Sverige i världen

Dåliga samveten tillhör det som jag är rätt rikligt utrustad med, och till dessa hör min milt sagt svaga närvaro i globaliseringsrådets viktiga arbete.

Att globaliseringen i dess olika delar är en utomordentligt viktig fråga visar inte minst den globaliserade finansiella och ekonomiska kris vi just nu befinner oss mitt uppe i.

Från rådet har kommit en strid ström såväl läsvärda som viktiga publikationer. De är avsedda att stimulera debatt och öka medvetandet om de olika utmaningar och möjligheter som globaliseringen innebär för Sverige.

I dagarna har rådet så publicerat en rapport om Sveriges närvaro i världen i form av inte minst utrikesförvaltningen. Huvudförfattare till den är Olof Ehrenkrona som arbetar i mitt ministerkansli i UD i Stockholm med olika mer långsiktigt inriktade frågeställningar.

Rapporten har redan lett till en hel del diskussion inom UD. Och min avsikt är att denna diskussion skall kunna ligga till grund för en mer långsiktig reformering av utrikesförvaltningen med inledning 2010.

Anledningen till detta är att vi under det kommande året först måste få vår ekonomi i balans – och jag tror att det också kräver en bättre budgetdisciplin på sina håll – och därefter klara av vårt ordförandeskap i Europeiska Unionen. Detta senare kommer dock självfallet att innebära en hel del extra anslag.

Men rapporten har säkert sitt intresse också i betydligt bredare kretsar.

Bl a föreslås en storsatsning på att göra Sverige mer känt i stora och snabbt växande länder som Kina och Indien.

Veckan som kommer

Konsekvenserna av terroristattentatet i Mumbai – som jag bl a kommenterar i Agenda i kväll – kommer alldeles säkert att dominera en betydande del av min vecka, men annars är det främst de regionala samarbets- och de europeiska säkerhetsfrågorna som kommer att stå i centrum.

I morgon måndag beger jag mig till Malmö för Baltic Development Forum och galakvällen där med bl a Finlands president Tarja Halonen.

Och jag fortsätter med BDF under tisdagen i Köpenhamn med deltagande i bl a dess avslutningssession om nya samarbetsperspektiv i Östersjö-området. Mot bakgrund av den snabba ekonomiska avmattningen blir det en lite annorlunda diskussion än under tidigare år.

Från Köpenhamn bär det sedan på tisdag eftermiddag av till Bryssel för en s k transatlantisk middag.

Detta är en informell mötesform som kommit till för att ge en möjlighet för samtal i en krets som omfattar utrikesministrar från samtliga medlemsstater i såväl Europeiska Unionen som Nato.

Det innebär – om jag jämför med sedvanligt europeiskt möte – att också USA, Kanade och Turkiet sitter runt bordet.

I Bryssel träffas under tisdagen och onsdagen Nato:s utrikesministrar för sedvanligt möte. Condoleezza Rice kommer att vara där, men om jag är rätt underrättad har Barack Obama intill dess tillkännagett sammansättningen på sitt team när det gäller utrikes- och säkerhetsfrågorna.

På onsdag får jag en halv arbetsdag i Stockholm – det finns mycket att göra! – men tidigt på torsdag morgon bär det så av till Helsingfors för det årliga ministermötet med OSCE. Det finska – mycket välskötta – ordförandeskapet tar slut och det grekiska inleds.

Vad som kommer att komma ut ur detta möte återstår att se. Georgien-kriget kastar fortfarande sin skugga över mycket.

De åtta observatörer från OSCE som tidigare fanns i Sydossetien har t ex fortfarande inte haft någon möjlighet att komma tillbaka, och det trots att det från Ryssland vid upprepade tillfällen sagts att så skulle kunna ske.

Och innan en ny amerikansk administration finns på plats kanske det är mindre klokt att gå in i omfattande diskussioner om framtiden för olika europeiska säkerhetsfrågor. Det förekommer ju lite olika lite osorterade ryska tankar i den riktningen.

Men det lovar att so oder so bli ett spännande möte – f ö med veckans andra middag med president Halonen.

