Och nu en ny vecka.

20 januari 2019

STOCKHOLM: Söndagkväll, och därmed lite planering för veckan som kommer.

Dramatiken i morgon när Stefan Löfven presenterar sin nygamla rödgröna regering och lägger fram sin regeringsförklaring skall nog inte överdrivas.

Den politiska inriktningen indikerades ju i januariöverenskommelsen och hur de olika utredningarna kommer att arbeta är det självfallet på tok för tidigt att ha någon uppfattning om.

Men i morgon skall också premiärminister May enligt parlamentets beslut lägga fram sina tankar om hur Brexit-dramat skall föras vidare.

Spekulationerna är närmast oändliga om hur hon skall klara av det.

Även jag tillhör dem som var intervjuats av BBC i ämnet nu under dagen.

Och då handlade det mycket om huruvida det är möjligt att göra några förändringar i det kontroversiella utträdesavtalet.

En centralt placerad vän – vi träffades i Zürich i går – trodde att den möjlighet som nu växer fram är att man förbinder sig att för överskådlig tid vara en delar EU:s tullunion. Det skulle lösa huvuddelen av problemet med gränsen på Irland till priset av att Storbritannien inte kunde föra en självständig handelspolitik.

Avgörande just nu är att förhindra att landet lämnar EU utan ett avtal. På den punkten torde ca 500 av parlamentets ca 630 ledamöter vara överens.

Men samtidigt ökar också trycket på en ny folkomröstning, även om det än så länge är tveksamt om det finns en majoritet i parlamentet för den lösningen.

För min del blir detta en vecka som börjar här hemma, men sedan blir det en utflykt till Davos i Schweiz för några olika möten på och i anslutning till det sedvanliga stora mötet med World Economic Forum där.

Min förtjusning i denna lätt kaotiska tillställning har minskat genom åren, och därför blir det bara två dagar för mig där. Andra internationella möten ger betydligt mycket mera.

Fokus för min del där blir diskussioner inför de kommande viktiga valen i Ukraina, men det blir självfallet en del andra möten och sammanträden utöver det. Och dessutom springer man alltid på sådana som man kanske inte hade tänkt på, och det kan ha sitt värde.

Från Davos blir det för min del en dag i Bryssel i slutet på veckan.


Lite perspektiv från Zürich-sjön.

19 januari 2019

ZÜRICH: I början på året är vi några från olika delar av den västliga världen som brukar tillbringa något dygn här för att med blandad framgång försöka att blicka framåt.

Och det har ju sitt intresse att också lyssna på olika perspektiv från detta land.

Även här i Schweiz brottas man med relationerna med EU.

Ett nytt brett samarbetsavtal har förhandlats fram, men har blivit påtagligt kontroversiellt, och det ser inte ut som om regering och riksdag skulle kunna samla sig till en samlad politik i frågan.

Dagens Neue Zürcher Zeitung har en tämligen förödande artikel över halva förstasidan i dag på tesen att ett land faktiskt behöver en regering i viktiga frågor, och att att det är påfallande bristfälligt med den varan i dessa frågor i detta land just nu.

Så de stackars britterna behöver inte känna sig alldeles ensamma.

Hur det sedan blir i Sverige återstår att se.

Kommer den rödgröna minoritetsregeringen att kunna ge vårt land den kraft i Europa- och säkerhetspolitiken som de närmaste åren kommer att krävs?

Efter två års utflykt i FN måste utrikespolitiken återvända till verkligheten i vår egen del av världen.

Att den lundinska utredningen på ett tämligen kraftfullt sätt avrått från fördraget med förbud mot kärnvapen har noterats i påtagligt breda kretsar – det kunde jag notera så fort jag satte mig vid middagsbordet här i går kväll.

Och det blev åtskilliga frågor om vad som händer nu. Många tittar med lupp på hur vårt land uppträder i viktiga säkerhetspolitiska frågor.

