Och nu iväg till Bryssel igen

STOCKHOLM: Denna onsdag börjar med möte i EU-nämnden i riksdagen, men rätt snart därefter sätter jag mig på ett flygplan i riktning Bryssel för en serie av sammanträden och möten där under de närmaste dagarna.

I sedvanlig ordning kommer vi att diskutera ytterligare sanktioner mot Iran.

Tanken är att dessa skall leda till att Iran ändrar sin position i den nukleära frågan och snabbt rätar ut de frågetecken om möjliga militära dimensioner av sitt program som ju åter upprepades i den senaste rapporten från IAEA.

Sanktioner i olika former har införts i olika omgångar sedan 2006, och hitintills är det svårt att se att de haft den effekt som eftersträvats.

I själva verket var de ju när man då gick till FN:s säkerhetsråd och begärde sanktion som Iran på allvar inledde sitt urananrikningsprogram, och det har ju sedan dess successivt byggts ut.

Om ytterligare förstärkta sanktioner nu kan få den eftersträvade effekten förblir en öppen fråga.

Oavsett de olika bedömningar som kan finnas i den frågan är det viktigt är att hålla den diplomatiska vägen öppen. Det är ju bara längs den som en lösning steg för steg successivt kan åstadkommas.

Och Sverige har tillhört de nationer som tydligast har hävdat att denna inte får överges eller marginaliseras. Det skall vi fortsätta att göra.

Om förutsättningarna för den just nu är speciellt gynnsamma är en annan fråga.

Obama-administrationen förefaller snarast att ha begränsat sitt eget politiska manöverutrymme i frågan inför kommande års val, och i Iran förefaller de interna maktstriderna nu att bi allt hårdare.

Men att förutsättningarna är besvärliga får inte bli en ursäkt för att ge upp ansträngningarna. Det gäller ständigt att söka nya vägar som skulle kunna leda framåt.

Och ger man upp de diplomatiska ansträngningarna finns det ju en risk för att man öppnar för vägar som mycket väl kan leda till att den iranska ledningen tar det faktiska beslutet att på allvar skaffa sig kärnvapen.

Förutsättningarna för att i en sådan situation stoppa dem torde dessvärre vara mycket begränsade.

Att temperaturen stiger i dessa frågor visar ju gårdagens oacceptabla övergrepp på den brittiska ambassaden i Teheran. Vi har markerat skarpt mot detta.

Men utöver denna fråga kommer vi alldeles säkert också att diskutera situationen i norra Kosovo och dialogen mellan Belgrad och Pristina.

Gårdagens sammanstötningar mellan KFOR-trupper i militanta serber i norra Kosovo visar på nytt hur spänt läget är. Om detta fortsätter fruktar jag att det bara är en tidsfråga innan någonting inträffar som gör läget än värre.

Att president Tadic uppmanat till lugn och att ta bort de olika vögspärrarna är självfallet viktigt och bra, men verkligheten är ju att hans makt och möjligheter i norra Kosovo är mycket begränsade.

Och då måste vi diskutera de olika vägar som kan finnas för att på sikt få en rimligare lösning. Den nuvarande farliga delningen av Kosovo måste steg för steg övervinnas – liksom de nuvarande hindren för samarbete mellan Kosovo och Serbien.

Jag ser ingen annan väg framåt i dessa avseenden än genom processer inom ramen för ett ömsesidigt EU-närmande.

När jag anländer till Bryssel från EU-nämnden blir min första anhalt att tillsammans med Radek Sikorski diskutera inför ett möte med EU:s olika ambassadörer från olika delar av världen.

Och det kommer sannolikt att handla om de förväntningar vi har på EU:s nya gemensamma utrikestjänst.

På kvällen blir det så middag med utrikes- och försvarsministrarna i EU – även om jag dessutom har en annan middag som jag också hade tänkt att försöka närvara på.

Sedan återstår att se om våra gemensamma förehavanden i Bryssel tilldrar sig något större intresse.

Det förhåller sig så att EU:s finansministrar sammanträder samtidigt.

Och trots dramatiken i omvärlden är det nog till dem som det verkliga intresset kommer att koncentreras.

Dag för EU-briefing

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma som inleds med att jag under värdskap av Polens Ambassad träffar EU-ländernas ambassadörer för diskussion av olika aktuella frågor.

Och sådana finns det åtskilliga.

Inte minst kommer jag att understryka den vikt Sverige fäster vid utvidgningspolitiken.

Vi vill ha ett öppet Europa. Endast ett sådant Europa kan ge de bidrag till kontinentens stabilitet och säkerhet som kommer att krävas.

Inte minst gäller det på Balkan. Där ligger historiens muller fortfarande farligt nära ytan.

Efter utrikesministermötet i Bryssel på torsdag kommer vi ju att ha en intensiv serie av möten under den följande veckan.

Utvidgningspolitiken kommer att vara viktig vid dessa, men också Afghanistan, det vidare europeiska säkerhetssamarbetet och självfallet de olika frågor som har att göra med den akuta krisen i vissa av EU-länderna och de konsekvenser som denna har.

Från Egypten talar rapporterna från gårdagen om köer utanför vallokalerna, vilket tyder på ett starkt och positivt intresse för den nu inledda valprocessen.

Det är viktigt att den fullt ut respekteras av alla. Vad landet nu behöver är en säkrad och stabil övergång till fullt demokratiskt styre.

Konstruktivt i Riga

STOCKHOLM: Det gick snabbt och smidigt att hoppa fram och tillbaks över Östersjön till Riga för olika samtal under dagen.

