Nätets snabbt växande utmaningar

STOCKHOLM: Möten, genomgångar och diskussioner från dagens början till dagens slut.

Så blir det när man varit borta en vecka.

På eftermiddagen samlades vi i det strategiska råd vi bildat för att diskutera en del av de snabbt växande utmaningarna på cyberområdet.

Rådet samlar ju olika tankesmedjor, myndigheter och forskare kring en dialog om olika strategiska utmaningar som vi står inför.

Och på cyberområdet är de sannerligen betydande.

Nätfrihet har ju varit en fråga där Sverige gått i spetsen för det internationella arbetet under de senaste åren, och där vi ju också haft betydande framgångar.

Det arbetet kommer vi alldeles självklart att fortsätta.

Till detta kommer så alla de viktiga frågor som faller under rubriken cybersäkerhet.

Och nu handlar ju den internationella debatten allt mer såväl om hur vi skall skydda oss mot olika former av avlyssning som om vad som händer om olika stater börjar planera för offensiva nätoperationer som kommer det öppna kriget mycket nära.

Allt detta visar på det snabbt växande behovet av en internationell diskussioner om möjliga normer och regler för staters uppträdande på nätet.

En del av detta kan mycket väl vara ett konstaterande av att regler som gäller i övrigt gäller också här – allt från skyddet av medborgerliga fri- och rättigheter till allt det som ryms inom krigets lagar.

Med med all säkerhet finns det utmaningar som inte helt ryms inom dessa ramar, eller där det i alla fall kan behövas uttrycklig bekräftelse på att det är just dessa som gäller.

Till detta kommer så diskussionerna om det sätt på vilket nätet administreras och dess regelverk växer fram. Den modell som ju varit eminent framgångsrik under de gångna decennierna har ju kommit att ifrågasättas allt tydligare av olika stater.

Tillsammans är det ingen tvekan om att detta ger bilden av ett nytt och snabbt växande område också för utrikespolitiken.

Om Sverige är väl rustat för detta eller inte kan säkert diskuteras, men alldeles uppenbart är att det är ett område som vi också med utgångspunkt i våra egna nationella intressen måste ägna starkt ökad uppmärksamhet åt under kommande år.

Diskussionerna i strategiska rådet under eftermiddagen visade också att olika aspekter på denna fråga nu ses som viktiga för de olika institutioner, myndigheter och andra som vi hade företrädda.

Om lite mer än två veckor kommer jag att vara i Seoul i Korea för den stora internationella konferens om nätfrågor som ordnas där som uppföljning på tidigare års konferenser i London och Budapest.

Då kommer det att vara möjligt att ta temperaturen på den internationella dialogen, och då kommer det också att vara möjligt att peka på vägar framåt i den.

Tillbaka hemma

STOCKHOLM: Hemma igen efter veckan i New York handlar det om att planera för den vecka som kommer.

Efter mer normal arbetsdag under morgondagen – med sammanträde bl a med vårt strategiska råd – blir det på tisdag stor uppställning för statsbesök från Portugal.

President Cavaco Silva var faktiskt premiärminister i sitt land samtidigt som jag var statsminister i Sverige, och jag ser fram mot hans besök här under tisdagen och onsdagen.

Efter regeringssammanträde på torsdagen styr jag vägen till Dubrovnik för konferens där med fokus på energiförsörjning i regionen men med många av Balkans ledande politiker på plats.

Och det ger möjlighet till åtskilliga samtal.

Med Bosniens utrikesminister kommer det att finnas anledning att följa upp resultaten av det möte som landets ledande politiker kommer att ha i Bryssel på tisdag i akt och mening att se om man kan lösa upp de frågor som just nu blockerar landets närmande till EU.

Och jag har också bokat in ett möte med Albaniens nytillträdde utrikesminister. Vi sågs som hastigast i New York, men det finns anledning att fördjupa relationen.

På ett eller annat sätt tar jag mig sedan till Visby för Hjalmarsson-stiftelsens årliga konferens där. Naturligt nog är det utvecklingen i det Östliga Partnerskapet som kommer att stå i fokus för diskussionerna detta år.

Nu på söndagkvällen tar jag självfallet del av det resultat som växer fram ur valet till det s k nationalrådet i Österrike.

De två regeringspartierna ser ut att försvagas något, men allt tyder på att den sittande breda koalitionen kommer att ha möjlighet att sitta kvar.

En bra vecka för global diplomati

NEW YORK: Sakta tunnas närvaron av presidenter, premiärministrar och utrikesministrar här ut, och snart är det dags även för mig att stänga väskan, ge mig av ut mot Kennedy-flygplatsen och börja färden hemåt.

Men det har, med alla rimliga mått, varit en framgångsrik vecka för internationell diplomati.

I centrum för uppmärksamheten här står det faktum att president Obama ringde Irans president Rouhani när denne var på väg ut till flygplatsen i går.

Det blev ett 15 minuters lätt historiskt samtal, och den saken förminskades inte av att det kom till allmänhetens kännedom genom att president Rouhani sände ut ett tweet i ärendet.

Och därmed har öppningen mellan Iran och USA blivit än tydligare under denna vecka. Reaktionerna i debatten här är många, och vart det lider blir det inte mindre intressant att följa reaktionerna i Iran.

Alldeles säkert finns det de som är mer inriktade på konfrontation än på samarbete.

Från Israels sida kommer redan uttalanden som antyder att man ser mindre positivt på denna öppning.

Egentligen är det underligt.

Om det finns en möjlighet att genom konstruktiv diplomati räta ut frågetecknen kring Irans nukleära problem borde detta på ett mycket tydligt sätt ligga i Israels intresse.

Att fortsättning kommer att följa i denna fråga är alldeles uppenbart.

På lite större avstånd från de mest braskande rubrikerna har kontakterna om fredsprocessen mellan Israel och Palestina varit åtskilliga.

Här är det utrikesminister John Kerry:s engagemang och energi som på ett tydligt sätt har bidragit till att driva processen framåt.

Och det går i dag att finna fler än för bara några månader sedan som faktiskt tror att ansträngningarna denna gång har förutsättningar att lyckas.

Men då kommer det alldeles säkert i slutskedet att krävas ett direkt engagemang också av president Obama i direkta förhandlingar.

