Paris och Geneve

STOCKHOLM: I Geneve har nyss den s k Syria Action Group under Kofi Annans ledning nått enighet om riktlinjerna för en politisk övergång i Syrien, och det är uppenbart av största betydelse.

Mitt besök i Paris i går kom huvudsakligen att handla just om situationen i Syrien, även om det var naturligt att utrikesminister Fabius och jag också samtalade om den europeiska situationen mot bakgrund av det EU-toppmöte i Bryssel som just då hade avslutats.

Då var det fortfarande oklart om det skulle vara möjligt att nå enighet i Geneve i dag, och inte heller gårdagkvällens middag mellan Hillary Clinton och Sergej Lavrov i St Petersburg lyckades att lösa upp alla de punkter där olika bedömningar och åsikter fanns.

Det gemensamma uttalande som Kofi Annan nu förhandlat fram säger att den övergångsregering som man är enig om måste komma till kan inkludera medlemmar av den nuvarande regeringen men måste bygga på en ömsesidig överenskommelse mellan dagens regering och oppositionen.

Så är det självklart, även om man inte skall underskatta svårigheterna att nu uppnå detta.

Och det är ju kring formuleringarna på just denna punkt som de diplomatiska överläggningarna under de senaste dygnen varit som skarpast.

Det är en självklarhet efter det som hänt att president Assad inte kan vara en del av detta, men från rysk sida har man motsatt sig att vara tydlig på den punkten.

Den formulering som till slut valdes – att övergångsregeringens sammansättning måste vila på en ömsesidig överenskommelse – innebär ju i praktiken samma sak.

Hade överenskommelse inte nåtts i Geneve hade utvecklingen i Syrien snabbt blivit än mer katastrofal, men det innebär förvisso inte att vägen framåt nu kommer att bli enkel.

Viktigt blir ett möte med den samlade syriska oppositionen som inleds i Kairo på måndag, och som alldeles säkert kommer att ägna betydande tid åt att diskutera resultatet från Geneve, men som förhoppningsvis enigt kommer att ställa sig bakom detta.

Och det kommer självfallet att finnas skäl att se reaktionen från regimen i Damaskus på dagens överenskommelse. Att Ryssland och Kina så tydligt ställer sig bakom kravet på en övergångsregering som övertar makten borde förhoppningsvis visa den att deras sista stöd håller på att försvinna.

På fredag nästa vecka samlas vi så i en större krets av s k Friends of Syria i Paris för att där diskutera vägar framåt.

Mina samtal i Paris i går handlade som sagt till mycket betydande del om detta.

Inte bara med utrikesminister Fabius, utan också med olika kännare av situationen i landet. Och då resonerade vi om de olika scenarior vi kunde se för landet under t ex det närmaste året.

En del av mina tankar på den punkten har jag ju redovisat här tidigare, och de överensstämde väl med de bedömningar jag mötte i de sakkunniga kretsarna i Paris.

Dagen i övrigt har – med undantag av ett samtal med den iranske utrikesminister Salieh – varit tämligen lugn.

Via TV följde jag installationen i Egypten av president Muhammed Mursi liksom hans tal i den stora aulan i Kairos universitet.

Och lugnare blir det under de närmaste dagarna eftersom Brasiliens utrikesminister Patriota, som skulle kommit hit på måndag, tvingats inställa sin resa med anledning av den pågående krisen i Paraguay.

Fredagar i Paris

STOCKHOLM: Dagen började med regeringssammanträde och allmän beredning, men omedelbart därefter var det dags för Gunilla Carlsson och mig att presentera den genomgång av situationen för mänskliga rättigheter i 44 olika länder som UD gjort.

Tillsammans med USA är vi ensamma om att på detta sätt publicera omfattande och offentliga bedömningar av läget för mänskliga rättigheter i enskilda länder.
Och det är självfallet ett mycket konkret uttryck för den betydelse som dessa frågor har i vår utrikespolitik.

I år koncentrerade vi oss på 44 länder i Europas närområde, och nästa år kommer på samma sätt en grupp av länder att bli föremål för vår bedömning.

Vi visade också upp den nya utformningen av den hemsida för mänskliga rättigheter som vi har, och som blivit mycket uppskattad.

Till ärendena på dagens regeringssammanträde hörde godkännande av ett avtal som ger immunitet och privilegier till den palestinska representationen i Sverige, och vid en ceremoni på UD på eftermiddagen undertecknade vi avtalet.

Det är första gången vi ger diplomatiska privilegier av denna typ till en ”stat i vardande”, och skall ses som ytterligare ett uttryck för vårt stöd till det palestinska statsbyggandet.

Nu på kvällen pågår diskussionerna på EU-toppmötet i Bryssel för fullt, men jag skulle tro att det kommer att bli en lång kväll och natt för stats- och regeringscheferna.

I morgon förmiddag flyger jag till Paris för samtal med min nya franska kollega Laurent Fabius, och det blir intressant att se om mötet i Bryssel kommer att vara avklarat innan vi sätter oss ner för våra samtal.

Vi sågs på EU-utrikesministermötet i Luxembourg i måndags och kom då överens om att vi borde ha ett längre möte senare under veckan.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera också situationen i EU, men bland samtalsämnena kommer självfallet situationen i Syrien att spela en viktig roll.

På lördag möts i Geneve den Syria Action Group som Kofi Annan formerat för att diskutera den plan för en politisk övergång i Syrien som han formulerat och som de som kommer till mötet har förklarat sig beredda att stödja.

