Om valet i Turkiet, TTC i Luleå, överläggningar i Moldavien och lite annat.

STOCKHOLM: Inte oväntat efter vad vi sett under de senaste veckorna blev det till slut Erdoğan som blev segrare i det turkiska presidentvalet.

Den senaste veckan av valrörelsen blev något av en tävling i nationalism, där utmanaren Kilicdaroglu plötsligt gjorde frågan om att tvinga alla syriska flyktingar att lämna landet till en huvudfråga, och började att anklaga Erdogan för att vara i maskopi med olika kurdiska intressen.

Det var ingen alldeles uppbygglig syn.

Och resultatet blev som det blev, om än det var en snävare vinst för Erdogan än vad det såg ut att bli efter den första ronden.

Det kommer att bli en bitter debatt i oppositionen. De hade bättre och mer populära kandidater, men Kilicdaroglu och CHP- partiet krävde trots detta att det skulle bli han i tron att deras övertag i opinionsundersökningarna gav tillräcklig marginal för en något sämre kandidat.

Det var ett fatalt fel.

Från svensk utgångspunkt är det självklart att frågan om vår Nato-ansökan står i centrum för intresset, men i Ankara skulle jag tro att det är de ekonomiska frågorna som måste stå överst på agendan.

Pengarna håller bokstavligen på att ta slut, och det förefaller som om Erdogan klarat sig genom valrörelsen med pengar från Gulf- stater men möjligen också från Ryssland, och vilka beroenden som det skapar återstår att se.

Han kommer att göra sitt yttersta för att undvika att behöva gå till IMF och be om hjälp, men det kommer sannolikt att medföra att han måste skaffa landet finansiella resurser från annat håll.

Hur Nato-frågan kommer att hanteras återstår att se.

Nära medarbetare till honom har i Washington skapat intrycket att den kommer att lösa sig tämligen omgående, men samtidigt var Erdoğan själv i veckan ute med kommentarer som snarast pekade åt det andra hållet.

Och även den ungerske premiärministern Orban har sänt starkt tveksamma signaler i ärendet. Det kan noteras att han var allra först att gratulera Erdoğan till valsegern.

Den frågan kommer med all sannolikhet att stå på agendan för de bilaterala samtalen när USA:s utrikesminister Blinken på tisdag landar i Luleå för det tredje mötet med TTC – Trade and Technology Council – mellan USA och EU.

TTC möttes med stora förväntningar när det etablerades, men har väl inte riktigt kunnat leva upp till dem inte minst i ljuset av att USA saknar en handelspolitik värd namnet och att agerandet också i teknologifrågor från deras sida stundtals varit väl ensidigt.

På agendan står också olika åtgärder när det gäller översyn av investeringar från och till Kina, vilket USA är pådrivande för, men där ju riskerna är att vi bygger upp regelverk som försvårar för ett ekonomiskt utbyte vi verkligen vill ha inte bara med Kina utan också med andra länder.

Från USA kommer förutom utrikesminister Blinken också handelsminister Raimondo, och det har ju sitt intresse också mot bakgrund av att han i veckan i Washington haft överläggningar med sin kinesiske kollega.

Sverige har formellt ingen roll i TTC-samtalen, men står värd och kommer självfallet att sätta en del av de stora satsningarna på främst fossilfritt stål i centrum för uppmärksamheten.

Men sedan blir det också bilaterala samtal, och då kommer det sannolikt att handla också om Turkiet, Sverige och Nato.

Och Blinken fortsätter från Luleå först till Oslo för ett informellt möte med Nato:s utrikesministrar – det kommer att handla om förberedelser för toppmötet i Vilnius – och därefter till Helsingfors.

Samtidigt med detta har vi i Stockholm möte med det som heter Stockholm China Forum som ju är de informella samtal om den kinesiska utvecklingen som Sverige tog initiativ till för åtskilliga år sedan, men som gradvis har blivit allt intressantare.

På torsdag är det så dags för möte i Moldavien med det som kallas European Political Community. Det var ju ett initiativ från president Macron att samla alla Europas stats- eller regeringschefer – med ett notabelt undantag – för informella samtal, och hade sitt första möte i Prag förra året.

Mötet denna gång blir ju främst betydelsefullt för att markera solitt stöd för Moldavien, där det är tämligen uppenbart att det finns ryska försök att destabilisera landets tydligt europeiska reformkurs.