Någonting som är påfallande i våra diskussioner här, men också i övrigt, är hur det i dag diskuteras kring termerna strategisk autonomi eller strategisk självständighet runt om i Europa.

För några år sedan var detta otänkbart utanför begränsade kretsar i främst Paris. Och jag tillhörde förvisso dem som såg med betydande skepsis på de diskussionerna.

Men nu har den strategiska verkligheten, inte minst i den transatlantiska relationen, lett till en förändrad situation.

Och i Berlin och Bryssel, för att nu bara nämna dessa två, lägger man pannorna i djupa veck och försöker fundera på om det är möjligt att ge dessa begrepp ett mer operativt innehåll.

Till dit är vägen lång, vilket inte minst en del svårigheter i samband med de ekonomiska delarna av de nukleära avtalet med Iran har visat. Och går man in på delar av försvarsområdet, inte minst de nukleära, blir detta självfallet än mer påtagligt.

Men att det nu seriöst börjat att tänkas i dessa termer är trots detta en betydande utveckling. Och förr eller senare kommer detta också att ge avtryck i den konkreta politiken.

Vi kommer att få höra mera om detta i de olika strategiska debatterna runt om i Europa. Och begrepp av denna typ formar på sikt politik.

Efter mina dagar i New Delhi skrev jag här om de begrepp som kom att sätta ramarna för många v diskussionerna där.

Och på samma sätt är det i Europa i dag.


En dag med blandade besked.

18 januari 2019

STOCKHOLM: Så släppte då centern och liberalerna – och självfallet vänsterpartiet – fram socialdemokraterna och Miljöpartiet till en ny period vid regeringsmakten.

Jag kan inte påminna mig att det talades så mycket om den möjligheten under valrörelsen. Och den allmänna uppfattningen omedelbart därefter var väl att de rödgröna förlorade valet.

Men träder ett nytt politiskt landskap fram.

Socialdemokraterna och miljöparti fortsätter som regeringspartier, centern och liberalerna blir stödpartier och moderaterna och Kristdemokraterna står för den borgerliga oppositionspolitik som förvisso kommer att behövas.

Hur den faktiska politiken sedan kommer att utvecklas återstår att se.

Först får vi invänta att en ny regering tillträder och att statsministern presenterar en regeringsförklaring på måndag.

Vänsterpolitik av äldre snitt är icke längre möjlig. Den saken avgjordes egentligen av valresultatet i höstas, men bekräftades ju i januariöverenskommelsen. Och det är självfallet viktigt.

Hur det sedan blir med genuin reformpolitik, bortom den välkomna avvecklingen av värnskatten, återstår att se.

Omedelbart blir det ju intressant att se hur mycket man kommer att försöka förändra i det som beslutades i den moderaternas och kristdemokraternas budget för detta år som ju beslutades av riksdagen.

Att återinföra avdraget för fackföreningsavgifter är ett tydligt krav från Vänsterpartiet, och jag är övertygad om att socialdemokraterna kommer att försöka att få stödpartierna med på detta.

Det blir en spännande dragkamp.

De flesta reformer som möjligen skulle kunna bli skarpa ligger några år fram i tiden efter olika utredningar. Det kommer nog att hinna att rinna åtskilligt med vatten under broarna intill dess.

Under den närmaste tiden blir det väl mest en dragkamp om direktiv till och sammansättningen av en del av de stora utredningar som nu skall till.

Men låt oss återkomma till en del av detta efter måndagen och de möjliga besked som kan komma då.

Dagen har dock inte bara inneburit detta.

I dag presenterade regeringens utredare Lars-Erik Lundin sin utvärderingar av frågan om en svensk anslutning till konventionen om förbud mot kärnvapen, och hans analys slutade i ett mycket bestämt avrådande.

Jag har ju tidigare skrivit kritiska om denna konvention från mer globala och säkerhetspolitiska utgångspunkter, men avstått från offentliga kommentarer om de konkreta implikationerna för Sverige.