Framtidskonventet

Mitt i utrikespolitiken, de europeiska frågeställningarna och terrorn i Mumbai hann jag i alla fall i dag med att vara med på andra dagen av det moderata framtidskonventet i Sollentuna.

I dag var det inte minst barnomsorgen – men därtill den ekonomiska politiken – som stod i centrum för debatterna. Engagemanget inte minst i debatten om den första frågan gick det inte att ta miste på.

Och Anders Borg manade till viss långsiktighet i den ekonomiska politiken – också i tider som nu kommer att bli påtagligt bistra.

För mig är det naturligt att då och då dra paralleller till kriserna i början av 1990-talet. Denna kris må vara den första verkligt globala krisen – men då var krisen europeisk och allvarlig nog.

Det vi gjorde mitt i den – med ett långsiktigt perspektiv – var betydelsefullt för vår position under det decennium som följde.

På tisdag skall jag vara på Baltic Development Forum i Köpenhamn och då tänkte jag tala lite mer om lärdomarna av det vi då gjorde i denna del av Europa – om det långa perspektivets betydelse mitt uppe i den kortsiktiga krishanteringen.

Men Anders var inne på samma sak i sitt anförande i dag. Bra så.

Det var god stämning på framtidskonventet. Det fanns en tillförsikt som kändes genuin. Det var svårt att hitta de strider och den söndring som ju verkar finnas på annat håll.

Och det lägger ju en god grund för framtiden.

Samarbete mot terrorismen

Fortfarande förefaller inte terrordramat i Mumbai att ha slutgiltigt avslutats. Antalet dödsoffer uppskattas hitintills till över 160 personer.

Mitt samtal med ministern Amin Fahim från Pakistan i dag var mycket positivt också genom den vilja till gemensamma insatser mot den terrorism som hotar såväl Indien som Pakistan som visades.

Jag noterar också att den chefen för den pakistanska säkerhetstjänsten ISI nu kommer att resa till Indien för att hjälpa till med arbetet att kartlägga vad som hänt. Det är ett positivt tecken som tyder på en ny vilja till samarbete som vi har all anledning att understödja.

Terroristerna vill konfrontation, strid och söndring

Det kan bäst mötas med samarbete.

Märkesåret och nationalkommittén

Eftermiddagen bjöd också på sammanträde med nationalkommittén för Märkesåret 1809.

Nu börjar planera för det kommande årets olika arrangemang at bli allt mer fasta.

Den högtidliga öppningen för svensk del sker i riksdagen i Stockholm torsdagen den 15 januari.

Och det blir högtidligt värre – som sig bör. Kungen liksom Finlands president Halonen liksom våra bägge länders statsministrar.

Sedan fortsätter det. Våra bägge regeringar kommer att sammanträda tillsammans i Tavastehus i Finland den 14 maj. Veterligen kommer det att vara första gången någonsin som en svensk regering sammanträder och fattar beslut utanför landets gränser.

Men för oss räknas ju inter Finland riktigt som utland.

Dessa möten med nationalkommittén har alltid sin lilla krydda genom att vi tillsammans försöker att fördjupa vår bildning. I eftermiddag var det Anders Björnsson och Horace Engdahl som engagerat berättade om litterära och kulturella band mellan våra bägge länder.

Så lite mer bildade blev vi också.

I riksdagen om klustervapen

I riksdagen har jag just besvarat en interpellation av Olle Thorell om hur vi ser på arbetet med att begränsa klustervapen.

Sverige kommer nästa vecka att tillhöra de länder som i Oslo undertecknat den konvention i detta ärende som förhandlats fram.

Men – som jag framhöll i riksdagen – finns det ju anledning att påminna om att sannolikt upp mot 90 % av världens klustervapen inte omfattas av denna konvention eftersom de stater som har stora arsenaler och dessutom under senare år använt dem står utanför.

Som exempel kan nämnas USA, Ryssland och Israel – men det finns åtskilliga fler. Samtliga dessa stater har använt klustervapen i de konflikter de nyligen varit inblandade i.

