EU-paketets fortsättning, Kina-politiken och det kommande valet i Belarus.

VID MEDELHAVET: Som sig bör har det varit dagar med lite lägre tempo under några veckor, och det har förvisso återspeglats även här.

För det övriga Europa är det ju först egentligen nu som den verkliga sommaren börjar. I denna sydliga del av Europa är temperaturerna tydligt på väg upp, och på sina ställen är det en utmaning att säkra nödvändig social distansering när många söker sig till stränder och svalka.

Och COVID-talen är förvisso på väg upp på Balkan, i Spanien och i Frankrike, även om nivåerna är relativt lindriga. När jag såg på siffrorna för några dagar sedan hade de i t ex Serbien nu ökat till den nivå som registrerades i Sverige samtidigt.

Generellt sett har Europa – med Storbritannien som det möjliga undantaget – klarat den besvärliga situationen än så länge avsevärt bättre än vad vi i dag ser i USA.

Värt att notera är ju dessutom hur EU-överenskommelsen om det stora ekonomiska stödpaketet lett till positiva och smått förvånade kommentarer runt om i världen. På Twitter har jag återgivit ledare i ärendet från såväl Washington Post som South China Morning Post, och de har varit tämligen representativa för den internationella reaktionen.

Detta kan man möjligen kontrastera med vad jag kunnat ta del av när det gäller kommentarer i Sverige. Här verkar det stundtals som det enda som är bra med vad EU har för sig är att man kan få rabatt på det. Perspektivet förefaller mig ofta oroande inskränkt.

Paketet är förvisso inte i hamn ännu.

Det skall godkännas av ett Europaparlament som är ytterligt mån om att markera sin makt och göra sitt avtryck, och jag skulle tro att det blir suddigheterna när det gäller hur rättstatskravet för hjälp skall utformas som kommer att stå i fokus i den processen.

Och till detta kommer också ratificering av inslag av paketet i de olika nationella parlamenten. Med inledningen av 2021 hoppas man att allt skall kunna bli operativt. Intill dess är dock den Europeiska Centralbankens massiva insatser av största betydelse för att stödja de europeiska ekonomierna.

På den andra sidan Atlanten rycker valet i november allt närmare, men eftersom det konsumerar så mycket av våra media lämnar jag det åt sida här.

Utrikespolitiskt är det dock det anförande som utrikesminister Pompeo höll om politiken gentemot Kina vid Nixon-centret i Kalifornien för ca tio dagar sedan som står i centrum. Det var ett försök att göra strategi av den allt mer konfrontatoriska politiken, men har som sådan fått ett påtagligt strävt mottagande i den mer seriösa debatten.

Att den kinesiska regimen är en leninistisk sådan med kraftfulla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna är väl bekant. Så har varit fallet sedan den etablerades 1949, och mycket tydligt inte minst när Nixon gjorde den historiska öppningen mot Kina i sina och Kissingers samtal med Mao Tsetung och Zhou Enlai under sju dagar 1972. ”En vecka som förändrade världen”, sade Nixon själv med endast en obetydlig överdrift.

Utrikespolitik handlar till betydande del om att hantera den existerande verkligheten, och försöka föra den i en på olika sätt bättre riktning, och det var det som Nixon och Kissinger gjorde på ett sätt som var historiskt banbrytande, och som Pompeo i sitt tal vill bryta med.

I Pompeos historieskrivning, och i mycket av den amerikanska debatten just nu, sägs att det då liksom i samband med att Kina kom in i WTO 2001 fanns en förhoppning om att landet snabbt skulle liberaliseras och demokratiseras. Måhända fanns en och annan sådan retorisk utflykt i debatten, men jag kan inte påminna mig röster av betydelse som trodde på någon så snabb och dramatisk förändring av grundarna i det kinesiska politiska systemet.

Det hindrar inte att den tydliga åtstramning, i förening med uppbromsningen av ekonomiska reformer, som skett under Xi Jinping har varit en betydande besvikelse, och att den också lett till nya spänningar både inom Kina och i relationerna med omvärlden. Detta år står inte minst Hong Kong i centrum, men också de upprörande uppgifter som kommer från Xinjiang.

Politiken gentemot Kina kommer att bli en stor och viktig fråga i USA under kommande år, likaledes men annorlunda för EU, och förvisso i den transatlantiska relationen. Såväl inom ECFR som i andra olika fora där jag har en roll kommer betydande möda att ägnas åt denna under de kommande åren.

