Alarmerande utveckling i Kiev

STOCKHOLM: Det har varit en snabb och dramatisk händelseutveckling i Ukraina sedan toppmötet med det Östliga Partnerskapet avslutades i Vilnius mitt på dagen i går.

Under de olika förhandlingarna i Vilnius fanns det tydliga tecken på olika meningar bland de ukrainska företrädarna, men i slutändan var det president Yanukovich som lade fast linjen att något undertecknande av avtalet med EU nu inte skulle komma att ske.

I sitt anförande talade han visserligen om att han ville att så skulle ske i en ”nära framtid”, men räknade samtidigt upp olika krav på EU som han ju visste saknade varje form av realism i det läge som han själv skapat.

Tydligt var dock att han var utomordentligt angelägen om någon form av gemensamt uttalande med EU. Syftet föreföll vara att kunna tala om för den inhemska oppositionen att allt var frid och fröjd i relationen. Men därav blev, trots upprepade försök från deras sida, självfallet ingenting.

Måhända var det därför som president Yanukovich lämnade Vilnius utan att över huvud taget tala med pressen. Någon såg tydliga tecken på att han var nervös inför den reaktion han skulle möta i Kiev.

Tidigt i dag på morgonen gick så vad som sägs ha varit specialstyrkor till attack mot de demonstranter som tillbringade natten på Maydan-platsen i centrala Kiev, och med påtagligt våld rensades platsen och spärrades sedan av.

Med all sannolikhet skedde detta på direkt order av presidenten. Det är så det fungerar i situationer som denna.

Men allt eftersom reaktionerna mot det våldsamma ingripandet växt under dagen har också sprickorna i regimen blivit allt tydligare. Presidentens stabschef har avgått, och premiärministern har tagit avstånd från det inträffade.

Och nu sker demonstrationerna i stället på den stora platsen direkt utanför det ukrainska utrikesdepartementet.

Såväl jag som EU har tydligt fördömt våldet och krävt att rätten till fredliga demonstrationer respekteras. Viktigt är självfallet också att demonstrationerna förblir fredliga på det sätt som hitintills varit fallet.

Hur detta kommer att utvecklas vet vi inte. Jag fruktar att president Yanukovich har beslutat sig för repressionens väg, och vi skall nog inte underskatta de resurser han i så fall kan stödja sig på. Men samtidigt växer av allt att döma motståndet, och då inte minst i den yngre generationen.

Situationen kan lätt bli farlig, och därför är vi så tydliga i våra uppmaningar att avstå från allt våld.

På torsdag och fredag skall ministrar från alla OSCE:s medlemsländer samlas i Kiev för det årliga ministermötet.

Det kommer att bli både intressanta och viktiga dagar fram tills dess.

Jag kommer att inleda veckan här i Stockholm. Jag tar bl a emot nya ambassadörer och har ett möte med vårt strategiska råd med olika rymdfrågor i centrum.

Men på tisdag bär det sedan av till Helsingfors för att delta i ett seminarium till Max Jacobsons ära och med fokus på nordisk säkerhetspolitik. Jag träffar också såväl president Sauli Niinistö som utrikesminister Erkki Tuomioja för samtal.

På onsdag flyger jag tillsammans med den senare till Bryssel för att i Nato-högkvarteret delta i ett möte med utrikesministrarna från de länder som har styrkor i ISAF-insatsen i Afghanistan.

Det råder ju fortfarande en viss osäkerhet om det säkerhetsavtal mellan USA och Afghanistan som är en viktig grund för de kommande internationella insatserna i landet.

Från det mötet bär det så hem till Stockholm för att hålla ett anförande om Sveriges säkerhetspolitik inför Krigsvetenskapsakademien.

Men därefter är det lite osäkert. Möjligt är att jag mer eller mindre direkt efter det åker till Kiev för att kunna vara där i samband med att OSCE:s ministermöte öppnar där på morgonen på torsdagen.

Det kan dock ha inträffat åtskilligt innan dess.

Och på fredag skall jag så vara i Berlin för olika samtal. En ny tysk regering håller ju så sakteliga på att formeras.

Så det blir en intensiv europeisk vecka – med utvecklingen i Ukraina fortsatt i centrum.

Entusiasm och energi i Vilnius

VILNIUS: När jag skriver dessa snabba rader har det förmedla toppmötet med det Östliga Partnerskapet inletts här.

