Tydligare amerikansk Europa-politik.

29 november 2017

FRANKFURT: Och nu är jag således på väg över till Washington för några dagar av samtal där med fokus på de transatlantiska relationerna.

På planet hit läste jag mer noggrant det linjetal om just relationerna med Europa som utrikesminister Tillerson höll i Washington i går.

Och det var ett tal som nogsamt undvek meningsmotsättningar om handel och annat och fokuserade på den grundläggande säkerhetspolitiska relationen.

Budskapen var klara och tydliga:

Over the past 10 months, we have embarked on a new strategic policy that bolsters European and American security: namely, a recommitment to Europe in the wake of the failed ’Russia reset;’ a new effort to adapt security institutions to combating emerging threats like terrorism, cyberattacks, and nuclear proliferation; and an expectation that European nations accept they are more secure when they contribute more toward their own defense.”

Och inte minst handlade detta om Ryssland, vilket ju har sitt särskilda intresse i ljuset av vad som inträffat:

While the West continues to seek a productive new relationship with post-Soviet Russia, thus far it has proved elusive, as both attempts by the prior administration to reset the Russia and U.S.-Europe relationships have been followed by Russia invading its neighbor Georgia in 2008 and Ukraine in 2014. Russia continues aggressive behavior toward other regional neighbors by interfering in election processes and promoting non-democratic ideals. We, together with our friends in Europe, recognize the active threat of a recently resurgent Russia.

Det blir åtskilliga diskussioner kring detta och andra temat efter det att jag landat i Washington om ett antal timmar.

Men utrikesminister Tillersons tal i dessa delar har med all säkerhet noterats med tillfredställelse i huvudstäder runt om i Europa inför den rundresa i regionen han planerar nästa vecka.


Vid telefonen hemma i Stockholm.

27 november 2017

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma i Stockholm, om än mest med olika telefonkonferenser i olika ärenden i olika organisationer.

Här förblir jag också under morgondagen, men på onsdag bär det av i riktning Washington för några dagar av olika samtal där.

Under början av detta år var jag ju i Washington mer än var fjärde veckan men sedan sommaren har jag inte varit där, och ett element av stabilisering i Trump-administrationen har väl rimligen inträffat sedan dess.

Men det återstår att se.

Och från Washington bär det sedan vidaste till södra Tysklands bergiga regioner för andra samtal i besläktade ämnen.

På EU-fronten är det denna vecka toppmötet mellan EU och Afrika i Abidjan som dominerar agendan. Relationerna med Afrika har ju prioriterats upp högst avsevärt under de senaste åren, och även om det främst är migrationsfrågorna som drivit detta är det självklart en i grunden välkommen utveckling.

I Berlin har den komplicerade regeringsfrågan nu rört sig mot möjligheten av en ny upplaga av den stora koalitionen mellan CDU/CSU å den ena och SPD å den andra sidan.

Ingen torde se det som en särskilt attraktiv möjlighet, men nu är ju det parlamentariska läget som det är, och att döma av de opinionsundersökningar som publicerats skulle ett nyval knappasts förändra den saken.

Det blir alldeles säkert hårda s k sonderande samtal, och sannolikt kommer SPD att kräva ett rätt högt pris för sitt deltagande.

Blir det till slut en överenskommelse skall denna därefter godkännas dels av en partikongress i CDU och dels av en medlemsomröstning i SPD. Jag skulle anta att det krävs en kongress även i CSU, där man annars för ögonblicket mest är upptagen med annat.


Östliga Partnerskapet lever och frodas.

23 november 2017

STOCKHOLM: Så är jag då hemma igen efter två dygn i Bryssel med diverse olika aktiviteter.

Huvudanledningen var att vara med på och tala på den konferens om globala trender med perspektiv 2030 som EU-kommissionens interna tankesmedja i förening med Europaparlamentets utredningstjänst organiserade.

Förhoppningsvis lyckades jag skrämma upp dem en del. Det behövs.

Och i anslutning till den konferensen drog EU-rådets sekretariat i går kväll ihop en liten middag med några av oss som genom åren tänkt på och försökt att utforma EU:s politik i det egna närområdet.

Även om detta alls icke var skälet till middagen är det ju i morgon dags för toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap.

Sådana hålls vartannat år – senast var det under det lettiska ordförandeskapet 2015.

Några trötta ögon i går kväll avslöjade att förhandlingarna om den avslutande deklarationen från toppmötet varit lika stökiga som de brukar vara.

