Det blir Paris i stället

STOCKHOLM: Under torsdagen skulle jag egentligen ha varit i Bukarest för att, tillsammans med bl a Turkiets Ahmet Davutoglu, tala inför de församlade rumänska ambassadörerna.

Och det hade jag genuint sett fram emot.

Men så kom Libyen och framgången där emellan.

Och i stället åker jag i morgon tillsammans med Fredrik Reinfeldt till Paris och konferensen om Libyen där i morgon sen eftermiddag och kväll.

Det är president Sarkozy och premiärminister Cameron som inbjuder.

Men viktigast blir att lyssna dels till de planer som TNC har och dels till de förberedelser för olika former av internationellt stöd som skett framför allt inom ramen för FN.

Generalsekreterare Ban Ki-moon kommer att tillhöra de som är på plats i Paris.

Att de svenska insatserna med bl a Gripen-flygplanen varit mycket uppskattade vet vi, men nu handlar det ju om att förbereda övergången via omfattande humanitära till främst politiska och ekonomiska insatser.

Och jag hoppas att vi i Paris i morgon kan börja att i alla fall skönja konturerna av delar av dessa insatser.

Alldeles självklart kommer mötet i Paris också att ge möjlighet till andra informella diskussioner. Jag har en hel lista med frågor för sådana med mig.

Efter övernattning i Paris fortsätter jag sedan, på ett eller annat sätt, under fredag förmiddag till vårt informella utrikesministermöte i EU-kretsen i Sopot vid Gdansk vid den polska Östersjö-kusten.

Där blir det inte minst Mellersta Östern som står på dagordningen.

President Sarkozy sade i ett anförande i Paris i dag att vi skall sträva efter ett gemensamt uppträdande av de 27 EU-staterna när det gäller möjligheterna till en fredsprocess och agerandet i FN.

Endast då har vi någon möjlighet till inflytande.

Och den strävan är självfallet också Sveriges.

Nu fokus mot söder

STOCKHOLM: Åter i Stockholm efter överläggningarna i går kväll och i dag i Helsingfors.

Och jag hann med en titt i Akademiska Bokhandeln innan det var dags att återvända. Man hittar alltid någonting i det rika utbudet där.

Med detta avslutas en fas av resor och evenemang som ju varit koncentrerad på det baltiska samarbetet två decennier efter det att de tre baltiska staterna kunde återvinna sin statliga självständighet.

Nu kommer mitt fokus under den kommande veckan att förskjutas söderut.

De sista resterna av Kaddafi-regimen håller nu på att ge upp sitt motstånd, och förhoppningsvis kommer övergångsrådet snart att kunna flytta till Tripoli och etablera sig som en övergångsregering där.

Och jag hoppas att det också snabbt går att etablera en EU-representation där. Den kommer ju att bli en central utgångspunkt också för våra ansträngningar att hjälpa till att bygga en fungerande och representativ stat.

Men än så länge behövs också de svenska insatser som vi gör i form av Gripen-insatsen från Sigonella-basen på Sicilien.

I början av nästa vecka måste vi se om det finns anledning att gå till riksdagen och begära att den insatsen förlängs. Det mandat riksdagen gett sträcker sig ju till slutet av september.

Nu börjar vi också successivt närma oss de olika diskussionerna om vad som skall hända vid FN:s generalförsamling senare i september i frågan om Israel och Palestina.

Vi hade en kort diskussion om detta i Helsingfors, och den fokuserade på möjligheten att bevara enigheten inom EU i denna fråga. Jag talade också med Norges Jonas Gahr Störe sedan han återvänt från regionen och innan han begav sig upp till nordligaste Norge som ett led i diskussionerna inför deras kommunalval.

Men i Sopot på fredag kommer vi att diskutera detta mer utförligt i EU-kretsen.

Till morgondagens frågor hör också förberedelserna för det nordisk-afrikanska utrikesministermötet på Örenäs utanför Landskrona på måndag och tisdag kommande vecka.

Dit kommer en rad afrikanska utrikesministrar, och i denna krets brukar vi kunna ha mycket öppna diskussioner också i brännande ämnen.

Det har ju funnits vissa skillnader i perspektiv mellan Europa och Afrika i fråga om Libyen, och det är väl naturligt att också det kommer att tillhöra det vi diskuterar i Landskrona.

Jo, det blev det…

HELSINGFORS: Jo, skall sanningen fram så blev det ju faktiskt kräftor här i Helsingfors också.

Klagomålen i den delen var dock påfallande få.

