Befriande att domen mot Mladic äntligen kom.

22 november 2017

BRYSSEL: Under år i och med Bosnien efter kriget fick jag ofta frågan om jag verkligen trodde att de ansvariga någon gång skulle ställas till svars.

Och varje gång svarade jag att jag var övertygad om att då skulle bli fallet.

Delvis därför att jag självfallet inte kunde säga någonting annat i den roll jag hade, men delvis därför att jag faktiskt var övertygad om det.

Men det har tagit sin tid.

I dag 22 år efter fredsavtalet i Dayton kommer domen i första instans mot dem bosnienserbiske militära befälhavaren Ratko Mladic.

Det var i maj 2012 som rättegången inleddes, och den avslutades för knappt ett år sedan. Tiden efter det har gått åt till att formulera ett domslut som förhoppningsvis kommer att uppfattas som en slutpunkt för det bosniska kriget.

Och i ICTY i Haag återstår nu bara första dom i en rättegång – mot sex bosnienkroatiska personer. Men därtill kommet ety antal överklaganden, bl a mot domen i första instans mot Radovan Karadzic.

Att Ratko Mladic skulle komma att fällas rådde det nog aldrig någon större tvekan kring.

Frågorna har i stället varit andra.

Skulle ICTY utvidga brottet folkmord till att inte bara omfatta Srebrenica utan också andra delar av kriget i Bosnien? Och hur tydligt anser man det möjligt att knyta honom direkt till folkmordet i Srebrenica?

Rättegången har ju pågått i ett antal år, och närmare tusen vittnen har hörts. I denna rättegång tillhör jag dock inte den skara av internationella representanter som kallats att vittna om det jag visste och vet.

Vart det lider skall jag försöka att läsa igenom huvuddelen av det det långa domslutet – domen mot Radovan Katdzic var på mer än 2.600 sidor, och det är väl knappast mindre den här gången – men preliminärt har jag bara haft tillgång till den långa sammanfattning som just lästs upp i Haag, och som utan att ge detaljer dock redovisar de huvudsakliga slutsatserna samt självfallet själva domslutet.

Svaret på den första frågan är att ICTY står fast vid att folkmord begicks i Srebrenica – konstigt hade det varit annars – men anser att de brott not mänskligheten som begicks i åtskilliga andra delar av Bosnien inte når upp till denna nivå.

Och det gäller också belägringen och beskjutningen av Sarajevo.

Svaret på den andra frågan framgår inte tillräckligt tydligt av den sammanfattning som lästs upp. Där konstateras att man anser Ratko Mladic skyldig till folkmordet, men utan att det ges en mer detaljerad redovisning för stödet för denna slutsats.

I sak är jag självfallet övertygad om att så är fallet, men för mig finns fortfarande frågetecken om när och varför beslutet om det som skulle bli ett folkmord togs. Tidigare rättegångar har lett till klarhet i frågor om varför och hur de olika stegen som ledde fram till att Srebrenica anfölls och erövrades togs, men på denna punkt har det hitintills inte rått full klarhet.

I samband med att det var två decennier sedan brottet hade vi ju en stor konferens i Haag, och redovisade slutsatserna från denna, och i det sammanhanget skrev jag ju ety antal artiklar i ämnet.

Nu dömdes således Ratko Mladic till livstids fängelse för sitt ansvar för folkmordet i Srebrenica och sitt ansvar för en lång rad brott mot mänskligheten i det bosniska kriget i övrigt.

Och i dag känns det befriande att den domen till slut kom!

Om domen kommer att överklagas eller ej återstår att se, men hans ansvar i dessa avseenden kan det knappast råda något som helst tvivel kring.

Det innebär förvisso inte att han är den enda skyldiga till dessa brott , eller att det i detta krig inte fanns skyldiga på alla sidor, men detta förtar ju ingenting av den stora skuld som tveklöst vilar på honom.


Hem igen från Canada.

19 november 2017

MONTREAL: Så är jag då på hemväg efter intressanta dagar här i Canada – i Ottawa, Toronto och Halifax.

Och sedan i fredags kväll har det varit International Security Forum i Halifax med bred närvaro och intressanta diskussioner.

När jag landade i Halifax i fredags kväll var en av de första personer jag stötte på flygplatsen Abdullah Abdullah från Afghanistan, som ju efter det senaste presidentvalet där delar makten med president Ashraf Ghani.

Och vi konstaterade föga förvånande att vi var i Halifax av samma anledning.

Det är ju inte ett ställe en person från Stockholm eller Kabul trillar förbi dagligen.

