Och Torsdag?

Vad gör jag då i morgon när jag kommit hem?

Jo, torsdagar i Sverige är alltid regeringssammanträde och s k allmän beredning i Rosenbad. Sjunde våningen.

Men sedan väntar några snabba möten på UD. Besöket i Kosovo i går måste t ex följas upp på olika sätt.

Och vår ambassadör i Moskva Johan Molander kommer förbi. Det finns alltid saker att tala om i den riktningen.

Annars är det konferens med den moderata riksdagsgruppen ute på Lidingö. Jag har syndat – det var alldeles för länge jag hade tid att gå på dess sammanträde. Och det är nyttigt.

Men en del telefonsamtal med utrikesministerkollegor blir det också.

På fredag kommer president Ahtisaaris förslag om Kosovo. Samma dag har den s k kvartetten om Mellersta Östern möte på ministernivå i Washington. Och samma dag kommer i Paris den internationella expertpanelens rapport om klimatfrågor.

Så det finns att göra.

Wien och Hemligheter

Sitter på flyglatsen i Wien och väntar på anslutningsplanet tillbaka till Stockholm.

Och det har förvisso varit en både intensiv, nyttig och spännande dag nere i Kosovo. Utrikespolitik kräver närvaro på de platser det handlar om – och just kommer det att bli mycket Kosovo.

Ser att Ekot hemma noterar att jag är mycket mer öppen också med hemlig information till EU-nämndens ledamöter än vad som gällde under den tidigare regeringen.

Och det är väl bra. Jag vill vara så öppen som möjligt mot riksdagen – även i de frågor som måste vara hemliga ett tag.

Vad är då det, frågar man sig kanske?

Jo, mer exakta förhandlingspositioner som vi kommer att inte, men som vi kanske inte vill att andra skall känna till  varje enstaka element i. Och kanske bedömningar av de positioner vi tror att andra kommer att ta och hur det kan hanteras.

Men den hemligstämpeln är ganska tidsbegränsad. Av lätt insedda skäl.

Jag kommer att fortsätta att vara öppen i min information till EU-nämnden. Jag tror det är bra för riksdagen och vårt politiska system.

Och till öppenheten hör förvisso också denna lilla blogg.

Kosovo och TV4

Nu flyger jag iväg till Kosovo – och kommer tillbaka till Stockholm sent i morgon kväll.

I TV4 för man stort liv om att inte alla mina optioner i Legg Mason skulle vara redovisade för statsrådsberedningen.

Vi får väl utreda den saken. Rätt redovisat skall vara rätt redovisat, och finns det någon ofullständighet måste det självfallet rättas till.

Somalia och svenska medborgare

Jag har just kommit tillbaka till UD från lite olika interpellationsdebatter i riksdagen – plus en del media.

Viktigast var en interpellation om Somalia från den flitige vänsterpartisten Hans Linde. Han och jag har inte samma bedömningar av allt – långt därifrån – men det var bra att han gav en möjlighet till diskussion och dialog i riksdagen om detta.

Därför kan det finnas anledning att här återge vad jag sade i replik till Hans Linde om uppgifterna om att svenska medborgare skulle ha tillfångatagits, skadats eller t o m dödats under striderna där nere:

Vi har på olika kanaler nåtts av olika informationer som tyder på att svenska medborgare varit inblandade i strider eller t o m dödats i Somalia.

Låt mig mot bakgrund av detta säga följande.

Vårt avståndstagande från terrorism och all verksamhet med anknytning till terrorism är entydigt.

Utan att på något sätt ta ställning till vad som hänt eller inte hänt i dessa fall – om det vet vi alldeles för lite – vill jag med visst eftertryck säga att svenskt medborgarskap inte ger någon frisedel till att delta i eller planera terroristiska handlingar i andra delar av världen.

Det vi faktiskt vet om svenska medborgare som dödats, fängslats eller varit inblandade i strider är dessvärre mycket lite. Och därför har vi på alla de sätt vi kan sökt information.

Vi har varit i kontakt med etiopiska, kenyanska, somaliska och amerikanska myndigheter. Vi har ställt konkreta frågor om konkreta fall.