Diskussionen med vår gästande kollega från Kiev blev dock både öppen och ärlig.

Jag tror att han satte sig på sitt sena flygplan hem med intrycket av att genuina vänner hade varit genuint bekymrade och genuint ifrågasättande vad gäller den senaste utvecklingen vad gäller rättsordningen i Ukraina.

Och det var bra så.

Tisdag morgon fortsätter vi så våra diskussioner med inte minst utvecklingen i Mellersta Östern.

Och därtill kommer hur vi ytterligare skall utveckla samarbetet mellan våra olika utrikesförvaltningar.

Vi har redan gjort mycket, men jag tror att vi alla är övertygade om att det finns åtskilligt mer att göra i detta avseende.

Nu ökar tempot

STOCKHOLM: Lite lugnare söndag hemma med möjlighet att göra en hel del av allt det där som annars inte bkir gjort.

En hel del, med andra ord.

Och samtidigt förberedelser för den kommande veckan.

I morgon bär det av till Helsingfors för sedvanligt möte med de nordiska och baltiska utrikesministrarna.

Vi börjar med en middag – blir det kräftor? – också med Ukrainas utrikesminister Grysjtjenko, och där kommer det ju att finnas åtskilligt att säga.

Utvecklingen i Ukraina och dess konsekvenser kommer att bli en av höstens viktigare frågor.

Men annars blir det såväl en genomgång av vårt eget samarbete som en diskussion av frågor som står på den vidare europeiska agendan.

Om Lene Espersen från Danmark kommer vet jag inte i skrivande stund, men det finns ju en risk för att valrörelsen engagerar henne.

Och Norges Jonas Gahr Störe sade att han skulle göra en snabb vända i Mellersta Östern, vilket just nu faktiskt är viktigt.

Men annars tror jag att det blir full besättning i Helsingfors i morgon.

Därifrån återvänder jag till Stockholm på tisdag eftermiddag och här väntar då bl a möte med Frankrikes IT-minister. Hans värd är vår egen IT-minister Anna-Karin Hatt, men han har uttryckt ett önskemål om att träffa också mig.

Efter en onsdag med olika möten i Stockholm vidtar en liten mer jäktad torsdag.

Min nuvarande planering innebär att såväl jag som Turkiets utrikesminister Davutoglu skall åka till Bukarest på inbjudan av utrikesminister Baconschi för att tala inför den årliga konferensen med Rumäniens diplomater, och vi har själfallet också planerat egna samtal i olika frågor.

Nu har dock Frankrikes president Sarkozy bjudit till stor konferens om Libyen i Paris mot slutet av torsdagen. Dit flyger i alla händelser Fredrik Reinfeldt, men hur det blir i övrigt är ännu lite oklart.

Kontaktgruppsmnötet om Libyen i Istanbul i fredags förlöpte mycket väl.

Där var bra diskussioner såväl med NTC:s som FN:s representanter om olika aspekter på inte minst den internationella hjälpen i den nya fas som Libyen nu går in i.

Och förhoppningsvis kommer diskussionerna i New York att snabbt röra sig fram mot den resolution i säkerhetsrådet som häver de olika sanktionerna, tydligare bereder marken för övergångsregeringen och inleder processen mot det nya internationella engagemanget.

Hur långt dessa diskussioner kommit när vi hunnit fram till torsdagen är det dock ännu för tidigt att sia om. Jag hoppas att en resolution då redan kan vara klar, så att vi kan gå in i en mer konstruktiv fas.

På fredag fortsätter jag so oder so till Sopot vid den polska Östersjö-kusten för vårt informella EU-utrikesministermöte där under fredagen och lördagen.

Det kommer också att handla om den del av den vidare problematiken i Mellersta Östern som är avsaknaden av en fredsprocess och vad som kommer att hända när FN:s generalförsamling samlas strax efter mitten av september.

Catherine Ashton kommer att rapportera direkt från sina samtal i Tel Aviv, Ramallah och Amman, och andra kommer förvisso också att lämna sina bidrag.

Avgörande är att vi bevarar den enighet i dessa frågor som vi lyckats att etablera under de senaste åren.

Till val i Danmark

STOCKHOLM: Tillbaka igen efter bilfärd genom det vackra landskapet från vackra Harpsund.

Samtalen där dominerades alldeles självklart av den ytterligare nedrevidering av antagandena om ekonomisk tillväxt nästa år som nu skett.

