Det blir allt farligare i Gulf-regionen.

17 september 2019

STOCKHOLM: Dessa dygn finns det all anledning att GA uppmärksamheten riktad mot Mellersta Östern.

När detta skrivs tyder vallokalsundersökningarna på att premiärminister Netyahu kan komma att få det svårt att sitta kvar vid makten i Israel efter dagens val.

Men det är bog klokt att avvakta tydligare resultat i morgon. Med all säkerhet väntar en lång och besvärlig regeringsbildning.

I slutskede av valrörelsen har Netanyahu kommit med uttalanden som orsakat kraftig internationell kritik, inte minst när det gällt avsikten att efter valet annektera viktiga delar av den ockuperade Västbanken.

Och han har också trappat upp konfrontationen med Iran på ett sätt som lett till nya farhågor för ett krig med och i Libanon.

Annars är det självfallet situationen efter attacken på de saudiska oljeanläggningarna som är i fokus.

På ett eller annat sätt finns det med all sannolikhet en iransk roll i detta. Om den sedan är direkt eller indirekt återstår att se. Men en så avancerad attack måste ha genomförts av en kvalificerad aktör, och då begränsas urvalet mycket snabbt.

Det är ett farligt spel man bedriver. Men logiken är väl att om Trump vill ha instabilitet och konfrontation i regionen så är man också beredd att åstadkomma det på ett sätt som inte är alldeles lätt att hantera. USA bedriver sin politik av ”maximalt tryck” på sitt sätt, och Iran gör det på sitt.

Saudiarabien och USA kan självfallet slå tillbaka militärt på ett eller annat sätt. Problemet är bara att i en upptrappad situation är det nog Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är i den mest utsatta positionen.

Attacken visade ju en förmåga att slå till mot kritisk infrastruktur som inte är lätt att hantera. Och kritisk infrastruktur finns det åtskilligt av i regionen. De stora flygplatserna är ju t ex viktiga nav, och olje- och avsaltningsanläggningar är påtagligt sårbara.

Man har nog fler punkter av sårbarhet än vad Iran har. Och därmed är bilden av vad som nu kommer att hända komplicerad.

Jag har en känsla av att Förenade Arabemiraten nu manar till återhållsamhet, att Saudiarabien helst vill att USA skall göra någonting och att man i Washington tittar noga på både legaliteten och de möjliga konsekvenserna av olika optioner.

USA har ju inte attackerats, och något formellt åtagande mot Saudiarabien har man inte. Det reses också frågor om huruvida presidenten har ett tillräckligt mandat från kongressen för ett militärt tillslag i en situation som denna.

Till bilden hör ju också att i mitten av nästa vecka öppnas den stora debatten på FN:s generalförsamling i New York. Att det i detta läge där skulle kunna bli ett möte mellan Trump och Rouhani är väl mindre sannolikt, men konfrontationen i regionen efter det att USA lämnat avtalet med Iran kommer ofrånkomligen att bli en stor fråga där. President Trump talar i FN på onsdag förmiddag.

Tas inte någon form av diplomatisk initiativ är det nog ofrånkomligt att konfrontationen på ett eller annat sätt kommer att trappas upp. Ingen av partnerna vill nog ha ett öppet krig, men ingen är heller beredd att backa tillbaka och kapitulera. USA trappar upp sanktioner, och Iran trappar upp olika former av attacker.

Det är ett mycket farligt spel.

I någon mån kan det komma att påverkas av vad som händer i Israel. Ett skifte där kan något lätta på trycket från dess sida att ta till dramatiska åtgärder. Dock kommet det sannolikt att ta en betydande tid att få en ny regering på plats om röstsammanräkningen skulle ge ett resultat liknande vallokalsundersökningarna.


Ny start för Ukraina.

15 september 2019

KIEV: Efter fyra intensiva dagar här bär det nu tillbaka till Stockholm.

Den stora YES-konferensen samlar de flesta i det ukrainska samhällslivet, och det internationella deltagandet är dessutom betydande.

Stimulerande var också de stora öppna ungdomsforum med olika diskussioner som arrangerades i anslutning till presidenten. Själv hade jag två sådana – dels tillsammans med Estlands president Kersti Kaljulaid och dels tillsammans med CNN:s Fareed Zakaria – som båda var påtagligt välbesökta.

Men annars blev det diskussioner om det mesta mellan himmel och jord – men först och främst Ukraina efter det genomgripande politiska skiftet i samband med valen här under året.

President Zelensky och hans parti har nu en mycket stark ställning. De senaste mätningarna ger honom ett stöd på 71%, och han har en majoritet i parlamentet med sig. Det är en unik möjlighet.