Enligt uppgifter vi fått från USA har två svenska pass upphittats av etiopiska trupper i anslutning till den plats som attackerades av USA för någon månad sedan, men vi har inte fått den bekräftelse eller ytterligare information som vi efterlyst inte minst från de etiopiska myndigheterna.

Enligt uppgift från en talesman från den somaliska övergångsregeringen har svenska medborgare dödats i strider. Enligt dessa uppgifter har de varit stridande på den islamistiska sidan. Men vi saknar möjligheter att verifiera det som sagts.

Vi kommer att fortsätta att göra allt vi kan för att söka klarhet i dessa frågor. Det gäller också de omständigheter under vilka stridshandlingar skett och personer möjligen kommit till skada eller t o m omkommit. Stämmer uppgifterna om svenska medborgare som fängslats kommer vi självklart att försöka att etablera kontakt med dessa.

Så sade jag. Ingen verkade tycka att detta var särskilt intressant. Efteråt var media enbart intresserade av den fortsatta politiska debatten om de olika företag jag förr suttit i styrelsen för.

Så är det i dagens Sverige.

Heja Olle Wästberg!

På BBC News ser jag att Olle Wästberg på Svenska Institutet nu skall öppna en virtuell svensk ambassad i Second Life.

Nå, det är visserligen utrikesministern som har ansvaret för att öppna eller stänga ambassader, men i det här fallet ger jag Olle klart grönt ljus för projektet.

Second Life är en spännande utveckling av den virtuella världen. Ett land som vill visa att det i alla fall har ambitionen att vara på framkanten av utvecklingen måste självfallet vara med.

Sedan kan man bara hoppas att Olle Wästberg bjuder mig på invigningen av Sveriges Ambassad till framtiden.

Terrorismens Elände

Det var nästan ett år sedan senast, men nu har Israel igen drabbats av ett terroristattentat, denna gång mot ett bageri i Eilath nere vid Röda Havet. oskyldiga personer dödades.

Minst tre oskyldiga människor dödades.

Som utrikesminister var det rätt naturligt att jag mitt i alla annat under dagen gjorde ett uttalande:

– Jag fördömer dagens terroristattack i Eilat i Israel. Våld som riktas mot civila är helt oacceptabelt.

– De interna stridigheterna mellan palestinska grupper skördar allt fler offer. Därför måste de palestinska ledarna ta sitt ansvar och skyndsamt se till att lösa krisen med fredliga medel.

– Det tilltagande våldet försvårar ansträngningarna att återuppta fredsförhandlingar.

Och det tyska ordförandeskapet i Europeiska Unionen gjorde också ett mycket tydligt uttalande:

The Presidency of the European Union condemns in the strongest terms the suicide attack perpetrated on 29 January in Eilat where three people were killed and many others wounded.

It offers condolences to the families of the victims and its sympathy to the injured. Such attacks are aimed at innocent civilians with the goal of derailing the peace process.

Ett bra uttalande i Europas namn.

Om bakgrund till och konsekvenser av attentatet vet vi ännu för lite. Tre olika palestinska grupper – varav en med anknytning till Fatah – har tagit på sig ansvaret för attacken.

Det är dessvärre inte alla som har intresse av fred – men desto viktigare att alla de som verkligen har det trotsar motståndet och försöker att finna vägar till den fred som den stora majoriteten av israeler och palestinier faktiskt vill ha.

Att Lära Av Japan

Just varit och talat på seminariet om våra förbindelser med Japan. Och dessutom lyssnat.

Det är Sweden-Japan Foundation i samarbete med UD som vill sätta lite mer fokus på våra relationer och dess betydelse.

Och det har de alldeles rätt i.

I slutet av mars blir det svenskt statsbesök i Japan och med på det följer såväl socialminister Göran Hägglund som jag själv.

För det finns det starka skäl. Förutom att vara en imponerande ekonomi och en viktig också säkerhetspolitisk aktör såväl i Östasien som vidare är Japan ett samhälle som står inför framtidsutmaningar som vi förr eller senare också måste hantera.

En tilltagande energiknapphet. Ett åldrande samhälle. Och nödvändigheten av en allt mer innovationsorienterad ekonomi.

