Också utrikesnämnd

STOCKHOLM: När detta skrivs befinner sig Ratko Mladic någonstans i det europeiska luftrummet, landar inom kort på någon flygplats i Holland och förs sedan på ett eller annat sätt till FN-fängelset i Scheveningen.

Och det visar styrka för Serbien att han inte smygs iväg i lömdom mitt i natten.

Den inhemska rättsprocessen har gått sin gång, och mitt på ljusa dagen förs han ut till Belgrads flygplats och flygs i ett serbiskt flygplan till FN-tribunalen.

Något av de allra närmaste dygnen kommer han mer officiellt att presenteras för anklagelseakten mot honom och börja att ta ställning till den.

Därmed inleds en rättsprocess som säkert kommer att ta sin tid. Och det är viktigt för den långsiktiga trovärdigheten att den verkligen går till botten med vad som verkligen hänt.

Jag kommer att tillhöra dem som kommer att följa den med stor uppmärksamhet. Sannolikt kommer jag också i något skede att kallas att vittna i den.

Och det gör jag självfallet gärna.

I allt väsentligt vet vi redan vad som inträffade i och i anslutning till Srebrenica i samband med och efter det att Ratko Mladics styrkor marscherade in i de sista delarna av denna skyddade enklav i östra Bosnien på förmiddagen måndagen 11 juli 1995.

Men på enstaka punkter finns fortfarande frågetecken som – mer i historiskt intresse – behöver rätas ut. Jag hoppas innerligt att så också sker.

Annars har denna soliga dag – jag passade på att ta cykeln till UD och till en del andra evenemang runt om i staden – varit en dag först med regeringssammanträde och sedan med utrikesnämnd under Kungens ordförandeskap och med Kronprinsessan som sedvanligt intresserad medhjälpare uppe på Slottet.

Något avgörande om Libyen-insatsen var ju inte aktuellt i detta sammanhang.

Men mot slutet av den kommande veckan tror jag att vi på ett eller annat sätt måste börja mejsla ut om vi är beredda att på ett eller annat sätt fortsätta att bidra till de militära ansträngningarna att stödja FN-resolutionen 1973.

Den 8 juni fattar Natos försvarsministrar sannolikt beslut om fortsättning av operationen. Och den 9 juni sammanträder den s k kontaktgruppen för att diskutera de mer politiska aspektera av våra ansträngningar i Libyen.

Med nuvarande riksdagsmandat avslutas de svenska insatserna den 22 juni.

En fortsättning efter dess – i en eller annan form – kräver självfallet nytt beslut av riksdagen, och även om det finns procedurer för snabba beslut krävs det dock några dagar för den saken.

Också morgondagen blir i allt väsentigt en arbetsdag i Stockholm.

Men framåt kvällen bär det av mot Rom för att under torsdagen representera Sverige vid det högtidliga firandet av att det är 150 år sedan Italien enades.

Andra må ta ledigt – en utrikesminister lite mera sällan.

Men å andra sidan tillhör en resa till Rom inte det plågsammaste man kan utsättas för.

Tisdag i stället

STOCKHOLM: En annorlunda vecka innebär att det blir regeringssammanträde i dag i stället. Torsdagen är ju reserverad för annat – eller för just ingenting alls…

Och efter regeringssammanträde på förmiddagen blir det denna dag också Utrikesnämnd uppe på Slottet.

Det är ett viktigt samrådsfora mellan regeringen och riksdagen i viktigare utrikespolitiska frågor.

Något ställningstagande till fortsättning av Libyen-insatsen kommer dock inte att vara aktuellt vid detta sammanträde.

Bra för Bosnien

STOCKHOLM: Detta var en dag som jag hade satt åt sidan för en del som borde gjorts tidigare av mer privat natur.

Föräldramöten i skolan tillhör sådant som inte ens utrikesministrar har rätt att skolka från. Och det gjorde jag inte heller.

Men tillbaka på UD hann jag i alla fall med att kort ansluta till ett möte med Michael Rocard – f d fransk premiärminister – om de arktiska frågor han nu med stort engagemang och kunskap sköter för Frankrikes räkning.

Vi hade en bra diskussion om de olika substansfrågor som det arktiska samarbetet nu måste försöka att fokusera på. Att det kommer att bli allt viktigare råder det knappast någon tvekan om.

