Snabbt i Dubai.

DUBAI: Det blev ett snabbt men nyttigt besök i denna del av världen, men nu bär det hemåt igen.

Anförande om globala trender liksom uppdatering med vänner från när och fjärran i olika ärenden. Dubai är en mötesplats också för frågor och aktörer som man kanske inte i första hand föreställer sig.

Krisen mellan de s k GCC-staterna ser ut att permanenteras, med negativa effekter för området i dess helhet.

Qatar viker inte ner sig, och Riyadh och Abu Dhabi ger inte efter på sina krav. Amerikanska och kuwaitiska försök att medla åstadkommer uppenbarligen föga.

Den djupa krisen i Yemen fortsätter, även om mer politiska samtal nu inleds i Muscat. Ingen borde ha intresse av att denna konflikt med fruktansvärda humanitära konsekvenser fortsätter.

Och i Riyadh ser jag att miljardärer mot miljardbetalningar nu kan lämna sitt lyxfängelse i Ritz Carlton. En del pengar har hamnat i den saudiska statskassan.

Kortsiktigt är det viktigt hur dessa används, men långsiktigt är det självfallet djupgående strukturella reformer som krävs. Brandskattning av miljardärer är ingen varaktig lösning på någonting.

Men nu bär det hemåt igen.

Vadan och varthän i Davos

DAVOS: En svag sol lyser även denna morgon över den lilla ort i de schweiziska alperna som dessa dagar attraherat ett 70-tal stats- och regeringschefer från olika delar av världen och oräkneliga andra mer eller mindre relevanta personer med olika företag självfallet dominerande.

Jag har varit med om åtskilliga av dessa möten sedan i alla fall början av 1980-talet, och det har varit både upp och ned för världen i olika avseenden sedan dess.

Det senaste decenniet har på ett eller annat sätt dominerats av de olika efterchockerna efter den globala finanskrisen 2008, men detta är nog året när den globala ekonomin i dess helhet på allvar rest sig från dessa.

När IMF på mötets första dag presenterade sin bedömning av den den globala ekonomin var det första gången på åtskilliga år som man reviderade upp din tidigare prognos. Man räknar med en global tillväxt på 3,9%.

Det går bra för världen just nu – i ekonomiskt avseende.

Och det är självklart att det har präglat mycket av diskussionerna här.

Stats- och regeringschefer har paraderat gör att attrahera investeringar och intresse till sina respektive länder och regioner.

Mest påtagligt i fallet Indien, med stort anförande av premiärminister Modi när mötet öppnade i tisdags.

I övrigt är bilden självfallet mer blandad.

I går eftermiddag damp president Trump ner mitt i det möte som ofta framställts som symbolen för den i alla fall ekonomiskt liberala världsordning som han ofta riktat sitt verbala raseri mot.

Och i eftermiddag är dags för honom att med ett anförande avsluta årets möte. Världens uppmärksamhet kommer att riktas mot vad han har att säga.

Säkert blir det mycket om ökade börsvärden, om mer eller mindre bra avregleringar och om den skattereform som efter sedvanligt tumult gått igenom i kongresssn. Att börser i andra länder i världen i allmänhet gått upp ännu mer kommer nog knappast at poängteras.

Vad han kommer att säga i handelsfrågorna blir det viktiga.

Här håller hans politik nu på att gå från att bara ifrågasätta och dra sig ut till en mer aktiv protektionism, och det är ingen tillfällighet att så gott som alla andra anföranden här under dessa dagar varnat för just detta.

Men när han i Davos stiger upp i talarstolen här kommer jag i Zürich redan att ha satt mig på ett flygplan till en annan del av världen.

Jag får återkomma till vad det stabila geniet – uttrycket är ju hans eget – möjligen har att säga.

Mycket mer skulle kunna sägas. Tusentals människor från olika delar av världen – från unga entreprenörer till erfarna statsmän – har minglat runt under dessa dygn i tusentals olika möten och sammankomster om bokstavligen allt mellan himmel och jord.

Det är de stora eleganternas dans som dominerar media – men det är nog de små oväntade mötena som i det långa loppet betyder mera.

Hem från Zürich – men snart tillbaka.

