Framgång fär nätfrihet i Genève

STOCKHOLM: Det blev en alldeles utomordentligt bra dag vid FN:s Human Rights Council i Gernève i dag.

Jag höll Sveriges nationella anförande i dessa frågor, men än viktigare var självfallet den s k expertpanel om nätfrihet som vi lyckats att göra till ett officiellt inslag i rådets överläggningar och arbete.

Avsikten var ju att på allvar föra in nätfriheten i rådets arbete, och att på allvar börja ett arbete med att inom FN:s ram bygga ett bättre skydd för nätfriheten.

Min utgångspunkt i diskussionen var att de friheter vi har ”offline” måste vi självfallet också ha ”online”, och att detta blir allt viktigare allt eftersom världen går ”online” i allt högre utsträckning i fråga efter fråga.

Den kubanska delegationen valde att konstra redan från början. Och markerade tydligt att man var höggradigt missnöjd med hela tillställningen.

Och konstigt var inte det. Cuba tillhör länderna med allra mest begränsad och allra mest kontrollerad tillgång till nätet.

Men slående under de tre timmar när olika länder efter våra inledande inlägg hade möjlighet att redovisa sin inställning var det starka stödet för vår ansats.

Ett anförande som framfördes av Kina med stöd av ett 15-tal andra länder markerade dock en påtagligt avvikande inställning. Här var det kraven på kontroll av nätet som dominerade och som inte fick urholkas.

Intresset var så stort att den avsatta tiden alls inte räckte till. Det var mer än tiotalet länder som dessvärre inte fick möjlighet att komma till tals.

Men det svenska initiativet berömdes av åtskilliga länder, och det är uppenbart att det finns ett starkt och växande intresse för vår agenda när det gäller nätfriheten.

Därmed inte sagt att de vidare stegen med nödvändighet kommer att bli enkla.

Det finns all anledning att tro att de länder som företrädare ett annat synsätt nu kommer att förstärka sitt samarbete för att bromsa och begränsa diskussionen om nätfriheten.

Och det kan ju inte uteslutas att det finns länder som talar vackert men som vill behålla möjligheten att agera på ett betydligt mindre vackert sätt.

Men vi – och de länder vi har ett nära samarbete med i dessa frågor – kommer alldeles självklart att fortsätta våra ansträngningar.

Arbetet för friheten på nätet är den nya frontlinjen i kampen för frihet i världen.

Inför nätfrihetens dag

GENEVE: Även denna dag blev fylld av mer spänning än planerat när vi skulle lotsa frågan om Serbiens kandidatstatus fram till beslut.

Efter gårdagens diskussioner borde den saken ha klarats av på en timme eller två – alla ville säga något – men nu kom det i stället att dra ut under större delen av dagen innan vi kunde ge det gröna ljus som skall konfirmeras på EU-toppmötet i slutet av veckan.

I slutändan var det Rumänien som krånglade med frågor som inte hade med saken att göra och där man dessutom i allt väsentligt var ute i ogjort väder.

Jag tror knappast att man förbättrade sitt anseende i unionen med dagens underligheter.

Mitt i det hels hann jag dock med att smita ut ur byggnaden för en kopp kaffe med president Tadic och lite diskussioner om regionen i stort och uppgifter framöver.

Det serbiska parlamentsvalet i början av maj blir viktigt för fortsättningen i åtskilliga frågor.

Mitt under slutskedet av detta drama kom besked från Minsk att Lukasjenko bett EU:s och Polens ambassadörer att lämna landet.

Genom att vi var samlade gick det att rätt snabbt dra ihop vad som behövdes för att fatta beslutet att samtliga EU-ambassader nu hemkallas från Minsk för konsultationer.

Och dessutom – och viktigare – kommer vi ju nu att ha anledning att intensifiera arbetet på nya s k restriktiva åtgärder.

Med betydande försening kunde jag sedan ge mig iväg hit till Genève och direkt till middag med bl a ICRC-chefen Kellenberg och UNHCR-chefen Guterres.

Och då var det åter Syrien som var i centrum för våra diskussioner.

I morgon är det så nätfrihetens stora dag på FN:s råd för mänskliga rättigheter här.

Det är första gången vi lyckats att sätta den frågan så tydligt på agendan i ett viktigt internationellt fora som detta.

Spännande blir det alldeles säkert.

Serbien och Syrien

BRYSSEL: Morgon här i det europeiska samarbetets metropol.

Vid det s k sllmänna rådet är det Serbien och dess kandidatlandstatus som skall avgöras, men därefter tar Birgitta Ohlsson över när det gäller förberedelserna för EU-toppmötet senare i veckan.

Det är då de europeiska tillväxtfrågorna skall stå i fokus. Hög tid för det.

I Genève blir det i dag en specialsession om situationen i Syrien, och där kommer vi att framträda med ett gemensamt nordiskt anförande.

Själv kommer jag dit först mot kvällen, men hoppas då kunna träffa bl a Kofi Annan för att diskutera de fortsatta insatserna med Syrien.

Lång dag i Bryssel

BRYSSEL: I sedvanlig blev det en lång och intensiv dag här efter det att det rasande tidiga morgonplanet från Stockholm hade landat.

Omedelbart var det telefonsamtal om möjligheterna att föra frågan om åtgärder mot personer närstående Vitrysslands diktator Lukasjenko vidare.

Och den frågan kom inte minst Polen och vi att fortsätta att driva under dagens diskussioner.