Riga ligger ju faktiskt närmare Stockholm än vad betydande delar av Sverige gör.

Och när jag kom fram vid lunchtid såg jag att den stora färjan från Stockholm just hade lagt till alldeles i närheten av presidentborgen inne i det som en gång var det dåvarande svenska väldets största stad.

Nu blev det en dag av samtal med premiärminister Dombrovskis, utrikesminister Rinkēvičs och försvarsminister Pabriks.

Tillväxten i den lettiska ekonomin kommer i år att ligga kring 4-5%, vilket måste anses imponerande.

Och jag hade all anledning att gratulera till de framgångar man haft med saneringsprogrammet under de senaste åren.

Våra diskussioner handlade om Östersjö-samarbetet, det Östliga Partnerskapet och inte minst raden av olika aktuella frågor inom EU-samarbetet.

Det var uppenbart att vi tänker i mycket likartade banor inför inte minst det viktiga mötet med Europeiska Rådet den 9 december.

Även om detta varit året när vi högtidlighållit att det är 20 år sedan de tre baltiska staterna åter etablerade sig som självständiga stater är ju vårt samarbete inriktat på framtiden.

Och detta var mitt andra arbetsbesök i Riga i år – första gången var jag där tillsammans också med Fredrik Reinfeldt.

Lettland och Burma

STOCKHOLM: Medan jag senare i dag åker till Riga är Gunilla Carlsson på väg till Burma för både politiska och humanitära samtal.

Resan har förberetts en längre tid, och under den tiden har det ju blivit uppenbart att också andra nationer öppnar upp för mer av dialog med det slutna landet.

Jag talade med Indonesiens utrikesminister efter hans besök, och senare denna vecka kommer ju också USA:s Hillary Clinton att besöka landet.

Att det skett en viss uppluckring innebär inte att det inte är en lång väg att gå.

Men de kontakter som nu sker har till syfte att uppmuntra till ytterligare steg, och att försöka vrida spärrar mot de olika intressen som sannolikt vill vrida denna begränsade utveckling bakåt.

I dag inleds så parlamentsvalet i Egypten i ett mycket komplicerat förfarande, och alldeles självklart kommer vi att följa utvecklingen mycket nära.

Denna vecka är också slutspurten i valrörelserna i såväl Ryssland som Kroatien inför deras respektive val kommande helg.

Den ryska valrörelsen har sina bestämda begränsningar.

Jag ser att Anatoly Chubais offentligt sagt att för en reforminriktad person som honom är detta det första val där det inte finns något parti som det går att rösta på – den delen av oppositionen har helt enkelt förhindrats att delta i valet.

Det regerande maktpartiet Enade Ryssland kommer på ett eller annat sätt att vinna valet. Men när verklig konkurrens eliminerats ligger den verkliga utmaningen i den politiska likgiltighet inför valet som det finns tecken på att denna teknik lett till.

I Kroatien är det verklig valrörelse och verkligt val.

Den regerande koalitionen under HDZ utmanas av en möjlig koalition under det socialdemokratiska partiets ledning. Att HDZ-regeringen fört landet fram till det fördrag om anslutning till EU som kommer att undertecknas den 9 december är uppenbart, men mot denna framgång ställs den ekonomiskt besvärliga situation som det upplevs att landet befinner sig i.

Och oavsett utgången av detta val kommer Kroatien sedan att gå till folkomröstning om EU-medlemsskapet en liten bit in på det nya året.

Mildare advent inför ny vecka

STOCKHOLM: Traditionell första advent hemma med kyrka, julmarknader och möten med gamla vänner. Det inhandlades en hel del som man i grunden inte behöver alls.

För ett år sedan föll de vita snöflingorna ymnigt över staden denna dag.

Nu är det milt, men med stormar som drar in över Skåne och västkusten.

Om detta skall länkas till det klimatmöte som snart börjar nere i Durban skall jag låta vara osagt, men annorlunda är det i alla fall.

Och snart börjar en ny arbetsvecka.

Den inleder jag i morgon genom att åka till Riga för möte och arbetslunch med min nya lettiske kollega Edgars Rinkēvičs.

Lettland är ett viktigt grannland för Sverige.

Att man i allt väsentligt med framgång, men med betydande uppoffringar, gick igenom de senaste årens ekonomiska kris är värt att notera när vi nu diskuterar problemen i mer sydliga länder.

Sverige erbjöd sig ju tillsammans med andra nordiska länder att ställa upp med särskilda lån. Dessa löften hade nog sin betydelse, men i slutändan blev det faktiskt så att man klarade sig utan dessa lån.

Efter valet i höstas har nu en ny regering bildats under premiärminister Valdis Dombrovskis, och självfallet passar jag på att besöka också honom för samtal.

Mina samtal i Riga kommer säkert att handla om EU-samarbetet just nu, om det Östliga Partnerskapet och om andra gemensamma utmaningar.

Tisdagen hoppas jag så kunna tillbringa hemma, men på onsdag bär det så av till Bryssel igen.

Där är det på kvällen middag med EU:s utrikes- och försvarsministrar inför de mer formella diskussioner vi skall ha i kretsen av utrikesministrar om den gemensamma säkerhetspolitiken på torsdagen.

Annars kommer med all säkerhet utrikesministermötet – som för en gång skull hamnat på en torsdag – att domineras av frågor kring Nordafrika, Mellersta Östern och Iran.

Jag hoppas att Arabförbundets generalsekreterare Nabil al-Araby har möjlighet att komma. Koordinering av poltik inte minst vad gäller Syrien är mycket viktigt.