ZÜRICH: Hemåt härifrån efter något dygn av mer strategiska diskussioner i en krets som brukar träffas här med det schweiziska försvarsdepartementet, men också universitetet här, som drivande motor.

Och det blir i allmänhet en avstämning av olika frågor som det finns anledning att hålla uppmärksamheten på.

På samma sätt som vid några tidigare möten är det slående hur olika frågor med anknytning till kärnvapen är på väg tillbaka, och undertonen i de olika diskussionerna är påtagligt oroad.

Allra främst handlar detta självfallet om Nordkorea.

Nu blir det med största sannolikhet lite av en paus i krisen under vinterolympiaden i Sydkorea, men mer än så blir det knappast.

I Washington fortsätter diskussionerna om olika möjligheter för en mer eller mindre begränsad militär operation för att slå mot Nordkoreas robot- och kärnvapeninstallationer. Att ge Pyongyang en ”blodig näsa” snarare än att slå ut landet och regimen skulle vara avsikten.

Men det är en mycket farlig option. Och jag har inte mött någon som är särskilt säjer på att msn har tillräcklig kunskap för att i ett slag beröva regimen i Pyongyang dess kärnvapen.

Och misslyckas man med det är sannolikheten för att regimen utnyttjar det man har för att slå tillbaka långt ifrån försumbar, och det även om man hotat med den hemskaste vedergällning om den gör det.

Att Trump vill manövrera sig bort från avtalet med Iran tillhör självfallet också den bekymmersamma bilden.

Nu försöker man få EU – mer specifikt: London, Paris och Bryssel – att gå med på olika tilläggskrav på Iran som påtagligt skulle modifiera avtalet.

En del av detta är möjligen hanterbart, men annat är det näppeligen. Men denna fråga kommer med all sannolikhet att vara i fokus när utrikesminister Tillerson kommer till Europa för olika samtal under den kommande veckan.

Men till den bekymmersamma nukleära bilden hör ju självfallet också förskjutningar i den ryska doktrinen och den modernisering som där pågår.

USA kommer nu dessutom att komma efter.

Noteras kan att USA härom dagen publicerade en offentlig sammanställning av sin nya försvarsdoktrin som inte saknar intresse.

Medan kampan mot terrorism dominerat amerikanskt tänkande sedan 2001 förkunnas nu att det nu i stället handlar om motsättningen från olika strategiska rivaler, nämligen Kina och Ryssland i nu nämnd ordning.

Och det är en förskjutning med betydande implikationer på många områden.

Notabelt är också att försvarsdoktrinen har en påtaglig annorlunda och mer positiv ansats när det gäller det överordnade internationella systemet än den mer övergripande strategi som publicerades av Vita Huset strax före jul.

Nu blir det Stockholm för mig, men på tisdag bär det tillbaka hitåt för några dygn på det traditionella stora Davos-mötet ett par timmars bil- eller tågväg härifrån.

Som vanligt blir det parad av talare. Indiens Modi på tisdag, Frankrikes Macron och möjligen Tysklands Merkel på onsdag och – än mer osäkert efter budgetkraschen i Washington – USA:s Trump på fredag.

Raisina Dialogue i Delhi.

NEW DELHI: Några dygn i den indiska huvudstaden går mot sitt slut. Snart väntar planet som mitt i natten skall föra mig tillbaka till Europa. I morgon är det Zürich som står på mitt program.

Raisina Dialogue är namnet på den stora konferens som ansedda tankesmedjan ORF nu ordnat för tredje året, och som snabbt blivit Indiens ledande plattform för global dialog i olika former. I år samlade man över 400 deltagare från ett 90-tal länder, även om alldeles självklart deltagandet från Indien var dominerande.

Och min roll var att delta i paneler om dels relationerna mellan EU och Indien och dels om den globala utvecklingen mär det gäller cybersäkerhet. Men därutöver fanns det åtskilligt att både tala om och lyssna på.

På första middagen hamnade jag med den amerikanska ambassadören, Australiens marinchef och en framträdande ledamot av den ryska duman – detta bara för att diskutera lite av bredden i både deltagande och agenda.

Och mycket kom att handla om det som nu kallas ”the Indo-Pacific region”, ett begrepp som Indien av lätt insedda skäl snabbt har anslutit sig till. Om både konkurrens mellan nationer och möjligheterna till samarbete i denna vida region.

