Hem till Valborg

30 april 2014

KASTRUP: Det blev till att flyga hem via Kastrup denna valborgsmässoafton, men flygtider ger i alla fall välkommen möjlighet att komma ikapp mer läsningen av olika saker.

Island visade sig på sin vackraste sida, och det var ett genuint trevligt initiativ att ta oss den vackra vägen till Reykholt och Snorre Sturlasons tidiga nordiska medeltidsvärld.

Här skrevs också Heimskringla med historien om den Olof som sedermera blev Den Helige, och vars värld ju inte minst omfattade Kiev och de områden längs Dnjepr som ju nu åter är föremål för vår uppmärksamhet.

Och det var de frågorna vi utrikesministrar kom att ägna så gott som hela vår middag i går kväll.

Vi har alla samma bedömning av det som nu händer och dess konsekvenser. Att dessa kommer att sträcka sig över betydande tid råder det tyvärr ingen tvekan om.

Våra olika regionala samarbeten med Ryssland kommer självfallet också att påverkas. Det större möte med Östersjö-rådet som var planerat kommer t ex nu inte att bli av.

Hur det Arktiska Rådet kommer att påverkas återstår att se. Hör har vi ju haft ett i allt väsentligt konstruktivt samarbete också med Ryssland.

Såväl USA som Canada har nu inställt medverkan i möten också på mer teknisk nivå. Om detta är lämpligt kan diskuteras, men viktigt är självfallet att vi nu strävar efter en gemensam syn också med dessa länder om hur den nya situationen bäst kan hanteras.

Det är ju nu Canada som är ordförande, men om ett år är det USA som tar över, och hur situationen kommer att vara då vet vi i dag inte så mycket om.

På morgonen i dag skiftade vi fokus till den dystra situationen för fredsansträngningarna mellan Israel och Palestina, och vi var eniga i att konsekvenserna av det vi nu ser måste upp till diskussion på EU:s bord.

Det finns frågor som varit vilande under den tid som samtalen trots allt rört sig framåt, men som det nu kan finnas anledning att få upp på bordet igen.

Att förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan går framåt hade vi dock anledning att notera med tillfredsställelse.

Avgörande frågor återstår dock.

Innan vi satte oss på bussen för resan tillbaks till Keflavik, för att ta planet hem till Köpenhamn, diskuterade vi också betydelsen av det bredare s k NB8-samarbete som ju omfattar också de tre baltiska länderna.

Detta har successivt kommit att bli allt mer betydelsefullt, och vi diskuterade olika områden som kunde bli föremål för fortsatt utvecklat samarbete i denna krets.

Nästa NB8-ministermöte äger ju rum i Estland alldeles i slutskedet av vår svenska valrörelse i september, men det får vi ordna på något sätt.

I kväll blir det hemkomst till Stockholm efter det att eldarna hunnit slockna, men lite vårsång hoppas jag dock på ett eller annat sätt att kunna njuta av.

Och i morgon hoppas jag på en genuint ledig dag.

Dock kommer min blick då att vara bestämt riktad mot utvecklingen i östra och södra Ukraina.

Jag har en känsla av att morgondagen kan bli inledningen till en ny offensiv för att destabilisera såväl östra som södra Ukraina inför det stundande presidentvalet.


Samtal i Snorres värld

29 april 2014

REYKHOLT: Här där en gång Snorre Sturlason levde, verkade och dig samlas i kväll och några timmar i morgon förmiddag vi Nordens utrikesministrar för sedvanliga mer informella diskussioner.

Snorre Sturlason – som levde mellan 1179 och 1241 – var inte bara en av Islands på sin tid mäktigaste män, djupt inblandad i förvecklingarna också i Norges historia, utan är ju först och främst den skald och författare som har gett oss mycket av det äldre Nordens historia.

Vår guide här hävdar att hans verk egentligen saknar motsvarighet i världslitteraturen under hela den långa tiden mellan det antika Greklands dramer och epos och den italienska renässansens mästerverk.

Och en mycket stor författare var han förvisso.

När jag gick i skolan läste vi förvisso delar av hans Edda, lärde oss om Eskil Skallagrimson och förväntades veta vad Heimskringla var och var den handlade om.

Om det är så fortfarande vet jag inte, men det borde vara det.

Vårt nordiska kulturarv är viktigt också för vår nordiska framtid.

