Om Suezkanalen, globalt klimatmöte, nya spänningar med Kina och terroristangrepp.

STOCKHOLM: Sedan i tisdags är således Suezkanalen blockerad av ett fartyg som var på väg från Ostasien till Rotterdam med 18.000 containers varav ett antal hundra också har Sverige som destination.

Och i skrivande stund är det oklart hur lång tid det kan ta innan man får loss fartyget. Kraftiga bogserbåtar och annan tung utrustning har anlänt eller är på väg från Nederländerna, Italien och Tyskland.

Under tiden växer anhopningen av fartyg utanför såväl Suez vid kanalens södra som Port Said vid dess norra ända som väntar på att kunna föra sina olika laster vidare.

Omkring 12% av den samlade världshandeln beräknas passera kanalen, och för varje dygn som går växer självfallet kostnaderna för olika föreningar. Det handlar då inte bara om de 18.000 containrarna på just detta fartyg, utan om den samlade lasten på alla de nu hundratals fartyg som väntar.

Maersk har nu meddelat att man dirigerat om 18 fartyg till att i stället gå den två veckor längre vägen kring Afrika. Även detta får självfallet stora konsekvenser för leveranskedjor som ju ofta är beroende av att t ex insatsvaror kommer fram i tid.

Det inträffat visar ånyo hur beroende vi är av en smidigt fungerande, öppen och integrerad global ekonomi. Och även om det hörs röster i den riktningen då och då är det en farlig illusion att tro att detta är någonting som man på ett eller annat sätt kan frigöra sig ifrån.

Politikens inriktning måste vara att hålla denna öppna ekonomi så öppen som möjligt, samtidigt som det måste finnas en robusthet och förmåga till snabb anpassning som klarar av kriser som just denna just nu i Suezkanalen.

Vi får se hur det går. Kanske blir det tomt på någon hylla hos IKEA ett tag. Kanske blir det problem om ett raffinaderi tvingas dra ner kraftigt ett tag. Kanske finns det någon industriproduktion som måste stänga därför att insatsvarorna inte kommer fram i tid.

När det gäller kampen mot COVID-19 tror jag dock att effekterna blir begränsade.

För ett år sedan talades mycket om brist på respiratorer och annat, men här har nu produkten snabbt ökat, och vi hör mindre om detta.

Och vad gäller såväl vaccin självt som de olika insatser som krävs i produktionen, liksom de olika stadier ibland på olika platser som ingår i detta, är det ett beroende framför allt av flygfrakt. Det handlar om tid, och är ju dessutom produkter som vare sig är tunga eller skrymmande.

På det mer utrikespolitiska området kan noteras att Europeiska Rådet i veckan som gick som väntat sköt upp diskussionen om Ryssland, men antog slutsatser om relationerna med Turkiet som kombinerade piska och morot, men med tyngdpunkten på en förhoppning att det är det senare som kommer att vara viktigast.

Att utvecklingen internt i landet just nu är besvärlig tillhör dock den bilden.

På andra sidan Atlanten har nu president Biden kallat till globalt toppmöte om klimatfrågorna där Norge och Danmark kommer att företräda vår del av världen, men där även presidentens Erdogan och Putin står på inbjudningslista.

Och inför detta säger USA att man kommer att bli mer precis om sina ambitioner inför det viktiga COP26-mötet i november i år.

Viktigt kommer också att bli om och när Indien kommer att presentera en mer övergripande ambition om när man avser att uppnå klimatneutralitet. Hitintills har man inte gjort det. Kina sade ju i somras efter tryck inte minst från EU att man skulle klara detta till 2060, och frågan är om Indien realistiskt skulle klara ett än mer ambitiöst mål.

Relationerna med Kina har ju tagit sig en ny törn med anledning av EU:s och andras markeringar mot situationen för de mänskliga rättigheterna för den muslimska uigurbefolkningen i Xinjiang. Senast har nu H&M och Nike drabbats av en centralt organiserad köpbojkott i Kina sedan de sagt att de har fokus också på sina leveranskedjor när det gäller bomull från regionen.

Frågan är förvisso känslig i Kina. Det går alltid att piska upp nationella stormar kring frågor som anses röra nationens integritet och säkerhet, och alldeles säkert finns det också en genuin oro för både terrorism och separatism i regionen även om det gått några år sedan de senaste attentaten.