I går kunde säkerhetsrådet också enigt besluta om resolutionen om förstörelse av Syriens innehav av kemiska vapen. En kanske stundtals något snubblande diplomati har därmed lett fram till ett mycket starkt och långsiktigt effektivt svar på angreppet med giftgaser den 21 augusti.

Samtidigt ökar ansträngningarna att faktiskt nu få till stånd en fredskonferens för Syrien. Jag hade åtskilliga samtal med centrala aktörer i den frågan under gårdagen.

Och jag vågar tro att vi nu är på väg mot en sådan under hösten.

Svårigheterna är självfallet betydande. Inte minst gäller detta den allt påtagligare splittringen i den syriska oppositionen med alla de långsiktiga risker som ligger i detta.

Men de svårigheterna kommer knappast att bli mindre med tiden. Snarare tvärt om. Och därmed tror jag att det är bäst att nu försöka att samla det som samlas kan kring en fredskonferens.

En vecka som denna har självfallet inneburit också väldigt mycket annat. Mångfalden av möten, överläggningar och sammanträffanden under denna årliga vecka mycket betydande.

Men nu bär det långsamt hemåt.

Nya utmaningar. Och fortsatt arbete med de gamla.

Nätfrihet – och bra dag för FN

NEW YORK: Ny morgon här, och en ny dag fulladdad med frågor och möten.

Och det börjar med ett seminarium som vi ordnar tillsammans med International Peace Institute kring frågan hur vi skall föra vårt arbete med nätfrihet framåt.

Vi vann ju en betydande seger genom resolutionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter, men de som har en annan syn fortsätter att försöka påverka global syn och globala principer på ett sätt som inskränker nätfrihetens möjligheter.

Och det gör de inte minst genom olika tankar på någon form av global styrning som skulle förändra karaktären på nätet i en riktning som öppnar upp mera för de stater som vill inskränka och censurera.

Så kring dessa frågor sitter vi ner för en diskussion någon timme denna morgon.

Sedan blir det dags för mig att rusa över gatan till FN-byggnaderna för att tillsammans med Mexico leda mötet kring fördraget för att förbjuda varje form av kärnvapenprov, det s k CTBT-fördraget.

Detta är ju en mycket viktig byggsten i arbetet att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen och därmed också bereda vägen för en successiv minskning av de existerande arsenalerna.

Och här har vi ju haft en ledande roll under de senaste åren.

Mycket under denna dag här kommer annars att kretsa kring Syrien.

Förhoppningen är att det efter beslut i OPCW i Haag skall vara möjligt att få ett beslut i FN:s säkerhetsråd under eftermiddagen om hur förstörelsen av Syriens kemiska vapen kommer att gå till.

Samtidigt diskuteras nu intensivt möjligheten att sätta ett datum för den fredskonferens som ju går under beteckningen Geneve 2. Jag skulle tro att också det arbetet kommer att lyckas framåt kvällen.

Då träffar jag också FN-medlaren Lakhdar Brahimi för närmare diskussioner om detta.

Och under dagen träffar jag också FN:s humanitäre chef Valery Amos för att fortsätta diskussioner om möjligheten till starkare skydd för det rent humanitära arbetet i Syrien.

Vi stöder ju ansträngningarna att få till stånd en separat resolution av säkerhetsrådet om just detta.

Och kanske kan också det arbetet röra sig lite framåt under dagen.

Det har förutsättningar för att bli en bra dag för FN – och i alla händelser en hektisk dag för mig.

Bra att KU kommer att granska Ekots uppgifter

NEW YORK: Låt mig först, med anledning av saker hemma, säga att jag mycket varmt välkomnar att de uppgifter som Ekot fört fram om ”Gunilla Carlssons lön” nu kommer att granskas av riksdagens konstitutionsutskott.

Även om jag kanske inte har några större illusioner om att Ekot kommer att ge den redovisning vi ser fram mot att göra för KU samma braskande uppmärksamhet välkomnar jag självfallet denna möjlighet.

Systemet med avräkningar mot biståndsbudgeten är i sina huvuddrag väl känt, öppet redovisat och i överensstämmelse med det internationella regelverket.

Just denna sak har dock inte i någon större utsträckning varit föremål för uppmärksamhet i New York.

Här har min dag handlat om IMF:s bedömningar av den globala ekonomin, FN:s arbete med att eliminera Syriens kemiska vapen, Henry Kissinger:s syn på världsläget, diskussioner om Afghanistan inför presidentvalet, samarbete med USA om olika frågor i Europa, stöd till stadsbyggande i Palestina och dessutom en serie av bilaterala överläggningar där Afrikas Horn och Irans nye utrikesminister Zarif måhända förtjänar att noteras speciellt.

Rimligt hektiskt, kan man kanske säga.

Och i morgon fortsätter det i samma tempo.

Då lämnar dock Fredrik Reinfeldt New York för sitt viktiga bilaterala besök i Mexico. Han landar i Mexico City fram mot kvällen, och då kommer redan Ewa Björling att vara på plats.

Innan dess hinner dock Fredrik Reinfeldt och jag på morgonen träffa Atlantic Council och dess olika experter för att lyssna på deras bedömningar av olika framtidsfrågor, och jag kommer sedan att fortsätta med en del av dessa frågor under lunch.

Men på programmet står också mycket annat, och bland detta inte minst ett viktigt möte med vängruppen för Syriens demokrati under eftermiddagen.

Inte minst handlar det mötet om vårt stöd till Syriens demokratiska opposition. Där kommer jag att tala på vägnar av alla de nordiska och baltiska länderna.

På kvällen har vi i EU-kretsen sedan middag med USA:s John Kerry för att diskutera olika gemensamma globala utmaningar.

Samtalsämnen kommer ty följande inte att saknas.

Obama, Rouhani och Reinfeldt

NEW YORK: Generaldebatten i dag har, som väntat, dominerads av USA:s och Iran:s respektive presidenters inlägg.

Att jämföra dem med varandra är inte alldeles lätt.

Bägge var formulerade med utgångspunkt från respektive lands politiska tradition, och hade nog bägge en tanke inte minst på den inhemska publiken.

President Obama gjorde en sympatisk och bra genomgång av den amerikanska politikens utmaningar i främst Mellersta Östern. Av den omtalade s k ”pivot to Asia” var det inte lätt att se några svår. Verkligheten har dikterat att agendan blivit en annan.

Tyngdpunkten låg på dels en tydlig öppning till Iran och dels ansträngningarna för att få till stånd en lösning mellan Israel och Palestina.