Mitt i det kom meddelandet från Bryssel om att Catherine Ashton utsett dansken Peter Sörensen till EU:s representant i Bosnien.

Det är en i den nya situationen mycket viktig post, och Peter Sörensen är en utmärkt man för den.

Han har mycket gedigen erfarenhet inte bara av Bosnien utan av regionen i dess helhet, och kan dessutom EU mycket väl. Kombinationen är viktig.

I gårdagens Agenda på TV stod också Bosnien på dagordningen.

Och jag försökte ge lite perspektiv på de spänningar som den bosniska politiken förvisso domineras av – mellan de som vill ha en mycket centraliserad statsbildning och de som vill ha en så decentraliserad att den på sina håll ses som knappt befintlig.

Den motsättningen är alls icke unik för Bosnien, även om den självfallet får sitt speciella djup av den plågsamma långsamma läkningsprocessen efter ett mycket brutalt krig med mer än 100 000 döda för bara 16 år sedan.

På Cypern har man efter konflikterna 1963 och 1974 inte ens kommit fram till ett fredsavtal som kan börja förena de olika ståndpunkterna i denna fråga.

Och jag nämnde också Belgien – dock ett land av djup fred! – som ett land där olika meningar om hur decentraliserat eller centraliserat staten skall vara har dominerat och stundtals förlamat den politiska dagsordingen.

Historiskt är det när olika delar av regionen gått åt olika håll som Bosnien har riskerat att slitas sönder. I grunden går det hela tillbaka på delningen av det romerska riket år 395 och allt som kom att komma i dess kölvatten under århundradena.

Men det är därför det är så avgörande att såväl Kroatien som Serbien kan röra sig mot medlemsskapet i EU – och därmed kommer också Bosnien att göra det.

Måhända lite svårare och lite långsammare, men så länge den grundläggande färdriktningen är klar är det en underordnad fråga.

Då är risken för att det blir ett Cypern delat som i dag mycket liten.

Då är det snarare i riktning Belgien som utvecklingen kommer att gå. Och det är självfallet alldeles utomordentligt bra – med all respekt för alla utmaningar på vägen.

Mera Polen

STOCKHOLM: Denna dag åker Fredrik Reinfeldt till Warsawa för samtal med Polens premiärminister Donald Tusk och fortsättning på det intensivare samarbete vi etablerat i olika frågor mellan våra bägge länder.

Men åtskilligt kommer självfallet också att handla om förberedelserna för Polens ordförandeskap i EU under det andra halvåret i år.

Då skall det ju bl a hållas ett toppmöte i det s k Östliga Partnerskapet.

Förhoppningen är ju att det under detta halvår skall vara möjligt både att underteckna Kroatiens anslutningsfördrag till EU och ett associations- och s k djupt frihandelsavtal mellan EU och Ukraina.

Bägge vore betydelsefulla steg för Europa i dess helhet.

Via media noterar jag att det extremnationalistiska radikala partiets försök att ordna en massprotest i Belgrad i går mot gripandet av Ratko Mladic knappast lyckades. Deltagandet blev lägre än förväntat.

Serbien vill gå vidare. Och det är självfallet bra.

Viktigt avgörande i Lettland

STOCKHOLM: I Lettland har den politiska situationen förändrats i ett slag efter det att president Valdis Zatlers i ett TV-tal i går kväll sagt att han vill upplösa parlamentet efter det att detta inte velat häva den parlamentariska immuniteten för en av de s k oligarker som anses ha stort inflytande i landet.

Detta följde på en massiv räd som den lettiska antikorruptionsbyrån gjorde för ett par dagar sedan mot ett 40-tal objekt och företag kopplade till de s k oligarkerna.

Dessas inflytande och roll har länge varit en oklar fråga i Lettlands politik, och uppenbart är att det nu går mot en konfrontation kring just denna fråga.

Mycket står på spel, och hur det kommer att sluta är oklart. Presidentens beslut att upplösa det lettiska parlamentet Saeimen går nu först till en folkomröstning för avgörande.

Till saken hör dessutom att president Zatlers mandat håller på att rinna ut, och att val av president för den kommande mandatperioden skall äga rum i parlamentet under den kommande veckan.

President Zatlers är en av de två kandidaterna, och att han bara dygn inför denna omröstning tar strid just med parlamentet ger självfallet också det valet ny dramatik.

