Hem till Valborg

KASTRUP: Det blev till att flyga hem via Kastrup denna valborgsmässoafton, men flygtider ger i alla fall välkommen möjlighet att komma ikapp mer läsningen av olika saker.

Island visade sig på sin vackraste sida, och det var ett genuint trevligt initiativ att ta oss den vackra vägen till Reykholt och Snorre Sturlasons tidiga nordiska medeltidsvärld.

Här skrevs också Heimskringla med historien om den Olof som sedermera blev Den Helige, och vars värld ju inte minst omfattade Kiev och de områden längs Dnjepr som ju nu åter är föremål för vår uppmärksamhet.

Och det var de frågorna vi utrikesministrar kom att ägna så gott som hela vår middag i går kväll.

Vi har alla samma bedömning av det som nu händer och dess konsekvenser. Att dessa kommer att sträcka sig över betydande tid råder det tyvärr ingen tvekan om.

Våra olika regionala samarbeten med Ryssland kommer självfallet också att påverkas. Det större möte med Östersjö-rådet som var planerat kommer t ex nu inte att bli av.

Hur det Arktiska Rådet kommer att påverkas återstår att se. Hör har vi ju haft ett i allt väsentligt konstruktivt samarbete också med Ryssland.

Såväl USA som Canada har nu inställt medverkan i möten också på mer teknisk nivå. Om detta är lämpligt kan diskuteras, men viktigt är självfallet att vi nu strävar efter en gemensam syn också med dessa länder om hur den nya situationen bäst kan hanteras.

Det är ju nu Canada som är ordförande, men om ett år är det USA som tar över, och hur situationen kommer att vara då vet vi i dag inte så mycket om.

På morgonen i dag skiftade vi fokus till den dystra situationen för fredsansträngningarna mellan Israel och Palestina, och vi var eniga i att konsekvenserna av det vi nu ser måste upp till diskussion på EU:s bord.

Det finns frågor som varit vilande under den tid som samtalen trots allt rört sig framåt, men som det nu kan finnas anledning att få upp på bordet igen.

Att förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan går framåt hade vi dock anledning att notera med tillfredsställelse.

Avgörande frågor återstår dock.

Innan vi satte oss på bussen för resan tillbaks till Keflavik, för att ta planet hem till Köpenhamn, diskuterade vi också betydelsen av det bredare s k NB8-samarbete som ju omfattar också de tre baltiska länderna.

Detta har successivt kommit att bli allt mer betydelsefullt, och vi diskuterade olika områden som kunde bli föremål för fortsatt utvecklat samarbete i denna krets.

Nästa NB8-ministermöte äger ju rum i Estland alldeles i slutskedet av vår svenska valrörelse i september, men det får vi ordna på något sätt.

I kväll blir det hemkomst till Stockholm efter det att eldarna hunnit slockna, men lite vårsång hoppas jag dock på ett eller annat sätt att kunna njuta av.

Och i morgon hoppas jag på en genuint ledig dag.

Dock kommer min blick då att vara bestämt riktad mot utvecklingen i östra och södra Ukraina.

Jag har en känsla av att morgondagen kan bli inledningen till en ny offensiv för att destabilisera såväl östra som södra Ukraina inför det stundande presidentvalet.

Samtal i Snorres värld

REYKHOLT: Här där en gång Snorre Sturlason levde, verkade och dig samlas i kväll och några timmar i morgon förmiddag vi Nordens utrikesministrar för sedvanliga mer informella diskussioner.

Snorre Sturlason – som levde mellan 1179 och 1241 – var inte bara en av Islands på sin tid mäktigaste män, djupt inblandad i förvecklingarna också i Norges historia, utan är ju först och främst den skald och författare som har gett oss mycket av det äldre Nordens historia.

Vår guide här hävdar att hans verk egentligen saknar motsvarighet i världslitteraturen under hela den långa tiden mellan det antika Greklands dramer och epos och den italienska renässansens mästerverk.

Och en mycket stor författare var han förvisso.

När jag gick i skolan läste vi förvisso delar av hans Edda, lärde oss om Eskil Skallagrimson och förväntades veta vad Heimskringla var och var den handlade om.

Om det är så fortfarande vet jag inte, men det borde vara det.

Vårt nordiska kulturarv är viktigt också för vår nordiska framtid.

Hans verk lever förvisso fortfarande. I handen när vi kom hit fick vi en ny översättning till engelska av sagan om Eskil Skallagrimson, och den har nu getts ut också som pocket av Penguin.

Och jag ser fram mot den lilla rundvandring här som snart börjar. Mitt ute i det ödsliga och vackra landskapet är detta ett samhälle med bara tre-fyra byggnader.

Sedan blir det middag och diskussioner.

Om det nordiska samarbetet.

Och om de utmaningar vi måste möta gemensamt.

Krisen i östra Europa med ett nytt Ryssland med gammalt beteende och allt vad detta kommer att leda till. Utmaningarna i Mellersta Östern. Samarbetet i Arktis.

Mitt på dagen i morgon tar vi oss så tillbaka till Reykjavik, och sedan skingras vi åter.

På flygningarna hem skall jag läsa om Eskil Skallagrimson.

Till Snorre Sturlasons Reykholt

STOCKHOLM: Denna dag inleddes med en längre intervju med BBC om EU:s politik gentemot Ryssland i fallet Ukraina, med den rätt självklara frågan om sanktioner räcker.

Och det gör de lika självklart inte.

Det viktigaste vi kan göra är att beröva den ryska destabiliseringspolitiken dess möjlighet till framgång genom att stödja och stärka Ukraina i olika avseenden.

Där Ryssland vill destabilisera och förhindra demokratiska val vill EU stabilisera och hjälpa demokratiska val.

Till detta kommer så hjälpen med de grundläggande och svåra ekonomiska reformerna. Jag hoppas på ett tydligt beslut av IMF:s styrelse i Washington i dagarna.

Men självklar måste det finnas en kostnad för Ryssland av att driva en politik som kullkastar de senaste decenniernas europeiska fredsordning och flagrant bryter mot gjorde åtaganden.

Och det är här de s k restriktiva åtgärderna eller sanktionerna kommer in i bilden.

Det som nu inträffar är ju att det blir osäkert att göra affärer med eller i Ryssland, och konsekvenserna av detta kommer att växa med tiden.

Den ryska ekonomin behöver investeringar, teknologi och modernisering för att kunna bryta ur sin stagnation och sitt råvaruberoende, och detta kommer nu att bli avsevärt mycket svårare.

I sig är detta ingenting vi önskar. Tvärt om.

En modernare, öppnare och mer konkurrenskraftig rysk ekonomi ligger entydigt också i vårt intresse. Men med den inriktning Rysslands politik nu getts förefaller tyvärr utsikterna för detta dystra.

Och det är viktigt att göra klart att politik får konsekvenser.

I går återvände jag från Tallinn och dagarna där, och senare i dag flyger jag iväg i riktning först Keflavik på Island och därefter med bil till Snorre Sturlasons gård Reykholt för middag och överläggning med mina nordiska kollegor.

