Och nu klimat, Nato och Kina.

ISTANBUL: Sent på fredagskvällen passerar jag den nya jätteflygplats här på väg till den obetydligt mindre flygplats i Guangzhou – en gång Canton – i södra Kina där jag kommer att landa framåt kvällen lokal tid.

Det blir några dagars dialog i Kina om villkoren för multilateralt samarbete i denna tid av nya globala utmaningar. Till en del är tydligen dessa diskussioner ett led i upptakten till högtidlighållandet av FN:s 75-årsdag i september nästa år.

Men möjligen ger diskussionerna också andra små inblickar i vad som händer i detta lands politiska system. Efter några dygn utanför Guangzhou blir det fortsatta diskussioner under ett kortare besök i Peking.

Och sedan bär det hem igen.

Efter skiftena i Bryssel dessa dagar blir det rivstart för åtskilligt under den kommande veckan.

På måndag inleder Ursula von der Leyen sin period som kommissionspresident genom att vara med när klimatmötet COP25 – fortfarande under chilenskt ordförandeskap, även om platsen ändrats – öppnas i Madrid.

Där kommer det rent konkret att handla om sortera ut en del återstående frågor om regelverket för att förverkliga de relativt försiktigt och allmänt formulerade åtagandena i Paris-avtalet.

Men utöver det blir det åtskilligt om klimatfinansiering, och dessutom ett högnivåmöte om skogar som med all sannolikhet kommer att fokusera på de aktuella utmaningarna kring regnskogarna i Amazonas.

Två veckor eller så räknar man med att mötet skall pågå.

Därtill kommer det säkert blir ännu en manifestation av hur viktig man anser att denna fråga är. Många ministrar flyger säkert in något dygn för att hålla engagerade anföranden.

Vackert, men i grunden är det ju konkreta åtgärder som gäller, och det är betydligt mer krävande.

På tisdag är det så dags för Nato:s s k ledarmöte ute i den engelska landsbygden, och det handlar då i grunden tre saker.

Vad säger Trump, vad säger Macron och vad säger Erdogan.

Den förste kan säga i stort sett vad som helst, men möjligen väljer han att gå armkrok med Macron efter dennes olika uttalanden om Ryssland och den relationen.

Härom dagen sade han att Ryssland ju inte kunde vara Natos fiende, utan fienden är i stället den Islamska terrorismen i Sahel och annorstädes.

Och korrekt är självfallet att ingen är fiende till Nato så länge fred råder.

Men den som kränker någon av medlemsstaterna territoriella integritet blir med automatik fiende till alla medlemsstater. Det är liksom det som är hela grundidén.

Och det har Ryssland gjort med såväl Georgien som Ukraina. Därför är Natos skydd för sina medlemsstater – och indirekt också för oss – av stor betydelse.

Frankrike kan tycka att man ligger lite längre bort, men det är en påtagligt kortsiktig syn på saken. Det handlar också om solidaritet.

Relativt sett har t ex Estland betydligt fler soldater i det franskspråkiga Afrika för att möta dess säkerhetsproblem än vad Frankrike har i de baltiska staterna. Hot möts i samarbete.

Att bekämpa terrorism är egentligen inte en uppgift som Nato är speciellt lämpad för.

Kärnvapen är ett påtagligt dåligt instrument, liksom mekaniserade bataljoner eller avancerat stridsflyg så länge det inte handlar om organisationer som gör anspråk på att kontrollera territoriet.

Och även detta är ju en uppgift som kräver betydande bredd i insatserna. Afghanistan kan ju tjäna som ett exempel på detta. Och för den delen också Sahel-området.

Möjligen kommer man ute på den engelska landsbygden att försöka att lösa ut den skuggstrid som utbrutit om olika försvarsplaner.

USA och några andra länder har stoppat ett dokument som refererar till att Turkiet ser YPG/PKK i nordöstra Syrien som ett säkerhetshot, och detta har lett till att Turkiet stoppat det formella godkännandet av Natos försvarsplanering för Polen och de tre baltiska länderna.

Det kommer nog att krävas en del diplomati för att lösa ut den knuten.

Att det är en milt sagt olycklig strid säger sig självt.

Men nu bär det av till Kina.

Allt mer och mer i våra dagar handlar ju på ett eller annat sätt faktiskt om Kinas utveckling, dess ekonomiska tyngd och dess politiska avsikter.

Just nu ligger mycket av uppmärksamheten på situationen i Hong Kong och spänningarna med USA inte minst i de handelsförhandlingar som har påtagliga svårigheter att komma ens till ett preliminär avslut.

Och lyckades det inte inom de närmaste två veckorna kommer nya Trump-tullar att träda i kraft med alla de negativa effekter det får på alla berörda.

Men nästa år kommer EU att ha Kina i fokus på ett helt annat sätt.

Först blir det sedvanligt toppmöte mellan EU och Kina i vår, men därefter följer ett toppmöte mellan alla EU-länderna och Kina i Leipzig i september.

Om man lyckats att lösa ut några problem tills dess återser att se.

Grönt ljus i Strasbourg – och intressant i Tallinn.

STOCKHOLM: I dag har Europaparlamentet vid sin session i Strasbourg som väntat gett grönt ljus till den nya kommissionen, och efter motsvarande signal från medlemsstaterna i ministerrådet kan den nu på söndag ta itu med alla arbetsuppgifter.

