Vart är Israel och Palestina på väg? Och vad kommer ut av mötet i Moskva?

TEL AVIV: Jag lämnar Israel djupt oroad över de trender jag ser såväl här som i ockuperade Palestina, liksom över den spänning mellan dem bägge som så tydligt håller på att bygga upp.

Det är mer än tio år sedan jag var här senast, och mycket har förändrats, om än åtskilligt till det sämre.

Positivt är den normalisering som skett av relationerna mellan Israel och främst Förenade Arabrepubliken med allt vad detta inneburit för bägge länderna.

Vi skall dock inte glömma att detta var en utveckling som initierades av Abu Dhabi för att förhindra att den dåvarande regeringen Netanyahu gick vidare med omfattande planer på illegala annekteringar av ockuperad områden – då med stöd av den dåvarande Trump-administrationen.

Och förhoppningar att detta skulle leda till en normalisering också med Saudiarabien har inte infriats, och med den inriktning som den israeliska politiken nu fått är framsteg på den fronten knappast sannolika.

Just nu är det dock den gryende konstitutionella krisen i Israel som står tydligt i fokus. Israeliska media handlar knappast om någonting annat.

För att kunna återkomma till makten har Netanyahu allierat sig med ultrareligiösa och extremistiska partier som kräver och nu driver igenom förändringar i landets rättsordning som en mycket bred opinion ser som ett direkt hot mot landets demokratiska framtid.

Landets president har försökt få fram en kompromiss, men detta avvisades omedelbart, och nu är det sannolikt att en smal majoritet i Knesset kommer att besluta om förändringarna varefter Högsta Domstolen med största sannolikhet kommer att förklara dem olagliga.

Och vad händer då? Kommer Netanyahu och hans regering att acceptera detta, eller hamnar landet i en fundamental konstitutionell kris där det t ex är oklart var den legala makten över landets säkerhet egentligen ligger?

Krisen återspeglar en långsiktig förändring som skett i det israeliska samhället bort från en dominans av mer sekulära och västligt demokratiska krafter till en allt starkare och högljudd ställning för ultrareligiösa, starkt anti- liberala och ofta extremt nationalistiska krafter.

Och det är dessa som Netanyahu har nu satt sig i beroende av. Konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, men även om dessa skulle kunna undvikas kvarstår den långsiktiga utvecklingen.

Till den akuta krisen i Israel skall så läggas den mer smygande men icke mindre reella krisen för den palestinska styrelsen.

Några val har inte ägt rum sedan 2006 – jag minns väl, jag var här som valobservatör – och den 86-årige Abu Mazen styr en palestinsk administration som håller på att allt mer förlora den legitimitet den en gång hade. I en opinionsundersökning i dagarna sade en majoritet av palestinier t o m att den borde avskaffas.

Till denna utveckling har självfallet den fortsatta och allt aggressivare israeliska politiken med illegala bosättningar bidragit, liksom alla de andra inskränkningar i vanliga palestiniers liv som den fortsatta militära ockupationen innebär, och som åren av palestinsk administration av delar av Västbanken inte förmått att ändra på.

Förr snarare än senare måste en ny palestinsk ledning komma fram och val ordnas, men utgången av dessa kan bli komplicerad. Hamas har sannolikt förlorat mark i Gaza, men har möjligen stärkt sin ställning på Västbanken som en reaktion mot de krafter som intill nu dominerar den palestinska myndigheten.

Och spänningen växer. Hitintills i år har kring hundra personer dödats i terrorattacker från bägge sidor eller i operationer av de israeliska säkerhetsstyrkorna, och det är en radikal ökning på kort tid.

Nu finns det en påtaglig oro för vad de kommande veckorna av sammanfallande judiska och muslimska högtider kan komma att innebära.

Men även om större utbrott kan undvikas under denna period, vilket är långt ifrån säkert, kvarstår de mer långsiktiga trenderna. Netanyahu har under amerikanskt tryck fått gå med på att skjuta upp ytterligare beslut om illegala bosättningar några månader, men mer än så är det inte.

Steg för steg rycks grunden för en tvåstatslösning på konflikten undan. Och vad händer då? Kan Israel överleva som demokrati om man blir en evig och av ultrareligiösa och illiberala grupper allt mer påverkad ockupationsmakt? Eller kommer en detonation vars konsekvenser ingen i dag kan förutse?

Det är många och djupt oroande frågor som hänger i luften.

I regionen i övrigt förändras åtskilligt dessa dagar.