Och i anslutning till detta blir det också åtskilliga andra möten – Balkan finns alltid där – och jag kommer inte tillbaka till Stockholm förrän under fredagen.

Mali och intervjuer

STOCKHOLM: Det blev en lördag av olika intervjuer som i sedvanlig ordning kom att handla om det mesta.

Men djupt bekymmersam var självfallet informationen om kidnappningen i Timbuktu i norra Mali i går.

En väpnad grupp kidnappade fyra européer, och en av dessa – en tysk medborgare – sköt man omedelbart ihjäl när han gjorde visst motstånd. Av de tre som kidnappades visade sig en vara svensk medborgare.

Dagen innan hade två franska medborgare kidnappats ca 200 km längre söderut under liknande former.

Detta är nu först och främst en fråga för polisen, men självfallet kommer vi på UD att göra vad vi kan i denna situation.

Vi har tydligt och klart varnat för resor till detta område mot bakgrund av det ökande antalet kidnappningar. Åtminstone delar av dessa har den regionala delen av Al Qaeda tagit på sig ansvaret för.

Det förefaller i och med detta vara nio européer som på ett eller annat sätt sitter kidnappade i denna region. De flesta av dem är franska medborgare.

I TV4 intervjuades jag grundligt om utvecklingen i olika delar arabvärlden just nu. Ett av allt att döma väl genomfört val i Marocko, en osäker situation i Egypten och en våldsregim i Syrien som nu tydligt vägrar också Arabförbundets krav på observatörer.

I Ekots lördagsintervju var det lite mer blandat kompott.

Viktigt om avvägningen mellan det ideala och det faktiskt möjliga när det gäller rustningskontroll och om Palestina och vår inställning till deras just nu mindre ideala diplomatiska strategi.

Jag hade anledning att beklaga att förhandlingarna om konkreta begränsningar av klustervapen nu havererat eftersom det finns de som ser allt som inte innebär allt som oacceptabelt.

Jag underströk att det bästa aldrig får bli det godas fiende, och att realistisk rustningskontroll handlar om att kunna ta det ena steget efter det andra. Vi är i grunden mot alla kärnvapen, men vi stödjer i alla fall uppgörelser som innebär endast vissa begränsningar av dem.

Och det hade självfallet varit bra om vi på samma sätt hade kunnat få vissa begränsningar hos de makter som faktiskt har dessa vapen.

Lite mer esoteriskt blev det när det skulle exerceras vad jag skrev om regeringsskiftet i Italien 2001.

Väl hemkommen hittade jag mina veckobrev från den tiden och finner att det jag skrev var en ganska bra och balanserad analys av läget.

Det markerades distans till delar av det som personen Berlusconi representerade, men sades samtidigt att det regeringsprogram som lades fram väl återspeglade de reformer som landet behövde.

Att detta sedan inte fullt ut kom att genomföras är en annan sak. Och egentligen var det synd att intervjuaren uppenbarligen inte hade tillgång till mina veckobrev i dess helhet, utan bara något brottstycke.

Men så är det ju ofta i den politiska polemiken. Och att den återspeglas också i intervjuer är inte onaturligt.

USA och Europa

STOCKHOLM: Man kan ju i alla fall hoppas att detta blir en lite lugnare dag här vid Gustaf Adolfs torg.

Efter lunch tar jag dock mot USA:s nya ambassadör Mark Brzezinski.

När ambassadör Barzun lämnade för att ta över viktiga uppgifter i president Obamas kampanj inför presidentvalet fanns det ju en farhåga för att det skulle dröja ett bra tag innan en ersättare kom på plats.

Men så blev det inte.

Närmast rekordsnabbt utnämndes och konfirmerades ambassadör Brzezinski, och finns således nu på plats.

Vi träffades senast i helt andra sammanhang i Moskva för några år sedan. Nu blir han en viktig del av de viktiga förbindelser vi har med USA på en lång rad olika områden.

Dagen i övrigt kommer att ägnas inte minst olika europeiska frågeställningar.

Gradvis håller vi ju i olika länder på att få en mer djupgående diskussion on framtiden för olika delar av det europeiska samarbetet.

Och det säger sig självt att detta är frågeställningar av grundläggande strategisk betydelse för vårt eget land.

Det är en diskussion som delvis går utöver den aktuella krishanteringen i vissa länder och i den europeiska ekonomin – som ju också den har stor betydelse för oss – men som ju förvisso kommer att påverkas också av förloppet av denna under de kommande veckorna och månaderna.

Och det är en diskussion där också Sveriges röst kommer att behövas – och kommer att vara viktig.

Frågor och annat i riksdagen

STOCKHOLM: Tillbaka från Donetsk och samtalen också med Polens utrikesminister Radek Sikorski om olika aktuella europeiska frågor.

På programmet här i Stockholm stod bl a samtal med Ukrainas vice premiärminister Sergyi Tigipko om olika aspekter på reformpolitiken i hans land, och den europeiska integrationens möjligheter.

Det blev i många avseenden en fortsättning på de mer informella samtal vi förde under fotbollskvällen i Donetsk.

Men dessutom var det frågestund i riksdagen om åtskilligt mellan himmel och jord.

En fråga där gav mig möjlighet att berätta om de stora satsningar vi gör på kvinnors situation och rättigheter i Nordafrika och Mellersta Östern.

Förmodligen finns det inget annat land som ger så mycket stöd till olika organisationer som arbetar för detta som vad vi gör – och detta utöver de mer direkta insatser vi står för.

Men jag fick också möjlighet att tala om den betydelse mobiltelefonirevolutionen haft och har för frihetsrevolutionen i dessa länder.

