EPP blickar framåt.

30 mars 2017

VALETTA: För några timmar sedan avslutades EPP:s stora kongress här, och flygplatsen började fyllas med alla partidelegationer som återvänder till Europas alla hörn efter diskussionerna här.

EPP är Europas särklassigt största och starkaste partifamilj om än, i dessa fragmenteringens tider, måhända inte fullt lika stark som för några år sedan.

Och på kongresserna samlas man för att dels manifestera enighet men också för diskussioner om olika frågor på den gemensamma vägen framåt.

EPP skapades genom att olika politiska traditioner i olika delar av Europa – kristdemokrater, konservativa, moderata, liberala – fann att det var mer som förenade än som skiljde dem, och att det låg ett betydande värde i att sätta upp strukturer för samarbete.

Självfallet är detta samarbete starkast i de europeiska institutionerna. I Europaparlamentet är EPP-gruppen t ex den särklassigt största och opererar också som en sammanhållen grupp.

Det säger sig självt att det finns skillnader i politiska traditioner och kultur i Europas olika delar. Men det viktigaste är att det är mer som förenar än som skiljer.

Själv har jag inte varit på en EPP-kongress sedan början av 1990-talet, men var nu inbjudan för att tala kort om framtidsfrågor på ett sidoevemang kallat #EPPTalks som försökte att något vidga perspektiven.

Och det gav mig självfallet möjlighet att träffa många gamla vänner från Europas olika hörn. Och att lyssna på hur det låter just nu också i länder som jag mer sällan besöker.

Kongressens tydliga stjärna, och avslutande talare, var Angela Merkel. Och det var slående hur hon hade tydliga strategiska perspektiv i sitt anförande.

Där fanns ett europeiskt ledarskap som inte bara repeterade vad som uppnåtts – viktigt nog! – utan som utan omsvep tog upp vad som nu måste göras.

Det motsatta politiska perspektivet representerades av den ungerska ledaren Victor Orban. Han har en annan vision som är tydlig, och som självklart kräver ett svar.

För honom hotas Europa av någon typ av muslimsk invasion – ordet användes – och den avgörande gemensamma uppgiften är att försvara oss mot denna.

Men så är det knappast.

Angela Merkel var tydlig med att 2015 inte bör upprepas, men också med att vi har humanitära skyldigheter när det gäller att hjälpa människor, också de som söker sig till våra länder.

Och det var hon som fick de särklassigt starkaste applåden på kongressen.

Hon representerar mycket tydligt den politiska tyngdpunkten i EPP-familjen – samtidigt som det också finns andra strömningar.

Peronligen hade jag svårt att undvika att notera hur framtidsperspektiven i den digitala omvandlingen var – med undantag för vårt #EPPTalks – tämligen frånvarande i de olika anföranden som avlöste varandra.

Att olika val uppmärksammades var självklart. Framgångar under de senaste veckorna i Nederländerna och Bulgarien. Den kommande kraftmätningen i Tyskland.

Men knappt ett ord om de nära förestående valen i Frankrike.

En kongress som denna är också viktig för länder som mer eller mindre framgångsrikt söker sig mot det europeiska samarbetet.

Jag lyssnade på röster från Moldavien och Vitryssland, och utbytte synpunkter med Ukrainas president Pero Poroshenko liksom Bosniens presidentskapsmedlem Mladen Ivanic.

Och Balkan i övrigt var också starkt närvarande. Mycket skulle kunna sägas om detta.

Men nu är EPP-kongressen slut. Anna Kinberg Batra och andra har redan landat hemma i Stockholm.

Och jag har bytt över till de närmaste dagarnas överläggningar här i solen i Valetta med Global Leadership Foundation.


I morgon börjar så det brittiska EU-utträdet.

28 mars 2017

STOCKHOLM: Två dagar hemma i härligt väder som låter antyda att våren på riktigt kan vara på väg har inte varit alldeles fel.

I morgon lämnar så Storbritannien in den formella ansökan om utträde ur EU som är en konsekvens av folkomröstningen i juni förra året, och därmed inleds den process som kommer att medföra att landet våren 2019 lämnar EU.

Då har man ju varit medlem sedan 1973, och under denna långa period spelat en mycket betydelsefull roll när det gällt att forma det EU vi har i dag.

Enligt min mening är det ett historiskt misstag man begår, men det misstaget eslutades i juni förra året, och nu är det dessvärre näppeligen så mycket spm kan göras åt den saken.

Det mesta som just nu kan sägas om processen med utträdet är sannolikt redan sagt, men åtskilligt kommer nog trots detta att sägas i morgon.

Jag är inbokad på bl a en intervju med CNN i frågan.

Två – eller sannolikt tre – processer skall nu inledas.

Den första är det som kan kallas skilsmässan. Det är de olika arrangemangen i samband med att man lämnar.

Mycket kommer här att handla om de olika finansiella åtaganden som Storbritannien har varit med om att fatta beslut om, och som man ju knappast bara kan vandra ifrån.

Men också frågan om rätten för EU-medborgare i Storbritannien och brittiska medborgare i olika EU-länder behöver en snar lösning.

Till detta kommer så tekniskt besvärliga frågor som t ex hur gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland skall hanteras. Att det är en känslig fråga är uppenbart.

När lösningar på dessa frågor närmar sig kommer det att bli dags att gå in på frågan om den framtida relationen och det avtal som skall reglera detta.

Hör finns ett självklart ömsesidigt intresse av RN konstruktiv lösning, men samtidigt är utrymmet rätt begränsat.

Den brittiska regeringen har uteslutit närmare anknytningar, och därmed kommer det att handla om ett arrangemang som har ett frihandelsavtal som grund.

Det låter enkelt, men i detta ryms åtskilliga frågor som alldeles säkert kommer att ta sin tid att reda ut. Och det är därför det med all sannolikhet kommer att krävas ett övergångsarrangemang medan dessa förhandlingar i ordnade former förs i hamn.

I sak behöver ett sådant knappast vara så komplicerat om det inte varit för de olika låsningar som den brittiska regeringen gett sig in i.

Med dessa kan det komma att bli riktigt besvärligt, och därmed riskerar just dessa aspekter att påtagligt försvåra ett mer harmoniskt förlopp av den samlade processen.

I dag har det skotska parlamentet i Edinburgh formellt fattat beslut om att man vill ha ett eget avgörande om Skottlands framtid i form av en ny folkomröstning.

Premiärminister Mays förtjusning i detta är mycket begränsad, men förr eller senare måste med största sannolikhet en sådan ny folkomröstning äga rum.