Medan bedömningarna för bara några veckor sedan tydde på en tillväxt kring 2 procent har försvagningen av den europeiska och globala ekonomin nu lett fram till en siffra på 1,3%.

Och den skillnaden är icke obetydlig.

Revideringen visar ju dessutom osäkerheten i det globala ekonomiska landskapet just nu. Och den osäkerheten påverkas vi ju av på ett mycket påtagligt sätt.

Den mer bekymmersamma ekonomiska bilden kommer med all säkerhet att dominera debatten inför det val till folketinget den 15 september som Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen utlyste i går.

De mer långsiktiga prognoserna för Danmarks ekonomi visar entydigt på behovet av återhållsamhet och fortsatta strukturella reformer, och det är med detta budskap i bagaget som det blå regeringsblocket också utformas sin politik.

Socialdemokraterna under Helle Thorning-Schmidt företräder en mer klassisk utgiftsdrivande välfärdspolitik, och kommer sannolikt att föra valrörelse med denna flagg.

Opinionsundersökningarna ger föga vägledning om hur valet kommer att utfalla, även om åtskilliga kommentatorer tycks utgå från att det blir regeringsskifte.

En ny undersökning i Berlingske i dag på morgonen visar praktiskt taget dött lopp med 49,5 för de borgerliga och 50,3 för de röda. Andra visar en större differens till röd förmån, men tycks i alla fall visa att det snarare är det blåa blocket som just nu verkar stärkas.

Men en valrörelse är en valrörelse och 19 dygn i politik är just 19 dygn av diskussioner, händelser och möjliga scenförändringar.

Traditionellt på Harpsund

STOCKHOLM: I dag bär det så av till den traditionella sensommaröverläggningen med regeringen ute på Harpsund.

Och känner jag traditionen rätt kan det inte alldeles uteslutas att det blir kräftor i kväll.

Så brukar det ju vara – och traditioner skall vårdas.

Men dagens fokus kommer alldeles självklart att ligga på den ekonomiska utvecklingen såväl i Sverige som i Europa och i den globala ekonomin.

Det handlar ju om en grundläggande förutsättning inte bara för det kommande budgetförslaget utan också för den politiska utvecklingen i stort.

Och utvecklingen är bekymmersam. Inte minst har vi anledning att diskutera de olika signaler som kommit om hur det europeiska samarbetet kring olika ekonomiska frågor kan utvecklas.

För oss förblir det av avgörande betydelse att vi har ett starkt ekonomiskt samarbete som omfattar hela unionen och som sker med respekt för och inom ramen för dess institutioner och regelverk. Det är bara så Europa kan bygga framgång på sikt.

Samtidigt fortsätter de olika överläggningarna med fokus på Libyen.

Vi deltog självfallet i kontaktgruppens möte i Istanbul i går, och noterar med tillfredsställelse att övergångsrådet nu börjar att flytta funktioner från Benghazi till Tripoli.

I New York möts i dag företrädare för bl a FN och EU för att diskutera de fortsatta internationella insatserna, och parallellt sker diskussioner om en ny säkerhetsrådsresolution.

Det är viktigt att så snabbt som möjligt häva de olika sanktioner och restriktioner som nu finns. En övergångsregering kommer att ha ett närmast desperat behov av snabb tillgång till ekonomiska medel, och det kräver ett ställningstagande från FN:s säkerhetsråd.

Grekland är oss nära

STOCKHOLM: Tillbaka från Halmstad rusade jag i dag direkt till mina möten med Greklands gästande utrikesminister Stavros Lambridinis.

Självfallet blev det en del diskussion om den aktuella ekonomiska situationen för Grekland.

Och jag passade på att uttrycka vårt starka stöd för de starka åtgärder som regeringen Papandreou vidtagit för att både klara underskottet och genomföra de ofta radikala strukturreformer som kommer att ge tillväxt och konkurrenskraft framöver.

Att närmare en halv miljon svenskar besöker Grekland årligen är ett tecken så gott som något på de nära förbindelserna mellan våra bägge länder.

Till de viktiga utrikespolitiska frågor vi hann med att diskutera hörde självfallet också EU:s utvidgningspolitik.

Och såväl vad gäller länderna på Balkan som Turkiet har vi samma syn om det viktiga i att utvidgningsprocessen går framåt.

Det innebär inte att vi ger rabatt på de olika villkoren och kraven. I grunden ligger ju dessa dessutom i anslutningsländernas eget intresse.

Vi vill ha en kvalitetsunion med kvalitetsmedlemmar.