Vi hade alla andra med oss med undantag av ett medlemsland som ansåg att just denne oligark just nu inte skulle bli föremål för våra åtgärder.

De argument som anfördes för denna ståndpunkt var inte riktigt trovärdiga. De reella argumenten var sannolikt av annan karaktär.

Efter en betydande diskussion blev resultatet att vi sköt på frågan i dess helhet – men med en tydlig beslutsamhet att den kommer att återkomma inom en nära framtid.

Annars var det Syrien och Serbien som var i fokus under dagen.

I den förra frågan skärptes nu våra sanktioner ytterligare.

Och samtidigt underströks vårt stöd till Kofi Annan och hans uppdrag. Ett förödande inbördeskrig måste undvikas – om det fortfarande är möjligt.

Det blev också en kort diskussion om vikten av fortsatt diplomatisk närvaro i Damaskus. Säkerhetsskäl kan i ett visst läge leda till en annan slutsats, men nu behöver vi våra ögon och öron i den syriska verkligheten.

Vad gäller Serbien kommer den verkliga diskussionen om kandidatlandsstatus i morgon, och jag hoppas verkligen att den leder till ett positivt resultat.

Något mera besvärligt kan det bli att få vissa av de länder som inte erkänt Kosovo att acceptera att vi nu går vidare med relationerna också med det landet. De steg som nu tas ligger dock helt och hållet inom kommissionens kompetens.

Efter rådsmötet hade jag sedvanlig pressträff och fick då också kommentera Wikileaks senaste avslöjanden om min längd, mitt minne och mina möjliga mentala färdigheter.

Åtminstone en kvällstidning föreföll genuint chockerad över dessa avslöjanden.

Från en annan tidning nåddes jag av rykten om att Wikileaks i morgon kan komma att avslöja att jag under lång tid varit medlem i moderaterna.

Vi får väl ta den smällen när den kommer…

Dagen avslutades med informell middag med bl a Catherine Ashton.

Och i morgon är det så möte med det s k allmänna rådet tillsammans med Birgitta Ohlsson.

Därefter bär det vidare till Genève för de olika samtalen där.

Inför Serbien, Syrien och nätfriheten

STOCKHOLM: Efter veckan med Somalia och Syria – frågor som sannerligen inte kommer att försvinna – är det nu en dag hemma innan det bär iväg igen under den kommande veckan.

Och den är osedvanligt laddad med viktiga frågor.

Situationen i Syrien står alldeles självklart på dagordningen när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel i morgon för vårt sedvanliga månadsmöte.

Det blir beslut om nya sanktioner, stöd till slutsatserna från Tunis liksom utnämningen av Kofi Annan men också diskussion om de olika vägarna framåt.

Att vi strävar efter en snar och smidig politisk övergång i Damaskus är knappast kontroversiellt. Det är det som är kärnan i Arabförbundets plan, och vi strävar efter att agera på ett sådant sätt att förutsättningarna för att den skall lyckas maximeras.

Men att det finns risker för att den inte gör det är ju samtidigt uppenbart.

Då finns risker för att landet glider in i ett storskaligt sekteristiskt inbördeskrig med omfattande regionala konsekvenser från Beirut till Basra och Bahrain.

Det är lätt att ett sådant inbördeskrig kommer att betraktas med sekteristiska glasögon runt om i regionen, och att olika aktörer kommer att agera med utgångspunkt i just det perspektivet.

Om till detta scenario också skulle läggas t ex en väpnad israelisk attack på Iran är det tyvärr inte svårt att föreställa sig att det finns risker för omfattande regionala mardrömsscenarios på ett sätt vi inte sett på mycket länge.

Och dessvärre skulle jag kunna lägga också andra faktorer till detta resonemang.

Jag vill hoppas att det skall vara möjligt att förhindra att regionen hamnar i denna situation, men jag tror att det är klokt att vi är medvetna om allvaret i den situation som vi nu kan vara på väg in i.

Och att denna skulle få omfattande konsekvenser också för oss behöver väl inte närmare påpekas.

Kofi Annans roll kommer att bli alldeles avgörande för att försöka att förhindra denna utveckling och i stället vrida den i positiv riktning.

Vi talades vid i dag, och om han inte måste ge sig av till New York innan dess hoppas vi kunna fortsätta de samtalen i Genève på tisdag kväll. Det är viktigt att vi ger honom allt det stöd vi förmår.

Men i Bryssel såväl i morgon som vid mötet med det s k allmänna rådet på tisdag kommer det åter att vara Balkan som dominerar.

Uppgörelsen mellan Belgrad och Pristina borde nu bereda vägen såväl för att ge Serbien s k kandidatlandstatus inför kommande förhandlingar om medlemskap som för kommissionen att inleda arbete som kan leda fram till ett s k SAA-avtal för Kosovo.

Det är viktigt att alla regionens stater, var och en efter sina förutsättningar, har möjlighet att ta steg framåt på den europeiska integrationsvägen.

I marginal till de olika mötena i Bryssel hoppas jag kunna träffa såväl Serbiens president Boris Tadic som Kosovos utrikesminister Enver Hoxhaj för diskussion om kommande steg. Då måste inte minst situationen i norra Kosovo vara i fokus.

Från Bryssel åker jag tisdag eftermiddag till Genève för högnivådiskussionerna i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Även här kommer självfallet Syrien att vara i fokus, men minst lika mycket hoppas jag att nätfrihetsfrågorna kommer att vara det.