Men allt talar för att den ligger ett antal år fram i tiden, och mycket är självklart beroende av hur utträdesförhandlingarna hanteras.

Tidigt i morgon bitti styr jag kosan mot Malta och kongressen där med European Peoples Party EPP.

Min mer begränsade uppgift är att tala om förutsättningar för västvärldens välstånd på ett av de olika sidoarrangemangen där.

Men samtidigt ger det ju möjligheter att känna av stämningar i de olika frågor som i övrigt står på den europeiska politiska dagsordningen.

EPP-kongressen pågår i morgon och på torsdag, men därefter skiftar jag över till ett annat möte i Valetta med olika personer med erfarenhet av olika internationella utmaningar för att diskutera vissa av dessa.


Stapplande relationer till omvärlden.

27 mars 2017

KASTRUP: På hemväg från Washington är det ofrånkomligt med några reflektioner om hur den amerikanska maktens relationer med världen i övrigt utvecklats under detta stapplande inledande skede av den nya administrationen.

Först bör dock noteras självklarheten om inrikespolitikens dominans i den amerikanska debatten.

Donald Trump är dessutom långt mycket mer en inrikes- än en utrikespolitiker.

Fortfarande är mönstret – jag tror jag noterat detta tidigare – att åtskilliga amerikanska företrädare försöker säga att detta inte behöver bli fullt så illa som det ser ut, medan företrädare för andra länder torrt noterar att hitintills ser det inte alltför uppmuntrande ut.

Vad gäller relationerna med Europa har farhågorna vad gäller ett möjligt brott med Nato stillats – alla amerikanska utlovade förstärkningar fortsätter som planerat – samtidigt som kontroversen om försvarsanslag riskerar att bli besvärlig.

Hur detta i detalj kommer att hanteras vid Nato:s toppmöte i maj återstår att utreda.

Att de tre baltiska ländernas utrikesministrar i morgon har gemensamt möte med utrikesminister Tillerson får tveklöst föras till listan över positiva tecken.

Handelsrelationerna med Europa är ett separat kapitel.

Förhandlingarna om ett möjligt TTIP-avtal har ju lagts långt ner i frysboxen, och jag noterade i en diskussion härom dagen att vi kan vara lyckliga att vi inte har något handelsavtal mellan USA och EU som Vita Huset kunde hota att riva upp eller röra till.

EU och dess gemensamma handelspolitik är nu vårt gemensamma försvar – annars hade risken för att vi skulle utsättas för bilateral utpressning varit överhängande.

I den lyckliga situationen är dock inte de närmaste grannarna Canada och Mexico.

NAFTA-avtalet har för dem bägge inneburit modernisering och ekonomisk integration, men detta hotas nu på ett sätt som leder till betydande farhågor.

Inte minst gäller detta Mexico.

Här har Trumps attityd gett näring till anti-amerikanska reaktioner som nästa år mycket väl kan föra en vänsterpopulist med högst tveksamt politiskt program till makten.

Och detta kommer då ovanpå de rent ekonomiska effekterna av handelshoten från Washington. Utsikterna är inte goda.

På andra sidan Stilla Havet är det alldeles tydligt att man känner sig övergivna och misshandlade av det sätt på vilket TPP-avtalet övergivits.

Inte minst gäller detta Japan, men jag hade förstått att känslorna i Australien är desamma. Och i Singapore.

Och Kina-politiken utvecklas steg för steg.

Hur Vita Huset kommer att hantera handelsfrågorna återstår att se – det är ju här de verkligt stora underskotten, och de starka känslorna, finns – men i övrigt verkar det nog som Peking tycker att man efter inledande tumult lyckats sätta Trump och hans administration på plats.

Men här återstår då inte bara handelsfrågorna utan också den nordkoreanska kris som kommer att gå genom många stadier.

Den inre krisen i Sydkorea med presidentval i maj kan mycket väl leda till en president med en helt annan inriktning, men om Seoul i den rådande situationen har några reella utrikespolitiska alternativ är väl högst tveksamt.

I Moskva har inledande entusiasm över vänner i Vita Huset ersatts av känsla av att detta kan komma att bli mycket mer besvärligt än vad man hade föreställt sig.

Någon stor uppgörelse med Kreml har presidenten knappast inrikespolitiskt utrymme för just nu, och det återstår att se när ett första möte med president Putin kommer att äga rum.

Ingenting har sagts offentligt om detta ännu, men det är rimligt att föreställa sig att det finns informella samtal om ett datum.

Situationen i Syrien är i fokus också vad gäller relationen till Moskva, och här kommer utrikesminister Tillerson strax att dessutom bege sig till Ankara för samtal som lovar att bli tämligen så besvärliga.

Den planerade offensiven mot Raqqa skjuts framåt på grund av den politiska osäkerheten, men framåt sommaren kommer värmen att försvåra högst avsevärt.

Inställningen till multilaterala organisationer är än så länge påtagligt negativ, med tal om att skära ner bidrag till FN-systemet med 50% eller mer, men med betydande osäkerhet om hur detta egentligen skall gå till.

Och detta är ju en del av nedskärningar av egna biståndsinsatser, och dessa kommer självfallet att påverka den amerikanska politikens möjligheter i olika regioner.

Samtidigt fortsätter utnämningspolitiken att halta sig fram. En biträdande utrikesminister utan nämnvärd diplomatisk eller utrikespolitisk erfarenhet förefaller nu vara på gång.

Man träffar åtskilliga också djupt republikanska vänner som mitt i försäkringarna om att det inte behöver bli så illa diskret skakar på huvudet.

Men diskret pågår något av ett politiskt inbördeskrig om politikens inriktning.

Ett ideologiskt centra i Vita Huset i dragkamp med mer pragmatiska instinkter i de tyngre delarna av administrationen. Och en president som har mycket starka åsikter i ett begränsat antal frågor men som nog i övrigt ser sig själv som en ”dealmaker”.

Men ringarna på vattnet av det spektakulära haveriet om den viktiga sjukförsäkringspolitiken kommer alldeles säkert att ha sin påverkan även här.


Från tumultens och Trumps stad.

26 mars 2017

WASHINGTON: Körsbärsträden blommar vid Tidal Basin som de brukar göra när våren kommer hit, men i övrigt verkar det mesta var upp och ned hör i staden.

Trump-administrationen har klarat av sina första 100 dagar, men trots mycket av muller och buller är det faktiskt inte så mycket som åstadkommits.