Vår gemensamma förhoppning är att det i december i år – efter kommissionens rapport i oktober – skall vara möjligt att skissera en mer ambitiös strategi främst för anslutningsprocessen vad gäller Balkan.

Den strategiska betydelsen av Turkiet är uppenbar för oss bägge. Ett Europa med Turkiet blir ett starkare och bättre Europa.

Cypern-frågan utgör ett betydande problem, och det är viktigt att man nu koncentrerar ansträngningarna på att nå framsteg inför nästa möte under ledning av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Jag tyckte att man dragit fötterna efter sig alldeles för mycket, och att vi nu relativt snabbt måste få någon form av avgörande.

Vårt möte blev alltför kort – så är det ibland – men vi kommer att ses i större sammanhang redan nästa vecka och har då möjlighet att gå vidare i en del av dessa frågor.

Besök från Grekland

HALMSTAD: Nu på morgonen lämnar jag dimman vid ett stilla Kattegatt och återvänder till huvudstaden vid Östersjön.

På programmet för dagen står först och främst besök av min nya grekiske kollega Stavros Lambrinidis.

Det blir överläggningar, där med stor sannmolikhet omvälvningarna i Nordafrika och Mellersta Östern kommer att stå i centrum för våra samtal.

Men alldeles självklart är jag också intresserad av hans bedömning av hur hanteringen av den ekonomiska krisen i Grekland utvecklas.

Hemma i Halland

HALMSTAD: Den gamla monarkins flagga fladdrar nu över större och större delar av Libyen, men än kommer det att ta sin tid innan en ny ordning och respekten för lag etablerats i det vidsträckta landet i övrigt.

Min dag har upptagits först av besök på Luftvärnsregementet och därefter SNS:s stora konferens om Kina här i Halmstad.

På luftvärnsregementet här har nu koncentrerats några av Sveriges – och kanske världens – mest kvalificerade resurser när det gäller luftövervakning och luftvärn.

Den rörliga radarstationen UndE23 har jag tidigare sett på olika platser utanför landets gränser, men det var intressant att nu få dess imponerande kvalitet demonstrerad mer ingående.

Men därefter bar det av ut till Tylösand för diskussioner om Kina och dess betydelse för den globala utvecklingen.

När näringslivet samlas är det ibland naturligt att de mer kommersiella perspektiven dominerar diskussionen, och betydelsen av dessa tillhör jag de sista att negligera.

Men min uppgift i diskussionen var måhända att anlägga ett kompletterande och lite mer strategiskt perspektiv på den kinesiska utvecklingen och dess möjliga konsekvenser i framtiden.

För mig var det självfallet lite speciellt att komma tillbaka till det Halmstad där jag ju har mina rötter. Jag kände mig mer som hallänning än som svensk under denna dag i mina hemtrakter.

Tidigt i morgon bitti bär det så tillbaka till Stockholm.

Och då är jag svensk och europé igen.

Till Halmstad – och om Kina

STOCKHOLM: Gradvis reduceras de fickor och områden i Libyen där olika till Kaddafi fortfarande trogna har kontroll, men samtidigt återstår den avgörande uppgiften att etablera lag och ordning i de områden som nu befriats från Kaddafi.

Jag hoppas att det snart skall vara möjligt för det s k övergångsrådet i Benghazi att flytta till Tripoli, bredda sig och där etablera den övergångsregering som ju behövs.

Min dag har dock till betydande del upptagits av det fortsatta sändebudsmötet, och där inte minst en diskussion med Alec Ross från amerikanska UD om cyberdiplomati och hur den nätverkade världen är en annan värld.

Och i det sammanhanget hann vi också diskutera hur vi skall föra vårt gemensamma arbete för friheten på nätet vidare. Den alliansen vill vi bygga allt starkare och bredare.

Tidigt i morgon bitti bär det av till Halmstad för mig.

Där blir det först besök på regementet Lv6 för att informera mig om dess verksamhet och för en del saker som mer har med familjens historia att göra. Min farfar var en gång chef för det Hallands regemente som var en föregångare till dagens centra för Sveriges luftvärn.

Men sedan bär det ut till Tylösand och den traditionella konferens med Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som i år helt är ägnat åt frågan om Kina.

Intressant blir det alldeles säkert.

Libyen i fokus

STOCKHOLM: Av lätt insedda skäl kom utvecklingen i Libyen att dominera min dag.

Fram mot kvällen hade vi en utrikesministeröverläggning per telefon med bl a USA:s, Frankrikes, Turkiets och andra nyckelstaters för Libyen-operationerna utrikesministrar.