Efter det att Kina slutförhandlat en överenskommelse mellan Iran och Saudiarabien har den iranske nyckelpersonen dykt upp både i Abu Dhabi och i Erbil och slutit nya överenskommelser. Och Syriens brutale diktator Assad har tagits emot i stor stil inte bara i Moskva utan också i Abu Dhabi.

På sina håll tolkas detta som om regionens olika aktörers anpassning till en situation där USA inte uppfattas som lika starkt eller engagerad i regionen som tidigare.

I någon utsträckning är det säkert så, liksom att Kina nu är en aktör på ett helt annat sätt än för några år sedan. Kina har ett omfattande ekonomiskt avtal med Iran, och är numera Saudiarabiens främsta handelspartner.

Intressant blir att se i vilken utsträckning överenskommelsen bidrar till en lösning på konflikten i Jemen. Försiktigt positiva tecken har redan noterats.

I Tel Aviv ses det dock självfallet som djupt bekymmersamt att Saudiarabien väljer att nu normalisera med Iran och inte med Israel.

Det iranska hotet – överdrivet eller ej – finns alltid närvarande i den israeliska kalkylen. Snart sagt varje vecka slår Israel till militärt mot misstänkta eller verkliga iranska aktiviteter i Syrien.

Utvecklingen i regionen kommer med nödvändighet att komma högre upp på den europeiska och amerikanska agendan framöver, men i dessa dagar riktas mycket av uppmärksamhet främst på vad som kan komma ut ur Xi Jinping tre dagar långa besök i Moskva.

Om Putin vunnit eller nu varit nära att vinna sitt krig mot Ukraina hade Xi Jinping säkert applåderat detta som någonting som försvagade också USA globalt.

Men i ett läge där Putin som bäst kört fast ser nog den kinesiska ekvationen lite annorlunda ut. Skulle han 100% stå på Putins sida också med leveranser av vapen skulle detta tveklöst komplicera hans redan komplicerade relation inte bara med USA utan också med EU. Och det sannolikt utan att detta på något avgörande sätt skulle förändra konfliktens dynamik.

Så det blir intressant att se hur den balansgången kommer att gestalta sig. Kommer han att tydligt upprepa vad som faktiskt stod först i de tolv punkter som presenterades för några veckor sedan om vikten av stöd till allas oberoende och territoriella integritet?

Det har satts upp ett telefonsamtal mellan Xi Jinping och Ukrainas Zelensky omedelbart efter besöket, och det är intressant signal i sig i dessa dagar.

Men det är mycket annat som händer i denna tumultartade tid.

En överenskommelse om en väg normaliserade förbindelser mellan Kosovo och Serbien hamrades till slut fram. Schweiz största bank tvingas ta över landets näst största bank i den finansiella oro vi sett efter kollapsen för banken i Silicon Valley. Internationell arresteringsorder har utfärdats för Vladimir Putin. Och i USA finns det en möjlighet att rättsväsendet faktiskt går till åtgärder mot f d presidenten Trump med de politiska konsekvenser detta i så fall skulle få.

Jag landar snart i Stockholm efter nästan tre veckors frånvaro från landet. Det finns en del att ta tag i.

Men veckan innebär dock också möte med ECFR:s styrelse i Köpenhamn och anförande på en Aspen-konferens i Venedig.

Växande spänningar både här och där i världen i dag.

NEW DELHI: Efter närmare tio dagar här med mängder av möten och konferenser med ett annat perspektiv på åtskilligt börjar Europa långsamt kännas lite avlägset.

Indien förändras dramatiskt.

Allt det som många traditionellt associerar med ett land som brottats med svårigheter med utveckling finns fortfarande här, men allt mer präglas utvecklingen här av en ung, ambitiös och digitalt tydligt uppkopplad ny generation.

Efter Raisina-konferensen och den globala konferensen med Trilateral Commission är det nu dags för en konferens med ett hundratal företrädare för åtskilliga av de största och viktigaste nordiska företagen.

För dem handlar det om nya möjligheter i ett land i stark utveckling.

Och det finns stark potential i samarbetet. Såväl rent affärsmässigt som politiskt. Ett möte mellan de nordiska och den indiska premiärministern ägde rum i Köpenhamn förra året, och ett nytt sådant möte börjar nu försiktigt diskuteras.

Men viktigt för affärssamarbetet blir hur det kommer att gå med förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Indien. Den frågan kommer att stå på min agenda under de närmaste dagarna.

I närområdet härifrån kan noteras nyheten avtalet mellan Iran och Saudiarabien om att åter etablera diplomatiska förbindelser. Att avtalet undertecknades i Peking begränsade påtagligt den amerikanska glädjen över detta i grunden positiva steg.

Dock hade länder som Irak och Oman varit engagerade i dialogen sedan ett par år tillbaka.

