Alltid viktigt i Helsingfors.

HELSINGFORS: Relationerna mellan Sverige och Finland har alltid varit av alldeles särskild betydelse.

Under många decennier handlade det mycket om en direkt eller indirekt säkerhetspolitisk relation dikterads geografi men med en tyngd också sprungen ur historien.

Men under senare decennier har det därtill också blivit en allt närmare dels ekonomisk relation mellan viktiga delar av våra respektive näringsliv och dels ett viktigt partnerskap i det europeiska samarbetet.

Samtidigt har den säkerhetspolitiska relationen fått en högst konkret försvarspolitisk dimension. Det var inte så många år sedan som det under den allra största sekretess inleddes vissa samtal om försvarssamarbete mellan statsministerkontoren i Helsingfors och Stockholm, och det samarbetet har ju sedan dess vuxit påtagligt på både bredden och djupet.

För mig har det nu varit ett dygn här med olika samtal och funderingar kring både denna viktiga relation och vår plats i den vidare värld vars ordning ter sig betydligt mindre stabil än för några år sedan.

Det blev en diskussion med och inför intresserad publik i går eftermiddag med de grönas partiledare Pekka Haavisto om hur världsordningen förändras och vilka konsekvenser det för på oss. Pekka är en varm Europavän med bred internationell erfarenhet.

Och sedan middag med också åtskilliga kollegor i olika funktioner under gångna år de perspektiv både bakåt och framåt mot och efter det riksdagsval som Finland går mot den 14 april.

Efter det, och efter att en regering bildats, kommet Finland att överta det roterande ordförandeskapet i EU under den viktiga perioden omedelbart efter valet till Europaparlamentet.

Både Sverige och Finland har ett påtagligt intresse av ett starkt EU, men det sägs mer naturligt och med större kraft på denna sida Östersjön än vad som ofta är fallet hos oss.

Historien har visat detta land betydelsen av fasta freds- och samarbetsordningar, och den utveckling vi nu ser i olika avseenden gör inte den övertygelsen mindre stark.

Den kartläggning av olika nätverk av samarbeten inom EU som vi gjort inom ECFR har visat att Finland skaffat sig en starkare plats än Sverige i dessa. Medan vi har en tendens att anmäla reservationer, går Finland mer ofta in i olika frågor med föresatsen att faktiskt vara med.

Och jag tror att det på sikt ger större möjligheter till inflytande.

Här är den gemensamma valutan en självklarhet. Jag har inte hört att det finns någon som ångrar Finlands beslut att ansluta sig till den. Och samma sak gäller självfallet bankunionen.

Också när det gäller säkerhetssamarbete ligger man ett steg före genom att man gått med i det av Paris initierade s k europeiska interventionsinitiativet E2I. Det har sin speciella betydelse inte minst genom att här också Storbritannien finns med.

Det är inte långt från Helsingfors till Ryssland, och så har det ju alltid varit. Geografin ändrar man inte på, och dess betydelse för politiken går heller aldrig att bortse från.

I grunden skiljer sig knappast synen på utvecklingen i Ryssland mellan de som i Stockholm och här har anledning att syssla med dessa frågor, men det hindrar inte att det finns ibland påtagliga skillnader i attityder och uttrycksätt.

Hos oss kan ju ibland t o m finnas något av en beröringsångest med Ryssland som man inte hittar någon förståelse för i ett land där någon typ av relation med det stora landet i öster är en nödvändighet.

Här kan en middagskonversation naturligen röra sig om detaljer i den historiska relationen österut på ett sätt som vore otänkbart i Stockholm. Historien har lämnat tydligare spår i en nation som den ju behandlat något mer omilt än vad som gällt oss. Det har ju handlat om det skyddade och om det utsatta landet.

Men vår relation handlar förvisso inte bara om historia. I högst konkret avseende handlar den också om framtiden.

Med Nokia och Ericsson har vi två företag som, även om det inte sägs, ju står i frontlinjen när USA nu drar i krig mot kinesiska Huawei och när den global makten över den digitala framtiden har blivit en påtagligt aktuell fråga.

Är det kinesiska eller nordiska företag som skall leverera infrastrukturen för 5G över världen? Den frodas saknar förvisso inte betydelse, och har åtskilliga dimensioner av intresse.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Hopp och förtvivlan i Afghanistan och Venezuela.

STOCKHOLM: Det saknas förvisso inte intressanta utvecklingar på den internationella arenan i dessa dagar.

Efter sex dagar av förhandlingar i Qatar mellan företrädare för USA och för talibanerna talas det från bägge sidor i termer av framsteg i riktning mot någon form av fredsuppgörelse om Afghanistan.

Samtalen i Qatar har tydligen resulterat dels i ett amerikanskt åtagande om ett totalt militärt tillbakadragande från Afghanistan inom 18 månader efter en överenskommelse och dels ett åtagande från talibanerna att inte acceptera att vare sig Al-Qaeda eller Daesh använder landet för att förbereda attacker mot andra länder.

Och i dessa avseenden handlar det ju om att tillgodose de två grundläggande intressena för dessa bägge sidor.

Men dessa bilaterala samtal är bara en del av en fredsprocess. Till denna mer bilaterala del måste fogas dels den interna afghanska och dels den bredare regionala den. Och i slutändan är alla delarna beroende av varandra

Kommande steg som det nu talas om är en vapenvila, en provisorisk regering i Afghanistan och direkta samtal mellan vad som kan beskrivas som Kabul och Talibanerna.

Och här kommer svårigheterna sannolikt att bli större.

En komplicerande faktor är att det skall hållas presidentval i Afghanistan i sommar. När jag träffade f d presidenten Karzai för några veckor sedan undrade han om det var så ändamålsenligt i en situation när man börjar diskutera någon typ av övergångsregering.

Frågorna som finns på bordet i den interna afghanska processen är väl kända, och handlar med ett perspektiv om i vilken utsträckning talibanerna kan acceptera landets konstitution och med ett annat perspektiv om hur andra kan acceptera att denna ändras efter krav från talibanerna.

Till den avgörande interna afghanska dimension som nu måst fogas till dessa bilaterala samtal skall så läggas den inte mindre viktiga regionala dimensionen.