Läget är ännu inte stabilt med motståndsfickor från Kaddafi-styrkor på olika håll och ett osäkert läge i icke oväsentliga delar av landet.

Vi var överens om att våra militära operationer – och i synnerhet spaningsinsatserna – fortsätter intill dess att vi har ett klarare läge. Och i detta deltar självfallet Sverige fullt ut.

Men viktigt är nu att ge övergångsrådet hjälp att bredda sin politiska bas, att etablera sig som övergångsregering och att etablera sig i Tripoli.

Där och i övrigt är det ju dessutom – som jag redan tidigare skrivit om – viktigt att undvika att ett maktvakuum uppstår.

Ett möte mellan våra politiska representanter i Istanbul mot slutet av veckan kommer att diskutera våra olika hjälpinsatser ytterligare, och därefter skulle jag tro att det vid någon tidpunkt kommer att vara aktuellt med ett högnivåmöte i dessa frågor i Paris.

Då vet vi förhoppningsvis mer om den hjälp och det stöd som Libyen vill ha.

Och vi är eniga om att det först och främst är FN som nu har till uppgift att planera och förbereda insatser i detta syfte.

Redan i morgon kommer Turkiets utrikesminister Davutoglu – som var i Addis Abeba när vi talades vid – att komma till Benghazi för överläggningar.

En glädjens stund

STOCKHOLM: Vi nalkas nu definitivt en glädjens stund för Libyen, arabvärlden och det internationella samfundet.

Med alla rimliga mått mätt ser vi nu slutet på varje möjlighet för Kaddafi att fortsätta att utöva makt och inflytande i Libyen. Även om strider tydligen fortsätter i vissa delar av Tripoli har regimen Kaddafi nu slutligen brutit samman.

Och frågan förskjuts nu till vad som kommer att hända härnäst.

Övergångsrådet TNC i Benghazi är ju just ett övergångsråd, och inom dess ram har ju gjorts olika planer för hur en övergång kan komma att ske.

Dess sammansättning kommer med all sannolikhet nu att breddas för att säkra att det uppfattas som genuint representativt.

Viktigt nu blir att förhindra ett säkerhetsvakuum i Tripoli eller andra viktiga platser.

Men mitt intryck är att man i sina olika planer har tagit intryck inte minst av erfarenheterna från Bagdad 2003.

Även om den Nato-operation vi deltar i fortsätter som stöd till FN:s säkerhetsråds resolution 1973, förutsätter jag att vi relativt snabbt får en ny resolution i FN:s säkerhetsråd som dels häver de existerande sanktionerna och dels anger riktlinjerna för de internationella insatserna med att hjälpa Libyen under övergångsskedet fram till en demokratisk och fungerande stat har kunnat etableras.

De utmaningar som ligger i detta skall inte underskattas, men betydande förberedelser har dock skett, och den krävande uppgiften blir nu att föra dessa från teori till praktik.

I det arbetet är det självklart att man kommer att ha det internationella samfundets stöd.

Från världens alla hörn

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm igen efter dygnen på andra sidan Östersjön.

Och hade möjlighet att härifrån också följa delar av den gripande minneshögtiden i Oslo.

Från Libyen kommer nu en allt stridare ström av informationer om den offensiv som pågår mot Kaddafi-styrkorna i och kring Tripoli.

Att det är ett nytt skede i konflikten är alldeles uppenbart. Och att Kaddafis dagar vid makten är räknade är det också.

Jag hoppas bara att vi får ett snabbt sammanbrott och att det inte behöver gå till omfattande strider i staden med allt vad det riskerar att innebära. De olika delarna av regimen borde nu inse att det inte finns någon återvändo.

I morgon samlas i Stockholm våra sändebud från världens alla hörn för en årligen återkommande vecka av diskussioner och överläggningar.

Inte minst är det viktigt för dem att på det sättet knyta kontakten med den politik och det samhälle de ju ytterst skall representera.

Så för min del kommer detta att bli en vecka helt och hållet inom landets gränser – åtminstone som planeringen ser ut nu.

Inom landet blir det dock på onsdag en utflykt ner till Halmstad och Tylösand som jag av olika skäl ser fram mot.

Och mot slutet av veckan träffas regeringen för överläggningar inför den kommande riksdagshösten i mer avkopplande miljö.

Besök kommer jag dock under veckan att få av Greklands sedan någon månad nye utrikesminister Stavros Lambrinidis. Vi kommer att ha åtskilligt att diskutera.