Det är mot denna bakgrund vi hela tiden betonat vikten av det arbete i dessa frågor som sker i de s k CCW-förhandlingarna inom FN:s ram. Dessa är självfallet väsentligt mycket svårare, men förhoppningen är ju att det som uppnåtts i Oslo kommer att påverka möjligheterna i CCW.

I debatten har frågan om den s k bombkapsel BK90 som finns i Gripen-systemet tilldragit sig viss uppmärksamhet.

Vi har självklart ett moratorium på användning av BK90. Det säger sig självt att den bara kan användas om vi måste möta ett storskaligt militärt anfall mot Sverige. Att ett sådant inte är sannolikt just i dag är dock inget skäl att inte ha ett försvar för en mer osäker morgondag.

Hur och exakt när BK90 kommer att ersättas är ännu inte klart, men det är viktigt att understryka att det kommer att behövas en ersättning. Kostnaderna för detta återstår också att få en klarare bild av.

Liksom Sverige kommer såväl Norge – rätt självklart – som Danmark att underteckna detta avtal.

Däremot har Finland gjort bedömningen att vapen som faller under detta är en så viktig del av dess nationella försvar att ett undertecknande nu inte är möjligt.

Att Sverige undertecknar har sin grund i förhoppingen att avtalet skall ha en positiv påverkan på de CCW-förhandlingar som är alldeles avgörande i denna fråga.

Besök från Pakistan

Dagens utländske besökare i min kalender är – som genom en tillfällighet – Pakistans handelsminister Amin Fahim.

Relationerna till Pakistan tillhör de frågor som mycket tydligt håller på att bli viktigare för hela Europeiska Unionen.

Frågan står på dagordningen inför vårt kommande utrikesministermöte.

Det handlar om vad vi kan göra för att hjälpa landets demokratiska utveckling.

Till saken hör dessutom Pakistans prekära ekonomiska situation. Ett stort hjälpprogram från IMF med ett lån på närmare 8 miljarder dollar har satts i sjön under de senaste dagarna.

Men kombinationen av en ökande inhemsk terrorism, olösta konflikter och en ekonomi i stark nedgång är självfallet djupt oroande. Det är mot denna bakgrund vi måste se på varje möjlighet att ge stadga åt den stapplande demokratiska utvecklingen.

President Zardari har tagit ett antal viktiga steg som förtjänar stöd och uppmuntran. Det gäller bl a relationerna till Indien. Men nu innebär – som jag redan skrivit om – terrorattackerna i Mumbai med betydande sannolikhet nya påfrestningar.

Amin Fahim har länge spelat en framträdande roll i Pakistan People’s Party och är därmed mer än enbart handelsminister.

Jag ser fram mot vårt samtal. Att insatser mot terrorism i regionen kommer att bli ett viktigt samtalsämne är alldeles självklart.

Indien och Pakistan tillsammans

Implikationerna av terrorattacken i Mumbai skall alls inte underskattas.

Det handlar om en ny typ av terrorattacker som vi inte sett tidigare.

Några tiotal terrorister slår samtidigt till med betydande bredd mot olika mål med hög profil i en större stad. Med all sannolikhet är de alla beredda att kämpa in i det allra sista.

Det är en ny typ av hot vi inte sett förut. Att en operation som denna kräver betydande förberedelser och organisation säger sig självt.

Från olika indiska källor sägs nu att de informationer man har tyder på att dessa terrorister har förankringar utanför landets gränser. Med all sannolikhet innebär detta Pakistan.

Det kan alls inte uteslutas. Vi har sett det förr.

Men medan detta förr lett till starkt ökade spänningar mellan de bägge länderna – med åtverkningar på internationell stabilitet i stort – hoppas jag innerligt att det denna gång skall få motsatt effekt.

Såväl Indien som Pakistan hotas av denna terrorism. Och de har ett gemensamt starkt intresse av att den bekämpas på ett så effektivt sätt som möjligt.

Jag vill vädja till Indiens och Pakistans regeringar att göra detta fruktansvärda attentat till ett avstamp för ett genuint och nära och effektivt samarbete mot den terrorism som i grunden hotar hela regionens stabilitet.

Nya spänningar mellan de bägge staterna blir i förlängningen nya spänningar i den vidare regionen – och inom staterna själva.