Den berömda spärren för resande från ett antal muslimska länder har för andra gången kört fast i olika domstolar, försvunnit från rubrikerna i konkurrensen med annat men återkommer väl förr eller senare i den ena eller den andra formen.

Utredningar pågår om olika anklagelser om ryska kontakter, avlyssningar och åtskilligt annat och allt tyder på att detta kommer att pågå ett bra tag i en politisk atmosfär som tenderar att bli allt mer polariserad.

Men i fredags havererade administrationens storstilade planer på att bli av med den ”Obamacare” som man byggt upp har mot under hela valrörelsen.

Att demokraterna var mot det förslag man yxat till förvånade inte, men plötsligt insåg Vita Huset att man inte heller hade alla republikaner med sig och tvingades till en djupt förödmjukande reträtt.

Hur och om man kommer att hämta sig från detta är vad det talas åtskilligt om här under dessa dagar.

Vita Huset vill gå vidare och ta itu med en stor skattereform, och att en sådan behövs råder det bred enighet om.

Men att sänka bolagsskatten från 34 till 20% ger ett betydande hål i budgeten, och måste förenas med andra åtgärder som kanske inte blir så alldeles lätta att få igenom.

Och det är i detta sammanhang man också diskuterar en ”gränsskatt” som också drivs av dem som vill ta itu med handelspolitiken i presidentens mer merkantilistiska anda.

Om det kommer att vara möjligt att konstruera och få kongressen att acceptera en sådan råder det delade meningar om, men skepsisen är betydande på bägge punkter.

Och det som inträffade i fredags visade att presidenten nog överskattat sina möjligheter att skrämma eller tvinga kongressen att dansa efter sin pipa i alla frågor.

Mitt besök här handlade i allt väsentligt om möte med Trilateral Commission, vilket gav möjlighet till åtskilliga diskussioner med också företrädare för den nya administrationen.

Oron var betydande för den nya administrationens inställning till frihandel.

Att man blockerat ett uttalande av G20-länderna som varnar för protektionism har förvisso noterats runt om i världen, och det var betydligt fler frågor kring detta än vad det var svar.

Men efter 100 dagar är det forfarande mycket som är oklart kring hur den nya administrationens politik mer i detalj kommer att utformas. Viktiga poster i administrationen står fortfarande obesatte, inte minst på utrikespolitikens område.

Nu återvänder jag strax hem, men kommer att återvända hit redan om några veckor, och då kanske dimmorna lättat ytterligare något.

Det blir några dagar hemma i Stockholm, men sedan bär det av till Malta för först kort besök på EPP-kongressen där och sedan ett annat möte som sträcker sig över den kommande helgen.


Makedonien och Storbritannien i Bryssel.

24 mars 2017

BRYSSEL: Nu lämnar jag strax denna stad för något dygn på andra sidan Atlanten.

Två ämnen har varit i mitt fokus här.

För det första den europeiska närområdespolitiken i allmänhet och situationen på Balkan i synnerhet. Och för det andra vad som händer vad gäller de kommande relationerna mellan EU och Storbritannien.

Närområdespolitiken förblir mycket viktig, om än inte utan sina utmaningar.

Ett nytt toppmöte skall äga rum med det Östliga Partnerskapet i november i år, och det är dags att börja fördjupa tankearbetet kring vad det skall innehålla.

I nästa vecka träder viseringsfriheten för georgiska medborgare i kraft, vilket visar att samarbete och integration ger resultat. Och när vi kommer fram till november hoppas jag innerligt att det skall gälla också ukrainska medborgare.

Men det är Balkan i allmänhet och Makedonien i synnerhet som just nu oroat.

Min månadskolumn för Project Syndicate, som det finns länk till på Twitter, handlade om detta, och det har varit åtskilliga samtal om vad som kan och måste göras för att situationen inte försämras.

Riskerna är dessvärre påtagliga. Än är situationen inte explosiv, men det kan inte alls uteslutas att den rör sig i den riktningen.

Men i går öppnades också det 12:e Brussels Forum med dess breda debatter med förankring på bägge sidor av Atlanten.

Min mer konkreta roll var en dialog med brittiska UKIP:s enda företrädare i parlamentet om vad som kommer att hända efter det att premiärminister May lämnar in den formella utträdesansökan i nästa vecka.

Det är slående vilken bristande realism det finns i delar av den brittiska debatten.

Han hävdade å den ena sidan att näringslivet inom EU hämmas av olika regler och byråkrati, å den andra att ingenting behöver förändras i handelsrelationen mellan EU och Storbritannien eftersom man ju har i grunden samma regler.

Men så är det ju inte.

Storbritannien kommer att backa ner till ett frihandelsavtal av liknande modell som det som Ukraina har.

För Ukrainas del innebär detta ett mycket stort framsteg med tanke på var de tidigare var, men för Storbritannien är det självfallet precis tvärt om.

Sedan är det en viktig fråga om själva skilsmässan, och inte minst dess ekonomiska delar, går att lösa ut utan allvarliga störningar, liksom hur lång tid det kommer att ta att förhandla fram den. Ha relationen.

På bägge dessa punkter visade gårdagens diskussion att realismen i den brittiska debatten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Förr eller senare utgår jag från att vi kommer att komma fram till ett mer stabilt Västligt Partnerskap, men det kommer att ta sin tid, och kan mycket väl komma att gå igenom några rejäla kriser.

Och vi skall inte glömma att det ankommer på politiker i Storbritannien att hantera såväl den skotska som den utländska frågan.

Jag är mycket mer oroad för en möjliga upplösning av Storbritannien än för en möjlig upplösning av EU efter det brittiska EU-beslutet.

Men tyvärr tvingas jag nu lämna Brussels Forum med dess diskussioner och samtal.

Nu bär det av till Washington för möte där med den s k Trilateral Commission.

Och en möjlighet att åter följa dramat i den amerikanska huvudstaden på lite nämnare håll.

Jag har inte varit där sedan i mitten av januari, och ett och annat har ju hänt sedan dess.


Och nu Europa i fokus.

19 mars 2017

STOCKHOLM: Om en vecka träffas de 27 EU-ländernas stats- och regeringschefer i Rom för att högtidlighålla att det är 60 år sedan det Rom-fördrag som etablerade det EEC som sedan utvecklats till dagens EU undertecknades på Capitolium-Kullen där.

Om den brittiska regeringen innan dess lämnat in den formella ansökan om att inleda förhandlingar om utträde ur EU eller ej återstår att se, men oavsett detta är mötet i Rom lite av startpunkten för diskussionen om hur det europeiska samarbetet skall utvecklas framöver.

