En förfärande inblick…

26 september 2019

TABIANO: Det är en inblick i en förfärande verklighet vi fått när det politiska tumultet i USA lett till ett offentliggörande av en uppteckning av ett viktigt telefonsamtal mellan president Trump och Ukrainas nya president Zelensky.

Relationen mellan USA och Ukraina är viktig.

Utan ett fast stöd från EU och USA kommer den ryska politiken att utgå från att man steg för steg kan destabilisera Ukraina och lägga landet till sin kontrollerade sfär. Och det har avgörande implikationer för den samlade europeiska säkerheten.

Av detta finns inte ett spår i detta det första samtalet mellan USA:s president och Ukrainas nyvalde dito.

I stället är Trump tydligt uppfylld av en amerikansk inrikespolitik agenda och sina egna mer eller mindre bisarra konspirationsteorier.

Han refererar obskyrt till bisarra sådana som skulle går tillbaka på vad som hände i presidentvalrörelsen 2016 men är främst intresserad av att få Ukraina att bidra med dynga som kan användas mot den Joe Biden som leder opinionsundersökningarna som demokraternas möjliga utmanare i nästa års presidentval.

Att det är höggradigt otillständigt att mer eller mindre uppmana en främmande stat att bidra till en inrikespolitisk smutskastning borde vara uppenbart. Sådant får helt enkelt inte förekomma i demokratiska rättsstater.

Men det är just detta som är Trumps tydliga fokus i detta viktiga samtal. Rysslands aggression, Ukrainas utsatta läge, Europas säkerhet – ingenting av detta anses tydligen vara av någon vikt.

Sedan bör det nog noteras att president Zelensky inte gör saken så mycket bättre genom att spela med.

Man kan förstå den utsatta nationens nödvändighet av goda relationer med Vita Huset, men de ansträngningarna bör inte omfatta baktalande av de europeiska nationernas betydande ansträngningar att hjälpa landet.

Till detta kan självfallet läggas detaljer som säkert kommer att malas många gånger i den amerikanska debatten, inte minst om behandlingen av den förra amerikanska ambassadören i landet.

Och när det nu i kongressen inleds ett förfarande syftande till riksrätt är det ofrånkomlig att varje detalj i detta drama kommer att bli föremål för debatt och kontrovers under de kommande månaderna.

Ukraina har kommit i centrum för den förgiftad inrikespolitiska konfrontationen i USA. Illa, illa.

Vad som sedan utspelade sig i det bilaterala mötet mellan de bägge presidenterna i går vet jag självfallet inte.

Men när president Trump på den efterföljande pressträffen säger att nu får Zelensky göra upp det här med Putin, och lägger till formuleringar som ger budskapet att han sätter tilltro till Putins goda vilja i detta avseende, så signalerar detta knappast ett tydligt stöd för Ukraina. Snarare tvärt om.

I rättvisans namn skall dock sägas att Trump-administrationen stött Ukraina genom bl a leveranser av pansarvärnsvapen som Obama-administrationen inte var beredd till. Och militärt inriktat stöd kommer nu av allt at döma att fortsätta.

Men bilden som framträder ut uppteckningen av detta samtal är djupt oroande.

En amerikansk president som ser avgörande utrikespolitiska utmaningar främst ur ett förvridet inrikespolitiskt perspektiv, som förefaller att tro Putin om gott i de flesta avseenden och vars hela värld snurrar runt hans egen person.

Det är, försiktigt uttryckt, inte särskilt betryggande.


Dubbla dramer denna dag.

24 september 2019

STOCKHOLM: Det saknas sannerligen inte dramatik i den anglosaxiska världen i dessa dagar,

Just denna måndag har Högsta Domstolen i Storbritannien i ett dramatiskt och historiskt utslag sagt att beslutet att hemförlova parlamentet, som drevs fram av Boris Johnson, var olagligt och ogiltigt.

Och det är hårda formuleringar som de elva domarna alldeles enigt levererar. Så gott som ingen hade väntat sig detta utslag. Det skrivs konstitutionell historia i landet med detta avgörande.