Våra informella överläggningar är alltid av stor värde. Och i dessa dagar finns det ju också åtskilligt att diskutera. Krisen i östra Europa kommer naturligt att stå i centrum även där.

Men vi blir nog också diskutera läget i Mellersta Östern.

De amerikanska ansträngningarna mellan Israel och Palestina är uppenbart mycket besvärliga, och utsikterna för snabba och avgörande framsteg är knappast särskilt lysande.

Kriget i Syrien fortsätter med oförminskad styrka. Regimens bombningarna av Aleppo visar ett totalt förakt för de mest elementära humanitära hänsynstaganden, samtidigt som splittringen i oppositionen snarast ökar.

Det enda som förefaller att röra sig framåt i denna region är överläggningarna i den nukleära frågan med Iran, även om de ju ännu inte gått in i sin avgörande fas.

Jag har ju hela tiden sagt att förutsättningarna för en överenskommelse finns, och den bedömningen verkar nu delas av allt fler.

Viktigast för oss är dock att diskutera det fortsatta nordiska samarbetet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vi har ju tagit mycket betydelsefulla steg framåt under de senaste åren, men det finns fortfarande mycket som kan och bör göras på detta viktiga område.

Framgång, Paldiski och nätfrihet

TALLINN: Alldeles självklart var det en stor lättnad när det lyckades att få den svenske militära inspektören i Östra Ukraine frigiven i går kväll.

Även om glädjen blandades med stark oro för de sju andra som fortfarande sitter kvar i fångenskapen hos de militanta rebellerna.

Vi var på middag på svenska ambassaden här i går kväll, men den middagen kom att domineras och avbrytas av skeendet i Slovyansk.

Trots uppgifter i media ville vi inte bekräfta att han var fri innan dess att han och de från OSCE som förhandlat hans frigivning var i tillfredsställande säkerhet.

Jag hade ju dessutom möjlighet att tala direkt med såväl honom som chefen för OSCE-teamet också om detta.

Det var ju viktigt i går kväll att direkt tacka alla dem som på ett eller annat sätt bidrog till denna framgång – även om vi har all anledning att nu fokusera på de som sitter kvar.

Och alldeles självklart på den allmänna laglöshet som förefaller att bereda ut sig i de områden där de beväpnade separatisterna arbetar i östra Ukraina.

Här i Tallinn avslutades diskussionerna på Lennart Meri-konferensen i går mitt på dagen, och på eftermiddagen passade jag på att åka till den lilla orten Paldiski strax väster om Tallinn.

När vi i början av 1990-talet var mycket engagerade när det gällde att hjälpa det Estland som just återvunnit sin självständighet handlade mycket dels om Narva och dels om Paldiski.

Här i Paldiski fanns den anläggning där den sovjetiska marinen utbildade för driften av sina strategiska atomubåtar, och i den stora och ytterligt hemliga anläggningen fanns två ubåtskroppar med kärnreaktorer.

Om arbetet med denna fråga har Lars Fredén skrivit i sina viktiga böcker från denna period – som högeligen rekommenderas till var och en intresserade av vår tid eller vår del av världen.

Där beskrivs också det besök som Estlands dåvarande premiärminister Mart Laar och jag fick tillstånd att göra här tidigt 1995.

Sedan dess har jag inte varit på platsen, och det var nu mycket tillfredsställande att se hur alla våra mödor och insatser genom åren i denna fråga gett resultat.

Anläggningens två reaktorer är väl ingjutna och kontrollerade, avfallet omhändertaget och anläggningen i dess helhet nu närmast ett internationellt mönster för avveckling av en nukleär installation.

Också svenska experter och svensk finansiering har varit viktigt för detta resultat.

I Paldiski hade jag också möjlighet att besöka och få en genomgång av den estniska arméns viktigaste bataljon – och dit anländer under dagen i dag också element ur den amerikanska luftburna brigaden från Vizenca i norra Italien.

Men själv övergår jag i dag till det nya århundradets framtidsfrågor.

Konferensen NETmundial i São Paulo om de globala nätfrågorna förra veckan gav ett mycket bra resultat. Att delegationerna från Ryssland och Cuba visade missnöje är ett tecken så gott som något på den saken.

Här i Tallinn samlas nu 18 ministrar från och representanter för omkring 60 länder inom ramen gör Freedom Online Coalition för att diskutera hur vi skall gå vidare i det viktiga arbetet för nätfrihet.

Och för mig ger det också möjligheter till koordinering i en rad andra frågor.

I eftermiddag lämnar jag dock Tallinn och återvänder hem till Stockholm för olika ärenden under eftermiddagen och delar av morgondagen. Uppföljning av den europeiska krisen kommer självfallet att dominera.

I morgon eftermiddag flyger jag så till Island för ett möte med de nordiska utrikesministrarna där under tisdag kväll och onsdag förmiddag.

Sedan återstår det att se vad som kommer att ha inträffat intill dess…

Ukraina i fokus i Tallinn

TALLINN: Det är alltid stimulerande diskussioner på den årliga Lennart Meri-konferensen här i den estniska huvudstaden.

Självklart är det de möjliga konsekvenserna för denna region av det som nu händer i rysk politik gentemot Ukraina som står i centrum för diskussionerna här.

USA sänder nu delar av sin luftburna brigad också till de tre baltiska länderna.

Syftet är mindre renodlat militärt än att konkret visa politiskt stöd i en situation där det ryska agerandet alldeles självklart lett till en betydande nervositet.

Här finns det inte så få som erinrar sig vad som inträffade 1940, även om jag tillhör dem som betonar att den historiska parallellen inte skall överdrivas.

Och den luftpatrullering som Nato står för över de baltiska länderna förstärks nu högst väsentligt för i alla fall återstoden av detta år.

Om någon dag landar en enhet från den amerikanska luftburna brigad som normalt finns stationerad i norra Italien också här i Estland – andra enheter finns redan i Polen och Lettland – och F16-flygplan från Danmark landar på flygbasen Ämari som därmed för första gången blir bas för denna patrullering vid sidan av basen i Litauen.

I grunden handlar detta således om att med militära enheter signalera politiskt stöd till dessa länder i denna oroliga europeiska situation. Och i ljuset av det som inträffat är detta riktiga och viktiga åtgärder.

De mer långsiktiga konsekvenserna av det som hänt diskuteras flitigt även här.

Själv underströk jag också i diskussionerna här den avgörande betydelsen av att ge stöd till Ukraina.

Det handlar både om att möta den omedelbara ryska destabiliseringen och att ge landet hjälpa att bryta en katastrofal ekonomisk och social utveckling.

Mycket handlar också om olika s k restriktiva åtbörder mot olika individer i Ryssland – det som i den mer allmänna debatten kallas sanktioner.

Vi kommer att besluta om nya sådana redan på måndag, och redan pågår diskussionen om nästa steg i denna utveckling. Jag förväntar mig också nya beslut av viss tyngd från USA.

Detta är både bra och nödvändigt.

Däremot tror jag att man skall vara realistisk i sina förväntningar vad gäller de mer omedelbara resultat som åtgärder som dessa kan ge. Om sanktioner fungerar – och det är ju en närmast evig diskussion – så är det ju i ett relativt långt tidsperspektiv.