Ukraina vill ha mer av tydliga europeiska perspektiv för sin och andra intresserades skull, men bromsas av inte minst Paris och Berlin och andra med den olycksaliga holländska folkomröstningen i färskt minne.

Man anser, inte utan rätta, att diskussioner om medlemskap i EU saknar aktualitet. Men man bortser från den betydelse som även mycket fjärran liggande drömmar ka ha för att inspirera också mer näraliggande agerande.

Att Angela Merkel planerar komma till Bryssel i morgon, trots regeringsförhandlingar i Berlin, visar dock viktigt tyskt engagemang. Hon hoppade ju som bekant över det sociala mötet i Göteborg.

En besvärligare nöt att knäcka är möjligen motsättningarna mellan Armenien och Azerbaijan, som ju handlar om konflikten om Nagorno Karabach.

Begrepp som territoriell integritet och rätt till självbestämmande måste blandas och kalibreras i en förening som motvilligt måhända kan sväljas av dem bägge. Situationen känns igen.

Detta har ju dock ingenting alls med substansen i själva toppmötet och samarbetet att göra.

Samarbetet utvecklas steg för steg vidare på ett sätt som gör att det Östliga Partnerskapet är en framgångssaga – och det speciellt om man ser det i relief till en del andra av EU:s initiativ i närområdet.

Ukraina, Georgien och Moldavien har alla tre långtgående associerings- och frihandelsavtal, och har dessutom fått viseringsfrihet för resor till EU. Det är snarast i överkant av vad vi hoppades på när partnerskapet officiellt sjösattes 2009.

Vitrysslands ledare Lukashenko har denna gång inbjudits, men meddelat att han inte kommer.

Det ses säkert med tillfredsställelse i Moskva, där varje närmande mellan Minsk och Bryssel ses som suspekt och hotfullt, och dessutom med lättnad i Bryssel, där tanken på s k familjefoto med den föga demokratiske ledaren från Vitryssland inte är någonting som någon skulle se fram emot.

Men den försiktiga utvecklingen av relationerna mellan Minsk och Bryssel är dock påtagligt viktig. Det räcker med att titta på kartan för att inse den saken.

Det blir knappast ett toppmöte med dramatik i morgon, och bara det finns anledning att notera.

Det Östliga Partnerskapet fungerar och förändrar steg för steg den ekonomiska och politiska verkligheten i de viktiga områdena mellan EU och Ryssland.

Att det ses med betydande misstro i Moskva är uppenbart.

Så hade det alls inte behövt vara – Moskva borde inse att man har ett intresse av att det går bra för dessa länder – men så har det ju kommit att bli framför allt efter 2013.

Det viktiga är att de olika samarbeten inom ramen för det Östliga Partnerskapet utvecklas – och det tror jag kommer att bli resultatet av morgondagens möte.


Befriande att domen mot Mladic äntligen kom.

22 november 2017

BRYSSEL: Under år i och med Bosnien efter kriget fick jag ofta frågan om jag verkligen trodde att de ansvariga någon gång skulle ställas till svars.

Och varje gång svarade jag att jag var övertygad om att då skulle bli fallet.

Delvis därför att jag självfallet inte kunde säga någonting annat i den roll jag hade, men delvis därför att jag faktiskt var övertygad om det.

Men det har tagit sin tid.

I dag 22 år efter fredsavtalet i Dayton kommer domen i första instans mot dem bosnienserbiske militära befälhavaren Ratko Mladic.

Det var i maj 2012 som rättegången inleddes, och den avslutades för knappt ett år sedan. Tiden efter det har gått åt till att formulera ett domslut som förhoppningsvis kommer att uppfattas som en slutpunkt för det bosniska kriget.

Och i ICTY i Haag återstår nu bara första dom i en rättegång – mot sex bosnienkroatiska personer. Men därtill kommet ety antal överklaganden, bl a mot domen i första instans mot Radovan Karadzic.

Att Ratko Mladic skulle komma att fällas rådde det nog aldrig någon större tvekan kring.

Frågorna har i stället varit andra.

Skulle ICTY utvidga brottet folkmord till att inte bara omfatta Srebrenica utan också andra delar av kriget i Bosnien? Och hur tydligt anser man det möjligt att knyta honom direkt till folkmordet i Srebrenica?