De omedelbara följderna är att Boris Johnson får lämna New York, där ju också han är i samband med FN:s generalförsamling, och skynda hem till ett London där parlamentet i morgon återupptar sitt arbete.

Vad allt detta kommer att innebära i övrigt återstår att se.

Vi har en situation där regeringen Johnson förlorat sin majoritet i parlamentet, förlorat samtliga voteringar av betydelse, sett ett strömhopp av avgångar och uteslutningar och nu fått en historisk bakläxa av nationens högsta juridiska instans.

Detta är – försiktigt sagt – inte vardagsmat i den brittiska demokratin.

Samtidigt tickar klockan mot Brexit den 31 oktober. Samtal äger rum, men det verkar återstå åtskilligt innan det finns realistiska möjligheter till ett avtal som skulle kunna undvika ett utträde med krasch.

Vilken inverkan det som nu inträffat kommer att få på denna process återstår att utreda. Möjligen skulle det kunna göra regeringen Johnson lite mjukare – det borde finnas en gräns för hur många smällar man klarar av.

Senare i kväll skall jag vara på CNN och kommentera utvecklingen. Men att göra berömda prognoser är ännu svårare i dag än vad det var i går.

Samtidigt rullar utvecklingen i Washington tydligen på i riktning mot att demokraterna vill inleda ett riksrättsåtal mot president Trump.

Den politiska visheten i detta är jag inte alldeles övertygad om, men det är en annan sak. Tydligen är det de senaste uppgifterna om vad Trump sagt och inte sagt i sina kontakter med och om Ukraina i det tydliga syftet att försöka gräva fram dynga mot demokraternas Joe Biden.

Det är – det måste sägas – politik på allra lägsta nivå.

Och att det dessutom är utrikespolitiskt skadligt är mycket tydligt. I ett inlägg i Washington Post tidigare i dag har jag försökt att ge mitt bidrag till att belysa just detta.

Mitt i allt detta inleddes i dag den sedvanliga generaldebatten vid FN:s generalförsamling i New York.

I går var det klimatfrågan som var i fokus – i dag var det de stora elefanternas dans.

Jag lyssnade noga på president Trumps anförande.

Det är möjligt att man blivit lite avtrappad, men med trumpska mått mätt var det inte särdeles upphetsande. Nationalism, unilateralism och merkantilism i parti och minut är vi vid det här laget vana vid. Och ingen nation hotades med krig eller förstörelse.

Kraven ställs ju inte så högt numera.

Vi får se vad morgondagen kommer att innebära.

I London, Washington och New York.


Nu vänds blickarna mot New York.

22 september 2019

STOCKHOLM: Sent i går eftermiddag kom jag hem efter dygn i angenäm miljö ute på den engelska landsbygden som ägnades åt att reflektera över de kommande årens olika utmaningar.

Det var ledningen för anrika internationella institutet Chatham House som hade samlat ett tiotal personer med olika bakgrund för att reflektera kring detta. Och det blev påtagligt mycket Kina, åtskilligt teknologi, en hel del dollarns ställning i världsekonomin och förvisso också åtskilligt klimat och dess konsekvenser.

Brexit var ett i stora drag förbjudet ämne, även om vi inte lyckades undvika det helt. Några centrala f d aktörer i dramat tillhörde kretsen.

Men någon större klarhet står knappast att få.

I början på nästa veckan kommer Storbritanniens Högsta Domstol att avgöra om det var lagligt eller ej av regeringen Johnson att hemförlova parlamentet under en period. Eftersom ju landet inte har någon skriven konstitution är det inte så lätt att avgöra vad dom är lagligt och vad dom måhända inte är det.

Men annars tar landet nu politisk paus för först Labours partikongress den kommande veckan och därefter de konservativas dito veckan därefter.

Viss rörelse finns uppenbarligen från London när det gäller ett avtal med EU om utträde, och det som diskuteras är främst frågan om gränsen på Irland. Men det som hitintills presenterats ligger tydligen en bra bit från de minimikrav som EU har när det gäller att värna den inre marknaden.

En fråga som tydligare seglar upp är också den om skillnader i olika regler. Storbritannien säger sig vilka avvika från olika regler dom gäller inom EU, och ju mer man avviker desto mer av gräns måste det ju definitionsmässigt bli. Med denna politik från Londons sida pekar mycket på et tämligen ”tunt” frihandelsavtal som bas för den framtida relationen.

