Och bloggen?

Till de mer frekventa frågor jag fått under den senaste tiden hör vad jag skall göra med denna blogg under det svenska ordförandeskap i den Europeiska Unionen som tar sin början vid midnatt.

Det finns de som fruktar att det blir lite besvärligt med en alltför frispråkig ordförande i ministerrådet för utrikesfrågor, och som heller inte är alldeles bekväma med att alltför mycket information om vad vi gör och tycker blir omedelbart tillgänglig.

Men dessa farhågor till trots kommer jag att fortsätta med bloggen.

I en eller annan form har jag kommunicerat elektroniskt under de senaste femton åren utan att världen har tagit alltför allvarlig skada av detta.

Det var 1994 jag började med de veckobrev på Internet som sedan fortsatte under ett decennium eller så innan skiftet skedde över först till en engelsk och sedan – när jag blev utrikesminister hösten 2006 – svensk blogg.

Och det skulle te sig underligt – inte minst mot bakgrund av allt svenskt tal om öppenhet – om jag plötsligt valde att nu sänka mig nere i den digitala tystnaden.

Så det kommer inte att inträffa.

Det som kan inträffa är att min tid blir än mer pressad och att det ibland helt enkelt inte hinns med på samma sätt, och det som kommer att inträffa är att jag nu formulerar åsikter som på ett eller annat sätt bör vara förankrad i det som jag uppfattar som den samlade europeiska politiken.

Det kan låta komplicerat – möjligen blir skillnaden i verkligheten mindre än vad man kanske föreställer sig.

Men så blir det.

Förberedelsernas dag

Denna soliga sommardag går i de många förberedelsernas tecken.

På förmiddagen träffade såväl statsministern som jag en stor grupp journalister som är här från Bryssel – och vi och andra kommer dessutom att äta middag med dem lite senare.

Annars fylls kalendern av olika förberedelsemöten.

Redan nu måste vi ha en bild av vilka frågor vi vill ta upp för avgörande på utrikesministermötet i slutet av juli – och det saknas inte ämnen.

Att Iran kommer att tillhöra dem är väl inte en alldeles okvalificerad gissning.

Hemma några dagar

Tisdag morgon efter en mycket sen hemkomst till Arlanda efter gårdagen i Grekland, Tyskland och Tjeckiska Republiken.

Nu stundar dock ett antal dagar i Stockholm – dominerade av starten av det svenska ordförandeskapet i Europeiska Unionen i morgon.

Men redan denna dag kommer för min del att domineras av en del kniviga frågor som nu måste hanteras i skarven mellan de bägge ordförandeskapen. Och dessutom handlar det om att ge en inriktning för viktigt arbete för de kommande veckorna.

Lyckat i Prag

Efter en rätt lång dag sitter jag nu i ett flygplan på flygplatsen i Prag och försöker komma iväg till Stockholm.

Vi får se om det kommer att lyckas.

Men det blev en trevlig sista middag med det tjeckiska ordförandeskapet. Och det har varit ett ordförandeskap långt bättre än sitt rykte.

I morgon avslutar de dock med att i Bryssel öppna upp ytterligare ett kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Och sedan är det Sveriges tur.

Middagen var också en middag med den indiske utrikesministern Krishna och innebar bl a klartecken för toppmötet i New Delhi 6 november och ett bilateralt besök för Fredrik Reinfeldt i anslutning till detta.

Så det var en både lyckad och trevlig kväll.

Nu startar motorerna – Arlanda nästa!

Landat i Berlin

Just landat i Berlin och skall här träffa förbundsdagsledamöter för att diskutera olika utrikespolitiska utmaningar.

Och dessutom självklart min kollega utrikesminister Steinmeier.

Mörker men snart måndag

Mörkret har lagt sig över Medelhavet för ett bra tag sedan och huvuddelen av det 40-tal ministrar som var här har redan hunnit ge sig iväg.

För min del bär det av först i morgon -måndag – på morgonen.

Då är det först Berlin som står på programmet för anförande inför och diskussion med förbundsdagsledamöter om olika aktuella utmaningar.

Men självfallet hinner jag med ett samtal med utrikesminister Steinmeier också. Vi sågs som hastigast i Trieste för någon dag sedan.

Från Berlin bär det sent måndag vidare till Prag för middag med Indiens nytillträdde utrikesminister.

Och med den middagen går också det tjeckiska ordförandeskapet till ända.

Någon informell överlämning på utrikesområdet tror jag nog att Jan Kohout och jag också hinner med.