Hans verk lever förvisso fortfarande. I handen när vi kom hit fick vi en ny översättning till engelska av sagan om Eskil Skallagrimson, och den har nu getts ut också som pocket av Penguin.

Och jag ser fram mot den lilla rundvandring här som snart börjar. Mitt ute i det ödsliga och vackra landskapet är detta ett samhälle med bara tre-fyra byggnader.

Sedan blir det middag och diskussioner.

Om det nordiska samarbetet.

Och om de utmaningar vi måste möta gemensamt.

Krisen i östra Europa med ett nytt Ryssland med gammalt beteende och allt vad detta kommer att leda till. Utmaningarna i Mellersta Östern. Samarbetet i Arktis.

Mitt på dagen i morgon tar vi oss så tillbaka till Reykjavik, och sedan skingras vi åter.

På flygningarna hem skall jag läsa om Eskil Skallagrimson.


Till Snorre Sturlasons Reykholt

29 april 2014

STOCKHOLM: Denna dag inleddes med en längre intervju med BBC om EU:s politik gentemot Ryssland i fallet Ukraina, med den rätt självklara frågan om sanktioner räcker.

Och det gör de lika självklart inte.

Det viktigaste vi kan göra är att beröva den ryska destabiliseringspolitiken dess möjlighet till framgång genom att stödja och stärka Ukraina i olika avseenden.

Där Ryssland vill destabilisera och förhindra demokratiska val vill EU stabilisera och hjälpa demokratiska val.

Till detta kommer så hjälpen med de grundläggande och svåra ekonomiska reformerna. Jag hoppas på ett tydligt beslut av IMF:s styrelse i Washington i dagarna.

Men självklar måste det finnas en kostnad för Ryssland av att driva en politik som kullkastar de senaste decenniernas europeiska fredsordning och flagrant bryter mot gjorde åtaganden.

Och det är här de s k restriktiva åtgärderna eller sanktionerna kommer in i bilden.

Det som nu inträffar är ju att det blir osäkert att göra affärer med eller i Ryssland, och konsekvenserna av detta kommer att växa med tiden.

Den ryska ekonomin behöver investeringar, teknologi och modernisering för att kunna bryta ur sin stagnation och sitt råvaruberoende, och detta kommer nu att bli avsevärt mycket svårare.

I sig är detta ingenting vi önskar. Tvärt om.

En modernare, öppnare och mer konkurrenskraftig rysk ekonomi ligger entydigt också i vårt intresse. Men med den inriktning Rysslands politik nu getts förefaller tyvärr utsikterna för detta dystra.

Och det är viktigt att göra klart att politik får konsekvenser.

I går återvände jag från Tallinn och dagarna där, och senare i dag flyger jag iväg i riktning först Keflavik på Island och därefter med bil till Snorre Sturlasons gård Reykholt för middag och överläggning med mina nordiska kollegor.

Våra informella överläggningar är alltid av stor värde. Och i dessa dagar finns det ju också åtskilligt att diskutera. Krisen i östra Europa kommer naturligt att stå i centrum även där.

Men vi blir nog också diskutera läget i Mellersta Östern.

De amerikanska ansträngningarna mellan Israel och Palestina är uppenbart mycket besvärliga, och utsikterna för snabba och avgörande framsteg är knappast särskilt lysande.

Kriget i Syrien fortsätter med oförminskad styrka. Regimens bombningarna av Aleppo visar ett totalt förakt för de mest elementära humanitära hänsynstaganden, samtidigt som splittringen i oppositionen snarast ökar.

Det enda som förefaller att röra sig framåt i denna region är överläggningarna i den nukleära frågan med Iran, även om de ju ännu inte gått in i sin avgörande fas.

Jag har ju hela tiden sagt att förutsättningarna för en överenskommelse finns, och den bedömningen verkar nu delas av allt fler.

Viktigast för oss är dock att diskutera det fortsatta nordiska samarbetet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vi har ju tagit mycket betydelsefulla steg framåt under de senaste åren, men det finns fortfarande mycket som kan och bör göras på detta viktiga område.


Framgång, Paldiski och nätfrihet

28 april 2014

TALLINN: Alldeles självklart var det en stor lättnad när det lyckades att få den svenske militära inspektören i Östra Ukraine frigiven i går kväll.

Även om glädjen blandades med stark oro för de sju andra som fortfarande sitter kvar i fångenskapen hos de militanta rebellerna.

Vi var på middag på svenska ambassaden här i går kväll, men den middagen kom att domineras och avbrytas av skeendet i Slovyansk.