Men det kommer att rinna mycket vatten under broarna i dess frågor under de kommande veckorna.

Veckan som kommer förskjuts dock världens uppmärksamhet till New York. På tisdag inleds den traditionella generaldebatten i FN:s generalförsamling med de stora elefanternas dans, men redan på måndag samlar FN:s generalsekreterare Antonio Guterres till särskilt toppmöte om klimatfrågan.

Att inte bygga några nya kolkraftverk efter 2020 tillhör de krav som han vill att de deltagande länderna skall ansluta sig till. För EU-länderna bör detta inte vara något problem, också i USA minskar kolkraftens betydelse eftersom gas plötsligt har blivit mycket billigare, men för Indien och Kina är detta ett krav som är betydligt mer besvärligt.

Kina bromsar visserligen in sin ökning av utsläppen, men har i alla fall planer på att öka sin kolkraftproduktion med ca en fjärdedel under kommande år. Bara den ökningen är större än hela USA:s produktion av kolkraft.

Det blir nog åtskilligt med vackra tal i dessa frågor i New York på måndag, men det intressanta blir ju att höra om ledande länder kommer med nya åtaganden.

I Berlin enades regeringen dock i fredags om ett nytt klimatpaket som gör att man nu bör klara sina åtaganden för 2030 och 2050. Det är viktigt för Europa i dess helhet.

På tisdag förskjuts så uppmärksamheten i New York till de stora talen i generaldebatten, och föga förvånande kommer Donald Trump att vara i centrum. Detta är ju det årliga tillfälle då han måste säga någonting rimligt samlat om internationella frågor.

Om klimat kommer han med all säkerhet inte att säga någonting. Men hur han lägger orden i konfrontationen med Iran blir dock viktigt. Något möte med Irans president Rouhani, som också kommer att beträda talarstolen, kommer det dock med all sannolikhet inte att bli.

Den konfrontation han skapat har nu försatt honom i ett läge där han tvingas välja mellan ett sannolikt krig – vilket han inte vill ha – och någonting som kommer att uppfattas som en reträtt – vilket han alldeles definitivt inte vill se.

Antagandet att Iran skulle vika ner sig och kollapsa som ett resultat av Trumps politik har inte infriats – i stället ser det ut som motsatsen. Och just nu ser det ut som om det råder betydande osäkerhet i Vita Huset om hur denna situation skall hanteras.

Men den upptrappade konfrontationen har också lett till att Frankrikes försök att mildra spänningarna för stunden har strandat. President Macrons anförande tillhör fick de som säkert kommer att följas med uppmärksamhet. Han har ju påtagligt höjt sitt lands utrikespolitiska profil.

Till de som inte kommer till New York hör Israels premiärminister Netanyahu. Det tillhör annars lite av tradition att han skall leverera ett svavelosande anförande som normalt går ut på att Iran inom kort kommer att ha kärnvapen.

Men nu tvingar valresultatet honom att stanna hemma, och med all sannolikhet kommer det första uppdraget att försöka att bilda en regering i Israel att nu gå till oppositionens Benny Gantz. Men enkelt kommer det nog inte att bli.

Till de bilaterala möten som säkert kommer att följas med uppmärksamhet i New York hör det mellan Trump och Ukrainas nye president Zelensky. Det är planerat till på onsdag.

Relationen mellan länderna är viktig, men har nu dragits in i ett smutsigt spel av Vita Huset och blivit en del av de mörkare delarna av USA:s inrikespolitik. Men för Ukrainas del ligger betydande faror i detta.

Jag bortser från detaljerna – de skulle föra långt in i den trumpska världens konspirationer och fördomar.


Det blir allt farligare i Gulf-regionen.

17 september 2019

STOCKHOLM: Dessa dygn finns det all anledning att GA uppmärksamheten riktad mot Mellersta Östern.

När detta skrivs tyder vallokalsundersökningarna på att premiärminister Netyahu kan komma att få det svårt att sitta kvar vid makten i Israel efter dagens val.

