Stärka demokratins nätverk

VILNIUS: Sent i går kväll kom jag hit och det blev omedelbart samtal med de som verkligen kan inte minst situationen i delar av arabvärlden.

Det finns demokratiaktivister som i frågor som dessa har nätverk som diplomatin ibland bara kan drömma om. Och jag är här i Vilnius inte minst för att tala med, lyssna på och ge stöd till dem.

På plats finns sedan någon dag tillbaka vår demokratiambassadör Maria Leissner. Hon märks, syns och lyssnas på i sammanhang som dessa.

Och i går var också Maud Olofsson här och medverkade i diskussionen om hur vi skall stärka kvinnornas ställning också i sammanhang som dessa.

Strax börjar min dag med frukost med bl a Hillary Clinton. Hon kom hit ett antal timmar tidigare än vad jag gjorde i går.

Och sedan fortsätter dagen med diskussioner om vad vi praktiskt och konkret kan göra för att stödja demokratiaktivister i olika länder. Det kan handla om grannlandet Vitryssland, och det kan handla om avlägsna Burma.

Sent i kväll räknar jag med att vara tillbaka i Stockholm igen.

Demokratisk gemenskap i Vilnius

STOCKHOLM: Efter regeringssammanträde och en del annan styr jag senare i dag kursen mot Vilnius i Litauen och ministermötet där i kväll och i morgon i Community of Democracies.

Här samlas demokratiska länder för att diskutera hur vi på olika sätt kan stärka demokratin i olika delar av världen.

Förra sommaren möttes vi i Krakow i Polen, men nu är det Litauen som har ordförandeskapet innan Mongoliet tar över uppgiften.

Mötet i Krakow för ett år sedan var praktiskt och bra, och det finns ingen anledning att tro att det blir annorlunda i Vilnius.

Nu kommer med all säkerhet utvecklingen i arabvärlden att stå i fokus.

Hur kan vi bäst hjälpa dessa länder att bygga stabila och fungerande demokratiska politiska system?

Det finns åtskilliga uppslag, och det är av stort värde att kunna utbyta erfarenheter.

En stor delegation av syriska oppositionsföreträdare kommer att finnas på plats.

Men alldeles självklart kommer också situationen i Vitryssland att uppmärksammas.

Från Vilnius är det inte långt till Minsk.

USA:s Hillary Clinton och EU:s Catherine Ashton tillhör alla de övriga som kommer att finnas på plats i Vilnius. Så det kommer säkert att finnas åtskilligt annat att tala om också.

Emiraten till Söderarm

STOCKHOLM: Nu har sommarvärmen alldeles definitivt kommit till Stockholm – sedan återstår det att se hur länge det varar.

I går kväll kryssade vi genom grynnor och skär ut mot Söderarm i den allra yttersta delen av Stockholms norra skärgård med Förenade Arabemiratens utrikesminister.

Och avnjöt en middag där ute medan Ålands-, Åbo- och kryssningsfartyg gled förbi på sin färd ut ur svenska vatten och mot sina nya destinationer.

Här var det tidigare landstigningsförbud, skyddsområde och tätt mellan kanonerna.

Nu tror jag bara det är några gamla pjäser från andra världskrigets planer att här stänga tillträdet till Bottenhavet som fortfarande finns kvar.

Kallakrigsdecenniernas alla kanoner är borta – imponerande som de var. Det är snart ett decennium sedan de sista skotten sköts från det tunga batteriet på öarna kring Söderarm.

Vi lever i ett nytt och bättre Europa.

Men kvällens diskussioner – som fortsatte i dag på förmiddagen handlade mindre om den stora omvandling som skett i Europa än om den stora omvandling som håller på att ske i arabvärlden.

Flygplan från Sverige och Förenade Arabemiraten flyger nu tillsammans under Nato-kommando som stöd för genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1973 om Libyen.

Vem hade för bara något år sedan kunnat föreställa sig det? Knappast jag.

Vart utvecklingen där är på väg vet vi inte, men att det kommer att behövas ett betydande internationellt engagemang också efter det att Khaddafi tvingats bort råder det ingen tvekan om. Farorna är inte så få.

Med Abu Dhabi som utgångspunkt känns självfallet Iran nära.

Och då handlar det mindre om möjliga nukleära ambitioner.

Man fruktar klassiska persiska ambitioner i det område som man ju är en del av. Och man fruktar att spänningslinjen mellan shia och sunni i islam blir en konfliktlinje som manipuleras rakt genom existerande stater med alla de konsekvenser detta för med sig.