Från Pakistans sida framhäver man nu den roll man haft när det gäller att möjliggöra de framsteg som gjorts, och det är säkert korrekt.

Den iranska rollen är också betydelsefull – höga företrädare för talibanerna har besökt Teheran – och när jag träffade det amerikanska sändebudet Khalilzad ville han prata om hur man kan få till stånd det regionala ramverk för Afghanistan där ju också Iran måste spela en viktig roll.

Det är för regionens olika aktörer en självklarhet – men komplicerat för de i Washington som har konfrontation med Teheran som del av sin livsluft.

Så det bilaterala framstegen mellan USA och talibanerna måste nu leda till att dels den rent afghanska delen och dels den viktiga regionala delen av en fredsprocess förs framåt.

Och till slut är det självfallet den afghanska som är den avgörande. Det är trots allt afghanernas land och dess framtid som konflikten handlar om.

När denna konflikt möjligen tar ett steg framåt mot en möjlig lösning efter decennier av våld och motsättningar seglar situationen i Venezuela upp som en avgörande ny utmaning.

Landets successiva sammanbrott under dess socialistiska styre är en första klassens tragedi – inflationen uppskattas till tio miljoner procent, för att ta ett exempel – och det har diskuterats åtskilligt om hur den nedåtgående cirkeln för landet kan brytas. För Latinamerikas länder är detta den utrikespolitiska frågan före snart sagt alla andra.

När den demokratiska oppositionen nu samlats under en ny ledare, och denne valts till parlamentets talman, har en ny situation skapats i och med att i alla fall den demokratiska omvärlden inte accepterat legitimiteten i det riggade återvalet av Nicolas Maduro som landets president. Landets författning säger att om det inte finns någon president år det parlamentets talman som skall fungera som statschef.

I onsdags kväll blev Canadas utrikesminister Chrystia Freeland lite försenad till den middag vi hade i Davos eftersom den s k Lima-gruppen av amerikanska länder diskuterade situationen och enades om ett uttalande som hamnade på samma linje som USA genom att erkänna Juan Guaidó som landets legitime statschef.

Och det var synnerligen betydelsefullt. Vad USA säger har förvisso kraft, men när samma sak sägs också av bl a Canada, Colombia and Chile har det en helt annan legitimitet.

Den europeiska inställningen var inledningsvis något mer kluven. Man erkänner inte Maduro legitimitet, men var inte omedelbart beredd att erkänna ….. budskapen från Bryssel var inledningsvis inte alldeles kongruenta. Kravet på fria val sattes i centrum.

Men nu har situationen klarlagts. Om inte Maduro inom en vecka accepterar att det hålls fria val kommer även EU att anse att det är parlamentets talman som är landets legitime ledare.

Dessa ställningstaganden har högst påtagliga konkreta konsekvenser. Just nu pågår en dragkamp om rätten till olika finansiella tillgångar och kommersiella kontakter. Ett redan ruinerat land kan mycket snabbt ruineras ytterligare.

På Maduro sida står självfallet Cuba, men mer substantiellt också Ryssland och Kina.

Bägge länderna har investerat tungt i landet och dess regim, och har åtskilligt att förlora om denna skulle falla helt och hållet. Och bägge har dessutom – tänk på Damaskus! – en stark motvilja mot möjligheten av regimväxlingar av denna art.

Tidigare försök från latinamerikansk sida att engagera Moskva och Peking i en diplomatisk process för att förhindra en djupare kris i landet har varit resultatlösa.

Under den senaste tiden har vi i stället sett Moskva markera stöd genom att sända två strategiska bombplan på besök, och rapporter talar nu om ryska ”frivilliga” som sänts för att stärka Maduros säkerhet.

Så landets nu allt djupare inre kris har plötsligt fått en högst påtaglig global geopolitisk dimension.

Vi kommer att få höra åtskilligt mer om detta under veckorna som kommer. Det finns ingen enkel och snabb väg ur denna kris.

Min vecka framöver börjar som vanlig hemma i Stockholm, men på tisdag bär av till Helsingfors.

Det är f d utrikesministern Pär Stenbäck som organiserat ett samtal om läget i världen som ursprungligen skulle omfatta också Norges f d utrikesminister Jonas Gahr Störe, men eftersom Jonas nu är oppositionsledare och det blir begivenheter i Stortinget i Oslo dessa dagar har han tvingats backa ur.

Erna Solberg har ju lyckats att bredda sin regering, och nu tillträder formellt den på detta sätt förstärkta borgerliga regeringen i Norge.

Men arrangemanget är mer än fulltecknat i alla fall, och det blir säkert många spännande samtal i Helsingfors även i övrigt.

Sedan blir det åter Stockholm innan det bär av i riktning mot Europas mer centrala delar den kommande helgen.

Ukraina och annat i osäkerhetens Davos.

ZÜRICH: Det blev ett kortare besök än vanligt för mig på stora WEF-mötet i Davos detta år än vad det brukar vara, nen det var alldeles tillräckligt, och nu sätter jag mig strax på ett flygplan till Bryssel för en dag där.

Möjligt kommer årets möte mera att bli ihågkommet för de dom inte hade möjlighet st komma än för de som faktiskt gjorde det.

Hela den officiella amerikanska delegationen ställde in eftersom bråket med kongressen om budgeten ju gjort att betydande delar av det federala maskineriet stannats.

Och såväl Theresa May som Emmanuel Macron gjorde bedömningen att det var mindre klokt att i detta läge försöka att lämna de inrikespolitiska bekymren.

Men detta hindrade självfallet inte att premiärministrar och presidenter från världens alla hörn närmast köade för att få hålla sina tal och svara på eller annan oftast inte särskilt besvärande fråga.

Jag måste medge att jag hoppade över dem alla för att i stället tillbringa några timmar i går eftermiddag med att bara tala med de som jag kände som råkade passera förbi. Och den föga sofistikerade ledde till rader av intressanta samtal.

Om läget i de inre kretsarna i Saudiarabien. Om vad som hände under president Putins besök i Serbien. Om kommande förändringar i den amerikanska utrikesförvaltningen. Om utsikter för den ryska politiken. Om Kinas försök att slå sig in på marknaden för DNA-analyser. Om det allt skarpare kriget om de kommande 5G-systemen. Och åtskilligt därutöver.