Men det är bog klokt att avvakta tydligare resultat i morgon. Med all säkerhet väntar en lång och besvärlig regeringsbildning.

I slutskede av valrörelsen har Netanyahu kommit med uttalanden som orsakat kraftig internationell kritik, inte minst när det gällt avsikten att efter valet annektera viktiga delar av den ockuperade Västbanken.

Och han har också trappat upp konfrontationen med Iran på ett sätt som lett till nya farhågor för ett krig med och i Libanon.

Annars är det självfallet situationen efter attacken på de saudiska oljeanläggningarna som är i fokus.

På ett eller annat sätt finns det med all sannolikhet en iransk roll i detta. Om den sedan är direkt eller indirekt återstår att se. Men en så avancerad attack måste ha genomförts av en kvalificerad aktör, och då begränsas urvalet mycket snabbt.

Det är ett farligt spel man bedriver. Men logiken är väl att om Trump vill ha instabilitet och konfrontation i regionen så är man också beredd att åstadkomma det på ett sätt som inte är alldeles lätt att hantera. USA bedriver sin politik av ”maximalt tryck” på sitt sätt, och Iran gör det på sitt.

Saudiarabien och USA kan självfallet slå tillbaka militärt på ett eller annat sätt. Problemet är bara att i en upptrappad situation är det nog Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är i den mest utsatta positionen.

Attacken visade ju en förmåga att slå till mot kritisk infrastruktur som inte är lätt att hantera. Och kritisk infrastruktur finns det åtskilligt av i regionen. De stora flygplatserna är ju t ex viktiga nav, och olje- och avsaltningsanläggningar är påtagligt sårbara.

Man har nog fler punkter av sårbarhet än vad Iran har. Och därmed är bilden av vad som nu kommer att hända komplicerad.

Jag har en känsla av att Förenade Arabemiraten nu manar till återhållsamhet, att Saudiarabien helst vill att USA skall göra någonting och att man i Washington tittar noga på både legaliteten och de möjliga konsekvenserna av olika optioner.

USA har ju inte attackerats, och något formellt åtagande mot Saudiarabien har man inte. Det reses också frågor om huruvida presidenten har ett tillräckligt mandat från kongressen för ett militärt tillslag i en situation som denna.

Till bilden hör ju också att i mitten av nästa vecka öppnas den stora debatten på FN:s generalförsamling i New York. Att det i detta läge där skulle kunna bli ett möte mellan Trump och Rouhani är väl mindre sannolikt, men konfrontationen i regionen efter det att USA lämnat avtalet med Iran kommer ofrånkomligen att bli en stor fråga där. President Trump talar i FN på onsdag förmiddag.

Tas inte någon form av diplomatisk initiativ är det nog ofrånkomligt att konfrontationen på ett eller annat sätt kommer att trappas upp. Ingen av partnerna vill nog ha ett öppet krig, men ingen är heller beredd att backa tillbaka och kapitulera. USA trappar upp sanktioner, och Iran trappar upp olika former av attacker.

Det är ett mycket farligt spel.

I någon mån kan det komma att påverkas av vad som händer i Israel. Ett skifte där kan något lätta på trycket från dess sida att ta till dramatiska åtgärder. Dock kommet det sannolikt att ta en betydande tid att få en ny regering på plats om röstsammanräkningen skulle ge ett resultat liknande vallokalsundersökningarna.


Ny start för Ukraina.

15 september 2019

KIEV: Efter fyra intensiva dagar här bär det nu tillbaka till Stockholm.

Den stora YES-konferensen samlar de flesta i det ukrainska samhällslivet, och det internationella deltagandet är dessutom betydande.

Stimulerande var också de stora öppna ungdomsforum med olika diskussioner som arrangerades i anslutning till presidenten. Själv hade jag två sådana – dels tillsammans med Estlands president Kersti Kaljulaid och dels tillsammans med CNN:s Fareed Zakaria – som båda var påtagligt välbesökta.

Men annars blev det diskussioner om det mesta mellan himmel och jord – men först och främst Ukraina efter det genomgripande politiska skiftet i samband med valen här under året.