I bakgrunden för mycket av det som sades fanns så gott som alltid Kina och dess utveckling, men det var inte ofta det sades explicit, utan refererades ofta till i lite inlindade termer.

Men när USA:s regionala marinchef från Hawaii, Japans flottchef från Tokyo, den indiska marinchefen och den australienska diton talade om vikten av att hålla farleder öppna och fria i hela detta väldiga område var det knappast någon tvekan om varifrån de såg möjliga problem komma.

På plats i Indien i dessa dagar har också funnits Israels premiärminister Netayahu, och det var också han som tillsammans med premiärminister Modi inledde konferensen.

Värt att notera är att Netanyahu är här på ett sex dagar långt besök med en affärsdelegation på mer än hundra personer – och icke så lite handlar om samarbete och affärer på försvarsområdet.

Indien stiger successivt fram som en allt viktigare strategisk aktör, och närvaron här dessa dagar är bara ett av många tecken på detta.

Också utvecklingen i Afghanistan diskuterades flitigt, liksom betydelsen av den förändrade amerikanska inställningen till Pakistan. F d president Karzai fanns på plats och hade i sedvanlig ordning åtskilligt att säga.

Men nu bär det således vidare.

Något dygn i Zürich, sedan hem, och därefter några dygn nästa vecka på det sedvanliga stora världsekonomiska mötet i Davos.

Där talar Indiens premiärminister på tisdag förmiddag, men då har jag nog inte hunnit komma, och där talar USA:s president på fredag, men då har jag redan åkt därifrån.

Sorgligt och solkigt i Sälen.

FRANKFURT: Efter snart sagt sedvanlig mellanlandning här bär det nu för min del av för ett par dygn i New Delhi.

Det är s k Raisina Dialogue med brett deltagande från olika delar av världen, och jag är inkallad för att diskutera såväl Europas utveckling som de digitala globala utmaningarna. Och min erfarenhet av de diskussioner man brukar samla i den indiska huvudstaden är mycket positiva.

Det senaste dygnet har jag med tilltagande förvåning följt ett politiska tumultet i Söken kring Sveriges säkerhetspolitik.

Jag har en viss erfarenhet av såväl inrikes- som säkerhetspolitik, men det är sällan man begriper så lite dom jag begripit av regeringens hantering av detta.

Alldeles i onödan river man upp en öppen konflikt med oppositionen, och gör det inte främst därför att man är osams med denna, utan alldeles uppenbart därför att man är osams med sig själv.

Spektaklet saknade varje form av logik, och kan bara förklaras med ett påtagligt bristande handlag.

Underhållande, möjligen, men i sak tämligen sorgligt. Och faktiskt lite solkigt.

De formuleringar man ställt till detta spektakel kring är knappast särskilt sensationella. Det finns andra formuleringar i försvarsberedningens betänkande som är långt mer intressanta och omvandlande, vilket jag skrivit om tidigare på denna plats.

Men det verkar de inom regeringen som verkar hysa misstro mot det mesta på detta område inte ha uppmärksammat. Och kanske tills vidare lika bra det.

Bortom detta finns det i alla fall i allmänna ordalag en bred enighet om att också vårt militära försvar behöver förstärkas, och att detta behöver ske långsiktigt. Det handlar om ett återtagande av kapacitet som inte ens under de bästa av omständigheter kan ske särskilt snabbt.

Vi har nu breda överenskommelser om förstärkta försvarsanslag fram till 2020.

Och det är mycket bra, även om man självfallet kunde ha önskar mer.

Sett i ett längre perspektiv tror jag att det är första gången sedan mitten av 1960-talet som vi haft så breda försvarsuppgörelse. Det var ju då socialdemokraterna bröt upp från den enighet vi haft sedan 1950-talet, och som hade gett möjligheten till en modernisering av betydande delar av det stora försvar som tidigare decennier producerat.

Men återtagningen måste vara långsiktig, och när nu det finansiella perspektivet begränsas till tiden till 2020 innebär detta att man visserligen kan fylla hål i dagens organisation, vilket förvisso är bra, men är förhindrad att ta beslut om reell ökning av kapacitet på längre sikt.