Att dessa telefoner kan spåras är ett faktum. Det kan det mesta. Och i systemet ligger att detta måste veta var telefonen finns för att samtalet skall gå fram just dit.

Men utan mobiltelefonerna och deras kameror skulle dagens Syrien vara nedsänkt i totalt mörker vad gäller information om det som händer.

Kort hade vi också möjlighet att gå igenom förberedelserna för EU:s utrikesministermöte på torsdag i nästa vecka. Mycket blir dock beroende av vad som kommer att inträffa under dygnen intill dess.

Men jag tycker att det är naturligt att vi då också formulerar slutsatser – d v s formella positioner – om den senaste utvecklingen i Egypten och om situationen i Bahrain efter gårdagens betydelsefulla oberoende rapport.

Det blev FC Porto igen

DONETSK: Efter diverse möten i Stockholm bar det via Warszawa av hit till östra Ukraina för att bl a se matchen mellan Shakthar Donetak och FC Porto på den imponerande nya Donbass Arena här.

Och i allt väsentligt blev det en bra och sevärd match.

På samma sätt som senast jag bevistade en fotbollsmatch – det var några år sedan – var det FC Porto som vann. Med två mål de lyckades att åstadkomma alldeles i matchens slutskede.

Intill dess hade det varit tämligen jämnt.

Men besöket här gav också anledning till diskussioner om Ukrainas väg framöver.

Inte minst industrin i denna del av Ukraina ser landets framtid som en del av den integrerade europeiska marknaden. Och det trots att den konventionella bilden ju är att detta är en del av landet som snarast är orienterad åt andra hållet.

Så värst mycket mer hinner vi dessvärre inte med här innan det i morgon bitti bär tillbaka först till Warszawa och sedan till Stockholm.

Och där väntar bl a frågestund i riksdagen och förberedelser för nästa veckas möte med EU:s utrikesministrar.

Men också besök från Ukraina för fortsatta diskussioner i samma ämne som i dag.

Fotboll och Europa i Donetsk

STOCKHOLM: Strax efter lunch i dag lyfter jag mot först Warsawa och sedan Donetsk för att tillsammas med Radek Sikorski bl a se på en fotbollsmatch i kväll.

Men även om det skall bli spännande att se både matchen och den nya stadion man byggt för fotbolls-EM 2012 – som ju arrangeras gemensamt av Polen och Ukraina – är det inte främst fotbollsintresse som tar oss till denna östra Ukrainas metropol i kväll.

Gemensamt har vi arbetat med de olika utmaningarna i det Östliga Partnerskapet, och Ukraina tillhör förvisso inte de enklaste av dessa.

Ukraina är ett stort och mångfasetterat land, och det är viktigt att känna dess olika delar.

Perspektiven i Lviv, Odessa eller Donetsk är inte nödvändigtvis desamma som de i huvudstaden Kiev.

Men Donbass-området är tungt i Ukrainas ekonomi.

På den stora stäpp ner mot Svarta Havet som Ryssland steg för steg erövrade från tartarerna växte mot slutet av 1800-talet fram en tung industri med basen i kol och järn som fortfarande dominerar.

Här har man av lätt insedda skäl ett mycket tungt intresse i Ukrainas framtida vägval, och alldeles säkert kommer vi att diskutera just den frågan.

Kommer det att vara möjligt att få tillräckligt stöd för att genomföra det betydelsefulla avtal om bl a fördjupad frihandel som nu befinner sig i slutskedet av förhandlingar mellan Bryssel och Kiev?

För framtiden för ekonomin i östra Ukraina – och Ukraina i dess helhet – är det en mycket betydelsefull fråga.

Och då handlar det inte bara om ekonomi. Europeisk integration handlar ju också om europeiska värderingar och europeisk rättsordning. Också det kommer vi säkert att prata om.

Ukraina är ett stort och betydelsefullt europeiskt land.

Vår resa till Donetsk i dag skall ses som ännu ett av våra många uttryck för just den saken.

Fotbollen?

Jo, det är hemmalaget Shaktar Donetsk som spelar mot FC Porto.

Och det slumpar sig faktiskt så att senast jag var på fotboll såg jag FC Porto spela mot Benfica på den senares hemmastadion Estadio da Luz i Lissabon.

Då var det – om jag inte missminner mig – FC Porto som tog hem segern.

Vi får se hur det går i kväll.

Mycket Helgeandsholmen – men också Egypten

STOCKHOLM: Detta har varit en dag av ständigt springande mellan UD, riksdagen och Rosenbad i olika frågor.

Fört vart jag över på Helgeandsholmen och träffade utrikesutskottet för dels en överblick över de utrikespolitiska utmaningarna just nu och dels en orientering om det aktuella ekonomiska läget i UD.

Vi hoppas ju att riksdagen snart kommer att fatta det formella beslutet om att återställa anslaget till regeringskansliet. UD är ju en mycket stor del av detta.

Och senare på eftermiddagen var jag tillbaka för interpellationsdebatt om främst Turkiet och den kurdiska frågan.

Jag underströk hur viktig EU-processen och de kommande konstitutionella förändringarna är för utvecklingen också i det senare avseendet.

Nu på eftermiddagen har jag haft besök av den afghanske utbildningsmnistern Farouq Wardak för en diskussion som kom att handla om mycket mer än utbildningspolitik.

Han kom direkt från den s k loja jirga i Kabul som ju diskuterat såväl det långsiktiga samarbetet med USA som förutsättningarna för en fredsprocess i landet.

Och jag passade på att informera om våra långsiktiga åtaganden vad gäller samarbete meed Afghanistan på olika områden.