Men ingen borde ha ett intresse av en ny konflikt i denna region, och det alldeles oavsett vad man tycker om regimen i Teheran eller i Riyadh. Och förhandlingarna om att förnya det nukleära avtalet har ju i alla fall för ett bra tag framåt kört fast med de faror som ligger i detta.

Längre bort härifrån har Ursula von der Leyen nu varit i Vita Huset för att försöka överbrygga de motsättningar och problem som den nya amerikanska subventionspolitiken har skapat.

Man kom överens om att inleda en dialog om hur man tillsammans skall ordna försörjningen med de olika kritiska material av olika slag som den gröna omställningen kräver, och där ju inte minst det stora beroendet av Kina utgör ett orosmoment.

Och förhoppningen är väl att avtal mellan Bryssel och Washington om detta kan bereda vägen för att också ge export från EU en del av de fördelar med subventioner som annars bara tillkommer export från länder som har ett frihandelsavtal med USA.

Om detta löser ut problemen återstår att se. Annars kvarstår risken att subventionerna i USA kommer att locka europeiska företag att investera där i stället för Europa, vilket i sin tur kommer att driva ett subventionskrig som inte ligger i någons intresse.

Allt detta är också en del i bilden av en globalisering som allt mer påverkas av att globala värdekedjor nu förändras när nya säkerhetskrav och geopolitiska spänningar allt mer påverkar dess förutsättningar.

Åtskilligt av detta är måhända oundvikligt, men vi skall inte blunda för att det i så fall kommer ett pris i form av lägre tillväxt och högre inflation.

Och detta drabbar sedan inte minst de mest utsatta i den globala ekonomin. Utvecklingen under de senaste åren, med pandemin i centrum, har ju lett till att kampen för att reducera fattigdom i världen har tagit ett antal rejäla steg tillbaka.

Mycket i diskussionerna om detta också här handlar om den kinesiska utvecklingen och de risker som ligger i spänningen med USA. Det har blivit åtskilligt om detta under de senare dagarna.

Kina har just avslutat sina s k två sessioner när man skiftat personer i olika statliga positioner efter de förändringar som skedde på partikongressen i höstas. I de viktiga talen där har det talats åtskilligt om de faror man från sitt perspektiv ser i den internationella utvecklingen.

Nästa år med alla dess val blir viktiga – i Ukraina och Ryssland, vilket är en sak för sig, men också i Taiwan och USA, och därtill självfallet i Indien och till Europaparlamentet.

Men risken för att spänningarna kommer att öka mellan USA och Kina är påtagliga.

Den s k ballongincidenten tog ju helt luften ur den försiktiga början på att försöka minska spänningarna som var på gång, och ju mer USA kommer att präglas av det kommande presidentvalet desto svårare kommer det att bli.

Till detta kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återvända till.

Här i New Delhi blir jag några dygn till, men sedan bär det av till Jerusalem för dels ett styrelsemöte med besök och samtal också i Ramallah men därefter några mer fria dygn.

Också där växer ju spänningarna påtagligt.

Dels internt i Israel i protesterna mot den nya regeringens försök att underminera domstolsväsendet oberoende och dels på den ockuperade Västbanken i ljuset av den nya regeringens långt mer aggressiva politik.

Jag har inte varit i den regionen på ett decennium eller så. Det skall bli intressant.

Dagar i Delhi med världen både nära och fjärran.

NEW DELHI: Den globala diplomatin har visserligen varit synnerligen närvarande här i Delhi under dessa dagar, med framför allt utrikesministrar från alla G20-länder, men att vara i Indien är dock alltid att vara i en värld för sig själv.

Italiens premiärminister Meloni försökte i sitt anförande under inledningen av den stora Raisina-konferensen bygga en bro mellan sitt land och Indien genom att säga att de i bägge fallen var halvöar.

Men Indien är betydligt mycket mer än bara en halvö. Det är en väldig subkontinent fylld av kulturer och mångfald i högre grad än hela Europa.

Här talas inte bara de 22 språk som är officiella, men många fler i mångfalden av delstater med ofta mycket varierande historia.

Och här föddes två världsreligioner – hinduism och buddism – och här har islam en stark närvaro efter att ha regerat större delen av landet under århundraden. Kristendomen kom till subkontinentens kuster många århundraden före den nådde t ex Sverige.

Det är en mångtusenårig historia som dagens Indien har sina rötter i, och det är en historia som för de allra flesta européer är så gott som alldeles okänd, men som i många avseende har sina avtryck också i dagens moderna samhälle.