Om allt är utklarat inför det mötet eller ej återstår väl att se, men i kväll träffas i St Petersburg USA:s Hillary Clinton och Rysslands Sergej Lavrov för diskussioner som alldeles säkert kommer att ha Syrien i centrum.

Det är självfallet positivt att mötet på lördag kan komma till stånd, men sedan återstår att diskutera vägar från ett papper i Geneve till en verklighet i Damaskus, och det är långt ifrån säkert att det kommer att visa sig enkelt.

Nästa fredag kommer jag f ö att vara tillbaka i Paris för det planerade mötet med den större gruppen Friends of Syria, och då kommer vi möjligen att veta lite mer i den saken.

Efter samtalen i Paris under fredagen hoppas jag så kunna vara hemma i Stockholm igen till kvällen.

Inför Bryssel i Åbo

STOCKHOLM: Denna dag inleddes i Bryssel, tillbringades huvudsakligen i Åbo och avlutas nu i Stockholm.

Efter närmare en vecka på resande fot kändes det skönt att komma hem och packa upp.

I Åbo möttes EPP-gruppen från Europa-parlamentet för konferens och diskussion, och jag var inbjuden för att tillsammans med bl a Finlands Alexander Stubb diskutera olika östliga utmaningar för det europeiska samarbetet. 

Dit kom också Finlands statsminister Jyrki Katainen för diskussion om olika frågor inför det viktiga EU-toppmöte som tar sin början i morgon.

Vårt östra grannland anser sig ha bra erfarenheter för egen del av att vara mer i euron, och Jyrki Katainen reser till Bryssel med en konstruktiv vilja att vara med och forma också de kommande stegen i samarbetet.

Han var tydlig med att någon s k mutualisering av skulder i form av euro-obligationer eller motsvarande inte var någon bra idé – och knappast står på dagordningen – men såg betydande fördelar med ett närmare samarbete när det gäller övervakningen av viktigare delar av det europeiska banksystemet.

Mycket arbete återstår förvisso i dessa frågor, och Finland är naturligt nog inställt på att fullt ut medverka i och försöka påverka detta. 

Inte minst när det gäller banköversyn har såväl Sverige som Finland gott anseende och därmed också betydande möjligheter att vara med och påverka.

Men viktigt är självfallet att inte förlora fokus på det viktiga arbetet att fördjupa och förbättra den gemensamma inre marknaden på olika områden.

I går när jag talade i Bryssel hade jag anledning att citera en ny studie av IMF som talade om att bättre fungerande produkt- och arbetsmarknader på några år skulle kunna öka euroländernas BNP med 4-5%. 

Det är den typen av politik som är den verkliga tillväxtpolitik som dagens Europa behöver.

Bra om Montenegro

BRYSSEL: Det blev en bra utgång på diskussionen om Montenegro i Luxembourg tidigare i dag, där vi fick gehör för vårt förslag om en särskild rapport från Europol om organiserad brottslighet vars resultat tas in i underlaget för de verkliga förhandlingarna.

Därmed kan förhandlingarna inledas formellt nu under det danska ordförandeskapet och sedan reellt en bit senare när också dessa saker belysts ordentligt.

Efter min del av mötet i Luxembourg – sedan tog Birgitta Ohlsson över – hastade jag till Bryssel för diverse möten och engagemang.

Jag hann sitta ner ett tag i lugn och ro med först Catherine Ashton och sedan Cecilia Malmström om både det ena och det andra.

Och så blev det självfallet en hel del telefonsamtal i förberedelserna för EU-toppmötet på torsdag och fredag. 

Det är mycket som är uppe i lyften just nu.

På kvällen var det mottagning med Kreab – där jag ju var styrelseordförande under några år – och där gavs möjlighet att möta både gamla och nya vänner samtidigt som jag bidrog med några tankar om Europas situation och möjligheter.

I morgon bitti bär det iväg till Åbo – mer om detta då.  

Syrien i fokus i Luxembourg

LUXEMBOURG: Dagens utrikesministermöte här hade Syrien i centrum, och jag hade möjlighet att rapportera informationer, observationer och slutsatser från de senaste dygnens resor och samtal.

Mötet uttalade starkt stöd för Kofi Annans ansträngningar, men underströk självfallet också att det är viktigt att EU finns med i den kärngrupp som nu sannolikt kommer att bildas för att stödja en politisk process.

I dag hade vi också möjlighet att efter åtskilligt arbete anta strategin för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i olika delar av världen. 

Den har vi lagt ner mycket arbete på och är i allt väsentligt mycket nöjda med.

Jag har dessutom föreslagit att EU skulle publicera årliga bedömningar av läget för mänskliga rättigheter i de olika länderna på samma sätt som USA och i viss utsträckning Sverige gör, men hitintills har stödet för det lite djärvare steget varit mer begränsat.

Förr eller senare tror jag dock att vi kommer att lyckas också med det.

I kväll är det möte med representanter från Gulf Cooperation Council, och i morgon kommer det s k allmänna rådet att ta sig an såväl delar av utvidgningspolitiken som förberedelserna för toppmötet senare i veckan.

I det förra avseendet tillhör vi ju dem som satt frågan om insatser mot den organiserade brottsligheten i Montenegro i fokus, och vi har sagt att vi inte är redo att ge grönt ljus för förhandlingsstart innan vikt tillfredsställa med hur de frågorna kommer att behandlas.