Dock skulle jag gärna ha haft möjlighet att lyssna p Etiopiens nye premiärminister Abiy Ahmed som ju på kort tid inlett en betydande omvandling av landets tidigare så slutna politiska system. Jag skall lyssna på honom på webben när det blir en lucka.

Men mycket av mitt fokus låg på olika diskussioner inför de viktiga valen i Ukraina i år.

Först är det presidentval med en första omgång i slutet av mars och sedan med all säkerhet en avgörande den 21 april. Och därefter är det parlamentsval i höst.

Det säger sug själv att utgången av dessa val blir viktiga för landets framtida kurs, och det säger sig självt att det kommer att ske olika försök att påverka dem.

Det som händer nu är ju att Ukraina är utsatt för ett mångsidigt informations- och cyberkrig som vi har all anledning att studera och dra lärdomar av.

Direkt genom upprepade cyberangrepp på landets infrastruktur och ekonomi. Omedelbart i anslutning till de då och då uppblossande striderna kring Donbas. Påtagligt när det gäller desinformation om läget i landet riktar till omvärlden. Och säkert under de kommande månaderna olika operationer med syfte att mer direkt påverka valrörelserna och valresultaten.

Detta är viktigt att studera, påvisa och motverka.

Men i dag har vi lyssnat på tre av kandidaterna inför presidentvalet: president Poroshenko själv, utmanaren f d premiärministern Tymoshenko och f d försvarsministern Grytsenko.

Dels i mer offentliga framträdanden på den stora s k ukrainska frukost som traditionellt samlar ett antal hundra deltagare. Och dels i mer privata diskussioner med dem.

Att landets läge nu är ojämförligt mycket bättre än vid senaste presidentvalet i maj 2014, då såväl den militära som den politiska och den finansiella kollapsen var påtagligt hotande, är alldeles ovedersägligt.

Men det innebär inte att det är stabilt för evigt. Det krävs fortsatt kraft i reformpolitiken, och att man motstår populismens sirensånger under valrörelserna. Att det hör ligger faror blev tämligen uppenbart under våra diskussioner i dag.

Landets demokrati visade i alla fall din styrka när ledande kandidater kunde framträda på samma möte, undvika och öppet angripa varandra och i alla fall vara eniga om att utgången av valet är alldeles öppet.

Jag sade att årets Davos-möte kanske kommer att komnas ihåg för dem som inte kom.

Och det var en del av den osäkerhet även i övrigt som jag tyckte var något av ett genomgående tema.

Osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen. Fortsatta budgetbråk i USA, risken för att Storbritannien lämnar EU med en krasch och osäkerheten om Trumps och alla hans hotande tullar bidrar till att förstärka den osäkerhet som fanns redan innan. Och uppenbarligen saktar den kinesiska ekonomin också in.

Men också åtskilliga politiska osäkerheter av mer eller mindre känt slag.

Nu bär det för min del vidare till middag i Bryssel och några möten i morgon i helt olika ärenden.

Och nu en ny vecka.

STOCKHOLM: Söndagkväll, och därmed lite planering för veckan som kommer.

Dramatiken i morgon när Stefan Löfven presenterar sin nygamla rödgröna regering och lägger fram sin regeringsförklaring skall nog inte överdrivas.

Den politiska inriktningen indikerades ju i januariöverenskommelsen och hur de olika utredningarna kommer att arbeta är det självfallet på tok för tidigt att ha någon uppfattning om.

Men i morgon skall också premiärminister May enligt parlamentets beslut lägga fram sina tankar om hur Brexit-dramat skall föras vidare.

Spekulationerna är närmast oändliga om hur hon skall klara av det.

Även jag tillhör dem som var intervjuats av BBC i ämnet nu under dagen.

Och då handlade det mycket om huruvida det är möjligt att göra några förändringar i det kontroversiella utträdesavtalet.

En centralt placerad vän – vi träffades i Zürich i går – trodde att den möjlighet som nu växer fram är att man förbinder sig att för överskådlig tid vara en delar EU:s tullunion. Det skulle lösa huvuddelen av problemet med gränsen på Irland till priset av att Storbritannien inte kunde föra en självständig handelspolitik.

Avgörande just nu är att förhindra att landet lämnar EU utan ett avtal. På den punkten torde ca 500 av parlamentets ca 630 ledamöter vara överens.

Men samtidigt ökar också trycket på en ny folkomröstning, även om det än så länge är tveksamt om det finns en majoritet i parlamentet för den lösningen.

För min del blir detta en vecka som börjar här hemma, men sedan blir det en utflykt till Davos i Schweiz för några olika möten på och i anslutning till det sedvanliga stora mötet med World Economic Forum där.

Min förtjusning i denna lätt kaotiska tillställning har minskat genom åren, och därför blir det bara två dagar för mig där. Andra internationella möten ger betydligt mycket mera.

Fokus för min del där blir diskussioner inför de kommande viktiga valen i Ukraina, men det blir självfallet en del andra möten och sammanträden utöver det. Och dessutom springer man alltid på sådana som man kanske inte hade tänkt på, och det kan ha sitt värde.

Från Davos blir det för min del en dag i Bryssel i slutet på veckan.

Lite perspektiv från Zürich-sjön.

ZÜRICH: I början på året är vi några från olika delar av den västliga världen som brukar tillbringa något dygn här för att med blandad framgång försöka att blicka framåt.

Och det har ju sitt intresse att också lyssna på olika perspektiv från detta land.

Även här i Schweiz brottas man med relationerna med EU.

Ett nytt brett samarbetsavtal har förhandlats fram, men har blivit påtagligt kontroversiellt, och det ser inte ut som om regering och riksdag skulle kunna samla sig till en samlad politik i frågan.

Dagens Neue Zürcher Zeitung har en tämligen förödande artikel över halva förstasidan i dag på tesen att ett land faktiskt behöver en regering i viktiga frågor, och att att det är påfallande bristfälligt med den varan i dessa frågor i detta land just nu.

Så de stackars britterna behöver inte känna sig alldeles ensamma.

Hur det sedan blir i Sverige återstår att se.