Lettland har visat betydande politisk mognad när man under de senaste åren har tagit sig upp ur den djupaste ekonomiska nedgång som drabbade något europeiskt land.

I dagarna har premiärminister Valdis Dombrovskis tillsammans med Anders Åslund presenterat en bok där den lettiska utveckling under de senaste åren skildras – inte minst som ett positivt exempel för andra länder.

Men att de s k oligarkerna haft ett betydande inflytande över nationens också politiska liv har dessvärre varit uppenbart under lång tid.

Om strävanden efter en rättsstat lika för alla nu ställs i centrum för landets politiska liv måste detta ses som en i allt väsentligt positiv utveckling.

Stockholm, Rom och Singapore

STOCKHOLM: Denna söndagkväll kommer jag att vara i TV:s Agenda för att diskutera såväl utvecklingen i Turkiet inför valet där den 12 juni som Balkan efter gripandet av Ratko Mladic.

Bägge viktiga ämnen.

Och i morgon inleds en ny – men med svensk syn på helger och klämdagar tämligen avkortad – vecka.

Jag kommer emellertid att befinna mig i Stockholm under de kommande dygnen. På tisdag har vi ju utrikesnämnd för diskussion av aktuella frågor.

Där kommer jag också att nämna utvecklingen kring Libyen, men något konkret ställningstagande till en ev fortsättning av de svenska militära insatserna blir knappast aktuell redan där.

Sent onsdag styr jag mot Rom för att under torsdagen representera Sverige där i samband med det högtidliga firandet av att det är 150 år sedan Italiens enande – och därmed det moderna Italiens framväxt.

Och att också Anna Maria är med då känns naturligt.

Dagen och kvällen i Rom ger dessutom möjlighet till samtal i olika frågor med de andra politiska ledare från olika länder som kommer dit.

På fredag styr jag så den inte alldeles korta vägen till Singapore dit jag anländer tidigt lördag morgon. Och därmed inleds ett antal dygn då jag kommer att fokusera på relationerna till Asien.

På måndag och tisdag är det s k ASEM-möte – utrikesministrarna från EU och huvuddelen av Asiens länder möts – i Budapest för diskussion om samarbete i olika frågor.

Men innan dess spenderar jag knappt två dygn på den s k Shangri La Dialogue som IISS traditionellt ordnar i Singapore och som fokuserar på de olika säkerhetsutmaningarna i Asien.

Jag passar också på att träffa Singapores regering, som ju genomgått en del förändringar efter valet där nyligen. Utrikesministern förlorade t ex sin parlamentsplats, och därmed också sin post som utrikesminister.

Lördag hemma

STOCKHOLM: Innerstaden är nedstängd med anledning av Stockholm Maraton, och för min del är det en lördag där familjen står i centrum.

I vårt södra grannland Polen håller president Obama just på att avsluta sitt besök. Här samlades också ledarna för de olika centraleuropeiska staterna för middag i går kväll.

G8-mötet i Deauville var viktigt genom att man nu förpliktade sig till kortsiktig finansiell hjälp till såväl Egypten som Tunisien.

Jag är oroad för vad som riskerar att bli de politiska effekterna i dessa spirande demokratier av den ekonomiska försämring som befolkningarna kommer att uppleva.

Och då är det viktigt att vi främst genom IMF kan vara med och stabilisera utvecklingen.

Och denna lördag kan det finnas anledning att gratulera 50-årsfirande Amnesty International som ju under decennierna gjort viktiga insatser för friheten och för politiska fångar runt om i världen.

Sol över Neapel

NEAPEL: Flygförseningar och annat ställde självfallet till sina vanliga spratt denna dag, men det blev i alla fall värdefulla timmar på Nato:s Joint Force Command här i Neapel.

Det är härifrån en militär stab under ledning av den kanadensiske generalen Bouchard leder de samlade militära insatserna till stöd för genomförandet av resolutionen 1973 av FN:s säkerhetsråd.

Och vi fick en mycket bra genomgång av såväl det aktuella läget som tankar om hur det militära trycket för att skydda civila och stödja en politisk lösning kan både uppehållas och förstärkas.

Det var viktigt också för att få en bättre möjlighet att värdera de förfrågningar som sannolikt kommer att komma till Sverige om förberedelser för den händelse det blir nödvändigt att förlänga operationen längre än de tre månader som ingick i det första beslutet.