Under de senaste decennierna har Indien dels moderniserats och liberaliserats, efter inledande decennier av lätt kvävande socialism, men också under inflytande av en hinduisk nationalism tagit steg bort från den sekulära tradition som dominerade de omedelbara decennierna efter självständigheten 1947.

Det en gång så dominerande komgresspartiet har ersatts som dominerande politisk kraft av premiärministers Modis parti BJP med dess drag av hinduisk nationalism.

I år har landet ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet, och tydligt är att man ser denna globala roll som viktig också i upptakten till det viktiga nationella valet nästa år.

Rysslands krig har rivit upp sår i det globala samarbetet och satt också den indiska utrikespolitiken under tydlig press.

En delvis nostalgisk men på det militära och delvis också diplomatiska området tydlig relation till Ryssland har gjort det svårt för landet att tala klarspråk. Och i icke oväsentliga delar av indisk opinion finns också en anti-västlig tendens som har rötter i motstånd såväl mot brittisk kolonialism som uppfattad amerikansk arrogans.

Men under det senaste året har tonläget dock börjat att något förskjutas. Markeringarna mot den ryska politiken har blivit tydligare, även om den har en bit kvar till öppen kritik. Och nervositeten över konsekvenserna av beroendet till Ryssland har blivit tydligare.

Sedan handlar mycket ytterst om den stora kinesiska makten på andra sidan Himalaya. Jag har lyssnat till dem som sagt mig att om det blir ett brott med Ryssland kan detta lands beroende av Kina bli än tydligare och därmed den kinesiska strategiska utmaningen för Indien än besvärligare.

G20:s utrikesministrar kunde här i torsdags inte ena sig om att upprepa den formulering om kriget som ju G20-toppmötet i Bali förra året faktiskt accepterat. Jag har svårt att se detta som annat än att utrikesminister Lavrov, som representerade Ryssland på Bali, hade fått underkänt i Kreml och därmed nu fått inta en hårdare attityd.

När han framträdde på den stora Raisina-konferensen var det en tydligt äldre, tydligt bittrare men fortfarande påtagligt arrogant rysk utrikesminister som lade ut texten. Han fick applåd av delar av publiken när han kritiserade USA för diverse krig, men skrattades öppet ut när han försökte hävda att det var andra som startat kriget i Ukraina.

Det indiska ordförandeskapet såg det som viktigt att snarare än kriget självt diskuterade hur man kunde hantera dess negativa konsekvenser – osäkerheten om livsmedel, gödningsämnen, energi och annat – för inte minst världens mer utsatta och fattigare länder.

Och dessa ämnen kommer säkert att fortsätta att dominera dess ansträngningar fram till G20-toppmötet här i Delhi i september. Indien ser sig som något av en talesman för de intressen som man menar finns i det som kallas Global South.

Raisina-konferensen håller på att bli en allt viktigare global mötesplats, och i år var det väl säkert ett 20-tal utrikesministrar som mötte upp för att delta i olika diskussioner.

Och det var mycket som passerade förbi under tre dagar av paneler, måltider, samtal och diskussioner.

Den större publika panel som jag deltog i handlade om de risker som ligger i situationen kring Taiwan. Skulle Europa reagerar lika starkt på ett kinesiskt angrepp på Taiwan som man gjort på Rysslands angrepp på Ukraina? Det var en av frågorna som cirkulerats i förväg.

Situationerna är inte minst folkrättsligt mycket olika. Men en öppen militär konflikt om Taiwan – ett kinesiskt angrepp och amerikansk hjälp till dess försvar – skulle få dramatiska ekonomiska konsekvenser för världen i dess helhet men inte minst för Kina självt.

Den kinesiska ekonomin är mycket beroende av sin handel med omvärlden, och med öppet krig kring och över Taiwan skulle huvuddelen av denna handel per automatik avstanna. Mer än 70% av Kinas olja importeras, men också närmare en tredjedel av dess livsmedel.

Så det finns skäl att tro att den kinesiska ledningen också av detta skäl skulle ha anledning att överväga noga innan de gav sig in på ett militärt äventyr. Och rent militärt har ju den ryska erfarenheten det senaste året visat att försvar kan fungera.

Men viktigt är självfallet – och det var fokus i vår diskussion – att på olika sätt, också genom stöd till Taiwan, förhindra att en öppet militär konflikt uppkommer.

I morgon fortsätter jag här i Delhi med möten med unga politiker och diplomater från olika delar av världen som är här på olika program, men därefter bär det av till Mumbai för möten och anförande i detta landets finansiella centra för att sedan återvända hit till Delhi mot slutet av veckan för nya möten.