På TV från mitt rum följer jag nu direkt utvecklingen i såväl Kairo som Alexandria, och jag har ju haft anledning att uttala mig ytterligare om denna under dagen.

Men nu bär det av till möte med Bohman-stiftelsen där bl a Fredrik Reinfeldt kommer att tala om Gösta Bohmans betydelse i svensk politik.

Detta år är det ju – hör och häpna – 100 år sedan han föddes. Men det var ju inte så länge sedan han fortfarande mycket aktivt fanns med i vår samhällsdebatt.

Georgien och Egypten

STOCKHOLM: Så är jag då hemma i huvudstaden igen efter dagar av diskussioner i Bryssel och Abu Dhabi.

Och jag kom så gott som omedelbart till möte med en grupp georgiska politiker som befinner sig här för diskussioner om landets europeiska samarbete och integration.

Jag gratulerade till uppgörelsen med Ryssland om de gränskontroller som nu bereder vägen för Rysslands medlemskap i världshandelsorganisationen WTO. Georgien spelade en konstruktiv roll när det gällde att nå fram till den överenskommelsen.

Och vi noterade att det inom kort kommer att vara möjligt att inleda förhandlingarna mellan Georgien och EU om ett s k fördjupat frihandelsavtal. Förhandlingar om ett associeringsavtal pågår ju redan.

Från georgisk sida var man påtagligt nöjd med resolutionen nyligen från Europaparlamentet som ju bl a tydligt talar om Sydossetien och Abchazien i termer av ockuperade områden.

Men det viktigaste är att Georgien bibehåller den demokratiska reformkursen inte minst inför de förestående valen. Jag underströk vikten av att man beaktar de rekommendationer som kan komma från Europarådets s k Venedig-kommissiomn och från ODHIR.

Den demokratiska kvaliteten kommer att bli av mycket stor betydelse för landets europeiska väg.

När jag anlände till Sverige lämnade Fredrik Reinfeldt för först ett kort besök i Bulgarien under dagen och sedan middag i Bryssel med kommissionspresidenten Barroso.

I dessa dagar är det viktigt att ha örat vid rälsen, och att vara närvarande i den europeiska dialogen.

Sverige har viktiga intressen att bevaka.

Och andra har rest åt andra håll.

Utrikesrådet för politiska frågor Björn Lyrvall är i Storbritannien för diskussioner om Bosniens framtid. Och kabinettsekreterare Frank Belfrage är på väg till Azerbaijan.

När jag skriver detta ser jag hur stora mängder människor åter samlas på Tahrir-torget i centrala Kairo som en fortsättning på de protester som vi ju sett sedan i lördags kväll, och som hitintills kan ha krävt upp till 30 dödsoffer.

Utvecklingen är starkt oroande, och visar ånyo farorna med en situation där det inte finns en klar och tydlig tidtabell och ordning för den demokratiska övergången.

Jag minns hur vi diskuterade farorna med en utveckling som denna när jag var i Kairo i början av året alldeles efter den s k revolution som genomförts då.

Allvaret för läget illustreras inte minst av beskedet i kväll att den egyptiska regeringen nu avgått.

Ansvaret för situationen ligger i det styrande militärrådets händer.

Det är det som fick förtroendet att ha ansvaret för landets demokratiska övergång, och det är självfallet det som nu också kontrollerar de olika säkerhetskrafterna i landet.

Och det är det som nu har ett ansvar för att situationen inte förvärras ytterligare, och för att tilltron till Egyptens demokratiska övergång kan återupprättas.

Tankar i öknen

ABU DHABI: Ökensolen värmer nu på ordentligt, men alldeles strax är det dags att börja återfärden mot kusten för väntande middag och därefter väntan innan det en bra bit efter midnatt är dags att börja de flygresor som i morgon förmiddag skall ha fört mig tillbaka till Stockholm.

Under något dygn har ett antal utrikesministrar, ett antal f d diton och ett antal övriga personer intensivt diskuterat regionens olika utmaningar i en situation som i dag förvisso bjuder på åtskilliga sdådana.

Mycket har handlat om Syrien och vad som måste göras. Arabförbundet har nu intagit en klar position, och det är viktigt att vi ger den allt det stöd vi kan.

Jag tror att det nu krävs en tydligare samordning av agerande mellan de olika aktörer som nar möjlighet att påverka situationen. Arabförbundet, EU och Turkiet tillhör uppenbart den kretsen, men också Ryssland och andra.

Åtskilligt har det också diskuterats om Iran.

Resolutionen från IAEA:s styrelse – som Sverige gav sitt stöd – blev en bra plattform för att föra de diplomatiska ansträngningarna i främst den nukleära frågan vidare.

Förutsättningarna för diplomatiska framsteg i den frågan just nu är sannolikt inte de bästa – osäkerhet och motsättningar i Teheran i förening med en begynnande amerikansk valrörelse – men det får inte vara någon ursäkt för att inte pröva de möjligheter som skulle kunna finnas.

När det gäller en fredagsprocess mellan Israel och Palestina är det svårt att nu känna någon optimism.

En fred är inte inom räckhåll, och t o m en process värd namnet verkar just nu svårt att få till.

Någon sade att fredsprocessen är död men ännu inte begraven – och att det Heliga Landet är platsen där det trots allt finns hopp om återuppståndelse.

Men jag misstänker att vi först måste se resultatet av kommande val i USA, Israel och Palestina.

De senare förutser en paleetinsk samlingsregering, och att åstadkomma en sådan förblir viktigt. Ett möte i Kairo på torsdag kommer att ge vägvisning om möjligheterna till en sådan.