Men även i kamp mot terrorism är respekt för mänskliga rättigheter viktigt. Utan att dra några som helst paralleller kan man erinra om att EU var inte tyst när det gällde övertramp som skedde från USA:s sida i det mest aktiva skedet av dess kamp mot Al Qaida.

Och långsiktigt är det knappast med hårdare förtyck som Kina kan vinna stabilitet i en region som man ser som viktig för landets säkerhet. Centralasien såväl öster som väster om Kinas gräns är inte ett okomplicerat område.

Frågeställningarna kring detta, och inte minst den starkt överdrivna kinesiska rektionen, har knappast gjort relation till Kina lättare att hantera inte minst inom EU. Åter förefaller ledningen i Peking i allmänt nit att ha skjutit sig själv i foten.

På lite längre avstånd sker nu ett större terroristangrepp i staden Palma i provinsen Cabo Delgado i nordligaste Mozambiques. Sporadiska strider har pågått sedan 2017, och ca 70.000 människor anses ha flytt eller fördrivits.

Målet för attackerna förefaller att vara vad som är Afrikas största investering just nu – en stor anläggning för att producera LNG-gas med franska Total som viktigaste investerare.

Och samtidigt kom i dag nyheten om en självmordsattack mot en kyrka i Indonesiens huvudstad Djakarta.

Om Anchorage, Blinken i Bryssel, EU om Ryssland och Turkiet, vaccinnationalism och val i Israel.

STOCKHOLM: Vad semitoppmötet mellan USA och Kina i Anchorage resulterade i kommer det nog att ta ett tag innan vi får större klarhet i.

Inledningen av mötet var en parad av ömsesidiga anklagelser och kritikpunkter, och det hade möjligen sitt värde för respektive hemmapublik. Därefter sägs det dock att mötet blivit mer konkret med diskussioner som spände över vida fält under åtskilliga timmar.

Och det hade säkert värdet att klarlägga ståndpunkter, röda linjer och möjliga öppningar för kommande dialog. Den dialogen i olika frågor skall fortsätta genom reguljära diplomatiska kanaler, sades det. Respektive ambassadörer fanns också med i samtalen för att underlätta den saken.

I veckan som nu kommer förskjuts så uppmärksamheten från de olika mötena om och i Asien till vår del av världen.

På tisdag och onsdag är det sedvanligt möte mellan utrikesministrarna i Nato, och det är första gången utrikesminister Blinken kommer till Europa.

Det handlar om Nato:s nya strategiska koncept med perspektivet bort mot 2030. Och sannolikt kommer Blinken att ge en bild av hur man ser också dialogen med Kina framöver och dess konsekvenser.

Men säkert kommer också mer konkreta frågor att komma upp. USA är inte färdiga med hur politiken vad gäller Afghanistan kommer att se ut, men alldeles säkert kommer Tony Blinken att få åtskilliga frågor om detta.

Nato-länderna i övrigt har ju tillsammans fler soldater i Afghanistan än vad USA har, och skall de ha lämnat landet till 1 maj så måste den processen inledas så gott som omgående.

Och frågan om vilka konsekvenser detta i så fall får är ju inte orimlig. det handlar ju inte bara om soldater, utan om ett än större antal av olik former av internationell stödpersonal som finns i landet.

I Bryssel blir det också överläggningar mellan Blinken och olika företrädare för EU. Ryssland, Ukraina och Kina kommer att stå på den agendan.

På torsdag var det tanken att det skulle bli ett verkligt möte i Bryssel med EU:s stats- och regeringschefer, men det har nu på grund av smittsituationen omvandlats till ett möte på video vilket dessvärre torde försvårara möjligheten till en mer genuin dialog.

Åtskilligt är på agendan. Relationerna till Ryssland och Turkiet har man förberett en diskussion om, och på ett eller annat sätt kommer den säkert att bli av.

Jag skulle tro att man kommer att upprepa de fem principer för politiken gentemot Ryssland som lades fast i början av 2016, men att det vad gäller Ryssland inte blir så värst mycket mer än så.

