag med några av oss som genom åren tänkt på och försökt att utforma EU:s politik i det egna närområdet.

Även om detta alls icke var skälet till middagen är det ju i morgon dags för toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap.

Sådana hålls vartannat år – senast var det under det lettiska ordförandeskapet 2015.

Några trötta ögon i går kväll avslöjade att förhandlingarna om den avslutande deklarationen från toppmötet varit lika stökiga som de brukar vara.

Ukraina vill ha mer av tydliga europeiska perspektiv för sin och andra intresserades skull, men bromsas av inte minst Paris och Berlin och andra med den olycksaliga holländska folkomröstningen i färskt minne.

Man anser, inte utan rätta, att diskussioner om medlemskap i EU saknar aktualitet. Men man bortser från den betydelse som även mycket fjärran liggande drömmar ka ha för att inspirera också mer näraliggande agerande.

Att Angela Merkel planerar komma till Bryssel i morgon, trots regeringsförhandlingar i Berlin, visar dock viktigt tyskt engagemang. Hon hoppade ju som bekant över det sociala mötet i Göteborg.

En besvärligare nöt att knäcka är möjligen motsättningarna mellan Armenien och Azerbaijan, som ju handlar om konflikten om Nagorno Karabach.

Begrepp som territoriell integritet och rätt till självbestämmande måste blandas och kalibreras i en förening som motvilligt måhända kan sväljas av dem bägge. Situationen känns igen.

Detta har ju dock ingenting alls med substansen i själva toppmötet och samarbetet att göra.

Samarbetet utvecklas steg för steg vidare på ett sätt som gör att det Östliga Partnerskapet är en framgångssaga – och det speciellt om man ser det i relief till en del andra av EU:s initiativ i närområdet.

Ukraina, Georgien och Moldavien har alla tre långtgående associerings- och frihandelsavtal, och har dessutom fått viseringsfrihet för resor till EU. Det är snarast i överkant av vad vi hoppades på när partnerskapet officiellt sjösattes 2009.

Vitrysslands ledare Lukashenko har denna gång inbjudits, men meddelat att han inte kommer.

Det ses säkert med tillfredsställelse i Moskva, där varje närmande mellan Minsk och Bryssel ses som suspekt och hotfullt, och dessutom med lättnad i Bryssel, där tanken på s k familjefoto med den föga demokratiske ledaren från Vitryssland inte är någonting som någon skulle se fram emot.

Men den försiktiga utvecklingen av relationerna mellan Minsk och Bryssel är dock påtagligt viktig. Det räcker med att titta på kartan för att inse den saken.

Det blir knappast ett toppmöte med dramatik i morgon, och bara det finns anledning att notera.

Det Östliga Partnerskapet fungerar och förändrar steg för steg den ekonomiska och politiska verkligheten i de viktiga områdena mellan EU och Ryssland.

Att det ses med betydande misstro i Moskva är uppenbart.

Så hade det alls inte behövt vara – Moskva borde inse att man har ett intresse av att det går bra för dessa länder – men så har det ju kommit att bli framför allt efter 2013.

Det viktiga är att de olika samarbeten inom ramen för det Östliga Partnerskapet utvecklas – och det tror jag kommer att bli resultatet av morgondagens möte.

Befriande att domen mot Mladic äntligen kom.

BRYSSEL: Under år i och med Bosnien efter kriget fick jag ofta frågan om jag verkligen trodde att de ansvariga någon gång skulle ställas till svars.

Och varje gång svarade jag att jag var övertygad om att då skulle bli fallet.

Delvis därför att jag självfallet inte kunde säga någonting annat i den roll jag hade, men delvis därför att jag faktiskt var övertygad om det.

Men det har tagit sin tid.

I dag 22 år efter fredsavtalet i Dayton kommer domen i första instans mot dem bosnienserbiske militära befälhavaren Ratko Mladic.

Det var i maj 2012 som rättegången inleddes, och den avslutades för knappt ett år sedan. Tiden efter det har gått åt till att formulera ett domslut som förhoppningsvis kommer att uppfattas som en slutpunkt för det bosniska kriget.

Och i ICTY i Haag återstår nu bara första dom i en rättegång – mot sex bosnienkroatiska personer. Men därtill kommet ety antal överklaganden, bl a mot domen i första instans mot Radovan Karadzic.

Att Ratko Mladic skulle komma att fällas rådde det nog aldrig någon större tvekan kring.

Frågorna har i stället varit andra.

Skulle ICTY utvidga brottet folkmord till att inte bara omfatta Srebrenica utan också andra delar av kriget i Bosnien? Och hur tydligt anser man det möjligt att knyta honom direkt till folkmordet i Srebrenica?

Rättegången har ju pågått i ett antal år, och närmare tusen vittnen har hörts. I denna rättegång tillhör jag dock inte den skara av internationella representanter som kallats att vittna om det jag visste och vet.

Vart det lider skall jag försöka att läsa igenom huvuddelen av det det långa domslutet – domen mot Radovan Katdzic var på mer än 2.600 sidor, och det är väl knappast mindre den här gången – men preliminärt har jag bara haft tillgång till den långa sammanfattning som just lästs upp i Haag, och som utan att ge detaljer dock redovisar de huvudsakliga slutsatserna samt självfallet själva domslutet.

Svaret på den första frågan är att ICTY står fast vid att folkmord begicks i Srebrenica – konstigt hade det varit annars – men anser att de brott not mänskligheten som begicks i åtskilliga andra delar av Bosnien inte når upp till denna nivå.

Och det gäller också belägringen och beskjutningen av Sarajevo.

Svaret på den andra frågan framgår inte tillräckligt tydligt av den sammanfattning som lästs upp. Där konstateras att man anser Ratko Mladic skyldig till folkmordet, men utan att det ges en mer detaljerad redovisning för stödet för denna slutsats.