Kanske får politiken under tiden inriktas på att försöka att förhindra att situationen försämras på ett avgörande sätt. Riskerna med den nuvarande osäkra situationen – i en labil situation i hela regionen – skall alls inte underskattas.

Diskussionerna har också handlat om säkerheten här i Gulf-området. Den är viktig också från europeisk utgångspunkt.

Men nu bär det av hemåt.

Och väl innan jag lyfter från Abu Dhabi kommer säkert resultatet från dagens parlamentsval i Spanien att vara klart.

Vallokalerna stänger klockan 20 i kväll. Allt tyder på regeringsskifte även där.

Egentligen skulle jag ha åkt för diskussioner om Bosnien till trakten av London i morgon – en uppföljning på en process som initierades under sommaren – men nu blir i stället Stockholm min destination.

Och där kommer jag att förbli åtmimnstone huvuddelen av den kommande veckan.

Dock kommer jag på onsdag att åka till Donetsk i östra Ukraina för att tillsammans med min polske kollega se på fotboll på den nya stadium som byggts där för EM nästa år.

Men skall sanningen fram så är det inte fotboll som är huvudsyftet med den resan, utan att ta temperaturen på den politiska utvecklingen i denna viktiga del av Ukraina.

Relationerna med Ukraina är ju fortsatt viktiga, om än mycket komplicerade just nu. Och det kräver både uppmärksamhet och närvaro.

Det går inte att klaga på brist på utmaningar på den utrikespolitiska agendan just nu.

Och då har jag ändå denna gång inte skrivit en stavelse om situationen inom den Europeiska Unionen.

Tillbaka för diskussioner

ABU DHABI: Lång dag av flygning över Svarta Havet, Östra Turkiet och Irak ner mot landning här på den nordöstra delen av den arabiska halvön i Förenade Arabemiratens huvudstad Abu Dhabi.

Men värmen som möter mig känns behaglig.

Utmaningarna i denna region är betydande.

Oljereserverna ger rikedomar, men ytterst handlar det ju om att tillfredsställa medborgarnas förhoppningar om en bättre framtid.

Mellersta Östern är en region med ung befolkning, med ca 60% av befolkningen under 25 års ålder. Och detta medför gigantiska utmaningar när det gäller att möta denna växande unga befolknings förväntningar.

Detta är ingen nyhet, men trots detta är det påfallande hur man misslyckats med att åstadkomma en utveckling som ger jobb och framtidshoppp åt alla.

I en av tidningarna som mötte mig här redovisas en undersökning som hävdar att 70% av regionens ungdomar vill emigrera eftersom de ser sina framtidsmöjligheter begränsade.

Det handlar om bristande sysselsättningsmöjligheter, mern i åtskilliga fall handlar det alldeles säkert om samhällen som man uppfattar som alldeles för stängda och slutna.

Jag var här för motsvarande diskussioner för ett år sedan, och då diskuterade vi mycket hur den kommande successionen efter Mubarak i Egypten skulle komma att gestalta sig.

Egypten gick mot presidentval 2011, och det var uppenbart att en förändring måste komma. Förstelningen höll på att försvaga Egypten.

Utvecklingen blev dramatisk, och nu ser vi åter hur spänningar byggs upp i Egypten när det förefaller som om militären tvekar om den fulla demokratiska övergång som många hade hoppats på.

Och samtidigt har den politiska osäkerheten producerat en ekonomisk politik och utveckling som bara blir mer och mer bekymmersam.

Men i diskussionerna denna helg kommer alldeles säkert Syrien och Iran att vara i fokus.

Till Abu Dhabi

BRYSSEL: Morgon här, men snart sätter jag mig på ett flygplan med destination Abu Dhabi, och väl framme vid flygplatsen där bär det av till en anläggning i öknen där ett antal av regionens och en del andra utrikesministrar kommer att tillbringa något dygn i diskussioner.

Men då har dagen redan hunnit passera.

Och det kommer förvisso inte att saknas diskussionsämnen.

För ett år sedan – när vi träffades på samma sätt och på samma plats – såg regionen mycket annorlunda ut.

Få skulle nog våga en säker prognos på hur den kommer att se ut om ytterligare ett år.

Mycket kommer alldeles säkert att handla om Syrien och vad Arabförbundet och vi övriga kan och måste göra ytterligare för att påverka situationen.

Men frånvaron av fredsprocess mellan Israel och Palestina är också en anledning till djup oro.

Liksom självfallet situationen i och kring närbelägna Iran.

Driva på politiken

BRYSSEL: Arla morgon från Bromma, och lång dag här med olika diskussioner för att försöka driva politiken framåt.

Delvis handlade det om uppföljningen av min resa till Serbien och Kosovo förra veckan.

Nu börjar på allvar diskussionerna om de slutsatser om EU:s utvidgningspolitik som vi kommer att diskutera och besluta på ministermötet den 5 december.

Men vi måste också diskutera vad som händer efter dess. Problemet i nordliga Kosovo kräver starkt ökad uppmärksamhet, och frågan måste sättas tydligare på agendan.

Resten av dagen har varit informella transatlantiska diskussioner om europeisk säkerhetspolitik, Turkiets betydelse och krisen inom eurozonen.

Den militära delen av Libyen-operationen är avslutad, och diskussionen handlade delvis om vad vi lärt oss av den.

Luftoperationen var ca en femtedel av motsvarande operation under Kosovo-kriget 1999, men avslöjade ändå betydande brister i olika avseenden.