Och det som behövs nu är mer omedelbara åtgärder för att stödja Ukraina, omedelbar för att se till att det planerade presidentvalet kan genomföras.

Dagen i Tallinn gav möjlighet också till annat.

Jag träffade på en liten manifestation tre ryska män från Estland som tillhört dem som sänts till Tjernobyl för att hantera den katastrof som inträffade där.

De berättade gripande om sina upplevelser under dessa besvärliga dagar, men också om hur de upplevt sig som förrådda av det sovjetiska system som de ju då hade varit en del av.

Och jag sade att de trots allt det som hänt skulle vara stolta över de insatser som de personligen gjort i den svåra situationen i den svåra tiden.

Vi passade också på tillfället att besöka den militära kyrkogården i utkanten av Tallinn där centralt finns den s k bronssoldat som för några år sedan var föremål för betydande kontroverser.

Men där finner man gravar för såväl ester som ryssar som fallit i det förra århundradets olika konflikter i denna del av världen.

Och här fanns också gravar av brittiska soldater och sjömän från det första världskrigets och den estniska självständighetskampens dramatiska år.

Vi vandrade runt i den vackra kvällssolen och registrerade över historiens gång.

Jag tror aldrig jag varit på en kyrkogård av detta slag där olika nationaliteter som ibland stridit på olika sidor vilar i samma frid.

I kväll har så diskussionerna i olika mer aktuella frågor fortsatt under konferensen.

Det säger sig självt att åtskillig tid under dagen också ägnats olika insatser och kontakter med anledning av de miltärinspektörer som ju förts bort av de illegala grupperna i Slovyansk i östra Ukraina.

Morgondagen kommer jag också, enligt nu gällande plan, att tillbringa här i Tallinn eller dess omedelbara närhet.

En dag i soligt Stockholm

STOCKHOLM: Mellan allt annat blir det i alla fall en arbetsdag vid Gustaf Adolfs torg i dag.

Och det finns åtskilligt att följa upp och ge inriktning till.

Mycket har att göra med den aktuella och mindre stabila situationen i Europa just nu.

Självfallet situationen i östra Ukraina som är påtagligt komplicerad.

Uppenbart är att de ryska ansträngningarna att leva upp till överenskommelsen i Geneve i allra bästa fall skulle kunna beskrivas som strikt minimalistiska.

Och det är en positiv tolkning.

En som mer överrensstämmer med den utveckling vi ser är att ansträngningarna att destabilisera Ukraina fortsätter.

Vi måste nu snart främst inom EU-kretsen ta ställning till den fortsatta politiken.

Men dagen handlar också om uppföljning av aktuella säkerhetspolitiska frågor i vårt mer omedelbara närområde.

Även det är ju berört av det nya läge vi har att hantera i Europa.

I Stockholm i dag finns FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor Valery Amos – främst för samtal med Hillevi Engström – och jag ser fram mot att få en möjlighet att lyssna på henne.

Det kommer med all sannolikhet att bli ett samtal fokuserat på de allt värre situationerna i såväl Syrien som Södra Sudan.

Dagen innebär också en välkommen möjlighet att mer direkt kunna följa upp med kollegor i regeringen i olika frågor.

Och jag hoppas också kunna hinna åka förbi Stadshuset där Ulf Adelsohn presenterar den menoarliknande bok han nu ger ut. En stor del av den handlar alldeles säkert om hans år i Stockholmspolitiken.

Fram mot kvällen bär det så av till vår närmaste andra huvudstad – Tallinn.

Där det blir det diskussioner på den årliga konferensen till president Lennart Meri:s minne, och på måndag börjar där det viktiga ministermötet med Freedom Online Coalition.

Således först diskussioner kring geopolitikens återkomst, och därefter den nya globala nätpolitikens olika utmaningar. Tallinn på sitt sätt i fokus i bägge dessa hänseenden.

Lissabon efter 40 år

LISSABON: På vägen hem från Brasilien har jag nu landat i Lissabon nästan på dagen 40 år efter den militärkupp 1974 som kastade den åldrade diktaturen över ända och inledde en process som skulle leda till att diktaturerna också i Grekland och Spanien föll.

Ett södra Europa dominerat av auktoritära diktaturen kom gradvis att ersättas av ett södra Europa som fick ny demokratisk stabilitet genom stegen in i det som då hette Europeiska Gemenskapen.

Men Portugals väg från diktatur till demokrati under åren 1974 och 1975 var långt ifrån enkel eller självklar.

Den 25 april var det en grupp av starkt vänsterorienterade yngre officerare, uttröttade av det meningslösa kolonialkriget, som tog makten i det som skulle komma att kallas nejlikornas revolution i Lissabon.

Och snart kom de att, inte utan inflytande från det starkt doktrinära portugisiska kommunistpartiet, glida allt längre åt vänster och allt längre bort från den ordnade övergång till demokrati som alla hade hoppats på.

Ibland var rena kaoset dominerande.

Jag minns väl staden Porto i norra Portugal hösten 1974 när revolterande revolutionära soldater belägrade ett försök till partikongress av det borgerliga partiet CDS. Det var först när ett elitförband från Afrika under natten kunde flygas in från Lissabon som fortsatta bränder och plundringar kunde stoppas.

Och i staden Guimarães inte långt därifrån minns jag hur det sköts kulsprutesalvor över torget när situationen var som allra mest osäker.

Det kunde ha slutat i stort sett hur som helst.

Viktigt var att det demokratiskt solida socialistpartiet successivt förmådde att mobilisera. Men också att de borgerliga grupperingarna kunde börja att organiseras och bjuda motstånd inte minst i landets norra delar. Det betydde mycket.

Inte sällan skedde det i direkt konfrontation med de kommunistiskt orienterade soldaterna och deras regim. Ett inbördeskrig framstod stundtals som en fullt möjlig utveckling.

Omständigheterna var svåra för Portugal också i andra avseenden.

De forna kolonierna gavs successivt – och äntligen! – sin frihet, men krig en miljon portugiser som sett sitt liv i dessa tvingades plötsligt att bryta upp och bege sig som flyktingar till ett land de i de allra flesta fall aldrig sett.

Jag minns hur Lissabons flygplats under lång tid var ett enda stort flyktingläger.

Situationen i landet stod länge och vägde.

I november 1975 kom så det slutgiltiga avgörandet.

Då försökte en grupp än starkare vänsterorienterade militärer ta den totala makten i ett kuppförsök som kom att misslyckas, och som i stället utlöste en motoffensiv av andra militära styrkor som återställde ordningen, förpassade revolutionärerna bort från makten och beredda vägen en genuint och stabil demokratisk utveckling.

Och så har det förblivit i Portugal under de fyra decennier som passerat sedan nejlikornas revolution.

Den 25 april är frihetsdagen för Portugal, och i år är dagen självfallet ändå viktigare mot bakgrund av att det är lämnat 40 år som passerat.

Det var 40 år sedan melodin ”Grândola, Vila Morena” spelades på radion som en signal för kuppen att börja, och jag är rätt säker på att den spelas många gånger dessa dagar.