Men den lundensiska analysen är entydig och skarp i bägge avseendena.

Den förefaller inte tro att konventionen kan leda till kärnvapennedrustning. Och den ser grava säkerhetspolitiska problem med en svensk anslutning.

Allt detta var uppenbart från början, men tydligt är ju att det funnits en djup splittring i den rödgröna regeringen i frågan.

Nu går utredningen ut på en kort remiss, som knappast kommer att tillföra diskussionen någonting nytt efter den genomgripande analys som nu skett, och sedan återstår att se vad som händer.

Men jag bedömer nog förslaget om att Sverige skulle underteckna och sedan ratificera konventionen som så gott som alldeles dött.

Försök till återlivande kan inte uteslutas – det finns ju de som verkar ha satsat mycket i frågan – men utsikterna till framgång är mycket små.

Det får väl betecknas som dagens goda nyhet.

Själv har jag nu utlokaliserat mig till utkanten av Zürich för ett dygn av diskussioner med både schweiziska och internationella företrädare om vad det nya året kan komma att innebära på den europeiska och den globala scenen.

Men redan i morgon kväll kommer jag att vara tillbaka hemma igen.


Alltid viktigt i Berlin.

17 januari 2019

BERLIN: Medan det lätt underhållande spelet om det hemliga papper mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt som var minnesanteckningar eller något annat fortsätter i Stockholm är jag i Berlin för två dagar av blandade samtal.

Detta är Europas viktigaste huvudstad, och blir det än mer inom EU när på ett eller annat sätt med största sannolikhet Storbritannien lämnar vårt samarbete. Att känna pulsen i Berlin, och att ha kontaktnäten här, blir ännu viktigare.

Här talas det mycket om Brexit och dess konsekvenser. Man beklagar men konstaterar faktum.

Då handlar det som vanligt att gå vidare i samarbetet med Frankrike. På tisdag undertecknas i Karl Den Stores gamla stad Aachen ett nytt fördrag om samarbete på olika områden som läggs ovanpå det viktiga fördraget från 1963.

Och självfallet alla frågor om EU-samarbetets framtid efter valen till Europaparlamentet i maj och de olika besluten om förnyelse av ledningen av EU-institutionerna därefter.

Tydligt är att man redan nu tänker en del på det tyska EU-ordförandeskapet våren 2020 och de olika initiativ för att ge samarbetet ny kraft som då skulle kunna bli möjliga. Den diskussionen finns det all anledning att följa mycket noga.

Relationerna med USA oroar hela tiden.

Detta moderna och demokratiska Tyskland har växt fram under amerikanskt säkerhetsskydd, och hur situationen med detta oberäkneliga USA skall hanteras är en fråga man inte har alldeles lätt att hantera, och som berör många fler områden än vad man omedelbart föreställer sig.

Att balansera det europeiska och amerikanska är inte alldeles lätt.

Man står inför ett beslut om att anskaffa nya stridsflygplan för att ersätta de äldre Tornado-flygplan som har som en av sina uppgifter att också kunna bära kärnvapen, och hör blir det nu ett val mellan ett europeiskt och ett amerikanskt alternativ.

Eller ett mindre rationellt beslut att köpa bägge.

Med Kina har man bygg upp en stark kommersiell relation, som nu faktiskt nu blivit nästan lika stor som den med USA, och som under kommande år mycket väl kan komma att bli större.

Men nu reses allt fler frågetecken över olika aspekter av denna relation, och det är alldeles uppenbart att detta är en fråga som kommer att diskuteras allt mer. Finansministern avreste just till Peking för att diskutera de olika utmaningarna i relationen.

Och det inflytelserika tyska industriförbundet BDI har i dagarna publicerat ett papper om relationerna till Kina som det talas påfallande mycket om.

Digitalisering är ett begrepp som finns i snart sagt varje diskussion här.

Man vet att ett är nyckeln till framtiden, och man vet också att man just nu inte ligger i framkant på utvecklingen.