Men de mer operativa slutsatserna blir dock annorlunda än dem som möjligen fanns i Pompeos tal. Det kommer att finnas viktiga frågor där vi måste sträva efter en konstruktiv dialog också med Kina. Klimatpolitiken inför det avgörande mötet med COP26 i slutet av nästa år är ett exempel – globala insatser mot t ex pandemier i framtiden tämligen uppenbart ett andra.

På närmare håll kommer helgen efter den som förestår att innebära presidentval i Belarus.

Vem som på ett eller annat sätt kommer att vinna – de starkaste oppositionskandidaterna har satts i fängelse och förhindrats att delta i valet – råder det nog ingen större tveksamhet om. Men alldeles uppenbart har stämningen i samhället förändrats, det finns en tydlig underström av krav på förändring, och vad som kommer att hända längre fram är svårt att förutse.

Ett ytterligt egenartat inslag är att under betydande publicitet ett betydande antal ryska legosoldater från den s k Wagner-gruppen arresterats och anklagats för att ha kommit till landet för att med terrordåd destabilisera detta.

Frågetecknen kring allt detta är förvisso många.

Om historien i alla dess delar är sann är den utomordentligt märklig och sensationell – vissa av de arresterade personerna har slagits mot Ukraina i Donbas. Om den är iscensatt för att få president Lukashenko att framstå som mer nationell inför valet är den inte mindre märklig – varför skulle Moskva ge grönt ljus för att spela på tydliga stämningar mot Kreml?

Den ryska ambassadören i Minsk har försökt säga att de hade missat ett plan när de var på väg till något annat land.

Belarus är strategist för Ryssland ett viktigt land.

Man har ett mer eller mindre integrerat luftförsvarssystem, men Moskva har med hitintills begränsad framgång pressat på för att utöka sin än så längre relativt begränsade militära närvaro i landet. En ukrainsk utveckling med tydlig vändning mot det demokratiska Europa är knappast sannolik i närtid i landet, men alldeles säkert finns farhågor för en sådan i mer paranoida sinnen längre österut.

Men det finns åtskilligt övrigt att intressera sig för också.

Nyligen skrev jag för Project Syndicate om utvecklingen i Turkiet, och inom något dygn kommer en artikel i Washington Post om vad som pågår i Libyen och vad som möjligen skulle kunna göras.

En bidrags- och skatteunion?

VID MEDELHAVET: Naturligt nog kommenteras det flitigt också i Sverige om det stora paket som EU-länderna kunde ena sig om i går.

Globalt – inte minst i USA – är kommentarerna fyllda av en viss kombination av beundran och förvåning. Efter en något haltande reaktion i andra kriser, och efter Brexit, fanns det många som framför sig såg ett EU som var mer haltande än djärvt. Men detta paket förefaller nu att ändra på den bilden.

Hos oss ser jag de som säger att detta nu innebär att EU håller på att utvecklas till en bidrags- och skatteunion, och att detta är ett fundamentalt nytt steg.

Ett stort steg är det förvisso – men inte just detta.

Bidrag mellan rikare och något mindre rika länder och områden är redan en viktig del av det som EU innebär. Det handlar om såväl de s k sammanhållnigsfonderna och de s k strukturfonderna. Ett Europa där skillnaderna är för stora ses som negativt, och att successivt försöka att minska dem ses som eftersträvansvärt.

Från svenskt perspektiv är detta knappast särskilt revolutionerande. Svensk regionalpoltik har genom decennier burits upp av i grunden samma syn.

Under det senaste kvartsseklet har mycket stora summor i form av dessa bidrag gått inte minst till de f d kommunistiska ländens i central och östra Europa för att underlätta för dem att successivt närma sig den ekonomiska standaren i kontinentens västra delar.

Inte minst har det handlat om att finansiera en närmast revolutionerande modernisering av infrastrukturen i dessa delar av Europa, och det är ingen tvekan om att dessa omfattande bidrag därmed också varit en fördel för Europa i dess helhet.

Därmed vill jag inte ha sagt att varje bidrag i svensk regionalpolitik eller europeisk samanhållninspolitik varit lyckat och framgsrikt i varje del.

Men det är en annan debatt – stora bidrag för att utjämna skillnader är ingen nyhet i EU-samarbetet.

Begreppet skatteunion används också detta tämligen slarvigt.

EU finansieras i dag alldeles självklart med skatter som i allt väsentligt tas ut nationellt. Tullar är ett exempel – de tas ut vid den nationella gränsen men hamnar i EU:s budget. En viss andel av de nationell momsintäkterna är en annan – det fungerar på samma sätt.