Och det sker i en internationell miljö som ju kommit att förändras på ett mycket påtagligt sätt under de senaste åren.

I fredags var Tysklands Angela Merkel på besök hos Donald Trump i Vita Huset, och det förefaller uppenbart att det knappast var någon själarnas gemenskap som etablerades där.

Medan Angela Merkel står för europeiskt samarbete och globalt fri handel, predikar Donald Trump nynationalism och gammal merkantilism.

Och motsättningen blev tydligt på ett parallellt möte med G20-ländernas finansministrar i Baden i Tyskland, där USA blockerade formuleringar om farorna med protektionism som varit närmast standard under senare år.

Notera att de formuleringar som blockerades var sådana som uppenbarligen vare sig Peking eller Moskva haft svårigheter med – men som Vita Huset under Donald Trump vägrar att acceptera.

Kommande helg kommer jag att vara i Washington för möte med den s k Trilateral Commission där just min roll är att diskutera vad inte minst detta betyder för den s k liberala världsordningen.

Men innan dess är det Europa som kommer att dominera min vecka.

Det börjar på Europa-huset här i Stockholm där DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och jag har en dialog om de olik utmaningar som ligger framför Europa.

Och det sänds dessutom direkt på webben för de som inte har möjlighet att vara där – arrangemanget lär vara fulltecknat sedan en tid tillbaka.

På onsdag omlokaliserar jag så till Bryssel för olika möten, samtal och arrangemang.

På kommissionen har man ett planerings- och idé-möte om hur politiken för det europeiska närområdet skall utformas bättre.

Det handlar om det Östliga Partnerskapet inför det årets toppmöte under Estlands ordförandeskap, om den allt mer bekymmersamma utvecklingen på Balkan och det handlar självklart också om relationerna med länderna längs Medelhavets södra stränder.

På torsdags inleds så årets upplaga av Brussels Forum, och här är min uppgift att diskutera såväl EU:s framtidsutmaningar efter Brexit som huruvida utvecklingen av Internet är bra eller dålig.

Och på fredag fortsätter jag så till Washington för diskussionerna där.

Rom-fördraget kom ju Sverige att stå utanför intill dess att vi 1994 anslöt oss till det europeiska fördragsverk som det då hade lett till.

I ett bredare historiskt perspektiv var det kanske inte så konstigt. Vi hade lyckats hålla oss utanför de bägge världskrigen, och tyckte att vi hade en bättre ekonomisk utveckling än “kontinentens” länder.

De visioner om enighet och fred som fanns i de krigshärjade ländernas debatter var bara fattigt företrädde här uppe i våra nordliga bygder. Vi tyckte vi hade det bra som vi hade det.

Och när de i grunden avgörande beslut som ledde fram till Rom-fördraget fattades på en utrikesministerkonferens i Messina i juni 1955 nämndes detta på nyhetsplats faktiskt inte i en enda svensk tidning.

Successivt kom ju detta att förändras.

Det blev en kalldusch när Storbritannien tvärvände och plötsligt ville vara med i EEC, men det skulle ju dröja till 1973 innan det främst franska motståndet mot detta kunde övervinnas och Storbritannien – tillsammans med Danmark och Irland – kunde komma med.

Då hade Olof Palme hunnit bli svensk statsminister, och det var tydligt att han lekte med tanken att följa Storbritannien hela vägen.

Men så blev det inte. Dåtidens tolkning av neutralitetspolitiken var den formella orsaken, men andra också inrikespolitiska realiteter gjorde tanken omöjlig. Sverige fick, trots högt ställda ambitioner, nöja sig med ett ganska enkelt frihandelsavtal.

Och med detta kunde vi leva fram tills dess att det som då hunnit bli EG gick vidare mot den betydligt ambitiösare inre marknaden, och det var den utveckling som, i förening med de stora politiska förändringarna när Sovjetunionen och dess välde bröt samman, ledde Sverige in i medlemskapet 1995.

Den som är intresserad av debatten och steget fram till inte minst socialdemokraternas hastiga omsvängning rekommenderas min gamla bok “Hallänning, svensk, europé” från 1991 som går igenom det ordentligt. Antikvariat kan vara hjälpsamma.

Men nu är vi i en ny tid och med helt nya förutsättningar, och skall försöka att finna vägar framåt för det europeiska samarbetet.

Det blir spännande debatter under den kommande veckan.


Anti-Trump och anti-Brexit i Nederländerna.

16 mars 2017

VISBY: Resultatet av valet i Nederländerna blev en ökad splittring av landets politiska scen, men alls inte någon dramatisk framgång för den högljudda populismen.

Och det är så jag tror de politiska trenderna i Europa ser ut just nu.

Fragmenteringen av de politiska landskapen har vi sett sedan en lång tid tillbaka. De stora partierna är inte längre lika stora, och antalet partier blir fler och fler.

Sådan är utvecklingen i praktiskt taget alla länder.

Delvis har detta att göra med att de stora ideologiska stridernas tid är förbi.

Delvis har det att göra med att våra samhällen förändrats på ett sätt som gör gågna tiders uppdelningar mindre relevanta.

Sedan finns det självfallet variationer, och olika valsystem i olika länder ger lite olika genomslag för dessa tendenser.

Den populistiska trenden är svår att fånga i enkla rubriker.

Den är starkt nationalistisk och påtagligt nostalgisk. Och den är oftast starkt för ökade offentliga utgifter och bidrag. Höger och vänster blandas i drömmen om en forntid som inte fanns.

Sedan finns det ofta skillnader. I Nederländerna är den starkt liberal i åtskilliga sociala frågor. I Centraleuropa är den snarast starkt konservativ i samma frågor.

En viktig nyckel till utvecklingen just nu ligger i holländske partiledaren och statsministern Mark Ruttes argumentation de allra senaste dagarna.

Ständigt har han sagt att man skall komma ihåg hur det kändes dagen efter Brexit och dagen efter Trump.

Han speglar och skapar en anti-Brexit och anti-Trump effekt som jag är övertygad har viss betydelse.

Och resultatet blev ju att populistiska PPV förlorade stöd under själva valrörelsen, och påtagligt så under dess avgörande slutskede.

Lite av detta såg vi ju också i det österrikiska presidentvalet i slutet av förra året.

Nej, något eget Brexit vill man inte ha, och någon egen Trump vill man knappast se.

Den våg genom väljarna som många fruktade har snarast blivit en anti-våg. Eller kanske snarare en anti-dyning.

Hur fortsättningen kommer att se ut är dock på intet sätt givet.