Kommer den rödgröna minoritetsregeringen att kunna ge vårt land den kraft i Europa- och säkerhetspolitiken som de närmaste åren kommer att krävs?

Efter två års utflykt i FN måste utrikespolitiken återvända till verkligheten i vår egen del av världen.

Att den lundinska utredningen på ett tämligen kraftfullt sätt avrått från fördraget med förbud mot kärnvapen har noterats i påtagligt breda kretsar – det kunde jag notera så fort jag satte mig vid middagsbordet här i går kväll.

Och det blev åtskilliga frågor om vad som händer nu. Många tittar med lupp på hur vårt land uppträder i viktiga säkerhetspolitiska frågor.

Någonting som är påfallande i våra diskussioner här, men också i övrigt, är hur det i dag diskuteras kring termerna strategisk autonomi eller strategisk självständighet runt om i Europa.

För några år sedan var detta otänkbart utanför begränsade kretsar i främst Paris. Och jag tillhörde förvisso dem som såg med betydande skepsis på de diskussionerna.

Men nu har den strategiska verkligheten, inte minst i den transatlantiska relationen, lett till en förändrad situation.

Och i Berlin och Bryssel, för att nu bara nämna dessa två, lägger man pannorna i djupa veck och försöker fundera på om det är möjligt att ge dessa begrepp ett mer operativt innehåll.

Till dit är vägen lång, vilket inte minst en del svårigheter i samband med de ekonomiska delarna av de nukleära avtalet med Iran har visat. Och går man in på delar av försvarsområdet, inte minst de nukleära, blir detta självfallet än mer påtagligt.

Men att det nu seriöst börjat att tänkas i dessa termer är trots detta en betydande utveckling. Och förr eller senare kommer detta också att ge avtryck i den konkreta politiken.

Vi kommer att få höra mera om detta i de olika strategiska debatterna runt om i Europa. Och begrepp av denna typ formar på sikt politik.

Efter mina dagar i New Delhi skrev jag här om de begrepp som kom att sätta ramarna för många v diskussionerna där.

Och på samma sätt är det i Europa i dag.

En dag med blandade besked.

STOCKHOLM: Så släppte då centern och liberalerna – och självfallet vänsterpartiet – fram socialdemokraterna och Miljöpartiet till en ny period vid regeringsmakten.

Jag kan inte påminna mig att det talades så mycket om den möjligheten under valrörelsen. Och den allmänna uppfattningen omedelbart därefter var väl att de rödgröna förlorade valet.

Men träder ett nytt politiskt landskap fram.

Socialdemokraterna och miljöparti fortsätter som regeringspartier, centern och liberalerna blir stödpartier och moderaterna och Kristdemokraterna står för den borgerliga oppositionspolitik som förvisso kommer att behövas.

Hur den faktiska politiken sedan kommer att utvecklas återstår att se.

Först får vi invänta att en ny regering tillträder och att statsministern presenterar en regeringsförklaring på måndag.

Vänsterpolitik av äldre snitt är icke längre möjlig. Den saken avgjordes egentligen av valresultatet i höstas, men bekräftades ju i januariöverenskommelsen. Och det är självfallet viktigt.

Hur det sedan blir med genuin reformpolitik, bortom den välkomna avvecklingen av värnskatten, återstår att se.

Omedelbart blir det ju intressant att se hur mycket man kommer att försöka förändra i det som beslutades i den moderaternas och kristdemokraternas budget för detta år som ju beslutades av riksdagen.

Att återinföra avdraget för fackföreningsavgifter är ett tydligt krav från Vänsterpartiet, och jag är övertygad om att socialdemokraterna kommer att försöka att få stödpartierna med på detta.

Det blir en spännande dragkamp.

De flesta reformer som möjligen skulle kunna bli skarpa ligger några år fram i tiden efter olika utredningar. Det kommer nog att hinna att rinna åtskilligt med vatten under broarna intill dess.

Under den närmaste tiden blir det väl mest en dragkamp om direktiv till och sammansättningen av en del av de stora utredningar som nu skall till.

Men låt oss återkomma till en del av detta efter måndagen och de möjliga besked som kan komma då.

Dagen har dock inte bara inneburit detta.

I dag presenterade regeringens utredare Lars-Erik Lundin sin utvärderingar av frågan om en svensk anslutning till konventionen om förbud mot kärnvapen, och hans analys slutade i ett mycket bestämt avrådande.

Jag har ju tidigare skrivit kritiska om denna konvention från mer globala och säkerhetspolitiska utgångspunkter, men avstått från offentliga kommentarer om de konkreta implikationerna för Sverige.

Men den lundensiska analysen är entydig och skarp i bägge avseendena.

Den förefaller inte tro att konventionen kan leda till kärnvapennedrustning. Och den ser grava säkerhetspolitiska problem med en svensk anslutning.

Allt detta var uppenbart från början, men tydligt är ju att det funnits en djup splittring i den rödgröna regeringen i frågan.

Nu går utredningen ut på en kort remiss, som knappast kommer att tillföra diskussionen någonting nytt efter den genomgripande analys som nu skett, och sedan återstår att se vad som händer.

Men jag bedömer nog förslaget om att Sverige skulle underteckna och sedan ratificera konventionen som så gott som alldeles dött.

Försök till återlivande kan inte uteslutas – det finns ju de som verkar ha satsat mycket i frågan – men utsikterna till framgång är mycket små.

Det får väl betecknas som dagens goda nyhet.

Själv har jag nu utlokaliserat mig till utkanten av Zürich för ett dygn av diskussioner med både schweiziska och internationella företrädare om vad det nya året kan komma att innebära på den europeiska och den globala scenen.

Men redan i morgon kväll kommer jag att vara tillbaka hemma igen.

Alltid viktigt i Berlin.

BERLIN: Medan det lätt underhållande spelet om det hemliga papper mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt som var minnesanteckningar eller något annat fortsätter i Stockholm är jag i Berlin för två dagar av blandade samtal.

Detta är Europas viktigaste huvudstad, och blir det än mer inom EU när på ett eller annat sätt med största sannolikhet Storbritannien lämnar vårt samarbete. Att känna pulsen i Berlin, och att ha kontaktnäten här, blir ännu viktigare.