I sak är jag självfallet övertygad om att så är fallet, men för mig finns fortfarande frågetecken om när och varför beslutet om det som skulle bli ett folkmord togs. Tidigare rättegångar har lett till klarhet i frågor om varför och hur de olika stegen som ledde fram till att Srebrenica anfölls och erövrades togs, men på denna punkt har det hitintills inte rått full klarhet.

I samband med att det var två decennier sedan brottet hade vi ju en stor konferens i Haag, och redovisade slutsatserna från denna, och i det sammanhanget skrev jag ju ety antal artiklar i ämnet.

Nu dömdes således Ratko Mladic till livstids fängelse för sitt ansvar för folkmordet i Srebrenica och sitt ansvar för en lång rad brott mot mänskligheten i det bosniska kriget i övrigt.

Och i dag känns det befriande att den domen till slut kom!

Om domen kommer att överklagas eller ej återstår att se, men hans ansvar i dessa avseenden kan det knappast råda något som helst tvivel kring.

Det innebär förvisso inte att han är den enda skyldiga till dessa brott , eller att det i detta krig inte fanns skyldiga på alla sidor, men detta förtar ju ingenting av den stora skuld som tveklöst vilar på honom.

Hem igen från Canada.

MONTREAL: Så är jag då på hemväg efter intressanta dagar här i Canada – i Ottawa, Toronto och Halifax.

Och sedan i fredags kväll har det varit International Security Forum i Halifax med bred närvaro och intressanta diskussioner.

När jag landade i Halifax i fredags kväll var en av de första personer jag stötte på flygplatsen Abdullah Abdullah från Afghanistan, som ju efter det senaste presidentvalet där delar makten med president Ashraf Ghani.

Och vi konstaterade föga förvånande att vi var i Halifax av samma anledning.

Det är ju inte ett ställe en person från Stockholm eller Kabul trillar förbi dagligen.

När jag sedan stegade in på hotellet träffade jag omedelbart Kosovos president Hashim Thaci.

Också i övrigt var det en intressant skara man hade lyckats samla.

På planet från Halifax till Montreal nyss noterade jag bland andra Ukrainas utrikesminister, en av Rysslands f d premiärministrar, en ledande palestinsk politiker, en litauisk försvarsminister och chefen för Nato:s militära stab.

Från de nordiska länderna var det Finlands ÖB Jarmo Lindberg, Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg och jag som hade letat oss hit för att delta i diskussionerna.

Men notabelt var också vilka som inte var i Halifax.

Traditionellt har det varit diskussioner i Halifax med en stark närvaro av den amerikanska administrationen.

Men så var det inte detta år. Med undantag för biträdande försvarsministern för flottan var det alldeles öde i detta avseende.

Och man hade också bestämt att bara en fyrstjärnig general skulle komma detta år.

Mönstret känns tyvärr igen från andra möten.Trump-administrationen finns inte riktig i de viktiga internationella dialogerna.

Men de var spännande diskussioner som sträckte sig över vida fält.

Artificiell intelligens och dess också säkerhetspolitiska utmaningar. Riskerna för kapprustning i rymden. Kärnvapen och avskräckning under nya omständigheter. Behovet av normer och överenskommelser i cybervärlden. Kampen mot terror efter Raqqa. Relationerna med Ryssland efter Putin. Klimatpolitiken och dess såväl nödvändighet som möjligheter.

Och åtskillig därutöver.

Vissa rubriker skapades av den amerikanska befälhavaren för deras strategiska kärnvapenstyrkor när han förklarade att om en order att använda vapen inte är förenlig med lagen – inklusive internationell lag – är det ett brott att åtlyda den.

Det var alldeles tydligt en person väl medveten om sitt ansvar, och som alldeles uppenbarligen hade tänkt igenom dess olika aspekter.

Hur avskräckningen skall fungera i en radikalt förändras säkerhetspolitisk miljö var en fråga han – med rätta! – ägnade betydande tankemöda.

Och han pläderade i det sammanhanget också för en intensivare dialog med sina ryska och kinesiska militära kollegor i akt och mening att skapa ökad förståelse dem emellan.

Men nu bär det hemåt för ett par dagar.

Och det känns alltid skönt.

Jag skulle ursprungligen ha åkt till den stora globala cyberkonferensen i New Delhi, men avstod från detta, och får följa diskussionerna där via nätet i stället.

I den moderna världen är det ju i alla fall delvis möjligt.

Och i stället blir det dagar i Stockholm och ett besök i Bryssel senare i veckan.

Där är det på fredag också dags för toppmöte i EU:s Östliga Partnerskap, vilket ju är nog så viktigt.

Det var ju på svenskt och polskt initiativ som detta tillkom 2008.

Och i Halifax hade vi i dag på morgonen en engagerad frukostdiskussion om vägar framåt för det samarbetet.

Nu stundar en kort natt över Atlanten – och sedan ytterligare en flygning innan jag åter landar i Stockholm.

Ottawa, Toronto och nu lite försenat Halifax.

HALIFAX: Med viss försening har jag nu anlänt till Halifax på den kanadensiska Atlant-kusten för den internationella säkerhetskonferensen här.

Jag missade kvällens middag, men ansluter i morgon bitti.

Det var i går eftermiddag som jag anlände till huvudstaden Ottawa, och mitt ärende där var huvudsakligen förberedelser för en större mer näringslivsorienterad konferens där i början av nästa år.

Med det nya frihandelsavtalet mellan EU och Canada har det skapats bättre förutsättningar för handel och ekonomiskt samarbete, och det är viktig att ta tillvara på detta.

Och till detta kommer att Canada är intressant när det gäller också nya teknologier. Man ligger t ex långt framme när det gäller delar av det viktiga området artificiell intelligens.