Möjligen kommer vi också att få se ytterligare framsteg mot en överenskommelse mellan Armenien och Azerbajdzjan, där ju konflikten om Nagorno Karabach lett till en serie av mer eller mindre omfattande krig.

Intressant här är inte minst att se Rysslands minskade inflytande. Förr var det rysk diplomati som skötte allt i denna relation, och ingen annan gjorde sig besvär. Men nu falnar det ryska inflytandet, och det är också det som möjligen leder vidare till framsteg i denna utdragna och svåra fråga.

Sker så kommer det också att öppna upp förbindelserna mellan Armenien och Turkiet. Med all sannolikhet kommer också president Erdogan att försöka att hålla sig framme i det diplomatiska spelet.

För min del blir det en vecka helt och hållet i Stockholm – detta är kanske den allra bästa tiden på året.

Föga nytt från Hiroshima, kommande F16 till Ukraina, diplomatisk offensiv av Zelensky, viktiga val, Kissinger 100 år och slut på denna PHEIC.

TEL AVIV: Sent denna kväll – avsevärt senare än planerat på grund av problem med en startbana i Frankfurt – har jag nu kommit hit och checkat in vid stranden av Medelhavet.

Här väntar nu två dagar på den årliga stora säkerhetskonferensen i Herzliya, där jag förvisso kommer att lyssna på mycket om utvecklingen i denna region, men inbjudits att delta i diskussioner om konsekvenser av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Men att komma hit ger också möjlighet till andra samtal av intresse kring detta.

Nyheterna från det stora G7-mötet i Hiroshima var i grunden inte särskilt omstörtande.

Den långa kommunikéns formuleringar om Kina var i slutändan försiktigare än vad en del rubriker lät antyda, och vad gäller kriget i Europa är det tydligt att det är tilltagande svårt att komma upp med nya sanktioner som verkligen biter.

Diamanter kan tjäna som en illustration på detta.

Såväl USA som Storbritannien ville ha stopp med handel med diamanter från Ryssland, men så långt är EU ännu inte berett att gå eftersom motståndet från Belgien fortfarande är betydande.

Antwerpen är en av knutpunkterna i den globala handeln med och slipning av diamanter, med dess judiska invånare i centrum. Och det belgiska argumentet är att ett stopp för handeln med diamanter här riskerar att leda till att den flyttar någon annanstans, med Dubai eller Indien som tydliga kandidater.

Det argumentet är sannolikt korrekt, men illustrerar en del av det fortsatta dilemmat. Sanktioner som denna kanske i slutändan inte får så stor effekt – men är det trots allt rätt att vi i EU tjänar pengar på en handel med Ryssland?

Att läkemedel är ett undantag är naturligt, men diamanter?

Frågan hänger i luften.

Från Hiroshima kom dock nyheten att USA nu ger klartecken till att börja att utbilda ukrainska piloter på avancerade stridsflygplan, och det sades också att därefter kommer beslutet om när och varifrån sådana skall levereras till Ukraina.

Och det är ett genombrott.

Åtskilligt återstår dock att lösa ut. Att lära piloter att bara flyga t ex en F16 är kanske inte så svårt, men sedan gäller det ju att bygga väl tränade system som kan hävda sig mot de ryska luftvärns- och flygsystemen, och den uppgiften skall inte underskattas.

Mitt i alla misslyckanden i detta krig har ryska luftvärnssystem och avancerade jaktrobotar skjutna på mycket långa avstånd visat sig vara påfallande effektiva.

Vilka F16 skall levereras? Det finns förvisso gamla F16 att tillgå, men är det rätt att leverera flygplan som varit i tjänst länge, kräver allt mer underhåll och kanske inte har radar och elektronik som lever upp till de krav som konfrontation med avancerade ryska system kräver?

Eller kan mer moderniserade varianter finnas tillgängliga? Och vilka moderna vapen- och radarsystem skall dessa flygplan utrustad med?

Med detta varde sagt att betydelsefullt som detta steg är kommer det att ta tid innan det får någon konkret effekt. Jag tror knappast vi kommer att se några F16 i luften över Ukraina detta år – även om jag gärna skulle se det.

Viktigt är att de är väl utrustade och väl övade när de verkligen kommer – annars kan resultatet bli bekymmersamt.