Här talas det mycket om Brexit och dess konsekvenser. Man beklagar men konstaterar faktum.

Då handlar det som vanligt att gå vidare i samarbetet med Frankrike. På tisdag undertecknas i Karl Den Stores gamla stad Aachen ett nytt fördrag om samarbete på olika områden som läggs ovanpå det viktiga fördraget från 1963.

Och självfallet alla frågor om EU-samarbetets framtid efter valen till Europaparlamentet i maj och de olika besluten om förnyelse av ledningen av EU-institutionerna därefter.

Tydligt är att man redan nu tänker en del på det tyska EU-ordförandeskapet våren 2020 och de olika initiativ för att ge samarbetet ny kraft som då skulle kunna bli möjliga. Den diskussionen finns det all anledning att följa mycket noga.

Relationerna med USA oroar hela tiden.

Detta moderna och demokratiska Tyskland har växt fram under amerikanskt säkerhetsskydd, och hur situationen med detta oberäkneliga USA skall hanteras är en fråga man inte har alldeles lätt att hantera, och som berör många fler områden än vad man omedelbart föreställer sig.

Att balansera det europeiska och amerikanska är inte alldeles lätt.

Man står inför ett beslut om att anskaffa nya stridsflygplan för att ersätta de äldre Tornado-flygplan som har som en av sina uppgifter att också kunna bära kärnvapen, och hör blir det nu ett val mellan ett europeiskt och ett amerikanskt alternativ.

Eller ett mindre rationellt beslut att köpa bägge.

Med Kina har man bygg upp en stark kommersiell relation, som nu faktiskt nu blivit nästan lika stor som den med USA, och som under kommande år mycket väl kan komma att bli större.

Men nu reses allt fler frågetecken över olika aspekter av denna relation, och det är alldeles uppenbart att detta är en fråga som kommer att diskuteras allt mer. Finansministern avreste just till Peking för att diskutera de olika utmaningarna i relationen.

Och det inflytelserika tyska industriförbundet BDI har i dagarna publicerat ett papper om relationerna till Kina som det talas påfallande mycket om.

Digitalisering är ett begrepp som finns i snart sagt varje diskussion här.

Man vet att ett är nyckeln till framtiden, och man vet också att man just nu inte ligger i framkant på utvecklingen.

När Angela Merkel kommer till Davos och talar nästa vecka tror jag vi kommer att få höra mycket också om detta. Och när Sverige blir nationen i fokus på den jättelika Hannover-mässan i april kommer det med all säkerhet också där att handla om detta.

Den politiska stabiliteten har i alla fall för ett tag återvänt till den tyska scenen, och det kan behövas i dessa i övrigt turbulent dagar.

Den nya CDU-ledningen agerar med tydlig säkerhet, och rimligt är väl att Angela Merkel under sin återstående tid som förbundskansler kommer att fokusera mer på de Europa- och utrikespolitiska frågorna.

Men går det riktigt illa för SPD i EU-valet kan det lätt bli lite turbulent för regeringen.

Nu återsänder jag dock snart till Stockholm igen.

Efter de nattliga samtalen mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är det ju nu klart att den förre släpps fram som statsminister i morgon med en politik i många frågor förankrad i det nya blocket med liberalerna och centern men alldeles uppenbart med olika livlinor av hemligt slag till också Vänsterpartiet.

Och det innebär att vi på måndag får en ny regering också.

Till den frågan kommer det då att finnas anledning att återkomma.

Härdsmälta i underhuset i London.

STOCKHOLM: Det blev ett långt större nederlag i det brittiska underhuset för utträdesavtalet med EU än vad någon hade föreställt sig. Det talas om det mest massiva nederlaget för en brittisk regering någonsin.

I sak var avtalet hyggligt i förhållande till de usla förutsättningar som landet försatt sig i genom resultatet i folkomröstningen 2016, och lade grunden för de med nödvändighet rätt komplicerade förhandlingar som måste följa om en framtida relation.

Under tiden skulle landet vara kvar i den absoluta huvuddelen av samarbetet – dock utan ett säte vid bordet i Bryssel.

Men detta avtal har nu kastats ut med sådan kraft att varje möjlighet att återkomma med det eller någon variant av det helt försvunnit. Det är dött.

I morgon blir det så en förtroendeomröstning om regeringen, men det mesta talar för att regeringen överlever denna. Labour vill ha ett nyval, men de konservativa vill det inte, och entusiasmen för att ta över premiärministerns långt ifrån avundsvärda roll är också tämligen begränsad.

Och därefter säger sig premiärministern vilja konsultera om hur politiken nu skall läggas upp.

När jag förra veckan träffade en av hennes närmaste medarbetare sade vederbörande med ett lätt stön och inte alldeles på allvar att han arbetade med 17 olika alternativ, vilket är ett annat sätt att säga att så gott som allting kan hända.

Om ingenting händer kommer Storbritannien att krascha ut ur EU utan ett avtal i slutet av mars. Men av alla alternativ förefaller detta nu att vara det som de flesta dock är eniga om att undvika, även om enigheten upphör med detta, och meningarna är högst delade om hur det kan ske.

Jag skulle tro att det nu blir alldeles ofrånkomligt att skjuta på utträdet, men jag tror knappast att EU kommer att gå med på det om det inte innebär en möjlighet att äntligen få ordning och reda i processen.

Och det är här möjligheten av en ny folkomröstning kommer in i bilden. Sannolikheten för en sådan har successivt ökat, och den processen har förvisso stärkts av kvällens dramatiska utveckling.

Att det är ett alternativ som inte är utan sina utmaningar har jag skrivit om tidigare, men i brist på mindre osannolika alternativ tror jag trots detta är detta i dag är det minst osannolika av alternativen just nu.

Men den som lever får se.

I USA har konfrontationen mellan presidenten och kongressen lett till att betydande delar av den federala offentliga sektorn stängts. I Frankrike kämpar president Macron genom stora möten utan i landet att möta vågen av protester. Och i Sverige försöker Vänsterpartiet och socialdemokraterna i skrivande stund att rädda den möjliga regeringsbildningen.

Det är inte alldeles lätta tider.

I morgon bitti lyfter jag för två dagar i Berlin med olika samtal.