Då är det viktigt att också Europa finns närvarande i detta område. Det räcker inte med bara USA:s militära makt. Det krävs också EU:s politiska och ekonomiska närvaro.

Vi diskuterade om det är möjligt att bryta de låsningar som hitintills blockerat möjligheterna till ett frihandelsavtal mellan EU och Gulf-staterna. Att det också skulle ha politisk betydelse var vi eniga om.

I Emiraten bor i dag ca 3.000 svenskar och där finns ca 200 svenska företag etablerade. Ca 75.000 svenska turister kom på besök förra året – de flesta av dem till Dubai.

Med Maud Olofsson undertecknade Sheik Abdullah ett avtal om fördjupat samarbete om förnybar energi.

Man är förvisso en viktig oljeproducent, men vet att de dagarna kommer att ta slut, och håller nu på att bli en global knutpunkt när det gäller viktiga satsningar på förnybar energi.

Och här ligger ett fördjupat samarbete alldeles uppenbart i vårt gemensamma intresse.

Sommaren är här

STOCKHOLM: Åter bakom skrivbordet i mitt tämligen magnifika tjänsteum i Arvfurstens Palats vid Gustaf Adols torg i Stockholm.

Ute är det sommar så det räcker och kunde bli över – när sommaren slår till i Sverige så gör den det ofta med besked. Och det finns sannerligen ingen anledning att klaga över den saken.

I kväll blir det utflykt och middag med Förenade Arabemiratens utrikesminister Sheik Abdullah någonstans i de yttre delarna av Stockholms skärgård. Få saker kan vara vackrare.

Och vi kommer förvisso att ha mycket att prata om.

Annars närmar sig sommaren och jag satt ett tag och diskuterade med Fredrik Reinfeldt olika utmaningar på det utrikespolitiska området som kan komma att växa under de kommande sommarveckorna.

Situationen i Syrien kan mycket väl komma att förvärras ytterligare, och det finns också all anledning att noga följa vad som kan komma att ske i Vitryssland. På olika sätt är vi påtagligt berörda i bägge fallen.

Och därtill kommer självfallet situationen i Grekland. Det är myket viktigt att det blir påtaglig och tydlig politisk uppbackning i landet för det saneringsprogram som ju alldeles uppenbart är en nödvändighet.

Mycket av publiciteten kring Grekland i dag är ju tämligen pessimistisk.

Så må det vara i det kortare perspektivet. Men i det längre perspektivet finns det ingen mer fundamental anledning att tro att Grekland inte skulle kunna skaffa sig en konkurrenskraftig och stark ekonomi.

Även den sentida europeiska historien är fylld av exempel på nationer som tagit sig själva i kragen och efter ett tag faktiskt lyckats över förväntan.

Vi skulle t o m kunna anföra Sverige efter vår kris i början av 1990-talet – djup, men inte fullt lika djup – som exempel på detta.

Men det som krävs är en fast politisk vilja att göra det som måste göras.

Greklands utmaning är att man har en omedelbar underskotts- och skuldutmaning som är mycket betydande, och att man därtill har en mer långsiktig utmaning vad gäller konkurrenskraft som inte är mindre betydande.

Och löser man inte den senare är det mycket svårt att se att det finns någon ordnad utväg ur den förra – och den kommer so oder so att bli påtagligt besvärlig.

Till detta kommer självfallet det faktum att man sedan en lång tid tillbaka haft en kultur i sitt politiska system som inte velat se problemen – och som aktivt drivit utvecklingen i en riktning som snarare fördjupat dem.

Just nu hoppas vi självklart att premiärminister Papandreou skall ha kraften att ta sitt land genom denna storm.

Magiska Ale stenar

HELSINGBORG: Så är det slut på min lilla midsommartur runt den svenska kusten – med sina avstickare till Danmark för att sätta lite extra krydda på det hela.

Tidigt i dag på morgonen passerade jag Ale stenar vid Kåseberga på den skånska sydkusten.

Att en vacker sommardag stå uppe vid detta magnifika minne av en mycket fjärran tid tillhör vårt lands vackraste upplevelser.

Men nu passerade vi förbi i gryningen när morgonens dis och dimma just höll på att brytas genom av solen, och platsen gav då ett om möjligt än mer magiskt intryck.

Därifrån bar det vidare till kort stopp i Dragör för att inhandla och läsa danska tidningar, och sedan vidare förbi broar, flygplan, vindkraftverk och fartyg hit till Helsingborg som avslutning på denna resa.