De ryska systemen skall inte undervärderas. De har nu t ex utvecklat sin förmåga att använda dem så att de är påtagligt effektiva mot de amerikanska Himars-system som ju sågs som något av ett undervapen när de började att användas i Ukraina.

Kortsiktigt mer betydelsefullt har nog president Zelenskyy resor varit. Först i en rad europeiska huvudstäder, och därefter i Riyadh på arabiskt toppmöte och i Hiroshima med G7-länderna.

Där hade han direkta samtal också med Indiens premiärminister Modi, som ju intagit ett förvånansvärt återhållsam inställning till konflikten av omsorg om relationerna till Ryssland.

Lägg till detta att de diskreta samtalen i Wien mellan Jake Sullivan och Wang Yi tydligen var konstruktiva, att ett kinesiskt sändebud om kriget nu cirkulerar mellan olika huvudstäder, och jag tror att det finns en tilltagande nervositet i Kreml över att man riskerar att komma under ett visst diplomatiskt tryck också från Peking och New Delhi.

Uppenbarligen pågår uppbyggnaden inför de omtalade ukrainska militära operationerna fortfarande, med omfattande spekulationer om vilka resultat de skulle kunna tänkas få.

Men bortom dessa – men med betydande påverkan av de resultat som dessa kan uppnå – skulle jag tro att vi kommer att gå in i en mer politisk fas av konflikten. Avgörande för den blir dock hur utvecklingen i maktens boningar i Moskva kommer att se ut, och om detta kan vi bara spekulera.

När det gäller viktiga val finns det anledning att notera den intressanta utvecklingen i Thailand, där ett nytt parti hade stor framgång efter åren av militärt styre, och där det nu finns förhoppningar om en ny och demokratiskt fas i landets utveckling.

Dagens val i Grekland vet jag ännu inte tillräckligt om, men som jag skrivit om tidigare talar mycket för ett nytt val inom några månader.

Och i valrörelsen i Turkiet inför avgörandet om presidentmakten kommande helg har oppositionsledaren Kilicdaroglu skruvat sin retorik i mer nationalistisk riktning i förhoppningen att med detta kunna vinna några ytterligare procentenheter.

I veckan som kommer fyller Henry Kissinger 100 år, och har med anledning av detta gett en längre intervju för The Economist som är mycket läsvärd och som också finns som pod.

Jag upprätthåller en sporadisk men dock regelbunden kontakt med honom, och hans skärpa och perspektiv imponerar alltid. Hans böcker – från den första briljanta skildringen av Wien-kongressen och framåt – är obligatorisk litteratur för varje student av internationella relationer.

Han senare om olika stora personligheter kom ut för något år sedan, och jag hör nu att han arbetar med två nya.

För några år sedan hade vi lite olika perspektiv när det gällde Ryssland, men där har hans tänkande utvecklats till att nu se det som naturligt att Ukraina en dag blir medlem i Nato.

Kina är dock den fråga som engagerar honom kanske allra mest, och han har ju en bakgrund från omfattande samtal med alla kinesiska ledare från Mao Tsetung och framåt.

Vi måste lära oss att leva med Kina är hans budskap, samtidigt som vi måste bygga en beredskap för om det skulle misslyckas.

Och vid sidan av frågor kring Kina är det konsekvenser av AI- utvecklingen som engagerar honom mest. Han är inte en 100-åring som nöjer sig med att blicka bakåt.

I torsdags hade vi ett långt möte per video med huvudmännen i ACT-A, d v s den mekanism för samordning av insatser som sattes upp alldeles i början av pandemin och där jag ju som en av två s k Special Envoy för världshälsoorganisationen WHO lett sammanträden kontinuerligt under de två senaste åren.

Covid är fortfarande hos oss, och ökar i olika delar av världen, men 5 maj gick WHO ut med meddelandet att pandemin inte längre klassificeras som en s k Public Health Emergency of International Concern – eller PHEIC som de insatta skulle säga.

Det har den varit sedan 30 januari 2022.

I det läget har vi också växlat ner aktiviteten i ACT-A, och har nu gått från omfattande och detaljerande videomöten varje vecka som gällt sedan våren 2020 till uppdateringar måhända månadsvis.