Vi får se hur den diskussionen går i morgon, men jag har gott hopp om att vi skall komma fram till en bra lösning.

När vi är klara med det – liksom frågan också om Makedonien – kommer jag att lämna över till Birgitta Ohlsson för förberedelserna för toppmötet, men jag sätter mig i en bil i riktning Bryssel för fortsatta möten där under dagen och kvällen.

Finns vägar framåt?

LUXEMBOURG: Efter närmare fyra dagar i Libanon och Iraq – i Syriens omedelbara grannområde – tillsammans med mina polska och bulgariska kollegor har jag nu landat i Luxembourg för närmare två dygn av olika överläggningar här.

Och medan stats- och regeringscheferna på EU-toppmötet i Bryssel på torsdag och fredag har att ta sig an Europas mer ekonomiska utmaningar just nu blir det sannolikt den region jag just återvänt från som kommer att stå i centrum för diskussionerna när vi utrikesministrar nu  träffas här.

Vi har med all rätt gett vårt starka stöd till Kofi Annan och hans plan för Syrien i sex punkter. Den gav inte minst en möjlighet att samla det internationella samfundet efter den förödande splittringen i början av året.

Tankern var ju att närvaron av internationella observatörer skulle mildra våldet och därmed också kunna bereda vägen för en politik process som skulle kunna leda till en demokratisk övergång.

Inledningsvis gick också utvecklingen åt det hållet. 

Men i och med att en politisk process inte kom igång var det nog så att krafter inom regimen såg en möjlighet att rädda sig kvar genom ökad repression samtidigt som det i delar av oppositionen växte fram ett starkare stöd för väpnade insatser.

Och det vi sett är att konflikten blivit allt mer våldsam och militariserats allt mer. 

Medan det säkert var så att det var den demokratiska revolten som hade den starkaste positionen så länge den var fredlig och sekulär är det nog så att regimen åtminstone kortsiktigt stärks när motsättningen får en mer våldsam karaktär.

Man kan diskutera hur situationen i Syrien just nu skall beskrivas.

Det började i februari förra året som en fredlig och massiv proteströrelse med tydlig inspiration från vad som inträffat inte minst i Tunisien och Egypten.

Successivt möttes detta av ett ökat direkt våld från regimens sida, och detta våld har sedan dess steg för steg trappats upp.

I sin tur har detta lett till att ett också väpnat motstånd spritt sig och fått ett allt starkare fäste. Utvecklingen har fått tydliga inslag också av väpnat uppror.

I ett land med Syriens mosaik har detta också kommit att leda till allt fler inslag av sekteristiska motsättningar och våld. Och i denna utveckling ligger tydliga inslag av inbördeskrig.

Alla dessa inslag finns utan att påstå att något är alldeles dominerande. Att regimens våld är det allvarligaste är dock tydligt, liksom att den stora faran för landet och regionen är att utvecklingen får allt tydligare drag av ett sekteristiskt inbördeskrig. 

Var och en torde dock se att det är åt det hållet som utvecklingen kommer att gå om inte en lösning relativt snart kan nås.

Syrien var – liksom en gång Irak och Egypten – en sekulär diktatur. Det var den modell som dominerade regionen under ett antal decennier, och som nu fredligt eller våldsamt bryter samman.

När den s k arabiska våren inleddes var den allmänna förväntan att vi skulle se en relativt smidig övergång till liberala demokratier i regionen.

Så ser det knappast – i alla fall i det kortare perspektivet – ut att bli. I bästa fall ser vi en övergång från gamla sekulära diktaturer till nya islamitiska demokratier.

Det innebär nya utmaningar av olika slag, men i grunden skall vi självfallet respektera demokratiskt gjorda val.

Men risken finns också – tydligt i Syrien – att vi i stället går från sekulära enhetsstater till sekteristiskt fragmentisering. Och det kommer att få mycket vitt gående konsekvenser.

Sannolikt befinner sig regionen nu i sitt mest omvandlade skede sedan dess moderna statssystem – med undantag av Israel – började formeras omedelbart efter det osmanska väldets sammanbrott. 

Och hur det skedet kommer att sluta är långt ifrån klart. Det finns både risker och möjligheter.

En upptrappad militarisering och ett utdraget förlopp på krisen i Syrien ökar dramatiskt risken för att först landet och sedan regionen kommer att domineras av just en sekteristiskt fragmentisering.

En sådan kan mycket väl bli en både utdragen och med betydande våld förknippad process.

Motsättningarna är många, men jag har frapperats av hur spänningen mellan Sunni och Shia inom islam förefaller att öka i ett område betydligt större än detta. Och vi ser ju hur områdets kvarvarande kristna befolkningar upplever sin situation som allt mer trängd eller t o m hotad.

Diktaturen i Damaskus har förlorar sin legitimitet och kommer inte att överleva. Den saken är alldeles klar. Men vad som kommer därefter kommer i mycket hög grad av styras av den process som leder till dess slutgiltiga avlösning.

Ju längre striderna och våldet pågår desto större kommer riskerna för landets och regionens framtid att bli. Och då tänker jag just på riskerna för en sekteristiskt fragmentisering med allt vad det skulle innebära.

Mot denna bakgrund är det ytterligt angeläget att undersöka alla de vägar som står till buds för att stärka möjligheterna för en snar politisk lösning.

Kofi Annans ansträngningar att nu skapa en inre kärngrupp som kan utforma och mer eller mindre tvinga fram en politisk övergång förtjänar allt stöd. Och den måste på ett eller annat sätt innehålla alla dem som kan påverka utgången.