På dessa och andra områden tror jag vi har mycket att lära av Japan. Och till det skall så läggas modern miljöteknologi. Jättestaden Tokyo är en jättestad där luften varit ren sedan många år tillbaka.

Utrikes förbindelser är inte bara att tala om för världen att Sverige är bäst på allt.

I tilltagande drag är det att lära av andras erfarenheter.

Att Inte Glömma

I går stod jag bland många andra invid minnesmärket över Raoul Wallenberg på Nybroplan i Stockholm med anledning av att den 27 januari var den dagen på koncentrationslägret Auschwitz befriades.

Att fullt ut förstå vidden av det brott mot mänskligheten och den tragedi för vårt Europa som förintelsen innebär är inte alltid alldeles lätt. Det ofattbart är ofta just ofattbart.

Då och då brukar jag besöka minnesplatserna efter det judiska ghettot i Vilnius i Litauen. Jag gjorde det senast när jag var där i min egenskap av utrikesminister för någon vecka sedan.

En gång var Vilnius något av ett Jerusalem i vår del av världen.

I dag finns mycket lite kvar. Steg för steg mördades så gott som alla Vilnius – och östra Europas – judar.

I dagens Vilnius har min vän Emanuel Zingeris gjort ett fantastiskt arbete med att göra det som en gång var en synagoga till ett museum över en av de vitalaste intellektuella och kulturella traditionerna i Europa.

Kring lite av detta gick mina tankar när jag stod där, lyssnade på talen och tände mitt ljus i går.

Sweden 2.0!

Läser SNS:s rapport om svensk ekonomi med titeln ”Tillväxt i otakt”. En intressant och viktig analys.

Starkt förenklat säger den att det gått synnerligen bra för tillverkningssektorn i vår ekonomi, men i grunden rätt mediokert för tjänstesektorn.

Viktiga internationella studier – främst den av McKinsey – har redovisat varför det gått så bra för svensk ekonomi under det senaste decenniet. Mycket handlar det om liberaliseringar, strukturförändringar och EU-medlemskap i början och mitten av 1990-talet.

Men en faktor fanns inte med i dessa studier – och där kompletterar nu SNS.

Man visar hur Sverige näst USA var det land som i slutet av 1990-talet investerade mest i olika IT-teknologier. Och att var ”en av orsakerna till att Sverige har haft en historiskt och internationellt sett hög produktivitetstillväxt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.”

Just så.

Men tyvärr är det så att vi under senare år har börjat att hamna på efterkälken. Andra drar ifrån. Och vem talar egentligen om IT i Sverige i dag?

Vi skulle behöva Sweden 2.0 för att komma igång igen…

På Svenska

I’m not entirely certain how I will shape my future in the digital world. This blog in English is one of the alternatives, but another alternative is to do one more geared to the Swedish audience and then naturally in the local language.

I have set up a trial version that you can see. It’s called Alla Dessa Dagar for reasons that are not immediately obvious but which I am trying to explain.

But sooner or later a choice will have to be made between the two different approaches.

Veckan Som Kommer

En lugn söndagseftermiddag i ett vintrigt och vackert Stockholm. Vintern som vi känner den och vill ha den.

Men också bläddrande i papper och talande i telefon inför den kommande veckan och dess arbete. Maud Olofsson skall i veckan iväg till Indien, och det finns en del att tala om inför den resan.

Förra veckan kom mycket att handla om Afghanistan, Libanon och Kosovo. Internationella insatser för att hjälpa och stabilisera i utsatta och konfliktdrabbade områden. Freds- och statsbyggande av den art som står i centrum för så mycket i den internationella politiken just nu.

Den kommande veckan blir lite mer varierad.

I morgon måndag har vi konselj på Slottet i Stockholm. Det innebär att vi som regering informerar Kungen – statschefen – om det arbete vi bedriver. Lite översiktligt brukar det bli, men det har i alla fall ett visst värde. Och om jag minns rätt från förra gången jag var med brukar det vara rätt trevligt.

Och på eftermiddagen skall jag tala vid ett seminarium om Japan och dess betydelse. I slutet på mars kommer jag att delta i det stora statsbesöket i Japan, och detta seminarium är en del av förberedelserna inför detta.