När Angela Merkel kommer till Davos och talar nästa vecka tror jag vi kommer att få höra mycket också om detta. Och när Sverige blir nationen i fokus på den jättelika Hannover-mässan i april kommer det med all säkerhet också där att handla om detta.

Den politiska stabiliteten har i alla fall för ett tag återvänt till den tyska scenen, och det kan behövas i dessa i övrigt turbulent dagar.

Den nya CDU-ledningen agerar med tydlig säkerhet, och rimligt är väl att Angela Merkel under sin återstående tid som förbundskansler kommer att fokusera mer på de Europa- och utrikespolitiska frågorna.

Men går det riktigt illa för SPD i EU-valet kan det lätt bli lite turbulent för regeringen.

Nu återsänder jag dock snart till Stockholm igen.

Efter de nattliga samtalen mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt är det ju nu klart att den förre släpps fram som statsminister i morgon med en politik i många frågor förankrad i det nya blocket med liberalerna och centern men alldeles uppenbart med olika livlinor av hemligt slag till också Vänsterpartiet.

Och det innebär att vi på måndag får en ny regering också.

Till den frågan kommer det då att finnas anledning att återkomma.


Härdsmälta i underhuset i London.

15 januari 2019

STOCKHOLM: Det blev ett långt större nederlag i det brittiska underhuset för utträdesavtalet med EU än vad någon hade föreställt sig. Det talas om det mest massiva nederlaget för en brittisk regering någonsin.

I sak var avtalet hyggligt i förhållande till de usla förutsättningar som landet försatt sig i genom resultatet i folkomröstningen 2016, och lade grunden för de med nödvändighet rätt komplicerade förhandlingar som måste följa om en framtida relation.

Under tiden skulle landet vara kvar i den absoluta huvuddelen av samarbetet – dock utan ett säte vid bordet i Bryssel.

Men detta avtal har nu kastats ut med sådan kraft att varje möjlighet att återkomma med det eller någon variant av det helt försvunnit. Det är dött.

I morgon blir det så en förtroendeomröstning om regeringen, men det mesta talar för att regeringen överlever denna. Labour vill ha ett nyval, men de konservativa vill det inte, och entusiasmen för att ta över premiärministerns långt ifrån avundsvärda roll är också tämligen begränsad.

Och därefter säger sig premiärministern vilja konsultera om hur politiken nu skall läggas upp.

När jag förra veckan träffade en av hennes närmaste medarbetare sade vederbörande med ett lätt stön och inte alldeles på allvar att han arbetade med 17 olika alternativ, vilket är ett annat sätt att säga att så gott som allting kan hända.

Om ingenting händer kommer Storbritannien att krascha ut ur EU utan ett avtal i slutet av mars. Men av alla alternativ förefaller detta nu att vara det som de flesta dock är eniga om att undvika, även om enigheten upphör med detta, och meningarna är högst delade om hur det kan ske.

Jag skulle tro att det nu blir alldeles ofrånkomligt att skjuta på utträdet, men jag tror knappast att EU kommer att gå med på det om det inte innebär en möjlighet att äntligen få ordning och reda i processen.

Och det är här möjligheten av en ny folkomröstning kommer in i bilden. Sannolikheten för en sådan har successivt ökat, och den processen har förvisso stärkts av kvällens dramatiska utveckling.

Att det är ett alternativ som inte är utan sina utmaningar har jag skrivit om tidigare, men i brist på mindre osannolika alternativ tror jag trots detta är detta i dag är det minst osannolika av alternativen just nu.

Men den som lever får se.

I USA har konfrontationen mellan presidenten och kongressen lett till att betydande delar av den federala offentliga sektorn stängts. I Frankrike kämpar president Macron genom stora möten utan i landet att möta vågen av protester. Och i Sverige försöker Vänsterpartiet och socialdemokraterna i skrivande stund att rädda den möjliga regeringsbildningen.

