Mest om vad vi egentligen vill med EU efter valet 9 juni. Och lite annat.

STOCKHOLM: Det skulle ha varit en snabb utflykt fram och tillbaka till Bryssel fredag kväll, men huvuddelen av lördagen fick i stället ägnas åt att sitta på flygplatser och avvakta diverse förseningar.

Jag hade i alla fall en spännande bok med mig, och det räddade dagen. Det handlade om de s k hattarnas ryska krig i mitten av 1700-taket och alla de komplicerade turerna kring den svenska tronföljdsfrågan.

Det var då vi t o m bad ryska trupper att komma till Sverige som gardering mot en möjlig dansk attack.

Men för ögonblicket tror jag att vi lägger de sakerna åt sidan. Det blev ju som det blev.

I Bryssel handlar det mesta i dessa dagar om vad som skall komma härnäst. Snart är det ju val till Europaparlamentet, och med det inleds en ny femårig mandatperiod med nya eller gamla personer, nya utmaningar och kanske nya politiska konstellationer.

Och om detta, men i all synnerhet om vilka personer som möjligen kommer att komma på olika positioner, kan man prata nästan hur länge som helst. I bubblan i Bryssel är detta i tider som dessa en av de dominerande sysselsättningarna.

Det mesta av detta kan läggas åt sidan. Viktigast är att se på de politiska utmaningarna för EU under de kommande fem åren, och de är vare sig mer eller mindre än massiva.

Vi kan få ett EU politiskt trängt mellan Putin och Trump, och ekonomiskt inte mindre trängt mellan USA och Kina. Och till detta kommer alldeles säkert i sedvanlig ordning den oväntade kris som riskerar att ta över allt annat.

Det kommer att krävas fasta händer vid rodret i Bryssel under de närmaste åren. Inte minst när det gäller det kommissionen, där nyckelpositioner måste få besättningar som kan stå upp och hålla rak kurs när det blåser kuling eller t o m storm.

Mycket talar för att Ursula von der Leyen kommer att fortsätta att leda kommissionen, men alldeles säkert är det inte. Hon har ibland flugit lite för nära solen, kanske inte alltid lyssnat på sina kollegor och stundtals varit lite väl snabb där eftertanke kanske skulle ha krävts.

Men på det stora hela tagit har hon tveklöst varit en bra ledare i en svår tid. Och att byta skeppare nu tror jag inte vore så klokt.

Sedan krävs starka kommissionärer på de viktiga posterna.

EU:s roll i den globala handeln är mycket viktig, och med stigande protektionistiska tendenser och tongångar snart sagt överallt är posten än viktigare. Minns Cecilia Malmström och den roll hon spelade.

Utvidgningen med främst men inte enbart Ukraina blir den kanske viktigaste strategiska utmaningen under de kommande fem åren, och den måste manövreras med kompetens och kraft. Den nuvarande ungerske kommissionären har varit en skandal.

EU:s roll i säkerhets- och delvis också försvarsfrågor kommer att bli allt tyngre. Här talas det om behovet av en tung kommissionär,

Vi måste ta den europeiska ekonomins konkurrenskraft i den väldiga teknologiska omvandlingens tid på långt större allvar.

Och så behövs det en ny s k Hög Representant för utrikespolitiken. Ofta har det varit en spansk socialist. Kanske är det dags för ett skifte.

Så skulle jag kunna fortsätta.

På alla dessa områden kommer vi att behöva ett starkare EU under de kommande åren. Ofta betydligt starkare.

I debatten här hemma är det inte så få som vill fiska i grumligare vatten och spela på mer EU-kritiska stämningar. Ibland verkar det nästan att vara slagsmål om det utrymmet. Alltid finns det något att klaga på.

Alltid blir det någon rubrik.

Men politik handlar inte främst om att lyssna på gnäll utom faktiskt om att ge ledning i de stora frågor som framtiden innebär.

Och vi får se hur vår i inhemska debatt inför EU-valet den 9 juni utvecklar sig. Viktigt är det i alla händelser.

Och inte minst handlar det ju om att se till att vi syns och hörs i Bryssel – och för det krävs ju också att vi vet vad vi vill och vart vi vill.

Här hemma har nu försvarsberedningen presenterat sitt betänkande. Det talas om en försvarssatsning som med Nato-mått mätt kommer att gå upp mot 2,6% av BNP. Där tror jag inte vi har varit sedan det kalla krigets 1960-tal.

Kommer det att räcka?

Jag hoppas att vi får mindre av dyra svenska lösningar på allt – hur fina de än kan vara. Ju mer vi kan göra tillsammans med våra nordiska grannländer eller andra desto bättre.

Nu bygger t ex Finland och Sverige var för sig nya fina korvetter för försvarsuppgifter i Östersjön. Kan någon förklara för mig att det är vettigt? När vi senast byggde våra egna korvetter blev de förvisso fina men ack så dyra.

Men i just denna fråga kanske tåget redan har gått – desto viktigare att man nu tittar på andra. Vi bygger ju nu gemensamt försvar för gemensamma uppgifter.

Viktiga frågor återstår att lösa ut. Kan våra värnpliktiga soldater snabbt beordras till gemensamma Nato-insatser? Och måste varje beslut om en sådan skarp eller befarad skarp insats passera riksdagen?

Här måste vi rätt snabbt komma fram till slutsatser.

Viktigast är dock att det nu finns en mycket bred politisk enighet om en mycket påtaglig förstärkning av försvaret. Och jag utgår från att man kommer att bygga vidare på den breda enigheten när det gäller att ta sig an dessa och andra kommande frågor som måste avgöras.

Vi lever i en tid som faktiskt kräver säkerhetspolitiks samling.

På fronterna i östra Europa äter sig ryska styrkor långsamt framåt på några frontavsnitt. Det är inte dramatiskt, men det visar betydelsen av att den nya amerikanska och europeiska hjälpen snabbt når fram.

De ryska robotattackerna mot inte minst ukrainsk kraftförsörjning fortsätter. Läget är påtagligt besvärligt, och efter vår och sommar kommer obönhörligen vinter.

De vackra orden från det senaste EU-toppmötet om ytterligare stöd med nya luftförsvarssystem har ännu inte avsatt något mer imponerande resultat. Det måste de göra.

Och i Mellersta Östern har den gånga veckan i all fall inte inneburit ny dramatik – bara det någonting som det finns anledning att notera.

Det finns inga rapporter om framsteg i förhandlingarna om gisslan, fångar och eldupphör. Men det finns heller inga tecken på ny upptrappning mellan Iran och Israel. Snart kommer väl en israelisk offensiv mot Rafah – med ytterligare förfärande humanitära konsekvenser.

För min del inleds den kommande veckan i ett Stockholm som då borde lägga den gångna veckans kyla bakom sig, men mot slutet av veckan bär det av mot sydvästra USA och därifrån åter till Washington.