Därtill kommer att det finns en strävan att harmonisera det sätt på vilket olika skatter och s k skattebaser beräknas. Så har t ex skatt med momsen, där det ju också finns vissa bandbredder som de nationella momssatserna måste hålla sig inom. Detta är för att underlätta handeln över gränserna med de tydliga vinster som ligger i detta.

När det nu talas om nya s k egna resurser avses nya beslut om t ex någon form v digital skatt eller miljöskatter.

Det finns ingen anledning att i princip motsätta sig att man gemensamt fattar beslut om gemensamma skatter som används också för att finansiera EU.

Men begreppet skatteunion blir ju bara relevant om dessa beslut fattas med majoritetsbeslut av det ena eller andra slaget. Då skulle EU få en i verklig mening egen beskattningsrätt, och det finns förvisso de som förespråkar detta.

Av detta finns ingenting i det paket som nu överenskommits.

Här talas om att kommissions kommer att lägga ett förslag till någon typ av skatt på stora digitala företag. Det förslaget är inte nytt, men har hitintills på goda grunder mött motstånd från bl a Sverige, och därmed har det inte blivit någonting av med den saken.

Förr eller senare måste sannolikt den digitala omvandlingen få sin påverkan också på skattesystemet, men den digitala utvecklingen är global, och här krävs en vidare internationell samordning.

Samtal i OECD om detta har gått knackigt, och just nu har Trump-administrationen dessutom lämnat samtalen och hotat med åtgärder mot länder som ensidigt går detta väg.

Hur detta kommer att se ut nästa år när frågan mer konkret skall läggas på bordet vet vi inte, men enkel är det inte.

Men alldeles avgörande är att detta är beslut som kräver enhällighet. Och det innebär att det i Sveriges fall måste passera genom riksdagen på samma sätt som andra beslut om skatter.

Riksdagens beskattningsmakt – svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta, som det lite högtidligt brukade heta – ändras inte.

De som vill ändra på detta måste först få stöd för en ändring i EU-fördraget, vilket måste godkännas av samtliga parlament och i flera länder säkert leda till folkomröstning.

Aptiten för sådana förändringar runt om i Europa gränsar i dag mycket tydligt till det obefintliga.

Någon skatteunion har EU således inte blivit – i alla fall inte mer än vad den redan är. Och det lär den inom överskådlig tid inte heller bli.

Och en union som har bidrag till vissa medlemsländer och regioner som ett viktigt instrument är man redan.

Så är det.

Nu förbättrar Europa sina möjligheter.

VID MEDELHAVET: Det tog förvisso sin tid, men EU-toppmötet lyckades till slut nå en överenskommelse såväl om det omedelbara återstartspaketet som långtidsbudgeten. Det var osedvanligt mycket som låg på bordet, krisen är unikt djup och unikt allvarlig, och det var därmed knappast så märkvärdigt att det kom att ta sin tid.

Och jämför man med serien av toppmöten och halvlösningar under först Greklands- och eurokrisen efter 2010 och sedan flyktingkrisen från 2015 får man nog säga att detta var relativt snabbt marscherat av alla iblandade.

Måhända fanns det en fördjupad medvetenhet om att det nu verkligen var mycket som stod på spel – ett misslyckande var helt enkelt inte en option.

Mycket kommer nu att skrivas på temat vinnare och förlorare i den dragkamp som budgetmanglingar av denna typ ofrånkomligen alltid är. Alla kommer att på ett eller annat sätt utmåla sig som vinnare – och alla kommer säkert av någon också att pekas ut som förlorare.

Den inhemska svenska debatten verkar mest handla om belastningen på vår egen budget, och det åjas förfärligt om hur denna nu kan komma att stiga. Det är som om vi saknade vidare europeiska ambitioner.

Menar vi allvar med en starkare svensk säkerhetspolitik måste detta innebära att belastningen på statsbudgeten ökar, och menar vi allvar med ett starkare EU i världen kommer det ofrånkomligen också att leda till kostnader. Också detta är ju dessutom en del av vår långsiktiga säkerhet i en tid av tilltagande konfrontation mellan olika maktblock.

För mig är det avgörande om vi om t ex fem år har en situation där vi som EU kan konkurrera med USA och Kina när det gäller tillväxt och framtidsförändring. Vem sackar efter? Vem drar ifrån?

Om detta paket paras med rejäla tillväxtreformer, som ju banar vägen för den gröna och den digitala omvandlingen, i de olika EU-länderna borde Europa med detta ha i alla fall förbättrat sina möjligheter. Och det är inget dåligt resultat.

Det kan faktiskt vara värt en och annan krona också från Sverige.

Går det bra för Europa förbättras förutsättningarna för att det skall gå bra för Sverige också.