President Zelensky och hans parti har nu en mycket stark ställning. De senaste mätningarna ger honom ett stöd på 71%, och han har en majoritet i parlamentet med sig. Det är en unik möjlighet.

Både han och premiärministern skisserade i våra diskussioner en mycket ambitiös reformagenda med ekonomisk tillväxt i fokus. Och det fanns all anledning att applådera vad de sade. Inriktningen är tveklöst helt rätt.

I onsdags landade också en delegation från IMF för att förhandla fram ett nytt program. Åtskilliga av det som stått på IMF:s önskelista, inte minst den nödvändiga reformen av jordägande, står nu på den nya regeringens program. Men det är genomförande som gäller, och det finns också ett antal beska piller som måste sväljas för att medicinen skall få den verkan som avses.

De närmaste sex-nio månadens blir viktiga. Det är då presidenten verkligen har möjlighet att genomföra vad som krävs. Därefter kommer den politiska bilden med stor sannolikhet att börja att förändras.

Och frågan är vad som händer då. Den mycket starka maktposition presidenten och hans parti har är tveklöst en fördel i det korta perspektivet, men hur den hanteras om vindarna börjar att blåsa snödare blir det verkliga provet.

Men med rätt politik är det ingen tvekan om att den ekonomiska potentialen är betydande. Inte minst gäller det på livsmedelsområdet.

Ukraina är redan den största leverantören av livsmedel till EU och världens tredje ledande livsmedelsexportör efter USA och Brasilien. När det gäller export av säd ligger man på första plats. En tredjedel av all den superbördiga s k svarta jorden i världen finns i Ukraina.

Också relationen med Ryssland diskuterades självfallet åtskilligt. Det amerikanska sändebudet Volker var på plats, och det blev utförliga diskussioner också med utrikesminister Prystaiko.

Ett möte på presidentnivå i det s k Normandi-formatet kommer väl med betydande sannolikhet att äga rum under hösten, men vilka förutsättningarna är för framsteg är för tidigt att avgöra.

Det krävs två för att dansa tango, brukar det sägas, och om det finns någon vilja i Kreml för att ta konkreta steg återser att se. En viss separation av styrkor i ett känsligt område längs konfrontationslinjen i östligaste Ukraina har dock kunnat ske.

Det har varit åtskilliga besök för mig i Ukraina under åren, och anledningen är självklart att utvecklingen här har mycket stor betydelse gör utvecklingen i Europa i dess helhet.

Ett stabilt och självständigt Ukraina, som kan stå på egna ben, betyder mycket för Europas samlade säkerhet, också vår egen.


Trump och Netanyahu.

13 september 2019

KIEV: Sedan några dagar är jag här i den ukrainska huvudstaden. I förgår var det diskussioner om främst energirelationer och Ryssland, i går var det möten med företagsledare och intervjuer och sedan i går kväll den årliga stora YES-konferensen i vars styrgrupp jag dessutom ingår.

Det finns förvisso åtskilligt av intresse som händer här, men förvisso också i världen o övrigt.

I måndags avskedade president Trump med ett i sedvanlig ordning förödmjukande tweet sin säkerhetsrådgivare John Bolton.

Det var en förändring med besked.

Känt är incidenten när Trump till en utländsk besökare pekade på Bolton och sade att det knappt finns något land som denne inte vill starta krig med. Och det vill alldeles uppenbart inte Trump.

Bolton vill vara mer militant på den internationella scenen. Trump ser sig som ”the deal maker” och älskar handelskrig – men vill inte ha några fysiska krig.

Tydligt är att spänningen i Vita Huset och dess närmaste omgivning har stigit högst väsentligt under de senaste veckorna kring dels frågan om Iran och dels politiken om Afghanistan.

I bägge fallen tycks Trump vilja söka snabba uppgörelser av något slag, medan Bolton stått för stark skepsis och motstånd. Bolton är den klassiska ”superhöken”, medan Trump bryr sig mindre om sakfrågan är om din image av att vara mannen som gör någonting.

I de europeiska huvudstäderna kommer det inte att fällas många tårar över att John Bolton försvinner, men samtidigt finns det med all sannolikhet en smygande oro för vart den trumpska strävan efter olika uppgörelser kan leda. Med Bolton fanns det en risk för krig – med Trump finns det i vissa frågor en risk för kapitulation.