Och det är det som behövs.

Ulf Kristersson gav i sitt också i övrigt starka tal perspektivet av en successiv fördubbling av försvarsanslagen under det kommande decenniet. Det är ambitiöst och viktigt, även om det är mindre klokt att låsa sig för alltför detaljerade siffror.

Men detta blir det möjligt att diskutera de såväl kvantitativa som kvalitativa förstärkningar av försvarets olika delar vi behovet.

Jag har sedan åtskilliga år argumenterar för att vi behöver ett större antal ubåtar, och för att vi behöver ett större antal kvalificerade stridsflygplan. Vi har mycket hög kvalitet, men numerären och uthålligheten har helt enkelt blivit för låg för att vara riktigt trovärdig.

Och därtill kommer andra funktioner – men låt oss lägga det åt sidan för ögonblicket.

Om detta sades inte mycket i Sälen, som ju olyckligt nog dominerats av regeringens interna schabbel med kärnvapenförbud och säkerhetspolitiska bedömningar. De borde egentligen sändas iväg till Bommersvik eller någonting sådant ställe för att där för sig själva syssla med sina egna trätor.

Statsministern hade ingenting att säga om det militära försvaret efter 2020. Ändå är ett den riksdag som vi skall välja i september som skall fatta beslut om den saken, så någon typ av besked om inriktning och vilja skulle ju inte vara malplacerat.

Men därav blev intet.

Och med detta lämnar jag för stunden vårt Europa och försöker att under några dygn blicka på världen med ett lite annat perspektiv.

Baltikum, kärnvapen och Balkan.

STOCKHOLM: I går kväll kom jag hem efter något dygn i Vilnius för diskussioner med främst baltiska företrädare, men också med olika personer aktiva inom främst Nato och dess arbete med vår kontinents säkerhetsfrågor.

Efter snart ett år med administrationen Trump i Washington har utvecklingen sett ur just det perspektivet inte blivit så illa som det fanns anledning att befara.

De beslut som fattades vid Nato-toppmötet i Warsawa om förstärkt militär Nato-närvaro i Polen och de baltiska länderna har genomförts, vilket har stärkt också Sveriges säkerhet, och till detta har dessutom lagts ytterligare amerikanska åtgärder för att möjliggöra ett tydligare svar på möjliga framtida militära påstötningar.

Men mer kommer att komma, och diskussionerna vid mötet i Trakai strax utanför Vilnius handlade mycket om planeringen inför Nato-toppmötet i Bryssel i sommar och de beslut som ses som nödvändiga där.

Det handlar om att snabbare kunna identifiera olika hot, att snabbare kunna fatta beslut om åtgärder för att möta dem och snabbare kunna få de styrkor och övriga resurser som krävs på plats.

Allt detta låter enklare än vad det faktiskt är, men i en konkret situation är det alldeles avgörande att det verkligen fungerar, och olika övningar, spel och studier har visat att det finns åtskilligt som måste bli bättre

Också Nato:s kommandostuktur måste utvecklas och anpassas till den nya säkerhetspolitiska situationen i Europa.

Nytt på detta möte i förhållande till de föregående var en session om också kärnvapenplanering.

Ryska övningar och annat under inte minst senare tid har visat hur kärnvapen är integrerade i rysk militär och politisk planering på ett helt annat sätt än i Nato-länderna, och det är självklart att detta måste leda till tankar på hur detta kan hanteras.

Vi kan inte ha en situation där vi ligger öppna för utpressning med kärnvapen före eller under en pågående konflikt. Det gäller Europa i stort, och det borde också gälla Sverige.

Den speciella grupp som finns inom Nato för att diskutera dessa frågor, och som historiskt omgetts med stor sekretess, har under det senaste året mötts påtagligt många gånger, och man har dessutom offentliggjort att man haft dessa möten, vilket har betydelse i sig.

Nu står USA dessutom inför ett skede med omfattande modernisering av sina strategiska kärnvapensystem. Ryssland är redan mitt uppe i den processen. En mer detaljerad amerikansk politik vad gäller dessa frågor kommer att publiceras inom de närmaste veckorna.

