Om teknologi och konkurrenskraft, fortsatt mörkt om Gaza och en del annat på horisonten.

STOCKHOLM: Efter närmare en vecka på andra sidan Atlanten är det härligt att komma till den svenska vår eller t o m försommar som efter viss fördröjning infunnit sig med besked.

De globala mätningarna visar att gångna april var den varmaste april som uppmätts, och den elfte månaden i rad som på detta sätt visade ett nytt globalt rekord. Den globala uppvärmningen är ett påtagligt och allt tydligare faktum – men just denna vår var tydligen Sverige ett undantag i processen.

På andra sidan Atlanten handlade mina diskussioner mycket om teknologi och lika mycket om politik.

Det råder knappast någon tvekan om att USA är den ledande globala makten vad gäller innovationer. Kina må nu ha ca 60% av världens industriella kapacitet, vilket förvisso är både imponerande och betydelsefullt, men det är knappast ifrågasatt att de ledande innovationerna i dag i mångt och mycket kommer från USA.

Frågor om teknologi och dess betydelse har också där en politisk tyngd som inte alls finns hos oss.

Förra veckan höll t ex utrikesminister Blinken ett linjetal om främst den digitala utvecklingen och den betydelse denna har för den amerikanska politiken.

Man talar om sex s k grundläggande teknologer som nu befinner sig under stark utveckling: mikroelektronik, avancerade- och kvantdatorer, AI, bioteknologi, avancerade telekommunikationen och olika gröna teknologier.

På de allra flesta av dessa har USA en klar ledning. Det område där Sverige och Finland finns med är självfallet telekommunikationer, där dialoger om olika aspekter av 5G/6G är den kanske enstaka viktigaste delen av vår bilaterala relation med USA.

Det handlar ju också om infrastrukturen för den kommande integrerade globala digitala ekonomin – 5G, datacenters och fiberkablar. Det blev en del diskussioner om hur vi skall kunna säkra denna så oerhört viktiga infrastruktur för framtiden.

Allt mer finns i molnet – men molnet finns inte i molnet , utan i denna globala infrastruktur.

Och säkerheten för och kontrollen över denna globala infrastruktur är en fråga som tillmäts stor betydelse i den ofta mindre synliga delen av den amerikanska politiken.

Det område där Kina dock tydligt finns med är de olika gröna teknologierna. I dag är man ju påtagligt dominerande globalt inte bara vad gäller elbilar utan dessutom också batterier liksom vind- och solkraft.

Och här infinner sig frågan om hur detta skall hantera. I USA talas nu om nya skarpa tullar, men i denna fråga tror jag att det handlar mer om protektionism och populism inför det stundande valet.

Men i övriga teknologier är det USA som rusar på.

Och jag har frågetecken för hur mycket man i t ex Bryssel ser vad som händer på dessa olika områden. Det finns en tro att regleringar är det vi behöver mer av, när det snarare är vad gäller innovationer och deras tillämpningar som vi riskerar att hamna allt tydligare på efterkälken.

På sina håll tror man möjligen att en dos dyr industripolitik kommer att hjälpa. Det vräks ju nu t ex ner otaliga tiotals miljarder i bidrag till fabriker för halvledartillverkning i olika delar av världen, med risk för att det mest blir en bidragstävling.

Taiwanesiska världsledande TSMC bygger nu med gigantiska bidrag en fabrik i Phoenix i USA, men hittar inte tillräckligt kvalificerad arbetskraft och får ty följande ha sådan pendlande från Taiwan. Produktionen blir dessutom dyrare, och de mest avancerade halvledarna kommer man i alla fall bara att tillverka på Taiwan.

Och EU bidrar med kring 500 miljarder kr för att reducera EU:s importberoendet vad gäller halvledare med ca 20%. Gör det egentligen någon skillnad när det gäller beroende? Dyrt så det förslår är det i alla fall.

Det som behövs är ju att vi lyfter oss vad gäller satsningar på grundläggande forskning och utbildning. Och på laboratorier som attraherar de bästa hjärnorna i världen – det är ju i grunden där som den yttersta amerikanska styrkan ligger.