Rättegången har ju pågått i ett antal år, och närmare tusen vittnen har hörts. I denna rättegång tillhör jag dock inte den skara av internationella representanter som kallats att vittna om det jag visste och vet.

Vart det lider skall jag försöka att läsa igenom huvuddelen av det det långa domslutet – domen mot Radovan Katdzic var på mer än 2.600 sidor, och det är väl knappast mindre den här gången – men preliminärt har jag bara haft tillgång till den långa sammanfattning som just lästs upp i Haag, och som utan att ge detaljer dock redovisar de huvudsakliga slutsatserna samt självfallet själva domslutet.

Svaret på den första frågan är att ICTY står fast vid att folkmord begicks i Srebrenica – konstigt hade det varit annars – men anser att de brott not mänskligheten som begicks i åtskilliga andra delar av Bosnien inte når upp till denna nivå.

Och det gäller också belägringen och beskjutningen av Sarajevo.

Svaret på den andra frågan framgår inte tillräckligt tydligt av den sammanfattning som lästs upp. Där konstateras att man anser Ratko Mladic skyldig till folkmordet, men utan att det ges en mer detaljerad redovisning för stödet för denna slutsats.

I sak är jag självfallet övertygad om att så är fallet, men för mig finns fortfarande frågetecken om när och varför beslutet om det som skulle bli ett folkmord togs. Tidigare rättegångar har lett till klarhet i frågor om varför och hur de olika stegen som ledde fram till att Srebrenica anfölls och erövrades togs, men på denna punkt har det hitintills inte rått full klarhet.

I samband med att det var två decennier sedan brottet hade vi ju en stor konferens i Haag, och redovisade slutsatserna från denna, och i det sammanhanget skrev jag ju ety antal artiklar i ämnet.

Nu dömdes således Ratko Mladic till livstids fängelse för sitt ansvar för folkmordet i Srebrenica och sitt ansvar för en lång rad brott mot mänskligheten i det bosniska kriget i övrigt.

Och i dag känns det befriande att den domen till slut kom!

Om domen kommer att överklagas eller ej återstår att se, men hans ansvar i dessa avseenden kan det knappast råda något som helst tvivel kring.

Det innebär förvisso inte att han är den enda skyldiga till dessa brott , eller att det i detta krig inte fanns skyldiga på alla sidor, men detta förtar ju ingenting av den stora skuld som tveklöst vilar på honom.


Hem igen från Canada.

19 november 2017

MONTREAL: Så är jag då på hemväg efter intressanta dagar här i Canada – i Ottawa, Toronto och Halifax.

Och sedan i fredags kväll har det varit International Security Forum i Halifax med bred närvaro och intressanta diskussioner.

När jag landade i Halifax i fredags kväll var en av de första personer jag stötte på flygplatsen Abdullah Abdullah från Afghanistan, som ju efter det senaste presidentvalet där delar makten med president Ashraf Ghani.

Och vi konstaterade föga förvånande att vi var i Halifax av samma anledning.

Det är ju inte ett ställe en person från Stockholm eller Kabul trillar förbi dagligen.

När jag sedan stegade in på hotellet träffade jag omedelbart Kosovos president Hashim Thaci.

Också i övrigt var det en intressant skara man hade lyckats samla.

På planet från Halifax till Montreal nyss noterade jag bland andra Ukrainas utrikesminister, en av Rysslands f d premiärministrar, en ledande palestinsk politiker, en litauisk försvarsminister och chefen för Nato:s militära stab.

Från de nordiska länderna var det Finlands ÖB Jarmo Lindberg, Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg och jag som hade letat oss hit för att delta i diskussionerna.

Men notabelt var också vilka som inte var i Halifax.

Traditionellt har det varit diskussioner i Halifax med en stark närvaro av den amerikanska administrationen.

Men så var det inte detta år. Med undantag för biträdande försvarsministern för flottan var det alldeles öde i detta avseende.

Och man hade också bestämt att bara en fyrstjärnig general skulle komma detta år.

Mönstret känns tyvärr igen från andra möten.Trump-administrationen finns inte riktig i de viktiga internationella dialogerna.

Men de var spännande diskussioner som sträckte sig över vida fält.

Artificiell intelligens och dess också säkerhetspolitiska utmaningar. Riskerna för kapprustning i rymden. Kärnvapen och avskräckning under nya omständigheter. Behovet av normer och överenskommelser i cybervärlden. Kampen mot terror efter Raqqa. Relationerna med Ryssland efter Putin. Klimatpolitiken och dess såväl nödvändighet som möjligheter.