Men beslutet har blivit att bibehålla mekanismen som något av en reservfunktion, och få har man också bett mig fortsätta i min nu då betydligt mindre tidskrävande funktion.

För mig har det varit en utomordentligt intressant tid där jag fått umgåtts med frågeställningar och ämnen som jag tidigare knappast sysslat med, och där jag också efter en del strul fått vara med om internationellt samarbete när det är som allra bäst.

I sinom tid hoppas jag få tid att skruva något mer sammanhängande om detta. I dessa dagar möts i Genève WHO:s s k World Health Assembly för att dra erfarenheter för framtiden, och ett särskilt möte om de globala hälsofrågorna och bättre förberedelser för nästa pandemi med FN:s generalförsamling planeras också.

Men just nu är det ett par dagar här vid randen av det östliga Medelhavet som gäller för min del.

Om valet i Turkiet, Nato i Vilnius, samtal med Kina, dialog med Indien och en del annat.

STOCKHOLM: Det finns många skäl att noga följa med det viktiga valet i Turkiet.

Och klart är att med parlamentsvalet i går konsoliderade koalitionen kring president Erdogan kontrollen över det turkiska parlamentet, vilket även i en republik med mycket stark presidentmakt självfallet är av betydelse.

Med ingen av kandidaterna i presidentvalet över 50% blir det nu en andra omgång av presidentvalet om två veckor, men inför detta måste man nog dra slutsatsen att president Erdogan har en fördel.

Han kan hävda att en situation med en maktkonstellation i parlamentet och en annan i presidentpalatset kommer att göra det svårare att styra landet och hävda Turkiets ställning i världen, och en viss resonans kommer den argumentationen sannolikt att få.

Ser man på hur valet utföll förefaller det som om Erdoğan har kondolerat sin väljarbas på landsbygden och i de inre delarna av Anatolien, medan oppositionen visserligen fått kurdiska röster men misslyckats att bryta in i nya grupper.

Det moderna Turkiet i de stora städerna och längs kusterna i väster och söder är inte tillräckligt stort för att balansera de inte delarna av landet.

För president Erdoğan är det tveklöst ett bakslag att inte nå 50%, men samtidigt har han nu ett hyggligt utgångsläge inför den avgörande omgången.

Det innebär förvisso inte att det är avgjort. Det kommer sannolikt att bli betydande dramatik under kampanjen under de kommande två veckorna. Och vi har all anledning att noga följa vad som händer. Mycket vad gäller landets framtid står på spel.

Först kring 9 juni finns det anledning att räkna med att den som vinner den avgörande omgången kommer att installeras som president.

Då återstår ungefär en månad till Nato:s toppmöte i Vilnius, och frågan är om Turkiet under den perioden kommer att välja att ratificera avtalet om Sveriges anslutning till Nato, och om Ungern då kommer att slå följe och göra samma sak.

Osvuret är nog bäst i den frågan.

Och paradoxalt nog är förutsättningarna för att det skall ske sannolikt bättre om det är president Erdogan som går segrande ur striden. I det andra fallet är det lätt att de en dragkamp mellan president och parlament där vår Nato-ansökan kan bli en av flera spelbrickor.

Annars har jag just återvänt från några dagar på Lennart Meri-konferensen i Tallinn där just förberedelserna för Nato-mötet i Vilnius var en av de stora frågorna.

Och då handlade det mycket om huruvida det skulle bli grönt ljus för Ukrainas ansökan om medlemskap eller inte. Den alldeles överväldigande delen av de som fanns i Tallinn ansåg självfallet att detta var viktigt eller t o m nödvändigt.

Själv har jag mycket svårt att se att så blir fallet. Jag tror inte att två tredjedelar av den amerikanska senaten i den miljö som finns inför nästa års presidentval skulle vara redo för det steget, och jag ser det inte heller som det nödvändigaste just nu.

Nödvändigast just nu är att konsolidera och öka det konkreta stödet till Ukraina. Det handlar om militära leveranser, men minst lika mycket om det finansiella stödet.

Men över diskussionerna i Tallinn lyste traumat från Nato-mötet i Bucharest 2008 som ju kom att domineras av oenighet om just frågan om Ukrainas och Georgiens aspirationer vad gäller Nato. Det blev en kompromiss som spädde på ogrundade såväl farhågor som förväntningar på värsta tänkbara sätt.