På TV-skärmarna här rullar den indiska politikens ständiga kontroverser och konfrontationer i ändlös ström – det går inte att mista sig på vitaliteten i det politiska livet – men i den mån världen i övrigt flimrar förbi förefaller den att vara mycket långt borta.

Jag har faktiskt inte på ledande nyhetskanalen på TV sett någonting alls om någonting som inträffar utanför subkontinentens gränser – tumultet i Pakistan har faktiskt kommit med.

Bättre med Storbritannien, och stort frågetecken i Delhi.

LONDON HEATHROW: Efter några dagar i ett London där EU-relationerna plötsligt kom i centrum står jag nu redo att gå ombord på planet till New Delhi för en längre period med olika engagemang i Indien.

I måndags blev det möjligt att träffa en ramöverenskommelse mellan den brittiska regeringen och EU-kommissionen om hur dilemmat med Nordirland som en del av såväl Storbritannien som EU:s inre marknad skall hanteras.

Den tidigare överenskommelsen, gjord under Boris Johnsons tumultartade tid på Downing Street, blev alltför kontroversiell framför allt med de nordirländska unionisterna, och ledde till att dessa lämnade provinsens styre.

Och sedan dess har förhandlande stått och stampat, med hot om ensidiga åtgärder från London och då som resultat handelskrig.

Men med premiärminister Sunak har det gått att etablera mer förtroendefullare förbindelser, och det gjorde det uppenbarligen möjligt för Bryssel att göra en serie av mer eller mindre betydande eftergifter som gjorde en överenskommelse möjlig.

Till stor del handlar det om rent praktiska arrangemang för olika typer av varor, men det handlar också om att ge politiker på Nordirland en stoppmekanism mot EU-regler som allvarligt skulle försvåra relationen med det övriga Storbritannien.

Politiskt och symboliskt är det betydelsefullt för premiärminister Sunak i hans försök att ju få unionister i Belfast och hårdföra Brexit-fanatiker i det konservativa partiet med på överenskommelsen. I sak torde det betyda mindre.

Än så länge finns ingen uttalad opposition, och hur den revanschsugne Boris Johnson i slutändan kommer att agera återstår att se. Det är nog svårsmält för honom, i synnerhet som det visar att hans efterträdarens attityd till Bryssel har levererat resultat som han aldrig var förmögen till.

Hur det går återsett att se, men allt tyder på att avtalet kommer att gå igenom. Och därmed vänds ett blad i relationen.

En klar majoritet i Storbritannien säger nu i opinionsmätningar att Brexit var ett misstag, och de ekonomiska konsekvenserna har också varit kännbara. Avtalet nu ändrar föga i de fundamentala förhållandena, men förhindrar i alla fall en fortsatt försämring, och öppnar vissa nya möjligheter.

Vackert så.

Viktigast är kanske att Storbritannien kan ansluta till det stora vetenskapliga samarbetet Horizon inom EU. Det ligger uppenbart i bägges intresse. Och kanske öppnar det också upp för mer konkret utrikes- och säkerhetspolitiken samarbete.

När jag kallades in för att kommentera i BBC:s Newsnight i måndags kväll underströk jag de positiva möjligheterna, och med i alla fall ett försök till diplomati sade jag att jag hoppades man lärt av misstagen tidigare brittiska mer konfrontatoriska regeringar.

Vi får se.

Nu står New Delhi på programmet.

Jag är där för årliga stora Raisina Dialogue – jag har ju sedan några år en anknytning till tankesmedjan ORF som är arrangör – men den kommer att ha än mer viktiga gäster än vanligt i och med att ett stort antal utrikesministrar är i Delhi också för G20- ländernas utrikesministermöte i morgon.

Hur det mötet kommer att gå återstår att se.

Kommer Ryssland och Kina att acceptera en kommuniké som i alla fall återger det faktum att det finns betydande global opposition mot Rysslands angreppskrig, eller kommer man att blockera allt?

Vid G20-toppmötet i Bali förra året lyckades man få fram en formulering, och inte minst Indien tar åt sig viss ära av den bravaden. Men vid ett G20-finansministermöte i Indien nyligen satte sig Ryssland och Kina rejält på bakhasorna.

En hel del står på spel för den indiska diplomatin.

Raisina-mötet tar vid omedelbart efter G20, och bland utrikesministrarna på plats noterar jag också Sveriges, Danmarks och Finlands plus en betydande mängd i övrigt från Australien och Japan till USA och Canada, Turkiet icke att förglömma.

Så det blir alldeles säkert intressanta diskussioner.

Själv stannar jag sedan i Indien i ytterligare mer än en vecka efter Raisina, men det kan det finnas anledning att återkomma till.