Sverige vädjar till Indien och Pakistan att nu ta steget till genuint nytt samarbete för att möta det hot som i grunden riktas mot dem bägge.

Vikten av detta kan knappast understrykas tillräckligt.

Sex spännande månader

Så lämnade vi då over ordförandeskapet i Europarådets ministerkommitté till Spanien.

Vid mötet i Strasbourg i dag på eftermiddagen tyckte jag nog att de vackra orden om det svenska ordförandeskapets insatser gick en bit over vad den diplomatiska convenansens ibland ganska tomma fraser kräver.

Ett påtagligt stort antal länder insisterade på att få ordet och tala om den välgörande principfasthet de tyckte sig ha sett i Sveriges agerande.

Och det galled inte minst vår handlingsplan med anledning av konflikten mellan Ryssland och Georgien.

Den ryska representanten tillhörde inte dem som yttrade sig på denna punkt.

Senare tackade han dock Sverige för våra insatser gällande handikappades rättigheter och jämställdhet.

Jojo.

De gångna sex månaderna blev förvisso ett av de mest politiskt laddade ordförandeskap som Europarådet haft. Med krig mellan två medlemsstater var det ofrånkomligt.

I enlighet med god svensk tradition satte vi folkrätten och de grundläggande principerna i centrum. Att saga att det uppskattades av alla vore inte riktigt sant – men att pasta att det hade starkt stöd av de flesta är nof korrekt.

Det var viktigt att saga att nationers rätt inte är relaterade till deras storlek.

Nu tar Spanien och Miguel Moratinos over. Och för arbetet fram mot Europrådets 60-årsjubileum som kommer att firas i såväl London som Madrid i början av maj.

Överlämnande i Strasbourg

Nu på morgonen talas det om över 100 dödade i terroristattentaten i Mumbai. Och fortfarande är många gisslan hos terroristerna.

Vi glömmer det alltför lätt, men terrorismen förblir en av de allvarligaste av utmaningarna i dagens värld.

För min del börjar denna torsdag i sedvanlig ordning med regeringsssammanträde och allmän beredning.

Men därefter bär det för så gott som direkt – denna gång med regeringsplanet – av till Strasbourg för att efter sex månader av intensiva aktiviteter överlämna ordförandeskapet i Europarådets ministerkommitté till Spanien och utrikesminister Miguel Moratinos.

Det kommer också att ge mig tillfälle att tacka vår ambassadör Per Sjögren och hans medarbetare för det goda arbete de gjort under dessa intensiva månader.

När jag ser tillbaka har vi lyckats med det vi sade att vi skulle göra – en koncentration på Europarådets kärnverksamhet när det gäller rättsstat, medborgerliga fri- och rättigheter och demokrati.

Kanske hade jag hoppats att det med en ny president i Ryssland – som vältaligt varnat för riskerna för ”legal nihilism” – skulle ha funnits en möjlighet att få Ryssland att äntligen ratificera det s k protokoll 14 som skulle underlätta arbete för Europadomstolen för mänskliga fri- och rättigheter.

Men några framsteg i den frågan blev det inte.

I stället har ju de senaste månaderna dominerats av den frostigare ton från Moskva gentemot Europarådet som blivit en av konsekvenserna av kriget i Kaukasus. Vilken väg Ryssland kommer att välja i dessa viktiga frågor återstår att se.

Lite har vi förnyat arbetsformerna. Det informella ministermötet i maj sågs som ett betydande framsteg. Och det öppna och direkta sätt vi svarat på frågor i den parlamentariska församlingen har också fått beröm.

I dag på eftermiddagen lämnar jag så över till Miguel Moratinos, och alldeles säkert kommer vi att fortsätta att arbeta nära i de olika viktiga frågor som står på Europarådets dagordning.

Efter presskonferens och gemensam mottagning styr så planet hem mot Stockholm senare i kväll.

Attentaten i Mumbai

Det finns all anledning att å det starkaste fördöma de omfattande terrorattackerna i Mumbai i Indien.

Det finns uppgifter om att upp mot 80 personer dödats som ett resultat av en serie av samordnade attacker.