Vi har tagit initiativ till och fått gehör för att genomföra en s k paneldiskussion på detta tema inom ramen för rådets diskussioner. Alla har inte varit alldeles förtjusta i detta, men nu kommer det i alla fall att ske, och därmed förs dessa frågor nu på allvar och mer formellt in i FN-diskussionerna om medborgerliga fri- och rättigheter.

Att Sverige har en tätposition när det gäller nätfrihetsfrågorna kommer åter att bli tydligt under diskussionerna i Genève.

Men tisdagkvällen och onsdagen där kommer också att ägnas andra frågor innan jag får återvända hem till regeringssammanträde här på torsdag förmiddag.

Därefter står diskussioner i Istanbul på det preliminära programmet, men oskrivet är bäst i tider som är så viktiga som dessa.

Framgång i Tunis

TUNIS: Med de förväntningar som fanns måste mötet här i Tunis om Syrien betraktas som en framång.

Det handlade ju om att politiskt öka trycket på regimen i Damaskus.

Om det kommer att ge det avsedda resultatet eller inte återstår att se. Det skulle inte förvåna mig om vi får avvakta Kofi Annans mer bestämda inträde på scenen innan det finns en möjlighet att bedöma den saken.

Vängruppen kommer nu att fortsätta att arbeta, med ett nytt möte i Istanbul kring mitten av nästa månad för att bedöma utvecklingen då.

Arla i morgon bitti börjar jag så flyga hemåt för att åtminstone i morgon kväll kunna vara hemma i Stockholm igen.

Redan på måndag morgon är det ju avfärd igen – då för möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel.

Också då kommer utvecklingen i Syrien att stå högt upp på agendan.

Vännerna till Syriens folk

TUNIS: Solen lyser vackert över staden denna dag när ett 60-tal delegationer från olika delar av världen inleder arbetet med vängruppen för Syriens folk.

Allt är förvisso inte klart vad gäller hur denna s k vängrupp skall komma att fungera framöver. 

Dess tillkomst kan ju delvis ses som en reaktion på misslyckandet i FN:s säkerhetsråd, och det är symptomatiskt att såväl Ryssland som Kina sagt nej till inbjudningarna att komma hit.

Det omedelbara syftet är självfallet att öka trycket på regimen i Damaskus och att öka stödet för främst Arabförbundets politiska ansträngningar.

Men därtill kommer självfallet att bilda en ram för diskussioner om vad som kan göras utöver detta.

Just nu står ju också den humanitära situationen i fokus. Bombardemanget i Homs är bara en del av det som Syrien nu upplever, och som leder till ett allt mer utbrett och allvarligt lidande.

Diskussionerna här inleddes på eftermiddagen med offentliga anföranden av Tunisiens president, Qatars premiär- och utrikesminister och Turkiets utrikesminister.

Viktigt var anförandet av ordföranden i det Syriska Nationella Rådet, vars appell till alla delar av det syriska samhället var tydlig och betydelsefullt.

Han talade om alawiternas rättigheter i ett nytt Syrien, och hoppades att en möjlighet också skulle skapas för de många kristna som genom decennierna tvingats lämna Syrien att återvända till och hjälpa till och bygga upp sitt land igen.

Det budskapet var särskilt viktigt mot bakgrund av de uppenbara risker för sekteristiska motsättningar vi ser i dagens allvarliga situation.

Just nu på eftermiddagen, innan jag kort tvingas lämna för ett möte med Tunisiens president, följer det ena anförandet efter det andra.

Frankrike, Saudiarabien, USA, Storbritannien, Egypten, EU:s Catherine Ashton och andra. Orden är starka och tydliga. Alla fördömer den kriminella regimen i Damaskus.

Från de åtta nordiska och baltiska länderna kommer vi att komma med ett starkt och enat gemensamt budskap enligt de linjer som det ju råder enighet om inte minst inom EU.

I detta ligger också vår beredskap att finansiellt och på andra sätt hjälpa till att minska det mänskliga lidandet.

Politiskt ligger fokus här entydigt på stödet till Arabförbundets fredsplan. 

Denna förutsätter att president Assad lämnar och vicepresidenten tar över och ansvarar för den demokratiska övergångsprocessen.

Efter mitt möte med presidenten kommer jag att återvända till kvällens överläggningar och middag.

Sen landning

TUNIS: Det blev först en bit efter två på morgonen som vårt turkiska flygplan från London smög sig ner i den tunisiska natten och vi kunde börja att röra oss mot våra hotell.

Innan vi lyfte hann dock Kofi Annan – efter väl motiverad betänketid – acceptera att bli FN:s särskilda sändebud för Syrien.

Han var det tyngsta och det bästa av de namn vi diskuterade.

Men det finns inte minst här i arabvärlden påtagliga nyanser i diskussionen om hur vi skall gå vidare med den allt mer brännande syriska frågan. Våldet inte minst i och kring Homs ökar.

Den saken kommer vi att diskutera här under fredagen. Officiellt börjar vårt stora möte inte förrän efter lunch, men det kommer att bli åtskilliga diskussioner här innan dess.

Tunisien var den arabiska vårens första land, och det land som sedan dess kommit längst och med störst framgång, och därför är det viktigt att mötet hålls just här.

Den svenska aktiviteten här under de senaste veckorna har varit påtaglig, och det har också noterats.