När det begav sig under dessa år var Portugal en frekvent destination för mig – det handlade om att hjälpa Portugals unga demokrater i deras besvärliga situation.

Och jag har sedan dess haft en alldeles speciell känsla för detta både vackra och behagliga land.

Men nu lyfter jag strax igen, och nu med Stockholm som destination.

Där väntar mer aktuella problemställningar.

Framsteg i São Paulo

SÃO PAULO: Även om den stora NETmundial-konferensen fortsätter här under morgondagen måste jag nu i skymningen plocka ihop mina saker och sakta börja ta mig till flygplatsen för att kunna vara hemma i Stockholm någon gång i morgon kväll.

Hur slutsatserna från denna konferens kommer att formuleras är nog ännu inte alldeles klart, men det förslag som föreligger är i allt väsentligt bra, och de enda länder som tydligt invänder just nu är Ryssland och Iran.

Att de har en annan agenda än friheten på och för nätet behöver knappast påpekas. Mer tydligt uttryckt är väl deras agenda snarast den rakt motsatta.

Men det har varit viktigt att här få stöd för de grundläggande principer för nätet som har möjliggjort dess frihet och dynamik.

Och inte minst har det varit viktigt att få dessa accepterade av värdlandet Brasilien, som startade denna process med utgångspunkter som måhända var något annorlunda.

Mitt anförande finns det länk till här till höger, och det ägnades dels ett återvändande till de principer för staters uppträdande på nätet som jag först presenterade på cyberkonferensen i Seoul och dels reflektioner om grundläggande principer för det ekosystem av styrning som nätet förutsätter.

Jag påpekade att det viktiga är att detta inte kan tas över och kontrolleras av något enstaka intresse, oavsett om det handlar om stora företag eller stora stater. Det behövs ett system där alla intressen kan komma till tals, men där ingen tillåts att dominera.

Detta är lättare sagt än vad det är gjort, och även om det ju i allt väsentligt fungerar väl under de decennier som gått finns det nu åtskilligt att göra, inte minst eftersom USA förklarat att man nästa höst tänker släppa den yttersta kontrollfunktion man hitintills haft.

I marginalen av mötet hade vi i eftermiddags också möjlighet att sitta ner med de som ingår i eller är anknytna till den Global Commission on Internet Governance som jag kommer att leda, och som kommer att ha en viktig funktion under de närmaste åren.

Men nu återvänder jag hem till de uppgifter som väntar där.

En vecka efter mötet i Geneve finns inga tecken på att situationen i Ukraina håller på att förbättras. Och uttalanden från utrikesminister Sergey Lavrov i dag har fått en allt mer hotfull karaktär.

Viktig förstärkning av försvaret

SÃO PAULO: Denne jättestad är inte bara det södra halvklotets största, utan råkar dessutom vara den näst största svenska industristaden i världen – efter Göteborg, men före Stockholm.

Och i dag har jag också tagit tillfället i akt att bekanta mig med de svenska företagens verklighet här. Tillsammans sysselsätter de ca 50.000 människor bara här i São Paulo.

Jättelandet Brasiliens ekonomi går nu lite sämre än vad nog de flesta hade väntat sig, och det är inte svårt att finna kritiska röster mot den politik som förs.

Att det politiska klimatet håller på att hetta till har också sin rätt självklara bakgrund i det kommande presidentvalet i oktober. Men problemen är samtidigt uppenbara.

Med sina ca 200 miljoner människor är Brasilien dock något av en värld i sig, och Sverige är i nu ett än mer intressant land efter beslutet att det brasilianska flygvapnet skall utrustas med den senaste versionen av Gripen.

Denna skall tillverkas här i Brasilien, och i detta ligger självfallet en relation som kommer att sträcka sig långt fram i tiden. Det handlar faktiskt om den största enskilda exportordern genom tiderna.

Men under dagen har jag också passat på att diskutera landets utrikespolitik med olika oberoende bedömare, och det saknade inte intresse.

Att de alla tillhörde mina följare på Twitter, och därmed visste påtagligt mycket om Sverige och svensk utrikespolitik, vars intressant att konstatera.

Jag fick åtskilliga frågor om hur Brasiliens tystnad om Rysslands angrepp på Ukraina kommer att påverka förtroendet för landets utrikespolitik, och försökte att svara rimligt diplomatiskt.

Men för ett land som tydligt och med rätta predikat den internationella rättens primat, och motsatt sig stormakters bara på deras makt grundade anspråk, borde det vara förknippat med en del mer långsiktiga problem att vara tyst i en situation som denna.

Hemma har de fyra allianspartiledarna i dag presenterat sitt förslag till såväl kort- som långsiktig förstärkning av vårt militära försvar.

Att jag som utrikesminister välkomnar detta borde vara uppenbart.

Det ger ökad styrka åt vår säkerhetspolitik i en europeisk framtid som blivit allt mindre stabil och säker.

Min förhoppning är att vi nu kommer att få se en bred politisk överenskommelse med i allt väsentligt denna inriktning.

Förstärkning av kortsiktig övningsverksamhet är viktig, men det gäller i än högre grad den mer långsiktiga förstärkningen av luftförsvar och av resurser över, på och under ytan i Östersjön.

Hit har jag dock kommit först och främst för att diskutera de olika frågorna om friheten för och på nätet på den stora konferens NETmundial vars olika förmöten pågått under dagen men som tar sin mer officiella början i morgon.

Då pratar Brasiliens president Dilma, men till inledningstalarna därefter räknas också jag.

Alldeles säkert kommer det att bli både livliga och intressanta debatter.

Ett slutdokument föreligger som utkast, och ser i allt väsentligt rätt bra ut.

Att Cuba, Iran, Ryssland och Kina förefaller att vara av avvikande mening stärker snarast den slutsatsen.

Och nu till São Paulo och NETmundial

TABIANO: I dessa dagar känns det som om jag kastas mellan det nittonde och det tjugoförsta århundradets politiska agendor och uppgifter.

Rysslands annektering av Krim och försök att destabilisera Ukraina i övrigt är politik av den art som dominerade Europa i dess helhet på 1800-talet, och som för hundra år sedan kom att föra oss in i serien av krig som kom att svepa över i stort sett hela världen.

Och det är ju inte minst mot denna vidare bakgrund det är så viktigt att rida spärr mot denna politik och dess konsekvenser.

Men samtidigt förändrar globalisering och ny teknologi världen i övrigt i ett rasande tempo. Och inte minst gäller detta informationsteknologin och internet med dess revolutionerande betydelse.

Frågan om friheten på och för nätet har varit en viktig fråga för oss under de senaste fyra åren, och vi har också lyckats att etablera den i den internationella debatten, fått till stånd viktiga internationella resolutioner och etablerat en koalition av stater tydligt engagerade i dessa frågor.

Men tidigt har det varit tydligt att diskussionen om det som på engelska kommit att kallas multistakeholder model för att hantera de olika delarna av utvecklingen av nätet kommer att kräva mer av internationell debatt, förankring och utveckling.

Även om det i sak inte har med saken att göra har debatten om olika former av övervakning och underrättelseverksamhet på nätet bidragit till detta.