I Stockholm har Fredrik Reinfeldt denna dag tagit emot Finlands nya statsminister Jyrki Katainen på det sätt som är brukligt när vi byter regeringar i våra respektive länder.

De känner varandra väl som två moderata partiledare i två varandra mycket närstående länder.

Och i morgon bitti finns även jag på plats i regeringskansliet i Stockholm.

På mitt program för tisdagen står bl a inledningen av ett besök av Förenade Arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdullah bin Zayed Al Nahyan. Han kommer närmast från dagar i Indien och Afghanistan.

Vi sågs ganska nyligen i samband med en diskussion om läget i Mellersta Östern – och alldeles säkert kommer vi att fortsätta den diskussionen i morgon kväll.

Minne av det som var

SIMRISHAMN: Dagen kom till större delen att ägnas åt att besöka den gamla danska fästningsön Christiansö mitt ute i Östersjön en bit norr om Bornholm.

Här byggde Danmark med början 1684 en flottbas sedan man förlorat de numera sydliga svenska provinserna, och numera hålls ön levande inte minst för att – som det heter i broschyren – ”fortelle eftertiden om den danske flådes storhetstid”.

Charmerande att besöka är ön förvisso, och som historiskt minnesmärke av tider av bittra konflikter i norra Europa både spännande och intressant.

Men nu är jag dock tilbaka på svensk botten.

Längs kusten

KALMAR: Efter midsommarafton i Stockholms skärgård har jag under dagen rört mig båtledes ner längs Östersjö-kusten och hamnat i klassiska Kalmar för aftonen.

Landsort, Hävringe, Fyrudden, Simpnäs, Blå Jungfrun, Mönsterås och andra välkända landmärken har passerats i omväxlande regn och sol. Svenskt sommarväder av relativt känt snitt.

EU-toppmötet i Bryssel avlöpte i stort som väntat, men mötet underströk på nytt hur viktigt att det är att vi aktivt värnar det öppna Europa vi strävar efter.

Det finns de som vill sätta gränser för vårt Europa, och det finns de som i alla fall då och då vill sätta upp gränser inom vårt Europa. Kanske populärt för stunden, men starkt skadligt för framtiden.

Och därför var det viktigt att Sveriges röst var tydligt också i dessa frågor i diskussionerna i Bryssel.

Midsommarhelg…

STOCKHOLM: Midsommarhelg med allt vad därtill hörer – sol, sill och självfallet de små grodornas smäktande sång.

Som det skall vara i Sverige, helt enkelt.

Och detta innebär också att mer sofistikerade kommentarer till EU-toppmötet eller den globala utvecklingen i övrigt på denna blogg får anstå ett dygn eller två eller så.

Om nu inte saker skulle gå alldeles ur led i något avseende.

En ny inriktning

STOCKHOLM: Det var förvisso ett viktigt tal som president Obama höll i natt svensk tid. Om Afghanistan, men faktiskt om betydligt mycket mer än så.

Beslutet att under tiden till nästa sommar minska de amerikanska trupperna i Afghanistan med en tredjedel, och säga att minskningen kommer att fortsätta stadigt efter dess, innebär tveklöst en vändpunkt i det amerikanska engagemanget i denna konflikt.

I det korta talet motiverar presidenten sitt beslut på tre olika sätt.

För det första genom en analys av situationen i Afghanistan centrerat kring påståendet att det ”the tide of war is receding”. Han målar en tydligare bild av militära framsteg mot främst Al Qaida än vad vi brukar höra i de olika mer militära framställningarna.

För det andra genom att än tydligare beskriva politikens mål som att hålla hotet om attacker av Al Qaida från Afghanistan borta. Explicit säger han att man nog inte syftar till att uppnå så mycket mer än så.

Och efter att på det sättet i termer som skulle glatt en Rumsfeld förklarat att ”nation-building” inte är uppgiften i Afghanistan förklarar han att det nu är dags att fokusera på ”national-building at home.”

Låt mig tydligt säga att jag tycker att det är rätt och riktigt att på det sätt vi ju även i Sverige beslutat inrikta oss på att intill utgången av 2014 överföra säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen självt, och detta alldeles självklart kommer att innebära en successiv nedtrappning av den militära närvaron.

Mot denna bakgrund är det konkreta innehållet i president Obamas beslut logiskt och riktigt.

Huruvida det sedan verkligen är så att ”the tide of war is receding” återstår väl att se.

FN beskrev just maj månad som månaden med det största antalet civila döda i kriget sedan man började att mäta den saken. Jag tror inte att det kommer att vara möjligt att göra någon säkrare bedömning av denna fråga innan vi närmar oss slutet av detta år. Och jag skulle tro att det är så presidentens generaler också formulerat saken i sina rekommendationer till honom.