Förväntningarna på och ambitionerna vad gäller relationerna till Ryssland är numera rätt lågt ställda. Och någon positiv rörelse i den ryska politiken gentemot Ukraina är svårt att se.

Turkiet signalerade under ett skede en vilja till reformer och närmande till EU, och det har ju varit åtskilliga högnivåsamtal för att se på möjliga förutsättningar för ett närmande.

Nu har under de senaste dygnen dock plötsligt tagits ett antal steg som tydligt går i motsatt riktning. Det gäller försöken att förbjuda HDP-partiet, avskedandet av chefen för centralbanken och beslutet att lämna Istanbul-konventionen mot våld mot kvinnor.

Trots att läget i de olika frågorna kring östra Medelhavet nu är mindre spänt genom också dialogen mellan Ankara och Athen torde dessa politiska steg ha minskat aptiten för positiva steg i relationen från EU:s sida.

Och hur marknaderna i morgon reagerar på beslutet om centralbanken blir spännande att se. Det ser allt mer osäkert ut i Turkiet i dessa dagar.

Ofrånkomligt på EU-toppmötet är att vaccinfrågorna blir stora, med en tendens hos alla att skylla på än den ena och än den andra.

Att det inte är alldeles enkelt att på bara några månader flerdubbla världens samlade produktion av vaccin är ett ärligt budskap som borde förmedlas lite oftare, men i stället är nu risken påtaglig för att man sjunker ner i en destruktiv vaccinnationalism.

Såväl den europeiska myndigheten EMA som WHO har sedan i torsdags åter gett klart grönt ljus för användning också av AstraZenecas vaccin, men i Sverige ville man tydligen inte lita på det beskedet utan valde att i stället sova på saken ett tag.

Motivet bakom detta är höljt i dunkel, men kommer med all sannolikhet att försena vaccineringen ytterligare. Och man skall inte glömma att vaccineringen räddar liv varje dag – försenad vaccinering äventyrar liv varje dag.

På tisdag är det så dags för det fjärde valet på två år i Israel. Försöket till en samlingsregering föll ju samman på grund av oenighet om budgeten, även om åtskilligt annat förefaller att ha legat bakom.

De senaste opinionsmätningarna tyder på att premiärminister Netanyahu i sedvanlig ordning stärkt sin ställning på upploppet, men att han behöver partners för att kunna regera vidare.

Och då ser det ut som om han skulle behöva att vända sig till också extremnationalistiska grupperingar med alla de följder för politiken som detta i så fall kan tänkas få.

I Washington sitter inte längre en administration som är beredd att ge grönt ljus åt en fortsatt illegal bosättningspolitik.

Men på tisdag kväll vet vi mer om hur de förutsättningarna kan komma att se ut. Redan finns det kommentatorer som spekulerar över ett femte val.

Om Quad-mötet, vaccinnationalism, Kina, Afghanistan, Tyskland och Syrien.

STOCKHOLM: På den vidare scenen är det tydligt frågeställningar om Asien och Kina som är i fokus dessa dagar.

I fredags hade president Biden videotoppmöte med ledarna för Indien, Japan och Australien i Quad-gruppen, och viktigt där var inte minst att man skisserade ett kommande djupare samarbete med ett verkligt toppmöte mot slutet av året.

I sak och mer omedelbart viktigt var ansträngningarna att få fram ytterligare en miljard doser vaccin under året. I allt väsentligt handlar detta om att öka produktionen i Indien, men hur detta förhåller sig till den tidigare målsättningen i det internationella samarbetet om två miljarder doser, och åtskilligt från Indien, är i alla fall för mig inte alldeles klart.

Oroande är dock de växande teserna till vaccinnationalism i ett läge då det är viktigt att så stora delar av världens samlade befolkning som möjligt kan vaccineras så snabbt som möjligt.

Varje form av restriktion leder i slutändan till en reduktion av det som gemensamt kan uppnås.

Produktionen är ju i mycket hög grad beroende av ett värdekedjorna för allt det som krävs i dessa komplicerad processer fungerar smidigt över nations- och regiongränser.

Jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återkomma till detta i mer detalj längre fram.