Möjligen hade jag hoppats att han skulle ha varit lite mer konkret också när det gäller ansträngningarna för en politisk lösning i Syrien, inklusive stöd till Lakhdar Brahimis ansträngningar.

Men öppningen till Iran var tydlig.

Jag tror knappast det har inträffat tidigare att USA:s president nämnt att landet varit inblandat i att avsätta en vald premiärminister i Iran, eller att han referat till den iranske högste ledarens tydliga religiösa förbud mot kärnvapen.

President Rouhanis anförande framfördes med iransk politisk och kulturell retorik, men undvek allt det som tidigare varit provokativt och oacceptabelt, och refererade uttryckligen till den öppna handen i President Obamas tal några timmar tidigare.

Hur detta kommer att utvecklas vidare återstår att se, men de lika försiktiga som tydliga öppningarna i dag var i alla fall viktiga.

Det kommer att krävas öppen och konstruktiv diplomati från bägge sidor under de kommande månaderna.

I övrigt har dagen inneburit den ena statschefen efter den andra innan Fredrik Reinfeldt alldeles nyss nu på kvällen blev den första regeringschefen på talarlistan.

Inte minst återkom han till det tema om kvinnors rättigheter som han ju koncentrerade sig helt på när han senast framträdde inför FN:s generalförsamling.

Och hans tal kommer jag självfallet att twittra länk till så fort som möjligt.

Men min dag har också inneburit serier av olika bilaterala möten och självfallet löpande kontakter med mina olika kollegor från EU-länderna här.

Tillsammans satt vi ner en timma med också Catherine Ashton för att utbyta informationer och bedömningar om de olika utmaningar FN och vår diplomati står inför just nu.

Och morgondagen kommer att innebära mer av olika bilaterala möten bl a med Afghanistans utrikesminister Rassoul och Irans dito Zarif.

Bägge blir intressanta.

Viktigt blir också mötet på eftermiddagen med den s k AHLC-kommittén som koordinerar den internationella hjälpen till Palestinas statsbyggande.

Men lite utflykter utanför huset blir det också.

Tillsammans med Fredrik Reinfeldt träffar jag biträdande chefen för IMF David Lipton, och i sedvanlig ordning sitter jag ner en timma med Henry Kissinger för att höra hans syn inte minst på de utmaningar USA står inför just nu.

I dag börjar stora diskussionen i FN

NEW YORK: I dag inleds så den allmänna debatten på FN:s generalförsamling.

Snart vandrar Fredrik Reinfeldt och jag från vårt hotell ner till den provisoriska byggnad där generalförsamlingen i år äger rum i avvaktan på att renoveringen av den ordinarie skall bli färdig.

Och debatten börjar som vanligt med FN:s generalsekreterare följd av Brasiliens och USA:s presidenter.

Men den talare som nog kommer att tilldra sig det största intresset i dag är Irans nye president Hassan Rouhani som anlände hit till New York i dag och som tydligt står i centrum för amerikanska medias intresse.

Att han sänder ut nya och betydligt mer försonliga signaler är uppenbart. I EU-kretsen har vi detta år sluppit de plågsamma och lätt löjliga diskussionerna om när och hur vi skall resa oss och gå under det iranska anförandet. Nu är läget helt annorlunda.

Vad detta sedan kan komma att leda till i substans återstår självfallet att se.

Viktigast i detta avseende är de nukleära förhandlingarna, och de kommer att återupptas i Geneve inom kort.

Jag skulle tro dels att det kommer att dröja till fram mot nästa sommar innan vi vet om de kommer att ge resultat eller ej och dels att förutsättningarna nu är bättre än vad de varit på mycket länge.

Men viktigt är att vi nu verkligen utnyttjar den möjlighet till kreativ diplomati som genom detta håller på att öppnas upp. Vår politik måste ju handla om att lösa konflikter – inte skapa dem.

Vad generaldebatten i övrigt kommer att erbjuda återstår att se. Fredrik Reinfeldt kommer att hålla vårt svenska anförande först vid åtta-tiden lokal tid här i kväll.

Min förmiddag här handlar om att utnyttja möjligheten till informella samtal när alla är samlade i salen för inledningen av den allmänna debatten.

Men sedan börjar serien av olika informella samtal. I eftermiddag sätter vi oss dessutom ner i kretsen av EU:s utrikesministrar för att diskutera gemensamma frågor vi arbetar med här.

Då kommer alldeles säkert Syrien att vara i fokus.

Så var också fallet när Fredrik Reinfeldt och jag träffade generalsekreterare Ban Ki-moon uppe på 38:e våningen i det nyrenoverade FN-huset i går eftermiddag.

Han tackade för de olika insatser vi gjort när det gällt att hjälpa med FN-inspektionerna, och vi sade att vi självfallet är beredda att ställa resurser till förfogande för det arbete som nu förestår när det gäller att förstöra Syriens innehav av kemiska vapen.

Visst hopp – och betydande förtvivlan

NEW YORK: Min vecka här började med en informell middag där, för första gången på mycket länge, ledande politiska företrädare för såväl Israel som regionens arabiska stater satt ner och diskuterade förutsättningarna för den fredsprocess som nu inletts.

Och alla föreföll överens om att detta sannolikt är den sista seriösa möjligheten att nå fram till den tvåstatslösning som kan ge en ny stabilitet till regionen.

Att de problem som måste övervinnas är betydande, och att den utsatta tiden är kort, är alldeles uppenbart.

Men under de år som gått har de olika problemen dissekerats ner i alla sina detaljer, och det som nu krävs är först och främst politisk kraft och vilja till de kompromisser som alla vet kommer att bli en nödvändighet.

Men middagen ägnades också den humanitära situationen i och runt Syrien och säkerhetsrådets oförmåga att ena sig om en resolution om ens detta.

Luxembourg och Australien har fört vidare den tanke om en resolution som kom ur en av våra tidigare middagar, men hitintills har framsteg blockerats av de som vill knyta den till än det ena och än det andra.

Den vägen kommer dessvärre aldrig att leda fram, men en resolution som står på egna ben med klart fokus på enbart den internationella humanitära rätten borde faktiskt kunna vinna stöd.

Men nu är kvällen sen, och det väntar en hektisk dag i morgon.