Att helt utesluta Iran från de politiska ansträngningarna vore knappast klokt.

Ryssland spelar en viktig roll. Den syriska armén är utrustad och utbildad av först Sovjet och sedan Ryssland. Och leveranser av avancerade luftförsvarssystem har fortsatt mitt under konflikten.

Moskva vill inte se något nytt Libyen där man upplever att man ställs åt sidan, och man har dessutom en fruktan för att plötslig förändring i Damaskus kommer att leda till ett kaos som skulle drabba alla.

Men underligt vore om man inte i Moskva insåg att den nuvarande utvecklingen med risk för en upptrappad och utdragen konflikt riskerar att leda till just detta.

Från rysk sida har talats om möjligheten av en internationell konferens i Moskva kring utvecklingen i Syrien. 

Den tanken skall absolut inte avvisas, och i ett läge där en reell internationell enighet bakom en reell plan för successiv politisk övergång kan skönjas kan den i själva verket ha ett betydande värde.

Viktigt i detta arbete är att regionens egna intressen och möjligheter finns med. I såväl Bagdad som Erbil finns kunskaper och kontakter som har ett betydande värde. Och länder som Libanon och Irak kommer självfallet att beröras mycket direkt av utvecklingen.

Vår gemensamma resa under de senaste dygnen var viktig och bra, och den visade också de möjligheter som finns när en grupp av utrikesministrar i nära samordning med EU:s gemensamma utrikestjänst kan uppträda tillsammans i en kritisk situation på detta sätt.

Varmt och vänligt i Bagdad

BAGDAD: Med en temperatur på 44 grader här i drn irakiska huvudstaden finns det i alla fall ingen anledning att klaga över att man haft det för svalt denna midsommardag.

På flygplatsen mötte utrikesminister Zebari, och vi har sedan haft olika överläggningar med honom och olika andra irakiska företrädare under större delen av dagen.

Detta är det första riktiga besöket från EU här sedan det nya samrbetsavtalet mellan EU och Irak undertecknades i början av maj, och det var uppenbart att man ser vårt besök också i det perspektivet.

De bilaterala relationerna mellan våra tre länder och Irak är utmärkta, och det var naturligt att huvuddelen av våra samtal under dagen kom att ägnas de regionala frågorna med situation i Irak i centrum.

Men jag hann också med ett trevligt besök på vår ambassad här för att med medarbetarna hå genom olika delar av den bilaterala relationen. Inte minst är den en funktion av att vi har upp mot 170.000 individer i Sverige som har bakgrund i detta land.

I morgon söndag fortsätter vi mer först överläggningar med premiärminister Maliki och därefter – sedan vi flugit upp till Erbil – med presidenten Barzani i den kurdiska regionen liksom premiärministern där Barzani.

Och därefter flyger vi sent på eftermiddagen till Luxembourg för mer informell middag kring utmaningar i just denna del världen innan det på måndag är dags för möte med alla EU:s utrikesministrar.

Varmt i Beirut

BEIRUT: Denna dag började med sommarvacker avslutning på seglarläger i Stockholms skärgård och avslutades med genomgångar med olika EU-ambassadörer inför morgondagens  hektiska serie av samtal här i Libanon.

Intresset för vårt besök är påfallande stort. 

Att vi kommer tre utrikesministrar tillsammans och med gemensamma budskap skapar intresse och ger betydande tyngd.

I morgon träffar vi så företrädare från presidenten och nedåt och för landets komplicerade politiska systems olika grupperingar.

Vårt huvudbudskap är att uttrycka Europas stöd för den nationella dialog de inlett, och vår övertygelse att de tillsammans kan klara av de utmaningar landet står inför.

Inte minst gäller det på det ekonomiska och sociala området, även om det självfallet också finns de mer renodlat politiska frågeställningarna.

Varmt så det förslår är det förvisso – det talas om en ovanlig värmebölja – så på i alla fall den punkten kommer jag inte att ha anledning att klaga på midsommarafton.

Midsommar i Beirut, Bagdad och Erbil

STOCKHOLM: Medan Sverige i övrigt gör sig redo att fura midsommar är vi en del som inte riktigt kommer att ha det på det sättet.

Fredrik Reinfeldt beger sig till Rio de Janeiro för att på fredag vara med om högnivåsessionen på den stora konferensen Rio+20 om hållbar utveckling.

Och jag anträder nu på torsdag en resa tillsammans med mina kollegor från Polen och Bulgarien till olika delar av det syriska närområdet.

Efter mellanlandningar i Warszawa och Sofia landar vi på kvällen i Libanons huvudstad Beirut för att tillbringa fredagen med politiska samtal där.

Libanon är ett land som plågsamt vet vad ett inbördeskrig innebär men som nu känner av spänningarna från de olika konflikterna i Syrien. Vi har ju redan sett vissa begränsade strider i landets näst största stad Tripoli.

Vårt budskap i Libanon handlar om EU:s tydliga stöd för Libanons integritet och stabilitet och för den nationella dialog mellan landets olika grupper som nu är så nödvändig.

Men självfallet handlar det också mer direkt om situationen i Syrien och vad som kan göras för att få slut på våldet.

På lördag morgon fortsätter vi från Beirut till den irakiska huvudstaden Bagdad för samtal med i grunden samma tema som i Beirut.

De inrikespolitiska spänningarna i Irak är just nu påtagliga, och självfallet berörs landet både direkt och indirekt av situationen i Syrien.