USA:s utrikes- och försvarsministrar landar i morgon i Tokyo och fortsätter sedan till Seoul för konsultationer om gemensamma utmaningar, och efter detta åker utrikesminister Blinken till Anchorage medan försvarsminister Austin fortsätter till New Delhi.

I Anchorage i Alaska träffas så på torsdag USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare med Kina:s nationella säkerhetsrådgivare och utrikesminister i en vad jag kan påminna mig alldeles unik konstellation. Det visar om inte annat den prioritet som denna relation har i såväl Washington som Peking.

Det kommer med all sannolikhet att bli tydliga tongångar från amerikansk sida i samtalen, men det kommer att bli intressant att se hur de bägge sidorna formulerar saken offentligt efteråt. USA vill säkert signalera en skarp inställning om det mesta, medan Kina samtidigt som man kommer att markera hårt i sina kärnfrågor snarare vill signalera en öppenhet också för samarbete.

Men detta är ju världens i dessa tider viktigaste relation.

Huruvida situationen med Afghanistan kommer upp i dessa samtal återstår att se. Det borde den göra. Kina och Afghanistan har ju faktiskt en gräns gemensam.

I ett kärvt formulerat brev till president Ghani har utrikesminister Blinken signalerat att man vill ha en snabb politisk uppgörelse med talibanerna för att sedan kunna dra sig ur.

Men det man skisserat är nog inte alldeles lätt för åtskilliga att svälja.

President Ghani skulle oceremoniellt närmast avsättas och utan någon konstitutionell process ersättas av en person som man skulle komma överens med talibanerna om.

Dessa skulle dessutom få hälften av platserna i den övergångsregering man skisserar samt i en rad andra institutioner. Ett råd enligt närmast iransk modell för att övervaka att alla håller sig till islam skulle också tillsättas.

Mycket om hur detta egentligen skall gå till är oklart. I Blinkens brev talas dels om en FN-ledd konferens med de olika regionala intressenterna och dels ett möte mer konkret om fredsavtalet med talibanerna och andra under turkisk ledning i Istanbul i april.

Till detta kommer dock ett möte som det kallats till i Moskva i början av den kommande veckan. Dit kommer som det nu ser ut såväl talibanerna som f d presidenten Karzai.

Den amerikanska planen leder till många frågetecken. Efter två decennier av omfattande engagemang i Afghanistan, efter det att taliban-regimen där drivits på flykten, är det en minst sagt klen utdelning för alla utom möjligen talibanerna.

Men USA vill ut. Och president Biden har ju tidigare tillhört dem som varit skeptiska till ett omfattande engagemang i landet.

På närmare håll har det i dag varit delstatsval i Rheinland-Pfalz och Baden-Württemberg i Tyskland, och de har allmänt setts som viktiga i upptakten till förbundsvalet i september.

Resultatet blev ett tydligt bakslag för CDU, och även om detta var regionala val med regionala frågor anses det att ett stigande missnöje med hanteringen i Berlin av pandemin spelat en betydande roll.

Och resultatet ledde redan i kväll till en intensiv diskussion om olika regeringsalternativ som inte inkluderade CDU efter höstens val. Sådana hade tidigare setts som mindre sannolika, men nu öppnades plötsligt nya möjligheter upp.

Vi får se hur det går med den saken. Det är långt till september.

Noteras bör att högerpopulistiska AfD gick påtagligt dåligt i bägge valen. Liksom att lilla liberala FDP möjligen har fått lite ny luft under vingarna.

På onsdag är det så val i Nederländerna. Där ser premiärminister Ruttes högerliberala VVD ut att bli klar vinnarna i ett i övrigt utomordentligt splittrat politiskt landskap.

Men på onsdag kväll vet vi bättre.

Till det som kommer att uppmärksammas under veckan hör också att det är tio år sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut.

Sedan dess har ca 600.000 – eller kanske ännu fler – människor förlorat livet och ca hälften av landets befolkning tvingats att fly, varav mer än fem miljoner till andra länder.

Kunde detta ha förhindrats? Och vad kan vi göra nu?

Säkert – och på plågsamt goda grunder – kommer det att skrivas och sägas en del kring dessa tema under de kommande dagarna.

En förtitt på USA:s nya säkerhetsstrategi.