På väg till New York

HEATHROW: På söndagsförmiddagen spenderar jag några timmar på den stora flygplatsen här i väntan på det plan som skall ta mig till New York och den vecka jag nu kommer att vara där.

På tisdag inleds den årliga generaldebatten i FN:s generalförsamling, och i det sammanhanget samlas presidenter, statsministrar, utrikesministrar och andra till ett antal dygn av närmast hektisk diplomati kring husen vid East River.

Jag åker över redan i dag för en närmast traditionell informell middag med olika utrikesministrar främst från olika delar av Mellersta Östern.

Och den kan nog bli intressantare än vanligt.

Diplomatin kring Syrien sedan attacken med kemiska vapen 21 augusti har ju förändrat åtskilligt, och till detta kommer ju dels de pågående förhandlingarna mellan Israel och Palestina och dels de nya signaler som kommer från Irans nya president.

Den senare – president Rouhani – ser nog ut att bli den person som kommer att tilldra sig störst intresse i New York under de närmaste dagarna.

Hans tal till generalförsamlingen på tisdag eftermiddag kommer att analyseras både bak- och framlänges.

Annars är det diskussionen om utvecklingsmålen fram mot 2030 som är den viktigaste av alla punkterna på de olika agendorna under veckan.

De s k MDG-målen – Millenium Development Goals – hade ju 2015 som riktmärke, och utvecklingen under de senaste decennierna har ju faktiskt inneburit att en betydande del av dessa mål också ser ut att kunna uppnås.

Och det var ju för att se på möjliga mål därefter som den globala kommission där ju också Gunilla Carlsson ingick tillsattes.

Den konstaterar att det borde finnas förutsättningar för att intill 2030 fördubbla den samlade globala ekonomin, och att denna utveckling borde göra det möjligt att pressa ner den extrema fattigdomen också i de fattigare av utvecklingsländerna till under fem procent av befolkningen.

Och därmed skulle den unikt goda globala utveckling vi sett under de senaste decennierna kunna fortsätta.

Men förutsättningarna måste vara klara: en värld där vi kan undvika större krig och konflikter, en värld med en fortsatt öppen handel och en värld där fria samhällen och fria ekonomier står allt starkare.

Då har vi en värld där globaliseringen lyfter ständigt allt fler människor ur fattigdom och misär.

Och det blir ju också en värld där den framväxande medelklassen i utvecklingsländerna leder till att gapet mellan rika och fattiga länder successivt minskat.

Kring detta, liksom kring lika andra utmaningar vi står inför, kommer jag att föra många samtal under veckan som kommer.

I morgon måndag kommer också Fredrik Reinfeldt hit för att på tisdag kväll hålla Sveriges anförande inför generalförsamlingen. På torsdag fortsätter han så till Mexico för besök där tillsammans också med en betydande näringslivsdelegation.

Dagarna i New York blir alltid hektiska, men de brukar också erbjuda en möjlighet att följa med i den amerikanska politiska debatten något närmare.

Att ekonomin nu är på väg uppåt förefaller tydligt, men samtidigt leder de politiska motsättningarna till påtagliga svårigheter att i Washington fatta beslut i en rad viktiga frågor.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på mer än delar av International Institute For Strategic Studies stora årskonferens Global Strategic Review i Stockholm i helgen.

Norges snart avgående utrikesminister Espen Barth Eide och jag inledningstalade i fredags kväll, och sedan hade jag möjlighet att lyssna inte minst på diskussionen i går om utmaningar när det gäller att förhindra ytterligare spridning av massförstörelsevapen.

Till gästerna på konferensen hörde också chefen för den ryska presidentadministrationen Sergey Ivanov, och självfallet passade jag på möjligheten av en överläggning med honom i olika frågor.

Den kom också att handla om de olika handelsåtgärder som Ryssland ju vidtagit mot länder i EU:s Östliga Partnerskap.

Viktigt var också att vi var eniga om att med stor bestämdhet se till att avtalet om att förstöra Syriens innehav av kemiska vapen verkligen respekteras och genomförs.

Nu blir det till att kasta sig ner i de fylliga brittiska söndagstidningarna innan det blir dags att ta mig till planet som skall föra mig härifrån till Kennedy-flygplatsen utanför New York.

Och när jag landar där kanske vi ser konturerna av hur dagens viktiga val till förbundsdagen i Tyskland har utfallit. Val är alltid både spännande och viktiga.

Hur blåser vindarna över Jalta?

JALTA: Efter flygning från Stockholm och sedan cirka en timmes bilfärd från Simferopol över bergen och ner till kusten har jag nu anlänt till legendariska Jalta på Krim i Ukraina.

Det är inte mitt första besök här.

Den årliga konferensen här har jag besökt ett antal gånger och ofta funnit vara en värdefull plats för diskussioner såväl om Ukraina som om denna del av Europa och dess utveckling.

Och så blir det alldeles säkert i år också.

Från framför allt ryskt håll har ju varningsorden riktade mot de länder i denna region som vill gå in i ett närmare samarbete med EU blivit allt starkare, och till dessa varningsord har fogats konkreta åtgärder som jag betecknat som ekonomisk krigföring.

Ukraina är självklart det viktigaste av dessa länder, och det är inte orealistiskt att föreställa sig att spänningarna kring detta lands vägval kommer att stegras successivt inför toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Vilnius i november.

På plats för konferensen här finns huvuddelen av den politiska och ekonomiska eliten i Ukraina, men också ledande företrädare från andra håll.

På deltagarlistan ser jag t ex namn som stått för några av de hotfullaste uttalandena från Moskvas sida i denna fråga, men här finns självfallet också EU-kommissionens ansvarige Stefan Füle.

Jag har just anlänt, men Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara ville träffa mig praktiskt taget omgående, och så kommer det också att bli.

Och sedan blir det middag där främst Stefan Füle och jag skall hålla anföranden om situationen i dessa frågor just nu.

I morgon förmiddag kommer så president Viktor Yanukovich också hit, och det skall bli intressant att se hur han formulerar sig.

Han har för några dagar sedan sagt att alla villkor för att underteckna avtalet med EU är uppfyllda, men vet självfallet att så faktiskt inte är fallet.

Men kvällens fortsatta diskussioner kommer säkert att ge tydligare indikationer på hur vindarna blåser i och över denna del av Europa just nu.

Och det är viktigt – bland det allra viktigaste just nu.