Vid den stora cyberkonferensen i Seoul i höstas försökte jag ju skissera vissa principer för sådan verksamhet som borde kunna finna bred internationell förankring.

Sedan dess har åtskilligt hänt, och till detta hör ju att jag accepterat att leda den oberoende Global Commission on Internet Governance – http://www.ourinternet.org – som på allvar kommer att starta sitt arbete i anslutning till Stockholm Internet Forum i slutet av maj.

På onsdag och torsdag möts i Sao Paulo i Brasilien konferensen NETmundial som kommer att samla såväl regeringar, teknikföreträdare och representanter för olika delar av det engagerade civilsamhället för att diskutera dessa frågor.

Det mötet kommer att vara en viktig startpunkt för den kommande internationella debatten i dessa frågat.

Och självklart kommer även jag att vara där.

Från Europa kommer också, på mer officiell nivå, Europakommissionens Neelie Kroes med ansvar för dessa frågor.

Så i kväll tar jag flyget från Europa till Brasilien, och även om det nu är de viktiga nätfrågorna som för mig dit hoppas jag alldeles självklart få tid med också vissa andra frågor.

Vi har ju en politiskt såväl som ekonomiskt betydelsefull bilateral relation med Brasilien, och Sao Paulo är sedan decennier tillbaka en betydelsefull ort för vårt näringsliv.

Jag hoppas kunna träffa också dess olika företrädare i Brasilien under morgondagen innan NETmundial startar mer officiellt på onsdag morgon.

Sent på torsdag hoppas jag dock vara tillbaka i Stockholm, och då kommer alldeles säkert den fortsatta utvecklingen vad gäller Ryssland och Ukraina att dominera min tid.

Det handlar ju om hur överenskommelsen i Geneve respekteras eller inte. I morgon kommer USA:s vicepresident Biden att landa i Kiev, och som det ser ut just nu har ju framstegen med att utrymme illegalt ockuperade byggnader i Ukraina varit minimala.

Redan på fredag eftermiddag bär det dock iväg igen för mig, men då Tallinn för den årliga Lennart Meri-konferensen. Även där kommer med all säkerhet utvecklingen i Ryssland och dess konflikt med Ukraina att vara i centrum.

Sedan blir det åtskilligt med Tallinn, för på måndag och tisdag samlas där Freedom Online Coalition, d v s ett antal av de länder som engagerat sig allra tydligast när det gäller friheten på nätet.

Och även för kommer jag självklart att vara.

Nätpolitiken handlar ju om frågor som kommer att bli allt viktigare under de år som kommer.

Samtidigt som gepolitikens mer klassiska utmaningar gör sig allt mer kännbara.

Resultat eller inte i Geneve?

TABIANO: Gårdagens utdragna och mycket svåra överläggningar i Geneve resulterade trots allt i en skriftlig överenskommelse som, trots sin vaghet, innehåller ansatser av stor betydelse för att kunna hantera situationen i östra Ukraina.

Centralt är åtagandet att se till att illegala ockupationer av polisstationer och motsvarande upphör, och att illegala grupperingar desarmeras.

I Kiev och västra Ukraina har detta i allt väsentligt skett, men det är i östra Ukraina som det nu måste ske.

När jag lyssnade på utrikesminister Lavrovs presskonferens var det inte möjligt att höra någon kraftfull uppmaning av denna innebörd, och jag ser via media i dag att de beväpnade ockupanterna i Donetsk förklarat att de inte haft några kontakter med Ryssland i denna fråga.

Inte desto mindre är det framgång i detta avgörande avseende som avgör om uppgörelsen i Geneve kommer att hålla eller inte. Och det gjordes tydligt att det handlar om några dagar, d v s kanske en liten bit in på nästa vecka.

Hur och när vi skall värdera processen, och de slutsatser den värderingen skall ledas till, kommer det ju att finnas anledning att återkomma till.

Från rysk sida pressade man i dessa samtal självfallet på för sin egen agenda med inte minst en långt gående uppdelning av Ukraina, och jag tyckte nog att USA:s utrikesminister Kerry på presskonferensen gick längre på denna punkt än vad jag tror kommer att vara såväl möjligt eller lämpligt att snabbt åstadkomma.

En författningsfråga som denna är inte enkel.

Utan jämförelser i övrigt har vi ju en viss erfarenhet i Sverige av komplexiteten i varje form av förändring av relationerna mellan den offentliga maktens olika nivåer. Det brukar vara en process som sträcker sig över år, och där noggranna överväganden är nödvändiga för att det inte skall bli fel.

Och samma sak gäller ju för övrigt också USA. Maktdelningen mellan delstaterna och den federala nivån är ingenting som stöps om i en handvändning.

Det som gäller i Sverige och i USA bör också gälla Ukraina. I frågor som dessa krävs varsamhet om man inte skall åstadkomma mer problem än vad man löser.

Med detta inte sagt att det inte går eller bör göras. Det är den ukrainska politiska processen som avgör den saken.

Men med detta är sagt att viss försiktighet nog är påkallad, och vi nog har anledning att uppskatta om det ukrainska politiska systemet behandlar denna fråga på samma sätt som vi i våra länder skulle behandla en fråga av motsvarande dignitet och betydelse.

Ett fritt, enat och demokratiskt Ukraina

TABIANO: Påsken närmar sig, och jag har tillfälligt utlokaliserat till det underbara försommarvädret i norra Italien. Men större delen av min dag handlar detta till trots om den eskalerande krisen i östra Europa.

I morgon träffas utrikesministrarna från EU, USA, Ukraina och Ryssland i Geneve för att se om dialog på denna nivå kan leda till framsteg i att hantera krisen.

Vid mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg i måndags, där förberedelserna för morgondagens möte diskuterades, var vi såväl tydliga som eniga i våra slutsatser. Och det är dessa Catherine Ashton bär med sig till morgondagens samtal.

Att denna kris i sina olika faser sedan förra sommaren har drivits fram av Ryssland är viktigt att ha klart för sig, och i detta ligger ju att det först och främst är på Ryssland det ankommer att ta steg för att, om man så skulle önska, mildra eller lösa krisen.

Den destabiliseringsstrategi som ju gått in i en mycket aktiv fas efter den 21 februari, och med invasionen och annekteringen av Krim som dramatisk inledning, syftar till att påverka utvecklingen i Ukraina i dess helhet.

Ett viktigt delmål tror jag är att försöka att förhindra eller begränsa det presidentval vars första omgång kommer att äga rum den 25 maj. Man vill inte se någon i val legitimerad ukrainsk president i Kiev med allt vad detta skulle kunna innebära.

I detta syfte förbereder man nu olika s k folkomröstningar i först och främst östra Ukraina, och jag är övertygad om att vi kommer att se en betydande upptrappning av detta arbete under de närmaste veckorna, med den 11 maj som det datum man satt för dessa.

I motsats till fallet Krim, där det ju talades om en direkt anslutning till Ryssland, tror jag att man här snarare kommer att tala om olika former av autonomi.

Skälen till det är, tror jag, två.