Tisdagen blir först interna genomgångar av det mesta, och efter statsrådslunchen – statsråd som är i Stockholm äter i princip alltid lunch tillsammans för att smidigt kunna koordinera olika ärenden – skall jag svara på interpellationer i riksdagen om bl a situationen i Somalia.

Jag hoppas att det också kommer att bli tid att vara med på den moderata riksdagsgruppens veckomöte – bra för att hålla kontakt med vad som händer och sker i riksdagen – innan det är dags att styra kosan ner mot Kosovo.

Sent på kvällen kommer jag att landa på Slatina-flygplatsen utanför Pristina.

Sedan ett bra tag har såväl Kosovos premiärminister Ceku som chefen för FN-administrationen Rueckers velat träffa mig för att diskutera vad som förestår i Kosovo-frågan. Det har varit svårt att få kalendrarna att passa, men nu löser vi det så att jag kommer ner och träffar dem under onsdagen.

De två mötena är de viktigaste nere i Pristina, men självfallet kommer jag att träffa också en del andra. Jag har ju varit där förut otaliga gånger under de gågna åren.

Inte minst är jag bekymrad över den ekonomiska utvecklingen. Det finns en lite naiv tro att om man bara löser den s k statusfrågan genom någon form av självständighet kommer den eländiga ekonomiska situationen som genom ett under att förändras till det bättre.

Så är det dock dessvärre inte. Jag tror snarare att det finns en viss risk för att situationen kommer att försämras ytterligare under de kommande åren. Och då finns det en risk för att bitterheten kommer att rikta sig mot EU.

Kosovofrågan kommer att vara i centrum för uppmärksamheten under veckan. På fredag åker FN-medlaren Maarti Ahtisaari till Belgrad och Pristina för att presentera sitt förslag i frågan och inbjuda dem till att komma med sina synpunkter och tankar.

Men då är jag sedan länge tillbaka i Stockholm. Redan på seneftermiddagen på onsdagen bär det hemåt – mellanlandning i Wien ger möjlighet att få tidningar som ger det senaste i diskussionen efter regeringsskiftet i Österrike nyligen.

Och det blir lagom till det sedvanliga regeringssammanträdet och allmänna beredningen i Rosenbad på torsdag förmiddag.

Alla Dessa Dagar?

Varför kalla denna blogg just Alla Dessa Dagar?

Jo, títeln är stulen från den bok som Kjell-Olof Feldt gav ut – jag tror att det var i början av 1991 – med sina minnen från sin rätt dramatiska tid som finansminister i den socialdemokratiska regeringen sedan 1982.

Alldeles bortsett från den betydelse som boken kom att ha just då har jag alltid tyckt att det är den sannolikt bästa skildring av det moderna regeringsarbetets villkor som producerats. Osminkad, lite rörig, problemfylld – kort sagt en bra beskrivning på hur det faktiskt är.

Och det är viktigt att försöka att ge en bild bortom medias dagliga flimmer om hur den förda politiken faktiskt gestaltas. Mina anspråk är i den delen betydligt mer begränsade – men där ligger i alla fall bakgrunden till titeln på denna blogg.

Måhända Ännu En Blogg

Måhända vore det trots allt en idé att ha en blogg på svenska där jag lite friare kunde berätta om vad som händer och sker på det område som jag ju numera har ansvaret för.

Men lite eftertanke kräver det nog innan jag drar igång projektet i lite större skala. Och av rent tidsmässiga skäl torde det kräva att den blogg som jag hitintills haft på engelska – och som ju därför haft en geografiskt mer spridd läsekrets – de facto läggs i träda.

Bra? Dåligt? Tål att funderas på.

Kosovo Questions

Once more it is the Balkans that is in the headlines. We are approaching the time when President Ahtisaari will present his ideas on Kosovo to both Belgrade and Prishtina.

And that will be the start of an intense period of diplomacy centered on Kosovo and Serbia.

On Tuesday evening I’m heading to Prishtina for some quick talks there during the Wednesday.