Detta är nog än mer uppenbart i landets kurdiska region i norr, och i Erbil på söndagen kommer vi att träffa dess politiska ledning för att lyssna på de bedömningar de gör i frågan.

Till saken hör ju att detta är en region med starka band till Sverige på olika sätt.

Söndag kväll är det så tänkt att vi skall anlända till Luxembourg för de olika möten mer EU:s utrikesministrar i övrigt som tar sin början på måndag morgon.

Världen är som den är, och denna midsommar blir ty följande som den blir.

Jag ser att prognosen talar om 45 graders värme i Bagdad…

Sakta inför midsommar

STOCKHOLM: Efter intensiva diskussioner i Oslo med den alarmerande situationen i Syrien i centrum kom jag tillbaka till Stockholm för att vara med på den moderata riksdagsgruppens vårfest på Junibacken.

Och trevligt blev det förvisso.

Onsdagen inleds för ovanlighetens skull med regeringssammanträde eftersom det finns ett intresse att något skydda den kommande midsommarhelgen.

Och för min del blir det senare under dagen möte med EU-nämnden inför mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg på måndag.

Innan dess är det emellertid mycket som skall hända. Det blir dessvärre inte mycket av midsommarhelg för min del detta år.

Men mer om detta senare. 

Jag ser dock att det utannonserats att jag kommer att vara tillsammans med mina kollegor från Polen och Bulgarien i Libanon på midsommarafton.

Sill kommer självfallet att medtas.

Under onsdagen skall jag också följa upp olika frågor med Catherine Ashton som då är tillbaka efter de nukleära samtalen med Iran i Moskva. 

Säkert kommer vi då också att tala om dessa. Men också om den förestående gemensamma resa som jag antytt ovan.

Imponerande ASSK

LOSBY GODS: Några mil utanför Oslo har vi samlas för att diskutera erfarenheter av olika fredsprocesser runt om i världen.

Med Aung San Suu Kyi och den burmesiske näringsministern här var det naturligt att fokus vid mötets inledning låg på situationen i Burma och möjliga vägar framåt.

Det blev en både spännande och imponerande diskussion. 

Aung San Suu Kyi var stark i sin övertygelse att ständig dialog var den enda möjliga vägen för landet framåt, och berättade också om sina kontakter med olika delar av den burmesiska armén.

Att hennes far var den burmesiska arméns fader spelar tveklöst en roll i hur den relationen kommer att fortsätta att utvecklas.

Men sedan var det fredsprocessen kring Afghanistan som var i fokus för de diskussioner jag deltog i med personer från Kabul, Washington, Teheran och Islamabad runt det stundtals rätt livliga bordet.

Mitt bidrag till programmet bestod av en diskussion som kom att spänna från erfarenheter från Baltikum och Balkan till de högaktuella utmaningarna om Iran och med Syrien.

Värdet av ett möte som detta ligger dock till stora delar i de informella diskussionerna vid sidan av med personer med mycket djupgående erfarenheter av olika mer eller mindre betydande konflikter runt om i världen.

Vad som händer i den aktuella omvärlden har jag haft mindre möjligheter att följa upp under dagen.

Men betydelsen av diskussionerna med Ryssland vid G20-mötet i Los Cabos om Syrien och diskussionerna med Iran i Moskva under dagen och – sannolikt – morgondagen går knappast att överskatta.

I morgon börjar jag dagen med frukost mer min norske kollega Jonas Gahr Störe och fortsätter sedan de informella diskussionerna här innan det blir dags att återvända hem till Stockholm.

Till Oslo för fred

STOCKHOLM: Förhoppningsvis innebär det valresultat som kanske avtecknar sig i Grekland – i skrivande stund i form av exit poll – att det kommer att vara möjligt att bilda en bred regering som kan ta landets nationella reformer och europeiska åtaganden framåt.

Det skulle i så fall vara viktigt alla främst för Grekland självt men självfallet också för det övriga Europa.

I morgon bitti kommer bilden att vara tydligare, och då har vi sannolikt också resultatet av det viktiga presidentvalet i Egypten.

Och då får vi återvända till den viktiga utvecklingen där.

I morgon bitti tar jag planet till Oslo för att medverka vid den årliga konferens för olika fredsmäklare och mottagande som man brukar ordna.

Jag deltog såväl 2003 som 2004, och fann dessa möten mycket värdefulla, men detta är första gången under mina år som utrikesminister som jag haft möjlighet att var med.

Det blir ett dygn av informella diskussioner om den ofta informella diplomatins möjligheter att bygga fred och förebygga konflikter i olika delar av välden. Och till mötet brukar komma några av dem i världen som har de rikaste erfarenheterna.

I morgon kommer nog åtskillig fokus att ligga på situationen såväl i Burma mer dess olika etniska grupper som i Syrien med dess överhängande risk för ett fullskaligt inbördeskrig.

Norge har arbetet både mycket och väl med frågor kring fredssamtal och förtjänar också erkännande för det. 

Själva har ju vi tillsammans med Finland föreslagit att det skall tillskapas ett ”European Institute of Peace” för att ge oss alla bättre möjligheter i detta avseende. 

Och i ett sådant skulle självfallet också Norges erfarenheter vara viktiga. Också Schweiz är ett land som har åtskilligt att bidraga med när det gäller ansträngningar som dessa.