I dag på morgonen blev det dock tidigt flyg till den lilla flygplats i Toronto som får Bromma flygplats i Stockholm att framstå som utomordentligt ocentralt lokaliserad.

Och staden visade sig i dag från sin bästa sida.

Toronto är i dag kanske Nordamerikas mest dynamiska stad. Befolkningsmässigt har man just passerat Chicago, och det är värt att notera att mer än hälften av stadens befolkning är födda utanför Canada.

Här blev det bl a pastasallad och ett par timmars samtal med utrikesminister Chrystia Freeland om åtskilligt på dagordningen just nu.

Och med viss försening blev det sedan en två timmars flygning från Toronto hit till Halifax och begivenheterna här i morgon och på söndag.

I centrum för mycket här just nu står oron för vart Trump-administrationens handelspolitik, främst men inte enbart vad gäller det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, egentligen är på väg.

Förhandlingar pågår, men kraven på förändringar från Vita Huset är så långt gående att man här i Canada inte sällan möter farhågor för att det hela kommer att haverera helt. Och att detta kanske är vad man i Vita Huset egentligen vill.

Kanske ännu viktigare är detta i förhållande till Mexico.

Där riskerar Trumps politik att påtagligt öka risken för att man nästa sommar väljer en explicit anti-amerikansk och vänsterinriktad ny president med allt vad detta på sikt kan komma att innebära.

En viktig mexikansk reformperiod kan bytas i sin motsats, och problemen i regionen dramatiskt förvärras.

Trump kastade ju också det framförhandlade TPP-avtalet med 11 andra länder i Stilla Havs-området i papperskorgen, men här har dessa nu under japansk och australisk ledning gått vidare mot ett TPP11-avtal som ju dramatiskt illustrerar den amerikanska reträtten i dessa frågor.

Canada kommer alltid att ha nära relationer till USA, men det är svårt att inte slås av den oro man möter i olika samtal för de konkvenser i olika avseenden den amerikanska politiken just ju kan få.

Och situationen påverkar självfallet också oss européer. Vi är för vår ekonomiska utveckling beroende av en fungerande världshandel, och denna förutsätter avtal och regler som är accepterade och respekterade av alla.

I grunden är det ju också i detta som mycket av Västs framgång under epoken efter 1945 ligger.Västeuropas återuppbyggnad och integration blev möjlig, liksom Japans integration i den globala ekonomin och Öst- och Sydostasiens spektakulära utveckling.

Men denna politik ifrågasätts nu av en amerikansk administration med helt andra prioriteringar.

Det bekymrar. Stort.

Hemma i Sverige har det varit socialt EU-möte i Göteborg. Och självfallet är det viktigt och bra med både EU- och andra internationella möten i Sverige.

Men lite av pratmöte var det ju. Inget formellt EU-toppmöte och inga formella beslut, men självfallet har dialogen om hur olika länder kan föra den sociala dimensionen i sin politik vidare ett betydande värde.

Och i allt väsentligt handlar det ju här om frågor som sköts bättre på den nationella än på den europeiska nivån.

För den intresserade kan noteras att jag de senaste dagarna publicerat dels en kolumn med Washington Post om farorna med Trump-administrationens politik i Mellersta Östern och dels en dito med Project Syndicate om de faror som ligger i olika länders utveckling av offensiva
cyberförmågor.

Och dessa senare kolumner dyker ju regelmässigt upp i ett antal tidningar på olika ställen i världen.

Regelmässigt här borta i Canada tittar jag på twitter-flödet för att se vad som möjligen händer när det gäller försöken att bilda en ny regering i Berlin.

Egentligen var det torsdag som var den avgörande dagen, men nu fortsätter ansträngningarna uppenbarligen under helgen.

Det verkar som om motsättningarna mellan bajerska CSU och de Gröna om flyktingpolitiken utgör ett betydande problem, om än icke det enda.

Men detta är viktigt.

Utan en fungerande regering i Berlin haltar Europa.

Jag håller tummarna för att man trots de betydande problemen lyckas att få det hela att gå ihop.

Det blåser snålt från Nordatlanten här i Nova Scotia.

Men i morgon hoppas jag på bra diskussioner.

Mellan Oslo och Ottawa.

STOCKHOLM: Efter ett dygn i Oslo är jag nu i alla fall för ett litet tag tillbaka i Stockholm.

I Norge har den nya regeringen Erna Solberg nu börjat sitt arbete.

Lite utmanande är det parlamentariska läget i Stortinget, där regeringen behöver stöd av två små borgerliga partier för att få igenom sin budget, men jag hörde egentligen ingen som inte trodde att det på ett eller annat sätt skulle fungera.

Och det var åtskilliga som trodde att regeringen successivt skulle breddas och därmed gå en stabilare grund att stå på.

I går var det Bryssel som gällde för den norska regeringen.

Nya utrikesministern Ine Eriksen Søreide, med mångårig erfarenhet som försvarsminister, var där och träffade bl a Federica Mogherini.

Och den norska Europaministern var också där för överläggningar med EU tillsammans med kollegor från Island och Liechtenstein. Det är ju den s k EES-krets som Norge är en del av efter det att man fick ett nej till medlemskap i folkomröstningen hösten 1994.

Man är med i EU:s inre marknad med alla de fördelar detta innebär, men drabbas ju av ett betydande demokratiskt underskott när man inte har möjlighet att vara med om att fatta beslut om dess regelverk och villkor.

Det är så det är.

Men samarbetet mellan EU och Norge är självfallet både nära och gott, och det är ju viktigt inte minst för Sverige. Norge är vår största handelspartner, och Oslo är ju numera en stad där det också talas åtskilligt svenska.