Situationen nu är förvisso mycket annorlunda, men traumat lever förvisso kvar.

President Zelensky turnerar just nu i olika europeiska länder för att diskutera just stödet, och i Berlin i går presenterades ett nytt rejält stödpaket inte minst på det militära området. Tyskland var lite trögt i sitt agerande i början, men är nu dominerande i Europa i detta avseende.

Dock kommer det som nu utannonseras knappast att ha någon betydelse för den omtalade ukrainska offensiv som förr eller senare kommer. Det tar tid för ny materiel att komma fram, och ännu längre tid att utbilda på den och att få den att fungera i samövade förband.

På den östliga fronten bör vi nog nu ha vissa blickar riktade mot Minsk. President Lukasjenka försvann mycket snabbt från segerfirandet i Moskva, har varit frånvarande från ceremonier i Minsk han normalt alltid deltar i och rapporteras att finnas på ett sjukhus i staden.

Vad detta kan innebära vet vi inte, men uppmärksamhet på frågan förefaller väl motiverad.

Efter dagar i Tallinn är jag nu i Stockholm för att också delta i den s k trilaterala informella dialogen mellan Indien, Europa och USA.

Utrikesminister Jaishankar är på plats för att inleda våra diskussioner efter en middag i går kväll, och fortsätter sedan till Bryssel för första mötet med nya Trade and Technology Council mellan EU och Indien.

Relationen är viktig, och jag har ju skrivit åtskilligt i det ärendet tidigare.

Det finns förvisso spänningar, inte minst vad gäller synen på Ryssland och dess agerande just nu, men möjligheterna och samhörigheten är dock betydligt viktigare.

Bland det viktigare som inträffade under den gångna veckan, men som inte fick mycket uppmärksamhet, var det påtagligt diskreta mötet under två dagar i Wien mellan USA:s Jake Sullivan och Kinas Wang Yi.

Efteråt beskrevs samtalen från bägge sidor som ärliga, substantiella och konstruktiva. Inte minst från USA:s sida finns ju ett påtagligt intresse av att öppna upp bättre kanaler för kommunikation mellan Washington och Peking.

Och Asien kommer att fortsätta att vara i fokus under veckan.

På torsdag inleds G7-ländernas toppmöte i Hiroshima i Japan med åtskilligt av betydelse på agendan, men med den ryska aggressionen i fokus om än med också en betydande blick på relationerna med Kina. Och president Biden fortsätter därifrån till bl a möte med de s k Quad-länderna i Sydney.

Och samtidigt med mötet i Hiroshima har Xi Jinping toppmöte i Xian i Kina med de olika centralasiatiska ländernas ledare.

Själv åker jag mot slutet av veckan till Bologna i Italien för att tala vid examinationen på Johns Hopkins- universitets filial där, och från Bologna fortsätter jag sedan till Tel Aviv för att tala på den s k Herzliya-konferensen och en del andra samtal av intresse.

Om utmaningar i Arizona, diskussioner om Kina, innovationskraft i USA och en kommande spännande vecka.

PHOENIX AIRPORT: Direkt från diskussioner i Berlin i fredags flög jag via Phoenix till Sedona i norra Arizona där McCain Institute – i den f d Arizona-senatorns anda – har sin årliga samling av tänkare och tyckare med ett betydande antal också av senatorer och kongressledamöter, men också framträdande militära representanter.

När det gäller USA är det alltid viktigt att komma ut ur bubblan i Washington för att lyssna på vad som händer i detta stora land.

Och det händer mycket.

Det var nyttigt och intressant att lyssna på guvernör Katie Hobbs och senator Kyrsten Sinma om de utmaningar de ser med trycket från migrationen över gränsen med Mexico som den helt dominerande frågan.

Ryssland är långt borta, Kina möjligen något närmare här några stenkast från Stilla Havet, men kollapsande stater och samhällen i Centralamerika med de omedelbara konsekvenser det får betydligt närmare.

Men Arizona har sitt intresse också från andra utgångspunkter.

Maricopa county – med också miljonstaden Phoenix – var ju och är fortfarande i fokus för de som hävdar att presidentvalet 2020 var ”stulet” och delstatens republikanska organisation förefaller fortfarande helt fångade i denna bisarra uppfattning.