Och åtskillig därutöver.

Vissa rubriker skapades av den amerikanska befälhavaren för deras strategiska kärnvapenstyrkor när han förklarade att om en order att använda vapen inte är förenlig med lagen – inklusive internationell lag – är det ett brott att åtlyda den.

Det var alldeles tydligt en person väl medveten om sitt ansvar, och som alldeles uppenbarligen hade tänkt igenom dess olika aspekter.

Hur avskräckningen skall fungera i en radikalt förändras säkerhetspolitisk miljö var en fråga han – med rätta! – ägnade betydande tankemöda.

Och han pläderade i det sammanhanget också för en intensivare dialog med sina ryska och kinesiska militära kollegor i akt och mening att skapa ökad förståelse dem emellan.

Men nu bär det hemåt för ett par dagar.

Och det känns alltid skönt.

Jag skulle ursprungligen ha åkt till den stora globala cyberkonferensen i New Delhi, men avstod från detta, och får följa diskussionerna där via nätet i stället.

I den moderna världen är det ju i alla fall delvis möjligt.

Och i stället blir det dagar i Stockholm och ett besök i Bryssel senare i veckan.

Där är det på fredag också dags för toppmöte i EU:s Östliga Partnerskap, vilket ju är nog så viktigt.

Det var ju på svenskt och polskt initiativ som detta tillkom 2008.

Och i Halifax hade vi i dag på morgonen en engagerad frukostdiskussion om vägar framåt för det samarbetet.

Nu stundar en kort natt över Atlanten – och sedan ytterligare en flygning innan jag åter landar i Stockholm.


Ottawa, Toronto och nu lite försenat Halifax.

18 november 2017

HALIFAX: Med viss försening har jag nu anlänt till Halifax på den kanadensiska Atlant-kusten för den internationella säkerhetskonferensen här.

Jag missade kvällens middag, men ansluter i morgon bitti.

Det var i går eftermiddag som jag anlände till huvudstaden Ottawa, och mitt ärende där var huvudsakligen förberedelser för en större mer näringslivsorienterad konferens där i början av nästa år.

Med det nya frihandelsavtalet mellan EU och Canada har det skapats bättre förutsättningar för handel och ekonomiskt samarbete, och det är viktig att ta tillvara på detta.

Och till detta kommer att Canada är intressant när det gäller också nya teknologier. Man ligger t ex långt framme när det gäller delar av det viktiga området artificiell intelligens.

I dag på morgonen blev det dock tidigt flyg till den lilla flygplats i Toronto som får Bromma flygplats i Stockholm att framstå som utomordentligt ocentralt lokaliserad.

Och staden visade sig i dag från sin bästa sida.

Toronto är i dag kanske Nordamerikas mest dynamiska stad. Befolkningsmässigt har man just passerat Chicago, och det är värt att notera att mer än hälften av stadens befolkning är födda utanför Canada.

Här blev det bl a pastasallad och ett par timmars samtal med utrikesminister Chrystia Freeland om åtskilligt på dagordningen just nu.

Och med viss försening blev det sedan en två timmars flygning från Toronto hit till Halifax och begivenheterna här i morgon och på söndag.

I centrum för mycket här just nu står oron för vart Trump-administrationens handelspolitik, främst men inte enbart vad gäller det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, egentligen är på väg.

Förhandlingar pågår, men kraven på förändringar från Vita Huset är så långt gående att man här i Canada inte sällan möter farhågor för att det hela kommer att haverera helt. Och att detta kanske är vad man i Vita Huset egentligen vill.

Kanske ännu viktigare är detta i förhållande till Mexico.

Där riskerar Trumps politik att påtagligt öka risken för att man nästa sommar väljer en explicit anti-amerikansk och vänsterinriktad ny president med allt vad detta på sikt kan komma att innebära.

En viktig mexikansk reformperiod kan bytas i sin motsats, och problemen i regionen dramatiskt förvärras.

Trump kastade ju också det framförhandlade TPP-avtalet med 11 andra länder i Stilla Havs-området i papperskorgen, men här har dessa nu under japansk och australisk ledning gått vidare mot ett TPP11-avtal som ju dramatiskt illustrerar den amerikanska reträtten i dessa frågor.