Det finns dock områden där samarbetet haltar en del. Försvarsområdet tillhör dessa. Jag skall återkomma till den saken. Vi borde ta nya steg.

Tidigt i morgon bär det dock av igen, och på eftermiddagen lokal tid landar jag efter några byten i Canadas huvudstad Ottawa.

Där blir det olika samtal under kvällen, och på fredag morgon bär det vidare till Toronto för att där träffa bl a utrikesminister Chrystia Freeland och därifrån senare under dagen vidare till Halifax för den stora säkerhetskonferensen där.

Liturgin består med verkligheten har förändrats.

ZÜRICH: I dag hamnade jag således här för en eftermiddag och kväll med intresseväckande diskussioner om globaliseringens olika aspekter.

Det var UBS Center vid Zürichs universitet som hade inbjudit ett antal personer från när och fjärran för diskussioner över detta ämne. En handfull amerikanska professorer och från Europa Leszek Balzerovic från Polen och sedan jag själv.

Och som vanligt visade det sig att amerikanska ekonomiprofessorer kanske inte är de allra bästa på att bedöma utvecklingen i Europa – men det blev spänstiga diskussioner och mer enighet än oenighet.

Jag tillhörde de som tydligt och klart talade om globaliseringens fördelar, och samma gjorde självfallet Leszek Balcerovic. I grunden gjorde de amerikanska professorerna det också, men med lite mer snirklar i resonemangen.

På den vidare scenen undetecknade i Bryssel i dag större delen av EU-länderna ett åtagande om att inleda ett s k permanent och strukturerat samarbete på försvarsområdet. Pesco heter detta numera på EU-språk.

Och till dessa hörde också Sverige.

Vad detta mer konkret kommer att resultera i återstår att se. För dagen är det ett allmänt åtagande i förening en uppsjö av mer eller mindre relevanta förslag för vad man kan göra tillsammans.

Sverige har med stor generositet erbjudit EU-länder testverksamhet vid vår provanläggning vid Vidsel. Vad som är genuint nytt i detta vet jag inte – vid Vidsel har bedrivits mycket internationell verksamhet sedan åtskilliga år tillbaka.

Det intressanta blir om det går att gå ihop någon operativt relevant helhet av de olika förslag som nu lagts på bordet.

Jag skulle misstänka att det kommer att ta sin tid, och om det kommer att svara mot de förväntningar som jag mötte i Paris för en vecka sedan tror jag är skrivet i stjärnorna.

Men principiellt är steget självklart viktigt och bra. Vi behöver alldeles uppenbart ett starkare försvarspolitiskt samarbete i Europa.

Och vi behöver också visa på både viljan och förmågan att genomförs också krävande gemensamma operationer. Med all respekt för vad som uppnåddes i dag – där är vi ännu inte.

Den svenska regeringen underströk i sitt pressmeddelande att detta på intet sätt påverkar den militära alliansfriheten.

Det kan man formellt sett alltid säga, men reellt har denna ju upphört att existera sedan ett antal år tillbaka.

Liturgien består, och rabblas när så anses passande, men verkligheten har i grunden förändrats och det vet självfallet de flesta.

Hemåt efter ett par veckor.

LOS ANGELES: Äntligen på väg hem efter två veckor på resande fot.

Lite problem med flygbokningen, men rimliga förutsättningar för att jag detta till trots lyckas att ta mig hem.

Borta i Da Nang i Vietnam ser jag att president Trump har förändrad sitt språkbruk.

Nu talar han om ”the Indo-Pacific region” på ett sätt som anknyter till tidigare språkbruk i Canberra och som knyter ihop ett vidare område, inklusive Indien som uppenbarligen ges ökad vikt.

Så uttryckte han sig förvisso inte i Peking under sitt smicker-besök där.

Och där kommer man med all säkerhet att höja på ögonbrynen.

Nyheterna från Mellersta Östern i allmänhet och Riyadh i synnerhet oroar allt mer.

Det interna tumultet är en sak, men önskan att provocera regionala konflikter en annan. Nu är det Libanon som plötsligt kommit i centrum.

Men nu bär det hemåt.

Skönt så.

Dagar vid Stilla Havets strand.

SANTA MONICA: Det har varit två soliga och angenämt varma dagar här i södra Californien, men huvuddelen av tiden har jag, som sig bör, suttit i sammanträde med styrelsen för RAND Corporation.

Uppdraget i styrelsen här tillhör mina intressantare. Jag valdes in som första utlänning någonsin väl före jag blev utrikesminister, lämnade under de åren, men bads sedan att komma tillbaka igen.

RAND är kanske världens första tankesmedja.

Ursprunget ligger i det amerikanska flygvapnets behov av att tänka djupare på kärnvapenålderns intellektuella och strategiska utmaningar på 1950-talet, men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, och världen liksom RAND har förändrats på ett mycket grundläggande sätt.

Men historien om RAND är dock fortfarande historien om åtskilliga intellektuella och strategiska genombrott och innovationer under de decennier som gått.

Som styrelse har vi dels att göra det som styrelser gör, men huvuddelen av tiden ägnar vi åt att diskutera med utgångspunkt i föredragningar av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med.

Det har denna gång bl a handlat om s k zero-day svagheter i mjukvarusystem och hur sådana skall hanteras, om blodförsörjningen i det amerikanska sjukvårdssystemet, om den omfattande handeln med olika illegala produkter i de s k djupare delarna av internet och vad som kan göras åt det, om framtida alternativ till dagens dyra amerikanska hangartyg, om ekonomiska aspekter på USA:s globala allians- och säkerhetssystem och om värdet av fritidsaktiviteter för barn i problematiska områden.

Men vi har också hunnit med en diskussion med de olika experter inom RAND som genom åren arbetat med olika aspekter av den koreanska frågan.