I sitt anförande i parlamentet i dag gav Ursula van der Leyen som väntat prioritet till klimatfrågan med åtagandet att Europa skulle bli den första klimatneutrala kontinenten genom att netto inte ha några utsläpp 2050.

Och därmed ligger Europa långt före världen i övrigt i detta arbete, men med bara 9% av de samlade globala utsläppen är det ju uppenbart att detta i sig inte kommer att vara tillräckligt.

Detta mål har redan brett stöd inom EU, även om bl a Polen ännu inte accepterat det. Jag skulle dock tro att det kommer att ske. Det är många år till 2050.

Mer intressant är då hennes ambition att skärpa det existerande EU-målet att till 2030 reducera utsläppen med 40%. Här vill hon gå till 50 eller 55% och det är betydligt mer ambitiöst även om det redan nu är tydligt att man kommer att prestera bättre än det uppsatta målet 40%.

För att åstadkomma detta vill hon inom 100 dagar föreslår en ”klimatlag”, men exakt vad detta kommer att innebära återstår nog att se. Hon vill ta fram en stor europeisk investeringsplan i samma syfte, men även här är det den mer konkreta utformningen som kommer att bli avgörande.

Till de medel hon vill använda här en ”carbon border tax”, men det är betydligt enklare sagt än gjort.

Möjligen skulle en sådan kunna fungera inom sektorer som t ex stål, men att mer generellt införa någon form av ”miljötull” mot t ex Kina eller USA riskerar att utsätta ett redan vittrande system för världshandeln för nya påfrestningar

Men frågan ligger på bordet, problemet är uppenbart, och det kommer att krävas en hel del tankeverksamhet för att få detta att fungera på ett bra sätt.

Åtskilligt annat fanns också med i hennes anförande i dag, men i det syntes inte så mycket av den geopolitiska prioritering hon säger att hon vill ge kommissionens arbete under de kommande åren.

En ökning av anslagen till den gemensamma utrikespolitiken med en tredjedel ställs i utsikt, vilket är välkommet, men självfallet är det den konkreta användningen som är avgörande.

Nya tag i migrationspolitiken sattes också på dagordningen. Det är nog så viktigt, men här handlar det ju om att övervinna de skilda meningar som finns i kretsen av medlemsstater sedan åtskilliga år tillbaka.

En mer utförlig programförklaring från den nya kommissionen kommer när den tillträtt, och sedan får vi se hur aptiten är bland medlemsstater när de på toppmötet mot mitten av nästa månad skall tas itu med den viktiga frågan om den nya långtidsbudgeten.

Ett fördrag från kommissionen ligger ju redan på bordet, men om den nya kommissionen vill ändra i detta återstår att se. Hur som helst skulle jag inte tro att dessa frågor löses ut förrän under det tyska ordförandeskapet andra delen av 2020.

Kanske blir det Angela Merkels sista kraftinsats i EU-samarbetet.

Gårdagen tillbringade jag i ett Tallinn som närmast svämmade över av besökare.

På plats i staden under dagen fanns förutom Ukrainas president också utrikesministrar från Sveriges, Litauen och Ukraina.

Men för min del handlade det om ett seminarium på Sveriges ambassad som blinkande tillbaka på våra insatser för att hjälpa Estland när landet åter hade möjlighet att bli självständigt.

Och det blev en intressant återblick på de dramatiska år i början av 1990-talet där inte minst jag kom att samarbeta nära med landets dåvarande premiärminister och reformledare Mart Laar.

Även Mart Laar var på plats på svenska ambassaden i går, och åtskilligt mycket uppskattande kom att sägas om det som vi då hade möjlighet att göra.

Men seminariet handlade också om de lite senare insatser som Sverige gjorde för att hjälpa de tre baltiska staterna att bygga upp sina försvarsmakter.

I samband med de neddragningar som gjordes i Sverige kunde betydande mängder rimligt modern materiel skeppas över till de tre länderna, och för detta fick den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow åtskilligt beröm.

Det var viktiga insatser under år innan länderna hade möjlighet att bli medlemmar av Nato.

På mitt bord har nu hamnat de memoarer om 1990-talets dramatisk år som Rysslands dåvarande utrikesminister Andrej Kozyrev sent omsider författat.

Han var en god samarbetspartner under de åren, vi har fortfarande kontakt, och det är en i mycket hög grad läsvärd bok som han skrivit.

Alltför lätt glömmer vi hur dramatiska dessa år i och för Ryssland faktiskt var.

Efter Trilaterala kommissionen.

STOCKHOLM: För min del har denna helg främst inneburit det årliga mötet med Trilateral Commission och dess europeiska del, och det mötet har denna gång ägt rum just här.

Det blev diskussioner som spände över vida ämnen.

Europas konkurrenskraft. Den globala kraftmätningen om teknologi. Säkerhet i den allt viktigare cybervärlden. Vart Rysslands utmaning är på väg. Vad vi kan förvänta oss av det fortsatta tumultet i USA. Och självfallet inte minst klimatutmaningen.

Viktigt var också att ge deltagarna från runt om i Europa lite av en bild av framgångar och utmaningar i våra nordiska länder.

Till mina uppgifter hörde bl a ett samtal vid middagen i Vasa-muséet i går kväll med Estlands president Kersti Kaljulaid om landets väg från ruinerna av Sovjetunionen till en globalt framgångsrik digital ekonomi.

Och över alla våra diskussioner hängde frågan hur vårt Europa skall manövrera i denna värld av nya utmaningar och ny oreda.