Hjälpinsatser av olika slag når nu fram till olika delar av Libyen bättre än tidigare. Att situationen kring Miserata förbättrats också genom Nato:s insatser har varit mycket betydelsefullt för detta.

Men nu bär det på lite olika sätt hem mot Stockholm igen.

Till Nato i Neapel – igen…

ISTANBUL: Det har blivit en dag till större delen dominerad av gripandet i Serbien av Radko Mladic och reaktioner på och kommentarer till detta.

Att dagen började med diskussioner om den stora förändringen i den arabiska världen känns vid det här laget ganska avlägset.

Jag hade dock ett intressant samtal per telefon – han bedrev valrörelse – med min turkiske kollega Davutoglu om inte minst Syrien och vad som kan hända där de närmaste dagarna.

Mycket tidigt i morgon bryter jag dock upp härifrån och beger mig till Neapel i Italien.

Platsen är vacker och fascinerande, men mitt besök nu avser Nato-kommandot i utkanten av staden. Därifrån leds ju nu de samlade militära insatserna för att stödja genomförandet av FN-resolutionen 1973.

Så under några timmar kommer vi att gå igenom de olika militära operationerna – inklusive de svenska insatserna – och hur de kan fortsättas för att hålla uppe och om möjligt förstärka det militära trycket mot Khaddafi och det som finns kvar av hans regim.

Jag har förvisso varit där förut – men det var ett tag sedan.

Det var sensommaren 1995, och målet för våra flygoperationer då var generalen Mladic och hans styrkor i Bosnien.

Jag minns det som om det var i går.

Speciellt i dag.

En bra dag för Europa

ISTANBUL: De senaste timmarna här vid Bosporen har av lätt insedda skäl dominerats av olika kommentarer kring nyheten från Belgrad.

Det var vid tolvtiden som det började komma lite kryptiska meddelanden, och självfallet tog jag omedelbart kontakt med Belgrad, men det var först i och med president Tadics presskonferens som gripandet av Mladic kunde bekräftas officiellt. Då var också de DNA-tester man ansåg att man måste göra på den mycket åldrade mannen klara.

Det var en tillfällighet som ser ut som en tanke att detta inträffade samtidigt som EU:s Catherine Ashton landade i Belgrad.

Ett mörkt kapitel i den europeiska historien kan stängas, och samtidigt öppnas Serbiens och hela regionens europeiska perspektiv upp på ett nytt sätt.

Nu överförs Mladic till Haag och ICTY, och med stor sannolikhet kommer jag att tillhöra dem som i ett eller annat stadium av rättegången kallas det för att berätta det jag vet om vad som hände framför allt den tragiska sommaren 1995.

Mina möten då med bl a Mladic har jag ju skildrat i boken ”Uppdrag Fred”, men sedan dess har olika rättegångar vid ICTY gett oss en mycket djupare bild av vad som faktiskt inträffade.

Rättegången mot Mladic blir den sista stora krigsförbrytarrättegången efter Balkan-krigen. Rättegången mot den kroatiske generalen Gotovina avslutades ju för någon månad sedan, och rättegången mot Karadzic pågår.

Just i dag ser jag att det var Mladics nära förbundne generalen Tolimir som var i rättegångssalen i Haag.

Min förhoppning är att dagens nyhet skall öppna upp möjligheten för Serbien att få kandidatlandstatus i EU mot slutet av året och att det skall vara möjligt att inleda formella anslutningsförhandlingar nästa år.

Och de kroatiska anslutningsförhandlingarna hoppas jag skall vara avslutade inom den allra närmaste tiden.

Då kan den europeiska integrationens och försoningens krafter äntligen börja att dominera den del av Europa som under ett långt och brutalt och fasansfullt decennium slöts sönder och samman av nationalistiska strider.

Detta var en bra dag för Europa.

Gratulerar!

ISTANBUL: Jag gratulerar varmt Serbien och president Boris Tadic till att nu ha lyckats finna och arrestera Radko Mladic.

Jag utgår från att han snabbt kommer att överföras till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag för den rättegång som skulle ga inlettts för länge sedan.

Föga civiliserat

ISTANBUL: Dagens diskussioner här skall handla om annat, men det hindrar inte att frågor om Internet och dess frihet kräver en kommentar. Frågan tillhör ju våra viktigare.