Inte alldeles utan sina utmaningar där heller, men allt är relativt i denna värld.

Januariöverenskommelsens nya landskap.

STOCKHOLM: Det är dramatiska dagar i svensk politik, och utgången är ännu inte alldeles given.

Det måste dock anses sannolikt att Januariöverenskommelsen kommer att ge oss en ny rödgrön regering med centern och liberalerna som inlåsta stödpartier.

Att denna inte kommer att kunna föra utpräglad vänsterpolitik är inte särskilt sensationellt.

Förutsättningarna för en sådan försvann helt efter fjolårets val. Och det kan sägas att detta bekräftas i överenskommelsen. Det är ett surt äpple Stefan Löfven får bita i för att sitta kvar, men det är det äpple väljarna serverade honom.

Och jag har svårt att se några liberala reformer i överenskommelsen som inte en alliansregering skulle kunna genomföra – med alliansmått mätt handlar det ju om ett minimum.

För socialdemokraterna är det avgörande dels att man nu definitivt blivit av med den allians som successivt reducerat dess roll i svensk politik, och dels att man nu får i stort sett obestridd kontroll av regeringsmakten för en betydande tid framöver

Det är strategiska vinster av i svensk politik sällan skådad dimension.

Att avskaffa värnskatten är ett mycket begränsat pris för den framgången.

Hur det blir med alla utredningar som överenskommelsen innehåller återstår att se. En del gott kommer säkert att komma ur några av dem. Andra kommer säkert att utvecklas till utdragna fördröjningsstrider av känt snitt.

Det kommer att ta åtskilliga år innan det kommer att vara möjligt att utvärdera vad de leder till. Om det är reformpolitik, så är det sådan i synnerligen slow motion.

Överenskommelsen är en märklig blandning av smått och stort, och bär i viktiga avseenden intryck av att vara ett hastverk. Sådana leder alltid till problem längre fram.

Till överenskommelsens mer anmärkningsvärda delar hör att den förbjuder de deltagande partierna att i någon av de frågor som berörs av den samarbeta med andra partier.

Det är säkert till del riktat mot Vänsterpartiet, men innebär ju också ett förbud för centern och liberalerna att samarbete med sina forna allianskollegor över ett mycket brett fält av frågor.

Man gör sig faktiskt till kedjefångar i uppgörelsen.

Hur allt detta kommer att utvecklas på sikt är det inte alldeles lätt att sia om.

Vänsterpartiet borde få goda möjligheter.

Och detsamma borde gälla moderaterna och Kristdemokraterna om de sköter sina kort väl.

Inför valet 2022 kan de ju alldeles sanningsenligt säga att enda sättet att byta regering är att rösta på dem.

En röst på Sverigedemokraterna är ju alldeles uppenbart kontraproduktiv. Och en röst på centern eller liberalerna är en röst på en fortsatt socialdemokratisk regering.

Vi har trätt in i januariöverenskommelsens nya Sverige.

Men det kan inte uteslutas att de kommande dagarna bjuder på ny dramatik.

Själv håller jag mig hemma de närmaste dagarna, men är i Berlin i mitten av veckan och i Zürich mot dess slut.

En mycket annorlunda värld.

NEW DELHI: Om någon timmar eller så bär det hem igen efter dagarna här med diskussioner på detta års upplaga av Raisina Forum.

Konferensen har utvecklats påtagligt de senate åren, och håller nu på att bli en global mötesplats för idéer som knappast kan ignoreras. Allt alldeles självklart med en viss men dock inte dominerande indisk karaktär.

Världen förändras, och medan nu Kinas starka ställning och vad denna betyder implikationer avseenden diskuteras intensivt i främst USA men även Europa finns det all anledning att reflektera över vad som kommer därefter.

Om den kinesiska utvecklingen fortsätter med samma ekonomiska kraft som vi sett under de senaste decennierna är väl högst tveksamt, men några decennier framöver är det fick sannolikt att den kinesiska ekonomin kommer att vara dubbelt så stor som den amerikanska.

Den indiska tillväxten är i dag starkare än den kinesiska, om än från en påtagligt lägre nivå.

Men kommer denna att fortsätta, och jag skrev ju om de också demografiska förutsättningarna för detta tidigare, så kommer den indiska ekonomin väl innan mittpunkten i detta sekel at ha passerar den amerikanska i storlek.

Framtidsbedömningar är ju bara mer eller mindre välinformerade gissningar, men de flesta som görs på detta område ser en situation där de största nationella ekonomierna kring halvsekelskiftet kommer att vara den kinesiska, den indiska, den amerikanska och den indonesiska i nu nämnd ordning.

En bedömning för något år sedan sade att då kommer Kina att vara 20%, Indien 15%, USA 12% och EU27 9% av den globala ekonomin.

Att detta då blir en mycket annorlunda värld är uppenbart. Den redan tydliga förskjutningen av världsekonomins tyngdpunkt till Asien kommer att bli påtagligt mycket tydligare.

En konferens som Raisina handlar i viss utsträckning om detta, nämligen om att bygga de globala nätverk som ett påtagligt mycket mera betydelsefullt Indien kommer att behöva i denna värld. Man bygger institutionell och intellektuell kapacitet för att bli ett av världens globalt viktigaste länder.

Och det arbetet är det självfallet viktigt att vara med i.

På årets konferens var Europa mer närvarande än vad som var fallet förra året. Och det finns åtskilligt som tyder på att relationen håller på att fördjupad.

Bryssels institutioner fanns på plats med ledande företrädare. Från främst Paris hade man alldeles uppenbart gett mötet prioritet, och från London kom för några timmar den nationella säkerhetsrådgivaren och premiärministerns närmaste man.

Vi hade f ö ett spännande samtal om de strategiska utmaningarna i världen bortom det omedelbara eländet med Brexit.

Slående var hur vi nu diskuterar de strategiska utmaningarna också i annorlunda termer än förut.

Det var i Australien som man för några år sedan började ersätta det då allmänt använda begreppet ”Asia-Pacific” med det nya ”Indo-Pacific” i ljuset av också Indiens och den indiska oceanens växande betydelse.

Och nu har detta begrepp blivit allt mer accepterat.