På onsdag förväntas Europaparlamentet ge sitt slutgiltiga godkännande till den nya kommissionären, och därmed kommer den kommande helg att en månad efter planerad tidtabell att träda till och kunna påbörja sitt arbete.

Och på fredag lämnar också Donald Tusk, som nu tillträtt som ordförande i EPP-partiet och därmed förblir en viktig person i det europeiska politiska systemet, över ordförandeskapet i Europeiska Rådet till Charles Michel.

Det är en krävande agenda de kommer att ha att hantera framöver.

Som det just nu ser ut inför det brittiska valet den 12 december, med en solid konservativ ledning i opinionsmätningarna, kommer Storbritannien att formellt lämna EU den 31 januari, men det är bara slutet på början på processen, och därefter inleds arbetet med att förhandla fram en ny relation.

Och så gott som ingen tror att den uppgiften kan klara av under det kommande året.

Till sommaren kommer den brittiska regeringen med hög sannolikhet att få be att få stanna kvar i det faktiska samarbetet ytterligare ett år för att hinna förhandla fram ett avtal och förhindra en ny krasch i relationen.

Men om allt annat som står på dagordningen kommer vi att få höra mera av tillträdande kommissionsordföranden Ursula van der Leyen när hon framträder inför Europaparlamentet under veckan.

Hon spände förväntningarna högt hos olika partigrupper när hon senast framträdde där, och det kommer inte att bli lätt att leva upp till allt det som hon ansåg att hon måste lova vid det tillfället.

Det blir intressant att se om t ex tal om europeiska minimilöner kommer att finnas kvar, eller hur långt hon vågar gå när det gäller olika former av klimattullar riktade mot t ex USA och Kina.

Det är mark som enligt min mening måste beträdas med stor försiktighet. Men det politiska trycket är samtidigt betydande.

De senaste dagarna har också sett ett utrikesministermöte i Nato som ägnats åt förberedelserna inför Nato:s s k ledarmöte i London 3-4 december.

Varje möte med Donald Trump är en riskabel tilldragelse, och att president Macron använt uttrycket ”hjärndöd” när han beskrivit tillståndet när det gäller strategisk dialog över Atlanten har möjligen inte uppfattas så väl av denne, och därmed tillfört en ytterligare riskfaktor.

Att det är ett s k ledarmöte och inte ett formellt toppmöte innebär dock att det inte kommer att utfärdas någon kommuniké, och det är en del av riskhanteringsstrategin.

Parallellt fortsätter upptakten till den stora Nato-övning som också innebär att ca 20.000 soldater kommer från USA och övar insatser i de östligare delarna av Nato-territoriet. En mekaniserad bataljon har redan anlänt till Litauen.

Så Nato är just nu en allians där den politiska relationen är i mindre idealiskt tillstånd, men där en militär förstärkning samtidigt sker i viktiga avseenden.

Om detta kommer att fortsätta återstår att se. I Sydkorea har USA nu begärt att landets ersättning för närvaron av amerikanska trupper skall femdubblas, vilket har lett till ett sammanbrott i de förhandlingarna.

Det skall inte uteslutas att motsvarande krav kan börja att ställas i Europa.

För min del blir detta en vecka i huvudsak i Stockholm. Men tisdagen kommer jag att tillbringa i Tallinn, och på fredag bär det av i riktning mot Kina.

Från den årliga dialogen i Abu Dhabi.

ABU DHABI: Det har blivit något av en tradition att en krets av personer träffas här varje år för att på inbjudan av Förenade Arabemiratens utrikesminister diskutera regionens olika utmaningar.

I år var det tionde gången det skedde, att jag har tillhört kretsen av inbjudna under hela denna period.

Och den har ju på åtskilligt sätt varit dramatisk.

Den s k arabiska våren skakade om rejält. Inte minst här i UAE fanns det en djup oro för vart Egypten egentligen var på väg, och man gjorde senare ingen hemlighet av att man drog en suck av lättnad när landets demokratiska experiment var över.

Åren därefter minns jag väl hur de allra flesta, med Iraks dåvarande utrikesminister som tydligt undantag, utgick från att regimen Assad i Syrien skulle falla inom kort. Men så blev det som bekant inte alls.

Och under hela denna period har olika frågor med anknytning till Iran ständigt återkommit, liksom alldeles självklart den palestinska frågan. Obama-administrationens politik i bägge dessa frågor har följts av Trump-administrationens radikalt annorlunda inriktning.

Årets diskussioner fördes inte minst i ljuset av den upptrappning av konfrontation i regionen den amerikanska politiken när det gäller Iran lett till, och inte minst den på ett eller annat sätt iranska attacken på de saudiska oljeinstallationerna i september.

Men tonläget var dock markant annorlunda än för ett år sedan. Då applåderas i denna del av regionen ökad konfrontation med Iran, men nu var det i stället strävan efter någon form av politisk process för att undvika ytterligare upptrappning som var det genomgående temat.

Hur en sådan skulle kunna åstadkommas är dock långt ifrån klart.

USA viker knappast från sin linje om ”maximalt tryck” i olika former, samtidigt som ju Iran svarat på denna med en eskalation i syfte att driva fram en de-eskalation, och kombinationen av dessa två är ett sluttande plan som det inte är alldeles lätt att se hur man skall komma bort från.

Och nästa år är det val – först parlamentsval i Iran i februari, med betydande risk för att mer konfrontatoriska krafter får en starkare ställning, och sedan presidentval i USA i november.