I Paris har inför dagens G8-möte i Deauville hållits en konferens där franska företrädare försökt slå ett slag för olika regleringar för att skapa vad de kallar ett ”civiliserat Internet”, och här i Turkiet går diskussionens vågor just nu höga om ett förslag som väl på ett eller annat sätt har samma inriktning.

Sloganen om ett ”civiliserat” Internet låter antyda att dagens Internet är dess motsats, och riskerar att leda i en riktning som legitimerar ingrepp som hotar den frihet som ju nätet är en så betydande kraft för.

Är vårt telefonsystem i dag egentligen ”civiliserart”; eller krävs det även där olika regleringar för att se till att det inte sägs saker som på ett eller annat sätt kunde vara stötande?

Och hur är det egentligen med TV? Behövs det inte lite ingrepp och regler som ser till att ocivilierade program eller informationer inte stör känsligare själars tillvaro?

Och när man ändå äre igång borde man nog titta på media i största allmänhet också. Där kan man nog hitta åtskilligt som inte uppfyller känsligare själars krav på vad som är civiliserat eller ej.

Ges det för övrigt inte ut en massa ociviliserade böcker också?

Jag skriver detta bara för att visa vart resonemang som dessa riskerar att föra oss, och hur rasande lätt det är för andra intressen och andra typer av regimer att kidnappa resonemanget och använda det för att legitimera politik och åtgärder som går direkt på tvärs mot våra värderingar.

Regimen Mubarak ansåg under sina sista dagar alldeles uppenbart att Internet inte var tillräckligt ”civiliserat” och stängde ner hela systemet.

Här i Turkiet har nu introducerats bestämmelser som tydligt riskerar att inskränka friheten. Man skall välja mellan olika filtersystem när man ansluter sig till Internet, och i alla finns någon form av spärr mot någonting.

Här kan det välvilligt handla om att ”skydda familjen”, men alla vet att införs systemer är det svårt att vara säker på hur regleringens rattar i framtiden kommer att skruvas på.

Om begreppen ”civilisation” och ”frihet” plötsligt målas upp som varandras motsatser tror jag att man har hamnat alldeles fel. Ofria samhällen har historiskt sett sällan varit särskilt civiliserade.

Om några dagar presenterar FN:s specialrapportör om yttrandefrihet Frank La Rue den rapport om friheten och Internet som han arbetat fram med bl a starkt svenskt stöd.

Då hoppas jag vi får en bredare och bättre internationell diskussion kring dessa viktiga frågor.

Och får en bättre motståndskraft mot den typ av retorik och regleringar som just i dessa dagar kommer från Frankrike och Turkiet.

Framme vid Bosporen

ISTANBUL: Sen ankomst hit men i alla fall behagligt att hinna sitta en stund i den ljumma kvällen vid Bosporens strand. Dynamiken i denna stad upphör inte att imponera.

Och det var bara några veckor sedan jag svepte igenom här som hastigast – då var det Europarådets ministermöte med dess viktiga diskussioner.

Nu kläs staden av reklampelare inför det turkiska valet den 12 juni. Och valdebatten är sedvanlig blandning av mer eller mindre seriösa skandaler och mer eller mindre seriösa frågor.

Men utgången blir viktig. Det handlar om förutsättningarna för den nya författning som landet ju så tydligt behöver för att kunna fortsätta sin europeiska reformkurs.

Torsdagen kommer att ägnas diskussioner som kommer att handla om hur Europa, USA och Turkiet kan samarbete i den stora omvandlingsprocess som vi nu sett inledningen till i den arabiska världen.

Att Turkiets demokratiska omvandling inspirerar åtskilliga i arabvärlden är alldeles tydligt. Och därmed har landet en roll som är viktig.

För inte så länge sedan var detta ett auktoritärt styrt land med en haltande ekonomi och med betydande också utrikespolitiska problem.

Förvisso finns åtskilliga problem fortfarande, men i dag är Turkiet en dynamisk tillväxtekonomi och en bubblande demokrati som dessutom blivit en betydande utrikespolitisk aktör i en allt viktigare region.

Åtskilliga andra länder ser med lätt avundsjuka på den utvecklingen – men kan också komma att inspireras av den på ett positivt sätt. Och det ligger alldeles självklart i vårt samlade europeiska intresse att så sker.

Tidigare i dag presenterades i Bryssel kommissionens förslag till utveckling av den europeiska grannskapspolitiken för att också kunna ge ett starkare stöd till demokratisk omvandling och ekonomisk utveckling i vårt närområde.