Dels att stödet för direkt anslutning till Ryssland nog torde vara relativt svagt i östra Ukraina, och dels att det är genom denna typ av arrangemang som man kan få in faktisk makt över den politik som kan föras i Kiev under kommande år.

Någon sade att man vill införa ett system där varje typ av internationellt åtagande av Ukraina skulle kräva godkännande av minst två tredjedelar av alla Ukrainas regioner.

Man räknar då med att det skall finnas ett antal sådana som kan blockera t ex ett frihandelsavtal med EU, även om ett sådant arrangemang ju med än större säkerhet skulle blockera anslutning till Rysslands s k Eurasiatiska Union.

Hur opinionen faktiskt ser ut i östra Ukraina är inte alldeles lätt att veta, och till detta kommer att dramatiska situationer självfallet förändrar dessa saker.

Jag var i Donetsk ett par gånger innan jag blev utrikesminister, och har sedan dess varit där två gånger för olika samtal. Donbass är förvisso en region med en egen och stark identitet, där man nog tycker att Kiev för att inte tala om Lviv, ligger långt bort, men där det varit svårt att hitta någon entusiasm för att lämna över makten till Kreml.

Intressant de senaste dygnen, om än inte rapporterat med samma dramatik, är att regionens ledande oligark och makthavare Rinat Ahmetov tydigt uttalat sig för ett ”enigt och enat Ukraina” och att regionens mäktiga gruvarbetarorganisationer vägrat att ställa sig på de pro-ryska separatisternas sida.

Och de gör det trots att det bland dem finns en stark oro för den ekonomiska och därmed sociala situationen i regionen. Kolgruvedistrikt har sina speciella karakteristika.

Därmed inte sagt att det inte finns starka känslor och en misstänksamhet mot Kiev, och att denna nu späds på med en kraftfull och hänsynslös rysk propaganda.

Delar av det vi nu ser för tankarna till inledningen av krigen i f d Jugoslavien.

Även där spelade grov propaganda via TV en viktig roll.

Serber i såväl Kroatien som Bosnien skrämdes upp med att de fascistiska Ustasja-krafter som mördat så många under andra världskriget nu var tillbaka, och detta ledde till att de i ren rädsla gav sitt stöd till en politik som de annars kanske skulle känt sig främmande för.

Nu är det hotet från s k Bandera-krafter som spelas upp i den ryska televisionen, och även om Bandera:s ultranationalistiska och anti-sovjetiska krafter nog aldrig fanns eller verkade i östra Ukraina har decennier av sovjetisk propaganda kring dem satt sina tydliga spår.

Och här ser vi hur olika tolkningar av historien kan vara farliga även nu.

Den Bandera som ses som ett fascistiskt hot i östra Ukraina har statyer i västra Ukraina och tilldelades postumt medaljer och avbildades på frimärke under f d presidenten Yushenko.

På samma sätt som i f d Jugoslavien ser vi nu åter hur skuggorna från historien cyniskt utnyttjade kan göras levande i ett brutalt spel om makt och gränser i Europa.

Den akuta kris för Ukraina som de ryska åtgärderna skapat, underblåst och skärpt har ingen snabb eller omedelbar lösning.

Vår gemensamma politik måste inriktas på att stödja Ukrainas möjligheter som fri, självständig och demokratisk nation.

Starkt i Luxembourg

LUXEMBOURG-STOCKHOLM: Även om det också var åtskilligt annat som stod på vår dagordning på ministermötet i dag var det rätt uppenbart att det var Ryssland och Ukraina som var det dominerande och viktiga ämnet.

Vissa av oss började på morgonen med att träffa analytiker från European Council on Foreign Relations för att lyssna på deras observationer från samtal med tankesmedjor och motsvarande i Moskva.

Bilden som redovisades var bilden av ett tydligt revisionistiskt och närmast revolutionärt land.

Det handlar om att göra upp med den ordning som etablerades efter det sovjetiska väldets sammanbrott, och påtagligt öka utrymmet för nationell rysk maktutövning i alla dess tappningar.

Och då är det vi nu ser i Ukraina bara ett tecken på en långt viktigare och allvarligare förändring, vars olika konsekvenser vi har all anledning att överväga noga.

Diskussionen om Ukraina och Ryssland tog sin tid, men när det kom till kritan var det knappast några avgörande svårigheter att enas om s k slutsatser som blev både starka och bra.

Viktigt var att de tydliga krav på Ryssland vi talat om nu blev hela EU:s krav. Och det är viktigt inte minst inför de diplomatiska samtal som förhoppningsvis kommer att äga rum i Geneve på torsdag, och där Catherine Ashton kommer att företräda oss alla.

Om dessa sedan kommer att ge några resultat värda namnet är en annan sak. Varje diplomatisk möjlighet måste tas tillvara och utnyttjas för att verka för den politik som vi gemensamt slagit fast.

I östra Ukraina fortsätter destabiliseringen.

På en video i dag framträder en man som presenterar sig som överstelöjtnant i Rysslands armé och ger order om olika delar av denna destabilisering, och det kanske har sin betydelse för de som fortfarande tvivlar om vad som egentligen pågår.

Hur långt man ämnar driva detta återstår att se. Ett viktigt mål är alldeles säkert att förhindra de planerade presidentvalen, eller att i alla fall försöka att begränsa deras legitimitet.

Om ytterst handlar det ju om att åstadkomma ett svagt och splittrat Ukraina som lätt kan domineras av Ryssland och som kan förhindras att samarbeta internationellt om Kreml inte vill.

I morgon utbryter så för min del en vecka med viss ledighet med anledning av den stundande påsken, och jag tänkte styra ner mot lite sydligare europeiska nejder för att där möta lite mer av vår och värme.

Säkert återkommer jag i alla fall här – men kanske under den närmaste veckan med lite reducerad frekvens.

Lugnare i Luxembourg

LUXEMBOURG: Efter min dag i Odessa har jag nu anlänt hit inför morgondagens möte med EU:s utrikesministrar. Att den dramatiska tillspetsningen av situationen i Ukraina kommer att dominera är tämligen uppenbart.

Att Ukraina kommer att göra insatser för att återta kontrollen där man förlorat den i östra Ukraina var tydligt redan när jag strax innan jag lämnade Odessa talade med min ukrainske kollega.

Och det var omedelbart efter det möte de haft med sitt nationella säkerhetsråd.

Hade illegala väpnad band tagit över polisstationer i Sverige är jag övertygad om att vi använt alla de resurser vi har för att återta kontrollen.

I grunden handlar ju detta om att skydda demokratin.

Här samlas vi nu gradvis inför morgondagens möte.

Luxembourg en söndagkväll är knappast något upplopp. Men på den restaurang vi hittade räknade jag fem utrikesministrar.

Jag medger att vi var tre på det bord där jag satt.

Men även i morgon blir det åtskilliga andra möten.

Först frukost med en rad analytiker som varit i Moskva för att ta temperaturen på de politiska attityderna där efter annekteringen av Krim.

Sedan möte med EPP-kretsen av utrikesministrar. Även där kommer alldeles säkert Ryssland och Ukraina att var i fokus.