För några år sedan var det nog få som hade hört talas om detta och sannolikt allt färre som tog det på något större allvar.

Men nu har ledare för alla EU-länder utom Finland och Irland kommit hit till Vilnius för ett omfattande toppmöte och en påtagligt livlig diskussion om vägarna framåt.

I går ägnade jag större delen av min tid till att delta först i Civil Society Forum och därefter i Business Forum.

Och även om det Östliga Partnerskapet inte skulle ha åstadkommit något annat skulle den dynamik, det engagemang och den energi som fanns på dessa bägge möten mer än väl vara värd hela satsningen. Och det är ju genom dynamiken i dels civilsamhället och dels ekonomin som samhällena successivt förändras.

I dag har så de viktiga associeringsavtalen med Georgien och Moldavien paraferats, och de markerar avgörande nya möjligheter för dessa bägge länder. Att de nu kommer art utsättas för starkt yttre och inte ryskt tryck för att överge denna väg är nog någonting man måste räkna med.

Ukraina har under såväl middagen i går som mötet i dag försökt att förklara sin politik, men framgången kan knappast sägas ha varit så stor.

President Yanukovich säger nu att avtalet med EU kommer att undertecknas inom en ”snar framtid”, men hur det skall gå till är inte alldeles lätt att se.

Han har vikt sig för det ryska trycket nu och därmed försatt sig i en mycket sårbar situation.

Sannolikheten för att Kreml först skulle förse honom med de miljarder som hans svears hål kräver för att därefter ge honom grönt ljus för ett avtal med EU tror jag, försiktigt uttryckt, är något begränsad.

Det vet man i Kiev. Och det är lite naivt att tro att vi inte också inser det. Empirisk erfarenhet tyder på att försök att sitta på två stolar samtidigt i allmänhet slutar illa.

I diskussionerna här handlar åtskilligt självfallet om det ryska agerandet under den senaste tiden och de konsekvenser detta kommer att gå. Den diskussionen är än så länge bara i sin linda, men kommer förr eller senare att avsätta konkreta resultat.

Till det positiva i dagens diskussioner hör dock den påtagligt mildare tonen mellan Armeniens och Azerbaijans presidenter efter deras möte i Wien nyligen. Annars brukar den relationen bjuda på viss verbal dramatik på möten som dessa, men i dag var det påtagligt annorlunda.

Mötet här kommer att pågå några timmar till. Därefter kommer nationella och internationella media att kräva sitt.

Men sedan återvänder Fredrik Reinfeldt och jag till Stockholm.

För min del har det varit påtagligt nyttiga och bra dygn här i Vilnius – alldeles bortsett från att det är en charmerande stad.

Framme i Vilnius

VILNIUS: Efter en intensiv dag hemma med besök såväl av Nigerias tjänstgörande utrikesminister Oawuliri som Irans vice utrikesminister Ravanchi har jag nu landat här i den litauiska huvudstaden för morgondagens och fredagens olika viktiga möten.

Jag måste medge att Vilnius tillhör mina favoriter bland städer. Mer Centraleuropa än Nordeuropa, det skall medges, men tät charm och tät historia.

Och jag började tiden här med middag med min polske kollega Radek Sikorski för att stämma av våra olika bedömningar av vad den närmaste tiden kan erbjuda.

Samtidigt pågår förhandlingar om det gemensamma uttalande som toppmötet på fredag skall resultera i.

Och det är inte alldeles enkelt.

Svårast är, i sedvanlig ordning, de olika frågor som kan föras tillbaka på konflikten mellan Armenien och Azerbaijan om Nagorno-Karabach. Hur de kommer att lösas ut återstår att se.

Någon gång mitt på dagen i morgon anländer Fredrik Reinfeldt hit, men jag är då redan engagerad i dels det stora mötet med civilsamhället i de olika partnerländerna och dels det också stora möte som äger rum om de ekonomiska relationerna.

Åtskilligt här kommer under morgondagen säkert att kretsa kring olika spekulationer om vilken väg Ukrainas president Yanukovich egentligen kommer att gå.

Jag tror inte man skall underskatta möjligheten eller risken för att han försatt sig i en situation där han kommer att tvingas gå i en riktning som han ursprungligen kanske inte tänkt.

Hans finansiella situation kommer nu rätt snabbt att närma sig ett närmast desperat läge.