Detta är frågor som svensk debatt oftast står tämligen handfallen inför, men de är en del av den säkerhetspolitiska omvärld som också vi är en del av och måste förhålla oss till.

Att sticka huvudet i sanden, eller hemfalla till allmän shamanism, har ingenting med verklig säkerhetspolitik att göra.

Att försvarsminister Peter Hultqvist utnyttjade mötet utanför Vilnius till att också ha bilaterala överläggningar med sin litauiska kollega var självfallet positivt och bra.

Om den baltiska regionen är tämligen stabil, kan samma sak knappast sägas om utvecklingen på Balkan.

Och den kommer att stå i fokus inom EU under de närmaste månaderna.

I början av februari kommer EU-kommissionen med förslag till ny politik, i april kommet man med den sedvanliga utvärderingen av utvidgningsprocessen, i maj blir det toppmöte med EU och regionens länder i Sofia och i juni står stats- och regeringscheferna inför viktiga beslut om främst utvidgningsprocessen.

Det blev en lång lunch i dag med Albaniens utrikesminister Ditmir Bushati där vi gick igenom regionens – inte bara Albaniens – olika utmaningar inför de närmaste månaderna, och vad inte minst ECFR kan göra för att hjälpa till när det gäller att utveckla och förankra politik för regionen.

Och de diskussionerna kommer vi att fortsätta i också Tirana om några veckor.

Men innan dess kommer det nog att hinna rinna åtskilligt med vatten under broarna.

Nu fortsätter helgen här hemma, men på måndag blir det avfärd igen, och nu åter med New Delhi som destination.

I Vilnius – och snart är det 16 februari.

VILNIUS: Det har nästan blivit lite av en tradition att börja det nya årets olika aktiviteter med en resa till Vilnius för att delta i det s k Snow Meeting som Litauens utrikesminister brukar dra samman i skogarna här utanför.

Förra året missade jag – men i år är jag tillbaka.

Och det är ett viktigt år för såväl Litauen som för Estland och Lettland.

I december förra året firade vi att det var 100 år sedan Finland erövrade sin självständighet i de tumultartade skeendena i slutskedet av första världskriget och den ryska revolutionen.

Och i år är det dags för Litauen att den 16 februari, Estland den 28 februari och Lettland den 18 november fira i grunden samma sak.

Det var alla en del av samma stora historiska skeende på andra sidan Östersjön från vårt – men det var i sina detaljer också olika.

Litauen är annorlunda i många avseenden.

Att komma till Vilnius är inte att komma till en baltisk huvudstad på samma sätt som Riga och Tallinn – det är snarare att komma till en centraleuropeisk stad.

För några år sedan firade Litauen 1000 år sedan man steg fram i historien. Tillsammans med Kungen var också jag här och firade.

Det var en lång och fascinerande historia för det litauiska riket först under den tidiga medeltidens alla strider och sedan och inte minst i den stora unionen med Polen från 1569 fram till dess tredje delning 1795 och områdets inkorporering i det stora ryska väldet.

Historien om hur det stora område från Östersjön ner till Svarta Havet som styrdes av den polsk-litauiska unionen under ett antal sekler utvecklades till dagens självständiga Ukraina, Polen, Litauen och Belarus är en fascinerade berättelse om kulturella styrkor, nationella identiteter, statsformande och stormaktsrivalitet.

Men också om tragiskt motsättningar, fördrivningar och folkmord.

Staden Vilnius historia är ett mycket tydligt exempel på det.

Det som i dag är landets presidentpalats var tidigare den ryske generalguvernörens residens. Och här huserade Napoleon när han 1812 var på väg att försöka besegra Ryssland, och Alexander II när han något senare förde de ryska arméerna ända till Paris.

Under första världskrigets olika faser växlade kontrollen över Vilnius händer inte mindre än tolv gånger.

Kejserliga tyska, tsaristiska ryska, bolsjevikiska, polska reguljära, polska irreguljära, vitryska kontrarevolutionära, tyska irreguljära och litauiska styrkor kämpade i olika skeden över kontroll över staden och området.

Och staden var vad gäller sina innevånare föga litauisk. Det var judar och polacker som dominerade staden. För de förra var staden ett nordligt Jerusalem där man kunde födas, levas och dö utan att egentligen behöva lära sig något annat språk än jiddisch.