Först var statssekreteraren Gunnar Oom här för att diskutera handelsförbindelser, sedan kom Gunilla Carlsson för att diskutera olika former av hjälp och nu kommer jag med också bilaterala diskussioner på mitt program.

Att ge hjälp och stöd till demokratiseringen här är ett viktigt inslag i vår utrikespolitik just nu.

Från London till Tunis

LONDON: I ett soligt London fick vi det glädjande budet från Stockholm om att Kronprinsessan Victoria och prins Daniel fått en liten dotter.

Fredrik Reinfeldt återvänder efter konferensen om Somalia här nu självfallet till Stockholm för konselj och annat under morgondagen, men efter att ha vägt fram och tillbaka har jag beslutat att fortsätta härifrån till Tunis och överläggningarna där om Syrien i morgon.

Situationen i Syrien är utomordentligt allvarlig, och det är utomordentligt viktigt att också vi ger våra bidrag til de internationella ansträngningarna att öka trycket på regimen för att stoppa våldet och inleda en demokratisk övergång.

Alldeles strax ger jag mig iväg till flygplatsen för att tillsammans med bl a Turkiets uttikesminister Davutoglu och Arabförbundets generalsekreterare al-Araby flyga till Tunis.

Men det har varit ett både nyttig och bra dygn här i London med olika samtal och möten.

Vi inledde dagen med ett bilateralt möte med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i ett antal olika frågor. Och till de bilaterala möten statsministern och jag hade hörde också ett möte med Etiopiens premiärminister Meles. Han är också efter detta möte väl förtrogen med vår uppfattning rörande de två svenska journalister som nu sitter fängslade i Etiopien.

Även om det varit Somalia som varit ämnet för konferensen här har diplomatin handlat också om mycket annat – och då inte bara Syrien inför morgondagens möte.

Samtalen mellan Belgrad och Pristina i Belgrad rör sig sakta framåt, och tillsammans med inte minst Catherine Ashton har vi försökt att ge våra bidrag till att föra dem fram på ett sätt som ger möjlighet till beslut om kandidatlandstatus för Serbien på tisdag men också steg framåt för Kosovo.

Om det kommer att vara möjligt eller ej hoppas jag att vi kan få klarhet i under de närmaste timmarna.

Till dem jag hade möjlighet att träffa här hörde Finlands president Tarja Halonen, som i dag fullgjorde sitt sista internationella uppdrag som president för sitt land.

Och jag passade på tillfället att tacka henne personligt och lite mer officiellt för det goda samarbete mellan Sverige och Finland som hon på aktivt bidragit till under sina år som president.

Intresset finns

LONDON: I kväll började så Somalia-konferensen med att utrikesminister William Hague bjöd oss i konferensens kärngrupp på arbetsmiddag i en av sina lokaler.

Och det blev en nyttig genomgång av de olika frågeställningar som nu ligger framför oss.

Situationen i Somalia representerar ju ett av det internationella samfundets allvarligaste misslyckanden under de senaste två decennierna.

Men förhoppningsvis blir konferensen här i morgon – med också statsminister Fredrik Reinfeldt på plats – en ny start i de samlade ansträngningarna.

I dag har jag haft anledning att notera att jag passerat siffran 100.000 på antalet personer som följer mitt Twitter-konto.

Och det visar ju tveklöst att intresset finns.

Men det gäller också denna blogg.

Här har jag vid det här laget skrivet mer än 4.000 olika inlägg, på dem fått mer än 80.000 olika kommentarer och haft över 8,9 miljoner besökare.

Också det visar ju ett betydande intresse.

I morgon torsdag inleder Fredrik Reinfeldt och jag med möte med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och fortsätter sedan snabbt till Lancaster House och konferensen där under ordförandeskap av premiärminister David Cameron.

Och när han på eftermiddagen återvänder hem ger jag mig i stället till den tunisiska huvudstaden Tunis för mötet där på fredag som skall sätta upp en vängrupp för ansträngningarna för demokrati i Syrien.

”Smutskastningskampanj”

LONDON: I dagens Expressen står det att läsa att organisationen ”Wikileaks planerar en massiv smutskastningskampanj mot Sverige”.

Och som en del av denna ”hotar Wikileaks att offentliggöra en hittills okänd amerikansk diplomatrapport där utrikesminister Carl Bildt pekas ut som informatör för USA sedan 1970-talet.”

Jaha.

Nu väntar vi bara på att man också kommer att publicerar denna enligt deras mening ytterligt graverande rapport.

Ty när det sker kommer denna del av den planerade ”smutskastningskampanjen” snabbt att falla sönder och samman.

Nästan vårväder

LONDON: Det var närmast vårväder som mötte mig när jag steg av planet på Heathrow tidigare i dag, och beslutet att lämna ytterkläderna hemma visade sig vara alldeles rätt.

Eftermiddagen ägnades främst åt diskussionen på IISS om de olika arktiska utmaningarna framöver.

Det fanns en viss underton i diskussionen av misstro mot min tes om det i grunden konfliktfria och konstruktiva samarbetet i olika frågor mellan Arktiska Rådets åtta medlemsstater.

I media har det skrivits åtskilligt om möjliga kommande konflikter i området, medan jag ju har en i grunden väsentligt mer positiv bedömning av de framtida möjligheterna. Och inte minst gäller ju det samarbetet med Ryssland på dessa områden.