Det kommer att ta sin tid att bilda regering i Nederländerna, och med fem partier eller så i regeringen är det ju svårt att se att resultatet skall bli särskilt imponerande.

Och därmed ökar självfallet risken för att en ny populistisk opposition på sikt växer sig starkare.

Europa formas av den successivt förändrade politiska situationen i EU:s olika medlemsländer.

Nu har vi sett Nederländerna.

I slutet av april och början av maj kommer de två omgångarna i det franska presidentvalet, och därefter i juni valet till nationalförsamlingen. I september är det så val till tyska förbundsdagen.

Det är dynamik i den europeiska demokratin.

Själv landade jag I går kväll i Visby för Jarl Hjalmarsson-stiftelsen traditionella konferens om olika utrikespolitiska utmaningar.

Perspektivet på dessa domineras normalt av utmaningarna i Europas mer östliga delar.

I går var det 100 år sedan Rysslands tsar Nikolaus II tvingades att abdikera.

Det var sluter inte bara på Romanov-dynastin i Ryssland utan på en tsarregim som kunde föras tillbaka till Rurik på 900-talet.

Ett välde upplöstes. Det hade förlorat sin förmåga och möjlighet. Kaos rådde. Och ur detta föddes sedan oktoberrevolutionen, inbördeskriget och ett halvt århundrade av kommunistisk diktatur.

Vi lever fortfarande med arbetet att helt och fullt komma ur det bittra arvet av denna utveckling.

Och inte minst i det sammanhanget är den europeiska demokratiska integrationen viktig.

Valresultatet i Nederländerna har gjort det möjligt att med tillförsikt gå vidare.


I globaliseringens centrum.

14 mars 2017

ABU DHABI: Efter några dagar här med både politiska och ekonomiska frågeställningar är det nu dags att återvända hem.

Genom åren har det blivit åtskilliga besök här, och Förenade Arabemiraten UAE är en på många sätt fascinerande plats.

Ingen annanstans i vår värld ser man denna kombination av å ena sidan turboglobalisering och modernisering och å den andra traditionalism och t o m tribalism.

Mötet ger betydande potential för såväl konflikt som kreativitet, men hitintills är det ingen tvekan om att det är det senare som har dominerar.

Staten snickrades ihop i all hast av ett antal gamla och mycket traditonella emirat i samband med att Storbritannien såg sig tvingad att avsluta sin skyddande roll ”öster om Suez”.

Och därefter har man steg för steg byggt upp såväl nationell identitet som global närvaro och relevans, och gjort detta i en region som ju snarast kännetecknats av ökade spänningar.

Grundaren Sheik Zayed, vars porträtt lyser mot alla både här och var, saknade varje form av formell utbildning och kunde ty följande inga andra språk, men satte kursen mycket bestämt mot såväl modernisering som globalisering.

Att oljefyndigheter tillkom underlättade förvisso. I dag disponerar man kring en tiondel av världens kända tillgångar, och producerar dagligen ungefär dubbelt så mycket som Norge.

Pengarna har inte bara gått till modernisering nu, utan det har också byggts upp en investeringsfond för framtiden som i dag tävlar med Norges motsvarighet om att vara världens största.

Det är ett uttryck för att man redan innan oljepriset mer än halverades, med den utmaning för regionens oljeproducerande länder detta innebär, var inställd på att bygga framtiden bortom fossilbränslens era.

Av dem som bor i UAE är i dag ca 80% från andra länder och boende här mer eller mindre långa tider.

Till dominerande del är det personer från Indien och Pakistan, men också många från arabvärlden i övrigt, och tiotusentals européer och amerikaner i olika funktioner.

Och här flyter många av globaliseringens flöden samman.

Dubais flygplats är nu större än Londons. Hamnarna och dess frizoner fylls av företag och gods. Och satsningarna på den digitala utvecklingen är i många avseenden imponerande.

Säkerheten är utomordentligt viktig. USA:s militära närvaro är betydande och viktig, men syns inte och talas inte om.

Och nervositeten om den inre säkerheten tar sig ibland uttryck som man har svårt att inte tycka är onödiga.

Men regionen är som den är. Krig, konflikter och terror. UAE vill säkra sin modernisering och globalisering.

Och landet är förvisso påfallande säkert.

Utvecklingen av UAE är förvisso viktig för regionen i dess helhet.

Öppenhet för andra kulturer och religioner kan förenas med respekt för den egna traditionen. Och globaliseringen skapar möjligheter att lyfta utbildning och kompetens för att bygga för framtiden.

Så är det förvisso inte i regionen i dess helhet.

Det blev åtskilliga samtal kring detta tema under mina dagar här. Såväl med ledande affärsmän som med ledande företrädare i övrigt.

Men nu bär det hemåt igen.

Och i morgon bär det av till Visby med fokus på främst andra delar av världen.


Oansvarigt i Haag och Ankara.

13 mars 2017

ABU DHABI: Mitt i alla frågeställningar mellan Nilen och Indus sveper nyheter om den verbala upptrappningen mellan Nederländerna och Turkiet ner hit.

Det som sker är, enligt min mening, höggradigt destruktivt och t o m farligt.

Valrörelser är sällan arenor för statsmannaskap, men det är ingen utsäkt för det som nu sker.

Detaljer är detaljer, men i grunden drivs det efter de senaste dagarna nu valrörelse i Nederländerna mot Turkiet – och muslimer i största allmänhet – och i Turkiet mot Nederländerna – och Europa i största allmänhet.

För sådant finns det alltid en lokal publik som kan hetsas upp, och det inte sällan med framgång.

Alldeles säkert stärks Erdogan i Turkiet, och jag fruktar att effekten på det holländska valet på onsdag inte kommer att vara positivt.

Om det blir anti-muslimska och anti-europeiska Wilders eller sittande liberale Rutters som drar det längsta strået är svårt att veta – risken är att det blir den förra.

I sak finner jag det inte alls märkligt att partier driver valrörelse också utomlands.

Det har jag själv gjort vid åtskilliga tillfällen – utlandssvenskar har också rösträtt, och möten för att nå dem är en del av varje svensk valrörelse.

Och det är alls inte ovanligt att politiker från andra länder driver valrörelse i Sverige. Från Finland, självklart, men också från andra länder, och traditionellt också från Turkiet.

Till de dumheter som jag nu ser cirkulerar hör tankar i Österrike att förbjuda alla möten av utländska politiker i landet – tydligen kom på att en lag riktad bara mot Turkiet skulle vara ytterligt oaptitlig.

Blir det en sådan lag lovar jag att göra ett valmöte för svenskar i Wien i samband med vårt nästa val för att se om jag blir blir utslängd från landet.