It is primarily Prime Minister Ceku and the UN head Ruckers who have expressed a desire to see me, and the best way of making that happen was for me to come down to them for some hours.

But I will also take the opporrtunity of seeing some others to get a better picture of the challenges abhead. That applies perhaps in particular to the economic situation of Kosovo which in my opinion should be given far more attention than is the fact.

There is the belief that if you take some sort of decision on the ”status issue” you would automatically improve the economic and social situation. I fear that this is very far from what will happen, and that there is the risk of a rather rude awakening some time down the road.

And if you don’t get a better economic situation for the inhabitants of Kosovo, I’m afraid that the political stability Kosovo so desperately need will also be in danger.

Today, approximately 60 % of the economy of Kosovo is based on money coming from abroad in different ways. That’s a substantial increase in relation to the approximately 40 % it was during the Yugoslav years. But over the coming years there might well be a rather sharp reduction in these flows, and it will then be imperative that this is balanced by a dramatic increase in the activity of the domestic economy of Kosovo.

I want to know more about how the Kosovo instituitions are planning for the immense post-status challenges they will be facing.

Afghanistan, Lebanon and Kosovo

Home in Stockholm again after a rather hectic but essentially succesful week. It was Brussels, Riga, Stockholm, Paris and then Brussels again.

The discussions at the GAERC – the Foreign Ministers of the EI – on Monday were primarily about assessments of the results of the election in Serbia and the implications they would have.

For me they were a clear victory for the reform- and Europe-oriented political parties. The extreme nationalists in the Radical and Socialist parties actually declined, although the Radicals remained as the single largest party.

Discussions about these issues continued in Brussels yesterday as we had a joint informal luncheon between the Foreign Ministers of Nato and the European Union – although the overlap is of course rather considerable. In essence it was the US and Canadian ministers joining all their European colleaugues in a very uselful talk.

But as we discussed Kosovo at that luncheon, our attention had been focused on the issues of Lebanon and Afganistan in previous meetings in Paris on Thursday and earlier during the day at Nato headquarters in Brussels.

President Chiraq was really successful in mobilizing international support for Lebanon at the Paris III conference. It was a significant international event.

And financial help is really needed if the country should have any possibility of coming back. It’s still suffering from the consequences of its 18 years long civil war, and to this was then added the devastating conflict last summer. I was able to announce a further Swedish contribution of Euro 4,5 million.

It was an impressive gathering in Paris with good opportunities for informal discussions also on other subjects.

As one can see, the challenge of fragile and failing states, as well as national and ethnic conflicts in sensitive areas, requires an enormous amount of both attention and resources. We can not afford to fail in either Afghanistan, Lebanon or Kosovo since the consequences of failure will have ramifications over very wide regions.

For me it was my first visit in my new capacity to Nato headquarters, although it is of course a place where I have been many times before in different other capacities. But as a nation we now have a close partnership with Nato in the stability operations in Kosovo and Afghanistan, and there is the need for a much closer dialogue also on the political level.

Nato and the EU need to work closer together in the future. At the luncheon we all agreed that we have to tear down that invisible wall that divides Brussels into Nato and the EU. In Kosovo as well as other places there will have to be very close coordination.

And I will certainly be back at Nato within the not too distant future to continue efforts and discussions in this direction.

Onwards to Brussels

Later today I’m taking off for Brussels, preparing for the monthly meeting of the General Affairs and External Relations Council.

GAERC – as is the romantic description of this august body of the 27 foreign ministers of the European Union.

When we sit down in the Justus Lipsus building in Brussels tomorrow it will be to a rather heavy agenda dominated by the Balkans and the Middle East, but certainly dealing also with Somalia and Sudan as well as pre-viewing some of the core issues for the upcoming European summit on energy security and climate change.

From Brussels I’m flying directly tomorrow late afternoon to Riga in Latvia.

I have already been to Tallinn and Vilnius, and had been planning to go to Riga already earlier. It is important to reconnect the network of cooperation in the Nordic and Baltic area, and I certainly look forward to the talks I will have in Riga with the President, the Prime Minister and the Foreign Minister.

Riga is a true metropolis of the Baltic region that is now rapidly regaining its historic role. It’s a splendid and truly booming city in a country with a growth record among the most impressive in modern Europe.