I övrigt visar sig Jalta från sin mest angenäma sida.

Sol, en bit över 20 grader och en ljum vind in från Svarta Havet.

Blickar framåt och bakåt

STOCKHOLM: Att Gunilla Carlsson lämnar och Hillevi Engström efterträder henne kommer naturligt nog att påverka min morgondag på UD på olika sätt.

Gemensamt skall vi – också med Ewa Björling – träffa personal, tacka Gunilla och diskutera de kommande uppgifterna.

Gunilla har betytt mycket för vår politik, och hon har blivit ett mycket respekterat namn inte bara i Afrika och det multilaterala systemet utan också på många andra håll.

Ingen biståndsminister under hela den tid då en sådan post funnits i Sveriges regering har suttit så länge som Gunilla gjort.

Det har gjort avtryck.

Hillevi saknar inte tidigare erfarenhet av området, men självfallet är det en omställning från ett totalt fokus på arbetsmarknadsfrågor i går till biståndspolitiken i morgon.

Men erfarenhet från ett tungt departement är en betydande fördel i det sammanhanget.

Men morgondagen bjuder också på åtskilligt annat.

Inte minst blir det förberedelser för de närmaste resorna – mer omedelbart till Ukraina på torsdag och därefter till FN i New York den kommande veckan.

På kvällen tänkte jag sedan gå och lyssna på Lars Tobisson när han berättar om den bok om Gösta Bohman som han ju alldeles nyss kommit ut med, och som jag alldeles självklart kommer att läsa med allra största intresse.

Såväl Lars som jag arbetade ju nära med Gösta under en längre period – i mitt fall från 1973 och framåt.

Och det var en period som inte bara etablerade det borgerliga samarbete som gjorde det historiska regeringsskiftet 1976 möjligt, utan som också förde moderaterna från positionen som borgerlighetens minsta parti till platsen som dess största.

Göstas insatser var tveklöst av avgörande betydelse i bägge dessa sammanhang.

Att han dessutom var en färgstark politiker med skarpt också ideologiskt sinne tillhör självklart också saken. Han syntes i samhällsdebatten i en tid när denna var mer profilerad än vad som ofta är fallet i dag.

Så det skall bli spännande att höra hur Lars så här några decennier senare fogar samman de olika bitarna i detta både personlighetsmässigt och politiskt fascinerande och viktiga puzzel.

Det blir alldeles säkert en både trevlig och intressant afton – för några ögonblick lite borta från världens mer aktuella bekymmer.

Tack till Gunilla!

STOCKHOLM: Den lilla regeringsombildning som Fredrik Reinfeldt offentliggjorde i slutet av dagens regeringsförklaring kommer säkert att kommenteras i alla sina delar av andra.

Men för mig är det viktiga att också på detta sätt tacka Gunilla Carlsson för hennes insatser som biståndsminister under de sju år som gått sedan vi gemensamt steg in på UD en höstdag 2006.

Livet har mycket att bjuda, och jag vet att Gunilla sedan en tid tillbaka har sett fram mot möjligheten av lite andra horisonter. Och då var den lilla regeringsombildning som skulle ske i dag det naturliga tillfället.

Sin sista insats som statsråd gjorde Gunilla i går på den stora EU-konferensen om Somalia i Bryssel. Och det var på många sätt symboliskt.

Här arbetade hon ju länge och framgångsrikt som en av våra första representanter i Europaparlamentet, och inte minst de successiva och ofta svåra stegen att hjälpa det hårt sargade Somalia till en bättre framtid har varit viktiga för henne.

Här har Sverige gjort skillnad.

Mycket har förändrats i vår biståndspolitik under de senaste åren.

Fokusen på verkliga resultat har blivit mycket tydligare. Koncentrationen på och till Afrika stark. Demokratiarbetet viktigare. Vår position som mycket stark aktör när det gäller humanitära insatser har fått betydligt större tyngd.

Under det senaste året har ju också Gunilla spelat en viktig roll i den stora FN-kommission som nu lagt fram förslag till målen för den globala utvecklingen efter 2015.

Det var mycket bra också för Sverige att Gunilla kunde få den positionen, men hon gick den tydligt på egna personliga meriter.

Nu lämnar Gunilla över till Hillevi Engström och går till att börja med till en lite mer avkopplande period.

Jag hoppas att hon dock kommer att ta i alla fall lite tid att samla erfarenheter, observationer och slutsatser. Mycket är gjort, men det innebär ju inte att det inte finns mer att göra.

Och i detta kommer hon alldeles självklart att bli ett bra stöd till Hillevi Engström när hon nu tar sig an detta nya område.

Ingen tidpunkt att lämna är alldeles bra, och jag har sagt till Gunilla att även om jag förstår och respekterar hennes motiv hade jag gärna sett att hon varit kvar.

Men skulle det ske var detta trots allt den bästa och den mest naturliga tidpunkten.

Vi tackar för alla hennes insatser, och önskar henne all lycka i hennes nästa fas.

Hon och jag råkar ju dessutom vara vänner sedan många år tillbaka, och på det planet innebär ju dagens besked ingen förändring alls.

Och samtidigt med detta önskar vi Hillevi Engström välkommen till nya, spännande och viktiga arbetsuppgifter.

Om demokrati i Athen

ATHEN: Det är över midnatt i Athen, och jag förväntas lämna hotellet kvart över fem på morgonen för att hinna med de olika planen som skall föra mig hem till riksdagens högtidliga öppnande i morgon.

Så det blir nog inte mycket tid att skriva.

Men det blev en spännande och perspektivrik kväll i den närmast magiska miljön på gamla Agora i Athen – bokstavligen där demokratin föddes för mer än 2.500 år sedan.

Premiärminister Antonis Samaras talade om de utmaningar Grekland står inför i och med den ekonomiska krisen.

Och i den efterföljande debatten var det nog främst Indiens utbildningsminister Shashi Tharoor och jag som stod för de globalt optimistiska perspektiven på demokratins utmaningar och möjligheter.

Hela debatten websändes av såväl grekiska Khatmerini som globala International Herald Tribune, och det finns länk i twitter-fältet här till höger för den som vill höra vad som sades.

Något av intresse tror jag faktiskt det var.

Och sedan blev det trevlig middag – mest indisk-svensk sådan – i den behagliga temperaturen och den vackra atmosfären strax nedanför det upplysta Parthenon-templet.