Både han och premiärministern skisserade i våra diskussioner en mycket ambitiös reformagenda med ekonomisk tillväxt i fokus. Och det fanns all anledning att applådera vad de sade. Inriktningen är tveklöst helt rätt.

I onsdags landade också en delegation från IMF för att förhandla fram ett nytt program. Åtskilliga av det som stått på IMF:s önskelista, inte minst den nödvändiga reformen av jordägande, står nu på den nya regeringens program. Men det är genomförande som gäller, och det finns också ett antal beska piller som måste sväljas för att medicinen skall få den verkan som avses.

De närmaste sex-nio månadens blir viktiga. Det är då presidenten verkligen har möjlighet att genomföra vad som krävs. Därefter kommer den politiska bilden med stor sannolikhet att börja att förändras.

Och frågan är vad som händer då. Den mycket starka maktposition presidenten och hans parti har är tveklöst en fördel i det korta perspektivet, men hur den hanteras om vindarna börjar att blåsa snödare blir det verkliga provet.

Men med rätt politik är det ingen tvekan om att den ekonomiska potentialen är betydande. Inte minst gäller det på livsmedelsområdet.

Ukraina är redan den största leverantören av livsmedel till EU och världens tredje ledande livsmedelsexportör efter USA och Brasilien. När det gäller export av säd ligger man på första plats. En tredjedel av all den superbördiga s k svarta jorden i världen finns i Ukraina.

Också relationen med Ryssland diskuterades självfallet åtskilligt. Det amerikanska sändebudet Volker var på plats, och det blev utförliga diskussioner också med utrikesminister Prystaiko.

Ett möte på presidentnivå i det s k Normandi-formatet kommer väl med betydande sannolikhet att äga rum under hösten, men vilka förutsättningarna är för framsteg är för tidigt att avgöra.

Det krävs två för att dansa tango, brukar det sägas, och om det finns någon vilja i Kreml för att ta konkreta steg återser att se. En viss separation av styrkor i ett känsligt område längs konfrontationslinjen i östligaste Ukraina har dock kunnat ske.

Det har varit åtskilliga besök för mig i Ukraina under åren, och anledningen är självklart att utvecklingen här har mycket stor betydelse gör utvecklingen i Europa i dess helhet.

Ett stabilt och självständigt Ukraina, som kan stå på egna ben, betyder mycket för Europas samlade säkerhet, också vår egen.


Trump och Netanyahu.

13 september 2019

KIEV: Sedan några dagar är jag här i den ukrainska huvudstaden. I förgår var det diskussioner om främst energirelationer och Ryssland, i går var det möten med företagsledare och intervjuer och sedan i går kväll den årliga stora YES-konferensen i vars styrgrupp jag dessutom ingår.

Det finns förvisso åtskilligt av intresse som händer här, men förvisso också i världen o övrigt.

I måndags avskedade president Trump med ett i sedvanlig ordning förödmjukande tweet sin säkerhetsrådgivare John Bolton.

Det var en förändring med besked.

Känt är incidenten när Trump till en utländsk besökare pekade på Bolton och sade att det knappt finns något land som denne inte vill starta krig med. Och det vill alldeles uppenbart inte Trump.

Bolton vill vara mer militant på den internationella scenen. Trump ser sig som ”the deal maker” och älskar handelskrig – men vill inte ha några fysiska krig.

Tydligt är att spänningen i Vita Huset och dess närmaste omgivning har stigit högst väsentligt under de senaste veckorna kring dels frågan om Iran och dels politiken om Afghanistan.

I bägge fallen tycks Trump vilja söka snabba uppgörelser av något slag, medan Bolton stått för stark skepsis och motstånd. Bolton är den klassiska ”superhöken”, medan Trump bryr sig mindre om sakfrågan är om din image av att vara mannen som gör någonting.

I de europeiska huvudstäderna kommer det inte att fällas många tårar över att John Bolton försvinner, men samtidigt finns det med all sannolikhet en smygande oro för vart den trumpska strävan efter olika uppgörelser kan leda. Med Bolton fanns det en risk för krig – med Trump finns det i vissa frågor en risk för kapitulation.

Vart detta nu kommer att leda i konkreta frågor återstår att se.

Processen med talibanerna förefaller för ögonblicket att ha havererat, och Bolton tillhörde inte de som klagade över den saken. Därmed kommer med all sannolikhet Afghanistan att gå till presidentval mot slutet av månaden, och bilden förändras därmed i vissa delar.

Med Iran spekuleras det nu allt livligare om ett möte mellan Trump och president Rouhani i New York mot slutet av månaden. Bolton har med all sannolikhet sagt att det i så fall blir över hans döda kropp, och i politisk mening förefaller det i så fall också att bli så.