Indien är världens folkrikaste demokrati med en imponerande historia av rik samlevnad mellan olika kulturer och traditioner. Dess demokratiska stabilitet ligger i hela världens intresse.

Vi känner medkänsla med alla dem som drabbas, och ger vårt starka stöd till Indiens regering i dess viktiga kamp mot denna terrorism.

Lissabon och Gdansk

Till dagens utpräglat goda nyheter hör att konstitutionsdomstolen i Tjeckiska Republiken nu gett klartecken till EU:s Lissabonfördrag.

Och därmed ligger vägen klar för det tjeckiska parlamentet att ratificera fördraget. Den parlamentariska majoriteten i denna fråga är alldeles klar.

Det som nu återstår – vid sidan av Irland – är dels att frågan skall passera den tyska författningsdomstolen för att därefter undertecknas av Tysklands president och dels att Polens president skall underteckna beslutet. Han sade mig i måndags att han inte kommer att stå i vägen i denna fråga.

Till dagens mindre goda nyheter hör att Kina beslutat att uppskjuta toppmötet med EU som var planerat till den 1 december.

Anledning är att presidet Sarkozy kommer att delta i ett möte där också Dalai Lama kommer att vara i Gdansk i början av december.

Till den kinesiska ambassadören i dag beklagade jag beslutet. Ingen i Europa ifrågasätter Kinas territoriella integritet. Men det finns också en stor respekt för Dalai Lama som andlig ledare.

Och vi befinner oss i ett internationellt läge där såväl Europa som Kina har ett tydligt intresse av en nära dialog – den finansiella krisen och klimatfrågan är bara två av de frågor som finns på denna gemensamma agenda.

Skandal igen?

Aftonbladet – och dess släp – försöker att misstänkliggöra mig och min hustru med hjälp av den dam som under delar av året kommer till Sverige och hjälper oss med barnpassning.

Det är alldeles korrekt att hon inte ålagts någon skatt i Sverige. Det är ett beslut som också fattats av skattemyndigheterna efter den information de fått.

Däremot betalas allt som skall betalas i laga ordning i Italien där hennes anställning också är. Under huvuddelen av året är hon nämligen inte i Sverige.

För ordningens skull kan informeras om att hon självfallet har uppehålls- och arbetstillstånd också i Sverige.

Och att hela arrangemanget utformats av en av landets mest ansedda revisionsfirmor – Öhrlings PricewaterhouseCoopers – för att allt skall vara korrekt.

Med beaktande av alla regler och lagar.

Större är inte den skandalen.

Utrikesutskottet i fokus

Det blir förhoppningsvis en lite lugnare dag i  Stockholm denna onsdag med möjlighet att gå igenom ärenden som samlats på hög. Statsministern är dessutom i Gällivare.

Det ger också tid till några timmar av samråd och samtal med riksdagens utrikesutskott. Det borde bli tid till det lite oftare.

Det är åtskilligt som dess ledamöter – på goda grunder – är intresserade av.

Hur går arbetet med den europeiska säkerhetsstrategin? Hur gick resonemangen när vi nyligen diskuterade förhandlingarna med Ryssland? Hur går förberedelserna för det svenska ordförandeskapet?

Jag hoppas att det också kommer att finnas tid att diskutera vårt arbete i Europarådet under de gångna sex månaderna. Kriget mellan Ryssland och Georgien har varit en viktig fråga, men det finns också mycket annat som uträttats.

Huvuddelen av de kontakter jag har med riksdagen är med EU-nämnden inför ministerråden eller när jag besvarar interpellationer i kammaren – som t ex de i förra veckan om Mellersta Östern.

Detta är väl bra i och för sig – men frekvensen i detta arbete innebär att kontakterna med utrikesutskottet i riksdagen blir lite mindre frekventa, och det är mindre bra.

Jag säger detta också som en individ som lagt ett antal år av sin politiska verksamhet i ett rätt intensivt och stimulerande arbete i detta utskott. Det var när vi på 1980-talet försiktigt försikt började att öppna på de dititills så hermetiskt slutna dörrarna i den svenska Europa-politiken.