När jag sedan stegade in på hotellet träffade jag omedelbart Kosovos president Hashim Thaci.

Också i övrigt var det en intressant skara man hade lyckats samla.

På planet från Halifax till Montreal nyss noterade jag bland andra Ukrainas utrikesminister, en av Rysslands f d premiärministrar, en ledande palestinsk politiker, en litauisk försvarsminister och chefen för Nato:s militära stab.

Från de nordiska länderna var det Finlands ÖB Jarmo Lindberg, Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg och jag som hade letat oss hit för att delta i diskussionerna.

Men notabelt var också vilka som inte var i Halifax.

Traditionellt har det varit diskussioner i Halifax med en stark närvaro av den amerikanska administrationen.

Men så var det inte detta år. Med undantag för biträdande försvarsministern för flottan var det alldeles öde i detta avseende.

Och man hade också bestämt att bara en fyrstjärnig general skulle komma detta år.

Mönstret känns tyvärr igen från andra möten.Trump-administrationen finns inte riktig i de viktiga internationella dialogerna.

Men de var spännande diskussioner som sträckte sig över vida fält.

Artificiell intelligens och dess också säkerhetspolitiska utmaningar. Riskerna för kapprustning i rymden. Kärnvapen och avskräckning under nya omständigheter. Behovet av normer och överenskommelser i cybervärlden. Kampen mot terror efter Raqqa. Relationerna med Ryssland efter Putin. Klimatpolitiken och dess såväl nödvändighet som möjligheter.

Och åtskillig därutöver.

Vissa rubriker skapades av den amerikanska befälhavaren för deras strategiska kärnvapenstyrkor när han förklarade att om en order att använda vapen inte är förenlig med lagen – inklusive internationell lag – är det ett brott att åtlyda den.

Det var alldeles tydligt en person väl medveten om sitt ansvar, och som alldeles uppenbarligen hade tänkt igenom dess olika aspekter.

Hur avskräckningen skall fungera i en radikalt förändras säkerhetspolitisk miljö var en fråga han – med rätta! – ägnade betydande tankemöda.

Och han pläderade i det sammanhanget också för en intensivare dialog med sina ryska och kinesiska militära kollegor i akt och mening att skapa ökad förståelse dem emellan.

Men nu bär det hemåt för ett par dagar.

Och det känns alltid skönt.

Jag skulle ursprungligen ha åkt till den stora globala cyberkonferensen i New Delhi, men avstod från detta, och får följa diskussionerna där via nätet i stället.

I den moderna världen är det ju i alla fall delvis möjligt.

Och i stället blir det dagar i Stockholm och ett besök i Bryssel senare i veckan.

Där är det på fredag också dags för toppmöte i EU:s Östliga Partnerskap, vilket ju är nog så viktigt.

Det var ju på svenskt och polskt initiativ som detta tillkom 2008.

Och i Halifax hade vi i dag på morgonen en engagerad frukostdiskussion om vägar framåt för det samarbetet.

Nu stundar en kort natt över Atlanten – och sedan ytterligare en flygning innan jag åter landar i Stockholm.


Ottawa, Toronto och nu lite försenat Halifax.

18 november 2017

HALIFAX: Med viss försening har jag nu anlänt till Halifax på den kanadensiska Atlant-kusten för den internationella säkerhetskonferensen här.

Jag missade kvällens middag, men ansluter i morgon bitti.

Det var i går eftermiddag som jag anlände till huvudstaden Ottawa, och mitt ärende där var huvudsakligen förberedelser för en större mer näringslivsorienterad konferens där i början av nästa år.

Med det nya frihandelsavtalet mellan EU och Canada har det skapats bättre förutsättningar för handel och ekonomiskt samarbete, och det är viktig att ta tillvara på detta.

Och till detta kommer att Canada är intressant när det gäller också nya teknologier. Man ligger t ex långt framme när det gäller delar av det viktiga området artificiell intelligens.

I dag på morgonen blev det dock tidigt flyg till den lilla flygplats i Toronto som får Bromma flygplats i Stockholm att framstå som utomordentligt ocentralt lokaliserad.

Och staden visade sig i dag från sin bästa sida.

Toronto är i dag kanske Nordamerikas mest dynamiska stad. Befolkningsmässigt har man just passerat Chicago, och det är värt att notera att mer än hälften av stadens befolkning är födda utanför Canada.

Här blev det bl a pastasallad och ett par timmars samtal med utrikesminister Chrystia Freeland om åtskilligt på dagordningen just nu.

Och med viss försening blev det sedan en två timmars flygning från Toronto hit till Halifax och begivenheterna här i morgon och på söndag.