Till de oförlåtliga dumheterna hör självfallet också den turkiska retoriken, inklusive från president Erdogan själv, som talar om nazism som styr såväl i Tyskland som i Nederländerna.

Detta är okunnigt, ohistoriskt och oacceptabelt. Och retorik av denna art ger skador som inte är lätta att reparera.

Omedelbart får man hoppas att kyligare huvuden får råda och att krisen inte accelererar.

Sedan för vi se resultatet av det holländska valet på onsdag och folkomröstningen i Turkiet den 16 april.

Och därefter kan man se om det finns någon relation som kan repareras.

Det är mycket som hänger i luften.

Samarbete för att hantera flyktingar och Syrien. Möjligheterna till en lösning på Cypern. Bekämpa terrorism och instabilitet.

Oansvarig kortsiktighet mitt i valrörelser är alltid farligt.


Ett Europa som utvecklas.

11 mars 2017

ABU DHABI: Så blir det då några dagar här med fokus på alla de olika utmaningarna och möjligheterna i denna region.

Till dem skall jag återkomma, men innan dess bara några rader om den gångna veckans serie av viktiga europeiska möten kulminerande i EU-toppmötet i torsdags och EU27-möter i fredags.

Några slutsatser av dessa.

En är den uppenbara att den ekonomiska krisen, som ju länge var så dominerande, nu tydligt är hanterad. Alla EU-ekonomierna växer, och de senaste siffrorna ger t o m en högre tillväxt än i USA.

En andra är att man arbetar sig framåt med de olika insatserna för att EU bättre skall kunna hantera kommande flyktings- och migrationsströmmar. Åtskilligt återser, men åtskilligt har också gjorts.

En tredje är att det försvarspolitiska samarbetet nu på allvar håller på att sättas på EU:s dagordning. Det är stapplande, och alla förslag förefaller kanske inte så genomtänkta, men rörelseriktningen råder det ingen tvekan om.

En fjärde – och väl värd att uppmärksamma – är att vi är på väg in i en ny diskussion om ett samarbete ”med olika hastigheter”, vilket är kodordet för att att vissa länder etablerar ett intimare samarbete.

I någon form är vi självfallet redan där. Alla är inte med i Euron, och fiktionen att alla kommer att vara det inom överskådlig tid är föga mer än en fiktion.

Men viktigt är självfallet att ”bottenplattan” för samarbetet är såväl gemensam som stark och att ”delsamarbeten” inte utvecklas på ett sätt som de facto eroderar dennas betydelse.

Till denna räknas alldeles självklart den gemensamma marknaden och den gemensamma handelspolitiken, men tilltagande viktigt är ju också rätts- och säkerhetssamarbetet i dess olika former och delar.

Den gemensamma utrikespolitiken är en, enligt min mening, avgörande aspiration även om jag dessvärre ser åtskilliga problem med dess utförande.

Utan den förlorar Europa ofrånkomligen i global tyngd och globala möjligheter.

För svensk del är det av avgörande betydelse att en utveckling som den som nu mycket löst diskuteras inte leder till att vi, och vår del av Europa i övrigt, inte ytterligare marginaliseras i samarbetet.

Risken finns tveklöst där. Vi diskuterade saken redan i samband med vårt Euro-avgörande 2003, och den har inte blivit mindre påtaglig sedan dess.

Jag tror att det krävs en påtagligt aktiv Europa-politik under den närmaste tiden för att hantera detta, och med det menar jag såväl en politik i den inhemska debatten som när det gäller att sätta ett avtryck i den vidare europeiska utvecklingen.

Till veckans händelser i dessa avseenden hör självfallet också den djupt olyckliga konfrontationen mellan den polska regeringen och EU i övrigt över förnyelsen av mandatet för Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Att den polska regeringen isolerar sig själv är illa, men viktigt är att det övriga Europa inte ytterligare isolerar Polen i denna situation.

Och det kräver en nogsamt balansgång inte minst i ljuset av de påtagligt bekymmersamma inslagen i den inrikespolitiska utvecklingen i landet.

Men Polen är och förblir ett viktigt land.

Det kommer alltid att vara perspektivet i Berlin, och det måste alltid vara perspektivet i Stockholm.

Men nu landar jag således här.

Strålande sol och kring 30 graders värme är en viss kontrast till vädret jag lämnade hemma i Stockholm.

Det var några månader sedan jag var här senast.

Trump-administrationen har börjar att komma på plats. Oljepriset ligger kring 50 dollar. Kriget i Yemen ser minst lika eländigt ut. Förberedelserna för världsutställningen i Dubai 2020 håller på att accelerera. Presidentvalet i Iran närmar sig.

Och mycket därtill.


Om också Europas framtidsdebatt.

05 mars 2017

STOCKHOLM: Så är man då hemkommen efter en vecka med andra aktiviteter i de franska alperna.

På hemvägen passade jag på att i sedvanlig ordning läsa igenom ett sortiment av söndagstidningar från de mer centrala delarna av vårt Europa.

Mycket handlade, föga förvånande, om den pågående dramatiken inför det franska presidentvalet.

Om Francois Fillon kommer att klara sig kvar avgörs med stor sannolikhet under det närmaste dygnet, men oavsett hur det blir med den frågan är det i dagsläget svårt att se annat än att Emanual Macron är favorit att flytta in i Elysee-palatset efter de mindre imponerande Hollande-åren.

En ledande artikel över halva förstasidan i Neue Züricher Zeitung – som tveklöst tillhör Europas bättre dagstidningar – andades dock betydande misstro mot de olika kandidaternas förmåga att verkligen ta itu med Frankrikes mer långsiktiga ekonomiska problem.

Det program som Macron publicerade i veckan talar visserligen om att minska staten med ca 100.000 anställda och att sänka bolagsskatten från dagens 33 till 25%, men är i övrigt rätt tunt på mer genomgripande strukturella reformer.

Och NZZ påpekar syrligt att sagde Macron ju var president Hollandes ekonomiska rådgivare under den inledande period av dennes presidentskap då det kanske hade funnits möjligheter att göra något positivt.

I stället beslutades om åtgärder på främst skatteområdet som förde utvecklingen åt fel håll. Frankrike har ju numera offentliga utgifter på 57% av BNP – faktiskt en bra bit över Sveriges nivå.

Men avgörande är trots allt att Macron har en möjlighet att pressa tillbaka såväl högerpopulismen under Le Pen som den vänsterpopulism som ju erövrat Socialistpartiet och sannolikt kommer att förpassa detta till den politiska marginalen.