Tidigare i år döpte USA om sitt stora militära Stilla Havs-kommando, med högkvarter i klassiska Pearl Harbour på Hawaii, till just ”Indo-Pacific Command”. Lite skämtsamt talade dess befälhavande amiral här om sitt ansvarsområde ”från Hollywood till Bollywood”.

Det andra begreppet som kommer fram allt mer är Eurasia. Och i kombinationen av Eurasia och Indo-Pacific växer det fram nya mönster för strategisk analys och förståelse av vad framtiden kommer att innebära.

Den atlantiska världen förblir fortfarande den i många avseenden dominerande. Men det är i dessa andra områden som den nya globala dynamiken är som mest påtaglig.

Att förstå denna mångfasetterade och av mångfald präglade subkontinent är inte alldeles enkelt. Skämtsamt sade vi att Indien och EU i alla fall förenas av att de inte är alldeles lätta för utomstående att fullt förstå.

Men viktigt i detta land förblir den demokratiska övertygelsen. Inget annat land i världen uppvisar en sedan mångfald, och ur denna växer också övertygelsen om demokratin som den enda möjliga styrelseformen.

Och den kommer också att manifesteras i valen nu under våren.

Den politiska atmosfären är redan påtagligt upphetsad, och mer av den varan kommer det att bli innan avgörandet fälls.

Men nu bär det hemåt för min del.

Återstår att se vad som kommer att hända där.

Helgen blir de stora avgörandets dagar.

New Delhi och Raisina mitt i världen.

NEW DELHI: Nu på morgonen drar vi då igång den första fulla dagen med Raisina Dialogue.

Och mötet här är än större än förra året – ca 600 deltagare från ett 90-tal olika länder. Och därtill i detta stora land ett mycket stort antal som följer diskussionerna på nätet. Förra året var det sex miljoner som loggade in via nätet.

Men jag började i går med en diskussion med olika tankesmedjor om hur relationerna mellan EU och Indien kan utvecklas ytterligare.

Länge har de relationerna varit lite i skymundan, men nu håller det på att förändras. I höstas publicerade EU en ny strategi för relationerna, och det var uppenbart på diskussionerna i går att intresset på bägge sidor för relationerna håller på att öka.

Och Indien är ju, försiktigt uttryckt, inte vilket land som helst.

Inom kort är man världens befolkningsrikaste land när man passerar Kina. Man är den snabbaste växande större ekonomin i världen. Och man är ju dessutom världens största demokrati.

Och den ekonomiska expansionen kommer med all sannolikhet att fortsätta. Hälften av landets befolkning är under 25 års ålder, och bara den demografiska faktorn kan komma att lägga ytterligare två procentenheter till landets tillväxt på 7-8% under de senaste åren.

EU är Indiens största handelspartner, men Indien är bara EU:s nionde partner på handelspartner. Ändå är den ekonomiska relationen betydligt svagare än vad den borde vara, vilket framgår av jämförelsen med Kina.

Av EU:s samlade handeln svarar Indien för 2,3% – men Kina för 15,3%.

Potentialen är uppenbar, men det kräver också fortsatta ekonomiska reformer för att fortsätta att öppna upp den indiska ekonomin.

Mycket har gjorts, men åtskilligt återstår. Att förhandlingarna om ett omfattande handelsavtal mellan EU och Indien står och stampar efter tolv år är ett tydligt tecken på detta.

Att intresset för Indien som global aktör är starkt växande är detta möte ett konkret uttryck för.

I går kväll stod jag och talade omväxlande med befälhavaren för USA:s samlade stridskrafter i Stilla Havs- och Indiska Oceanen-området och med Irans utrikesminister. Och bägge lyssnade vi på Norges statsminister – också tillsammans med Spaniens och Australiens utrikesministrar.

Och självfallet Indiens premiärminister Modi.

Men i dag är denne åter ute och kampanjar inför vårens kommande viktiga val till parlamentet Lok Sabha.

Stora framgångar för oppositionen och kongresspartiet i tre delstatsval i slutet av förra året har påtagligt ökat den politiska temperaturen, och det märks tydligt i de mycket upphetsade politiska debatter som strömmar mot tittarna på de olika TV-kanaler som ständigt sänder nyheter.

Den allmänna visheten här säger dock att det fortfarande är sannolikt att premiärminister Modi och hans BJP-parti kommer att kunna bibehålla makten – men möjligen med nödvändigheten av någon typ av koalition.

Men ingenting är avgjort. Indien är en dynamisk demokrati – och en valrörelse är alltid en höggradigt dynamisk företeelse.

Det som slår en tydligt när man landar här vid denna tid på året är den starkt förorenade luften. Medan det blivit i alla fall lite bättre i Peking, har det blivit markant sämre här i Delhi.

Till bara en fjärdedel handlar det om bilar. Men det finns 11 miljoner fordon registrerade i och kring Delhi, och det registreras ytterligare ca 1.800 varje dag. Trafiken blir allt mer mardrömslik.

Men nu sker olika begränsningar. I Peking är det bara genom att vinna ett lotteri dom man får rätten att köpa en ny bil. Och i andra städer kräver tillstånd för en ny bil att ett annat dras in eller försvinner.

Sedan tillkommer självfallet den utmaning som energiförsörjningen är i detta snabbt växande jätteland. I dag är man fyra i världen när det gäller att släppa ut koldioxid, även om det per capita bara handlar om en tiondel av USA:s utsläpp.

Att man har ett accelererat program för att bygga ut kärnkraft och därmed reducera sitt beroende av kolkraft ligger alldeles tydligt i det samlade globala intresset.

I dag fortsätter våra diskussioner.

Just nu med fokus på terrorism och Afghanistan. Sedan om bl a de globala digitala utmaningarna. Och också om utvecklingen i Europa.

Två ämnen diskuteras inte explicit men finns där ständigt. Det stora är Kina, och det lite mindre men ändå viktiga är Pakistan.

Och mitt i allt detta blir det för mig många intressanta samtal med gamla och nya vänner från världens alla hörn.

Nu börjar det nya året på allvar – iväg till Indien.

STOCKHOLM: Efter en angenämt lugn helg är vi snart på väg in i den vecka när det nya årets verksamhet drar igång på allvar. Nu blir det full fart igen.