Att begränsa ambitionerna i Afghanistan till att bara handla om att hålla Al Qaida borta – vilket talet tenderar mot – är att begränsa dem lite väl dramatiskt.

Vi kan förvisso inte på kort tid göra landet till ett perfekt samhälle, men ambitionen måste nog trots allt vara att bidraga till en stabilitet i landet och regionen som förhindrar nya konflikter och krig, och därmed möjliggör ett mer långsiktigt samhällsbyggande.

Det finns en bred mellanzon mellan en strategi för fullödigt statsbyggande och en politik där fokus ligger snävt på att bekämpa förekomsten av globalt inriktad terrorism. Och jag tror att det är i denna mellanzon som vi måste söka driva vår politik om det skall vara möjligt att successivt överföra säkerhetsansvaret – och få en stabil situation när det arbetet avslutats.

President Obamas ord om att det nu är dags för ”nation-building at home” kommer nog på sina håll att uppfattas som att krigströtthet riskerar att slå över i engagemangsutmattning. När Libyen nämns som ett exempel så är det ju ett exempel som är föremål för en tämligen omfattande debatt – och det är inte svårt att se att det kommer att bli mer av den varan.

Men ett ofrånkomligt faktum är att den inrikespolitiska basen för det under president Obama kraftigt förstärkta amerikanska engagemanget i Afghanistan håller på att erodera. Ledande möjliga republikanska utmanare i nästa års presidentval talar ju om ett omedelbart tillbakadragande. Och växande budgetunderskott tynger också den amerikanska debatten allt mer.

Vi står nu inför en krävande utmaning i Afghanistan i första hand fram till slutet av 2014. Att lokala och regionala aktörer efter det senaste dygnet än tydligare kommer att inrikta sitt agerande på den situation de tror kommer att råda efter detta år är uppenbart, och detta kommer i sig att generera en instabilitet som kommer att kräva betydande politiska insatser att hantera.

Och då handlar det om regionen i dess helhet.

I dag skriver man nya scenarier i såväl Islamabad som Teheran och New Delhi. Och vår samlade politik måste kunna ha kraften att forma en stabilitet i regionen som skapar den nödvändiga yttre förutsättningen för stabilitet i Afghanistan. Annars finns risken för nya konflikter i den gamlas spår.

På bl a mitt initiativ kommer vi att diskutera Afghanistan på mötet i juli med EU:s utrikesministrar med siktet inställt inte minst på den internationella konferens som kommer att hållas i Bonn i början av december.

När den militära satsningen nu reduceras kommer det att vara nödvändigt att intensifiera varje del av de politiska ansträngningarna.

Landat i regndis

STOCKHOLM: Att landa i kyligt regndis på Arlanda efter gårdagens och morgonens sol i Paris var onekligen ett uppvaknande till i alla fall vissa nordiska realiteter. Men det sögs att det finns hopp om fortsättningen.

Gårdagen innebar intensiva politiska samtal i den franska huvudstaden. Såväl nyckelrådgivare i Elysee-palatset som utrikesminister Alain Juppé i ståtliga Quai d’Orsay.

Om man undantar den långt ifrån oviktiga utvidgningspolitiken finnns det en betydande och viktig samsyn mellan våra bägge länder när det gäller de utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar som Eutopa står inför.

Vi var tydligt eniga om att upprätthålla det militära trycket i Libyen för att på det sättet kunna nå en politisk lösning. Vår svenska insats uppskattades tydligt.

Och inför stats- och regeringschefernas diskussion i Bryssel i morgon konstaterade vi också gemensam syn när det gällde vikten av en fredsprocess i Mellersta Östern.

Men andra frågor har självklart också trängt sig på.

Vi har reagerat tydligt på övergreppen mot demonstrationsrätten i Minsk i går. Den vitryske ambassadören har kallats till UD i frågan.

Och också de hårda domarna not åtta personer i Bahrain har vi haft anledning att reagera mot. De kommer att överklagas.

Nu bär det snabbt av till UD och fortsatt arbete.

Rik meny i Paris

PARIS: Förhoppningsvis kommer inte de mörka morgonmolnen över den franska huvudstaden att dominera alltför länge. I går klarnade det upp behagligt under dagen.

För min del stundar nu politiska samtal i främst Elysée-palatset och Quai d’Orsay, men också med olika oberoende personligheter, om både bilaterala relationer och aktuella frågor.