När det gäller den plågsamma och utdragna konflikten i Jemen fanns det en viss förhoppning att den nu skall trappas ner även om en politisk lösning är lång ifrån näraliggande.

UAE har ju dragit sig ur konflikten, och det hördes nu tydliga saudiska röster som sade att det politiska priset för konflikten i omvärlden nu har blivit alldeles för högt.

En ömsesidig nedtrappning förefaller att vara vad FN-medlaren Martin Griffiths, som också var här, hoppades på.

Konflikten mellan Israel och Palestina var också föremål för diskussion med de olika synpunkterna och intressena företrädda.

Men här var pessimismen mer påtaglig.

Vilken regering som Israel kommer att få är långt ifrån klart, och huruvida det kommer att vara möjligt att äntligen få till stånd nya val i Palestina för att få fram en ny politisk ledning är inte alldeles klart.

Och den berömda amerikanska fredsplanen – som i grunden ingen verkar att tro särskilt mycket på – har ännu inte sett dagens ljus. Vi informerades dock om att den omfattar 60 sidor, vilken betydelse just detta nu kan ha.

En tänkare sade att det är på väg mot en situation med en stat och tre klasser i denna – israeliska judar med fulla rättigheter, palestinier med vissa rättigheter och palestinier utan några rättigheter alls.

Och modern övervakningsteknologi skulle då gör det möjligt för den israeliska staten att kontrollera situationen – en tämligen dystopisk bild av framtiden för denna fråga.

Diskussionerna fördes också mot bakgrund av tilltagande oro och protester i olika delar av denna region.

Längre bort har detta redan lett till betydande förändringar i Algeriet och Sudan, i Libanon är utvecklingen synnerligen skör och hur situationen kan komma att utvecklas i Irak kunde vi bara spekulera om. Till detta skall ju nu också läggas protestvågen i Iran som utlösts av beskedet om höjda bensinpriser.

Och detta illustrerar väl hur skör situationen är i olika delar av denna region.

Tidigt i morgon bitti bär det dock vidare för mig med Zagreb i Kroatien som omedelbar destination. Där har man bett mig tala om olika internationella frågor som en del av upptakten till kongressen där senare i veckan med det europeiska EPP-partiet.

Men när den utbryter har jag förhoppningsvis redan återvänt till Stockholm.

I Zagreb blir det också en del samtal om EU:s Balkan-politik efter det franska vetot mot nya utvidgningsförhandlingar och inför nästa års kroatiska EU-ordförandeskap med dess toppmöte mellan EU och länderna på Balkan i maj.

I Paris verkar man ha börjat inse att man ställt till det riktigt ordentligt, och börjar nu presentera diverse osorterade tankar om hur EU skall kunna komma ur denna situation.

Det är åtskilligt som måste ställas till rätta inför det planerade toppmötet.

Från USA och dess tumult till Mellersta Östern.

SANTA MONICA: Att gå på middag i dessa dagar är ungefär som att gå på middag i Storbritannien i dessa dagar. Hur samtalet än börjar blir det successivt allt mer animerat med ett tilltagande drag av desperation över sakernas tillstånd.

Så var det mycket tydligt här i går kväll i samband med ett av våra möten med styrelsen i RAND Corporation. Och runt bordet där finns åtskillig både politisk och annan erfarenhet av amerikanskt samhällsliv.

Men frustrationen över landets tillstånd var högst påtaglig.

Nu har så de mer offentliga förhören om ett möjligt riksrättsåtal inletts, och det tar mycket av uppmärksamheten här.

Att det kommer att bli ett åtal får nog betraktas som klart, men avgörande är om det sedan i senaten – där den formella rättegången sedan sker – blir några republikaner som börjar att sväva på manschetten och överger den strikta partilinjen att försvara presidenten.

Hitintills finns det inte mycket som tyder på det, men mycket kan hända under själva processen.

Klart är att denna process kommer att ta mycket av syret i den amerikanska politiken under de kommande månaderna, och åtskilligt annat som borde vara av vikt kommer att läggas åt sidan.

Inte minst kommer detta säkert att gälla i Vita Huset. Allt tyder på att presidenten är närmast besatt av det hela, och i detta ligger i sig betydande faror. Världen är inte en alldeles harmonisk plats, och en amerikansk makt som sjunker ner i sina egna tumult är inte alldeles betryggande.

Men det är där vi är.

Dagarna här har dock gett möjlighet till mer analytiska diskussioner kring olika också globala utmaningar. Det är åtskilligt som faller inom de olika uppdrag som RAND har både från olika amerikanska offentliga beställare och andra.

Några timmar om olika konfliktscenarier på den koreanska halvön visade för den som inte visste det redan att det är utomordentligt viktigt att bibehålla den sköra stabiliteten i denna region. En öppen konflikt skulle få oöverskådliga konsekvenser.

Några timmar kom alldeles självklart också att ägnas åt olika utmaningar i olika delar av Mellersta Östern. En stor studie om bättre möjligheter att integrera flyktingar från Syrien i de olika länderna i regionen visade på en del möjliga nya vägar framåt.

Men också stabiliteten kring det baltiska området liksom kring Svarta Havet tillhör det som studeras och som vi hade anledning att diskutera.

Här är det nu torsdag eftermiddag, och strax sätter jag mig på planet som ca 16 timmar senare och på lokal tid fredag kväll kommer att landa i Dubai.

Och i Förenade Arabemiraten blir det så två dygn med diskussioner kring den regionens olika utmaningar i en krets som brukar inbjudas varje år vid den här tiden.