Det gäller förvisso på den internationella scenen.

Det något brådstörtat annonserade amerikanska tillbakadragandet från Syrien tillhör de utvecklingar som utlöst en febril diplomatisk aktivitet.

Såväl USA:s utrikesminister som säkerhetsrådgivare och ÖB är i regionen för samtal i ärendet. USA:s och Rysslands respektive ÖB har i dagarna också talats vid i frågan. Det handlar om att koordinera med främst Turkiet men i någon mån också med Ryssland – och därmed indirekt också med Damaskus.

I EU sker den mer formella starten på det rumänska ordförandeskapet. Och Europaparlamentet återupptar sitt arbete,

Globalt är handelspolitiken påtagligt i centrum. I morgon träffas en amerikansk och en kinesisk delegation i Peking för att börja att försöka lösa upp de olika motsättningarna. Och de har till slutet av februari på sig.

Att marknaderna är påtagligt nervösa inför detta har de senaste veckorna visat.

Under veckan åker också EU:s Cecilia Malmström till Washington för överläggningar med USA och Japan om olika långsiktiga handelsfrågor. Jag ser att hon på torsdag talar på Atlantic Council där.

Och jag skulle utgå från att i de samtalen också hoten om en ny handelskonflikt över Atlanten kommer att komma upp.

På den politiska fronten inför EU-valet i maj må noteras att i morgon är Italiens Matteo Salvini i Warszawa för att försöka bilda front med det högernationella partiet där. Tidigare har han ju haft kontakter med Budapest i samma ärende.

Blickar vi mot Afrika så inväntas ju resultatet av förra helgens presidentval i Demokratiska Republiken Kongo med spänt intresse. Själva valet gick lugnt till, men nu har internet stängts ner i allmän nervositet inför olika möjliga reaktioner när ett resultat presenteras.

I Sudan finns all anledning att anta att den redan allvarliga oron kommer att tillta. Ekonomin befinner sig närmast i fritt fall, och 37 personer har redan dödats i protesterna mot presidenten Bashirs 29-åriga styre.

Intressant blir att se om Saudiarabien sträcket ut en hjälpande finansiell hand eller inte. Det har vi sett förr, men är ingalunda säkert nu. I Riyadh försöker man säkert göra en kalkyl om vad som skulle kunna komma efter Bashir.

Också i Kairo tänker man sannolikt i dessa banor. För Egypten är Sudan ett av de länder som kontollerar Nilens livgivande vatten, och ingenting kan vara viktigare.

Själv beger jag mig i morgon iväg till New Delhi i Indien för den årliga stora Raisina-konferensen.

Jag tillhör numera det s k Global Advisory Board på den stora tankesmedja ORF som är värd och organisatör. Och vi skall separat också ha möte.

Efter min vecka i Kina strax före helgerna blir detta ett annat perspektiv på den viktiga asiatiska utvecklingen, och att Indien ju står inför ett mycket viktigt parlamentsval saknar förvisso inte heller intresse.

Vart världens största demokrati, och en av världens mest dynamiska ekonomier, går har självfallet betydelse även för oss.

Och här hemma i Sverige börjar det väl bli hög tid – för att nu uttrycka sig försiktigt – för att se till att landet får en regering. Under den kommande veckan kommer med all sannolikhet de avgörande besluten att fattas i den frågan.

En tämligen avgörande rapportering till talmannen kommer ju att ske på torsdag.

Skiften i FN och annorstädes.

STOCKHOLM: Så har det nya året så tagit sin början. Och kylan har efterträtts av mildväder i alla fall i denna del av Europa.

Årsskifte innebär alltid olika skiften.

Rumänien tar över från Österrike som ordförande i EU under det närmaste halvåret, och Finland som i sommar kommer att komma därefter kommer självfallet med i arbetet än närmare.

Hur det kommer att gå för Rumänien återstår att se. Det finns alldeles uppenbart en del frågetecken.

Det österrikiska ordförandeskapet förmörkades ju en del av Österrikes hantering av frågan om FN-ramverket för migrationsfrågor. Inrikespolitiken tog över från det europeiska ansvarstagandet.

Slovakien tar över efter Italien som ordförande i den europeiska samarbete- och säkerhetsorganisationen OSCE. Och jag ser att dess utrikesminister Miroslav Lajcak har ett besök i Donbas i östra Ukraina på sitt omedelbara program.

I Europarådets ministerkommitté är det sedan någon månad Finland som har ordförandeskapet. I Europarådet handlar nu åtskilligt om Rysslands framtida roll i organisationen,

I FN:s säkerhetsråd blir det nu Tyskland och Belgien som efterträder Sverige och Nederländerna på de två icke-permanenta platser som oftast är europeiska. Inte minst Tyskland förefaller att satsa ordentligt på detta, och landet har ju en betydande tyngd i sig självt.

Trion med Tyskland, Storbritannien och Frankrike borde ge en stark europeisk röst under de kommande två åren.

I media ser jag olika kommentarer om vad Sverige åstadkommit eller inte åstadkommit under sina två år. På sina håll lät det ju för ett par år sedan som att vi skulle förändra världen.

Att delegationen i New York gjort ett gott diplomatiskt arbete har jag hört omvittnat från åtskilliga håll.

Men jag har alltid varnar lite för tron att en icke-permanent medlem kan ha något mer avgörande inflytande i FN:s säkerhetsråd. Arbetet domineras så gott som helt av samspelet eller konflikterna mellan de fem permanenta medlemmarna – P5, med FN-språk.

Och där har det ju dessvärre i de viktiga frågorna varit avsevärt mer av konflikter än av samspel under de senaste åren.

Men självfallet är det viktigt för varje nation i säkerhetsrådet att försöka göra ett visst avtryck. Och det har också Sverige strävat efter.

Det jag har kunnat se på avstånd i detta avseende har dock främst handlat om politiskt knappast särskilt kontroversiella frågor. Mer skarpa initiativ har, i den mån de förekommit, i alla fall inte nått den bredare offentligheten.

Viktigast har sannolikt varit att man skött den löpande hanteringen av olika ärenden på säkerhetsrådets löpande agenda med kompetens och saklighet.

Och det räcker långt i sammanhang som dessa.