Och därtill lite snabbare tagit del av rapporter om arbetet med självstyrande fordon och behovet av rustningekontroll när det gäller den kommande utvecklingen av hypersoniska missiler.

Till detta skalm läggas att det är mycket annat som hunnits med i olika informella former. Utvecklingen i och kring Saudiarabien tilldrar sig alldeles tydligt betydande intresse här i dessa dagar.

I dessa dagar är det ett år sedan Donald Trump vann presidentvalet, och jag minns väl stämningen när jag anlände hit efter att ha tillbringar valkvällen i Washington.

Nu fylldes media av reaktionerna på valet i främst Virginia, där republikanerna förlorade stort i ett val som uppfattas som en reaktion på det sätt på vilket Donald Trump skött dina inledande månader i Vita Huset.

Karl Rove skrev i sin kommentar till valet att ”the president is spurring Democrats to the voting booth while letting his own base drift away.”

Men det skall samtidigt sägas att kärnan i det stöd han hade för ett år sedan knappast har vikit, och det samtidigt som sörjan i det demokratiska partiet snarare fördjupats. Huvuddelen av väljarna ser sig i dag varken som republikaner eller demokrater, och det innebär ju att den politiska osäkerheten vad gäller framtiden ökat.

Om ett år är det s k mellanval här, och då är det möjligt att bilden börjar att klarna.

President Trump har nu avslutat besök i Japan, Sydkorea och Kina, och har Vietnam som nästa anhalt på sina tolv dygn i Asien.

I Seoul undvek han ord eller åtgärder som gjorde den redan spända relationen på den koreanska halvön än mer spänd, och i Peking verkade det som om Xi Jinping och Donald Trump föll varandra i armarna i den ena frågan efter den andra.

Trump smickrade den kinesiska ledningen på ett sätt som nog knappast av dessa kan tolkas som ett uttryck för styrka, och detta i all synnerhet när det ses i kontrast med vad han tidigare haft att säga om Kina och dess politik.

För inte så länge sedan hotade han med handelskrig med Kina, och krävde att Peking snabbare än kvickt skulle sortera ut problemet Nordkorea åt honom. Om detta hörde vi mycket lite i det som sades offentligt under det storstilade besök som kineserna hade ordnat.

Vi får kanske vänta på de djupare analyserna av besöket.

Nu sänker sig mörkret ner över stranden strax utanför här, och det stundar stor middag med tyngdpunkt på den ursprungligaste av RAND:s olika uppdragsgivare.

Och efter några ytterligare timmar av sammanträde i morgon förmiddag bär det för min del hemåt efter två veckor på resande fot i olika delar av världen.

På flygningen hit härom dagen kunde man njuta av blicken av fantastiska norrsken över norra Canada.

Kanske kan man hoppas på den upplevelsen också i morgon natt.

Paris vill ett nytt Europa.

PARIS: Två dagar vid Seine går mot sitt slut, och snart bär det för min del iväg härifrån.

Här i Paris har vi haft styrelsesammanträde med ECFR i förening med dialog med olika franska företrädare med tyngdpunkten på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

President Macrons stora tvåtimmarstal vid Sorbonne-universitet är rättesnöret för den franska politiken i dessa frågor, men till detta skall läggas den strategiska översyn som publicerades för några veckor sedan.

Och den ägnade vi en hel del diskussion i går.

Det handlar inte om en grundläggande revision av den typ man gjort några gånger tidigare, utan mer en översyn baserade på den tidigare mer grundläggande genomgången.

Från Paris utgångspunkt har den globala och regionala utveckling som på olika sätt hotar våra europeiska samhällen försämrats snabbare än vad man hade förutsett, och det är också en avgörande slutsats i den nya strategiska översynen.

Här är man nu bestämd på att Europa måste göra mera, och det är mot denna bakgrund olika förslag från Paris skall ses, med ett inledande fokus på att bygga ut samarbetet med Berlin, men självfallet också på att bygga vidare europeiska nätverk.

Kring detta har vi diskuterat öppet och informellt med de ledande personerna i Paris i dessa frågor.

Det som slår mig är att när man talar om Europas försvar och olika initiativ är man här talar om betydligt mer än EU.

Det handlar om att bygga koalitioner av de stater som är villiga och kapabla att genomföra gemensamma krävande operationer.

Då tänker man inte alltid på hela EU, och begränsar sig alls icke till EU.

Storbritannien är av kritisk betydelse. Landet har ju betydande såväl diplomatisk som militär kapacitet, och därtill en strategisk tradition med operativa insatser i centrum.

I detta senare avseenden är ju Storbritannien och Frankrike – om vi bortser från Ryssland – de klart ledande länderna i Europa.

Men samtidigt som man här ser frågan om den framtida brittiska rollen som av strategisk betydelse, är det ingen som riktigt vet hur den skall hanteras framöver.

Låt oss först klara av alla svårigheter med Brexit, men sedan måste vi snabbt få upp denna fråga på bordet.

Så går tänkande i Paris kring detta just nu.

I våra samtal understryker man att Frankrike nu är militärt engagerat i de baltiska staternas säkerhet – en mindre del av den brittisk-ledda bataljonsstridsgruppen i Estland – men ser de verkligt stora utmaningarna i den afrikanska riktningen.

Andra europeiska staters vilja och förmåga att hjälpa til här – i synnerhet i det bredare Sahel-bältet – är från Paris perspektiv alldeles avgörande.

Utmaningarna här är långt ifrån enkla. Demografiska och klimatmässiga förändringar skapar nya spänningar i politiskt redan utomordentligt sköra områden. Mali är bara ett av exemplen på detta.

Frankrike är militärt engagerat från Dakar i väster till Djibouti i öster, med bekämpandet av terrorism i centrum.