Från en provins i Zoomland.

VID MEDELHAVET: Utfallet av presidentvalet i Polen blev självfallet en besvikelse, men att Rafal Trzaskowski kom så utomordentligt nära att vinna i en valrörelse han startade sent och förde i hård motvind mot alla statliga media och resurser visar i alla fall den vilja till en annan utveckling som finns i det polska samhället.

Den fortsatta utvecklingen återstår att se.

Parlamentsval är det först 2023 och mycket kommer att hända tills dess. Det finns farhågor om att PiS kommer att försöka att ytterligare strypa de oberoende media som fortfarande finns, men inte minst mot bakgrund av vad valresultatet visade tror jag inte man skall överdriva farhågorna för en renodlat ungersk utveckling i vårt viktiga södra grannland.

Valresultatet visade på ett delat samhälle. Unga mot äldre. Städer mot landsbygd. Östliga mot västliga delar. Och i detta ligger kanske också nyckeln till landets mer långsiktiga politiska utveckling, och det leder till en viss tillförsikt i de perspektiven.

Annars fortsätter upptakten till EU-toppmötet på fredag om det stora återstartspaketet.

Och inte minst besöksdiplomatin är intensiv, även om just Stockholm även fortsatt förefaller tämligen frånvarande. Det är kring Nederländernas premiärminister Mark Rutte som mycket förefaller att koncentreras, och det är ju möjligt att man i vår regering medvetet beslutat att överlåta mycket av arbetet till honom.

Han förefaller nu fokusera på beslutsmekanismen för det kommande stödet till olika länder. Och vissa framsteg i förhållande till de förslag som ligger på bordet kommer han sannolikt att kunna åstadkomma.

Det förefaller mig som om mer och mer nu också förskjuts i riktning mot olika krav på reformer i de olika länderna. Det är i och för sig behjärtansvärt, men innebär ju sannolikt att det blir mindre av omedelbart och tydligt stöd i närtid och mer av förändringar och processer som med nödvändighet tar lite längre tid.

En fråga som kan stöka till det är kravet från bl a Sverige om att stöd skall bindas till respekt för rättssäkerhet, och mycket tydliga hot från Ungern att sätta spärr för allt om inte krav på och processer riktade mot Ungern och Polen försvinner ur bilden. Victor Urban har utan större möda fått det ungerska parlamentet att ställa upp på den linjen.

Men det kommer att vara ett hårt tryck på att åstadkomma en lösning inom ramen för det toppmöte som inleds på fredag, men som med absolut säkerhet inte avslutas samma dag och möjligen inte heller dagen efter.

Också den sjuåriga budgeten skall ju beslutas, och här innebär det kompromissförslag som ligger på bordet dessvärre att viktiga satsningar på t ex forskning och säkerhet reducerats i förhållande till tidigare, medan struktur- och jordbruksstöd ligger kvar.

En klok svensk line hade varit att satsa på att vrida detta rätt i stället för att profilera sig som motvalls käring till det viktiga återstartsstödet.

På det mer utrikespolitiska området innebär denna vecka att den EU-ledda dialogen mellan Serbien och Kosovo efter ett långt uppehåll nu åter kommer igång. Ett videomöte under helgen följs av ett verkligt möte i Bryssel under torsdagen.

Innan dess är det i morgon dags för toppmöte per video mellan EU och Kina.

Det tilldrar sig inte lika mycket intresse som motsvarande möte mellan EU och Kina, men borde inte vara mindre viktigt. En framsynt EU-politik inte minst i ljuset av den kinesiska utvecklingen borde satsa tydligt på att bygga upp starka strategiska relationer med Asiens olika demokratier, och av dessa är Indien förvisso en av de särklassigt viktigaste.

Gårdagens möte med EU:s utrikesministrar hade mycket de komplicerade relationerna till Turkiet i fokus, men några mer konkrets steg i den ena eller den andra riktningen var man tydligen ännu inte beredda till.

Inte minst relationen mellan Frankrike och Turkiet är allt mer spänd eftersom man tydligt har olika inriktning på sin politik i Libyen. Det turkiska militära ingripandet till stöd för den FN-erkända regimen i Tripoli har ju rullat tillbaka en del av de framgångar som Benghazi-baserade krigsherren Haftar uppnått, och detta har inte setts med blida ögon i Paris.

Att Turkiet brutit mot det proklamerade vapenembargot är tydligt, men lika tydligt är dessvärre att man är långt ifrån ensam om det. Under mötet i går ville Frankrike kritisera enbart Turkiet, medan t o m ständiga partnern Tyskland ville ha en kritik som omfattade fler.