Att regeringen Papandreou klarade förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet i natt har i alla fall något underlättat situationen i den frågan inför morgondagens EU-topppmöte i Bryssel.

Men i övrigt blir det säkert situationen i Nordafrika och Mellersta Östern som kommer att stå i fokus också för många av dagens samtal.

Hur skall vi säkra framgång för ansträngningarna i Libyen? Vad måste vi göra för att underlätta den nödvändiga demokratiska övergången i Syrien? Finns det en möjlighet att få till stånd en reell fredsprocess mellan Israel och Palestina?

I alla dessa avseenden spelar den franska diplomatin en viktig roll. Det finns en betydande samsyn mellan våra bägge länder.

Och det enda som är alldeles säkert i denna region är att utmaningarna framöver kommer att bli än mer krävande allt eftersom det arabiska uppvaknandet fortsätter. Att det innebär stora möjligheter för Europa är tydligt och välkommet.

Samtidigt tränger andra utmaningar sig på.

Ett möte i G20-formatet här i Paris i går fokuserade på de snabbt ökande livsmedelsbriserna runt om i världen. Vi kan stå inför en krissituation med betydande konsekvenser i olika delar av världen.

På bara ett år har viktiga livsmedelspriser stigit med närmare 40%. Här finns en tendens att tro att det mesta beror på spekulation, men i grunden har vi ju en situation där en växande och allt rikare värld ställer allt större krav på livsmedel.

Och där dessa frågor kommer att bli allt viktigare.

Under dagen kommer det också att finnas anledning att följa vad president Obama har att säga om det fortsatta amerikanska engagemanget i Afghanistan.

Konkret handlar det om den takt i vilkan han kommer att dra tillbaka den tillfälliga amerikanska förstärkning på 30 000 soldater som utannonserades för något år sedan och som funnits på plats sedan någon gång tidigt förra hösten.

Och att den förstärkningen haft betydelse för den militära situationen är ställt utom allt tvivel, samtidigt som andra faktorer bidragit till att göra situationen i landet mer komplicerad.

Så det blir nog en rik meny för dagens samtal här i Paris.

Den nya världen – och dess utmaningar

PARIS: Huvuddelen av denna dag tillbringade jag ut på den stora flyg- och rymdutställningen vid Le Bourget.

Alldeles ensam – milt utttyckt – var jag inte där ute.

Till dem jag stötte på under min rundvandring hörde Ryssland premiärminister Vladimir Putin och hans vice premiärminister Sergey Ivanov.

Under några timmar gick jag runt om besökte huvudsakligen de olika samarbetspartners som svensk flyg- och rymdindustri har ute i världen.

Vi är inget stort land, men i högteknologiska sammanhang som dessa skall vår betydelse inte underskattas. Och innovationerna jag såg visade den framtidskompetens vi har i denna del av vårt näringsliv.

Intressant var att se hur olika nya tillväxtnationer satsar på denna industri.

Kina kommer med stor styrka och bredd, Brasilien har etablerat sig tydligt och i Mexico expanderar denna industri starkt.

Det var den nya världen som gjorde sig gällande.

Om den globala flyg- och rymdindustrin för något decennium sedan var till 70% militär och resten civil är förhållandet i dag det motsatta.

På utställningen handlade också mycket om nya beställningar på de nya generationerna av passagerarflygplan. Världen knyts ihop allt mer, och flyget är en avgörande del av detta.

Airbus flög med sin jättelika A380 och jag hade möjlighet att besöka Boeings nya 747-8 som sannerligen imponerade den också.

Men även på en utställning som denna dominerar de nya utmaningarns.

Mycket handlar om att minska energiförbrukning och miljöutsläpp. Och nya motorer tar ner bägge med 10-20%. Till det skall sedan läggas möjligheten till olika former av gröna bränslen.

Hos European Space Agency handlade mycket om övervakningssatelliter för att studera miljöpåverkan och klimatutveckling. Rymdresurser är alldeles avgörande för våra möjligheter att förstå.

I dag snurrar ca 1 200 satelliter runt jorden, och på dessa finns snart ca 9 000 transpondrar som förmedlar TV-program och telekommunikationer.

Vi talar om vad Twitter och bloggar betytt för revolutionerna i arabvärlden, men än betydelsefullare har självfallet Al Jazeera och annan satellitsänd TV varit. Rymden revolutionerar mycket.

Tillbaka inne i centrala Paris blev det så middag med dessa revolutioner i allmänhet och Syrien i synnerhet i centrum för diskussionen.