Men alldeles självklart är de militära engagemangen bara en del av de insatser som behövs. Om det diskuterade vi åtskilligt.

De försvarsindustriella frågorna är traditionellt viktiga i Paris.

En egen europeisk kapacitet på avgörande områden ses som mycket viktig, med begreppet strategisk autonomi en central del av den franska säkerhetspolitiska teologin.

Och här pågår ju nu ett betydande arbete inom EU just nu, även om det finns åtskilliga och viktiga frågor som fortfarande är öppna.

Det jag sett och hört av planer i Bryssel hitintills lämnar, enligt min mening, fortfarande åtskilligt övrigt att önska.

Men utöver diskussioner i dessa frågor – inklusive en lika trevlig som konstruktiv middag i går kväll på tyska ambassaden med nya franska försvarsministern och hennes team – har mina dagar här självfallet handlat om ECFR:s arbete.

Vår tyngdpunkt förflyttas nu från London till Berlin som en konsekvens av Brexit, men också våra fem andra kontor runt om i EU är självfallet av betydelse.

Vi vill att vårt arbete skall vara väl förankrat i viktiga huvudstäder.

Och med denna utgångspunkt har vi försökt att skissera ett arbetsprogram för det kommande året. Då är det först Bulgarien och sedan Österrike som tar över ordförandeskapet i EU.

Jag ser att det plan jag strax skall stiga ombord på här på CDG-flygplatsen har Papatee i Polynesien som son destination.

Frestande, men jag kommer nog trots allt att stiga av på första stoppet i Los Angeles.

I Santa Monica väntar i morgon starten på något dygn av styrelsesammanträde i RAND Corporation.

Det gick illa för Ryssland – revolutioner bör undvikas.

PARIS: Inte sällan talas det om att det sker revolutioner här eller där i världen. Det förefaller att ha gått inflation i själva begreppet.

Jag skulle vilja hävda att antalet genuina revolutioner i vår mer eller mindre moderna historia är relativt få.

Och med revolution menar jag då omvälvningar, så gott som alltid våldsamma, och så gott som alltid med olika faser över en längre tid, som stöper om samhällen fundamentalt.

Jag har just landat i Paris, och de moderna revolutionernas moder är tveklöst den franska revolution som tog sin början 1789 och som i sina olika faser i grunden förändrade Frankrike och omvandlade Europa.

Sedan dess skulle jag vilja säga att vi haft den utdragna kinesiska revolutionen från 1911 och framåt, den ryska revolutionen med början 1917 och senast den iranska revolutionen med början 1979.

Men därmed är, med min syn på begreppets egentliga innebörd, listan slut.

Revolutioner är i grunden förfärliga saker. Allt ställs på ända. Ingenting gäller längre.

Och förr eller senare är det genom det grymma våldet som en ny ordning skapas, och det alldeles oavsett under vilka ädla banderoller revolutionen inledningsvis fått kraft.

Dessa dagar är det hundra år sedan den ryska revolution som inletts när tsaren abdikerade i mars 1917 gick in i en ny och långt mer våldsam fas genom det bolsjevikiska maktövertagandet i Petrograd den 26 oktober enligt den tidens eller 7 november enligt vår tideräkning.

Därmed skulle det mångnationella ryska imperium som efter det att Finland blivit storfurstendöme under tsaren sträckte sig till Torne älv i norr och Eckerö på Åland komma att falla sönder och samman, och i dess ställe kom en i alla fall under perioder aggressiv ideologisk makt med den globala revolutionen på sitt program.

Och det som inleddes var en period av kamp mellan totalitära ideologier som skulle komma att riva isär stora delar av världen under det då nyss inledde århundradet.

Om det nödvändigtvis hade behövt att gå så kommer historikerna för evigt att strida om.

Det fanns imponerande ansatser till reform under tsardömet senare decennier, och innan värdskriget bröt ut hade den ryska ekonomin växt med ca 10% om året. Utåtriktade städer som Riga och Odessa hade i stort sett fördubblats.

För svenska företag var Ryssland en framtidsmarknad. Bröderna Nobel byggde sitt imperium, och Ericsson övervägde att flytta sitt huvudkontor till St Petersburg.

Men politiskt var svagheterna betydande, och om en konstitutionell utveckling hade varit möjlig om freden hade bestått får vi aldrig veta.

Men kriget kom, och det var detta som också beredde vägen för kommunismen. Den galne siarmunken Rasputin försökte desperat varna tsaren för kriget, men Nicolaus II lät sig dras med i krigshetsen efter skotten i Sarajevo sommaren 1914.

Alldeles bra gick inte kriget för Ryssland, men heller inte alldeles dåligt. Krigsåret 1917 hade mycket väl kunnat bli ett år då man kunnat infria den sekelgamla drömmen om att erövra Konstantinopel.

Men så blev det inte.

Oroligheter i Petrograd, som staden då döpts om till, ledde till tsardömets fall. Och därmed inleddes en period av konstitutionellt och hal revolutionärt styre.

I Zürich satt en Lenin som inte varit i Ryssland på 17 år, och som sagt att han inte trodde på någon revolution där under överskådlig tid. Men när den kom måste han självfallet tillbaka.

Den tyska generalstaben i Berlin hade allt intresse av tumult och oreda i Ryssland, och ställde generöst upp med ett tåg för Lenin och hans kollegor genom Tyskland. Via Stockholm och Haparanda nådde han fram till Petrograd i början av april 1917.

Hans styrka var då kanske inte främst hans fundamentalism och hänsynslöshet, utan hans tillgång till betydande tyska bidrag. Plötsligt kunde det lilla bolsjevikpartiet köpa ett stort tryckeri, och snart kunde man trycka flygblad och propagandablad i väldiga upplagor.

Allt för att underminera den vacklande regering som tagits över av agitatorn Alexander Kerensky för att sedan självt kunna ta makten.