Men självfallet blev det åtskilliga diskussioner om de stora utrikespolitiska utmaningarna också.

I diskussioner bakom stängda dörrar slogs jag hur stark den amerikanska administrationens kritik mot den israeliska krigföringen i Gaza var. Jag hade hört detta i lite mildare former vid tidigare besök under våren, men nu var det långt starkare.

Man ser helt enkelt ingen fungerande och trovärdig israelisk strategi för att hantera främst Gaza, men också situationen i stort.

Konkret har detta ju nu lett till det i denna relation anmärkningsvärda beslutet att stoppa vapenleveranser till Israel. Vapen och utrustning för t ex luftförsvar levereras fortfarande, men inte längre t ex tunga bomber av den typ Israel använt för sina attacker i Gaza.

Det är – och är avsett att vara – en mycket stark signal.

Någon vapenvila verkar inte heller vara i sikte. CIA-chefen Burns har återvänt till Washington efter resultatlösa samtal.

Netanyahu tycks tro att bara han får rycka in i Rafah så kommer Hamas att besegras – men samtidigt ser men ju nya strider mellan IDF och Hamas i delar av Gaza som redan skulle vara under israelisk kontroll. Det skjuts raketer igen.

Och samma verklighet leder måhända till att intresset hos Hamas för en vapenvila är mer begränsat – går kriget dåligt för Israel så går den med denna logik bättre för Hamas.

Det mänskliga eländet bara fördjupas – och vägen till någon typ av stabilitet blir allt längre och smalare.

Den långsiktiga amerikanska politiken förblir inriktad på en uppgörelse mellan Israel, Saudiarabien och USA, men jag tror att det just nu är rimligt att understryka den långsiktiga aspekten av denna strävan.

Jag hörde någon nu nämna denna i perspektivet av en kommande möjlig mandatperiod för Biden. Inshala.

Även i den amerikanska huvudstaden är bandbredden vad gäller frågor begränsad, men en del i övrigt finns med.

Utvecklingen i Georgien och i Kaukasus i stort oroar. Här kan jag se både påtagligt dåliga och mer lovande scenarier framöver. Regimen i Tbilisi är tydlig i sin repressiva kurs, och hur detta slutar inte långt ifrån klart.

Vad gäller Armenien finns också oro men mer av hopp. Att president Erdogan ställde in sin resa till Washington var i detta sammanhang mindre bra – Turkiet har en viktig roll i regionen.

Sahel-regionen har jag inte skrivit om sedan spelet kring kuppen i Niger.

Men illa går det. USA har nu fått klart besked om att man helt och hållet måste lämna sin nya stora bas i Agadez i landets norra delar, och i en del av flygplatsen i huvudstaden Niamey delar nu amerikanska och ryska soldater på hangarerna.

De förra håller på att lämna – och de senare är på väg in.

I grannlandet Tchad var det i veckan presidentval, och föga förvånande förklarade sittande presidenten Deby – son till sin företrädare med samma namn – sig som överväldigande vinnare.

Och från Centralafrikanska Republiken som jag att en militär enhet nu deltog i segerparaden i Moskva den 9 maj.

Det mesta i regionen går med andra ord åt fel håll.

Nu randas en ny vecka.

Det finns anledning att noga följa rapporterna från striderna runt Kharkiv i nordöstra Ukraina. Ryssarna gör taktiska framsteg, men finns det en risk för att det blir mer än så?

Rapporterna är inte entydiga.

Jag börjar i morgon med en dag på Gotland med säkerhetspolitisk inriktning. Och mot slutet av veckan bär det så av till Tallinn för den årliga s k Lennart Meri-konferensen.

Om dialoger i USA, fortsatt dystert i Mellersta Östern, Xi Jinping i Europa och lite annat.

PHOENIX SKY HARBOR: Efter ett dygn med den årliga konferensen med McCain Institute i Sedona ett par timmars bilresa när härifrån är jag nu på väg till Washington för några dagar där.