Men sedan bär det mitt i natten hem till Stockholm.

I alla fall diskussioner

Efter gårdagkvällens rätt öppna middagsdiskussion fortsätter vi nu diskussionerna här på Corfu.

Efter en molnig morgon – det åskade och regnade kraftigt på morgontimmarna – börjar nu solen titta fram där ute. Men vi sitter solitt instängda än så länge.

På ett eller annat sätt slutar väl detta med att vi ber våra ambassadörer vid OSCE i Wien att fortsätta diskussionerna med sikte på att kanske dra någon slutsats om fortsatt process vid det mer formella ministermötet i Aten de första dagarna i december.

Men perspektiven är på viktiga punkter fortfarande rätt olika.

Från EU-ländernas sida argumenterar vi för ett säkerhetsbegrepp som är långt vidare är bara militärt – vi ser det som viktigt att alla våra samhällen respekterar rätt och frihet – medan man på andra håll har en mycket snävare inställning på den punkten.

Och vi ser det som centralt att varje land har en rätt att själv välja sin in- och utrikespolitiska kurs. Vi accepterar inga sfärer där rätt att välja fritt på ett eller annat sätt skulle inskränkas.

Att förra sommarens krig i Georgien kastar en skugga över samtalen är knappast överraskande. Så kommer det nog att vara under betydande tid – och det är f ö rätt rimligt att vi diskuterar hur man i handling levt upp till högtidliga deklarationer av olika slag.

Verkligheten betyder til syvende og sidst mer än orden.

Tillbaka till Corfu

Efter dagens diskussioner i Trieste om förstärkta internationella insatser för den regionala ekonomiska integrationen i Syd- och Centralasien – inte minst för att hjälpa Afghanistan – har vi nu förflyttats till den grekiska ön Corfu.

Det var ett av de italienska regeingsflygplanen som tog oss från den allra nordligaste delen av Adriatiska havet hit till den nordligaste av de joniska öarna.

För mig handlar det om en återkomst till Corfu efter nästan exakt 15 år.

Det var på midsommarafton 1994 som jag här undertecknade fördraget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen – det enstaka viktigaste fördrag som vårt land någonsin ingått.

Och därmed hade vi – mot många odds – klarat den första av de viktiga uppgifter vi satt upp för den borgerliga regering vi hade bildat efter valet 1991.

Så Corfu har en alldeles speciell betydelse för mig.

För andra är minnena kanske mer komplicerade.

Det var det toppmöte som spektakulärt misslyckades med att utse en efterträdare till Jacques Delors som ordförande i Europeiska kommissionen.

Jag minns väl de animerade diskussionerna genom natten i det Achillion-palats som jag nu strax åter är på väg.

Här är vi för att mer informellt diskutera europeisk säkerhet mot bakgrund V både ryska tankar och ryskt uppträdande.

För 15 år sedan satt vi här på en annan middag och diskuterade öppet och optimistiskt framtidsperspektiv med Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin.

Det har hänt mycket sedan dess – och det är det vi nu skall utbyta tankar om.

Middag i Castello di Miramare

Anlänt till Trieste och omedelbart kastats in i de olika förberedelserna för de olika uppföljningsmötena här under kvällen och morgondagen.

Det officiella G8-uttalandets formuleringar om Iran blev lite i svagaste laget – det är uppenbart att Ryssland bromsat en hel del.

Då är det desto viktigare att vi i EU fortsätter att vara så klara som vi faktiskt har varit.

Det handlar både om att fördöma det som nu sker – och att hålla dörren öppen för en bättre framtid. Om detta bland annat detta talade jag i Venedig tidigare i dag.

I lobbyn på mitt hotell lite utanför den hetaste zonen vimlar mina kollegor från olika länder förbi. Nyss Polen och Spanien. Nu Kazakstan och Danmark.

Och snart vidtar ministermiddagen ute på vackra Castello di Miramare.

Trieste – vid den allra nordligaste delen av Adriatiska Havet – har sin alldeles speciella charm och karaktär.

Här letar sig Centraleuropa ner till Medelhavet – detta var en gång Wiens viktigaste hamnstad – och här möts den latinska och slaviska världen. Och områdets historia är ty följande en blandning av blodig konflikt och fantastisk kommersiell och kulturell blomstring.

Castello di Miramare byggdes en gång av den person som gick från att vara amiral och befälhavaren för den österrikiska flottan till att bli Kung av Mexico.

Så kunde det gå en gång i världen.