Trots uppgifter i media ville vi inte bekräfta att han var fri innan dess att han och de från OSCE som förhandlat hans frigivning var i tillfredsställande säkerhet.

Jag hade ju dessutom möjlighet att tala direkt med såväl honom som chefen för OSCE-teamet också om detta.

Det var ju viktigt i går kväll att direkt tacka alla dem som på ett eller annat sätt bidrog till denna framgång – även om vi har all anledning att nu fokusera på de som sitter kvar.

Och alldeles självklart på den allmänna laglöshet som förefaller att bereda ut sig i de områden där de beväpnade separatisterna arbetar i östra Ukraina.

Här i Tallinn avslutades diskussionerna på Lennart Meri-konferensen i går mitt på dagen, och på eftermiddagen passade jag på att åka till den lilla orten Paldiski strax väster om Tallinn.

När vi i början av 1990-talet var mycket engagerade när det gällde att hjälpa det Estland som just återvunnit sin självständighet handlade mycket dels om Narva och dels om Paldiski.

Här i Paldiski fanns den anläggning där den sovjetiska marinen utbildade för driften av sina strategiska atomubåtar, och i den stora och ytterligt hemliga anläggningen fanns två ubåtskroppar med kärnreaktorer.

Om arbetet med denna fråga har Lars Fredén skrivit i sina viktiga böcker från denna period – som högeligen rekommenderas till var och en intresserade av vår tid eller vår del av världen.

Där beskrivs också det besök som Estlands dåvarande premiärminister Mart Laar och jag fick tillstånd att göra här tidigt 1995.

Sedan dess har jag inte varit på platsen, och det var nu mycket tillfredsställande att se hur alla våra mödor och insatser genom åren i denna fråga gett resultat.

Anläggningens två reaktorer är väl ingjutna och kontrollerade, avfallet omhändertaget och anläggningen i dess helhet nu närmast ett internationellt mönster för avveckling av en nukleär installation.

Också svenska experter och svensk finansiering har varit viktigt för detta resultat.

I Paldiski hade jag också möjlighet att besöka och få en genomgång av den estniska arméns viktigaste bataljon – och dit anländer under dagen i dag också element ur den amerikanska luftburna brigaden från Vizenca i norra Italien.

Men själv övergår jag i dag till det nya århundradets framtidsfrågor.

Konferensen NETmundial i São Paulo om de globala nätfrågorna förra veckan gav ett mycket bra resultat. Att delegationerna från Ryssland och Cuba visade missnöje är ett tecken så gott som något på den saken.

Här i Tallinn samlas nu 18 ministrar från och representanter för omkring 60 länder inom ramen gör Freedom Online Coalition för att diskutera hur vi skall gå vidare i det viktiga arbetet för nätfrihet.

Och för mig ger det också möjligheter till koordinering i en rad andra frågor.

I eftermiddag lämnar jag dock Tallinn och återvänder hem till Stockholm för olika ärenden under eftermiddagen och delar av morgondagen. Uppföljning av den europeiska krisen kommer självfallet att dominera.

I morgon eftermiddag flyger jag så till Island för ett möte med de nordiska utrikesministrarna där under tisdag kväll och onsdag förmiddag.

Sedan återstår det att se vad som kommer att ha inträffat intill dess…


Ukraina i fokus i Tallinn

26 april 2014

TALLINN: Det är alltid stimulerande diskussioner på den årliga Lennart Meri-konferensen här i den estniska huvudstaden.

Självklart är det de möjliga konsekvenserna för denna region av det som nu händer i rysk politik gentemot Ukraina som står i centrum för diskussionerna här.

USA sänder nu delar av sin luftburna brigad också till de tre baltiska länderna.

Syftet är mindre renodlat militärt än att konkret visa politiskt stöd i en situation där det ryska agerandet alldeles självklart lett till en betydande nervositet.

Här finns det inte så få som erinrar sig vad som inträffade 1940, även om jag tillhör dem som betonar att den historiska parallellen inte skall överdrivas.

Och den luftpatrullering som Nato står för över de baltiska länderna förstärks nu högst väsentligt för i alla fall återstoden av detta år.

Om någon dag landar en enhet från den amerikanska luftburna brigad som normalt finns stationerad i norra Italien också här i Estland – andra enheter finns redan i Polen och Lettland – och F16-flygplan från Danmark landar på flygbasen Ämari som därmed för första gången blir bas för denna patrullering vid sidan av basen i Litauen.