Det är inte alldeles lätta tider.

I morgon bitti lyfter jag för två dagar i Berlin med olika samtal.

Inte alldeles utan sina utmaningar där heller, men allt är relativt i denna värld.


Januariöverenskommelsens nya landskap.

13 januari 2019

STOCKHOLM: Det är dramatiska dagar i svensk politik, och utgången är ännu inte alldeles given.

Det måste dock anses sannolikt att Januariöverenskommelsen kommer att ge oss en ny rödgrön regering med centern och liberalerna som inlåsta stödpartier.

Att denna inte kommer att kunna föra utpräglad vänsterpolitik är inte särskilt sensationellt.

Förutsättningarna för en sådan försvann helt efter fjolårets val. Och det kan sägas att detta bekräftas i överenskommelsen. Det är ett surt äpple Stefan Löfven får bita i för att sitta kvar, men det är det äpple väljarna serverade honom.

Och jag har svårt att se några liberala reformer i överenskommelsen som inte en alliansregering skulle kunna genomföra – med alliansmått mätt handlar det ju om ett minimum.

För socialdemokraterna är det avgörande dels att man nu definitivt blivit av med den allians som successivt reducerat dess roll i svensk politik, och dels att man nu får i stort sett obestridd kontroll av regeringsmakten för en betydande tid framöver

Det är strategiska vinster av i svensk politik sällan skådad dimension.

Att avskaffa värnskatten är ett mycket begränsat pris för den framgången.

Hur det blir med alla utredningar som överenskommelsen innehåller återstår att se. En del gott kommer säkert att komma ur några av dem. Andra kommer säkert att utvecklas till utdragna fördröjningsstrider av känt snitt.

Det kommer att ta åtskilliga år innan det kommer att vara möjligt att utvärdera vad de leder till. Om det är reformpolitik, så är det sådan i synnerligen slow motion.

Överenskommelsen är en märklig blandning av smått och stort, och bär i viktiga avseenden intryck av att vara ett hastverk. Sådana leder alltid till problem längre fram.

Till överenskommelsens mer anmärkningsvärda delar hör att den förbjuder de deltagande partierna att i någon av de frågor som berörs av den samarbeta med andra partier.

Det är säkert till del riktat mot Vänsterpartiet, men innebär ju också ett förbud för centern och liberalerna att samarbete med sina forna allianskollegor över ett mycket brett fält av frågor.

Man gör sig faktiskt till kedjefångar i uppgörelsen.

Hur allt detta kommer att utvecklas på sikt är det inte alldeles lätt att sia om.

Vänsterpartiet borde få goda möjligheter.

Och detsamma borde gälla moderaterna och Kristdemokraterna om de sköter sina kort väl.

Inför valet 2022 kan de ju alldeles sanningsenligt säga att enda sättet att byta regering är att rösta på dem.

En röst på Sverigedemokraterna är ju alldeles uppenbart kontraproduktiv. Och en röst på centern eller liberalerna är en röst på en fortsatt socialdemokratisk regering.

Vi har trätt in i januariöverenskommelsens nya Sverige.

Men det kan inte uteslutas att de kommande dagarna bjuder på ny dramatik.

Själv håller jag mig hemma de närmaste dagarna, men är i Berlin i mitten av veckan och i Zürich mot dess slut.


En mycket annorlunda värld.

11 januari 2019

NEW DELHI: Om någon timmar eller så bär det hem igen efter dagarna här med diskussioner på detta års upplaga av Raisina Forum.

Konferensen har utvecklats påtagligt de senate åren, och håller nu på att bli en global mötesplats för idéer som knappast kan ignoreras. Allt alldeles självklart med en viss men dock inte dominerande indisk karaktär.

Världen förändras, och medan nu Kinas starka ställning och vad denna betyder implikationer avseenden diskuteras intensivt i främst USA men även Europa finns det all anledning att reflektera över vad som kommer därefter.