Söndag med bekymmer

STOCKHOLM: Regnet öser ner över oss denna söndag, och en del tankar om vad man kan göra med dagen får nog revideras rätt kraftigt.

Men detta är de viktiga valens dag i Egypten, Grekland och Frankrike.

Den avgörande omgången i presidentvalet i Egypten är sannolikt det viktigaste av dessa. 

Vem som segrar kommer  att ha stor betydelse, och de två kandidaterna representerar olika vägar för Egypten under de kommande åren.

Valet i Grekland är säkert det som kommer att dominera i media, men vilka konsekvenser det kommer få är lite mindre klart. Det finns inga snabba och enkla lösningar på landets ekonomiska problem.

Gårdagens besked att FN:s observatörsmission i Syrien suspenderar sin aktiva verksamhet visar krisen för ansträngningarna att ge landet fred och frihet.

Det är naturligt att man måste ta hänsyn till observatörernas säkerhet, men samtidigt är det svårt att  se annat än att suspenderingen leder till att våldet i landet ökar ytterligare, och ett återupptagande av arkiv verksamhet kan därför bli svårt.

Och därmed är det svårt att undvika slutsatsen att denna väg att lösa den syriska krisen riskerar att närma sig vägs ända.

Tanken var ju att närvaron av observatörerna skulle dämpa våldet och, i förening med andra steg, leda till en politisk process med brett deltagande.

Inledningsvis såg det också ut som om detta skulle bli möjligt, men under de senaste veckorna har bilden gradvis börjat att förändras till det sämre. Säkert finns det olika versioner av frågan om ansvaret för detta.

I New York har Ban Ki-moon säkerhetsrådets uppdrag att studera olika alternativ för vidare agerande, och Kofi Annans ansträngningar inriktas nu på att åstadkomma en bredare och därmed också skarpare internationell koalition för förändringar i Syrien.

Rysslands inställning är av stor betydelse i det sammanhanget, men jag tror att han gör rätt i att också försöka att på ett eller annat sätt engagera Iran.

De som är en del av problemet måste på ett eller annat sätt också vara en del av lösningen. Samtidigt är svårigheterna med detta tämligen uppenbara.

I morgon inleds i Moskva den tredje omgången i samtalen med Iran om den nukleära frågan efter de tidigare samtalen i Istanbul och Bagdad.

Och nu måste man tydligare börja att röra sig framåt i materien.

I Istanbul etablerades parametrarna för den kommande processen, men i Bagdad visade man mest upp ståndpunkter  utan att någon mer seriöst bjöd upp till dans.

Nu har man inför Moskva lovat att konstruktivt diskutera respektive motparts synpunkter och förslag, och det är avgörande att så faktiskt också sker.

Mitt intryck är att Iran i dag är berett till konkreta och viktiga steg i den viktiga delfrågan om anrikning till 20%, och i ett sådant läge vore det konstigt om inte bl a EU var berett till steg när det gäller tillämpningen av sanktionerna.

En rapport från International Crisis Group som det finns länk till här till höger rekommenderar t ex att man då avstår från att låta de beslutade oljesanktionerna träda i kraft.

Mötet i Moskva blir viktigt, men kommer knappast att bli avgörande i samtliga hänseende. Ett delsteg borde vara möjligt, men sedan måst processen och dialogen fortsätta. 

En kollaps skulle riskera att få katastrofala konsekvenser i en rad olika avseenden.

Hela denna bredare region är nu ytterligt skör, och jag kommer att ha anledning att ägna mig mer åt den under den närmaste tiden.

 

Nätets frihet

STOCKHOLM: Arbetsveckan i huvudstaden har fortsatt även denna dag, om än med åtskilliga mer externa aktiviteter.

Förmiddagens diskussion på EuroDIG kom att handla om censur av nätet i olika länder, om hur nätet revolutionerar media och om hur nätets utveckling kan styras och kontrolleras.

Inte minst den senare frågan har många dimensioner.

För mer än ett decennium sedan ledde jag en arbetsgrupp inom ICANN – den organisation som är nyckeln till ”the governance of the net” – för att diskutera hur insyn och medverkan i det arbetet kunde breddas och fördjupas.

Då var vår slutsats att alla alternativ till den styrelseform som bl a ICANN representerar är betydligt mycket mer komplicerad och problemfylld. Och den slutsatsen tror jag faktiskt står sig ännu i dag.

I alla fall var det vad jag tycker att diskussionen i dag på förmiddagen ledde fram till.

Sedan blev det lunch med bl a min gamle kollega och vän Ulf Adelsohn i vår gemensamma egenskap av f d partiordföranden i moderaterna. Det är en årlig tilldragelse som i år kunde äga rum i strålande väder.

Nu väntar en helg hemmma i Stockholm innan det på måndag är dags att åka till Oslo.

Bakslag i Egypten

STOCKHOLM: Dag med skolavslutning med allt vad därtill hör i bästa försommarväder.

Men dagen började med sedvanligt regeringssammanträde och anslutande diskussion.

Den europeiska scenen ser just nu inte alldeles enkel ut. 

På söndag är det så åter dags för val i Grekland, och vad som kommer därefter är det nog ingen som vågar ha någon alltför bestämd uppfattning om.

Klart är att man är mindre förtjust över alla besparingar de stora underskotten gör nödvändiga, och helst skulle vilja att övriga europeiska länder tog på sig att betala de grekiska utgifterna.

Sannolikheten för att det kommer att ske är – av lätt insedda skäl – tämligen begränsade.