I grunden handlar detta således om att med militära enheter signalera politiskt stöd till dessa länder i denna oroliga europeiska situation. Och i ljuset av det som inträffat är detta riktiga och viktiga åtgärder.

De mer långsiktiga konsekvenserna av det som hänt diskuteras flitigt även här.

Själv underströk jag också i diskussionerna här den avgörande betydelsen av att ge stöd till Ukraina.

Det handlar både om att möta den omedelbara ryska destabiliseringen och att ge landet hjälpa att bryta en katastrofal ekonomisk och social utveckling.

Mycket handlar också om olika s k restriktiva åtbörder mot olika individer i Ryssland – det som i den mer allmänna debatten kallas sanktioner.

Vi kommer att besluta om nya sådana redan på måndag, och redan pågår diskussionen om nästa steg i denna utveckling. Jag förväntar mig också nya beslut av viss tyngd från USA.

Detta är både bra och nödvändigt.

Däremot tror jag att man skall vara realistisk i sina förväntningar vad gäller de mer omedelbara resultat som åtgärder som dessa kan ge. Om sanktioner fungerar – och det är ju en närmast evig diskussion – så är det ju i ett relativt långt tidsperspektiv.

Och det som behövs nu är mer omedelbara åtgärder för att stödja Ukraina, omedelbar för att se till att det planerade presidentvalet kan genomföras.

Dagen i Tallinn gav möjlighet också till annat.

Jag träffade på en liten manifestation tre ryska män från Estland som tillhört dem som sänts till Tjernobyl för att hantera den katastrof som inträffade där.

De berättade gripande om sina upplevelser under dessa besvärliga dagar, men också om hur de upplevt sig som förrådda av det sovjetiska system som de ju då hade varit en del av.

Och jag sade att de trots allt det som hänt skulle vara stolta över de insatser som de personligen gjort i den svåra situationen i den svåra tiden.

Vi passade också på tillfället att besöka den militära kyrkogården i utkanten av Tallinn där centralt finns den s k bronssoldat som för några år sedan var föremål för betydande kontroverser.

Men där finner man gravar för såväl ester som ryssar som fallit i det förra århundradets olika konflikter i denna del av världen.

Och här fanns också gravar av brittiska soldater och sjömän från det första världskrigets och den estniska självständighetskampens dramatiska år.

Vi vandrade runt i den vackra kvällssolen och registrerade över historiens gång.

Jag tror aldrig jag varit på en kyrkogård av detta slag där olika nationaliteter som ibland stridit på olika sidor vilar i samma frid.

I kväll har så diskussionerna i olika mer aktuella frågor fortsatt under konferensen.

Det säger sig självt att åtskillig tid under dagen också ägnats olika insatser och kontakter med anledning av de miltärinspektörer som ju förts bort av de illegala grupperna i Slovyansk i östra Ukraina.

Morgondagen kommer jag också, enligt nu gällande plan, att tillbringa här i Tallinn eller dess omedelbara närhet.


En dag i soligt Stockholm

25 april 2014

STOCKHOLM: Mellan allt annat blir det i alla fall en arbetsdag vid Gustaf Adolfs torg i dag.

Och det finns åtskilligt att följa upp och ge inriktning till.

Mycket har att göra med den aktuella och mindre stabila situationen i Europa just nu.

Självfallet situationen i östra Ukraina som är påtagligt komplicerad.

Uppenbart är att de ryska ansträngningarna att leva upp till överenskommelsen i Geneve i allra bästa fall skulle kunna beskrivas som strikt minimalistiska.

Och det är en positiv tolkning.

En som mer överrensstämmer med den utveckling vi ser är att ansträngningarna att destabilisera Ukraina fortsätter.

Vi måste nu snart främst inom EU-kretsen ta ställning till den fortsatta politiken.

Men dagen handlar också om uppföljning av aktuella säkerhetspolitiska frågor i vårt mer omedelbara närområde.

Även det är ju berört av det nya läge vi har att hantera i Europa.

I Stockholm i dag finns FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor Valery Amos – främst för samtal med Hillevi Engström – och jag ser fram mot att få en möjlighet att lyssna på henne.

Det kommer med all sannolikhet att bli ett samtal fokuserat på de allt värre situationerna i såväl Syrien som Södra Sudan.