Från tåg till flyg

PARIS: Efter en dag av ständiga möten i sammanträdesfabriken i utkanten av Luxemburg kändes det skönt att sätta sig på snabbtåget TGV och glida fram några timmar mot Paris och mina kommande dygn här.

Men Catherine Ashton ledde vad som blev ett konstruktivt och framåtsyftande möte i dag. De mål vi hade ställt upp uppnåddes i allt väsentligt.

Och det gällde inte minst från svensk sida.

Tydliga ytterligare åtgärder mot förtrycket i Vitryssland. Bra slutsatser om Syrien. Konstruktiv diskussion om den viktiga grannskapspolitiken. Och mandat för Catherine Ashton att gå vidare om Mellersta Östern på det sätt som diskussionen i går kväll ledde fram till.

I morgon inleds min dag med besök på den stora flyg- och rymdutställningen strax utanför Paris. Och jag skall tala om flyg- och rymdindustrins betydelse också för den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det gör jag gärna. För ett antal år sedan ledde jag ju en s k vismansgrupp tillsatt av European Space Agency för att lämna rekommendationer om detta. Och delar av de rekommendationerna har ju sedan också kommit att genomföras.

Jag ser ju nästan dagligen hur vårt beroende av olika rymdbaserade system hela tiden ökar.

Men mot slutet av dagen övergår jag till bredare samtal om utrikes- och säkerhetspolitik med en del av dem som här i Paris tycker och tänker bäst om detta.

I morgon blir det så lite mer officiella överläggningar i samma ämnen. Det finns mycket att diskutera inte Inst som uppföljning till våra diskussioner i Luxemburg som ju Frankrikes utrikesminister Alain Juppe var en aktiv deltagare i.

Mellersta Östern i centrum

LUXEMBURG: Gårdagens mer informella middag blev en rejäl djupdykning i de olika utmaningar vi står inför just nu i vårt södra grannskap.

Och de frågeställningarna kommer att fortsätta att dominera diskussionerna på utrikesministermötet i dag.

Catherine Ashton kom i går kväll direkt från samtal i såväl Israel som Palestina plus Kairo med den speciella gruppen kring en möjlig fredsprocess om Libyen. Hon kommer förvisso att ha mer att berätta under dagen.

Uppenbart är att man i stora delar av arabvärlden nu givit upp så gott som allt hopp om att framsteg skulle vara möjliga under denna israeliska regeringen. I samtal återkommer man ständigt till premiärminister Netanyahus anförande inför den amerikanska kongressen och de slutsatser man drog av detta.

Från europeisk sida måste emellertid ansträngningarna fortsätta.

Och ett möte med den s k kvartetten på ministernivå och vilja att uttala den politik som numera inte bara EU utan också president Obama står för skulle utan tvekan vara ett viktigt steg framåt.

Men samtidigt fortsätter diskussionerna om vad som kan komma att hända vid FN:s generalförsamling i september. Att få en klar bild går inte – någon sådan finns helt enkelt inte ännu.

Avgörande är att vi bibehåller en mycket öppen dialog inte minst mellan EU och de olika arabländerna kring den frågan. Jag hoppas vi kommer att under dagen ge Catherine Ashton ett starkt mandat i den frågan. Och även i ministerkretsen kommer vi att ha anledning att återkomma till frågan.

Att utvecklingen i Syrien oroar är ett understatement av betydande dimensioner.

Viktigt är att FN:s säkerhetsråd kan samla sig i alla fall till något i denna fråga. I dag finns det kanske nio av 15 röster i säkerhetsrådet, men för att ett veto skall kunna undvikas krävs det sannolikt en eller två röster till.

Turkiet kommer att vara viktigt. I dag är man det kanske enda land som har kanske någon möjlighet att påverka utvecklingen, men samtidigt märker jag hur frustrationen växer också i Ankara.

Och jag har svårt att finna någon mer insiktsfull bedömare som tror att regimen kan överleva på sikt om den fortsätter den brutala och repressiva väg man nu slagit in på. Att nu betydande demonstrationer rapporterats även från Aleppo är av stor betydelse.

Det blir viktiga diskussioner – och viktig inriktning av den europeiska politiken – här i Luxemburg i dag.

Till Luxembourg och Paris

STOCKHOLM: Veckan som kommer blir en vecka som i alla fall på den europeiska scenen kommer att domineras av grekisk krishantering inför midsommarhelgens EU-toppmöte i Bryssel.

Dit åker självfallet Fredrik Reinfeldt. Och intill dess kommer även Anders Borg att ha ett och annat att göra med att vara med och förbereda det mötet.