De för detta avgörande pengarna smugglas i allt väsentlig genom Nya Banken, som den hette, i Stockholm.

När bolsjevikerna tog över makten den 7 november hade den etablerade makten till stora delar redan havererat. Själva den avgörande dagen och natten krävde bara fem dödsoffer och sju skadade.

Men därmed var saken alls icke avgjord. Nu inleddes ett utdraget och oerhört blodigt inbördeskrig, med också betydande utländska ingripanden, i förening med olika nationella frihetssträvanden, som skulle störta landet i kaos under de kommande åren.

I november hölls – det var planerat sedan tidigare – val till en konstituerande församling för Ryssland. En ny och demokratisk konstitution skulle skrivas. De s k socialistrevolutionärerna blev särklassigt största parti över 40%, medan bolsjevikerna tvåa kring 25%.

Men den historien blev kortvarig. I februari 1918 upplöste bolsjevikerna med våld den konstituerande församlingen. Den operationen krävde sju dödsoffer.

Men i juli var det nära att man förlorade makten när socialistrevolutionärerna gick till aktion i Moskva, dit regimen flyttats för att kunna skyddas av Kremls högs murar.

Nu var det de s k lettiska skyttarna – de enda förband ur den gamla armén som inte upplösts – som räddade Lenin och makten. Och dessa lettiska förband, till del betalade med tyska pengar, man hade allt intresse av kaoset i Ryssland, kom att bli alldeles avgörande för bolsjevikernas möjligheter att befästa sin makt.

Redan i februari hade Lenin pressat igenom en ytterligt plågsam fredsuppgörelse med Tyskland. Så mycket val hade han inte – att avsluta kriget var den populära delen av hans program, och de tyska trupperna stod vid det här laget långt inne i det ryska väldet.

Inbördeskriget kom att bölja fram och tillbaka med väldiga offer och förödande konsekvenser. Trotski stampade med hjälp av gamla tsaristiska officerare som inte ville se utländska ingripanden i Ryssland en ny röd armé ur marken, med de lettiska förbanden som kärna.

Och den vita sidan – så kom den att heta – förlamades av både geografiska och politiska splittringar, till vilket kom växlande politik från de olika makter som i slutskedet av och efter det första världskriget hade snabbt skiftande agendor.

I början av hösten 1919 såg det riktigt illa ut för bolsjevikerna. Men Trotski och letterna räddade Moskva, och såväl Finlands general Mannerheim som Estlands general Laidoner sade nej till att från respektive håll anfalla Petrograd. De hade nationella agendor som hade prioritet.

Och regimen red ut även den stormen. I november 1920 evakuerades de sista 80.000 från de vita arméerna från Sevastopol på Krim. De allra flesta av dem skulle aldrig se sitt land igen.

Men därmed var det inte slut. Den röda terrorn rasade mot alla regimens motståndare. Massavrättningar av s k klassfiender började bli rutin.

Men inte bara det. I mars 1921 gjorde de matroser på Kronstadt utanför Petrograd som varit bolsjevikernas stormtrupper 1917 revolt mot regimen, men krossades blodigt. 2.300 s k ledare för upproret avrättades omedelbart.

Och den militanta kommunistiska politik som avskaffat pengar och privat egendom, och fordrade bönderna att leverera mer och mer, ledde självfallet till ekonomisk kollaps. Svält och sjukdomar bredde ut sig, och i spåren av detta massiva bondeuppror som i vissa skeden hotade regimen mer än vad de vita arméerna hade gjort.

Den totala kostnaden i mänskliga liv av revolutionen, den röda terrorn, inbördeskriget, bondeupproren och massvälten uppskattas i dag till ca 25 miljoner.

Under dessa år mellan 1917 och 1922 förlorade Ryssland därmed åtta gånger så många liv som man hade förlorat under hela världskriget.

Men regimen överlevde.

Till Stockholm smugglades tsaregimens guld, som där smältes ner och förvandlats till kontanter som gjorde det möjligt för regimen att köpa vad som var livsnödvändigt.

Råmaterial till vapenfabrikerna, och från Sverige inte minst lokomotiv till det järnvägssystem som var nödvändigt för att hålla väldet samman.

Man beställde 1.000 lokomotiv – den ditintills största industriorterna i Sveriges historia – och betalade med
Just denna order var avgörande för Ryssland, och var mycket stor för Sverige.

Vad som uppgavs vara det sista av dessa lokomotiv som varit i tjänst förevisades jag en ytterligt kall dag för några år sedan utanför järnvägsstationen i Astana i Kazakhstan.

Stadens ursprung mitt på slätten var i mångt och mycket en knutpunkt i Stalins väldiga GULAG-system av fångläger. Lokets uppgift hade varit att föra fångar till lägren. Jag höll mitt lilla tal ganska kort.

De tragedier som följde i spåren av denna revolution, driven av en totalitär ideologi, var och är enorma. Efter Lenin kom Stalins och hans terror, som fullföljde och förstärkte det som Lenin inlett.

Att begränsa revolutionen till det knappt industrialiserade Ryssland var aldrig Lenins avsikt. Det som skedde i Petrograd för hundra år sedan var bara inledningen på en revolution som skulle omfatta hela Europa och så småningom hela världen.

Så blev det, tack och lov, inte.

Med Karl Marx teorier som grund hade en revolution i det långt modernare och långt mer industrialiserade Tyskland varit betydligt mer logiskt. Men trots kaos där kom den kommunistiska revolutionen av sig.

Och när den röda armén besegrades utanför Warszawa i september 1920 blockerades dess möjligheter att föra den röda revolutionen vidare in mot Europas hjärta.