Men samtidigt är man mycket klar över att man vill behålla euron. Och skulle jag våga någon prognos vad gäller Grekland så är det att så också kommer att bli fallet.

Samtidigt kommer den andra och avgörande omgången i det franska parlamentsvalet, och det är ju först efter detta  som vi kan börja räkna med tydligare besked från Paris om hur inte minst den ekonomiska politiken kommer att utformas.

De långsiktiga utmaningarna är betydande, och i dagens europeiska situation kan de mycket snabbt också bli kortsiktiga.

Till de viktiga valen kommande helg hör självfallet också den avgörande omgången i presidentvalet i Egypten.

Dagens domstolsbesked att underkänna och upplösa det nyligen valda egyptiska parlamentet, samtidigt som det nyligen upphävda undantagstillståndet återinförs, är utan tvekan ett betydande bakslag för den demokratiska övergången i landet.

Det Egypten behöver är ju en klar och tydlig demokratisk övergång som också skapar förutsättningar för att börja ta itu med landets allt mer besvärliga ekonomiska situation.

Ju längre den uppgiften skjuts på framtiden desto mer besvärlig kommer situationen att bli, och då skulle självfallet också förutsättningarna för en stabilare politisk utveckling försvagas.

Så det kommer att finnas all anledning att med stor uppmärksamhet följa de närmaste dygnens utveckling i Egypten. 

Situationen har plötsligt blivit mycket komplicerad.

Men dagen har också inneburit nya kontakter och diskussioner kring olika aspekter av situationen på Balkan.

Den nyvalde serbiska presidenten Nikolic har besökt Bryssel samtidigt som regeringsbildningen i Belgrad ter sig mer komplicerad. 

Under dagen träffade jag Europarådets generalsekreterare, och i morgon förmiddag diskuterar Thorbjörn Jagland och jag tillsammans nätfrihet på EuroDIG här i Stockholm.

Hoppas bara att det goda vädret håller i sig.

Skolavslutning i stället

STOCKHOLM: Egentligen borde jag ha varit i Kabul i Afghanistan i dag för den viktiga ministerkonferensen om regionalt samarbete, men skolavslutning är trots allt viktigare.

Och Stockholm med vackra dagar och vita nätter som dessa finns det alls ingen anledning att klaga på.

Men mötet i Kabul är viktigt med bl a Rysslands, Irans, USA:s, Indiens och Pakistans utrikesministrar runt bordet. 

Det regionala samarbetet är en viktig nyckel till möjligheten till stabilitet i Afghanistan under kommande  år, och någonting vi har lagt ner betydande möda på att försöka förbättra. 

Men nu blir det i stället regeringssammanträde, skolavslutning och möte med Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland under dagen. 

Han är här för EuroDIG-konferensen som inleds i Stockholm i dag och där även jag kommer att delta i diskussionerna under morgondagen.

Tänka lite vidare

STOCKHOLM: Dag för lite stympad partiledardebatt i riksdagen – oppositionsledaren är ju inte ledamot – liksom möjligheten att sitta ner några timmar med medarbetare och blicka lite framåt.

Ibland är utrikespolitiken mest det ena ärendet efter det andra, men det gör det desto viktigare att då och då se över prioriteringarna och lägga fast principerna. 

Lite av detta hade jag möjlighet att göra när jag i går också träffade den moderata riksdagsgruppen.

Närområdet och Europa förblir för oss självfallet det viktigaste arbetsområdet. Det är stabilitet och utveckling här som ger förutsättningarna för vårt samhälles utveckling i övrigt.

Och alldeles uppenbart är ju att vi befinner oss i ett viktigt skede av utvecklingen när det gäller det europeiska samarbetet.

Här handlar det om vitala svenska intressen. Det europeiska samarbetet är förutsättningen för vår fred och vårt välstånd, och vi har ett starkt intresse av att det både breddas och fördjupas.

Men mycket av vår dag upptas ju också av annat.

Nätfriheten där just nu arbetet i FN:s råd för mänskliga rättigheter är i centrum men det sedan gäller att gå vidare – allt under förutsättning att vi lyckas med den breda globala koalition vi är med om att bygga där.

Utvecklingen i Europas östligare delar med det Östliga Partnerskapets olika delar. Utmaningarna är påtagliga, men vi har också tagit betydande steg framåt.

Arbetet med att få EU att tänka lite mer strategiskt på sina globala utmaningar och möjligheter under kommande år. Här har vi nog anledning att diskutera arbetsformer och initiativ lite vid sidan av det vanliga.

Den digitala diplomatin, där vi börjat ett arbete men där det ju finns oerhört mycket mer att göra. Vi må vara pionjärer och vägröjare i vissa avseenden, men vi får absolut inte slå oss till ro för den sakens skull.

Det handlar ju om att utnyttja de hela nya möjligheter att föra ut Sverige och svensk utrikespolitik i världen som nu finns.

Och det handlar också om öppenheten gentemot en förhoppningsvis intresserad allmänhet vad gäller allt det vi gör.

Och till viktiga arbetsuppgifter just nu hör självfallet också Arktiska Rådet mer inriktningen inför ministermötet i Kiruna i maj nästa år.

Jag säger detta utan att nämna den akuta såväl som mer långsiktiga frågeställningar som finns i Europas södra granskapsomwåde. 

Den arabiska vårens andra fas är mer komplicerad än den första, och en kommande tredje kommer knappast att bli det i mindre grad.