Konferensen i Sedona går fortfarande i andan av den f d senatorn John McCain. Han var visserligen republikan, men inte minst i utrikespolitiska frågor arbetade han med att bygga sina egna koalitioner över partigränserna, och vann med detta också stor respekt.

Och en kvardröjande effekt av detta är att konferensen i Sedona samlar senatorer och kongressledamöter från de moderata delarna av bägge partierna för dialog på ett sätt som dessvärre är rätt ovanligt i dagens mycket polariserade klimat i den amerikanska utrikespolitiken.

Till konferensen kom också utrikesminister Blinken och finansministern Yellen, och den förra så gott som direkt från viktigt besök i Peking och sitt sjunde besök i Mellersta Östern sedan Hamas -attacken 7 oktober.

Han var på konferensen tämligen förhoppningsfull om möjligheterna av en ny överenskommelse om vapenvila och utväxlingar i Gaza, men om jag följer rapporteringen under dygnet sedan dess rätt tycker jag att det ser mer komplicerat ut.

Förhandlingar i Kairo ledde ingen vart, och nu är CIA-chefen Bill Burns på väg till Doha för att se om någonting kan åstadkommas där. Också Hamas-delegationen förefaller vara på väg från Kairo till Doha.

Stötestenen förefaller främst att vara att Hamas kräver en slutgiltig vapenvila medan Israel bara accepterar en mer eller mindre lång paus. Och Tel Aviv säger att blir det ingen överenskommelse drar man igång sin militära offensiv mot Rafah, samtidigt som USA säger att man ännu inte sett någon trovärdig plan för hur en sådan kan genomföras utan ytterligare massiva humanitära konsekvenser.

Gaza är besvärligt i sig – bortom en möjlig vapenvila är ju i stort sett alla frågor om framtiden där fortfarande öppna – men än allvarligare och viktigare är ju försöken därefter till en uppgörelse mellan Saudiarabien och Israel.

De förhandlingarna har många och komplicerade bottnar.

Mellan Israel och Saudiarabien handlar det om att Saudiarabien skall erkänna Israel samtidigt som Israel förpliktigar sig till konkreta steg mot en tvåstatslösning. Att den nuvarande israeliska regeringen skulle acceptera det är inte alldeles lätt att se.

Samtidigt handlar det om att Saudiarabien vill ha ett försvarstal med USA, vilket inte ens Israel har, och att man vill ha klartecken för anläggningar för anrikning av uran.

Bakom detta finns från amerikansk sida nog allra främst en ambition att begränsa det växande kinesiska inflytandet i Saudiarabien. I avsaknaden av en fungerande säkerhetsordning för regionen är det ju tydligt att det inte bara är i Riyadh som man garderar sin politik med en allt djupare relation till Peking.

Och detta vill Washington försöka att bromsa. Det är motsättningen till Kina som ligger i botten på det allra mesta i den amerikanska utrikespolitiken i dessa dagar.

Tillsammans ger detta en bild som nog gör det sannolikt att Tony Blinken snart får packa resväskan igen för ett åttonde besök i regionen.

Ett diplomatiskt genombrott här skulle vara en tydlig fjäder i hatten för president Biden inför presidentvalet i november, men som korten ligger just nu förefaller uppförsbacken att vara betydande.

Efter det att kongressen efter sju sorger och åtta bedrövelser fått iväg det viktiga stödpaketet till Ukraina är det Gaza och Mellersta Östern som dominerar här i USA.

Studentprotester och ockupationer också på de stora prestigeuniversiteten har lett till en ytterligare polarisering av debatten. På vänsterkanten viftas det med Palestina- flaggor, och på universitet i Washington dekorerades t o m en staty av statsgrundaren George Washington själv med sådana. På högerkanten talar man om att kaos och anti-semitism håller på att ta över.

Tonläget är påfallande högt.

Men samtidigt som detta är stort i media är det tydligt att det är främst andra frågor som intresserar de amerikanska väljarna inför avgörandet i november.

En viktig opinionsundersökning i dag visar att bekymmer om ekonomi och inflation dominerar, och att man samtidigt med viss marginal ser Donald Trump som den kandidat som bäst kan ta hand om detta.