I centrum för mycket här just nu står oron för vart Trump-administrationens handelspolitik, främst men inte enbart vad gäller det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, egentligen är på väg.

Förhandlingar pågår, men kraven på förändringar från Vita Huset är så långt gående att man här i Canada inte sällan möter farhågor för att det hela kommer att haverera helt. Och att detta kanske är vad man i Vita Huset egentligen vill.

Kanske ännu viktigare är detta i förhållande till Mexico.

Där riskerar Trumps politik att påtagligt öka risken för att man nästa sommar väljer en explicit anti-amerikansk och vänsterinriktad ny president med allt vad detta på sikt kan komma att innebära.

En viktig mexikansk reformperiod kan bytas i sin motsats, och problemen i regionen dramatiskt förvärras.

Trump kastade ju också det framförhandlade TPP-avtalet med 11 andra länder i Stilla Havs-området i papperskorgen, men här har dessa nu under japansk och australisk ledning gått vidare mot ett TPP11-avtal som ju dramatiskt illustrerar den amerikanska reträtten i dessa frågor.

Canada kommer alltid att ha nära relationer till USA, men det är svårt att inte slås av den oro man möter i olika samtal för de konkvenser i olika avseenden den amerikanska politiken just ju kan få.

Och situationen påverkar självfallet också oss européer. Vi är för vår ekonomiska utveckling beroende av en fungerande världshandel, och denna förutsätter avtal och regler som är accepterade och respekterade av alla.

I grunden är det ju också i detta som mycket av Västs framgång under epoken efter 1945 ligger.Västeuropas återuppbyggnad och integration blev möjlig, liksom Japans integration i den globala ekonomin och Öst- och Sydostasiens spektakulära utveckling.

Men denna politik ifrågasätts nu av en amerikansk administration med helt andra prioriteringar.

Det bekymrar. Stort.

Hemma i Sverige har det varit socialt EU-möte i Göteborg. Och självfallet är det viktigt och bra med både EU- och andra internationella möten i Sverige.

Men lite av pratmöte var det ju. Inget formellt EU-toppmöte och inga formella beslut, men självfallet har dialogen om hur olika länder kan föra den sociala dimensionen i sin politik vidare ett betydande värde.

Och i allt väsentligt handlar det ju här om frågor som sköts bättre på den nationella än på den europeiska nivån.

För den intresserade kan noteras att jag de senaste dagarna publicerat dels en kolumn med Washington Post om farorna med Trump-administrationens politik i Mellersta Östern och dels en dito med Project Syndicate om de faror som ligger i olika länders utveckling av offensiva
cyberförmågor.

Och dessa senare kolumner dyker ju regelmässigt upp i ett antal tidningar på olika ställen i världen.

Regelmässigt här borta i Canada tittar jag på twitter-flödet för att se vad som möjligen händer när det gäller försöken att bilda en ny regering i Berlin.

Egentligen var det torsdag som var den avgörande dagen, men nu fortsätter ansträngningarna uppenbarligen under helgen.

Det verkar som om motsättningarna mellan bajerska CSU och de Gröna om flyktingpolitiken utgör ett betydande problem, om än icke det enda.

Men detta är viktigt.

Utan en fungerande regering i Berlin haltar Europa.

Jag håller tummarna för att man trots de betydande problemen lyckas att få det hela att gå ihop.

Det blåser snålt från Nordatlanten här i Nova Scotia.

Men i morgon hoppas jag på bra diskussioner.


Mellan Oslo och Ottawa.

15 november 2017

STOCKHOLM: Efter ett dygn i Oslo är jag nu i alla fall för ett litet tag tillbaka i Stockholm.

I Norge har den nya regeringen Erna Solberg nu börjat sitt arbete.

Lite utmanande är det parlamentariska läget i Stortinget, där regeringen behöver stöd av två små borgerliga partier för att få igenom sin budget, men jag hörde egentligen ingen som inte trodde att det på ett eller annat sätt skulle fungera.

Och det var åtskilliga som trodde att regeringen successivt skulle breddas och därmed gå en stabilare grund att stå på.

I går var det Bryssel som gällde för den norska regeringen.

Nya utrikesministern Ine Eriksen Søreide, med mångårig erfarenhet som försvarsminister, var där och träffade bl a Federica Mogherini.

Och den norska Europaministern var också där för överläggningar med EU tillsammans med kollegor från Island och Liechtenstein. Det är ju den s k EES-krets som Norge är en del av efter det att man fick ett nej till medlemskap i folkomröstningen hösten 1994.