Men tiden här i London ägnas självfallet också åt samtal i en lång rad andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Somalia-konferensen leder till en naturlig fokus på Afrikas horn, men Syrien tillhör de frågor som är mest akuta och Iran den kategori som är mest allvarliga.

Så det finns mycket att tala om.

Och de samtalen – som ju förvisso handlar också om den Europeiska Unionens möjligheter – fortsätter under morgondagen.

Mot slutet av eftermiddagen ansluter ju också statsministern, och den mer formella konferensen om Somalias framtid tar sin början.

Statsbyggandets utmaningar

STOCKHOLM: Denna tisdag blir det bara ett par timmar i Stockholm innan jag flyger till London för ett par dagar i den brittiska huvudstaden.

Det handlar främst om den stora Somalia-konferens som inleds med middag i morgon kväll, men innan dess skall jag inte minst hinna med olika samtal och aktiviteter relaterade till Arktis och det internationella samarbetet där.

Under gårdagen hade vi besök av EU:s nyutnämnda s k särskilde representant vad gäller Afrikas Horn Alex Rondos för diskussion om olika frågor inför London-konferensen.

Men utmaningarna i regionen begränsar sig ju dessvärre inte till försöken att efter mer än två decennier återuppträtta någon typ av fungerande somalisk statsbildning.

Under dagen var det dessutom en hel del samtal relaterade till den runda i dialogen mellan Belgrad och Pristina som planeras äga rum i dag.

Jag hade bl a ett längre telefonsamtal med Kosovos premiärminister Hashim Thaci för att diskutera den möjlighet till starkare samarbete mellan Kosovo och EU som en uppgörelse idag skulle innebära.

Att handlande behöver det är ställt utom all tvekan.

Men självfallet handlar det också om möjligheten att ge Serbien s k kandidatlandsstatus vid möte med det s k allmänna ministerrådet – där utvidgningsfrågor ligger – i Bryssel på tisdag nästa vecka.

Vi har sänt mycket tydliga signaler också till Belgrad om de förväntningar vi har på dem i olika frågor, och det mesta tyder för dagen på att man lyssnat på dessa.

Afrikas horn, Balkan och Syrien – jag åker ju från London direkt till den stora konferensen i ämnet i Tunis – mycket handlar om att ur trasiga eller sammanfallande stater skapa förutsättningarna för en successivt bättre utveckling.

Svårigheterna i sådana ansträngningar är ofta massiva, och framgång kan bara åstadkommas i ett tidsperspektiv som är förhållandevis långt.

I Somalia har det internationella samfundet misslyckats i två decennier, medan vi i Syrien bara står i början av en utveckling som förr eller senare måste leda fram till någonting bättre.

I Balkan går det framåt – men knappast utan vår hjälp och våra insatser.

Vecka med Arktis, Somalia och Syrien

STOCKHOLM: Ännu en vecka har passerat, och ännu en vecka ligger framför oss.

I media har man nu noterat att det då och då förekommer informella samtal mellan regeringen och oppositionens ledning i olika utrikes- och säkerhetsfrågor.

På sina håll verkar man förvånad över detta.

Men så har det varit så länge jag varit med. Och den intresserade kan säkert gå tillbaka till Tage Erlanders dagböcker för att se hur det var på den tiden.

Det mesta annat har dock förändrats under den tiden. Inte minst har ju EU-medlemsskapet sedan 1995 medfört en långt mer aktiv utrikespolitik än tidigare, även om det nog finns en och annan som fortfarande tror motsatsen.

Vi är nu med i olika internationella frågor och skeenden på ett helt annat sätt än vad som tidigare var fallet. Och med vår ambition att vara en konstruktivt engagerad europeisk nation innebär det också högre krav på vår utrikespolitik.

Den kommande veckan är en god illustration till den saken.

Efter en måndag här i Stockholm åker jag på tisdagen till London för att tillbringa ett antal dagar där.

Omedelbart på programmet står att presentera en del om utmaningarna i Arktis på International Institute for Strategic Studies där. De kommer att inleda ett större arbete kring dessa frågor.

Och därefter träffar jag tidskriften The Economist i samma ämne.

Sedan blir det middag och fortsatta samtal i olika ärenden under tisdagen och onsdagen.

Inte minst kommer det att handla om Somalia, för på onsdag kväll inleds så den stora internationella konferensen om Somalia i Lancaster House i London.

Sverige har ju tillhört den kärngrupp av länder som varit aktiva i förberedelserna för denna.

Utmaningen Somalia har många dimensioner.

I grunden handlar det ju om en stat som fallit fullständigt sönder och samman, med konsekvens mer än två decennier av inre strider, humanitära katastrofer och säkerhetshot över ett långt vidare område med kapningarna ute på Indiska Oceanen som ett av de tydligaste uttrycken för detta.

Nu handlar det om att stödja en politisk process som skall kunna ge viss stabilitet, och att stödja de säkerhetsansträngningar av den Afrikanska Unionen som är en förutsättning för dessa.

Säkerhetsläget i Mogadishu har ju marginellt förbättrats, och Gunilla Carlsson tillhör ju dem som kunnat avlägga besäk där.

Min brittiske kollega William Hague var också där på snabbesök som ett led i förberedelserna för konferensen i London.

Direkt från konferensen i London flyger jag sent torsdag eftermiddag vidare till den tunisiska huvudstaden Tunis för den konferens som där skall etablera en bred s k vängrupp om situationen i Syrien.