Då lyckades vi faktiskt att över blockgränsen bli eniga i en del viktiga frågor.

Och så är det i allt väsentligt fortfarande.

Visst blixtrar det ibland till i den utrikespolitiska debatten. Konstigt – och konstlat – vore det annars. Men det är en styrka att vi i huvuddragen dock har en så bred enighet om vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Nya ambassadörer till Sverige

Jag glömde att i dag på morgonen skriva att jag i dag också – vid sidan av bl a det viktiga besöket från Kroatien – skulle ta emot nya ambassadörer från  Förenade Arabemiraten, Burkina Fasso, Jordanien, Kazakhstan och Tyskland.

Det blev samtal med varierande innehåll och djup med dem alla fyra.

Förenade Arabemiraten öppnar nu ambassad i Stockholm och kommer här att representeras av en av sina kvinnliga ambassadörer. Relationerna utvecklas snabbt – det gäller bl a ekonomi och turism. Men också politiskt är vi intresserade av en närmare dialog – jag hoppas kunna träffa dess utrikesminister inom kort.

Burkina Fassos ambassadör – stationerad i Köpenhamn – är känd som förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter i sitt land. Gunilla Carlsson var nyligen där och vi har ett viktigt biståndssamarbete.

Med Jordanien är de politiska relationerna omfattande. Jag har varit i Amman två gånger och haft givande samtal med dess utrikesminister vid betydligt fler tillfällen än så. Fredsprocessen i Mellersta Östern – men också Jordaniens potential som turistland – var naturliga samtalsämnen.

Kazakhstan är ett stort och betydelsefullt land som vi har alla utveckling att utveckla relationerna med. Det gäller politiskt såväl som ekonomiskt även om det ju finns en viss spänning i vår syn på t ex mänskliga rättigheter. 2010 kommer landet att vara ordförande i OSCE.

Med Tyskland är relationerna ju synnerligen mångfasetterade, och under hösten har vi ju haft besök av såväl förbundskansler Merkel som utrikesminister Steinmeier. Relationerna med Tyskland – på alla områden – är och förblir en av våra allra viktigaste relationer.

I morgon kommer de att åka hästanspänt ekipage upp till Slottet för att i sedvanlig ordning tas emot av Kungen och därmed i fullaste formell bemärkelse bli ambassadörer för sina respektive länder till Sverige.

Fyra miljoner

För vad det nu kan vara värt kan noteras att antalet besökare på denna blogg under denna dag med största sannolikhet kommer att passera gränsen 4 miljoner.

Intresset finns tydligen.

Stöd till Lettland

Det var utomordentligt att kommissionen och ordförandeskapet i EU i går så tydligt förklarade sin beredskap att vara med i ett hjälppaket för Lettland.

Just nu pågår förhandlingar med IMF om ett paket. Det finns all anledning att tro att dessa snart kommer att leda till resultat.

Att Sverige är engagerat i dessa ansträngningar säger sig självt.

Lettland är ett nära och viktigt grannland.

Den kroatiska tidtabellen

På dagens även i övrigt digra program står först och främst besöket i Stockholm av Kroatiens premiärminister Ivo Sanader. Statsminister Reinfeldt står värd.

Och det är ett viktigt besök.

De bilaterala relationerna är i allt väsentligt mycket goda. Själv har jag ju haft täta kontakter genom åren. Fredrik Reinfeldt har varit där på besök.

Men på agendan nu står först och främst Kroatiens förhandlingar om medlemskap i Europeiska Unionen.

När kommissionen i början av månaden presenterade sin årliga rapport i utvidgningsfrågan vågade man också presentera en s k indikativ färdplan för att dessa förhandlingar skulle avslutas mot slutet av 2009 – d v s under det svenska ordförandeskapet.

Och samtalen i dag och i kväll kommer i mycket hög grad att handla om de mått och steg som främst Kroatien måste ta för att det skall vara möjligt att klara den påtagligt ambitiösa tidtabellen.

Att vi synnerligen gärna skulle se att detta lyckades säger sig självt. De kroatiska utvidgningsförhandlingarna skulle så i fall kunna komma i mål i samband med EU-toppmötet i december 2009.