Mycket av den mediala uppmärksamheten ligger ju kring utvecklingen i norra Syrien, men det saknas inte utmaningar i regionen i övrigt.

I såväl Libanon som Irak utmanas de sittande regeringarna av stora demonstrationer vars konsekvenser ännu är svåra att överblicka. I Algeriet fortsätter också stora demonstrationer. Några spekulerar t o m om att vi kan vara på väg mot en nystart av den s k arabiska våren, men även om instabiliteten är påfallande är det mycket i de externa förutsättningarna som förändrats.

Samtidigt som försöken att bilda en regering i Israel fortsätter har konflikten kring Gaza blossat upp igen. Om den vapenvila som Hamas nu utlyst kommer att fungera återstår att se – det är ju mer militanta grupperingar som nu står för konfrontationen med Israel.

Men jag skulle tro att det är situationen i och med Iran som vi kommer att diskutera mest intensivt.

För ett år sedan var tongångarna mot regimen i Teheran påfallande militanta i såväl Riyadh som Abu Dhabi, och man var övertygad om att man hade Vita Huset med på noterna. Vart det hela syftade var inte alldeles klart, men militant var det.

Men nu låter det annorlunda.

Teheran visade att man hade förmågan att trappa upp när trycket mot dem ökade, och när man gjorde det var det tydligt att Vita Huset vek undan och att sårbarheten i olika installationer blev uppenbar. Det kommer att skrivas mycket under kommande år om spelet kring attacken på de saudiska oljeinstallationerna.

Nu hör man i stället att det talas om dialog och olika kontakter, och det skall bli intressant att höra tonläget under de kommande dygnen.

Kanske finns det tid att åstadkomma en nedtrappning av konflikten innan den glider in i en ny fas av farlig upptrappning. I februari är det parlamentsval i Iran, och som det nu ser ut är risken påtaglig för att mer militanta och konservativa grupper då får en påtagligt starkare ställning.

Den franska diplomatin har varit både aktiv och konstruktiv, men om den kommer att lyckas att nå ända fram är långt ifrån säkert. Om så inte blir fallet riskerar regionen att hamna i en ny farans tid.

Till bilden skall så också läggas konflikten i Jemen, även om det här finns försiktigt positiva signaler om i alla fall en viss nedtrappning.

Så det blir åtskilligt att diskutera när jag väl landat vid Persiska Viken.

Raka vägen dit härifrån går upp norr om Grönland och fortsätter sedan ner över västra Ryssland och vidare över Iran ner till Dubai.

Andra typer av krig.

SANTA MONICA: Efter snöflingorna i luften i Stockholm landade jag på eftermiddagen i går i den angenäma solen i Kalifornien.

Jättestaden Los Angeles lever som vanligt sitt eget liv. Tumultet borta i Washington känns avlägset, och världen i övrigt än mer så.

Här förefaller det just nu vara ”streaming wars” som fångar uppmärksamheten.

För några år sedan vände utmanaren Netflix upp och ned på det mesta i den underhållningsvärlden som är mycket stor här. Man lämnade TV och gick helt och hållet över till nätet. Och i dag har man 165 miljoner som betalar varje månad.

Men nu lanserar jätten Disney utmanaren Disney+ för att riktigt på allvar försöka ta upp kampen med Netflix. Redan när man startade i går kunde man erbjuda 600 filmer, och snart kommer någon typ av uppföljning på megasäljsuccen Star Wars.

Det är en digitala tsunamin Som sveper nu fram över denna näring med stor kraft. Tidigare var det kabel-TV som genererade de stora intäkterna i media i USA, men nu sjunker antalet abonnenter där, och nu är det streamade tjänster som Netflix som ställer allt på huvudet.

Det är ”the streaming war” som det skrivs spaltmeter om här. Netflix uppe vid San Francisco har med nätet som instrument utmanar den traditionella dominans som den kreativa industrin här kring Los Angeles – Hollywood! – haft.

Men nu slår man tillbaka. Disney ligger självfallet här i LA-området.

Det är giganternas kamp. Enorma insatser, och enorma vinster för den som vinner.

På den amerikanska östkusten går dramat med ett möjligt riksrättsåtal mot president Trump senare denna in i ett nytt skede i och med att offentliga förhör i den amerikanska kongressen inleds.

Allt – alldeles självklart – i direktsänd TV.

Det börjar med främst den tjänstgörande amerikanska ambassadören i Kiev Bill Taylor, och det förväntas att han kommer att vara tydlig med de underligheter som presidenten ägnade sig åt.

I grunden är det självfallet djupt sorgligt att se hur USA:s politik i en fråga av avgörande betydelse för Europas stabilitet av presidenten förvandlades till bara en bricka i ett smutsigt inrikespolitiskt spel.

Men så var det. Och detaljerna kommer att följa under de kommande veckornas offentliga förhör.

Men i Washington i dag är det också besök av Turkiets president Erdogan, och det kan i grunden sluta hur som helst.

Samtidigt infinner sig såväl Rysslands Vladimir Putin som Kinas Xi Jinping i Brasilien för ett s k BRICS-toppmöte där.

Och här sitter jag hela dagen i olika mötet på RAND Corporation. Jag sitter i styrelsen, och vi har vårt huvudkontor och största närvara här bara ett stenkast från Stilla Havets strand.

Ett Berlin i glädje – och känsla av ansvar.