Om den kinesiska utvecklingen fortsätter med samma ekonomiska kraft som vi sett under de senaste decennierna är väl högst tveksamt, men några decennier framöver är det fick sannolikt att den kinesiska ekonomin kommer att vara dubbelt så stor som den amerikanska.

Den indiska tillväxten är i dag starkare än den kinesiska, om än från en påtagligt lägre nivå.

Men kommer denna att fortsätta, och jag skrev ju om de också demografiska förutsättningarna för detta tidigare, så kommer den indiska ekonomin väl innan mittpunkten i detta sekel at ha passerar den amerikanska i storlek.

Framtidsbedömningar är ju bara mer eller mindre välinformerade gissningar, men de flesta som görs på detta område ser en situation där de största nationella ekonomierna kring halvsekelskiftet kommer att vara den kinesiska, den indiska, den amerikanska och den indonesiska i nu nämnd ordning.

En bedömning för något år sedan sade att då kommer Kina att vara 20%, Indien 15%, USA 12% och EU27 9% av den globala ekonomin.

Att detta då blir en mycket annorlunda värld är uppenbart. Den redan tydliga förskjutningen av världsekonomins tyngdpunkt till Asien kommer att bli påtagligt mycket tydligare.

En konferens som Raisina handlar i viss utsträckning om detta, nämligen om att bygga de globala nätverk som ett påtagligt mycket mera betydelsefullt Indien kommer att behöva i denna värld. Man bygger institutionell och intellektuell kapacitet för att bli ett av världens globalt viktigaste länder.

Och det arbetet är det självfallet viktigt att vara med i.

På årets konferens var Europa mer närvarande än vad som var fallet förra året. Och det finns åtskilligt som tyder på att relationen håller på att fördjupad.

Bryssels institutioner fanns på plats med ledande företrädare. Från främst Paris hade man alldeles uppenbart gett mötet prioritet, och från London kom för några timmar den nationella säkerhetsrådgivaren och premiärministerns närmaste man.

Vi hade f ö ett spännande samtal om de strategiska utmaningarna i världen bortom det omedelbara eländet med Brexit.

Slående var hur vi nu diskuterar de strategiska utmaningarna också i annorlunda termer än förut.

Det var i Australien som man för några år sedan började ersätta det då allmänt använda begreppet ”Asia-Pacific” med det nya ”Indo-Pacific” i ljuset av också Indiens och den indiska oceanens växande betydelse.

Och nu har detta begrepp blivit allt mer accepterat.

Tidigare i år döpte USA om sitt stora militära Stilla Havs-kommando, med högkvarter i klassiska Pearl Harbour på Hawaii, till just ”Indo-Pacific Command”. Lite skämtsamt talade dess befälhavande amiral här om sitt ansvarsområde ”från Hollywood till Bollywood”.

Det andra begreppet som kommer fram allt mer är Eurasia. Och i kombinationen av Eurasia och Indo-Pacific växer det fram nya mönster för strategisk analys och förståelse av vad framtiden kommer att innebära.

Den atlantiska världen förblir fortfarande den i många avseenden dominerande. Men det är i dessa andra områden som den nya globala dynamiken är som mest påtaglig.

Att förstå denna mångfasetterade och av mångfald präglade subkontinent är inte alldeles enkelt. Skämtsamt sade vi att Indien och EU i alla fall förenas av att de inte är alldeles lätta för utomstående att fullt förstå.

Men viktigt i detta land förblir den demokratiska övertygelsen. Inget annat land i världen uppvisar en sedan mångfald, och ur denna växer också övertygelsen om demokratin som den enda möjliga styrelseformen.

Och den kommer också att manifesteras i valen nu under våren.

Den politiska atmosfären är redan påtagligt upphetsad, och mer av den varan kommer det att bli innan avgörandet fälls.

Men nu bär det hemåt för min del.

Återstår att se vad som kommer att hända där.

Helgen blir de stora avgörandets dagar.