Förberedelserna för det mötet är väl ännu inte fasta och färdiga i alla delar, och det ligger lite i sakens natur.

Vikten av att vi samlas för att öka trycket för en politisk process och lösning i Syrien är dock alltför uppenbart för att behöva påpekas särskilt.

Och huruvida jag kommer hem sent fredag eller någon gång på lördag tillhör de saker som nog kommer att vara osäkra ända in i det sista.

Men min oro för utvecklingen i Syrien blir allt starkare, och på den punkten var jag ju också mycket tydlig i riksdagens utrikesdebatt i onsdags.

En utveckling mot ett sekteristiskt färgat inbördeskrig i Syrien kommer att få konsekvenser från Beirut till Basra, och det i en situation när läget i den vidare regionen ju knappast kan betraktas som stabilt.

Msn kan känna frustration över diplomatins bristande kraft i en situation som denna, men det får inte vara en ursäkt för att inte försöka till det yttersta.

Nya diplomatiska möjligheter

STOCKHOLM: Lördag hemma efter två dagar i Wien med tonvikt på arbetet i de olika FN-organen i staden men också med lite av en djupdykning i Österrike självt i samband med den stora operabalen.

Gårdagen dominerades av överläggningar om arbetet med avtalet om totalt stopp för kärnvapenprov, om Iran och den nukleära frågan och om FN:s arbete mot narkotika och organiserad brottslighet.

Samtidigt träffades i Washington Catherine Ashton och Hillary Clinton och bekräftade att ett nytt försök till övewrläggningar med Iran i den nukleära frågan nu kommer att ske.

Och det blir självfallet av stor betydelse.

I kommentarer till media i Wien underströk jag att det nu måste handla om en diplomatisk process snarare än bara ett enstaka möte eller två enligt den misslyckade modell vi sett tidigare.

Och att bägge sidor har skäl att inför detta överväga de förtroendeskapande åtgärder man är beredd till.

Att Iran kommer att börja med krav på olika former av sanktionslättnader är uppenbart, men lika uppenbart är att sådana inte kan bli aktuella förrän konkreta framsteg i främst den nukleära frågan kan redovisas.

Den delegation från IAEA som nyligen besökt Iran återvänder inom kort dit igen för omedelbara samtal.

Från iransk sida har sagts att man nu är beredda till öppenhet om det IAEA kallat en möjlig militär dimension av sitt nukleära program, men än finns inte möjlighet att avgöra om så verkligen är fallet eller ej.

Det kommande besöket blir viktigt i det avseendet.

På samma sätt som i utrikesdeklarationen i onsdags underströk jag betydelsen av att få ett arrangemang med utökade möjligheter till inspektioner i Iran.

Och det är värt att notera att det s k tilläggsprotokoll som möjliggör detta faktiskt tillämpades av Iran mellan 2003 och 2006. En väg tillbaka till den situationen borde på sikt inte vara alldeles omöjlig att finna.

Men svårigheterna skall inte underskattas.

Motsättningarna i Iran inför valet i mars är mycket betydande, och sannolikheten för att man mitt i dessa skall kunna samla sig till en trovärdig förhandling med omvärlden i en fråga laddad med så mycket prestige skall nog inte överdrivas.

Och bland de sex stater som sitter på andra sidan bordet, med Catherine Ashton i centrum, är perspektiven förvisso något delade. Ryssland arbetar med en modell med ömsesidiga steg som dock torde vara den modell som – om man lyckas definiera stegen -borde ha möjligheter.

Det viktiga är att en diplomatisk process inleds. Och att vi inser att den nog med nödvändighet kommer att ta sin tid och knappast bli av rätlinjig karaktär.

Narkotika och nukleärt i Wien

WIEN: Utmaningarna i Afghanistan diskuteras oftast i termer av militär säkerhet eller politisk utveckling, men här har vi i dag diskuterat den avgörande utmaning som ligger i den massiva opiumodlingen i landet och dess konsekvenser.

Det är ett problem jag ofta tar upp i andra diskussioner om Afghanistan, och därför var det naturligt att jag kom hit i dag till den s k Paris-paktens ministermöte på inbjudan av mina kollegor från Frankrike och Ryssland.

2010 drabbades opiumodlingen av en betydande nedgång p g a en växtsjukdom, men detta ledde till en kraftig prisuppgång som nu lett fram till en betydande ökning av produktionen upp till de högsta nivåer som konstaterats på närmare ett decennium.

För några år sedan innebar kombinationen av ökade livsmedelspriser i världen och lätt sjunkande priser på opium att lönsamheten för en fattig afghansk bonde var ungefär lika stor om han odlade vete eller odlade vallmo.

Och då fanns det förutsättningar för att tvinga tillbaka vallmon.

Men nu har prisrelationen tyvärr dramatiskt förskjutits åt andra hållet, och nu är det cirka elva gånger lönsammare med vallmoproduktion än med vete. Och resultatet ser vi i siffrorna.

Dagens möte diskuterade det nödvändiga och viktiga samarbetet i dessa frågor. Länk till mitt anförande finns till höger i twitter-spalten.

Och jag är kvar i Wien dels därför att även morgondagen är fylld av möten och dels för att på inbjudan av min österrikiske kollega Spindelegger vara med på den klassiska balen på operan här.

Vi får ser om Wien dansar och ler denna afton.

Så värst mycket av den varan kan det dock knappast bli, för redan 07:45 börjar programmet i morgon såväl för FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon som för mig.