Och i den politiska situationen i Europa just nu måste detta trots allt ses som det viktigaste. Sedan kan man bara hoppas att det kommer en reformorienterad ekonomisk politik ur detta också.

Ett ekonomiskt successivt allt svagare Frankrike är en långsiktig fara för Europa i dess helhet.

Den kommande veckan blir för min del en vecka hemma i Stockholm, och det är inte förrän inför den kommande helgen som jag ger mig iväg med destination Mellersta Östern.

Veckan blir en vecka med viktiga möten för EU.

I morgon möts utrikesministrarna med Balkan på dagordningen för första gången på länge. Det är hög tid – utvecklingen i olika delar av regionen inger i alla fall mig bekymmer.

Federica Mogherini har tillbringat några dagar i regionen.

Försökt vara barsk i Skopje. Ingjuta mod i Sarajevo. Motverka ryskt tryck i Belgrad. Och inviga den renoverade bron i Mitrovica i norra Kosovo.

Det behövs ett betydligt starkare EU-engagemang i regionen för att motverka de andra krafter som annars håller på att växa sig starkare.

Vi får se vilka signaler i detta hänseende som kommer ut ur morgondagens möte.

På torsdag är det så EU-toppmöte, och det följs på fredag av ett möte med stats- och regeringscheferna i 27-kretsen på det sätt som kommer att vara mönster intill det formella brittiska utträdet våren 2019.

Den polska regeringen har ställt till viss dramatik genom att försöka förvägra den f d polske premiärministern Donald Tusk förnyat mandat som det Europeiska Rådets ordförande.

Man har nominerat en i och för sig gedigen ledamot av Europaparlamentet, men som president för denna församling är det självfallet en non-starter.

Mötet i slutet av veckan är också lite av upptakt till det speciella toppmötet i Rom i samband med att man kommer att högtidlighålla att det är 60 år sedan Rom-fördraget om att etablera det som då kallades EEC undertecknades där.

Och där kommer man också att ge startskottet till den prövning av unionens framtida uppgifter som man vill skall leda till beslut mot slutet av året.

Den vitbok kommissionens ordförande Juncker presenterade i veckan, med en skiss av ett antal framtidsalternativ, finns det anledning att återkomma till, och den kommer under de närmaste månaderna att kompletteras med tankepapper i olika konkreta frågor.

Jag kan bara hoppas att denna europeiska framtidsdiskussion kommer att få sin återspegling också i den interna svenska debatten.

Annars finns det ju en risk att vi isolerar oss från de europeiska framtidsavgörandena.


Haltande och ibland fel om Afghanistan-insats.

03 mars 2017

HAUTE-SAVOIE: I går presenterades den utvärdering av de svenska insatserna i Afghanistan som nu skett, och vars syfte är att dra slutsatser inför framtida fredsinsatser av denna karaktär.

Och när jag skummar igenom utredningen hittar jag förvisso åtskilligt jag håller med om.

Inte minst problemet med för korta tjänstgöringstider, vilket drev upp kostnader och minskade kompetens, är viktigt att man tar upp.

Om detta sedan kommer att kunna åtgärdas i t ex den pågående insatsen i Mali är en fråga för regeringen att ta tag i.

Men om detaljer är bra tycker jag att helheten är påtagligt haltande, och ibland direkt missvisande.

Ekot, som i bästa Trump-stil basunerade ut det hela som ”en bredsida mot det politiska etablissementet” fokuserade på utredningens formulering om att den svenska insatsen t ex inte uppnått målet att minska fattigdomen i landet.

Nå, det är väl ett långsiktigt mål som sattes för de samlade och långsiktiga biståndsinsatserna i landet, och som inte är alldeles lätt att nå i en situation där det förefaller som om landets befolkning närmast fördubblades under den tid som utvärderingen omfattade.

Men att betydande utveckling skett i landet under denna period är uppenbart.

Nivåer på både utbildning och grundläggande hälsovård har höjts dramatiskt, och kvinnor har fått klart bättre möjligheter. Sverige gav sitt bidrag till detta.

Fortfarande är dock Afghanistan ett av Asiens allra fattigaste länder, och fortfarande pågår konflikten med talibanerna.

Mer relevant är då kanske att ”utredningen bedömer att måluppfyllnaden när det gäller säkerhet och stabilitet är dålig” och att detta också gäller det område i norra Afghanistan som Sverige hade ett mer direkt ansvar för.

Sant är att frid och fred inte i alla delar råder i dessa regioner, men lika sant är att så knappast någonsin varit fallet i dessa gränstrakter mellan Centralasien och Hindu Kush.

Även Alexander den Store hade sina utmaningar här.

Men sant är också att ISAF-insatserna i dessa delar av norra Afghanistan bidrog till en relativ stabilitet som gjorde att den öppna väpnade konflikten söder om Hindu Kush aldrig nådde dit.

Mazar-e Sharif är landets tredje största stad och ekonomiskt relativt blomstrande. Ett och annat spektakulärt terrordåd, men knappast pågående konflikt. Handeln med övriga Centralasien viktig.

Jag ser att det numera finns reguljära flyg från staden till omvärlden. Det hade varit otänkbart för några år sedan.

Hade detta varit möjligt utan den ISAF-insats som det svenska förbandet var en del av? Det vet vi självfallet inte, men min bedömning är nog att det som allra minst skulle ha varit svårare.

Och därmed anser jag att utredningen i denna viktiga del hamnat i galen tunna.

Detaljobservationer kring olika mer eller mindre relevanta frågeställningar finns det åtskilligt av i utredningen, men väldigt lite av de större politiska perspektiven.

Var det rätt av det internationella samfundet – beslut av FN:s säkerhetsråd – att med kraft engagera sig i Afghanistan efter 11 september?

Hade landet, regionen och världen varit bättre om man inte gjort det?

Var det rätt av också Sverige att bli en del av dessa ansträngningar?

Eller hade det varit bättre för Sverige, Afghanistan och världen om vi hade ställt oss utanför?

För mig är svaren på dessa frågor klara.

Men utredningen går alldeles förbi dem, och ägnar sig i stället åt svepande formuleringar som tillsammans skapar bilden av att allt var och blev fel.

Det innebär förvisso inte att det inte finns stora frågor att diskutera.

Var den ”light footprint” som vägledde den inledande internationella insatsen rätt eller fel?

Här går det att hitta mycket olika bedömningar i den internationella debatten. Om Sveriges dåvarande regering tyckte någonting i den frågan eller inte vet jag inte, och inte heller utredningen av allt att döma.