Men samarbetet inom det Östliga Partnerskapet är både bredare och mer långsiktigt än bara denna fråga just nu, och det finns all anledning att rikta uppmärksamheten också mot andra länder.

Här sitter vi bara ca 30 km från gränsen till Vitryssland, och Minsk är den särklassigt närmaste huvudstaden.

Det är inte vara Vitrysslands utrikesminister som kommer att finnas på plats här, utan också betydande delar av den vitryska oppositionen. Det kommer art finnas goda möjligheter till samtal.

Sverige tillhör ju också de viktiga finansiärerna av det European Humanities University som här i Vilnius utbildar unga vitryssar för den bättre framtid som förr eller senare kommer att komma.

Fredrik Reinfeldt kommer i morgon mer formellt att också träffa Moldaviens premiärminister Iuri Leanca för att uttrycka vårt stöd för den moldaviska regeringens arbete. Sverige är ju den bilateralt största givaren till Moldavien, även om EU-bidragen självfallet är en bra bit större.

Hur många utrikesministrar från EU som kommer hit också till den middag vi har tillsammans med partnerländernas utrikesministrar och Cathy Ashton i morgon kväll vet jag inte, men det blir med all sannolikhet en mycket intressant sådan.

Inte minst mot bakgrund av det han sade också offentligt när jag för inte så länge sedan var i Kiev kommer det att finnas anledning att lyssna extra noggrant på vad Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara möjligen har att säga.

Intressanta dygn blir det med all säkerhet – till och med mycket intressanta.

EU:s hälsosäkerhet och UD:s budget och verksamhet

STOCKHOLM: Ännu en arbetsdag hemma i Stockholm med ärenden av sedvanligt varierande karaktär.

Viktigt i dag var att Ewa Björling, Hillevi Engström och jag hade möjlighet att träffas med medarbetare för att gå igenom utgångspunkterna för den samlade verksamhetsplaneringen för UD för 2014.

Och då var det också naturligt att vi gick igenom ekonomin.

Skillnaden mot när vi tog över efter valet 2006 är tack och lov mycket stor. Då tog vi över en utrikesförvaltning med stora underskott och ekonomisk kris.

Det tog några år och bestämda åtgärder för att komma ur den situationen, men sedan några år tillbaka är det uppenbart att allt fungerar bättre.

Det finns ett tydligt och viktigt kostnadsmedvetande i hela organisationen, och det samtidigt som jag tycker vi blivit bättre i en rad viktiga avseenden.

Vi klarar oss inom en ungefärlig ram på 2,6 miljarder kr, och inom den ramen finns vi i dag på fler platser runt om i världen, har en större synlighet och klarar nog de flesta av våra uppgifter rimligt väl.

De konsulära frågorna har ju fått en allt viktigare plats i vårt samlade arbete, men vi har samtidigt både förenklat och förbättrat det sätt på vilket många av dem kan klaras av. Det ger oss bättre möjligheter att göra insatser i de svårare fallen, och sådana saknas det dessvärre inte.

Så vi satt ner ett tag och gick igenom de politiska prioriteringarna inför arbetet med budgeten för 2014.

Under eftermiddagen hade jag så möjlighet att göra ett länge uppskjutit besök på European Center for Disease Control vid Tomteboda här i Stockholm.

ECDC är ju en EU-institution som egentligen kom till efter den allvarliga SARS-epidemien 2003, och är med sina lite mer än 300 medarbetare den enda EU-institution som har sitt säte i Sverige.

Att det är en viktig institution råder det ingen tvekan om. I nära samarbete med bl a Center for Disease Control i Atlanta i USA och Världshälsoorganisationen WHO i Genève kartlägger och varnar man för allvarliga sjukdomar och epidemier.

Det handlar, högst konkret, om en EU-institution som räddar liv.

Till det jag hade möjlighet att diskutera med ECDC var den förekomst av polio som nu konstaterats i ett antal fall i Syrien, men också det faktum att poliovirus nu kunnat konstateras vidare i regionen.

Redan tidigare vet vi ju hur svår situationen i detta avseende är i delar av Afghanistan och Pakistan.

Och här ser vi hur ECDC:s och utrikespolitikens perspektiv går samman: Där stater bryter samman eller inte fungerar är det inte bara terrorism och brottslighet som riskerar att få fotfäste, utan också dödliga smittsamma sjukdomar som sedan snabbt kan sprida sig.