BERLIN: I går kväll var det fest som dominerade här när kring 100.000 människor samlades kring Brandenburger Tor och festligheterna med anledning av natten för 30 år sedan när den förhatliga muren i Berlin föll.

Kvällen svängde mellan hänförande klassisk musik, lätt provocerande hårdrock, tystnad till minne av de som aldrig överlevde den östtyska diktaturen och allvarsfyllda tal om ansvaret för den demokrati och den frihet som bröt fram för Tyskland i dess helhet den natten.

Och avslutades, som sig bör, med fyrverkeri.

Tyskland är ett land som lever med sin historia, och det ger en viss tyngd också åt landets politiska samtal. I går var också minnet av kristallnatten, och bara ett hundratal meter från gårdagkvällens fyrverkeri ligger de söndersprängda resterna av Hitlers bunker under en parkeringsplats.

Där tog det andra världskriget i Europa slut, och vid gränsövergångarna vid Bornholmer Strasse tog det kalla kriget slut. Berlin är mycket av den moderna historien.

I gårdagens Dagens Industri skrev jag lite mer om det som hände här för 30 år sedan och den process som sedan följde. I efterhand framstår allt som enkelt, rätlinjigt och historiskt, men så var det knappast.

Det var åtskilliga hårdföra män som ville ha en ”kinesisk lösning” med stridsvagnar för att rädda vad som räddas kunde. Men upplösningen hade möjligen redan gått för långt, och Kreml tryckte aldrig på knappen.

Och så gick det som det gick. En regim här i Östberlin, och ett välde, som i grunden byggde på våld mot den egna befolkningen, rasade sönder och samman.

Här sitter jag nu på samma hotell som jag bodde på 1989.

Det var det sista av de hotell som uppfördes av svenska företag i det som då var DDR:s huvudstad, men allt sköttes i grunden av ökända Stasi som på detta sätt fick lite bättre kontroll på västerlänningar som tilläts komma in.

Sedan dess har regin, försiktigt uttryckt, förändrats och hotellet är fortfarande min favorit i det som i dag är det förenade Tysklands huvudstad.

Tyskland har att se tillbaka på ett framgångsrikt skede under de senaste decennierna. Under Helmut Kohl kunde den fredliga återföreningen ske, men det blev socialdemokratien Gerard Schröder som fick ta ansvaret för viktiga ekonomiska reformer därefter, och sedan har landet under Angela Merkel seglat upp till en än viktigare position.

Utmaningar saknas förvisso inte.

Hur kommer den för landet så viktiga bilindustrin att klara sig i den nödvändiga klimatpolitiken nya tid? Kan man komma ut ur den politiska skuggan efter den traumatiska flyktinghösten 2015? Tvingas man omvärdera den transatlantiska länk som varit av så grundläggande betydelse för landets utveckling? Hur skall det europeiska samarbetet i eran av Brexit och Macron gestaltas?

Och landets politik förändras.

SPD väljer i en omständig process en ny ledning, men partiets kris är uppenbar för alla och envar.

Men än viktigare än kanske vad som händer med CDU i eran efter Merkel. Partiordförande är hon inte längre, men så länge hon förblir förbundskansler – ett år till? – är det hennes gestalt som dominerar. I de olika sammanhangen i går var det mycket tydligt.

Och vem skall bli CDU:s kandidat till förbundskansler i nästa val?

Den nyvalde partiordföranden och försvarsministern Annegret Kramp-Karenbauer – AKK för enkelhetens skull – förses med allt fler frågetecken, och spekulationerna tilltar om andra namn, men ingenting är självklart eller avgjort. Att det finns kandidater är uppenbart.

CDU:s partikongress i Leipzig i slutet av månaden kan komma att visa hur vinden blåser, men mer konkret kommer man nog inte att ta sig an den viktiga frågan om kanslerskandidat inför ett kommande val förrän om ett år eller så.

För dagen verkar i alla fall den stora koalitionsregeringen sitta kvar. En del uträttas, men en del strider man om, och på sistone har det också gällt delar av utrikespolitiken på ett sätt som varit mindre lyckligt.

Just i dessa dagar sliter man med frågan om en förstärkning av grundpensionen. Viktigt och nödvändigt, säger SPD. Dyrt och omöjligt utan någon form av behovsprövning, säger CDU. Den merkelska kompromissförmågan sätts på nya prov.

Ett är tydligt: Tyskland rör sig mot den stora förändringen efter Angela Merkel, och ingen verkar riktigt säker på vad som skall hända då.

Och det är viktigt – för Europa i dess helhet, och förvisso också för Sverige.

Europasamarbetet är alltid en stor fråga här. Inget europeiskt land har så många grannar som Tyskland. Och därtill skall ju alltid läggas historiens börda och ansvar.

I förgår var tillträdande kommissionsordföranden Ursula von der Leyen här och höll ett linjetal om sin syn, och i dagarna har ju också president Macron lagt ut texten om det mesta i en stor intervju i The Economist.

Till bägge dessa två texter kan det finnas anledning att återvända.

I dag vänds dock blickarna i hög grad mot Spanien och parlamentsvalet där.

Kommer det politiska dödläget vad gäller en stabil regeringsbildning att kunna brytas? Just nu ser det inte ut så, men valresultatet avgör. I kväll vet vi meta.

Men nu återvänder jag till Stockholm.

Dock bär det redan på tisdag iväg till först Santa Monica i Kalifornien och därefter till Abu Dhabi i en annan del av världen.

Frågetecken kring Kina.