Arizona har historiskt varit ett fäste för republikanerna, och när Biden vann valet här var det ett betydande nederlag för Trump. Sannolikt var det ett betydande antal av mer moderata republikaner av den art som f d senatorn John McCain stod för som övergav partiet under Trump.

Men i valet i november nästa år kommer striden om Arizona att bli en av de viktigaste och hårdaste.

Viktigt här är också att det är kring Phoenix som nu såväl TMSC från Taiwan och amerikanska Intel med gigantiska subventioner nu bygger nya stora anläggningar för att bygga chips.

TSMC:s investeringar på ca 50 miljarder dollar här sägs vara den största enskilda utländska investeringen i USA någonsin.

Självfallet blev det åtskilliga diskussioner om kriget i östra Ukraina. På plats fanns såväl ledande i den ryska oppositionen i exil som representanter för den ukrainska försvarsmakten.

Men som vanligt i detta land var det Kina och teknologi som var de dominerande diskussionsämnena.

Närvarande dessa dagar hade vi bo a chefen för det amerikanska kommandot för det som kallas Indo-Pacific amiralen Aquilino, och det var intressant att höra hur han lade orden.

Jag vaknar varje morgon och frågar hur vi kan förhindra ett krig med Kina, förklarade han, men var på samma sätt som jag hörde i Washington för någon vecka sedan starkt bekymrad över bristen på kanaler för direkt kommunikation med de politiska och militära beslutsfattarna i Peking.

Från en rad senatorer och kongressledamöter talades det i olika tonlägen om den utmaning man anser Kina utgör, men i sedvanlig ordning utan mycket av precision om vart den amerikanska politik man vill se allt hårdare egentligen skall syfta.

Detta är oroande, och det är inte svårt att se att det i Peking leder till måhända överdrivna farhågor om vart politiken är på väg med de effekter som detta i sin tur kan komma att få.

Krig, påpekade amiralen, startar i många fall av misstag, och i spända situationer när politiken är oklar är den risken självfallet högre. Jag hade önskat att alla skulle ha haft samma oro på denna punkt som amiralen hade.

På plats här fanns självfallet också företrädare för Taiwan, och det blev intressanta diskussioner om steg de kan ta för att förstöra sin försvarsförmåga. Detta fick utan att de hade en särskilt alarmistisk bild av utvecklingen.

Men om USA är oroat över den växande kinesiska styrkan, också militärt, är det samtidigt svårt att inte imponeras av USA som den ledande innovationskraften i världen.

Att lyssna på VD för SpaceX och Palantir var att lyssna på utvecklingen på distinkt framkant vad gäller rymd och mjukvara, och ingen bortsåg heller från den betydelse dessa utvecklingar har från bredare global utgångspunkt.

SpaceX har redan 4.000 satelliter uppe i sitt StarLink-system för globalt bredband, har revolutionerar den globala marknaden för att skjuta upp satelliter och kommer med StarShip att inleda en helt ny era av också mänsklig rymdfart.

Och Palantir ser mjukvara som nyckeln till det mesta och USA som tydligt globalt ledande när det gäller att ta fram just detta.

Kan Kina komma ikapp?

Måhända på vissa områden, och med stora ansträngningar, men det kinesiska systemet kan aldrig ha samma förmåga till ständigt ifrågasättande, ständig beredskap att också misslyckad och ständig nyfikenhet på också det för dagen kanske inte möjliga eller ens tillåtna som finns närmast inbyggt i den amerikanska kulturen och som kan producera en SpaceX eller en Palantir.

Nu bär det för min del vidare för ett par dagar i Washington – jag skickar detta brev när jag sitter och väntar på planet här i Phoenix.

Och där har jag på tisdag en heldag fokuserad på AI och nationell säkerhet. i bakgrunden på den diskussionen finns alldeles självklart också Kina.

Men det blir alldeles säkert också diskussioner om det tal som nationella utrikesrådgivaren Jake Sullivan höll för ett tag sedan och som jag skrev om redan förra veckan.

Det talet var också i centrum för åtskilliga av diskussionerna i Berlin under veckan. Och mer lär det bli. Jag skall försöka att skriva något mer sammanhängande i ärendet också.

Veckan som kommer blir intressant och viktig.

På tisdag skall det vara parad på Röda Torget i Moskva – det är den traditionella segerdagen – och Putin måste väl säga någonting.