I samma skola här i Vilnius gick före världskriget såväl den Djerzinski som skulle sätta upp den fruktade föregångaren till Sovjetunionens hemliga polis KGB och den Pilsudski som skulle bli Polens store statsman under mellankrigstiden.

När Litauen förklarade sin självständighet i februari 1918 var det Vilnius som man ville ha som som huvudstad. Här hade en gång det medeltida Litauen haft sitt centrum.

Men så blev det inte. I slutskedet blev det polska styrkor som ryckte in och tog kontrollen.

Nyuppsatta Nationernas Förbund fick en av sina första stora utmaningar i konflikten om Vilnius. En folkomröstning för att låta staden och områdets invånare avgöra sågs som en lösning, och en internationell styrka skulle sändas hit för att se till att allt gick rätt till.

Och i denna styrka skulle också Sverige ingå. Det var den första internationella fredsmission som vårt land sade ja till att medverka i. En styrka sattes upp, förbereddes och övades.

Men av detta blev intet. Motsättningarna om villkoren för folkomröstningen gjorde att det hela havererade. Polen behöll kontrollen över staden och området, och Kaunas blev Litauens huvudstad under mellankrigstiden.

I samband med andra världskriget kunde Litauen få kontrollen över sin huvudstad. Då hade huvuddelen av polackerna flytt, och med mycket få undantag alla av stadens judiska invånare skjutits i skogarna utanför Vilnius eller transporterats iväg till Hitlers gaskammare.

Men Vilnius-frågan skulle återkomma.

I samband med att litauerna med kraft krävde självständighet när Sovjetunionen höll på att upplösas ingick hot om att beröva landet dess huvudstad i Gorbatjovs arsenal för att tvinga dem till lydnad.

Och till det kom ju också militära insatser. I morgon kväll kommer man här med fackeltåg att minnas hur man försvarade sitt parlament mot sovjetiska trupper 1991.

Men det ju en annan historia.

För hundra år sedan var frågan om Litauens framtid knappast någonting som gavs någon större uppmärksamhet i Stockholm. Finland var mitt uppe i sitt inbördeskrig, Tyskland var i tumult och hur det ryska inbördeskriget skulle sluta visste ingen.

Den stora fredskonferensen i Paris skulle skapa en ny fred i Europa grundad på den amerikanske presidentens Wilsons visionära fjorton punkter. Nya stater skulle stampas ur marken baserade på nationellt självbestämmande, och Nationernas Förbind skulle se till att freden blev evig.

Hur det gick med den saken vet vi.

De olika makterna var alls inte eniga om vilken ordning de ville se i dessa delar av Östersjö-området.

Och Sverige vacklade. Ett självständigt Estland och Lettland var en möjlighet – Litauen sågs nog snarare som en del av en annan konstellation. Dessa områden autonoma inom ramen för en nya och lösare rysk statsbildning var ett annat alternativ. Och Stockholm valde att ligga lågt när de stora stred om utgången.

Steg för steg stabiliserades situationen. De ryska bolsjevikernas försök att med vapen föra sin revolution vidare till det övriga Europa krossades när de besegrades utanför Warsawa i augusti 1920.

Och successivt kunde inhemska styrkor, ibland med viss utländsk hjälp, etablera faktisk kontroll i såväl Litauen som i Estland och Lettland.

Det skulle dock dröja till i september 1921 innan Sverige tog steget att formellt erkänna också det självständiga Litauen. Estland och Lettland hade erkänts i februari samma år.

Alla tre länderna hade då redan slutit fredsavtal med Moskva, men för Litauen förblev relationen med Polen ett öppet sår under hela mellankrigstiden. Och spår finns dessvärre fortfarande i dag.

Och det var inte Litauens enda problem. Det s k Lill-Litauen omfattade tyskdominerade områden vid Östersjö-kusten. Staden Memel – dagens Klaipeda – var i grunden tysk och gavs betydande autonomi i Litauen under franskt NF-beskydd.

Men efter bara några år havererade detta när Litauen med milt våld tog över, men även detta misslyckades, och Hitler hade inga större svårigheter att med milt hot föra Memel in i det Stortyska Riket i början av det ödesdigra året 1939.