After a day in Stockholm on Wednesday I’m off to Paris on Thursday for the big international conference on Lebanon. It will be an impressive gathering also to show support for the position of Prime Minister Siniora, and I’m certain that the discussions in the corridors will be dominated by the broader Middle East issues.

From there I’m continuing to Brussels on Friday where there is a special meeting of the foreign ministers of Nato to discuss primarily the situation in Afghanistan.

We have a keen interest in these discussions since we are among the troop contributors to the ISAF mission there, and I’m looking forward to the lunchean that also includes the EU countries not members of Nato.

The Week That Was

Last week turned out to be even more hectic than I expected – but also more fruitful.

I had a most useful visit to Belgrade and to Southern Serbia. With due respect to diplomatic conversations – it is useful to come out and meet the concerns of people in villages and farms and small towns. And that is what I did with President Tadic on Monday of last week.

What struck me most from these poor areas of Southern Serbia was the fact that every time the word ”Europe” was mentioned there was spontaneous applause. You could feel and see and hear the soft power of the European Union during those meetings.

The ideologies of the past no longer appeals, and I believe that noy even the appeals to raw nationalism don’t work to the same extent as before. It is dream of Europe that is the dream of a better future for many of the peoples of the Balkans.

It goes without saying that these expectations will be very difficult to meet. European integration can do a lot – but not everything.

But the very fact that these expectations are there is a powerful political fact – if they are ignored or rejected there are bound to be consequences. I would not rule out that such a situation would give the forces of raw nationalism a new life.

But it wasn’t only Serbia and the discussions there – centred on what could happen after today’s election – that were useful last week.

In Rome – apart from attending a big conference on Balkan policy together with Commissioner Olli Rehn – I had a very fruitful meeting with Foreign Minister D’Alema.

We broke all time schedules as we discussed primarily the Middle and the Balkans, but we also had time for an interesting exchange on developments in Russia. Our political backgrounds are very different, but I believe it is fair to say that we were very much on the same wavelength, and there is a good ground for a closer cooperation between Stockholm and Rome on a number of important subjects.

On Wednesday I was in Helsinki for more traditional informal talks on security policy. It was the foreign and defence ministers of the two countries meeting over a good meal at a manor house on the outskirts of Helsinki.

As usual between our two countries it was an excellent meeting of minds.

In terms of security policy our orientations and ambitions are very similar, with a more relaxed attitude towards practical cooperation with Nato than before, although there are differencies in the ways in which our respective defence forces have so far adjusted and been transformed.

And Thursday I spent – apart from the regular meeting of the government – mostly in the Riksdag debating different issues.

We had a long and excellent discussion on the situation in the Middle East, and it was worth noting that while there are certainly tensions between different interpretations of the basic situation in the area, there was a very broad consensus on the tasks ahead for European and Swedish policy in the area.

In this area, I see my task more as trying to shape the future than in trying to judge the past.

From Belgrade to Rome

Late yesterday evening I returned home from an eventful day in Vilnius.

It was Freedom Defenders Day, and apart from the special session in parliament where I was among the speakers we all attended the special commemorative mass in Vilnius Cathedral in the evening. I walked down the aisle of the cathedral filled with people together with Vytautas Landsbergis, who remains the hero of Lithuania’s struggle for independence.

But later today I’m off to Belgrade in Serbia for political talks, and tomorrow I’m heading together with the President of Serbia Boris Tadic to Southern Serbia in order to visit different development projects.

Serbia faces important parliamentary elections January 21st, and it is of course of critical importance to demonstrate that there is a European option for the country. The stability of Serbia is a key to the stability of the entire region, and there are significant challenges – Kosovo certainly among them – to be handled in the next few months.

I will have talks – apart from with the President – also with Prime Minister Kostunica and Foreign Minister Draskovic.

From Nis in Southern Serbia I’m flying tomorrow evening to Rome to have dinner with the European Commissioner Olli Rehn who is responsible both for enlargement and Balkan policy.

And on Tuesday both he and I are taking part in a public debate on the future challenges in the Balkans together with, among others, Italian Foreign Minister D’Alema.