Att två drönare mitt i natten kunde tränga igenom allt av luftförsvar som finns runt Moskva och attackera Kreml är självfallet djupt förödmjukande för honom. Efter att först ha anklagat Ukraina för att ligga bakom har man nu skiftat och säger att det var USA, vilket ju är än mindre sannolikt.

Så det skall bli intressant att höra hur det låter på tisdag. Det finns säkert allt fler som inser att Putins politik blivit ett för Ryssland skadligt och farligt misslyckande, och på ett eller annat sätt måste han försöka att hantera den opinionen.

Spekulationerna om en ukrainsk offensiv fortsätter. Nio nyutbildade brigader och ytterligare en del förband står redo när tiden anses rätt, men jag tillhör dem som nog tror att det är klokast att dämpa förväntningarna på vad detta kan åstadkomma.

Och nästa helg är det så president- och parlamentsval i Turkiet.

Turkiets väg under de närmaste åren blir synnerligen viktig från utgångspunkter långt vidare än bara de mer omedelbara svenska. Klarhet om parlamentet får vi kommande söndag, men sannolikt kommer vi att få vänta till en andra omgång 28 maj innan klarhet nås när det gäller presidentposten.

Så det kommer att finnas tillfälle att återvända till den frågan.

Själv finns jag efter några dagar i Stockholm kommande helg i Tallinn på den traditionella Lennart Meri-konferensen.

Den får man inte missa.

Om val i Grekland och Turkiet, dramat i Sudan, nya ekonomiska signaler från USA och lite annat.

STOCKHOLM: Valborg är i sedvanlig ordning den helg när man vill att våren verkligen infinner sig men lätt huttrande tvingas konstatera att så ännu inte riktigt är fallet.

Men hopp finns.

Själv tillbringade jag något dygn förra veckan i Delfi i Grekland i mer angenäm temperatur, även om det sades att temperaturen inte riktigt var vad den brukade vara vid denna tidpunkt.

Grekland går till val den 21 maj, och gör det nu med ett nytt helt proportionellt valsystem som nog kommer att innebära att det blir svårt att få en klar majoritet för en ny regering.

Och därför spekuleras det om ett nytt val tämligen snabbt därefter, och det kommer då i en lite underlig vändning att ske genom ett löfte valsystem där det finns en betydande bonus för det parti som är störst.

Slutresultatet blir med största sannolikhet ett nytt mandat för premiärminister Mitsotakis och Nea Demokratia. Åtskilligt återstår förvisso, men det är tveklöst så att hans regering har gjort en imponerande insats för att åter få Grekland på fötter efter den svåra finansiella och politiska kris tidigare oansvarig populistisk politik hade försatt landet i.

Naturligt blev det också åtskilliga diskussioner om valet i Turkiet med den första omgången i presidentvalet liksom parlamentsval den 14 maj och en sannolik andra omgång av presidentvalet två veckor senare.

Opinionsundersökningar visar nu ett relativt jämnt läge mellan president Erdoğan och ledaren för CHP-partiet och kandidat för oppositionens sexpartiallians Kılıçdaroğlu om än möjligen med en mycket marginell fördel för den senare.

Men allt talar för att ingen kommer att komma upp till och över 50% av de avgivna rösterna, och därmed kommer det att gå till en andra avgörande valomgång med bara dessa två kandidater.

Och ofrånkomligt är att atmosfären inför den avgörande omgången kommer att påverkas av hur balansen i parlamentet utfallit i valet den 14 maj.

Att göra bestämda prognoser på hur Turkiets politiska ledning kommer att se ut i början av juni är knappast möjligt. Det finns en rad olika scenarier som är möjliga, och åtskilliga av dem lovar att bli tämligen komplicerade.

Från svensk sida finns det självfallet en stark förhoppning om att det skall bli möjligt för Turkiet att ratificera Sveriges anslutning till Nato före organisationens toppmöte i Vilnius en liten bit in i juni. Alldeles omöjligt är det inte, men osäkerhetsfaktorerna är åtskilliga.

Skulle valen resultera i ett politiskt skifte i Turkiet kommer det omedelbart att ställa betydande krav inte minst på EU:s politik gentemot landet. Viktigt blir att med olika steg försöka att skapa ett positivt momentet i relationen för att kunna lösa upp frågor som tidigare varit blockerande.