För min del kommer det att bli utvecklingen i Mellersta Östern och Nordafrika som står i centrum.

I eftermiddag bär det av till Luxembourg och redan i kväll blir det en lite mer informell middag som ägnas möjligheterna av en fredsprocess i Mellersta Östern.

Vi är en grupp som brukar träffas var sjätte månad eller så för att mer direkt diskutera de möjligheter – och problem – som finns.
Och i kväll är det Luxembourgs utrikesminister Jean Asselborn som står som värd.

Måndagen domineras självfallet av mötet med Foreign Affairs Council, men i marginalen av detta blir det en del andra möte också.

Sedvanligt börjar vi med nordisk-baltisk frukost, på eftermiddagen blir det ett möte om relationerna till Turkiet och framåt kvällen ett möte som ägnas utvecklingen på Balkan.

Men vid sjutiden tänkte jag i alla fall ta tåget till Paris. Och där kommer jag att tillbringa de kommande två dygnen.

Dels blir det olika former av politiska överläggningar och samtal. Det finns alltid mycket att tala om i den franska huvudstaden.

Och dels tänkte jag besöka den stora internationella flyg- och rymdutställningen på Le Bourget. Det brukar vara uppskattat inte minst av de svenska företag som ställer ut, men ger också en bra bild av teknikutvecklingen på ett för den internationella utvecklingen viktigt område.

Men på torsdag kommer jag att vara hemma i Stockholm igen.

Det drar ju ihop sig till midsommar.

Lene på besök

STOCKHOLM: I går var Danmarks utrikesminister Lene Espersen på snabbt besök primärt för att informera om de omdebatterade åtgärder man avser att vidta för att skärpa delar av gränskontrollen.

Lene försäkrade att åtgärderna kommer att vara fullt förenliga med såväl Schengen-avtalet som andra fördragsförpliktelser. Det var viktigt.

Och jag underströk betydelsen av att de tunga frågor som finns klaras ut mellan den danska regeringen och Europakommissionen.

Det är denna som har att avgöra om de danska åtgärderna är förenliga med de olika fördragen.

Men på presskonferensen underströk jag hur viktigt det är att värna, vårda och vidareutveckla den fria rörligheten i Europa.

Mellan våra nordiska länder har vi varit föregångare i dessa avseenden, och det skall vi vara stolta över.

Och jag underströk hur viktigt det är att Skåne och Själland kan komma varandra allt närmare i samband med att förbindelserna över Öresund blir allt tätare.

Det handlar ju om tiotusentals människor som ständigt rör sig fram och tillbaka över Sundet och bidrar till den allt djupare integration som vi ju strävar efter.

Jag underströk för Lene den oro som finns inte minst i Skåne för de olika åtgärder som kan komma att vidtas.

Och den oron vet jag att hon tog med sig tillbaka till Köpenhamn.

Lugn lördag hemma

STOCKHOLM: Lugn lördag hemma. Skall inte underskattas. Det finns alltid böcker att läsa.

Europa domineras nu av spekulationerna om den grekiska krisen och dess effekter.

En i alla fall temporär lösning borde dock kunna vara på plats inför EU-toppmötet i midsommarhelgen.

Innan dess kommer vi utrikesministrar att mötas på måndag med närområdespolitiken och utvecklingen i Mellersta Östern i fokus.

Och jag noterar att nya ansikten kommer att börja att dyka upp.

Regeringsbildningen i Finland har resulterat i att en socialdemokrat kommer att bli utrikesminister, men i skrivande stund har jag ingen definitiv information om vem det kommer att bli.

Alexander Stubb kommer i regeringen att få ansvaret för Europa- och handelspolitiken, vilka ju är viktiga delar av utrikespolitiken.

I Grekland resulterade regeringsombildningen i går i ett byte också av utrikesminister. Stavros Lambrinidis med erfarenhet från Europaparlamentet tar över

Och från Portugal kommer det inom kort också att komma en ny minister i samband med att en ny regering tillträder där.

Libyen, Luxembourg och Danmark

STOCKHOLM: I dag var det – efter regeringsmötet – arbetsdag hemma vid Gustaf Adolfs torg med alla de stora och små frågor som samlas i högar när man är borta under en vecka.

Rapporter att läsa. Frågor att begrunda. Beslut att fatta. Handlingar att underteckna. Personer att möta. Problem att lösa.

Det är inga oöverkomliga svårigheter att få tiden att gå…

Under dagen avslutade riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott sitt arbete med vår proposition om den fortsatta insatsen i Libyen, och i morgon förmiddag är det så dags för debatt och beslut i riksdagen.