STOCKHOLM: I dagarna två har vi nu suttit här med Stockholm China Forum – det var det 22:a mötet i denna krets – för att diskutera samarbete och konkurrens med ett allt viktigare Kina.

Och dessa frågor har ju seglat upp rejält på den internationella dagordningen under det senaste året.

Förra hösten höll USA:s vicepresident Pence det tal som inledde den nya och betydligt hårdare amerikanska politiken gentemot Kina. Och den utveckling som där skisserades har ju intensifierats sedan dess.

För presidenten verkar det mest handla om siffrorna i handelsbalansen med Kina, och hans fokus förefaller därför ligga på att få ett avtal som på ett eller annat sätt får lite bättre siffror.

Sannolikt är han angelägen om ett begränsat sådant avtal i närtid. Det skulle glädja den amerikanska aktiemarknaden, och det gläder presidenten eftersom det anses gynna hans möjligheter i nästa års viktiga val.

Mer på andra håll är ambitionerna betydligt mer långtgående – från att bara försöka att bromsa Kinas hotande högteknologiska utveckling till att helt sonika frikoppla de amerikanska och kinesiska ekonomierna från varandra. Det finns knappast några ”mjukisar” i den amerikanska debatten i dessa frågor.

Även inom EU har medvetenheten om den strategiska utmaning som Kina utför växt under det senaste året, och politiken har delvis svängt in på en mer kritisk kurs. Men det finns samtidigt en skepsis mot att dras med av USA på en alltför hårdför konfrontatoriska kurs.

Nästa år blir viktigt.

Dels är det på våren ordinarie toppmöte mellan EU och Kina där man skall följa upp de åtaganden om olika öppningar som Kina gjorde vid motsvarande toppmöte i våras.

Men dels är det stort möte mellan alla EU:s stats- och regeringschefer och Kinas Xi Jinping i Leipzig i september, och förhoppningen är att man intill dess gjort framsteg i en rad frågor.

Ett investeringsskyddsavtal har förhandlats under inte mindre än sju år i 22 olika förhandlingsomgångar, men om det kommer att bli möjligt att få ett tillfredsställande resultat till Leipzig återstår att se. Åtskilliga varnade för att EU skulle bli slav under tidtabellen – det är resultatet som är det viktiga.

Till de känsliga frågor som seglat upp med stor kraft hör ju de möjliga konsekvenserna av att låta kinesiska leverantörer bygga infrastrukturen för de 5G-nätverk som kommer att bli nervsystemet i nästa steg av digitaliseringen av våra samhällen.

Här finns det farhågor som inte riktar sig främst mot enstaka leverantörer, utan mot de skyldigheter som dessa faktiskt har gentemot den kinesiska staten och dess säkerhetsintressen.

Samtidigt med allt detta fortsätter den kinesiska utvecklingen att inge bekymmer. Det inre klimatet blir allt hårdare, och känsligheten för kritik utifrån blir samtidigt allt tydligare. Inte minst Sverige känner av de kyligare vindarna.

Och kring hur dessa olika utmaningar skall hanteras har diskussionen cirklat under det senaste dygnet.

I morgon bitti bär det så av till Berlin för att vara med om lite av firandet av att det är 30 år sedan Berlinmuren föll.

Och det är faktiskt värt att fira.

Och vart bär det hän i Storbritannien? Och annat som kommer.

STOCKHOLM: Hösten har sin speciella charm, och en hösthelg hemma ger möjligheter till sällskap och annat som man annars inte riktigt hade hunnit med. Lösa trådar från veckan som gick måste knytas ihop, och veckan och dagarna som kommer måste på ett eller annat sätt förberedas.

Dygnen i Skottland och dialogen på Aurora- konferensen gjorde det naturligt att tala också om det brittiska valet. Till den 12 december är det förvisso långt, och valrörelser utmärkes alltid av att det faktiskt inträffar saker, men några tankar kan trots allt ha sitt värde.

Opinionsundersökningarna visar nu ett massivt övertag för det konservativa partiet i förhållande till den traditionella oppositionen i Labour.

Att denna under sin ledare Jeremy Corbyn har glidit starkt åt vänster, och ingen människa förmått att förstå vad de egentligen tycker om Brexit, har förvisso sin betydelse i sammanhanget.

Men även i denna situation förefaller det sannolikt att de konservativa kommer att förlora mandat till de skotska nationalisterna i Skottland och till de mer moderata och EU-positiva liberaldemokraterna i London och delar av södra England.

Och de måste då vinna tämligen massivt i andra delar av landet för att dels kompensera för detta och dels uppnå den egna majoritet de i dag inte har och som de är beroende av.

Saken är ju den att inget annat parti i det läge som uppkommit förefaller att vara berett att samarbeta med Boris Johnson.

Efter Theresa Mays svaga valresultat 2017 blev det ju en överenskommelse med nordirländska DUP som räddade regeringsmakten för de konservativa. Men med sin senaste överenskommelse med Bryssel ses Boris Johnson av dem nu som en förrädare som inte står vid sitt ord, och ett nytt samarbete förefaller minst sagt mindre sannolikt.

Och med liberaldemokraterna, som ju i motsats till Labour har en klar och tydlig linje mot dårskapen med Brexit, kommer samarbete knappast heller att vara möjligt.

En egen majoritet för Labour framstår som närmast utesluten, men en egen majoritet för konservativa högst osäker, och därmed kan man hamna i en situation där de konservativa förvisso är största parti, men där dess möjlighet att regera och få igenom sin politik, inklusive avtalet om Brexit, framstod som mycket tveksam.