Och det är ju rätt naturligt att också det förslaget kommer att diskuteras här.

Men det är i morgon. Innan dess blir det lite vila.

Att flyga eller inte flyga?

STOCKHOLM: Är vi på väg mot nya dygn i skuggan av osäkerheten kring de isländska askmolnen? Jag har just att de funderar på att stänga flygplatsen i Berlin…

Nåja, själv kommer jag att börja dagen med möte med EU-ländernas ambassadörer här i Stockholm för diskussion av olika frågor på den gemensamma agendan. Och det är som sig bör den ungerska ambassadören som står som värd för mötet denna gång.

Om jag sedan mot slutet av eftermiddagen kommer iväg till Istanbul eller ej återstår väl att se. Men tanken är ju att jag skall vara där för informella diskussioner under morgondagen.

Och det finns förvisso mycket att diskutera.

Reaktionerna på premiärminister Netanyahus tal i Washington i går har följt mönster som inte var så svåra att förutse när man lyssanade på det.

Israeliska applåder, palestinsk ilska och europeisk besvikelse.

Utmaningarna i vårt södra grannskap har inte blivit lättare.

I dag presenteras i Bryssel kommissionens förslag om översyn av den europeiska grannskapspolitiken, och det är ett viktigt dokument som jag hoppas kommer att bli föremål för inträngande diskussion.

Anledning vara besviken

STOCKHOLM: Denna förmiddag kom för min del att domineras av en informell träff med riksdagsjournalisterna i deras trevliga lokal högst uppe under taket vid riksdagens plenisal.

Det var – hävdade Mats Knutsson – två och ett halvt år sedan jag var där senast.

Nu kom många frågor att handla om Libyen-operationen. Att de frågade om den från ett mer inrikespolitiskt perspektov var kanske like naturligt som att jag svarade huvudsakligen ur ett utrikespolitiskt dito.

Min förhoppning är att denna del av operationerna för att stödja FN-resolutionen 1973 skall komma till sitt slut väl innan tiden för mandaten från såväl Nato som bl a Sveriges Riksdag går ut. Och jag tycker mig nog se en del tecken på att svagheterna i Khaddafi-regimens positioner håller på att öka.

Men veta kan vi inte, och jag tror det vore felaktigt att inte minst i ett sådant läge sända en signal om att det militära trycket kommer att försvagas.

Vi avvaktar nu de militära sakbedömningar som görs av vilka resurser som faktiskt behövs för att stödja genomförandet av FN-resolutionen.

Och därefter den förfrågan som med stor sannolikhet kommer att komma till oss om fortsatta insatser.

De brister som tydligen finns rör nu spaning av olika slag, flygtankning och insatser mot markmål. På den marina sidan är jag inte medveten om att man identifierat några brister vad gäller fartyg.

Men det är så det ser ut i dag.

Formellt beslut fattar Nato i samband med sitt försvarsministermöte den 8 juni. Och det är kring detta datum som jag tror att det är rimligt att vi får en förfrågan om möjliga fortsatta insatser.

Och det är på grundval av en sådan som vi har att ta ställning.

Så vi exercerade en del fram och tillbaka i denna terräng – med diverse utflykter om en nyligen utkommen bodströmsk bok.

I den lär han bl a tycka att socialdemokraterna skall sluta att kalla varandra för kamrater. Det förefaller logiskt med tanke av att dom ju inte verkar att vara kamrater alls att döma av hans s k inside-skildring.

På eftermiddagen träffade jag också USA:s avgående ambassadör Matthew Barzun. Han återvänder ju hem för att bli chef för finansdelen i president Obamas återvalskampanj.

Ett med alla rimliga mått mätt mycket viktigt uppdrag.

Men jag tackade honom för det han gjort för att utveckla relationerna. Inte minst har vi gemensamt arbetat med frihetsfrågorna på Internet, och har dessa har nu blivit en viktig axel i vårt samarbete som jag är övertygad om att vi kommer att föra vidare.

Senare hade jag också möjlighet att lyssna på Israels premiärminister Netanyahus anförande inför den amerikanska kongressen.

Retoriskt genomarbetat och skickligt, men den som trodde att anförandet skulle föra oss närmare en fredsprocess i Mellersta Östern hade nog anledning att vara besviken.