Vart detta nu kommer att leda i konkreta frågor återstår att se.

Processen med talibanerna förefaller för ögonblicket att ha havererat, och Bolton tillhörde inte de som klagade över den saken. Därmed kommer med all sannolikhet Afghanistan att gå till presidentval mot slutet av månaden, och bilden förändras därmed i vissa delar.

Med Iran spekuleras det nu allt livligare om ett möte mellan Trump och president Rouhani i New York mot slutet av månaden. Bolton har med all sannolikhet sagt att det i så fall blir över hans döda kropp, och i politisk mening förefaller det i så fall också att bli så.

Sedan är då frågan vad ett sådant möte kan ge. Gapet mellan positionerna är stort. Men osvuret är bäst i alla fall vad gäller möjligheten till ett möte.

Där det ju finns anledning till oro är relationerna till Ryssland. Det är ingen hemlighet att Trump då och då talat om uppgörelser med Putin som också går ut över fundamentala europeiska intressen.

Det finns anledning till vaksamhet.

Det senaste dygnens andra händelse är att Israels premiärminister Netanyahu i slutskedet av den israeliska valrörelsen nu säger att han vill annektera Västbanken till Israel. Och för detta måste han räkna med stöd av Trump.

Men detta vore ett flagrant och allvarligt brott mot internationell lag. Putin annekterar Krim och Netanyahu annekterar Golanhöjderna och Västbanken.

Det är bägge mycket allvarliga tecken på en internationell ordning som håller på att erodera. Detta får inte accepteras.

En annan sak är att det riskerar att torpedera Trumps strategi för hela regionen. Den grundar sig ju i all enkelhet på att få Israel och Saudiarabien i någon form av allians riktad mot Iran.

Men en annektering av Västbanken kan Saudiarabien aldrig acceptera. Jag ser att Ryiadh redan har begärt ett extra möte med de Islamska ländernas samarbetsorganisation OIC för att fördöma de israeliska planerna.

Här i Kiev är det naturligt nog situationen med en ny president och ett nytt parlament och åtskilliga diskussioner om hur relationen till Ryssland kan komma att utvecklas.

Om detta har jag lyssnat på och deltagit i olika diskussioner.

Men jag återkommer till de frågorna när mina dagar här går mot sitt slu


London-tumult, Taliban-tumult och en del annat.

08 september 2019

STOCKHOLM: Det saknas sannerligen inte dramatik på den internationella scenen i dessa dagar.

Från vårt svenska perspektiv är det värt att notera att riksdagen öppnas på tisdag, med besked om en ny utrikesminister efter Margot Wallström, och samtidigt ges besked i Bryssel om hur sammansättningen av den nya Europakommissionen är tänkt.

Sverige har ju med Cecilia Malmström haft en mycket tung post i Bryssel hitintills, men var Ylva Johansson hamnar återstår att se.

Förhandstips talar om kommissionsposten för sysselsättning. Jag är inte säker på att det är så många som kan namnet på den nuvarande innehavaren av den posten.

Men veckans stora drama blir fortsatt det i London.

Regeringen Boris Johnson har haft den mest mödosamma start av någon brittisk regering i den moderna historien. Det ena plågsamma nederlaget i parlamentet har följt det andra, och avgångar och uteslutningar har stått som spön i backen.

Det har varit en alldeles unik period.

Sakläget är nu att regeringen förlorat sin majoritet i parlamentet, drabbats av en lag som stoppar ett utträde ur EU utan avtal och inte kunnat driva igenom det nyval man ville ha till 15 oktober. Och premiärministern har förklarat att han hellre är ”dead in a ditch” än ber EU om ytterligare ett uppskov med utträdet.

Läget är, sammanfattningsvis, kaotiskt och osäkert.

Förr eller senare blir det självfallet nyval, men som det nu ser ut i parlamentet verkar det inte som om Boris Johnson kan driva igenom ett sådant i oktober. Och vad händer då?

Det vet ingen, men nu ökar risken för scenarier där premiärministern än mer tydligt börjar att bryta mot lagar och liknande för att driva igenom den Brexit utan avtal som allt tyder på att han är inriktad på.