Men samtidigt finns kvar frågor som kommer att fortsätta att skapa betydande problem, och främst av dessa det delade Cypern där situationen steg för steg ser ut att bli allt mer låst.

Under veckan som gick lyckades det för svensk del att relativt smidigt och med främst fransk hjälp evakuera svensk diplomatisk och annan personal från striderna i Khartoum i Sudan.

Viktigt är dock att FN:s politiske representant Volker Perthes fortfarande finns på plats och för samtal, och att FN:s humanitäre chef Martin Griffiths är nu på väg till landet för att se vad man kan göra för att få in den nödhjälp som situationen nu kräver.

Men situationen i landet fortsätter att försämras. Överläggningar om vapenvila förs under ledning av dess den östafrikanska samarbetsorganisationen IGAD och dels en grupp av länder med USA, Storbritannien, UAE och Saudiarabien, men trots positiva uttalanden då och då fortsätter strider i olika delar av landet.

Därmed blir den humanitära situationen tilltagande desperat.

I veckan som gick höll USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan ett anförande som ännu inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.

I oktober var det hans tal då som förebådade en radikal upptrappning av olika teknologisanktioner också med betydande internationella implikationer mot Kina. Då var det främst halvledare som var i fokus.

I det nya talet går han vidare och skisserar en inriktning av USA:s inställning till handel och ekonomisk utveckling som tydligt leder bort från vad som dominerat tidigare decennier och rör sig i riktning mot någonting som i brist på bättre uttryck kan beskrivas som gammal merkantilism.

En öppnare världshandel ses snarare som ett problem än som en lösning, och även om det talas åtskilligt om allierade är det en stark nationell industripolitik i förening med olika bilaterala arrangemang som förefaller att vara inriktningen.

I detta tror jag att det ligger betydande risker, även om mycket blir beroende av vad den nya inriktningen innebär i konkreta politiska åtgärder av olika slag.

Men en allt mer fragmenterad global ekonomi blir tveklöst en ekonomi med mindre tillväxt och högre inflation än vad som annars hade varit fallet. Huruvida detta kommer att leverera mer säkerhet för enskilda nationer, och framför allt USA, är dessutom ingalunda säkert.

En värld där det internationella samarbetet försvagas blir inte en skörare värld.

Sullivans tal sker dock samtidigt som man tydligt tar distans från tankar att helt frikoppla från den kinesiska ekonomin. Den vägen ses som vars sig möjlig eller önskvärd. Finansminister Janet Yellen har tvärt om i ett anförande någon vecka tidigare talat i mer konstruktiva ordalag om den finansiella relationen mellan USA och Kina.

Nyckelbegreppet nu är att ”de-risk” den ekonomiska relationen med Kina, men alldeles utan risker är ingen ekonomisk relation, och att eliminera dem helt kommer självfallet aldrig att vara möjligt.

En ny studie i Tyskland visar att det tyska näringslivets beroende av Kina snarare är mindre än vad man hitintills föreställt sig. Jämförelser som förekommer i den offentliga debatten med det beroende man hade av rörledningar med naturgas från Ryssland har knappast någon relevans.

Aspekterna på detta är många. Också i Bryssel talas det om ”ekonomisk säkerhet” på ett sätt som mycket kan leda politiken åt fel håll.

Nyligen gavs klartecken till ett paket på sammanlagt 46 miljarder Euro med målet att inom ett decennium öka EU:s andel av den globala halvledarmarknaden från ca 10 till ca 20%. Om detta ger så mycket mer av det oberoende man söker verkar mycket tveksamt.

I veckan som kommer är jag i Berlin för den informella transatlantiska utrikespolitiska dialog jag varit en del av under betydande tid, och där blir det alldeles säkert Ryssland och Kina, men också den internationella ekonomiska utvecklingen, som kommer att dominera agendan.

Och spekulationer om en kommande ukrainsk offensiv mot en ryska ockupationen kommer säkert att fortsätta.

Från Berlin bär det för min del först till Sedona i Arizona i USA för den säkerhetspolitiska konferens som McCain Institute ordnar där, och därefter åter till Washington för ett par dagar av olika möten med inte minst AI-utvecklingens konsekvenser för nationell säkerhet i fokus.

Och när jag kommer tillbaka i veckan därpå hoppas jag att den verkliga våren har hunnit infinna sig.