Och vart detta kan leda till finns det tonvis med spekulationer kring. Men till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma för den händelse den situationen uppkommer. Osannolikt är det inte.

Slående som alltid är i hur liten utsträckning man i den brittiska debatten tycks tro att får man bara igenom avtalet om utträde, och därmed bryter upp från bordet i Bryssel, så kommer hela den plågsamma frågan att försvinna.

Så är det inte. Därefter kommer ju den långt svårare frågan om att förhandla fram nya avtal om den nya relationen. Och då uppkommer nya risker för krascher och nya plågsamma diskussioner om nya behov av uppskov. Detta är ett elände utan uppenbart slut.

På den internationella scenen i övrigt må noteras att när Frankrikes president Macron beger sig på ett nytt statsbesök till Kina så har han inbjudit också några främst tyska företrädare att vara med i hans delegation.

I detta ligger måhända ett erkännande av att det är bara genom att uppträda gemensamt som vi kan ha någon framgång med Kina, men i detta ligger självfallet också ett uttryck för anspråk på franskt ledarskap i denna process.

Måhända har man i Elysée-palatset tagit intryck av det lätta obehag som franska solouppvisningar kring Rysslands- och Balkan-politiken under den senare tiden orsakat runt om i Europa.

Min vecka inleds i morgon med att ta mig till Madrid för en middag där som upptakt till en diskussion med Javier Solana – f d utrikesminister i Spanien, generalsekreterare i Nato och Hög Representant för EU – om vart Europa är på väg.

Och innan jag återvänder till Stockholm tisdag kväll blir det också lunch med bl a nuvarande utrikesministern och blivande Hög Representant for EU Josef Borell.

Kommande helg går Spanien till val i ett tredje försök att få en situation som möjliggör en stabil regering. Den nuvarande socialistiska minoritetsregeringen har ju inte kunnat få igenom någon budget, och hamnade därmed åter i ett omöjligt läge som gjorde ett nytt val ofrånkomligt.

Till dessa problemen i parlamentet Cortes i Madrid kommer så hela den mycket inflammerade frågan om framtiden för Katalonien.

Så det blir intressant att höra lite närmare hur det låter inför den kommande helgens viktiga avgörande.

Dessvärre innebär detta att jag missar högtidlighållandet av det Östliga Partnerskapets 20-årsjubileum här i Stockholm, men det är självfallet alldeles utmärkt att regeringen tagit initiativ till detta, och att också Polens utrikesminister kommer att vara på plats.

Men sedan blir det för min del en hel del diskussioner om inte minst Kina-politiken här i Stockholm under veckan. Samt en del media kring min nya bok om ”Den Nya Oredans Tid”.

Och kommande helg kan jag inte motstå frestelsen att vara i Berlin – på lördag kväll är det 30 år sedan Berlin-muren föll och en ny tid och nya möjligheter öppnades.

Det kan man inte missa.

Den Nya Oredans Tid.

HOPETOUN HOUSE: Denna dag utkommer den bok med titeln ”Den Nya Oredans Tid” som jag författat och vars ämne är precis det som titeln antyder.

Vi lever i en tid där den existerande globala ordningen befinner sig under förändring, och det är viktigt för oss att göra vad vi kan för att försöka att förstå vad detta kan komma att innebära.

Och det är det jag försöker att göra med denna bok.

I vilken utsträckning jag lyckas med det kommer det säkert att finnas delade meningar om, och jag hoppas att boken i skall kunna stimulera viktigt tänkande och viktig diskussion kring dessa frågor.

Efter de omedelbara decennier efter det kalla krigets och det sovjetiska imperiets slut som, trots utmaningar, innebar betydande framsteg i en lång rad olika avseenden, har vi kommit in i det jag kallar den nya oredans tid.

När jag blickar tillbaka, och det gör jag i boken, så sätter jag skiftet till sensommaren 2008, även om det självfallet handlar om en mer glidande övergång.

Men i augusti hade vi kriget mellan Ryssland och Georgien, med allt den geopolitiska kraftmätningens tydliga återkomst, och i september hade vi den krasch för Lehmann Brothers i New York som riktigt på förde oss in i den djupa och omvälvande globala finansiella krisen. Dessförinnan hade Kina med den magnifika ceremoni som öppnade olympiaden i Peking visat sig för världen med ett nytt självförtroende.

Och därefter följde förändringarna slag i slag.

Hösten 2013 började det ryska tryck på Ukraina som skulle leda fram till den öppna militära aggressionen mot landet åter efter. Hösten samma år fick vi den stora flyktingkrisen i Europa, och i juni året därpå kom så chocken i samband med folkomröstningen om Brexit i Storbritannien.

Och mycket av politiken sedan dess har handlat om konsekvenserna av dessa utvecklingar.

Men mycket skall läggas till detta, inte minst de olika konsekvenserna av Kinas stadkant tillväxt i samtliga tänkbara avseenden. Under det senaste året har det ju uppmärksammats allt mer.

Och det sker mitt uppe i den begynnande övergången från den industriella till den digitala eran, med den tsunami av förändringar som detta innebär, och med den nödvändighet av att lämna den fossila eran som det växande klimathotet innebär, och som ju kommit allt mer också i den internationella politikens fokus.

Också detta handlar min bok om den nya oredans tid om.

Så jag hoppas att en och annan skall finna den vara av intresse.