Regeringsledamoten Amber Rudd, som avgick i dag, sade att 90% av regeringens tid med dessa frågor handlar om att förbereda att krascha utan ett avtal. Och det kunde hon inte acceptera.

Inte nog med att hon avgick – hon anslöt sig till de 21 konservativa parlamentsledamöter som uteslutits ur partiet under förra veckans tumult.

Hennes avgång följer avgången av premiärministerns egen bror. Honom känner jag som en kunnig och sansad person som sannolikt gick in i regeringen av lojalitet med sin bror men som sedan inte fann detta förenligt med sitt samvete.

Så det blir till att avvakta de närmaste dygnen.

Regeringen kommer säkert de närmaste dygnen att försöka driva igenom ett nyval i oktober, men parlamentet kommer sannolikt att stoppa detta. Den samlade oppositionen vill ha det helt klart innan ett nyval att det blir ett utträde med avtal.

Och vad som händer sedan är höggradigt skrivet i stjärnorna.

Så det blir fortsatt dramatik och osäkerhet.

Förr eller senare lämnar dock Storbritannien med störta sannolikhet EU. Och förr eller senare blir det nyval under de kommande månaderna blir det också nyval.

Dagens mer sensationella nyhet är ju annars att president Trump hade planerat att träffa talibanernas ledning på Camp David i samband med att man skulle komma överens om ett avtal om gradvis amerikanskt tillbakadragande.

Afghanistans premiärminister Ghani skulle också finnas på Camp David, men skulle inte möta talibanerna.

Nu har Trump dock inställt det hela.

Hänvisningen till ett attentat av talibanerna verkar dock något tunn. De har hela tiden avvisat krav på ett eld upphör. Det är inte osannolikt att Trump fick kalla fötter av andra skäl. Känt är att det rått delade meningar om det så gott som färdiga avtal som hade förhandlats fram.

Att förhandla med talibanerna är en sak, men att inbjuda dem till ett direkt möte med USA:s president är onekligen att ta ett ganska betydande steg. Kan man tala direkt med talibanerna kan man tala direkt med alla.

Hur fortsättningen av detta blir återstår att se. Ett avtal mellan USA och talibanerna skulle ha utannonserats under de närmaste dygnen, men är nu uppskjutet. Den afghanska regeringen är fortfarande inställd på presidentval i slutet av månaden.

Visst tumult råder om politiken i Washington i övrigt också.

Trumps sändebud för fred i Mellersta Östern avgick plötsligt, och har ersatts av en tidigare administrativ assistent till svärsonen Jared Kushner utan tillstymmelse till diplomatisk erfarenhet.

Och det ryktas om att presidenten avser att göra något för att ge draghjälp åt vännen Netanyahu i dennes viktiga val den 17 september. Den berömda stora fredsplanen för Mellersta Östern skall dock kommer efter det israeliska valet – om den nu någonsin kommer.

Fortfarande pågår samtal mellan Paris och Teheran om någon typ av deluppgörelse, och det går fortfarande rykten om ett möte mellan Irans och USA:s presidenter i samband med FN-veckan i slutet av månaden.

Den som lever får se. Jag bedömer det fortfarande som mindre sannolikt att detta kommer att ske – men jag hade inte tippat att man skulle bjuda in talibanledare till Camp David.

Min egen vecka kommer att domineras av Ukraina, den årliga stora YES-konferensen inleds där på torsdag kväll, även om jag kommer att vara där redan onsdag, och på fredag talar såväl Ukrainas som Finlands och Estlands presidenter på konferensen.

Det blir spännande att känna av atmosfären.

Den nya regeringen har kommit på plats, parlamentet har börjat arbeta, nya politiska initiativ har annonserats och till slut kunde ju i går också en viktig fångutväxling med Ryssland komma till stånd.

Och det sker förberedelser för ett nytt möte i det s k Normandie-formatet för att se om Kreml är berett till en fred av något slag i Donbas. Fångutväxlingen var en signal om att atmosfären förbättrats något.

Men till detta ber jag att få återkomma från den ukrainska huvudstaden.