Och sedan det ordinarie mötet med allt vad det innebär.

Fram mot kvällen hoppas jag kunna återvända till Stockholm.

Och på tisdag morgon hoppas jag att det skall vara möjligt att bege sig av på några dagars avkoppling under påsken – även om det är tilltagande tveksamt hur det blir med den saken.

Ny och allvarligare fas i krisen

ODESSA: Att konflikten mellan Ryssland och Ukraina i går gick in i en ny och allvarligare fas kan det inte råda någon tvekan om.

I ett officiellt uttalande från utrikesdepartementet i Moskva talar man om ”de till förtvivlan bragta invånarna i sydost” av Ukraina, men det vi såg i går var ju knappast detta, utan hur inom några timmar väl beväpnade och koordinerade grupper av soldater gick till attack mot och tog över främst polisstationer i landets östra delar.

Att detta inte kunde ske utan Rysslands direkta eller i direkta medverkan och eller stöd är uppenbart och tydligt. Utan Ryssland hade detta inte skett.

Och medan Moskva skrikit högt om beskedliga säkerhetsstyrkor kring Maidan, och krävt att dessa omedelbart skall desarmeras, ger man nu minst understöd till betydande beväpnade grupper som direkt tar över makten i delar av landet.

I vilken grad ryska specialförband direkt är en del av detta är i detta sammanhang av mindre betydelse. Den ryska rollen är tydlig i vilket fall som helst.

För vissa förefaller det förvånande att detta kommer dagar innan man skall sätta sig ner till politiska samtal i Geneve i frågan. Men det kan lika gärna ses som om att man inför dessa vill skapa sig en stark position samtidigt som man vill försvaga Ukraina och förödmjuka Väst.

En kraftfull upptrappning handlar det utan tvekan om.

Gårdagens olika händelser förefaller ha varit väl planerade.

Det dök upp nya flaggor som inte kunde ha tillverkats över natten, och längs gator i Donetsk dök upp kommersiella affischer om den ny republik som man på sina håll vill skapa.

Från Moskvas sida sägs att man inte vill införliva fler områden med Ryssland. Kanske det.

Men allt pekar på att planen är att sätta upp en satellit i form av en militärt och politiskt kontrollerat område i östra och södra Ukraina, och nästa steg i den planen kan vara krav på någon form av folkomröstning med 11 maj som ett datum som nämnts.

Och då kommer man sannolikt också att göra vad man kan för att bli av med eller avlegitimera det planerade presidentvalet den 25 maj.

Ett starkt, enat och demokratiskt Ukraina, som dessutom vill samarbeta med Europa i övrigt, är alldeles uppenbart vad man vill förhindra.

Jag är fortfarande kvar i Odessa för samtal och annat i en viktig stad som, med den ytterst allvarliga utveckling vi ser, snart riskerar att komma i fokus för den nya ryska revisionism som vi nu ser breda ut sig över östra Europa.

Men sedan måste jag till Luxembourg för mötet med EU:s utrikesministrar där i morgon.

Det blir, milt uttryckt, ett viktigt möte.

Alarmerande i östra Ukraina

ODESSA: Allt går inte riktigt som planerat, och i stället för att fortsätta i kväll till Kherson blir det till att stanna här i Odessa och avvakta utvecklingen under morgondagen.

Efter frukost med min ukrainske kollega har jag tillbringat dagen här i denna sydukrainska metropol vid Svarta Havet.

Staden har en rik och fascinerande historia, och är viktig från de flesta utgångspunkter man kan föreställa sig.

Regionens hamnar är av stor betydelse, och mer politiskt kan måhända noteras att till gränsen till Moldavien och Transnistrien är det väl bara lite mer än en halvtimma med bil.

Och det har varit bra samtal såväl med regionens guvernör som med en stor grupp företrädare för unga entreprenörer och aktiva inom civila samhället här.

Att det där fanns både ilska över den korruption som man tycker har regerat landet och förhoppningar på vad ett närmare samarbete med EU kan innebära var mycket tydligt.

Men säkert finns det också här, inte minst i den äldre generationen, som lyssnar på locktoner från öster. Hitintills förefaller deras manifestationer dock inte alltför imponerande.

Men läget i östra Ukraina har spetsats till under dagen.

Bilder visar väl beväpnade män med vapen som förefaller påtagligt avancerade. Vägspärrar och stormade polisstationer. Mönstret med s k gröna män förefaller kusligt bekant.

Självfallet har vi anledning att överväga denna situation mycket noga. Ukrainas nationella säkerhetsråd sammanträder senare i kväll för att ta ställning till situationen.

Vad morgondagen kommer att innebära vet vi inte.

Universitet, TV-program, samtal och möten

KIEV: Den politiska atmosfären i Ukraina är förvisso laddad, och det politiska intresset också mycket stort, vilket man märker i alla de diskussioner jag haft här under dagen.

Tidigare i kväll medverkade jag i direktsändning i det utomordentligt populära TV-programmet Shuster Live – en kombination på bästa sändningstid fredag kväll av Skavlan och Agenda – och kunde också där notera det stora intresset.

Och de mätningar man gjorde löpande under sändningen där registrerade ett påtagligt starkt stöd för de europeisk budskap jag hade, medan det gick mindre väl för de ryska budskap som framfördes i filmade inslag från Moskva.

Stimulerande under dagen var också mitt möte med studenter på ett av stadens större universitet. Det var mer än fullsatt i den stora aulan, och en lokal TV-kanal sände direkt såväl mitt anförande som frågestunden efter med studenterna.

Där talade jag om EU:s Östliga Partnerskap, och bemötte en del av den felaktiga information om detta som ju spritts från vissa håll.

På förmiddagen hade jag möjlighet att träffa Yulia Tymoshenko för första gången på åtskilliga år, och det var värdefullt att lyssna också på hennes bedömningar av den aktuella situationen.

Även hon är ju kandidat i presidentvalet, även om opinionsundersökningarna just nu visar att Petro Poroshenko, som jag ju åt middag med i går kväll, har ett påtagligt mycket större stöd.

Men under dagen har jag självfallet också träffat företrädare för det Regionparti som ju hade f d presidenten Yanukovich som ledare, men där det inte verka finnas någonting kvar av respekt eller stöd för honom.

Under dagen har premiärminister Yatsenyuk gjort sitt första besök i denna egenskap i Donetsk och de östra delarna av landet, och det är uppenbart att stämningen där just ju är spänd.

Alla opinionsmätningarna visar ett mycket begränsat stöd där för renodlad separatism, men samtidigt är det en region med annorlunda problem och perspektiv, och det är självfallet viktigt att de på alla sätt känner sig delaktiga i den politiska processen.

I kväll äter sig så middag med ett antal yngre parlamentsledamöter från olika partiet, inklusive Regionpartiet, för att höra deras syn.

I morgon börjar jag dagen med ett frukostmöte med min ukrainske kollega Andrii Deshchytsia, men därefter lämnar jag Kiev för att bege mig till södra Ukraina.

Först flyger vi till Odessa nere vid Svarta Havet för en serie av möten där, inklusive med den mission som EU har vid gränsen till utbrytarregionen Transnistrien i Moldavien.