Och sedan brottades insatserna förvisso med den sedvanliga frågan om samordningen mellan civila och militära insatser.

Här skriver utredningen att ”det behövs en tydlig rågång mellan militära bidrag och civila utvecklingsinsatser i komplicerade länder med komplexa konflikter.”

Men det tycker jag är alldeles fel.

Det som behövs i situationer som denna är i stället integrerade politiska-ekonomiska-militära insatser, och det brukar också vara en linje som Sverige verkar för.

I Afghanistan blev det dock inte så.

Här sattes upp s k Provisional Reconstruction Teams i akt och mening att åstadkomma just integrerade insatser av denna typ.

Paradoxalt nog blev dock det PRT som Sverige ansvarade för så gott som helt militärt, vilket f ö ledde till vissa slitningar med det lokala afhanska samhälle som väntade på mer integrerade insatser.

Successivt försökte vi råda bot på detta, men relationerna mellan Sida och försvarsmakten blev aldrig alldeles idealiska. Jag såg hur såväl turkar som amerikaner här lyckades betydligt bättre än vad vi gjorde.

Här hade det varit viktigt med en belysning från utredningen och kanske en jämförelse av hur olika också nordiska länder agerade.

I stället hamnar man också här i galen tunna och säger att militära och civila i satser skall vara helt separerade.

Våra mer politiska insatser i de samlade internationella ansträngningarna går utredningen mycket hastigt förbi. Det tycker jag är synd, för här finns åtskilligt att lära.

De var rätt intensiva under skeden då det fanns en risk för att utvecklingen i landet skulle gå alldeles snett, framför allt det kritiska skedet kring presidentvalet 2009.

Utredningen skriver att man inte finner att dessa insatser varit ”avgörande” för utvecklingen i landet. Det är säkert sant. Sedan Poltava är det väl få internationella situationer där svenska insatser varit ”avgörande”.

Men att för den skull bara vifta bort dem är att vifta bort stora delar av svensk utrikespolitik som irrelevant och meningslös.

Vi har, om vi sköter korten rätt, med kompetens, kunnande och kontakter, möjlighet att i samverkan med andra, och ibland mer än på marginalen, påverka olika situationer.

Men, för att sluta lite mer positivt, om utredningen leder till en bredare diskussion om dessa frågor har den i alla fall tjänat ett syfte.


Inåt- och bakåtvänt hos Trump i natt.

01 mars 2017

HAUTE-SAVOIE: Så här på förmiddagen – mitt i snöfallet – har jag inte kunnat motstå frestelsen att läsa president Trumps programanförande inför den amerikanska kongressen.

Och i eftermiddag blir det till att ta del av presentationen i Bryssel av Europskommissionens vitbok om unionens utveckling.

Men nu först Donald Trump.

Det var ett i en mening mycket klassiskt amerikanskt presidentanförande. Hög retorik, svävande formuleringar, gränslös optimism. Det var tydligt att han skaffat sig en bättre talskrivare än den som högg ihop hans installationstal.

Han talade dessutom – annars brukar det ju vara ett pågående rytande när han är i talarstolen. Han försökte, och lyckades också, vara mer ”presidentiell”.

Men i sak var det samma politik som presenterades. Defensiv och inåtvänd. Rädd för världen. Baklänges in i framtiden.

Deb formulering som slog mig mest var när han sade att ”döende industrier kommer att komma tillbaka med kraft”.

Men historiens lärdom är ju tydlig: döende industrier bör dö för att de nya skall kunna växa fram och ge kraft åt ekonomin och samhället i dess helhet.

Om industrier på nedgång skall skyddas genom protektionism, subventioner och regleringar kommer kostnaden för samhället i dess helhet att bli hög.

Och förr eller senare kommer det hela i alla fall att misslyckas.

En gång hade Malmö en imponerande varvsindustri, och när den internationella konkurrensen slog till lades miljard efter miljard på stt bevara varvet.

Till slut gick det inte, och varvet lades ner. Sedan några år tillbaka finns inte längre den en gång så imponerande traverskranen.

Men på det område som en gång var varvets sysselsätts i dag fler människor än då i nya företag och nya verksamheter. Utan subventioner – och bidrar till samhällsekonomin.

Och exemplet kunde mångfaldigas.

Timmerhuggare och flottare var förr viktiga i Norrland. I dag finns de inte längre, men vem sörjer över det? Skogen och dess råvaror är fortfarande en av vårt lands viktigaste tillgångar.

För president Trump handlar det ofta om att bevara den förvisso döende kolindustrin i USA. Varför just arbete i kolgruvor skall ses som framtidens melodi är för mig något förbryllande.

Men än viktigare är att notera att det i dag sysselsätts fler i företag med solenergi i USA än vad det gör i dessa gamla kolgruvor.

Men om det nya talar Trump sällan. Mest om det gamla.

För president Obama var det nyföretagandet i Silicon Valley som var i fokus. För president Trump verkar det vara kolgruvorna i West Virginia.

Jämförelsen är lite hårddragen, det medges, men ändå i huvudsak korrekt.

Av utrikespolitik fanns inte så mycket i detta anförande. Och i grunden är ju Donald Trump en person med ett inrikes fokus. Världenbär mest ett problem och ett hot.

Försvarsbudgeten skall stärkas, även om de belopp som nämns inte är markant högre än vad vi sett vid tidigare tillfällen. Delar av detta behövs sannolikt.

Och Nato fick ett positivt omnämnande.

Illa är, även om detta inte sades i talet, om diplomatin skall skäras ner radikalt. Det är faktiskt illa inte bara för USA, utan också för global stabilitet.

Amerikansk diplomati kan stundtals vara lite simplistisk och burdus – det är en typisk europeisk ståndpunkt – men om den försvinner helt blir världen en än mindre stabil och än mer osäker plats.

Vi får hoppas att så inte sker.

Ser vi tilllbaka har amerikanska presidenter ofta tagit på sig någon typ av global ledartröja.

Men president Trump abdikerar explicit från sådana ambitioner. Jag representerar inte världen, säger han, utan jag representerar USA. Självfallet korrekt, men med ett tydligt budskap.

Dock noterar han att en värld med färre konflikter är bättre för USA än motsatsen. Alltid något, men man noterar att perspektivet på världen är långt mer inskränkt än vad vi är vana vid.

För oss blir Europa sannerligen inte mindre viktigt i denna nya globala situation.

Och jag återkommer till den vitbok som kommer att presenteras i eftermiddag.

Nu är det snön och backarna som gäller några timmar framåt.