På den positiva sidan berättades det om hur mycket bättre och öppnare Kina blivit sedan det stora debaclet med SARS.

Och ECDC har dessutom en viktig funktion när det gäller att hjälpa kandidatländer eller länder i EU:s närområde att få tillräcklig kapacitet när det gäller att spåra och bekämpa dessa farsoter.

Det var ett lärorikt och bra besök – tyvärr tror jag inte det är så många som vare sig vet hur viktigt detta arbete och denna EU-institution är eller att den faktiskt ligger i Sverige och i Stockholm.

I morgon blir det så en ny dag – den kommer att inledas här hemma, men mot kvällen beger jag mig till Vilnius för fortsatta förberedande diskussioner inför de olika mötena med Östliga Partnerskapet där under torsdagen och fredagen.

Vart drivs Ukraina egentligen?

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma med ärenden i mängd som flög förbi i en till synes aldrig sinande ström.

Men mycket har handlar om värdering av avtalet med Iran i den nukleära frågan och fortsatta diskussioner inför mötet med det Östliga Partnerskapet på torsdag och fredag.

Tillsammans med Fredrik Reinfeldt satt jag ner och gick igenom de olika förberedelserna för det. Och hade dessutom självfallet en del andra kontakter.

Exakt vart den ukrainska statsledningen syftar är inte alldeles lätt att förstå om man tar del av deras olika offentliga uttalanden.

Det talas om en ”paus” och om behov av att på ett eller annat sätt ordna de ekonomiska relationerna med Ryssland, men vad detta konkret innebär framgår egentligen inte. Och det talas en del också om de tydliga krav som IMF ställt för att rycka in med de nya lån som den ukrainska ekonomin är i ett tilltagande.

Men vilka slutsatser man drar av allt detta är långt ifrån klart.

Innebär det att man vill komma tillbaka och underteckna avtalet med EU vid en tidpunkt då man på ett eller annat sätt fått ordning på sin ekonomi? Kanske.

Men hur det skall ske är högst ovisst.

Den internationella kapitalmarknaden har man knappast tillgång till. Ett IMF-lån med de villkor som ett sådant är förknippat med förefaller man inte berett till. Och att Moskva skulle ställa upp med miljarder utan att man samtidigt kröp in i dess tullunion förefaller mindre sannolikt.

Men så värst många fler alternativ är det inte säkert att det finns. Att bara fortsätta och hoppas på det bästa är med största sannolikhet att hamna i det värsta.

Jag tror inte att det är den ukrainska statsledningens vilja att gå in i Kremls tullunion. De ekonomiska såväl som de politiska konsekvenserna för landet skulle bli betydande.

Men om de inte skapar trovärdighet kring någon politik alls – och det är där de befinner sig nu – finns det en snabbt ökande sannolikhet för att de inte kommer att ha något egentligt val.

Och alldeles säkert finns det de som medvetet vill driva in dem i just denna situation.

Det stundar intressanta och viktiga dagar.

Viktigt genombrott med Iran

STOCKHOLM: Efter en synnerligen intensiv period på resande fot är jag nu tillbaka hemma igen. Och hoppas kunna förbli så fram till i alla fall torsdag i den kommande veckan.

Jag lämnade Washington sent fredag kväll efter mycket givande samtal där, med Ukraina, Syrien och Iran som de dominerande frågorna, och kom tillbaka hit sent i eftermiddags i går.

Dagens stora nyhet är självfallet överenskommelsen i Geneve mellan Iran och de internationella förhandlarna under ledning av EU:s Catherine Ashton om en arbetsplan för att lösa ut motsättningar kring landets nukleära program.

Och det är en mycket viktig överenskommelse.

Den bryter den onda cirkel vi sett i frågan sedan några år tillbaka, och som skulle ha kunnat lett till ett nytt krig, och etablerar ett momentum som förhoppningsvis leder fram till en mer total överenskommelse längre fram.

I sak innebär interimsöverenskommelsen att möjliga farhågor om att Iran var i färd med ett program för att snabbt skaffa sig tillräckligt mycket klyvbart material för en kärnladdning nu kan avskrivas.

Sedan 2010 har dessa farhågor fokuserats på den anrikning upp till 20% som Iran inledde som ett resultat av att de diplomatiska ansträngningarna då misslyckades. Det är denna anrikning som inte minst Israel fokuserat sin kritik på.