Men nu är dagen till ända, och alldeles för snabbt randas en ny.

Den kommer, med all säkerhet, att innebära nya utmaningar.

Syrien – och veckan som kommer

STOCKHOLM: Det har varit en helg kalendermässigt dominerad av olika arrangemang med anledning av att vår Kung suttit på tronen i 40 år, och som sådan har den förvisso varit mycket trevlig.

Mer politiskt har det alldeles självklart varit utvecklingen kring Syrien som har varit i fokus.

I lördags i förra veckan satt vi i Vilnius och diskuterade med USA:s John Kerry i en situation där det var mycket tydligt att hans huvudsakliga intresse var att söka stöd för en militär insats mot Assad-regimen mot bakgrund av användningen av kemiska vapen.

För det fanns det förvisso förståelse, men samtidigt uttrycktes tvivel, och han kan inte ha undgått att notera att de flesta av oss i EU-kretsen hellre skulle se någon typ av politisk lösning efter det att FN-inspektörerna fått lämna sin rapport.

Vägen från lördagen i Vilnius till uppgörelsen i Geneve med Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov kan näppeligen beskrivas som alldeles spikrak.

Om detta kommer säkert mycket att skrivas.

Och uppgörelsen kommer säkert inte att bli lätt att förverkliga i alla sina detaljer.

Men ändå finns det all anledning att välkomna den. Dels därför att den är klart bättre än alternativet, och dels därför att den förhoppningsvis kan bli en brygga över till en bredare politisk ansträngning att få slut på konflikten i Syrien.

I morgon i New York kommer av allt att döma rapporten från FN:s inspektörer att läggas fram.

Skulle den tydligt styrka alla indikationerna på att det var regimens stridskrafter som var ansvariga för användningen av giftgas måste frågan om att utkräva ansvar också tas upp.

Och i uttalandet från mötet i Visby med de nordiska och baltiska utrikesministrarna sade vi ju att FN:s säkerhetsråd i så fall borde hänskjuta just den frågan till internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Det borde även Ryssland – som ju tydligt fördömt angreppet – kunna stödja. ICC har sedan att klarlägga det mer exakta ansvarsförhållandet, och det kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

För min del kommer den nya veckan att inledas med att jag i morgon åker till Athen för att där i morgon kväll delta i en diskussion om tillståndet för demokrati i världen just nu.

Det är International Herald Tribune som samlat en intressant panel, och inleder gör Greklands premiärminister Antonis Samaras.

Direkt från Athen åker jag på tisdag så åter till Stockholm för att vara med vid riksdagens högtidliga öppnande, där ju också Fredrik Reinfeldt presenterar regeringsförklaringen.

Ursprungligen hade jag tänkt vara på den traditionella konserten på kvällen också, men jag ser att det är föräldramöte på skolan så det är väl inte alldeles säkert.

Efter en onsdag hemma åker jag på torsdagen till den traditionella konferens i Jalta på Krim som diskuterar Ukraina och dess europeiska ansträngningar.

Tillsammans med kommissionären Stefan Füle kommer jag där att träffa Ukrainas president Yanukovich för diskussion om var Ukraina står inför det viktiga toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november.

På fredag inleds så här i Stockholm den årliga stora konferens Global Strategic Review som ordnas av International Institute for Strategic Studies.

Under åtskilliga år har den alltid ägt rum i Geneve, men nu kommer den att äga rum i Stockholm i år och i Oslo om ett år.

Det är ett bra sätt för våra länder att sätta oss än tydligare den kartan i den globala strategiska dialogen.

Det blir åtskilliga samtal på och i anslutning till konferensen.

Till de som kommer räknas bl a den ryska presidentadministrationens chef Sergey Ivanov, men också åtskilliga andra av intresse.

Och nästa söndag sätter jag mig så på flygplan som tar mig till New York och en vecka där i samband med att FN:s generalförsamling öppnar på sedvanligt sätt.

Redan söndag kväll blir det viktig middag med några av de viktigare utrikesministrarna från Mellersta Östern.

Morgon i Bålsta

BÅLSTA: Morgon en bit utanför Stockholm med den moderata riksdagsgruppen som samlats för att diskutera politiken och arbetet för de närmaste månaderna.

Och alltid roligt att träffa gamla och nya vänner och diskutera också frågor som jag numera inte sysslar dagligen med.

I går kväll blev det mycket utvecklingen i Norrbotten och Dalarna för min del.

Nyttigt.

I Geneve fortsätter i dag samtalen mellan USA och Ryssland om Syrien, och bra är att också FN:s Lakhdar Brahimi finns med i delar av dessa.

I New York på måndag kommer så, enligt vad som sägs, rapporterna från FN:s inspektörer om vad som inträffade i Damaskus den 21 augusti.

Att just nu göra prognos på hur detta kommer att utvecklas är inte alldeles lätt, men självklart har vi förhoppningar om att det skall vara möjligt att nå fram till en samling i FN:s säkerhetsråd om en skarp reaktion på användningen av stridsgas liksom om en politisk process för konflikten i dess helhet.

Borde finnas en väg framåt

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma i Stockholm samtidigt som diplomatin kring Syrien-frågan fortsätter att utvecklas i rasande hastighet.

Dagens utveckling – innan vi lyssnar på president Obama:s tal lite senare – var främst Frankrikes tankar kring en resolution i FN:s säkerhetsråd.

De tankar utrikesminister Fabius presenterade på en presskonferens i dag på förmiddagen var viktiga, och borde kunna tjäna som utgångspunkt för en konstruktiv diskussion i säkerhetsrådet.

Elementen har ju funnits tidigare.

Tanken på att ge Internationella Brottsmålsdomstolen ICC mandat när det gäller användningen av kemiska vapen den 21 augusati hade vi ju med i brevet från NB8-gruppens utrikesministrar i Visby för mer än en vecka sedan.

Och tanken på krav på Syrien att ge upp sina kemvapen till internationell kontroll och destruktion diskuterade vi ju i EPP-kretsen av utrikesministrar i Vilnius i lördags och konkretiserade sedan i ett uttalande av ordföranden i Europaparlamentets utrikesutskott Elmar Brok.

Och det är dessa två förslag som är kärnan i det franska förslaget.

Problemet kommer att ligga i formuleringar med hänvisning till FN-stadgans kapitel 7, vilket av Ryssland kommer att ses som ett indirekt sätt att få mandat för flyganfall mot Syrien.