Och på basen av det mandat vi då fått fattar regeringen vid extra sammanträde på eftermiddagen beslut om det formell uppdraget till försvarsmakten om den fortsatta insatsen.

Det formella skiftet mellan den gamla och den nya insatsen sker 27 juni, men vi har nu kommit överens om att den utvidgade spaningsinsatsen kan inledas omedelbart efter det att regeringen fattat det formella beslutet.

Men innan riksdagsdebatten med början i morgon klockan nio skall jag hinna med ett tidigarelagt sammanträde med EU-nämnden för diskussioner inför Foreign Affairs Council i Luxembourg på måndag.

Och där kommer med all sannolikhet utvecklingen i Mellersta Östern att stå i centrum.

Catherine Ashton befinner sig ju just nu i regionen, och även Frankrike har ju utvecklat stark diplomatisk aktivitet för att försöka få till stånd direkta fredsförhandlingar.

Jag är övertygad om att EU-nämnden kommer att vara lika angelägen som regeringen att ge dessa ansträngningar stöd.

I morgon eftermiddag får jag också besök av mina danska kollega Lene Espersen som kommer på snabbesök för information och diskussion i aktuella frågor.

Och det passar ju dessutom bra som en del av förberedelserna för mötet i Luxembourg.

Ett populisternas förbund?

STOCKHOLM: Torsdag igen och dags för regeringssammanträde och allmän beredning nere på Rosenbad.

Det finns nog anledning att byta ett eller annat ord om situationen inför EU-toppmötet i midsommarhelgen. Det grekiska dramat riskerar att ta sig allt mer tragiska uttryck.

Om inte annat borde det påminna alla om att hålla kursen i den ekonomiska politiken.

Det var när den gick snett i Sverige under 1980-talet som vi fick vår kris i början av 1990-talet. Som i sin tur ledde till insikter och regelverk som gjort det möjligt för oss att utvecklas så bra som vi gör i dag.

Den grekiska ekonomiska misskötseln har förvisso varit av en helt annan dimension och pågått under längre tid.

Men landets situation – och våra egna tidigare erfarenheter – borde påmninna också oss om vikten av fasthet i dessa frågor.

Jag var inte här under gårdagens partiledardebatt i riksdagen, men noterar att det i dagens tidningar spekuleras en del om att populismen hos Sverige- och socialdemokraterna skulle gå i förbund.

Att det inte vore bra för Sverige är ett betydande understatement.

Helikopter och hem

STOCKHOLM: Jo, det gick att få ordning på statsplanet och därmed kunde jag komma hem från Tbilisi och mina dagar i södra Kaukasus i lite mer ordnade former. Skönt så.

Dagen började i Batumi nere vid Svarta Havet, fortsatte med helikopter upp mot centrala delar av Georgien och där lågt längs den gamla s k militärvägen upp genom Kaukasus hisnande dalgångar och upp mot bergskedjan krön innan vi vände och nosade oss ner mot Tbilisi och raden av dagens sammanträden och samtal.

Det är inte svårt att förstå generationer av poeters och författares fascination med skönheten i denna bergskedja längs vilkens sidor kulturer och folk genom årtusenden samlats upp och blivit den mosaik vi lever med i dag.

Den s k militärvägen byggdes en gång av det ryska imperiet för att komma över Kaukasus och få kontrollen över områdena söder om bergskedjan. Och sedan en tid tillbaka är gränsen åter öppen för den trafik vi såg slingra sig fram på den dramatiska vägen under vår helikopterfärd.

Men dagens samtal handlade – på samma sätt som i Baku och Yerevan – först och främst om processen kring det Östliga Partnerskapet och associationsavtalen med EU.

Att Georgien ligger väl före sina grannländer är ingen nyhet. Och det gäller såväl ekonomiskt som politiskt. Åtskilliga av de reformer man genomfört har ju kommit att bli stilbildande.

Men det hindrar inte att det finns brister och sådant som måste förbättras. på punkt efter punkt genom vi igenom också de listorna.

Och självfallet träffade jag även här företrädare för oppositionen för att såväl informera som att lyssna på dem. Det brukar jag göra. Och i detta ligger ju också en viktig politisk signal.

När skymningen började komma lyfte vi så från Tbilisis flygplats, steg över Kaukasus och satte kursen nordväst ut mot Sverige över det väldiga slättland som ju större delen av Ryssland utgör.

Och landade på ett Bromma där det fortfarande var ljust.