Denna upphör nu helt, och allt det uran som anrikats till 20% konverteras nu till antingen bränsle-element till en forskningsreaktor eller reduceras på annat sätt. Därmed borde de senaste årens ibland rätt upptrissade alarmism i frågan kunna tas bort.

Till detta kommer andra begränsningar när det gäller mer avancerade centrifuger för anrikning liksom arbetet med den tungvattenreaktor som håller på att färdigställas vid Arak. Speciellt viktigt i det senare avseendet är Irans åtagande att inte skaffa sig någon kapacitet för upparbetning.

De lättnader i sanktionerna som sker är viktiga om än tämligen modesta, och jag kan bara hoppas att de är tillräckligt tydliga för att säkra det politiska momentum internt i Iran som är en förutsättning för framgång i de vidare förhandlingarna.

Tanken är att dessa inom en period av sex månader skall leda fram till en mer permanent och mer fullständig överenskommelse, och att denna också skall medföra att de omfattande sanktionerna mot Iran, såväl de beslutade av FN:s säkerhetsråd som de som beslutats av EU eller nationellt, successivt kan hävas.

Och det är alldeles självklart att de politiska ansträngningarna nu måste fokuseras på att göra detta möjligt.

Israels premiärminister Netanyahue har omedelbart riktat skarp kritik mot överenskommelsen, trots att det ju borde ligga i Israels mycket tydliga strategiska intresse att det nu sätts tydliga begränsningar på Irans nukleära arbete.

Och de förstärkta inspektionerna gör ju dessutom att eventuella möjligheter att på olika sätt fuska reduceras till ett tämligen teoretiskt minimum.

Också från de s k Gulf-staterna finns det reservationer, och dessa hade jag ju anledning att diskutera under mina olika samtal i regionen under den senaste veckan.

Dessa har dock mindre med den nukleära frågan att göra, utan handlar mer om farhågor för Irans regionala ambitioner och för att eventuella sådana plötsligt skulle accepteras av USA och andra.

Men även från deras utgångspunkt borde dagens överenskommelse vara positiv, eftersom en strävan att lösa den nukleära frågan borde göra det möjligt att gå vidare i dialogen också vad gäller möjliga regionala ambitioner.

Jag tillhör ju dem som ofta pekat på hur man från 2003 och framåt vid ett antal tillfällen missat de möjligheter till en diplomatisk överenskommelse som funnits, och inte minst mot den bakgrunden var det så viktigt att det nu kunde etableras ett nytt och bättre momentum i frågan.

Inte minst i USA stundar nu politiska strid, där man kan förvänta sig att Israel på olika sätt söker att mobilisera mer konfrontatoriska krafter för beslut om nya sanktioner som då med all sannolikhet kommer att sabotera både detta avtal och möjligheterna att gå vidare.

Vi har all anledning att hoppas att dessa ansträngningar misslyckas, och ge vårt tydliga stöd till Obama-administrationens viktiga arbete på detta område.

Arbetet med ett mer omfattande avtal kommer inte att vara enkelt. Här kommer olika uppfattningar om vilken omfattning av framtidas anrikning i Iran som kan accepteras att brytas mot varandra, även om det förefaller rimligt att utgå från att ett fredligt anrikningsprogram under internationell översyn kommer att accepteras.

Från iransk sida understryker man att man anser att man har en sådan rätt, och jag noterar att Hans Blix med bakgrund såväl som Sveriges utrikesminister som chef för internationella atomenergiorganet IAEA varit ute och offentligt sagt samma sak.

Med stor sannolikhet kommer de största svårigheterna ligga i avvecklingen av det omfattande sanktionsprogrammet, inte minst de delar som beslutats av USA:s kongress.

Det var ju med nöd och näppe man alldeles nyss kunde ena sig om att lyfta de sista sanktionerna mot Sovjetunionen – mer än två decennier efter det att denna Sovjetunion upphört att existera.

EU:s Catherine Ashton har spelat en nyckelroll i arbetet fram till dagens avtal, på samma sätt som hon gjorde i det viktiga arbetet som ledde fram till genombrottet mellan Serbien och Kosovo. Nobels fredspris har redan tilldelats EU, men detta visar åter att det hamnade hos en värdig mottagare.