Man är med i EU:s inre marknad med alla de fördelar detta innebär, men drabbas ju av ett betydande demokratiskt underskott när man inte har möjlighet att vara med om att fatta beslut om dess regelverk och villkor.

Det är så det är.

Men samarbetet mellan EU och Norge är självfallet både nära och gott, och det är ju viktigt inte minst för Sverige. Norge är vår största handelspartner, och Oslo är ju numera en stad där det också talas åtskilligt svenska.

Det finns dock områden där samarbetet haltar en del. Försvarsområdet tillhör dessa. Jag skall återkomma till den saken. Vi borde ta nya steg.

Tidigt i morgon bär det dock av igen, och på eftermiddagen lokal tid landar jag efter några byten i Canadas huvudstad Ottawa.

Där blir det olika samtal under kvällen, och på fredag morgon bär det vidare till Toronto för att där träffa bl a utrikesminister Chrystia Freeland och därifrån senare under dagen vidare till Halifax för den stora säkerhetskonferensen där.


Liturgin består med verkligheten har förändrats.

13 november 2017

ZÜRICH: I dag hamnade jag således här för en eftermiddag och kväll med intresseväckande diskussioner om globaliseringens olika aspekter.

Det var UBS Center vid Zürichs universitet som hade inbjudit ett antal personer från när och fjärran för diskussioner över detta ämne. En handfull amerikanska professorer och från Europa Leszek Balzerovic från Polen och sedan jag själv.

Och som vanligt visade det sig att amerikanska ekonomiprofessorer kanske inte är de allra bästa på att bedöma utvecklingen i Europa – men det blev spänstiga diskussioner och mer enighet än oenighet.

Jag tillhörde de som tydligt och klart talade om globaliseringens fördelar, och samma gjorde självfallet Leszek Balcerovic. I grunden gjorde de amerikanska professorerna det också, men med lite mer snirklar i resonemangen.

På den vidare scenen undetecknade i Bryssel i dag större delen av EU-länderna ett åtagande om att inleda ett s k permanent och strukturerat samarbete på försvarsområdet. Pesco heter detta numera på EU-språk.

Och till dessa hörde också Sverige.

Vad detta mer konkret kommer att resultera i återstår att se. För dagen är det ett allmänt åtagande i förening en uppsjö av mer eller mindre relevanta förslag för vad man kan göra tillsammans.

Sverige har med stor generositet erbjudit EU-länder testverksamhet vid vår provanläggning vid Vidsel. Vad som är genuint nytt i detta vet jag inte – vid Vidsel har bedrivits mycket internationell verksamhet sedan åtskilliga år tillbaka.

Det intressanta blir om det går att gå ihop någon operativt relevant helhet av de olika förslag som nu lagts på bordet.

Jag skulle misstänka att det kommer att ta sin tid, och om det kommer att svara mot de förväntningar som jag mötte i Paris för en vecka sedan tror jag är skrivet i stjärnorna.

Men principiellt är steget självklart viktigt och bra. Vi behöver alldeles uppenbart ett starkare försvarspolitiskt samarbete i Europa.

Och vi behöver också visa på både viljan och förmågan att genomförs också krävande gemensamma operationer. Med all respekt för vad som uppnåddes i dag – där är vi ännu inte.

Den svenska regeringen underströk i sitt pressmeddelande att detta på intet sätt påverkar den militära alliansfriheten.

Det kan man formellt sett alltid säga, men reellt har denna ju upphört att existera sedan ett antal år tillbaka.

Liturgien består, och rabblas när så anses passande, men verkligheten har i grunden förändrats och det vet självfallet de flesta.


Hemåt efter ett par veckor.

10 november 2017

LOS ANGELES: Äntligen på väg hem efter två veckor på resande fot.

Lite problem med flygbokningen, men rimliga förutsättningar för att jag detta till trots lyckas att ta mig hem.

Borta i Da Nang i Vietnam ser jag att president Trump har förändrad sitt språkbruk.

Nu talar han om ”the Indo-Pacific region” på ett sätt som anknyter till tidigare språkbruk i Canberra och som knyter ihop ett vidare område, inklusive Indien som uppenbarligen ges ökad vikt.

Så uttryckte han sig förvisso inte i Peking under sitt smicker-besök där.

Och där kommer man med all säkerhet att höja på ögonbrynen.

Nyheterna från Mellersta Östern i allmänhet och Riyadh i synnerhet oroar allt mer.

Det interna tumultet är en sak, men önskan att provocera regionala konflikter en annan. Nu är det Libanon som plötsligt kommit i centrum.