Förändras inte den bilden före november så är fördelen för Trump tydlig. Men det är åtskilliga månader tills dess.

Nu beger jag mig till Washington för lite olika ytterligare möten för. Det handlar om teknologi och nationell säkerhet, men också om en grupp för informell dialog också med en del ledande personer i den amerikanska utrikespolitiken, inklusive Vita Husets Jake Sullivan och Nato-befälhavaren i Europa.

Men i allt högre grad handlar diskussioner här självfallet om konsekvenserna av en möjlig Trump-seger.

Allra främst gäller detta ju Ukraina. De ryska styrkorna trycker på i öster, och än har den nya amerikanska hjälpen knappt kommit fram, vilket dessvärre syns i utvecklingen längs frontlinjerna.

I veckan som kommer installeras först Putin som president för en ny mandatperiod på tisdag, och på torsdag är det så dags för det sedvanliga firandet i Moskva av segern i andra världskriget. Det blir mycket av ceremonier och tal, och det finns anledning att de om det blir några ommöbleringar i det ryska styret.

I västra Europa kommer mycket under veckan nog att handla om den kinesiske presidenten Xi Jinpings besök med början av Frankrike och fortsättning i Ungern och Serbien.

På agendan i Paris står alldeles självklart den kinesiska inställningen till Putins krig – det är viktigt att Europas ledare talar klartext med Kina om det – men också ekonomiska frågeställningar som inte saknar betydelse.

Kommissionen i Bryssel, påhejad av Paris, förefaller förbereda höjda för import av kinesiska elbilar, vilket ju i sin tur alldeles säkert skulle leda till kinesiska motåtgärder.

Sakläget är ju att Kina tagit en bastant ledning när det gäller utveckling och produktion av moderna och konkurrenskraftiga elbilar. De tillverkar och säljer nu fler sådana än någon annanstans i världen, och har därmed tagit ledningen i denna viktiga del av den gröna omställningen.

Till detta kommer att den effektiva kinesiska produktionsapparaten för det till priser som är synnerligen konkurrenskraftiga.

I dag är EU-tullen på bilar från Kina 10%, men experter säger att även om denna höjs till den amerikanska nivån på 25% kommer bilar från t ex kinesiska BYD – som nu tävlar med Tesla om att vara världens största biltillverkare – att vara påtagligt prisvärda.

Den mest synliga effekten av nya EU-tullar vore väl att den gröna omställningen i Europa bromsades.

När Xi Jinping fortsätter från dessa diskussioner i Paris till Budapest blir det åtminstone i denna del samma frågor på agendan.

Det planeras stora kinesiska investeringar för såväl bil- som batteritillverkning i Ungern, och det skall ju noteras att landet ju redan betydande investeringar från främst tysk bilindustri.

Och kinesiska batterifabriker planeras också på andra håll i Europa. De kinesiska batteriföretagen har än så länge en påtagligt dominerande position på de globala marknaderna.

Till Belgrad anländer så Xi Jinping på dagen 25 år efter det att USA bombade den kinesiska ambassaden där.

Det var under Kosovo-kriget, och det var en amerikansk B21-bombare som om jag inte missminner mig flög mer än 40 timmar tur och retur från en bas mitt i USA för detta uppdrag. Men man hade glömt att uppdatera målkatalogen, och på den plats där de tunga bomberna föll fanns sedan några år en ny stor kinesisk ambassad.

Det blev jättedemonstrationer runt om i Kina, och den bilaterala relationen störtdök. Kineserna hade i alla fall inledningsvis svårt att tro att det rörde sig om ett misstag. Det skall bli intressant att se om Xi Jinping ser det som politisk passande att erinra om denna händelse eller inte.

Och mitt i allt detta är det ju den 9 maj också Europa-dagen.

I denna utmanade tid – och den kommer nog att bli än mer utmanande framöver – betyder det europeiska samarbetet allt mer.

Låt oss inte glömma att med Nato ökar våra möjligheter att förhindra krig, men med EU förbättras våra möjligheter att också bygga fred.