Dagen innebär också en välkommen möjlighet att mer direkt kunna följa upp med kollegor i regeringen i olika frågor.

Och jag hoppas också kunna hinna åka förbi Stadshuset där Ulf Adelsohn presenterar den menoarliknande bok han nu ger ut. En stor del av den handlar alldeles säkert om hans år i Stockholmspolitiken.

Fram mot kvällen bär det så av till vår närmaste andra huvudstad – Tallinn.

Där det blir det diskussioner på den årliga konferensen till president Lennart Meri:s minne, och på måndag börjar där det viktiga ministermötet med Freedom Online Coalition.

Således först diskussioner kring geopolitikens återkomst, och därefter den nya globala nätpolitikens olika utmaningar. Tallinn på sitt sätt i fokus i bägge dessa hänseenden.


Lissabon efter 40 år

24 april 2014

LISSABON: På vägen hem från Brasilien har jag nu landat i Lissabon nästan på dagen 40 år efter den militärkupp 1974 som kastade den åldrade diktaturen över ända och inledde en process som skulle leda till att diktaturerna också i Grekland och Spanien föll.

Ett södra Europa dominerat av auktoritära diktaturen kom gradvis att ersättas av ett södra Europa som fick ny demokratisk stabilitet genom stegen in i det som då hette Europeiska Gemenskapen.

Men Portugals väg från diktatur till demokrati under åren 1974 och 1975 var långt ifrån enkel eller självklar.

Den 25 april var det en grupp av starkt vänsterorienterade yngre officerare, uttröttade av det meningslösa kolonialkriget, som tog makten i det som skulle komma att kallas nejlikornas revolution i Lissabon.

Och snart kom de att, inte utan inflytande från det starkt doktrinära portugisiska kommunistpartiet, glida allt längre åt vänster och allt längre bort från den ordnade övergång till demokrati som alla hade hoppats på.

Ibland var rena kaoset dominerande.

Jag minns väl staden Porto i norra Portugal hösten 1974 när revolterande revolutionära soldater belägrade ett försök till partikongress av det borgerliga partiet CDS. Det var först när ett elitförband från Afrika under natten kunde flygas in från Lissabon som fortsatta bränder och plundringar kunde stoppas.

Och i staden Guimarães inte långt därifrån minns jag hur det sköts kulsprutesalvor över torget när situationen var som allra mest osäker.

Det kunde ha slutat i stort sett hur som helst.

Viktigt var att det demokratiskt solida socialistpartiet successivt förmådde att mobilisera. Men också att de borgerliga grupperingarna kunde börja att organiseras och bjuda motstånd inte minst i landets norra delar. Det betydde mycket.

Inte sällan skedde det i direkt konfrontation med de kommunistiskt orienterade soldaterna och deras regim. Ett inbördeskrig framstod stundtals som en fullt möjlig utveckling.

Omständigheterna var svåra för Portugal också i andra avseenden.

De forna kolonierna gavs successivt – och äntligen! – sin frihet, men krig en miljon portugiser som sett sitt liv i dessa tvingades plötsligt att bryta upp och bege sig som flyktingar till ett land de i de allra flesta fall aldrig sett.

Jag minns hur Lissabons flygplats under lång tid var ett enda stort flyktingläger.

Situationen i landet stod länge och vägde.

I november 1975 kom så det slutgiltiga avgörandet.

Då försökte en grupp än starkare vänsterorienterade militärer ta den totala makten i ett kuppförsök som kom att misslyckas, och som i stället utlöste en motoffensiv av andra militära styrkor som återställde ordningen, förpassade revolutionärerna bort från makten och beredda vägen en genuint och stabil demokratisk utveckling.

Och så har det förblivit i Portugal under de fyra decennier som passerat sedan nejlikornas revolution.

Den 25 april är frihetsdagen för Portugal, och i år är dagen självfallet ändå viktigare mot bakgrund av att det är lämnat 40 år som passerat.

Det var 40 år sedan melodin ”Grândola, Vila Morena” spelades på radion som en signal för kuppen att börja, och jag är rätt säker på att den spelas många gånger dessa dagar.

När det begav sig under dessa år var Portugal en frekvent destination för mig – det handlade om att hjälpa Portugals unga demokrater i deras besvärliga situation.

Och jag har sedan dess haft en alldeles speciell känsla för detta både vackra och behagliga land.

Men nu lyfter jag strax igen, och nu med Stockholm som destination.

Där väntar mer aktuella problemställningar.