STOCKHOLM: I veckan som gick offentliggjorde Vita Huset i Washington ett dokument som betecknades som en intremistisk nationell säkerhetsstrategi.

Varje amerikansk administration brukar formulera vad som kallas en NSS, men det sker normalt efter en process som brukar ta ett år eller så. Och med basen i detta dokument brukar sedan följa bl a en nationell försvarsstrategi.

Så kommer det med all sannolikhet att ske även nu, men greppet att snabbt publicera ett dokument som anger huvuddragen i den politik man vill föra är nytt.

Kontrasten med den NSS som administrationen Trump publicerade i december 2017 kunde knappast vara större.

Det dokumentet sade farväl till tanken på en fungerande internationell ordning, vände i allt väsentligt multilateralt samarbete ryggen, förklarade suveränitet vara det viktigaste begreppet och sade att det är allas kamp mot alla som gäller och att USA:s styrka är det avgörande.

Och det var ju också den grundläggande filosofi som vägledde den administrationens insatser.

Det nya dokumentet tecknar en bild av världens utmaningar som förvisso målar upp delvis samma bild, med det viktiga tillägget att omsorgen om demokrati lyfts fram, men anger ett helt annat sätt att angripa dem.

Nu är det inte USA ensamt, utan USA tillsammans med allierade och andra nära partners som ses som den enda möjliga vägen att klara de utmaningar man står inför. Den tesen upprepas gång efter annan i dokumentet.

Och skillnaden kunde knappast vara större.

Vissa av dessa utmaningar är det ju alldeles uppenbart att det krävs samarbete för att möta. Just nu ställer COVID-19 helt nya krav på internationellt samarbete, och de globala hälsofrågorna kommer i en rad avseenden att vara viktiga på dem globala agendan detta år.

I maj skall ju hållas ett globalt toppmöte om hälsofrågorna i Rom.

Och samma sak gäller alldeles självklart klimatutmaningen. Den kan alldeles uppenbart inte klaras av någon enstaka nation ensamt. Den kräver ett samarbete där ingen lämnas utanför eller tillåts ställa sig vid sidan.

I november är det ju det viktiga COP26-mötet i Glasgow.

Men det är inte bara denna typ av utmaningar som kräver samarbete.

Den kinesiska maktutvecklingen i olika avseenden finns självklart med.

Man vill konkurrera med Kina från en stark position, samarbete där detta är möjligt och konfrontera Kina där detta blir nödvändigt.

Och den starka positionen handlar då inte bara om att stärka USA inte minst när det gäller forskning och utveckling, utan också om samarbete med allierade och andra partners. Det förblir ju en alldeles avgörande skillnad mellan USA och Kina att medan USA har allierade har Kina inte alls samma möjlighet.

I dokumentet nämns genomgående samarbete med det som numera kallas ”Indo-Pacific” före samarbete med Europa, och det markera tydligt det skifte mot Asien som ju tydligt inleddes redan under Obama-administration.

I dag har också meddelats att det kommer att ordnas ett virtuellt toppmöte med den s k Quad-gruppen – USA, Japan, Indien och Australien. Det är en gruppering som såg dagens ljus 2007 och som sedan dess växt fram gradvis och med lite varierande entusiasm från de olika länderna under olika skeden.

Det intressanta är nu att Indien tydligen fullt ut är med. Delhi har tidigare haft en del reservationer mot att vara med i ett sammanhang som kan uppfattas som riktat mot Kina, men tydligen har de skärmytslingar man haft uppe i Himalaya under det gångna året nu lett till en förändring i inställningen.

I dokumentet träder också teknologifrågorna fram med kraft. De ses som alldeles avförande i kraftmätningen med ett Kina som ju storsatsar på en rad olika avancerade områden. Just nu är det ju halvledare som är föremål för en betydande konfrontation.

Och alldeles självklart återkommer dokumentet till frågan om ett toppmöte för demokratier. Detta har ju Biden talat om under sin kampanj, även om det är lättare sagt än gjort att sortera ut detaljerna kring ett sådant möte.

Det är inte alldeles lätt att exakt avgöra vilka länder som kan betecknas som demokratier och vilka som inte kan beskrivas som sådana. Jag skulle tro att det funderas en hel del på den frågan.