Firande i Tallinn

TALLINN: Lördagen var dagen då den estniska nationen högtidhöll minnet av hur man för 20 år sedan kunde återvinna sin självständighet som nation.

Vi var sex utrikesministrar som gästade den konferens på förmiddagen som diskuterade lärdomar av de decennier som gått.

Och på eftermiddagen var det så ceremonier, tal och musik uppe i borgen Tompea som ju numera hyser det estniska parlamentet. Riksdagens talman Per Westerberg talade som representant för de nordiska parlamenten.

Men höjdpunkten var den stora utomhuskonserten på sångarfältet strax utanför Tallinn.

Jag vet inte hur många som var där, men när vi lämnade fram mot tiotiden på kvällen uppskattades det till ca 80.000 människor och då strömmade publiken fortfarande till.

President Ilves talade – han kommer med all sannolikhet att återväljas av riksdagen nästa vecka – och USA:s Hillary Clinton bidrog med en hälsning på de jättelika TV-skärmarna.

Men för mig var det mycket ett återseende med vänner från den dramatiska tiden för tjugo år sedan.

Mart Laar, Marje Lauristin, Trivimi Velliste, Tunnö Kelam och alla andra var alldeles självklart på plats. Och det fanns mycket att tala om.

I dag är det Islands dag här i Tallinn som erkänsla till att Island var det första land som erkände självständigheten under de dagarna.

Sverige kom ju först efter det att Ryssland erkänt de baltiska staternas självständighet.

Och det var ju först i och med detta som ockupationen upphörde och det fanns en självständig nation som det var möjligt att erkänna.

Men nu fortsätter vi att vandra runt i den vackra staden i avvaktan på att flyga tillbaka till Stockholm.

Turismen verkar ha slagit rekord denna sommar i Tallinn, och staden ger blomstrande intryck i all sin charm. Den estniska ekonomin växer just nu snabbast av alla i EU, och med Euron som årsskiftet känner man en ny tillförsikt.

Grekland verkar ligga mycket långt borta.

Till Finland och Estland

STOCKHOLM: Gårdagens tydliga uttalande från EU och USA om Syrien innebär att vi nu går in i en ny fas när det gäller de diplomatiska ansträngningarna.

Och delar av denna förmiddag har av lätt insedda skäl ägnats den problematiken.

Snart lyfter jag i riktning mot Finland för middag där i kväll, och därifrån bär det sedan i morgon förmiddag vidare till Tallinn för att delta i firandet av att det gått 20 år sedan Estlands självständighet kunde återupprättas.

Men självfallet är det nu också de finansiella frågeställningarna mitt i den starka globala turbulensen som står i centrum.

Tisdagens möte mellan Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy var kanske inte i alla delar alldeles lyckat vad gäller resultatet, och egentligen hade jag hoppats att få tid att skriva några reflektioner kring detta och dess konsekvenser.

Ty det finns just nu tendenser i det europeiska samarbetet som inger bekymmer och som måste leda till en del fördjupade överväganden.

Men till den saken kommer det att finnas såväl anledning som tillfälle att återkomma.

Hektisk dag

STOCKHOLM: Så är de hektiska dagarna tillbaka. Det senaste dygnet har det mesta gått i ett.

Till media har jag fått kommentera att Nato gett oss beskedet att den bordningsstyrka som tidigare efterfrågades, och som tillhörde det vi erbjöd till Libyen-operationen, nu inte längre behövs.

Särdeles sensationellt är det knappast. Snarare tillhör det vanligheterna att behoven förändras allt eftersom en operation förändras.

Så var det ju med det ursprungliga svenska bidraget till flygförbudszonen, som efter ett kortare inledande skede inte kom att behövas. Och nu visar det sig att behovet av denna typ av bordningsstyrkor är mindre än vad man från Nato:s sida tidigare trott.

Och alldeles självklart skall vi bara bidra med det som faktiskt behövs. Från Nato:s sida har man dock officiellt tackat också för denna del av det svenska erbjudandet.

Dagen har annars delvis upptagits med koordinderingen mellan dels Washington och Bryssel och dels mellan Bryssel och dew 27 EU-huvudstäderna av de samordnade uttalanden som gjordes på seneftermiddagen om situationen i Syrien, och som ju också sade att det nu är dags för president Assad att stiga åt sidan.

Redan i samband med EU:s utrikesministermöte i juli sade jag ju att regimens förtroende var förverkat, men dagens koordinerade uttalande har självfallet betydligt större tyngd.