Men i grunden var det positivt hur Nato:s resurser för ledning och planering kunde anpassas och kompletteras för att göra en i grunden oväntad operation som denna möjlig. Att det inte gått utan de amerikanska bidragen är dock alldeles uppenbart.

Dock behöver vi också förbättrade europeiska möjligheter för att planera för och leda andra operationer.

Att vi tvingades till omfattande beslut och annat för att sätta upp en separat organisation i Rom för en EU-operation som alltid hade relativt låg sannolikhet illustrerar detta väl.

Sådant skall det vara möjligt att göra inom ramen för en mer permanent organisation. Och den slutsatsen är på intet sätt oförenlig med ett värnande av den vitala infrastruktur i dessa avseenden som Nato innebär.

Medan amerikaner sätter frågetecken om europeisk försvarskapacitet börjar det på europeiskt håll komma frågor om mer långsiktig amerikanskn kapacitet.

USA:s försvarsbudget kommer att minska, satsningarna i Stilla Havs-området kommer att öka och det ter sig ofrånkomligt att resurserna i Europa kommer att minska. Och vad kommer detta på sikt att innebära?

Så gick då diskussionen vidare till Turkiet och dess allt viktigare roll.

Och det var konsensus om behovet av att tydligt stärka vår dialog och vårt partnerskap med landet.

Middagen i amerikanska Nato-ambassadörens behagliga residens Truman Hall ägnades den mer akuta ekonomiska och politiska krisen i Europa.

Finlands Alexander Stubb inledde, och sedan fyllde i stort sett alla middagsdeltagare på.

Jag är övertygad om att vi om fem år har ett större EU och en starkare Euro.

Men jag är försiktigare med alltför bestämda prognoser om hur situationen kommer att vara om fem veckor eller fem månader.

Situationen är genuint osäker.

I morgon bär det vidare ner till Abu Dhabi för andra diskussioner.

Syrien i fokus

STOCKHOLM: Läget i Syrien blir allt allvarligare, samtidigt som de internationella reaktionerna nu trappas upp. EU och Arabförbundet arbetar nära tillsammans liksom Turkiet.

Tydligt är att regimens våld mot de hitintills i huvudsak fredliga protestera nu lett till att det håller på att växa fram också ett väpnat motstånd, vilket ju dagens attacker visat.

Att det ligger betydande faror i detta är uppenbart. Risken för ett inbördeskrig som också kan få sekteristiska inslag skall inte underskattas.

Jordaniens kung Abdullah II sade i går det som är uppenbart – i sitt lands intresse borde president Bashar nu avgå och skapa utrymme för en fredlig övergångsprocess.

När vi diskuterade situationen i Syrien i utrikesministerkretsen i Bryssel i måndags var vi överens om att noga koordinera vårt agerande. Inte minst gällde det frågan om våra ambassader och vår närvaro.

På eftermiddagen i dag meddelade dock Paris att man drar tillbaka sin ambassadör. Någon information till EU-kretsen i övrigt ansåg man tydligen inte att man hade anledning att ge.

Vi har nu begärt en brådskande överläggning i Bryssel i frågan.

Det handlar ju också om säkerheten för vår personal – och det handlar också om våra möjligheter att på ort och ställe kunna hjälpa de medborgare som kan finnas där.

Tidigt i morgon bitti återvänder jag till Bryssel för en dag och en kväll av överläggningar där.

På förmiddagen har jag samtal med anknytning till de olika samtal jag hade i Serbien och Kosovo förra veckan, och för att se hur de olika frågorna kan föras samman.

Catherine Ashton befinner sig deock i södra Kaukasus, och fortsätter därifrån till Moskva för politiska överläggningar där.

På eftermiddagen blir det så informella överläggningar med en grupp från EU och USA i en rad olika frågor. Vi brukar träffas två gånger om året för öppna diskussioner i aktuella frågor.

Och kvällens middag i den kretsen kommer att ägnas den aktuella situationen i Europa. En del finns att säga också om den, även om jag starkt misstänker att situationen i Syrien kommer att dominera även dessa diskussioner.

Tidigt fredag morgon skiftar jag dock på allvar fokus till situationen i det som kan kallas Västasien.

Jag flyger till Abu Dhabi, och beger mig där till en anläggning mitt inne i öknen där ett antal utrikesministrar från regionen och från Europa samlas för att diskutera det aktuella läget i den vidare regionen.

Alldeles säkert kommer mycket av den diskussionen att handla om Syrien.

Åtskilliga av deltagarna i dagens utrikesministermöte i Rabat kommer ju att finnas med i våra överläggningar.

Rabat och Kabul

STOCKHOLM: Denna dag möts den s k traditionella jirgan i Kabul och Arabförbundets utrikesministrar i Rabat.

Bägge viktiga möten.

Till Rabat kommer nu inte längre Syrien, och det kommer sannolikt att förändra dynamiken i det mötet ytterligare till den syriska regimens nackdel.

Men till Rabat kommer på särskild inbjudan Turkiets utrikesminister, som allt tydligare går i bräschen för en allt skarpare linje mot regimen i Damaskus.

EU kommer självfallet att noga följa vad Arabförbundet beslutar, och så långt möjligt ge dem vårt stöd.

Med all sannolikhet kommer man nu – i synnerhet efter de uppenbart regisserade attackerna mot olika ambassader i Damaskus – att ytterligare försöka att skärpa trycket.

Det är viktigt. Snabb förändring i Syrien är viktig också för att förhindra ett blodigt inbördeskrig.