Alldeles säkert kommer vi också att beröra de vidare perspektiven i sydöstra Europa.

Det är nog en inte alltför djärv gissning att vi under den närmaste tiden kommer att se flera länder på Balkan formellt söka medlemsskap i unionen. Om de sedan är redo för detta eller ej får i alla sina detaljer bedömas när dessa ansökningar ligger på bordet.

Men det kommer i alla fall att skapas en delvis ny situation när det gäller integrationen av regionen i dess helhet.

Och detta är någonting som såväl Sverige som Kroatien har all anledning att driva på.

Så det blir överläggningar i Rosenbad i eftermiddag och sedan bjuder Fredrik Reinfeldt på middag i Sagerska huset i kväll.

Kriser förr och nu

Efter de inledande höstmånadernas akuta hantering av finanskrisen är det nu allt mer effekterna på ekonomin i övrigt som driver olika ekonomisk-politiska initiativ.

Luften är full av tal om mer eller mindre mäktiga stimulanspaket. Sverige har redan en påtagligt expansiv ekonomisk politik – tvåa i Europa i detta avseende.

Detta sker samtidigt som finanskrisens effekter påverkar allt fler länder ju längre den pågår. Det är detta vi ser i de östligare delarna av Europa just nu.

I USA har president Obama nu utsett Timothy Geithner till finansminister, och beskedet hälsas med tydlig tillfredsställelse av marknaderna.

Tim är en lugn men tydlig aktör. Vi satt några år tillsammans i RAND:s styrelse. Och han har sedan dess vunnit erkännande som krishanterare som chef för reservbanken i New York. Han är ett bra val.

Historien upprepar sig aldrig helt och fullt – men det finns ofta paralleller och lärdomar som kan vara av intresse.

I DN i dag drar Lars Jonung en del intressanta paralleller mellan den svenska krisen för snart två decennier sedan och den amerikanska kris som nu fått globala följdverkningar.

Men skillnaderna är minst lika intressanta som likheterna.

Vi kunde hjälpas till snabb återhämtning av reformer, kronfallet, EU-anslutningen och en tydlig internationell uppgång som vi sedan kunde surfa på i mer än ett decennium.

Det är långt ifrån säkert att samma sak är möjlig nu.

Rysk blockering i Strasbourg

Det var vår avsikt att i dag – efter mycket långa förhandlingar – föra frågan om handlingsplanen för hur Europarådet skulle hantera konflikten mellan Ryssland och Georgien till en första votering i ministerkommittén.

Så tyckte också 16 andra länder, medan fem absolut inte ville det. Och eftersom åtskilliga avstod innebar de underliga reglerna att det inte kunde bli någon votering i dag.

I långa förhandlingar har ryska företrädare velat stryka varje form av hänvisning till Ryssland i aktionsplanen om konflikten.

Men att göra så hade ju varit att utmana löjet, och det säger sig självt att det inte hade varit möjligt. Den vägen ville få gå.

Nu var det Ryssland som blockerade med en proceduromröstning. Stöd fick man av Cypern, Montenegro, Serbien och Slovakien – en gruppering som det måhända finns anledning att notera.

Att Finlands ambassadör röstade på samma sätt har man från Helsingfors förklarat saknar varje förankring där.

Den aktionsplan vi arbetat fram är – efter gott stöd från det franska ordförandeskapet – också den Europeiska Unionens.

För oss är det viktigt att stå fast vid att Europarådet inte är ett forum för nationell intressepolitik utan i stället ett för värderingar och principer centrala för våra samhällen och vår fred.

Det är som sådant Europarådet har sitt stora värde. Det får vi inte kompromissa med.

Alldeles självklart kommer vi att fortsätta att på olika sätt verka för handlingsplanen – även i medvetandet om att Ryssland och några ovanligt följsamma stater kommer att göra sitt bästa för att blockera dess möjligheter.

Saken återkommer med all säkerhet såväl i ministerkommittén som i den parlamentariska församlingen. Att den senare också blivit föremål för ryska motvilja i olika avseenden kommer säkert också att färga den fortsatta debatten i frågan.