Under morgondagen kommer vi så i Bryssel att diskutera de utvidgade sanktioner som nu dessvärre blivit nödvändiga. Jag säger dessvärre, därför att vi nu kommit fram till nödvändigheten av sanktioner som indirekt kommer att riskera att drabba också befolkningen i stort.

Men i den situation vi nu har ser jag inget alternativ.

Jag hoppas att vi nu också kommer att se än tydligare budskap från såväl FN:s säkerhetsråd som från arabstaterna i regionen. Det skulle betyda mycket.

I dag hade vi också första mötet med nationalkommittén för Raoul Wallenberg 2012, och speciellt glädjande var att hans syster Nina Lagergren också hade möjlighet att medverka.

Och vi fick också en liten försmak av den biografi över Raoul Wallenberg som Bengt Jangfeldt nu håller på att färdigställa inför det kommande året.

Nu rejält bakom skrivbordet

STOCKHOLM: Första riktiga arbetsdagen bakom skrivbordet i Arvfurstens Palats.

Erfarenheten av sommaren är väl att vårt mer decentraliserade arbetssätt med täta telefonkonferenser och då och då vad som fungerat som kurirer med handlingar som inte kunnat skickas elektroniskt fungerat väl.

Och vi hade alltid en beredskap att kunna infinna oss relativt snabbt i Stockholm om det skulle krävas förstärkning i ledningsfunktionen.

Men nu handlar det om att gå igenom en del ärenden mer noggrant och att skissera en del inför i första hand de närmaste veckorna. Längre fram kan det nog finnas anledning att segla med lite lösare skot.

Under dagen kommer också Kai Eide från Oslo förbi för samtal.

Han var ju FN-chef i Afghanistan under en viktig period, och har f ö skrivit en mycket läsvärd bok om den tiden.

Men nu kommer han att svara för uppföljningen av vårt gemensamma arbete i den s k kontaktgruppen för Libyen.

Här är ju Danmark, Norge och Sverige gemensamt representerade enligt ett rotationschema, och i går tog Norges Jonas Störe över uppgiften att företräda oss från Danmarks Lene Espersen.

Så det kommer att finnas åtskilligt att tala om vad gäller den operationen.

På den militära sidan svarar de fem svenska Gripen-flygplanen på Sigonella-basen på Sicilien för närmare 40% av den taktiska flygspaningen. Betydelsen av vårt bidrag i detta avseende har ju ökat under sommaren.

Hur det kommer att bli med en eventuell fortsättning av detta och våra övriga bidrag till den s k OUP-operationen har vi ännu inte haft anledning att ta ställning till, men i nära samråd med riksdagen tillhör det självfallet uppgifterna för de närmaste veckorna.

Än starkare band

STOCKHOLM: Det blev en mycket bra dag av hågkomster om vad som hände för tjugo år sedan när de baltiska staterna åter kunde bli fria här i dag.

Och det lade en än solidare grund för våra framtida relationer.

Förmiddagens mer akademiska seminarium blev nog intressantare än vad de flesta hade trott. Här kom fokus att ligga på relationerna mellan ett stapplande Ryssland och tre famlande nybildade stater under tiden omedelbart efter 1991.

Och den roll som Sverige kom att spela under dessa år kom också att omnämnas.

Mötet på Norrmalstorg med statsministrarna Reinfeldt, Ansip, Dombrovski och Kubilius – men också med återblickar på de 79 måndagsmöten som ägde rum innan självständigheten åter blev ett faktum blev mycket bra.

Höjdpunkten var kanske när Estlands premiärminister Ansip på perfekt svenska höll ett tal som bl a tackade Sverige för allt det vi hade gjort.

Han hade tränat sedan i juni, och hans svenska imponerade storligen på alla.

På Riksbron utanför riksdagshuset hissade så ceremoniellt de tre ländernas flaggor innan det var dags för mottagning och mingel.

Och vid det här laget är de tre premiärministrarna och deras delegationer redan på väg hem – och förbindelserna över Östersjön än starkare än vad de redan var.

En i alla bemärkelser bra och viktig dag.

Tillbaka i Stockholm

STOCKHOLM: Så har jag då omlokaliserat från Medelhavets till Östersjöns värld, och förbereder vad jag har att göra under den vecka när Sverige så långsamt börjar att starta om igen.

Måndagen domineras helt av de olika arrangemangen för att fira 20 år sedan de tre baltiska staterna återvann sin självständighet.