Då är det först arbetet med det totala provstoppsavtalet CTBT – en viktig byggsten i arbetet på en kärnvapenfri värld – och därefter atomenergiorganet IAEA som står i centrum.

I går svarade Iran officiellt till Catherine Ashton om återupptagna förhandlingar i den nukleära frågan, och i nästa vecka åker en delegation från IAEA tillbaka till Iran för samtal.

Om detta kommer jag att tala i morgon med bl a IAEA:s generalsekreterare Amano.

Fram mot kvällen bär det sedan tillbaka hem mot Stockholm.

I allt väsentligt en bra debatt

BRYSSEL: Efter riksdagens utrikespolitiska debatt, frågestund på twitter och ytterligare något snabbt möte bar det av hit till Bryssel för samtal i aktuella frågor främst relaterade till Balkan.

På tisdag i nästa vecka möts ju förhandlare från Belgrad och Pristina här för att försöka föra en del frågor framåt, och en vecka därefter har vi viktiga ministermöten för att bl a utvärdera situationen i de samtalen.

Dagens utrikespolitiska debatt fördes i allt väsentligt i konstruktiv anda, även om jag tyckte att Urban Ahlin i strävan att komma åt folkpartiledaren Jan Björklund kunde avstått från formuleringen att dennes politik innebär ”hål i huvudet”.

Jag kunde konstatera att vad gäller den nordiska, europeiska och säkerhetspolitiska linjen råder det bred konsensus i riksdagen.

Så har det inte alltid varit, men så är det i dag. Och det är en styrka för Sverige.

Också vad gäller Syrien var enigheten stor.

Jag sade att vi nu utser en ambassadör för kontakter och stöd till den syriska oppositionen.

Och att vi självfallet kommer att vara på plats i Tunis på fredag nästa vecka när den nya vängruppen för Syrien bildas.

Annars kom debatten också att handla om oppositionens krav på att nu erkänna Palestina som stat.

Jag förklarade att Sverige sedan lång tid tillbaka har vissa kriterier för erkännande, varav kontroll av territoriet är en av de avgörande.

Och så småningom visade det sig att i alla fall socialdemokraterna håller med om detta kriterium.

Sedan gör vi uppenbarligen en annan bedömning av hur det faktiskt ser ut just nu.

Jag varnade för att banalisera ockupationens brutala realitet. Var den yttersta makten ligger i huvuddelen av de ockuperade områdena råder det dessvärre ingen tvekan om.

Men vi var eniga om att när frågan om fullt medlemskap för Palestina ligger på dagordningen i FN:s generalförsamling skall Sverige självfallet rösta ja.

Problemet är bara att frågan först måste passera FN:s säkerhetsråd.

För mig var nätfriheten en viktig fråga också i dagens debatt, och jag var lite förvånad över att ingen av oppositionens företrädare ansåg att den frågan var värd ett enda ord.

Nu blir det natt i Bryssel, och i morgon bär det av till Wien och överläggningar i första hand om samarbetet för att bekämpa narkotikan från Afghanistan.

Ett betydande antal utrikesministrar, liksom FN:s generalsekreterare, kommer att finnas på plats.

Riksdag och Twitter

STOCKHOLM: Konselj och efterföljande lunch på Slottet har alltid sitt värde dels för den överblick över regeringens arbete det innebär och dels för möjligheten till lite samvaro.

Och Kronprinsessan var i sedvanlig ordning i god form. Ständigt nyfiken inte minst på den internationella utvecklingen.

Dessförrinnan hann jag med att spendera en timme med parlamentariker från det Arktiska Rådets olika länder för en diskussion om olika aspekter på det svenska ordförandeskapets arbete.

Samtidigt tillhörde Gunilla Carlsson de som var på Utrikespolitiska Institutet och diskuterade den utvärdering från European Council on Foreign Relations som ju gett vår utrikespolitik inom EU mycket bra betyg.

I morgon är det så dags för den årliga utrikespolitiska deklaration som regeringen har att avge till riksdagen, och därpå följer de olika oppositionspartiernas markeringar av de olika områden där de har mer eller mindre avvikande åsikter.

Att författa denna deklaration har alltid sina svårigheter, eftersom det förväntas att allting på något sätt skall finnas med. Världens alla områden och problem måste prickas av.

Men det säger sig självt att ett konsekvent tillämpande av denna princip lätt leder till att dokumentet förlorar sin spänst.

Så det blir med nödvändighet så att allt inte kommer med.

Efter diskussionen i riksdagen är det först sedvanlig pressträff och därefter – mer innovativt – kommer jag att svara på frågor om deklarationen och vår utrikespolitik på twitter.

Den idén har vi faktiskt fått från president Obama som i något större skala har tillämpat den vid något tillfälle.

Men den är ett led i våra ansträngningar att använda sociala media lite mer offensivt. Och det skadar aldrig att ligga på framkant i det avseendet.

Efter det bär det emellertid för min del iväg till Bryssel för kvällsmöte med diskussion om olika frågor aktuella på Balkan.

Vi är några stycken från Atlantens bägge sidor som brukar träffas informellt då och då för att diskutera de olika utmaningar vi står inför i den regionen.

Och på torsdag morgon bär det vidare därifrån till Wien och nya frågeställningar.

Kina och EU

STOCKHOLM: Det blev en fascinerande avslutande diskussion på de senaste dagarnas möte med Stockholm China Forum.