Men nu bär det hemåt.

Skönt så.


Dagar vid Stilla Havets strand.

10 november 2017

SANTA MONICA: Det har varit två soliga och angenämt varma dagar här i södra Californien, men huvuddelen av tiden har jag, som sig bör, suttit i sammanträde med styrelsen för RAND Corporation.

Uppdraget i styrelsen här tillhör mina intressantare. Jag valdes in som första utlänning någonsin väl före jag blev utrikesminister, lämnade under de åren, men bads sedan att komma tillbaka igen.

RAND är kanske världens första tankesmedja.

Ursprunget ligger i det amerikanska flygvapnets behov av att tänka djupare på kärnvapenålderns intellektuella och strategiska utmaningar på 1950-talet, men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, och världen liksom RAND har förändrats på ett mycket grundläggande sätt.

Men historien om RAND är dock fortfarande historien om åtskilliga intellektuella och strategiska genombrott och innovationer under de decennier som gått.

Som styrelse har vi dels att göra det som styrelser gör, men huvuddelen av tiden ägnar vi åt att diskutera med utgångspunkt i föredragningar av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med.

Det har denna gång bl a handlat om s k zero-day svagheter i mjukvarusystem och hur sådana skall hanteras, om blodförsörjningen i det amerikanska sjukvårdssystemet, om den omfattande handeln med olika illegala produkter i de s k djupare delarna av internet och vad som kan göras åt det, om framtida alternativ till dagens dyra amerikanska hangartyg, om ekonomiska aspekter på USA:s globala allians- och säkerhetssystem och om värdet av fritidsaktiviteter för barn i problematiska områden.

Men vi har också hunnit med en diskussion med de olika experter inom RAND som genom åren arbetat med olika aspekter av den koreanska frågan.

Och därtill lite snabbare tagit del av rapporter om arbetet med självstyrande fordon och behovet av rustningekontroll när det gäller den kommande utvecklingen av hypersoniska missiler.

Till detta skalm läggas att det är mycket annat som hunnits med i olika informella former. Utvecklingen i och kring Saudiarabien tilldrar sig alldeles tydligt betydande intresse här i dessa dagar.

I dessa dagar är det ett år sedan Donald Trump vann presidentvalet, och jag minns väl stämningen när jag anlände hit efter att ha tillbringar valkvällen i Washington.

Nu fylldes media av reaktionerna på valet i främst Virginia, där republikanerna förlorade stort i ett val som uppfattas som en reaktion på det sätt på vilket Donald Trump skött dina inledande månader i Vita Huset.

Karl Rove skrev i sin kommentar till valet att ”the president is spurring Democrats to the voting booth while letting his own base drift away.”

Men det skall samtidigt sägas att kärnan i det stöd han hade för ett år sedan knappast har vikit, och det samtidigt som sörjan i det demokratiska partiet snarare fördjupats. Huvuddelen av väljarna ser sig i dag varken som republikaner eller demokrater, och det innebär ju att den politiska osäkerheten vad gäller framtiden ökat.

Om ett år är det s k mellanval här, och då är det möjligt att bilden börjar att klarna.

President Trump har nu avslutat besök i Japan, Sydkorea och Kina, och har Vietnam som nästa anhalt på sina tolv dygn i Asien.

I Seoul undvek han ord eller åtgärder som gjorde den redan spända relationen på den koreanska halvön än mer spänd, och i Peking verkade det som om Xi Jinping och Donald Trump föll varandra i armarna i den ena frågan efter den andra.

Trump smickrade den kinesiska ledningen på ett sätt som nog knappast av dessa kan tolkas som ett uttryck för styrka, och detta i all synnerhet när det ses i kontrast med vad han tidigare haft att säga om Kina och dess politik.

För inte så länge sedan hotade han med handelskrig med Kina, och krävde att Peking snabbare än kvickt skulle sortera ut problemet Nordkorea åt honom. Om detta hörde vi mycket lite i det som sades offentligt under det storstilade besök som kineserna hade ordnat.

Vi får kanske vänta på de djupare analyserna av besöket.

Nu sänker sig mörkret ner över stranden strax utanför här, och det stundar stor middag med tyngdpunkt på den ursprungligaste av RAND:s olika uppdragsgivare.

Och efter några ytterligare timmar av sammanträde i morgon förmiddag bär det för min del hemåt efter två veckor på resande fot i olika delar av världen.

På flygningen hit härom dagen kunde man njuta av blicken av fantastiska norrsken över norra Canada.

Kanske kan man hoppas på den upplevelsen också i morgon natt.