Och på kvällen bär det sedan vidare till den viktiga staden Kherson vid den allra sydligaste delen av den mäktiga Dnjepr-floden.

Tillbaks i Kiev

KIEV: Bara några snabba rader mitt i natten innan det är dags för några timmars sömn.

Efter det att jag landat på Borispol-flygplatsen här – det är mitt femte besök i Ukraina på sju månader – bar det raka vägen in till regeringsbyggnaden för att sitta ner med premiärminister Arsenij Yatsenyuk och diskutera såväl Ukrainas aktuella läge som vad vi kan höra gör att stödja och hjälpa.

I ett mycket svårt läge – en ekonomi vid konkursens rang, ett del av landet ockuperat och andra delar utsatta för starka försök till destabilisering – har hans nya regering klarat sig väl.

I dag tog t ex parlamentet Rada den nya lagen om offentlig upphandling som är en väsentlig del i kampen mot den korruption som ju varit så förödande för landets ekonomi.

Men uppgifter framöver saknas inte. Under de senaste dygnen har Ryssland, vid sidan av allt annat, påtagligt skruvat upp användningen av energivapnet i syfte att destabilisera Ukraina.

Därmed hotar ännu en kris mitt inne i de som redan råder. Viktigt att notera är att så gott som alla dessa kriser utlösts av eller drivits fram av åtgärder vidtagna av Ryssland.

Viktigt är att Ukraina i detta läge tydligt har det demokratiska Europas fulla stöd, och vi diskuterade en rad olika aspekter på vad som kan göras i detta hänseende.

Från mötet med Arsenij Yatsenyuk bar det direkt av till middag med Petro Poroshenko, som just ny tydligt leder i de olika opinionsmätningarna inför presidentvalet i maj, och min slovakiske kollega Miroslav Lajcak.

Och här fortsatte till en bit efter midnatt diskussionerna om olika aspekter på landets situation och vad som bör göras – och inte göras! – från EU:s och det internationella samfundets i övrigt sida.

Hela morgondagen kommer jag så att tillbringa här i Kiev för olika diskussioner och anföranden, och avslutar med att vara med i vad som anses vara landets i dessa hänseenden mest sedda och inflytelserika TV-program.

På lördag fortsätter jag så, enligt planen som den just nu ser ut, till först Odessa och sedan Cherson i de sydligare delarna av landet.

Närmaste dagarna i Ukraina

STOCKHOLM: Middag och överläggningar med Italiens utrikesminister Federica Mogherini avslutade denna min dag här hemma.

I morgon blir det regeringssammanträde, diskussioner med den grupp som är här för att diskutera provstoppsavtalet CTBT, överläggningar med Litauens såväl president som utrikesminister, frågestund i riksdagen, snabb resa till Kiev för möte med premiärminister Yatsenyuk och sedan middag på säkerhetskonferensen där.

Så värst mycket med marginaler finns det inte i det programmet.

Och därefter kommer jag att stanna i Ukraina under de närmaste dagarna intill dess att jag beger mig till Luxembourg för mötet med EU;s utrikesministrar under måndagen.

Det ger möjlighet till mer omfattande samtal med företrädare för olika delar av det politiska livet i Ukraina liksom besök också i andra delar av landet.

Under åren har jag ju konsekvent försökt att besöka också andra delar av landet, vilket visat sig mycket värdefullt.

Strategi att destabilisera

STOCKHOLM: Det tog sina modiga timmar att flyga hem från Dubai efter besöket i Afghanistan i dag, men jag kunde inte undgå att notera att vi i klart väder passerade högst över östra Ukraina och det Donbass-område som nu åter står i den europeiska politikens centrum.

Här har nu olika militanta pro-ryska grupper med Kalashnikov och masker ockuperat olika administrativa byggnader i ett uppenbart försök att destabilisera och bereda vägen för någon form av starkare rysk intervention.

Ryska uttalanden som i höga tonfall varna för väpnade grupper och oro i Kiev – där det mesta är alldeles lugnt – samtidigt som man med propaganda och annat håller sådana under armarna i östra Ukraina framstår just nu som alldeles ovanligt hycklande.

Att det handlar om en medveten strategi för destabilisering kan det knappast råda någon tvekan om. Och den kommer att trappas upp under de kommande veckorna.

Avsikten är att sannolikt att störa eller omintetgöra presidentvalet 25 maj för att man sedan skall kunna diskreditera detta eller bereda vägen för öppet maktövertagande i östra och södra Ukraina.

Ser man på olika uttalanden är det sannolikt att mycket kommer att mobiliseras kring 9 maj – segerdagen för Ryssland och andra samtidigt som det ju också är Europa-dagen inte minst för oss – följt av 11 maj då man talar om någon form av folkomröstning och sedan vad som kan kända den 25 maj.

Intill dessa kommer nu olika grupperingar att mobiliseras och förberedas, och det är klart oroande att se hur de som nu ockuperar byggnader också är beväpnade. Sannolikt strävar man efter konfrontation med de ukrainska myndigheterna, för att därefter kunna ropa på den ”hjälp” som då osjälviskt självfallet kommer att vara redo.

Några tecken på att de ryska truppkoncencrntrationerna runt Ukrainas gränser minskat är jag inte medveten om.

Härom dagen råkade jag se på en rysk nyhetssändning, och skall man döma efter den förbereds ett aktivt ryskt ingripande i östra och södra Ukraina.

Där tecknades en bild av våld, kaos och förföljelse, och varje obevandrad tittare måste efter denna tunga dos av propaganda fråga sig hur länge de ryska trupperna kan stå passiva inför det som pågår.

Propaganda som denna har två syften. Dels är det självfallet att skapa oro och spänningar, och dels är det att skapa de politiska förutsättningarna för ett ingripande.

En sak är alldeles klar: TV-sändningar som dessa sker inte av en slump. De är en del av den samlade strategin för att steg för steg, ständigt med hänsynstagande till den rådande situationen, nå de mål man satt upp.

På måndag möte vi i kretsen av EU:s utrikesministrar för ordinarie möte i Luxembourg, och då kommer vi än en gång att ha anledning att värdera situationen.

Och före dess kommer också jag att ha möjlighet att besöka Ukraina för olika samtal om situationen på såväl kort som lång sikt.

Men närmast är det andra uppgifter som väntar.

I morgon inleds ett besök i Stockholm av den speciella högnivågrupp som ser hur vi ytterligare kan stödja arbetet med att fullt ut få fördraget om totalt stopp för kärnvapenprov CTBT att träda i kraft, och jag ser fram mot att på torsdag förmiddag diskutera detta med dem.

Gruppen innehåller åtskilliga personer som jag ser fram mot att träffa speciellt, bland dem USA:s förre försvarsminister Bill Perry, Australiens f d premiärminister Kevin Rudd och Italiens relativt nytillträdda utrikesminister Federica Mogherini.

Henne träffar jag dock redan i morgon för bilaterala samtal, och det blir dessutom middag tillsammans på kvällen.

Det finns åtskilligt att diskutera – inte minst utmaningarna i EU:s södra och östra grannskap.