I centrum stod frågeställningarna om Kinas utveckling efter den kommande höstens partikongress och ledarskiften.

Även om situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna försämrats i Kina under den senaste tiden är det uppenbart att det nu handlar om ett mer mångfasetterat samhälle där makten inte kan utövas på samma sätt som förr.

Och där kanske det ledarskifte som vi nu kommer att få se är det sista som kommer att vara möjligt i dessa påtagligt slutna former.

Men ett mer öppet Kina i dessa avseenden kan mycket väl komma att bli ett mer nationalistiskt bestämt Kina än vad vi hitintills sett. Det finns en stolthet över den egna utveckling som lätt kan få övertoner som omvärlden kan uppleva som störande eller t o m hotande.

Och det var kring en del av dessa frågeställningar som den avslutande diskussionen handlade.

Nästa gång träffas vi för första gången i denna krets inte i Stockholm utan i Kina – efter både kinesisk partikongress och amerikanskt val.

Men innan diskussionen på SCF hann jag i dag med en diskussion med våra ambassadörer i de olika EU-länderna om olika aktuella frågor.

Och där kom diskussionen att handla om den dragkamp vi nu ser mellan de som vill vrida samarbetet in i en mer begränsad och mer mellanstatligt präglad krets och dem som – i likhet med oss – ser en styrka såväl i antalet medlemsländer som i de institutionella strukturer vi gradvis byggt upp.

Den dragkampen är förvisso inte avgjord, och vi var ense om att det är viktigt för Sverige att stärka förbindelserna inte minst med de huvudstäder som har samma grundsyn som vi i dessa frågor.

Men frågetecknen finns där.

Finns det en risk för att Storbritannien gradvis kommer att glida bort från det närmare samarbetet, och vilka konsekvenser får det?

Att de skulle vara negativa är tveklöst.

Och finns det en risk för att vissa kommer att lyckas i sin strävan att stöta bort Turkiets från dess europeiska ambitioner och reformsträvanden med de konsekvenser – också de förvisso negativa – som detta utan tvivel skulle få?

Att vårt grundläggande såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska intresse är ett både djupare och bredare europeiskt samarbete var vi alla övertygade om.

Och att vi nu kommer med i finanspakten vittnar ju om att det finns en bred politisk förankring i Sverige för denna linje.

I morgon stundar så ytterligare en arbetsdag i Stockholm.

Konselj på Slottet, och lägga sista handen vid den utrikesdeklaration vi skall presentera i riksdagen på onsdag.

Stockholm, Bryssel och Wien

STOCKHOLM: Underbart vacker vintersöndag, även om det för min del tyvärr inte blev mycket av tid att njuta av den saken.

Mot slutet av eftermiddagen handlar mycket i mer eller mindre sedvanlig ordning om förberedelser för den kommande veckan.

Och arbetsveckan inleds när jag i kväll är värd för middag med mötet dessa dagar med Stockholm China Forum.

Sedan nu fem år tillbaka samlas ett betydande antal av världens Kina-kännare regelbundet här i Stockholm för att diskutera olika aspekter på Kinas moderna ekonomiska och politiska utveckling.

Och när vi befinner oss i inledningen till det år som leder fram till den partikongress i höst som fattar beslut om det kommande kinesiska politiska ledarskapet kommer säkert diskussionerna att bli särskilt spännande.

Det blir middag i kväll, och även i morgon hoppas jag mitt i allt annat ha möjlighet att följa åtminstone delar av de viktiga diskussionerna.

På tisdag blir det så dags för konselj på Slottet med den möjlighet att ge en mer samlad bild av regeringens arbete som detta alltid innebär.

Onsdag är det så dags för regeringen att presentera den årliga utrikesdeklarationen för riksdagen, och på den presentationen följer så den utrikespolitiska debatten.

Med stor sannolikhet kommer det att vara situationen i Syrien och i den vidare regionen som kommer att stå i fokus för uppmärksamheten.

Och jag kan bara hoppas att vi förmått att tills dess vrida utvecklingen i mindre negativ riktning.

Det ser nu ut att gå mot en större internationell konferens om situationen i Syrien i Tunis mot slutet av veckan efter denna.

Och Arabförbundets förslag i dag om att FN:s säkerhetsråd skall fatta beslut om en fredsbevarande styrka i Syrien har ju onekligen gett frågan en ny dynamik.

Direkt efter riksdagen och dess debatt sätter jag mig på ett flygplan till Bryssel för en kvällsöverläggning där inför kommande EU-beslut om utvecklingen på Balkan.

Vi står inför viktiga beslut inte minst vad gäller Serbien redan mot slutet av denna månad.

Och från Bryssel bär det på torsdagen vidare till Wien för deltagande i det stora mötet där om insatser för att bekämpa narkotikahandeln i och från Afghanistan.

Klarar vi inte av den uppgiften kommer vi på sikt inte att klara av så mycket annat vad gäller säkerheten i den regionen heller.

Dit kommer också Rysslands utrikesminister Lavrov och Frankrikes dito Juppé, och alldeles säkert kommer det att bli anledning till diskussioner om läget i Syrien.

Även på fredagen kommer jag att vara kvar i Wien för samtal inte minst med ledningen i atomenergiorganet IAEA, och där är det ju just nu försöken till ny dialog med Iran om dess nukleära program som är i fokus.

Så det lovar att bli ännu en innehållsrik och viktig vecka.