Sedan är då frågan vad ett sådant möte kan ge. Gapet mellan positionerna är stort. Men osvuret är bäst i alla fall vad gäller möjligheten till ett möte.

Där det ju finns anledning till oro är relationerna till Ryssland. Det är ingen hemlighet att Trump då och då talat om uppgörelser med Putin som också går ut över fundamentala europeiska intressen.

Det finns anledning till vaksamhet.

Det senaste dygnens andra händelse är att Israels premiärminister Netanyahu i slutskedet av den israeliska valrörelsen nu säger att han vill annektera Västbanken till Israel. Och för detta måste han räkna med stöd av Trump.

Men detta vore ett flagrant och allvarligt brott mot internationell lag. Putin annekterar Krim och Netanyahu annekterar Golanhöjderna och Västbanken.

Det är bägge mycket allvarliga tecken på en internationell ordning som håller på att erodera. Detta får inte accepteras.

En annan sak är att det riskerar att torpedera Trumps strategi för hela regionen. Den grundar sig ju i all enkelhet på att få Israel och Saudiarabien i någon form av allians riktad mot Iran.

Men en annektering av Västbanken kan Saudiarabien aldrig acceptera. Jag ser att Ryiadh redan har begärt ett extra möte med de Islamska ländernas samarbetsorganisation OIC för att fördöma de israeliska planerna.

Här i Kiev är det naturligt nog situationen med en ny president och ett nytt parlament och åtskilliga diskussioner om hur relationen till Ryssland kan komma att utvecklas.

Om detta har jag lyssnat på och deltagit i olika diskussioner.

Men jag återkommer till de frågorna när mina dagar här går mot sitt slu


London-tumult, Taliban-tumult och en del annat.

08 september 2019

STOCKHOLM: Det saknas sannerligen inte dramatik på den internationella scenen i dessa dagar.

Från vårt svenska perspektiv är det värt att notera att riksdagen öppnas på tisdag, med besked om en ny utrikesminister efter Margot Wallström, och samtidigt ges besked i Bryssel om hur sammansättningen av den nya Europakommissionen är tänkt.

Sverige har ju med Cecilia Malmström haft en mycket tung post i Bryssel hitintills, men var Ylva Johansson hamnar återstår att se.

Förhandstips talar om kommissionsposten för sysselsättning. Jag är inte säker på att det är så många som kan namnet på den nuvarande innehavaren av den posten.

Men veckans stora drama blir fortsatt det i London.

Regeringen Boris Johnson har haft den mest mödosamma start av någon brittisk regering i den moderna historien. Det ena plågsamma nederlaget i parlamentet har följt det andra, och avgångar och uteslutningar har stått som spön i backen.

Det har varit en alldeles unik period.

Sakläget är nu att regeringen förlorat sin majoritet i parlamentet, drabbats av en lag som stoppar ett utträde ur EU utan avtal och inte kunnat driva igenom det nyval man ville ha till 15 oktober. Och premiärministern har förklarat att han hellre är ”dead in a ditch” än ber EU om ytterligare ett uppskov med utträdet.

Läget är, sammanfattningsvis, kaotiskt och osäkert.

Förr eller senare blir det självfallet nyval, men som det nu ser ut i parlamentet verkar det inte som om Boris Johnson kan driva igenom ett sådant i oktober. Och vad händer då?

Det vet ingen, men nu ökar risken för scenarier där premiärministern än mer tydligt börjar att bryta mot lagar och liknande för att driva igenom den Brexit utan avtal som allt tyder på att han är inriktad på.

Regeringsledamoten Amber Rudd, som avgick i dag, sade att 90% av regeringens tid med dessa frågor handlar om att förbereda att krascha utan ett avtal. Och det kunde hon inte acceptera.

Inte nog med att hon avgick – hon anslöt sig till de 21 konservativa parlamentsledamöter som uteslutits ur partiet under förra veckans tumult.

Hennes avgång följer avgången av premiärministerns egen bror. Honom känner jag som en kunnig och sansad person som sannolikt gick in i regeringen av lojalitet med sin bror men som sedan inte fann detta förenligt med sitt samvete.

Så det blir till att avvakta de närmaste dygnen.

Regeringen kommer säkert de närmaste dygnen att försöka driva igenom ett nyval i oktober, men parlamentet kommer sannolikt att stoppa detta. Den samlade oppositionen vill ha det helt klart innan ett nyval att det blir ett utträde med avtal.

Och vad som händer sedan är höggradigt skrivet i stjärnorna.