Seminarium på Utrikespolitiska Institutet, Måndagsmöte på Norrmalmstorg med alla statsministrar, ceremoni på Riksbron utanför riksdagen och därefter lunch och pressträff.

Och för min del fortsätter dessa firanden sedan i Tallinn under den kommande helgen.

Men i övrigt blir det mest olika möten med medarbetare och statsrådskollegor för att gå igenom olika ärenden och diskutera planer för tiden framöver.

Mycket ter sig mer osäkert än när sommaren tog sin början.

Det gäller i all synnerhet på det ekonomiska och finansiella området. Vi har hamnat i en period av mycket stor osäkerhet som säkert kommer att få sina konsekvenser.

Inte minst gäller dessa det sätt på vilket det europeiska samarbetet fungerar.

Men osäkerheten gäller också situationen i Nordafrika och Mellersta Östern.

I Libyen har situationen utvecklats till ett inbördeskrig som kommit att bli väsentligt mer utdraget än vad vi hade hoppats på.

Och i Syrien fortsätter den fredliga resningen att mötas av den väpnade repressionen i en situation som redan krävt tusentals dödsoffer.

Till detta skall nu läggas en mycket omfattande svältkatastrof på Afrikas Horn som ställer stora men mycket svåra krav på de internationella insatserna.

Och till detta skall sedan läggas alla de öviga utmaningar som vi har att försöka att hantera.

Den 13 augusti 1961

VID MEDELHAVET: Sista dagen innan min huvusakliga arbetsplats lokaliseras tillbaka till mer nordliga nejder i form av Stockholm.

Och i dag skriver vi den 13 augusti.

Det är denna dag ett halvt sekel sedan taggtråden började att rullas ut mitt genom Berlin som en början på den mur som skulle komma att dela staden under de kommande decennierna.

Det mer eller mindre öppna Berlin hade varit något av ett hål i järnridån. Och miljoner människor hade röstat med fötterna och flytt in till de tre av västmakterna kontrollerade delarna av staden.

Den östtyska kommunistledningens desperation är inte svår att förstå. De saknade förmåga att bygga ett samhälle – de hade inget alternativ till att bygga ett fängelse.

Dessa år var det kalla krigets farligaste.

I Moskva var maktkamperna inte avgjorda. Men den bondsluge partigängaren Chrustjov tyckte sig i alla fall ha etablerat ett gediget överläge mot den glamoröse men oerfarne John F Kennedy som fått makten i USA och inlett med en spektakulärt misslyckad invasion av Castro:s Cuba.

På toppmötet mellan dem bägge i Wien hade han mästrat och domderat över Kennedy – och den senare hade framstått som svag och obeslutsam.

Berlin var skärningspunkten mellan intressena. Här fokuserades den olösta tyska frågan – världskriget hade ju slutat utan att man kunnat sluta ett fredsavtal. Och gång på gång hade Chrustjov försökte att pressa ut västmakterna ur Berlin och stärka den sovjetiska maktens positioner.

För Sovjet var klartecknet till byggandet av muren rakt genom staden ett vågspel. Men man gjorde uppenbarligen bedömningen att Kennedy och västmakterna i övrigt inte skulle reagera alltför starkt, och i den bedömningen hade man uppenbareligen rätt.

Det tog många timmar efter det att taggtråden började att rullas ut innan några diplomatiska protester kom. Sedan kom visserligen truppförstärkningar till västsektorerna av Berlin, men aldrig ställdes kravet att taggtråden skulle rullas in och murbygget avslutas.

Walter Ulbricht kunde bygga sitt fängelse bakom det han officiellt kallade den ”anti-fascistiska skyddsvallen.” Och successivt fanns det ju de också i vårt eget land som kom att se denna som en del av de europeiska s k realiteter som var en förutsättning för den s k freden och som ty följande inte fick ifrågasättas.

Så när Ronald Reagan helt fräckt ställde sig framför muren och uppmanade Gorbachov – som ju tog över i Moskva 1985 – att ”tear down this wall” sågs ju detta av inte så få som ett reaktionärt eller t o m revanchistiskt utbrott som man inte ville förknippas med.

Den s k freden – med muren som förutsättning – var viktigare än friheten.

Men skammens mur föll i november 1989, och den östtyska fängelse- och garnisionsstaten föll ihop som ett korthus och upphörde att existera inom mindre än ett år.

Friheten beredde vägen för den verkliga freden.

Allt detta kan det finnas skäl att erinra om denna dag ett halvt sekel efter det att muren i Berlin började att byggas.