Men här går dagarna vidare med såväl vila som arbete. Det är semester i en provins i Zoomland.

Nu börjar det seriösa förhandlingsarbetet inom EU.

VID MEDELHAVET: Här på de sydligare breddgraderna i Europa fortsätter solen att flöda på det sätt som den brukar göra, och havet är inbjudande som alltid.

Coronakrisen avtar kontinuerligt i Italien och Spanien, men i Serbien är det tydligt att situationen håller på att försämras i samband me oförsiktigheter inte minst i anslutning till valet där.

Kommissionens senaste ekonomiska bedömningar bekräftar bilden av nedgång i södra Europa i grova drag dubbelt så djup som i kontinentens nordligare delar. Delvis beror detta på att viruset slog till hårdare här, men delvis också beror det på att dessa länders ekonomier är påtagligt beroende av en turism som ju denna sommar blivit dramatiskt mindre.

Mycket av den europeiska politikens fokus ligger just nu i dialogen mot det återstartspaket som man skall försöka att enas om vid det första fysiska toppmötet på länge den 17-18 juli.

Tyskland har övertagit det roterande EU-ordförandeskapet, och i dag har Angela Merkel varit i Bryssel och bl a hållit tal inför Europaparlamentet om uppgifterna för de kommande månaderna.

Och det är en tung agenda att ta itu med.

Ambitionen är att nå en överenskommelse om återstartprogrammet och långtidsbudgeten för de kommande sju åren vid det kommande toppmötet, och det vore onekligen en prestation om detta lyckades. Det handlar om en mycket omfattande materia.

Och man ser hur också besöksdiplomatin nu kommer igång. Av viss betydelse är att notera att Frankrikes president Macron redan varit i Haag för samtal med ministerpresident Rutte där, och att Italiens premiärminister Conte står nästa på listan av besökare. Rutte åker dessutom till Berlin på fredag för fortsatta samtal.

Det är tydligen Nederländerna som ses som det mest intressanta och aktiva landet i kretsen av de fyrs s k snåla länderna.Om Stockholm hör man i dessa sammanhang av europeisk diplomati ännu inte mycket.

Självfallet finns det besvärliga avvägningar som måste göras när det gäller återstartprogrammet.

Å ena sidan talas det om att det måste ut snabbt för att hjälpa den omedelbara återstarten, å den andra talas det inte minst från parlamentets sida att allt måste knytas till långsiktiga program för den gröna och den digitala omställningen av våra ekonomier.

På sina håll ses programmet som ett genombrott för ett avsevärt mer ambitiöst EU-samarbete, medan man från andra håll tydligt betonar att det är en unik insats i en unik situation – från Paris och Berlin låter det lite olika i denna fråga.

Så det kommer säkert att gå åtskilliga turer innan det hela kommer på plats. Denna vecka kommer rådsordföranden Michel att presentera sin skiss till uppgörelse, och finansministrarna kommer inledningsvis att kasta sig över denna.

Men till slut måste det bli den stora politiska kompromissen på den högsta politiska nivån. Om Sverige aktivt kan delta i arbetet att forma denna, eller om man inskränker sig till motvalls käring för att sedan köras över, återstår att se. I Haag har man tydligt valt den förra linjen.

Men Tysklands program för EU-höstens inskränker sig inte till detta.

Tanken på ett toppmöte med Kina hålls fortfarande vid liv i Berlin, men det förutsätter nog i så fall att det sker ett genombrott i förhandlingarna om det investeringsavtal som förhandlats under de senaste sju åren. Och den kinesiska politiken gentemot Hong Kong har också sin betydelse i sammanhanget.

Och på ett eller annat sätt måste det till ett avgörande om Brexit efter det att övergångstiden löper ut vid årsskiftet. Hitintills har förhandlingarna knappt rört sig framåt alls, men mot mitten av hösten kommer det att bli allvar på riktigt.

Migrationspolitiken skall också upp till avgörande – för vilken gång i ordningen? – och man har betydande ambitioner när det gäller såväl industri- som konkurrenspolitiken. Viktiga handelsavtal som ingåtts måste dessutom slutgiltigt godkännas.

Och man planerar en start för den s k konferens om Europa-samarbetets framtid som förväntas producera någon form av resultat lagom till det franska EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2022.

Alldeles tydligt är att det blir en mycket viktig period för EU.

Tysklands viktiga ställning kommer att understrykas än mer – och var Sverige egentligen hamnar i allt detta förefaller påtagligt osäkert.

Att det senare är mindre bra borde vara uppenbart.