Så det blir fortsatt dramatik och osäkerhet.

Förr eller senare lämnar dock Storbritannien med störta sannolikhet EU. Och förr eller senare blir det nyval under de kommande månaderna blir det också nyval.

Dagens mer sensationella nyhet är ju annars att president Trump hade planerat att träffa talibanernas ledning på Camp David i samband med att man skulle komma överens om ett avtal om gradvis amerikanskt tillbakadragande.

Afghanistans premiärminister Ghani skulle också finnas på Camp David, men skulle inte möta talibanerna.

Nu har Trump dock inställt det hela.

Hänvisningen till ett attentat av talibanerna verkar dock något tunn. De har hela tiden avvisat krav på ett eld upphör. Det är inte osannolikt att Trump fick kalla fötter av andra skäl. Känt är att det rått delade meningar om det så gott som färdiga avtal som hade förhandlats fram.

Att förhandla med talibanerna är en sak, men att inbjuda dem till ett direkt möte med USA:s president är onekligen att ta ett ganska betydande steg. Kan man tala direkt med talibanerna kan man tala direkt med alla.

Hur fortsättningen av detta blir återstår att se. Ett avtal mellan USA och talibanerna skulle ha utannonserats under de närmaste dygnen, men är nu uppskjutet. Den afghanska regeringen är fortfarande inställd på presidentval i slutet av månaden.

Visst tumult råder om politiken i Washington i övrigt också.

Trumps sändebud för fred i Mellersta Östern avgick plötsligt, och har ersatts av en tidigare administrativ assistent till svärsonen Jared Kushner utan tillstymmelse till diplomatisk erfarenhet.

Och det ryktas om att presidenten avser att göra något för att ge draghjälp åt vännen Netanyahu i dennes viktiga val den 17 september. Den berömda stora fredsplanen för Mellersta Östern skall dock kommer efter det israeliska valet – om den nu någonsin kommer.

Fortfarande pågår samtal mellan Paris och Teheran om någon typ av deluppgörelse, och det går fortfarande rykten om ett möte mellan Irans och USA:s presidenter i samband med FN-veckan i slutet av månaden.

Den som lever får se. Jag bedömer det fortfarande som mindre sannolikt att detta kommer att ske – men jag hade inte tippat att man skulle bjuda in talibanledare till Camp David.

Min egen vecka kommer att domineras av Ukraina, den årliga stora YES-konferensen inleds där på torsdag kväll, även om jag kommer att vara där redan onsdag, och på fredag talar såväl Ukrainas som Finlands och Estlands presidenter på konferensen.

Det blir spännande att känna av atmosfären.

Den nya regeringen har kommit på plats, parlamentet har börjat arbeta, nya politiska initiativ har annonserats och till slut kunde ju i går också en viktig fångutväxling med Ryssland komma till stånd.

Och det sker förberedelser för ett nytt möte i det s k Normandie-formatet för att se om Kreml är berett till en fred av något slag i Donbas. Fångutväxlingen var en signal om att atmosfären förbättrats något.

Men till detta ber jag att få återkomma från den ukrainska huvudstaden.


Nu kommer Brexit-dramatiken tillbaka.

01 september 2019

STOCKHOLM: I dag är det 80 år sedan Hitlers styrkor plötsligt anföll Polen, och dagen brukar allmänt komnas ihåg som det andra världskrigets inledning. I Warszawa samlas representanter för olika länder för minnesfirandet.

Till de som inte bjudits in hör Ryssland. Det var ju genom pakten med Stalin någon vecka innan som Hitler fick grönt ljus för anfallet mot Polen, och några dagar efter det tyska anfallet kom ju ett sovjetiskt anfall. De bägge arméerna möttes vid den linje man hade kommit överens om i paktens hemliga protokoll.

Inbjuden var självfallet president Trump, men med hänvisning till den annalkande orkanen valde han att stanna hemma. Annars hade han möjligen fått en rad frågor inte minst från sina polska värdar om sin inställning till Ryssland efter en del egenartade signaler i det avseendet under de senaste veckorna.

Men på plats i Polen i dag fanns såväl Tysklands president Steinmeier som förbundskansler Merkel. Det var viktigt.

I veckan som kommer blir det åter dramatik kring Brexit.

Det brittiska parlamentet återsamlas på tisdag, och då utbryter olika försök att lägga spärrar för premiärminister Johnsons olika planer dels på att hemförlova parlamentet under en betydande tid och dels för att hålla dörren öppen för att krascha ut ur EU utan avtal den 31 oktober.