Från Venedig till Trieste

På väg längs motorvägen mellan Venedig och Trieste efter att ha diskuterat främst de transatlantiska relationerna under dagen.

I kväll avslutas det mer formella mötet mellan G8:s utrikesministrar i Trieste och övergår i diskussioner om bl a Afghanistan som bl a jag skall delta i.

Runt Adriatiska Havet

Efter gårdagskvällens trevliga och givande middag med sex av mina utrikesministerkollegor – Stockholm visade sig verkligen från sin bästa sida – är det nu torsdag och åter regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Och i dag är jag ansvarig för inte mindre än fem olika departement – deras ordinare statsråd befinner sig av ett eller annat skäl någon annanstans.

Men allt är berett och förberett i laga ordning på det sätt som utmärker ett fungerande regeringskansli.

På eftermiddagen styr jag sedan kursen ned mot Adriatiska Havet – och vid dess stränder kommer jag att förbli fram till måndag morgon för en intensiv serie av olika högnivåmöten.

I eftermiddag bär det av till Venedig och en stor årlig konferens om relationerna mellan Europa och USA där jag i morgon förmiddag inledningstalar.

Men därifrån bär det i morgon eftermiddag vidare till Trieste vid Adriatiska Havets allra nordligaste spets för diskussioner i anslutning till mötet där mellan G8-ländernas utrikesministrar.

Det är ju Italien som är ordförande i G8 i år.

Ursprungligen skulle även Irans utrikesminister ha varit där – av det blir det nu av lätt insedda skäl inget.

Jag skall bidraga med tankar om vad vi från europeisk sida kan göra för den ekonomiska utvecklingen i och kring Afghanistan. Målet med ett krig vinns inte sällan med fredens medel.

Men det blir också samtal kring förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern. Gårdagens möten i Paris med Israels premiärminister Nethanyahu visade på en del av de problem som måste övervinnas.

Från Trieste bär det så ett dygn senare vidare till den grekiska ön Corfu – alldeles söder om Otranto-sundet – för ett informellt möte med utrikesministrar från samtliga OSCE-länder.

Anledningen till platsen är att det är Grekland som detta år är ordförande i OSCE-samarbetet – och vad är då naturligare än en grekisk ö för ett informellt möte.

Här är det den s k europeiska säkerhetsarkitekturen som skall diskuteras.

Låter lite abstrakt – och jag skulle tro att Rysslands veto mot såväl FN som OSCE i Georgien – i strid med gjorda åtaganden – kommer att kasta en påtaglig skugga över diskussionerna.

Men trots uppgjorda dagordningar är jag övertygad om att det är händelseutvecklingen i Iran som kommer att dominera många av våra samtal.

Det är lätt att känna frustration över att inte kunna göra mera.

Vår position för demokratisk förändring och mot den tilltagande repressionen är kristallklar. Men samtidigt vill vi inte spela regimens försök att skylla allt på utländsk inblandning i händerna.

Alldeles självklart kommer vi att mycket noga följa utvecklingen och ta ställning till varje steg som kan och behöver tas.

Utmaningar många syns vid Haga

Denna förmiddag bär det av till Haga Slott för att under några timmar sitta ner med regeringen i dess helhet och diskutera det kommande ordförandeskapets alla utmaningar.

Fredrik Reinfeldt gjorde ju den mer officiella svenska presentationen av vårt ordförandeprogram i riksdagen i går.

På utrikessidan blir det påtagligt mycket.

Sex ministermöten är bara toppen på ett isberg av aktiviteter – även om de kan vara nog så komplicerade.

Vi talar om 50 – 60 andra ministermöten och 15 – 20 olika s k trojka-möten med olika delar av världen.

I Bryssel skall vi leda arbetet med 64 olika arbetsgrupper för att koordinera politik – vissa av dem sammanträder varje vecka. På FN-delegationen i New York handlar det om att koordinera ca 600 olika möten och processa ca 3 000 instruktioner i olika frågor.

Och allt detta är bara det som är löpande, rutin och vardagligt – till det kommer allt det som föranleds av att det faktiskt händer någonting i världen.

Vår förmåga till krishantering – att visa att vi inte bara är engagerade utan dessutom kompetenta européer – kan visa sig vara det allra viktigaste under de kommande månaderna.

Under gårdagens möten med Javier Solana diskuterade vi mycket hur vi behövde utveckla och förbättra vårt sätt att arbeta tillsammans.