Canada kommer alltid att ha nära relationer till USA, men det är svårt att inte slås av den oro man möter i olika samtal för de konkvenser i olika avseenden den amerikanska politiken just ju kan få.

Och situationen påverkar självfallet också oss européer. Vi är för vår ekonomiska utveckling beroende av en fungerande världshandel, och denna förutsätter avtal och regler som är accepterade och respekterade av alla.

I grunden är det ju också i detta som mycket av Västs framgång under epoken efter 1945 ligger.Västeuropas återuppbyggnad och integration blev möjlig, liksom Japans integration i den globala ekonomin och Öst- och Sydostasiens spektakulära utveckling.

Men denna politik ifrågasätts nu av en amerikansk administration med helt andra prioriteringar.

Det bekymrar. Stort.

Hemma i Sverige har det varit socialt EU-möte i Göteborg. Och självfallet är det viktigt och bra med både EU- och andra internationella möten i Sverige.

Men lite av pratmöte var det ju. Inget formellt EU-toppmöte och inga formella beslut, men självfallet har dialogen om hur olika länder kan föra den sociala dimensionen i sin politik vidare ett betydande värde.

Och i allt väsentligt handlar det ju här om frågor som sköts bättre på den nationella än på den europeiska nivån.

För den intresserade kan noteras att jag de senaste dagarna publicerat dels en kolumn med Washington Post om farorna med Trump-administrationens politik i Mellersta Östern och dels en dito med Project Syndicate om de faror som ligger i olika länders utveckling av offensiva
cyberförmågor.

Och dessa senare kolumner dyker ju regelmässigt upp i ett antal tidningar på olika ställen i världen.

Regelmässigt här borta i Canada tittar jag på twitter-flödet för att se vad som möjligen händer när det gäller försöken att bilda en ny regering i Berlin.

Egentligen var det torsdag som var den avgörande dagen, men nu fortsätter ansträngningarna uppenbarligen under helgen.

Det verkar som om motsättningarna mellan bajerska CSU och de Gröna om flyktingpolitiken utgör ett betydande problem, om än icke det enda.

Men detta är viktigt.

Utan en fungerande regering i Berlin haltar Europa.

Jag håller tummarna för att man trots de betydande problemen lyckas att få det hela att gå ihop.

Det blåser snålt från Nordatlanten här i Nova Scotia.

Men i morgon hoppas jag på bra diskussioner.


Mellan Oslo och Ottawa.

15 november 2017

STOCKHOLM: Efter ett dygn i Oslo är jag nu i alla fall för ett litet tag tillbaka i Stockholm.

I Norge har den nya regeringen Erna Solberg nu börjat sitt arbete.

Lite utmanande är det parlamentariska läget i Stortinget, där regeringen behöver stöd av två små borgerliga partier för att få igenom sin budget, men jag hörde egentligen ingen som inte trodde att det på ett eller annat sätt skulle fungera.

Och det var åtskilliga som trodde att regeringen successivt skulle breddas och därmed gå en stabilare grund att stå på.

I går var det Bryssel som gällde för den norska regeringen.

Nya utrikesministern Ine Eriksen Søreide, med mångårig erfarenhet som försvarsminister, var där och träffade bl a Federica Mogherini.

Och den norska Europaministern var också där för överläggningar med EU tillsammans med kollegor från Island och Liechtenstein. Det är ju den s k EES-krets som Norge är en del av efter det att man fick ett nej till medlemskap i folkomröstningen hösten 1994.

Man är med i EU:s inre marknad med alla de fördelar detta innebär, men drabbas ju av ett betydande demokratiskt underskott när man inte har möjlighet att vara med om att fatta beslut om dess regelverk och villkor.

Det är så det är.

Men samarbetet mellan EU och Norge är självfallet både nära och gott, och det är ju viktigt inte minst för Sverige. Norge är vår största handelspartner, och Oslo är ju numera en stad där det också talas åtskilligt svenska.

Det finns dock områden där samarbetet haltar en del. Försvarsområdet tillhör dessa. Jag skall återkomma till den saken. Vi borde ta nya steg.

Tidigt i morgon bär det dock av igen, och på eftermiddagen lokal tid landar jag efter några byten i Canadas huvudstad Ottawa.

Där blir det olika samtal under kvällen, och på fredag morgon bär det vidare till Toronto för att där träffa bl a utrikesminister Chrystia Freeland och därifrån senare under dagen vidare till Halifax för den stora säkerhetskonferensen där.