Utgången av dessa dramer är på intet sätt given. Boris Johnson spelar högt, men gynnas av att oppositionen not honom har olika agendor, och inte minst gynnas han av att ingen från den konservativa sidan, hur mycket de än ogillar sin nya partiledare, vill ta i Labour-ledaren Corbyn ens med tång.

Det blir alldeles säkert tre mycket laddade dagar för underhuset innan det sänds hem för att inte återkomma förrän den 14 oktober.

Samtidigt samlas i Bryssel olika möten på tjänstemannanivå för att värdera situationen.

Förhandlaren Michael Barnier har nu sagt att han inte ser några nya öppningar från brittisk sida, och att sannolikheten för en krasch därmed har ökat. På onsdag kommer medlemsstaternas representanter i Bryssel med all sannolikhet att bekräfta att deras linje kvarstår, samtidigt som de naturligt nog håller dörren öppen för en mer konstruktiv attityd i London.

Avgörandet ligger ytterst i Dublin eftersom den utestående frågan rör gränsen på Irland och eftersom EU näppeligen kommer att vika från solidariteten med ett medlemsland. Så fungerar unionen.

Fredsprocessen på Irland – mellan Republiken Irland och de sex grevskap i norr som kommit att utföra Nordirland inom ramen för det Förenade Kungariket – vilar ju ytterst på det närmande mellan dem i alla olika avseenden som främjas och garanteras av det gemensamma medlemskapet i EU.

Däremot är ju själva kärnan i Brexit-processen att man vill kunna främja sig vad som på olika områden kan komma att beslutas av EU, och när detta sker så kommer det ju i olika avseenden med nödvändighet att uppstå en gräns.

Motsättningen är därmed högst principiell. Och för EU:s del gäller dels att man inte vill ge avkall på den enhetliga inre marknaden och dels solidariteten med medlemslandet Irland.

Det blir säkert avsevärd dramatik kring detta från tisdag och framöver, och mot slutet av denna vecka kommer vi möjligen att veta mer. Annars är de kommande hållpunkterna i dramat dels vad som kommer att sägas vid de brittiska partikongressens och dels EU-toppmötet den 17 oktober. Men då ligger 31 oktober utomordentligt nära.

Situationen i Mellersta Östern fortsätter att oro, nu inte minst med effekterna av den israeliska konfrontationen med iranska intressen i regionen i dess helhet. Under dagen har det kommit till stridigheter mellan Hezbollah och Israel kring södra Libanon, och situationen i och kring Libanon håller på att bli allt mer besvärlig också genom det amerikanska trycket.

Samtidigt är i morgon en iransk delegation i Paris för att fortsätta samtalen om också någon typ av kreditarrangemang. Förvånansvärt nog visade sig ju president Trump öppen för ett sådant i diskussionerna i Biarritz föregående helg. Dock markerar Israels Netanyahu sitt högeligen ogillande av diskussionerna, och jag skulle tro det finns opposition också i Washington.

Rapporterna därifrån talar också om ett visst missmod när det gäller det s k fredsavtal som man håller på att förhandla fram mellan USA och talibanerna, och som lär vara så gott som färdigt. Säkerhetsrådgivaren Bolton tillhör dem som tydligen markerat opposition.

Något fredsavtal i detta ords egentliga bemärkelse handlar det ju heller knappast om. Av vad som är bekant framgår att praktiskt taget inga av de verkligt svåra frågor som måste lösas om en fred skall bli möjlig har lösts ut i avtalet.

Det handlar i grunden om ett avtal som skall göra det möjligt för Trump att avveckla den absoluta huvuddelen av det amerikanska engagemanget i landet inför nästa års presidentval.

En viktig fråga just nu rör det presidentval i Afghanistan som skall hållas mot slutet av september.

Att talibanerna inte vill ha det är uppenbart, och tydligt är att det finns åtskilliga på amerikansk sida som gärna också skulle vilja vara utan det. Men på afghansk sida finns det åtskilliga som faktiskt tror på landets konstitutionella process och som definitivt inte är beredda att backa ner i denna fråga.

På närmare håll kan väl bara noteras att de två tyska delstatsvalen i dag inte utföll så illa som många hade befarat, och att det därmed kanske finns en något bättre prognos för regeringen i Berlin de närmaste månaderna, men att regeringsfrågan i Italien faktiskt ännu inte är utlöst.

För min del blir det åter en vecka som huvudsakligen kommer att tillbringas i Stockholm, om än med en utflykt till Helsingfors där EU:s ordförandeskap samlar representanter för alla parlamenten för en diskussion om aktuell utrikes- och säkerhetspolitik.

Men jag skulle tro att det brittiska underhusets representanter stannar hemma, det kommer att vara åtskilligt att göra i London denna vecka.