Och det blir också temat när i dag ett tiotal utrikesministrar kommer till Stockholm – jag ser att Italiens Frattini också passar på att hålla ett anförande på Italienska Kulturinstitutet – för ytterligare en i min serie av synnerligen informella middagar.

I kväll hoppas vi på en försommarkväll som visar Sverige och Stockholm när det är som allra bäst.

Grundlöst och oacceptabelt

En fullmatad dag har nått fram till sitt slut.

Vid sidan av allt annat blev det självfallet åtskilliga samtal också med utrikesministerkollegor om situationen i Iran.

Den iranska utvisningen av två brittiska diplomater är grundlös och oacceptabel, men är ett uttryck för att man nu försöker att genom att måla upp någon typ av utländsk fiendebild hävda att den interna oppositionen är ett resultat av externa konspirationer.

Att detta är grundlöst i varje del inser säkert de allra flesta.

Men i den desperata situation som regimen befinner sig i kan man självfallet inte utesluta att de försöker att ytterligare trappa upp detta oacceptabla agerande.

Detta kommer inte att accepteras – och mötas av europeisk solidaritet.

Mellersta Östern, Burma och Ryssland

Tisdag i Stockholm med en serie av möten om viktiga utrikespolitiska utmaningar.

På förmiddagen träffar jag  Jordaniens kung Abdullah som är i Stockholm först och främst för samtal om möjligheten till en fredsprocess i Mellersta Östern.

Kung Abdullah är en centralt placerad och viktig både aktör och bedömare i dessa frågor. Det finns all anledning att lyssna noggrant på vad han har att säga.

Det var ett halvår sedan jag besökte honom mitt under det brinnande kriget i Gaza, men nu har vi en på många sätt ny situation med en ny amerikansk president och en ny israelisk regering – och samtidigt avgörande olösta frågor efter Gaza-kriget.

Frågor kring detta kommer också att bli viktiga när jag senare har överläggningar och lunch med Javier Solana. Vi har ett rätt brett spektrum av frågor att gå igenom, men vad vi kan göra för en aktivare europeisk roll i Mellersta Östern är ett viktigt ämne för oss bägge.

Med all sannolikhet kommer vi också att diskutera händelserna i Iran och konsekvenser av olika utvecklingar där.

Till mina besökare under dagen räknas också EU:s Burma-sändebud Piero Fassino.

Vi sågs för inte så länge sedan i samband med de olika samtalen i Hanoi, men inte minst inför FN:s generalsekreterares planerade besök i Burma inom kort finns det anledning att mer i detalj diskutera hur vi skall forma den europeiska politiken framöver.

Fram mot kvällen glider allt dock över i en diskussion fokuserad på Ryssland och EU:s relationer med detta viktiga land.

I Stockholm samlas en rad framstående experter i den frågan till diskussioner, och såväl Javier Solana som jag förväntas ge våra bidrag till diskussionen innan allt så småningom övergår till middag.

Och det finns mycket att diskutera.

När det gäller t ex det viktiga medlemsskapet i WTO har ju signalerna från Moskva under den senaste tiden varit påtagligt förvirrade – och dessutom sammanfallit med det s k mjölkkriget mellan Ryssland och Vitryssland.

Den sköra stabiliteten

Då och då nås man av nyheter som antyder att vi har det värsta av den ekonomiska krisen bakom oss. Det talas om ”gröna skott” som man ka se här och var.

Måhända.

Men faktum är att prognoserna fortsätter att revideras nedåt.

Världsbankens senaste prognos talar om att den världsekonomin i dess helhet minskar med nästan 3 % detta år och att världshandeln minskar med ca 10 %.

Detta är dramatiska siffror. Och jag fruktar att de – om de visar sig korrekta – pekar på fördjupade problem för åtskilligas länder runt om i världen.

För såväl Europa i dess helhet som Centralasien pekar prognosen på negativ tillväxt detta år.

Stabiliteten blir allt viktigare – och kanske allt skörare.

Frågor i Bryssel

Hemma i Stockholm igen efter en dag som ju dominerats av olika framträdanden och överläggningar i Bryssel..

Och mer av den varan kommer det ju att bli framöver.

Tillsammans presenterade Cecilia Malmström och jag det kommande ordförandeskapet, besvarade frågor och bjöd på kanelbullar för en påtagligt månghövdad skara av journalister

Det finns stort intresse – och stora förväntningar. För stora  – våra möjligheter till underverk skall inte överskattas.

Många frågor handlade om situationen i Iran och än fler handlade om olika aspekter av utvidgningsproblematiken – dock avsevärt mer Balkan än Turkiet.