We will also discuss the approach we need to take in the coming weeks and months towards these issues. They will be high up on the European agenda during the spring, and my quick trip now is part of the preparations for those policy decisions on the European level.

From Madrid to Vilnius

It’s been a somewhat hectic week, and I’m sorry I have not been able to post anything since Sunday.

But I have noted the very positive reaction to me being back here – although not in the same way as before.

I spent Wednesday and Thursday in Madrid at a major gathering 15 years after the historic conference on peace in the Middle East. The meeting was supported by the Foreign Ministers of Spain, Norway, Denmark and Sweden and brought together for informal discussions many key decision-shapers from the region.

All in all I flew back from Madrid with a marginally less pessimistic assessment of the situation. Things could easily go very wrong – but there is a slight possibility that we might succeed in turning things around.

In my opening remarks I stressed that time is not necessarily on the side of peace any longer.

There is a risk of not only rising tensions but also the rise of forces that might challenge the very foundations on which peace must be built. So, time is of the essence, and what we need is no longer a peace process – what we need is peace.

Back in Stockholm from Madrid I followed the latest move in the somewhat bizarre efforts to attack my due to the remumeration I received from some of my board positions before becoming Foreign Ministers.

Specifically, it concerned the share options I received as part of the board remumeration from the investment company Vostok Nafta. As appropriate, I sold them as soon as I could, but to some that wasn’t enough and they called for all sorts of investigations.

As is usual in this sort of case, there was the usual media frenzy as well. The media hunts in herds.

But earlier today the legal inquiry very solidly rejected all the accusations and attempts to smear me. This was the much stronger as it come from a prosecutor well known for taking the strictest of views on these sorts of issues.

Naturally, this will not stop the political opposition. They have nothing to say about foreign affairs – but smear campaigns they can always mount. I don’t think there are too many who will be much impressed by their efforts.

From Stockholm I flew to Vilnius for a very special evening.

Tonight is 16 years since Soviet forces stormed the TV tower in Vilnius in their attempts to smash the forces of freedom and democracy. Thirteen young people lost their lives that night.

I attended the commemorative vigil outside the Parliament building tonight, meet the heroes of those days and was also suddenly invited the address all those that had gathered to remember, to sing the songs and to express their faith in their country.

And tomorrow I will address the special session of Parliament. I will speak about our vision for all of Europe, and the text will be available on the Swedish Ministry for Foreign Affairs web site immediately.

Then I stay here during the day.

I’ll see the KGB museum. And I’ll see my old friend Emmanual Zingeris to continue discussions on efforts to restore parts of the old ghetto of Vilnius. This was – before the immense tragedy of the Holocaust – the Jerusalem of Eastern Europe, and the contribution that Jews from here have done in many countries has been enormous.

Before flying home I will attend – with the President and the Prime Minister – the special commemorative mass in Vilnius Cathedral.

Against the Executions in Iraq

The execution of Saddam Hussein turned into a horrible spectacle that did not reflect well on the authorities that carried it out.

It would have been far better if one had listened to the European and other voices that had called for his sentence to have been changed to life time imprisonment.

Let’s at the least hope that the Iraqi government is now ready to listen to this appeal just issued by the Presidency of the European Union:

The Iraqi Government intends to execute Barzan Ibrahim Al-Tikriti, formerly head of one of the intelligence services, and Awad Hamed Al-Bandar, formerly president of the Revolutionary Court. The Presidency recalls the longstanding position of the EU with regard to the death penalty. The EU opposes capital punishment under all circumstances.

Both, Mr Al-Tikriti and Mr Al-Bandar, were high-ranking representatives of Saddam Hussein?s regime, which had brutally oppressed its own population for decades. Thousands of innocent people were killed and tortured, many disappeared.

Iraqis deserve a better future. To this end, it will be crucial to bring together all parts of Iraqi society irrespective of ethnicity or religious affiliation. Ensuring accountability for the crimes committed during the former regime can assist in furthering national reconciliation and dialogue in Iraq. The Presidency recalls that in order to achieve this important aim the prosecution of those crimes must adhere to the requirements of a fair process. ”