Den s k jirgan i Kabul har sammankallats av president Karzai dels för att diskutera det långsiktiga samarbetet med USA och dels för att diskutera fortsättningen av freds- och försoningsprocessen efter mordet i september på professor Rabbani.

Beslutsformen är traditionell, även om man kan tycka att dessa är frågor som det hade varit mer naturligt att avhandla i det afghanska parlamentet.

Det förefaller dock som om jirgan har relativt bred uppslutning, och att dess ställningstagande genom detta kan få den legitimitet som ju krävs.

Nystart i Sydeuropa

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm efter alla överläggningarna i Bryssel.

Och här hade jag i dag samtal med bl a den amerikanske ekonomen Fred Bergsten och Turkiets biträdande premiärminister Ali Babacan om olika aspekter av den europeiska och globala krisen just nu.

Men i övrigt handlade mycket om uppföljning av de olika mötena och samtalen i Bryssel.

Och planering för de kommamde dagarna.

Också onsdagen blir en dag med arbeten och möten i Stockholm. Inte minst handlar det om olika aspekter av utvecklingen i Europa – men också om utvecklingen i Nordafrika och Västasien.

Valrörelsen i Spanien går nu in i sitt slutskede, och även om ingenting är avgjort förrän den sista rösten är avgiven tyder allt på att vänsterregeringen i Madrid kommer att förlora och ersättas av en regering med Partido Popular.

Och i Rom finns det förhoppningar om att Mario Monti redan under morgondagen kan presentera en regering.

På kort tid ser det därmed ut som om alla länder i Sydeuropa – Portugal, Spanien, Italien och Grekland – bytt regering i skuggan av underskotts- och skuldkrisen i dessa sydliga länder.

Därmed har en ny start blivit möjlig. Sedan är frågan hur denna kommer att utnyttjas.

Lång, intensiv och produktiv dag

BRYSSEL: Sent slut på en lång, intensiv och i grunden produktiv dag med de olika mötena här.

På mötet med EU:s utrikesministrar kom diskussionen att domineras av utmaningarna i Syrien och med Iran.

Utvecklingen i Syrien är lika alarmerande som den är allvarlig. Den fortsatta repressionen från regimen håller nu på att leda till också ett väpnat motstånd, och risken för sprickor längs sekteristiska linjer är betydande.

Detta understryker betydelsen av starka åtgärder för att snabbt få en förändring till stånd.

Alldeles självklart uttalade vi starkt stöd för de åtgärder som nu vidtas av Arabförbundet. Det kommer att mötas på utrikesministernivå igen i Rabat på onsdag, och också det mötet kommer att bli betydelsefullt.

Nu ökar trycket på FN:s säkerhetsråd att vara tydigare. Tystnad från dem blir för varje dygn allt märkligare.

I diskussionen om Iran underströk jag vikten av att stå bakom rapporten från IAEA:s generaldirektör – vare sig mer eller mindre.

På sina håll i den vidare debatten har man velat öppna för militära angrepp på Iran, men stödet för sådana är ytterligt tunnt i vår krets, och det är bra.

Enligt min mening är krig inte en option som är acceptabel.

Vi hade en bra och konstruktiv diskussion, där t o m mitt mer utförliga inlägg på denna blogg kom att refereras till i positiva ordalag i debatten.

Nyansskillnader i bedömningarna finns förvisso – och osäkerheten finns ju också i formuleringarna i IAEA-rapporten – men det var betydelsefullt att vi i slutsatserna är tydliga med att det är diplomatiska framsteg som behövs.

Kvällens middagsdiskussion – med Polen och Sverige som värdar – kom att handla om den fortsatta utvidgningspolitiken.

I den var det inte att ta fel på den harm som de länder som kommit in i unionen under de senaste två decennierna känner över påståenden i debatten att de nuvarande problemen i unionen bl a beror på att de kommit in.

Hade det gått lika bra för de som var med från början eller kom in tidigare som för de som kommit in under de senaste två decennierna kunde vi ställa in krismötena och koncentrera oss på någonting annat.

Men historien har inte tagit slut, och det är av avgörande betydelse att vi bibehåller momentum också i utvidgningspolitiken.

Flera varnade för konsekvenserna inte minst på Balkan om så inte sker. Då är det inte längre en fråga om att inte gå framåt – då är risken akut för att vi glider bakåt och utför igen.

Och i lite annat avseende gäller självfallet samma sak Turkiet vad gäller dess viktiga reformprocess.

Vi brukar säga till dessa länder att de måste skynda på sina reformer och hoppa på tåget, för annars är det en risk att de blir kvar på stationen.

Men detta förutsätter ju att tåget faktiskt kommer att gå.

Nu finns det en misstanke om att tidtabellen håller på att ändras, att det finns de som vill sabotera rälsen eller att loket helt enkelt inte fungerar längre.

Och varför skall de då skynda på?

Det är en farlig utveckling som kan få farliga konsekvenser. Våra diskussioner i dessa frågor i början av december kommer att bli mycket viktiga.

Utanför våra sammanträdesrum är fokus ofta på annat.

I Rom konsulterar Mario Monti med de olika partierna om sammansättningen av en ny regering. Ett visst politiskt inslag i denna vore onekligen en betydande styrka, och jag kan bara hoppas att han lyckas i den ambitionen.

Och i Athen börjar den nya regeringen där att söka en tydligare förankring i parlamentet. Vikten av det är uppenbar.

Tidigt i morgon bitti bär det tillbaka till Stockholm.

På programmet där står bl a möte med Turkiets biträdande premiärminister Ali Babacan som är i Stockholm i andra sammanhang.

Det blir en bra uppföljning av en del andra diskussioner vi haft här i dag.