Och nu blir det kväll med gamla vänner

Välkommen arbetsdag

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm denna tisdag, och faktiskt inga inkommande utländska besök heller.

Även sådana dagar behövs om man skall kunna klara av allt det som måste klaras av.

Åtskilligt måste följas upp efter gårdagens möten i Bryssel, och åtskilligt måste förberedas inför kommande resor, möten och beslut.

Nu är Fredrik Reinfeldt hemma efter vad som allmänt beskrivs som en mycket lyckad resa till Brasilien och Chile. Det är viktigt att vi utvecklar våra kontakter med denna snabbt växande del av världen.

Förra året var jag ju i Mexico och Brasilien, och som det nu ser ut kommer jag självfallet att återvända till Latinamerika.

Till det som oroar nu hört utvecklingen i Sudan inför den sydsudanesiska självständighetsdagen den 9 juli.

Striderna i det omstridda Abeyi-området har nu lett till en allvarlig kris. En attack från sydsidan har lett till en betydligt större attack från nordsidan, och ömsesidiga tillbakadraganden är nu en nödvändighet.

Redan tillbaka

STOCKHOLM: Redan tillbaka i Stockholm efter dygnet i Bryssel. Hektiskt, hektiskt, hektiskt.

Hann med att uppdatera lite på Twitter, men hann inte med denna blogg som brukligt.

Men det blev ett bra möte med bra diskussioner och bra stöd till Catherina Ashton i hennes viktiga arbete. Hon har ju haft ett antal påtagliga framgångar under den senaste tiden.

Mycket handlade om situationen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Tydligt skärpta åtgärder mot Syrien, och tydligt och bra språk vad gäller fredsansträngningarna och den nya palestinska samlingsregeringen.

Och direkt efter utrikesministermötet rusade jag till möte med ECIPE och anförandet om Internet och frihet.

Jag efterlyste att EU skulle utveckla en internationell strategi för cyberfrågorna. De blir allt viktigare och EU kan spela en viktig roll i nära samarbete med främstr USA men också med andra länder.

Mitt anförande bör finnas på UD:s hemsida för den som är intresserad.

Och direkt därefter var det direktsänd intervju med mig i Aljazeera om såväl Syrien som fredsfrågorna i Mellersta Östern. Det märks att vår röst respekteras.

Nu iväg till Bryssel

STOCKHOLM: Strax tvingas jag lämna denna underbara försommarsöndag för att sätta mig på ett flygplan med destination Bryssel och mötet där i morgon med EU:s utrikesministrar.

Då är Catherine Ashton tillbaka från sitt besök i dag i Benghazi, där hon öppnat ett tekniskt EU-kontor, och även i övrigt torde det komma att bli utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern som dominerar morgondagens diskussioner på utrikesministermötet.

Också slutskedet i de kroatiska anslutningsförhandlingarna diskuteras nu. Det blir middag på det temat i morgon kväll, men eftersom jag måste hem till Stockholm blir det då Birgitta Ohlsson som för de svenska färgerna.

Innan jag åker hem kommer jag dock att tala på ett seminarium i Bryssel om de för oss så viktiga frågorna om friheten på nätet och vad vi kan göra för att få dem än mer i den internationella politikens fokus.

Också Sten Tolgfors och Gunilla Carlsson kommer att vara i Bryssel för ministerrådsmöten under morgondagen och tisdagen. Det är vårt Foreign Affairs Council som då möts i lite olika konstellationer och med lite olika agendor.

Så i närmast sedvanlig ordning kommer det att vara minst fyra statsråd i Bryssel under de närmastew dygnen.

Men jag återvänder till Stockholm för olika engagemang under tisdagen och huvuddelen av onsdagen, även om jag mot dess senare del försvinner i riktning Istanbul för ett möte för informell dialog mellan USA, Turkiet och Europa i olika frågor men med den arabiska omvandlingen som självklart fokus.

Veckan kommer annars sannoliktr att domineras av toppmötet med G8-länderna i Deauville i Frankrike, och senast där kommer med all sannolikhet efterträdarfrågan på IMF att klaras upp.

Och det är viktigt inte minst med hänsyn till en del av de akuta finansiella utmaningarna främst kring Grekland. Det finns anledning att vara bekymrad för utvecklingen.

Före G8 i Dauville ordnar Frankrike ett s k eG8-möte i Paris om olika Internet-frågor.