Nya ambassadörer

STOCKHOLM: Till dagens uppgifter hörde att ta emot nya ambassadörer till Sverige från Indonesien, Ukraina, Portugal och Marocko, och det gav ju också en möjlighet att diskutera de bilaterala relationer vi har med dessa länder.

Med Indonesien har våra relationer utvecklats starkt under de senaste åren, och efter sin demokratiska konsolidering har landet kommit att spela n allt viktigare roll i olik avseenden.

Med Ukraina har ju bilden dessvärre blivit något annorlunda under framför allt det senaste året. 

Tillsammans med Polen satsade vi ju kraftigt på att förbättra och fördjupa Ukrainas europeiska möjligheter, men det senaste årets politiska och politiserade rättegångar har tyvärr sagt stopp för den processen.

Hur det kommer att bli framöver vet vi inte. Nyckeln finns hos den politiska ledningen i Ukraina.

Senare under eftermiddagen hade jag också möjlighet att möta fem yngre parlamentariker från olika delar av Indien som dessa dagar besöker Stockholm, Linköping och Kiruna.

Kontakter och besök som dessa är viktiga inte minst för art stärka den långsiktiga relationen.

Under dagen har nyheterna från Syrien fortsatt att oroa djupt. Våldet tilltar och striderna sprids. Det innebär ju också att det mänskliga lidandet ökar än mer.

Viktigt är att söka vägar att öka trycket inte minst på regimen i Damaskus. 

Och det är i det sammanhanget vi är oroade över uppgifterna om ytterligare ryska vapenleveranser till Syrien. 

Även om dessa främst skulle handla om luftförsvarssystem är det uppenbart att de av regimen tolkas som uttryck för stöd.

Och även om den internationella rätten ger dem dessa möjligheter är det självklart att vi inte uppskattar om sådana leveranser sker genom Östersjön.

Repression i Ryssland

STOCKHOLM: De omfattande polisraiderna hemma hos olika demokratiaktivister i Moskva i går, i förening med de dramatiskt skärpta lagarna om demonstrationer, tyder dessvärre på ett tydligt mer repressivt politiskt klimat i Ryssland.

Och det återstår att se hur de till i dag planerade demonstrationerna i Moskva kommer att avlöpa.

Att ledande personer i dem kallats till polisförhör alldeles innan demonstrationen skall inledas visar på samma mönster som gårdagens omfattande tillslag av polis.

Ryssland är ett land som behöver mer av modernisering och mindre av repression. Bedömare efter bedömare inte minst i Ryssland självt har pekat på detta under de senaste årens debatt.

Om utveckling nu kommer att gå åt det motsatta hållet är detta självfallet allvarligt för landets möjligheter till modernisering och samarbete med det övriga Europa. 

Och att vi uttrycker vår påtagliga oro är naturligt och nödvändigt.

Tillbaka i Stockholm

STOCKHOLM: Det blev en mycket tidig flygning hem från Sofia och konferensen där denna morgon.

Men mötena och diskussionerna i Sofia var viktiga inte minst i en situation är Europa står bör nya utmaningar på Balkan.

Hur situationen kommer att utvecklas i Serbien efter den överraskande utgången av presidentvalet vet vi ännu inte. 

President Nikolic kommer att installeras officiellt i morgon, men den viktiga regeringsbildningen kan komma att ta betydande tid. 

Och därefter måste president, premiärminister och andra skapa ett fungerande system för att kunna hantera avgörande nationella frågeställningar gemensamt. 

Bland dessa finns relationerna till EU liksom alla frågor som har med Kosovo att göra. Och mellan dessa två utmaningar finns ju ett tydligt samband.

Grundläggande är ju att man tydligt genomför de olika överenskommelser som träffats i den EU-understödda dialogen mellan Belgrad och Pristina.

Men samtidigt som dessa politiska frågor diskuteras är det uppenbart att de ekonomiska utmaningarna i regionen är betydande. Bulgariens södra grannland är Grekland.

Jag pläderade på konferensen för att gå från ett gammalt fokus på gårdagens politik till ett nytt på morgondagens ekonomi. Det är de ekonomiska utmaningarna som nu måste dominera regionens politiska agenda.

Mötet i Sofia var också viktigt för att stämma av mellan några av oss som inom EU är mest engagerade i dessa frågor och företrädare för USA. Det är viktigt att vi har viljan och förmågan att arbeta nära tillsammans.

Till regionens olika frågeställningar kommer jag att ha anledning att återkomma under de närmaste veckorna.

EU-kommissionen har rekommenderat att vi skall uppta förhandlingar om medlemskap med Montenegro, och den frågan måste nu värderas. 

Mig förefaller det som om kommissionen dock har en lite för naiv inställning till de problem som finns vad gäller korruption och organiserad brottslighet. 

Det är frågor jag är övertygad om att vi måste ta på största allvar i regionen i dess helhet.

På ministerrådsmötet i Luxembourg mot slutet av månaden skall vi diskutera den frågan närmare.

Och sedan kommer åtskilliga att träffas igen i Dubrovnik  i Kroatien en bit in i juli. Då vet vi i viktiga avseenden mer än vad vi gör i dag.

Men nu blir det några timmars ledighet denna söndag även om jag också måste få iväg några reflektioner om EU som jag lovat Veckans Affärer.

I kväll blir det så informell middag med besökande Zbgniew Brzezinski från USA. 

Som en av de allra mest framstående strategiska tänkarna i USA är han alltid lika stimulerande att lyssna till och samtala med.