Om den hänvisningen är en nödvändighet eller ej kan diskuteras, men om god vilja finns på bägge sidor borde det gå att finna konstruktiva lösningar på denna fråga.

Någon form av mekanism för att övervaka tillbakadragande och övertagande av kontroll borde rimligen skapas, och rimligt är att detta sker inom FN-systemets ram.

En möjlighet kunde ju vara att ge en sådan FN-mekanism ett mandat som går tillbaka på stadgans kapitel 7. Men alldeles säkert finns det också andra möjligheter.

Mycket av vägen framåt kommer sannolikt att skisseras av president Obama senare i kväll.

Men viktigt är att det nu finns såväl ett allt bredare stöd för att avvakta FN:s inspektörer som för en diskussion i FN:s säkerhetsråd som syftar till kontroll och destruktion av Syriens kemiska vapen.

Och då borde det finnas en väg framåt.

För min del blir det i kväll middag här på UD med framför allt de internationella deltagarna i det seminarium till Anna Lindhs minne som vi arrangerar i riksdagen i morgon förmiddag.

Det är jag som utrikesminister och Mona Sahlin som ordförande i minnesfonden som står värdar.

En lite ovanlig, men i detta sammanhang högst naturlig, kombination.

Skifte i Norge – och ny öppning om Syrien

STOCKHOLM: Så får då Norge en ny majoritet i Stortinget efter ett val som reducerade dagens rödgröna regeringskoalition till 72 mandat och gav den icke-socialistiska oppositionen hela 96 mandat.

Och efter middag om helt andra saker har jag följt med NRK:s valvaka intill dess att rundan med partiledare i Stortinget avslutades strax före ett.

Norges politik ligger oss nära.

Nu har Erna Solberg – som verkligen imponerat under den resa som fört fram till detta resultat – i alla fall tiden fram tills dess att regeringen Stoltenberg avgår den 14 oktober på sig att förhandla fram en ny regering och dess program.

Och trots att det finns svåra frågor mellan dem tror jag att det är klokt att utgå från att det blir en fyrpartiregering.

Och att Erna Solberg blir Norges nästa statsminister finns det i kväll ingen som tvivlar på.

Men dagen har bjudit på intressanta utvecklingar även i övrigt.

När vi diskuterade mer informellt i Vilnius i lördags var en av de tankar om Syrien som ventilerades att man skulle kräva att Syrien gav upp sitt innehav av kemiska vapen under någon form av internationell kontroll.

Det var vi utrikesministrar i EPP-kretsen som diskuterade det som en möjlighet.

Och i dag har plötsligt den tanken fått vingar.

Ett ryskt utspel i den riktningen har gjorts, FN:s Ban Ki-moon har uttalat en del tankar som pekar i samma riktning och president Obama har sagt att allt detta är ”potentiellt positivt.”

Och jag passade tidigt på att i positiva ordalag kommentera det som Ban Ki-moon sagt i frågan.

Misstanken ligger självfallet nära att detta bara är ett sätt att vinna tid och förvirra bilden, inte minst mot bakgrund av en amerikansk situation som ju inte är alldeles enkel för presidenten.

Men det hindrar inte att jag tror att det är viktigt att frågan prövas seriöst.

I den version som Ban Ki-moon antydde framstår tanken inte som helt orealistisk, även om den skulle kräva betydande internationella insatser förutom det självklara att den syriska regimen aktivt och tydligt måste samarbeta.

Och i med att den då självfallet skulle vara förankrad i FN:s säkerhetsråd skulle den möjligen kunna tänkas vara inledningen till en vidare politisk process med viktig roll också för Ryssland och Iran.

Men verkligheten är självfallet den att ingenting är möjligt om inte hotet om också andra insatser kvarstår. Trots de reservationer vi kan ha har vi ett tydligt intresse av att president Obama får det mandat av den amerikanska kongressen som han har begärt.

Med ett sådant mandat i ryggen finns det i alla fall en viss möjlighet att tvinga fram en process som skulle kunna leda till ett bättre resultat än vad som skulle bli fallet om president Obama tvingades använda sig av det.

Allt detta är dock bara spekulationer grundat på ett antal tankar som plötsligt fått vingar under dagen.

Ett dygn framöver kan situationen åter ha förändrat sig.

Men dagen visar ånyo hur dynamisk den situation vi nu är i har kommit att bli, och hur klokt det är att hantera den steg för steg med klar blick på vad vi vill uppnå – få bort hotet om kemiska vapen, ställa de ansvariga för användningen av dem till ansvar och bereda vägen för en politisk process som minskar lidandet och dödandet i dess helhet.

Kommer detta att vara möjligt?

Omöjligt är det kanske inte.

Inför den nya veckan

STOCKHOLM: Det blev en vacker förmiddagsflygning över Östersjön tillbaka till Stockholm efter mina dagar med diskussioner i Vilnius och Riga.

Och det vi uppnådde inom EU vad gäller Syrien i Vilnius var viktigt.

Nu handlar det om att bygga bredden i den internationella reaktionen mot det som inträffat i Syrien. Det är viktigt att den har så stark legitimitet som möjligt.

Och i det sammanhanget är självfallet också FN viktigt.

I morgon går säkert diskussionen i USA in i ett nytt skede när representanthuset i kongressen samlas.

Det är där president Obama måste vinna ett tydligare stöd. På tisdag kommer han att hålla ett TV-tal i just det syftet.

Vad som händer därefter återstår att se.

Vid någon tidpunkt kommer FN-inspektörerna att kunna presentera sin rapport om vad de kunnat konstatera om det som inträffade den 21 augusti.

Och den kommer då med all säkerhet också att diskuteras i FN:s säkerhetsråd.

I dag har USA:s John Kerry i Paris träffat Arabförbundets olika utrikesministrar, och det kommer att bli intressant att höra lite närmare om hur de diskussionerna förlöpt.

I morgon avslutas valet i Norge, och det blir självfallet spännande att följa valvakan på kvällen.

Norge är ett viktigt land för oss i snart sagt alla avseenden, och på det utrikes- och säkerhetspolitiska området har ju samarbetet blivit allt djupare under de senaste åren.

Och den utvecklingen är jag övertygad kommer att fortsätta alldeles oavsett vilken regering Norges väljare i morgon skapar förutsättningarna för.