Man märker hur frustrationen över olika blockeringar av Europa-perspektivet växer i denna känsliga region.

Efter detta stannade jag kvar i Bryssel några timmar för samtal dels med kommissionen i olika aktuella gemensamma frågor och sedan uppe på vår egen representation i ytterligare ett antal frågor.

Och sedan bar det hem till Stockholm och den nyligen anlända svenska sommaren.

Hopp genom Europa

En förförande vacker morgon i norra Italien, men för min del bär det nu tidigt direkt tillbaka till Bryssel.

Där skall vi på förmiddagen presentera inriktningen inför det svenska ordförandeskapet för den församlade pressen.

Och jag skulle väl tro att det kommer att ställas frågor om än mer aktuella utmaningar också.

Efter den övningen har jag så några timmar i Bryssel för samtal med kommissionen i en del aktuella frågor. Det âr viktigt att vi är väl koordinerade.

Därefter bär det hem till Stockholm för uppgifter där.

I morgon har jag Javier Solana på besök för att stämma av och koordinera.

Iran i fortsatt fokus

När de hårdföra delarna av regimen i Teheran nu försöker att tvinga alla att acceptera det valresultat som ju starkt ifrågasätts sker det inte minst med påståendet att protesterna på något sätt är iscensatta av utlandet.

Det är ett klassiskt knept som regimer i situationer som denna tar till. Och inte minst i Iran finns det en historisk känslighet för utländsk inblandning som nog inte skall underskattas.

Att anklagelserna är grovt felaktiga behöver knappast påpekas.

Det är dynamiken i Iran självt – inte minst efter en valrörelse med betydande mångfald och öppenhet – som nu lett inte bara till de öppna protester som nu möts med öppet våld utan också till vad som förefaller att vara en betydande splittring i regimen självt.

Vad vi anser gjordes klart i uttalande först av EU:s utrikesministrar i måndags och därefter – i än tydligare ordalag – av EU:s stats- och regeringschefer i söndags.

Våra fördömanden av det som händer är självfallet än tyngre efter det som inträffat sedan dess.

Ingen kan veta hur de närmaste dagarnas utveckling kommer att se ut.

I slutet av den kommande veckan träffas G8:s utrikesministrar i Trieste i norra Italien, och själv skall jag vara med i den del av mötet på fredag kväll och lördag förmiddag som skulle diskutera olika regionala utmaningar med deltagande också av Irans utrikesminister.

Innan dess kommer jag att träffa bl a Italiens utrikesminister Frattini – Trieste-mötets värd – i Stockholm på onsdag kväll och det är rätt naturligt att vi då kommer att diskutera också hur vi skall förhålla oss till den fortsatta iranska utvecklingen.

Men alldeles säkert kommer det att finnas skäl att återkomma till frågan innan dess.

Midsommardag

Midsommardag och den avkoppling som alltid har med en sådan att göra – efter den intensiva EU-veckan är det inte utan att det känns rätt skönt.

Men självfallet tränger sig världen i alla fall på.

Hur de som protesterat och demonstrerat i Iran kommer att reagera på regimens allt hårdare språk återstår att se. Det är landets egen sak att avgöra sin väg, men vi borde alla ha ett intresse av ett öppnare Iran.

Bra slut

Efter det att toppmötet här i Bryssel nu avslutats måste man säga att det blev ett bra slut på det tjeckiska ordförandeskapet och därmed hyggliga förutsättningar för inledningen på det svenska.

Nu förestår konsultationer med Europaparlamentets olika partigrupper när dessa konstituerats om nomineringen av Barroso som ordförande i kommissionen för ytterligare en period.

Och de kommer att leda fram till den formella omröstningen i parlamentet i Strasbourg den 15 juli – samma dag som Fredrik Reinfeldt och vi andra är där för att presentera och diskutera det svenska ordförandeskapet.

Överenskommelsen om de s k irländska garantierna – i praktiken en formaliserad förklaring av vad Lissabon-avtalet innebär och inte innebär på en del punkter av betydelse i den irländska debatten – leder nu fram till en folkomröstning någon gång under hösten på det sätt vi hade hoppats.

På det utrikespolitiska området tog vi ett starkare uttalande om situationen i Iran. Det var viktigt mot bakgrund av de senaste dagarnas händelseutveckling.

Nu styr alla stegen mot det lilla som kan vara kvar av midsommarfirande – själv kommer jag att vara tillbaka här i Bryssel redan på måndag.