Hur Sveriges relationer till dessa nya stater skulle utformas var mycket oklart under de dramatiska skeendena för ett sekel sedan.

Det fanns en betydande skepsis mot deras möjligheter att faktiskt överleva. Inledningsvis hölls en betydande distans.

Men successivt klarnade bilden.

Nytillträdde statsministern Hjalmar Branting formulerade 1922 den politik som växt fram i en redogörelse för utrikesnämnden:

”Så långt kan ske utan övertagande av direkt politiskt och militärt ansvar för sagda stater bör Sverige, där så kan ske i förening med de båda andra nordiska länderna, stödja och främja allt, som kan leda till randstaternas styrka och förkovran.”

Om vi under decennierna sedan dess fullt ut levt upp till detta kan diskuteras, men det var utan tvekan klokt formulerad politik då, och är i sina grunddrag klok politik också i den situation vi har snart hundra år senare.

Och så är det slut på helgerna.

STOCKHOLM: Så går då helgerna mot sitt slut, och verksamhet av slag drar så sakta igång.

Nåja, i den ortodoxa världen, som ju ligger kvar på den gamla kalendern, är det julhelg just ju.

Vilka konsekvenser protestvågen i Iran kommer att få på sikt återstår att se, nen blir självfallet viktigt stt följa.

De mer konservativa krafterna kommer självfallet att utnyttja protesterna till att försöka att bromsa framför allt ekonomiska reformer av olika slag, och i största allmänhet hävda att det mesta var inspirerat av den illvilliga omvärlden.

Och risk finns ju att Trump-administrationen kommer att utnyttja protesterna för sina egna syften på ett sätt som spelar de reaktionära krafterna i landet i händerna.

I morgon inleds i Teheran en konferens om regionala säkerhetsfrågor med internationellt deltagande som möjligen kan ge en eller annan signal om hur politiken kommer att utvecklas, även om jag misstänker att det är för tidigt.

Notabelt har ju varit att många av de krafter som bar upp den stora protestvågen 2009 denna gång valt att ställa dig vid sidan av. Det fanns hos dem tydligen en visst rädsla för de politiska effekterna.

Men att landet behöver reformer och förändring har dessa protester visat med nya tydlighet.

Under den kommande veckan sker förhoppningsvis ett möte mellan Nord- och Sydkorea i Pammunjon i den demilitariserade zonen, och möjligen leder det till i alla fall en temporärt lägre spänningsnivå.

Vinterolympiaden är viktig, och USA har skjutit upp de militärövningar i Korea man planerat för den perioden. Förhoppningsvis blir det en motsvarande återhållsamhet från nordkoreansk sida.

Men därefter är nog sannolikheten högst betydande, om inga avgörande politiska förändringar sker, för att vi får se fortsatta robot- och kanske också kärnvapenprov från nordkoreansk sida.

I Berlin har i dag de formella s k sonderande samtalen om en ny stor koalition startat, och tanken är att en kombination av stora delegationer och ett betydand antal arbetsgrupper skall komma fram till huruvida det finns tillräcklig grund gör att gå vidare med formella förhandlingar mellan partierna,

Att påstå att regeringsbildning i Berlin inte sker med viss grundlighet vore definitivt att fara med osanning.

Under tiden Berlin söker sig fram till en ny regering, London våndas med sitt Brexit och Rom försöker formera krafterna inför det kommande parlamentsvalet utvecklar president Macron i Paris aktivitet i snart sagt alla riktningar.

Efter samtal med Turkiets president Erdogan i Paris härom dagen är det nu ett tre dagars besök i Kina för överläggningar som står på det hektiska programmet.

På den europeiska fronten i övrigt må noteras att det kommande helg är första omgången i presidentvalet i Tjeckien.

Sittande president Zeman, som bestämt inte tillhör mina favoriter, ställer upp för omval och leder i undersökningarna, men kommer sannolikt inte att klara en seger i den första omgången.

För min del blir det fortsatta dagar hemma, men i slutet av veckan bär det av till Vilnius i Litauen för traditionella s k Snow Meeting. Jag var inte där förra året, men har annars försökt att komma. Det brukar vara en bra början på året.