Opinionsundersökningarna pekar entydigt på regeringsskifte och borgerlig regering, men ingenting är avgjort förrän vallokalerna stängts och rösterna börjar att räknas.

Spännande blir det.

För min del inleds veckan i morgon med besök av Slovakiens vice premiärminister och utrikesminister Miroslav Lajcak.

Vi känner varandra väl, och just därför blir det säkert bra diskussioner med fokus på utvecklingen på Balkan och utmaningarna i det Östliga Partnerskapet.

Och om detta talar vi dessutom gemensamt vid ett arrangemang på Handelshögskolan på eftermiddagen.

På onsdag – den 11 september – är det tio år sedan utrikesminister Anna Lindh tragiskt mördades i slutskedet av kampanjen inför folkomröstningen om euron 2003, och det blir en serie arrangemang för att hedra hennes minne.

Tillsammans med Anna Lindh Fonden arrangerar vi ett internationellt seminarium på onsdagen om EU:s möjligheter att motverka konflikter och säkra fred. Det gör vi därför att det var ett ämne som kom att ligga Anna Lindh nära under hennes tid som utrikesminister.

Och jag är övertygad om att diskussionen där kommer att bli spännande också mot bakgrund av de frågeställningar vi står för just nu.

Rysslands, Storbritanniens och Greklands f d utrikesministrar Igor Ivanov, Jack Straw och George Papandreou kommer säkert att ha åtskilligt att säga, liksom Finlands nuvarande utrikesminister Erkki Tuomioja.

Mona Sahlin och jag skall sedan inleda och avsluta seminariet.

Och självfallet är jag också med i mötet för att minnas Anna Lindh i Kungsträdgården senare på onsdag kväll.

Även resten av veckan kommer jag faktiskt att tillbringa inom rikets gränser – åtminstone är det så som planeringen just nu tidigt söndag kväll ser ut.

Men osvuret är alltid bäst.

Vi lever i tämligen osäkra tider.

Vilnius, Riga och Jurmala

JURMALA: Det blev ett mycket annorlunda informellt möte med EU:s utrikesministrar i Vilnius i dag, men ett mycket bra sådant.

USA:s utrikesminister John Kerry hade bett att få komma förbi för att ytterligare koordinera arbetet med en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Och det välkomnade vi självfallet. Vårt stöd för hans insatser är mycket starkt.

Men efter det att vi diskuterat olika aspekter av detta – en viktig diskussion – var det naturligt att det var situationen i Syrien som var i fokus.

Och det blev en både lång och viktig diskussion.

Sammanlagt satt vi närmare fyra timmar i ett öppet meningsutbyte med John Kerry kring detta.

Visst fanns det lite olika perspektiv i diskussionen, men detta var transatlantisk dialog när den är som bäst.

Mot slutet av vårt möte bad vi Catherine Ashton att i ett uttalande sammanfatta alla de gemensamma element som finns mellan oss utrikesministrar i EU när det gäller situationen i Syrien.

Och när hon lade fram sitt förslag till vad hon skulle säga var det inte svårt att få uppslutning. Diskussionen hade fört oss alla närmare varandra.

En viktig punkt nu var vårt stöd till FN:s inspektorer och vår vilja att se deras slutsatser diskuteras av FN:s säkerhetsråd.

Och på denna punkt – som vi ju diskuterade också med president Obama i Stockholm – är det mitt bestämda intryck att utvecklingen tydligt går i vår riktning.

En viktig del i våra diskussioner var också hela den problematik som kan sammanfattas i ”dagen efter”.

Farhågan för vad som händer med den politiska processen.

Farhågan för att striderna blir än värre med de humanitära konsekvenser detta medför.

Farhågan för konsekvenserna på sikt av åtgärder som uppfattas som icke folkrättsligt korrekta.

Ingenting av detta skall tas som intäkt för att vi inte skall reagera starkt mot användningen av kemiska vapen.

Men vi har en skyldighet att bedriva politiken också i det lite längre och vidare perspektivet.

Från Vilnius blev det så ett snabbt hopp till Riga för att med Estlands president och mina kollegor från Polen och Lettland vara med i den avslutande diskussionen på årets Riga-konferens.

Också här blev det en blandning av mer långsiktiga europeiska strategiska perspektiv och den omedelbara situationen i Syrien och vad vi kan göra.

Sammantaget blev det en mycket bra diskussion som lämnade mycket att tänka på.

I kväll har vi så suttit här ute i vackra Jurmala för diskussioner om situationen i södra Kaukasus och Georgien med bl a det senare landets premiärminister Ivanishvili.

Vi har ju träffats någon gång tidigare för denna typ av mycket öppna diskussioner i en mindre krets.

Våra budskap om respekten för rättsordning och demokrati har varit lika tydliga som vårt stöd för Georgiens aspirationer när det gäller samarbetet med EU.

Och om att det första ju är en förutsättning för det senare.

De diskussionerna kommer säkert att fortsätta genom kvällen.

I morgon förmiddag bär det så tillbaka till Stockholm igen.

Med Syrien i fokus

VILNIUS: I dag fortsätter vi i alla fall fram till lunch det informella mötet med EU:s utrikesministrar här.

I går det utvecklingen av det försvarspolitiska samarbetet, situationen för det Östliga Partnerskapets olika länder och självklart också frågan om Syrien som dominerade våra diskussioner.

Och när vi börjar i dag finns också USA:s utrikesminister John Kerry med oss för att diskutera situationen i Mellersta Östern.

Ursprungligen ville han komma för att diskutera fredsprocessen mellan Israel och Palestina, men det säger sig självt att dagordningen sedan dess förskjutits i riktning Syrien.

Så det är sannolikt att det blir frågan som kommer att dominera de närmaste timmarna.

Informella möten som dessa leder inte till beslut eller slutsatser, men mot slutet av vårt möte i dag kommer Catherine Ashton på sin presskonferens att ange utgångspunkterna för EU:s syn i denna fråga.

Att det finns olika nyanser i frågan är knappast sensationellt, men gårdagens diskussion visade dock hur mycket det faktiskt finns som förenar oss också i denna fråga.

När vi så är klara här flyger jag upp till Riga för att dels delta i den årliga säkerhetskonferensen där och dels i kväll ute i Jurmala i en lite mindre krets mer i detalj diskutera situationen i södra Kaukasus i allmänhet och Georgien i synnerhet.