Jag skall inte dölja att det finns en viss misstänksamhet mot det mötet.

Frankrikes inställning i de för oss så viktiga frågorna om friheten på nätet är inte alldeles klar, och hela mötet kommer nu dessutom att genomföras under ledning av en fransk PR-byrå vars kommersiella intressen i frågorna med all sannolikhet är betydande.

Men osvuret är bäst – vi får se vad som kommer ut ur det hela. Vi kommer att vara kritiskt granskande.

Efter G8 i Deauville åker så president Obama vidare för besök i vårt södra grannland Polen, och där kommer han också att träffa presidenterna för de olika centraleuropeiska länderna.

För rättstat och mot korruption

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm igen efter min korta men givande utflykt till Moskva. Och det var faktiskt lite mer sommar där än här.

Jag började min dag med frukost med Alexey Navalny.

Han har snabbt blivit en av Rysslands intressantaste bloggare med ca 150 000 besök på sin websida varje dag. Inte fy skam.

Och han har därmed kommit att tilldra sig en hel del uppmärksamhet från vissa av de s k rättsvårdande myndigheterna i landet. Försök till förföljelse skulle nog vissa vilja kalla det.

Ämnet för hans blogg är den korruption som ju också enligt president Medvedev är ett av landets allra största problem. Och advokaten Navalny och hans medarbetare arbetar nu med lagens instrument för att komma åt den korruption som de anser möjlig att komma åt.

Hans arbete är viktigt inte minst för att skapa ett bättre affärsklimat i Ryssland, vilket är avgörande för den modernisering som ju kräver också utländska investeringar.

Sedan 2007 har kapitalet faktiskt flutit ut ur Ryssland – och det är raka motsatsen till vad landet både behöver och egentligen förtjänar.

Osäkerheten i rättsystemet – och upplevelser av korruption – är viktiga orsaker till denna utveckling.

Att reformer av rättsystemet och insatser mot korruptionen nu står på den politiska dagordningen också för Rysslands politiska ledning är självfallet positivt.

Vid Andrei Sacharov-seminariet var det min uppgift att teckna en bild av en värld i förändring och vad detta innebär för Rysslands utveckling.

Jag talade om globaliseringen som vår tids megatrend och de krav på förändring som denna ställer på oss alla – Ryssland förvisso inte undantaget. Utvecklingen öppnar enorma möjligheter – men det är också lätt att hamna på efterkälken.

Men seminariet gav mig också möjligheter att möta och prata med många som vill föra vidare det som Andrei Sacharov en gång stod för.

Där fanns de som hade rötter i den sena sovjettidens dissidentmiljö med dess s k samizdat och hemliga stencilapparater sida vid sida med de som knappt såg på TV utan ser Internet som sin värld och sina möjligheter.

Diskussionens vågor gick stundtals höga. Jag satt länge och lyssna på ett meningsutbyte om arbetet med avstaliniseringen och dess betydelse.

Och där fanns också en och annan från Polen och en och annan från Sverige mitt i det brokiga vimlet.

På ett eller annat sätt är vi väl nationer med en speciell samhörighet med och ett speciellt intresse för Ryssland och dess utveckling.

Säkert lyste solen också över Kaliningrad där min ryske kollega Sergey Lavrov denna dag mötte min polske kollega Radek Sikorski och min tyske dito Guido Westerwelle för diskussion om europeiskt samarbete för modernisering av denna del av Ryssland vid Östersjöns strand.

Mindre till Minsk

MOSKVA: En solig och vacker morgon här i den ryska huvudstaden. Jag misstänker att det kommer att bli ganska varmt i dag.

På de ryska nyhetsbyråerna noterar jag att Vitrysslands Lukashenko kraftigt tycks ha överdrivit det ekonomiska stöd han kan komma att få av Moskva. Krisen kommer att fortsätta.

Och domen mot oppositionens i Minsk mot oppositionens presidentkandidater får påtagligt dålig press här i Moskva också.

I St Petersburg har president Medvedev hållit tal inför en internationell konferens och sagt att nationers framtid är beroende av kvaliteten på deras rättsväsende. Så sant som det är sagt.

Jag vet att Beatrice Ask är där också, men på bilderna ser jag president Medvedev tillsammans med en leende Cecilia Malmström.

Men nu är det dags för min frukost, mitt anförande och mina intervjuer.

Och att lära mig lite mer om Ryssland just nu.