Förra året firades med besked 100 år av ett självständigt Finland, och detta år är det dags för motsvarande firande i först Litauen, sedan Estland och därefter Lettland.

Och det är självfallet viktigt också för oss att uppmärksamma, och att kanske blicka tillbaka på det tumultartade skeendet när med slutet av det första världskriget såväl det tyska kejsarväldet som det tsarryska imperiet föll samman och gamla och nya stater kunde träda fram på den politiska scenen i vår del av världen.

Fortsatta protester i Iran.

STOCKHOLM: Så har vi då stapplat oss in i det nya året, och försöker att blicka framåt mot de olika utmaningar och möjligheter det kan komma att innebära.

Själv gjorde jag ett försök att diskutera några av de mer långsiktiga trender jag ser i världen i en artikel i Dagens Industri i går.

Och min inbox fylls av rapporter från olika institut och företag som försöker att fokusera mer konkret på det kommande året.

Viktiga val ligger framför oss.

Parlamentsval i Italien och presidentval i Ryssland. Parlamentsval i Irak och riksdagsval i Sverige. Förvisso alla mycket olika men alla med konsekvenser av det ena eller det andra slaget.

Fortsatt turbulens i hela det stora området mellan Amritsar och Agadir.

Protestvågen i Iran fortsätter.

Den har gradvis vunnit i styrka under de senaste dagarna, men är i alla fall inte än av samma omfattning och styrka som vi bevittnade 2009. Då hade den dessutom tydligare politisk både karaktär och ledning.

Men situationen i stora och viktiga länder som Iran, Saudiarabien och Egypten är långsiktigt ohållbar om det inte sker omfattande reformer och förändringar. Det byggs upp ett socialt och ekonomiskt missnöje som förr eller senare riskerar också den grundläggande strukturen i dessa samhällen.

Om reformerna kommer att lyckas i Saudiarabien kan vi inte veta, men vi har ett stort intresse av att de faktiskt gör detta. Många skulle önska att allt kunde förändras övercrn natt, men så ser verkligheten inte ut.

Och samma sak gäller alldeles självklart Iran. Med radikala reformer skulle landet ha imponerande framtidsmöjligheter, men frågan är om sådana är möjligs inom de existerande politiska ramar som den semiklerikala regimen sätter.

Konservativa strukturer och intressen bromsar, och konfrontation från omvärlden spelar i grunden dessa intressen i händerna.

När Trump och Netayahu stöder protesterna i landet är det snarast kontraproduktivt, och har ju också utnyttjats av den mer hårdföra delen av ledningen för att hävda att det hela inspirerats och styrts av fiender i omvärlden.

Det finns all anledning att utgå från att den splittring som finns i de ledande strukturerna i Iran har skärpts betydligt under den senaste tiden. Med all sannolikhet bryts meningarna om vilken väg man skall välja både kortsiktigt gentemot protesterna och mer långsiktigt vad gäller reformer skarpt.

Ekonomin kräver betydande liberalisering, och det politiska systemet behöver öppnas upp. När jag besökt Iran har många samtal handlat om just detta och hur det kan vara möjligt. Motståndet är betydande, men har åtminstone hitintills sannolikt varit minskande.

Och det förefaller ju att det som om det var konservativa krafter som satte igång protesterna för att försöka stoppa en del av de ekonomiska reformer som delvis sker. Men snabbt förändrade protesten karaktär, och många slagord riktar sig nu mot regimen i dess helhet.

Även om dödstalet stiger har regimens svar hitintills varit relativt försiktigt. Det sägs att alla har rätt att protestera, och att detta är legitimt så länge det sker fredligt. Men skulle protestera få ytterligare kraft är det nog ingen tvekan om att man kommer att släppa lös den fanatiska milis som svarade för de brutalaste av övergreppen när protesterna krossades 2009.

Sociala media spelar en betydande roll, och regimens försök att kontrollera och begränsa dessa förefaller hitintills inte att ha varit så framgångsrika.

Omvärldens reaktion är också hitintills försiktig, med olika uttalanden som understryker vikten av att respektera rätten att protestera fredligt.

Frankrikes president har talat direkt med Irans president också om detta, men i övrigt har jag inte noterat någon kontakt på politisk nivå från europeisk sida, vilket kan synas lite märkligt.