För min del blir det nu tre dagar i Stockholm innan jag tidigt onsdag beger mig till Vilnius för att medverka i toppmötet med det Östliga Partnerskapet. Självfallet är det dock Fredrik Reinfeldt som leder vår delegation där och deltar i toppmötet.

Men redan innan dess kommer det att bli åtskilliga diskussioner om inte minst utvecklingen vad gäller Ukraina. I dag har vi ju sett massiva demonstrationer inte minst i Kiev för det avtal med EU som president Yanukovich efter kraftfulla ryska påtryckningar tagit en paus med.

Och vi har all anledning att diskutera vägen framåt inte bara för Ukraina för tiden efter det viktiga mötet i Vilnius.

Ukrainas Svarta Torsdag

WASHINGTON: Att det Östliga Partnerskapet skulle bli en stor fråga i mina samtal här var inte alls oväntat när jag landade efter mer än 13 timmars flygning från Dubai, men att det skulle bli ett så stort ämne var kanske inte alla som väntat.

Omgående efter det att jag landat kom beskedet att Ukrainas regering i ett officiellt uttalande sagt att man ville göra en paus i allt som har med EU-närmandet att göra, och att det inte längre var aktuellt att underteckna avtalet med EU i Vilnius vid toppmötet nästa vecka.

Och man var tydlig med att detta berodde på mycket tydliga ryska påtryckningar.

I ukrainska media var det omedelbart braskande rubriker om ”svarta torsdagen”.

Beskedet var inte överraskande. Jag har ju tyckt att president Yanukovich har vacklat betänkligt under de senaste veckorna, och i veckan sade han direkt till EU att detta besked skulle komma.

Det som sagts oss är att handeln med Ryssland minskat med ca 25%, och att de ryska åtgärder som hotats med riskerade att mer eller mindre försätta Ukraina i konkurs.

De uppgifterna säger åtskilligt såväl om vad som föregått bakom kulisserna som om hur bräckligt tillståndet i den ukrainska ekonomin nu har kommit att bli. Om något tyder de på att tillståndet är än värre än vad vi varit medvetna om.

På det avgörande regeringssammanträdet i Kiev i dag diskuterades uppenbarligen också villkoren för att få ett lån från IMF, och det är uppenbart att man inte är trakterad av dem.

Men nu står Ukraina med få alternativ.

När EU-närmandet läggs på is läggs också moderniseringen av Ukrainas ekonomi på is, man får inte det tillträde till EU-marknaden som hade varit viktig och man förlorar en attraktivitet för utländska investeringar man annars hade fått.

I stället är man nu i desperat behov av finansiellt stöd från Ryssland. Med all sannolikhet kommer vi nu att se Ryssland köpa upp för dem intressanta ukrainska industrier, och rimligen får vi också se en sänkning av det gaspris som i alla fall låg på en nivå som man i ljuset av nya omständigheter inte hade kunnat hålla.

Om Ukraina därmed kan undvika en besvärlig ekonomisk situation är mycket oklart. Sannolikt skjuts den något framåt, men blir i gengäld en bra bit värre. Också vägen till ett lån från IMF har väl rimligen blivit både längre och svårare efter denna dag.

För EU:s del kommer dörren för Ukraina alldeles självklart att förbli öppen, även om det nog inte är sannolikt att landets nuvarande politiska ledning kommer att klara av att ta steget genom den.

Viktigt är att vi nu ger tydligt stöd till de länder i det Östliga Partnerskapet som nu vill gå vidare i detta med också det fördjupade avtalet.

Och viktigast i det avseendet är utan tvekan Moldavien.

Det krävs ingen större fantasi för att inse att det brutala tryck vi sett först mot Armenien och sedan mot Ukraina nu kommer att riktas mot Moldavien. Och då är det viktigt med europeisk solidaritet så att Moldavien verkligen har möjlighet att själv välja sin väg.

Mitt första möte här i Washington var med säkerhetsrådgivaren Susan Rice i Vita Huset, och det är självklart att detta var ett av de ämnen vi diskuterade. Men under det närmare timslånga samtalet, och fortsättningen med hennes medarbetare, var det också åtskilligt annat som hanns med.

Och sedan har dagen fortsatt med diskussioner på svenska ambassaden liksom en mycket välbesökt diskussion om just det Östliga Partnerskapet på Brookings Institution.

Nu närmar sig kvällen, och diskussioner i något bredare krets fortsätter i det magnifika brittiske residenset på Massachusetts Avenue.