Det skulle dröja till de möjligheter som Hitler först genom sin överenskommelse med Stalin och senare sitt nederlag och kollaps gav tills dess att den kommunistiska makten åter kunde expandera i Europa.

Intill dess att den, under bördan av sitt eget misslyckande, föll sönder och samman för ett kvarts sekel sedan.

Revolutioner bör – för att sammanfatta – undvikas.

Det gick illa för Ryssland.

Tankar från öknen om en region i omvandling.

ABU DHABI: En gång om året brukar jag landa i öknen här för en informell konferens med olika representanter för denna vidare region tillsammans med olika mer eller mindre relevanta personligheter från världen i övrigt.

Och det brukar alltid bli intressant.

Denna gång fanns här huvuddelen av regionens utrikesministrar – med Qatar som uppenbart undantag – plus något tiotal dito från mer eller mindre närbelägna delar av världen.

Och till detta skall läggas ett antal f d dylika, inklusive två viktiga från USA.

Agendan var den som man kan förvänta sig.

Vart är USA:s politik, inte minst i denna del av världen, på väg? Har Ryssland någon strategi med sitt agerande? Finns det något hopp för en fred mellan Israel och Palestina? Kan Irak lösa sina problem, inklusive den nu så viktiga kurdiska frågan? Hur skall det vara möjligt att skapa ett fungerande och stabilt Libyen? Vart leder diskussionen och kontroversen om relationerna med Iran? Och hur skall länderna här lösa sin kris i relationen med Qatar?

Och till dessa frågor skall läggas allt det som diskuterats än mer informellt – nattens händelser i Riyadh har just nu gett mycket bränsle i detta hänseende.

Så det har i sedvanlig ordning varit intressanta dygn.

Mycket har handlat om de aktuella och akuta kriserna och hur de kan hanteras.

Den amerikanska rollen här är och förblir betydande. Washington skulle möjligen kunna försöka frigöra sig från regionen, men i viktiga huvudstäder här är motsatsen knappast möjligt.

Och om det finns någon linje i Trump-administrationens agerande är det att fördjupa relationen till vad man betraktar som sina vänner – hans första utrikes resa gick till Riyadh – för att bygga upp ett tydligare tryck mot Iran.

Självklart leder detta till att dessa gör sitt yttersta för att utnyttja situationen, och i detta tror jag också vi ser bakgrunden till åtskilligt mer aktuellt i regionen.

Risken i detta är att olika kriser och konflikter i regionen snarare fördjupas, och detta i en situationen när den strategiska uppmärksamheten, enligt min mening, borde ligga på de interna reformer i avgörande länder som är en nödvändighet för områdets långsiktiga stabilitet.

Egypten har nu meddelat att man har 105 miljoner medborgare. Vissa ekonomiska reformer har inletts, men kommer detta att räcka för att hantera de långsiktiga utmaningarna? Och vad händer längre fram om detta inte lyckas?

I Saudiarabien har ytterligt ambitiösa Vision 2030 lanserats för att försöka att i alla fall ekonomiskt sätta landet på långsiktigt stabilare bas. Vi har ett mycket påtaglig intresse för att detta lyckas, men hur mycket pengar man skall sätta på det är en öppen fråga.

Iran har i vissa avseenden bättre förutsättningar – mer diversifierad ekonomi, bättre utbildning – men står också inför avgörande både politiska och ekonomiska utmaningar.

Och i det relevanta närområdet skulle jag kunna lägga Pakistan till denna lista.

Om regionens olika konflikter skärps kommer sannolikt den uppmärksamhet som de interna reformbehoven kräver att minska, och det riskerar på sikt att leda till betydligt mycket större problem och utmaningar.

I Trumps Vita Hus handlar denna region nu om Iran och om extremism, men knappt alls om de mer grundläggande och långsiktiga utmaningarna i övrigt.

Och när detta är sagt skall väl tilläggas att Europa i allmänhet och EU i synnerhet är skäligen frånvarande när det gäller regionens stora frågeställningar.

De aktuella utmaningarna är förvisso enorma.

Konflikten i Yemen blir en allt värre humanitär katastrof – allt fler allt fattigare, och en kolera som snabbt breder ut sig – samtidigt som det blivit ett massivt militärt moras för de saudiska ansträngningarna.

Daesh:s territoriella ambitioner vad gäller att bygga ett kalifat håller på att besegras, vilket skall applåderas, men alls icke dess ideologiska diton, och hur nu förstörda städer och områden skall hanteras för att förhindra att dessa idéer får ny kraft förblir en lika besvärande som avgörande fråga.

Syrien kommer att förbli en katastrofzon under många år framöver även om någon form av fred skulle etableras i morgon, och sannolikheten för att alla de dom tvingats att fly kommer att återvinna är utomordentligt liten. Vad det innebär för stabilitet i redan sköra andra stater förtjänar också sin diskussion.

Iran är förvisso inte enbart en godmodig makt i regionens.

Dess revolutionära milisstyrkor har agendor som regionens andra stater, inte sällan med rätta, uppfattar som ett akut hot, och ,som det finns all anledning att försöka att bemöta. Man är förvisso inte ensam i regionen om ballistiska missiler, men det hindrar inte att ambitionerna väcker oro.

Men när Trump-administrationen verkar vilja göra Iran till regionens enda eller i alla fall alldeles avgörande utmaning är man alldeles fel ute, och även om man får applåder från vissa huvudstäder här för denna prioritering finns det en risk för att man långsiktigt därmed kommer att fördjupa regionens problem.

Några timmar till av diskussioner blir det här i öknen, sedan middag inne i Abu Dhabi, och därefter genom natten vidare till Paris.

Där har vi i morgon och på tisdag styrelsesammanträde i European Council on Foreign Relations.

Och därifrån bär det sedan vidare till Santa Monica vid den amerikanska Stilla Havs-kusten.