Tänka djupare om Europa

LONDON: Timmarna här sedan jag anlände från Milano har varit fyllda med samtal, och de avslutades med en informell middag med utrikesminister Hague och mina kollegor från bl a Polen och Nederländerna inför den cyberkonferens som mer formellt börjar i morgon.

Men dagen har dels ägnats Afghanistan – där vi tycker och tänker påtagligt parallellt mellan Stockholm och London, men där utmaningarna är betydande – och dels utvecklingen inom EU – där vi bägge har anledning att nu tänka både djupare och längre.

I den senare frågan satt jag ner ett tag också med Lord Owen. Vi har ju ett rätt djupt gemensamt förflutet på Balkan, och åtskillig tid ägnades åt den saken, men han är även i övrigt en skarp tänkare med synpunkter också i detta avseende.

Att nu bilda någon grupp av oss ”utanförstående” inom EU – till skillnad från de 17 länderna inom Euro-samarbetet – tror jag dock knappast på.

I dagsläget har vi förvisso anledning att hålla kontakt, men strategiskt har vi ett än starkare intresse av kontakterna och samhörigheten med Euro-länderna, och det av två huvudsakliga skäl.

Det första är att vi självfallet vill och har ett mycket starkt intresse av att de lyckas att hävda euron som en stark och trovärdig valuta. Även om vi nu inte är med är det någonting som mycket påtagligt ligger i vårt intresse och också gynnar oss.

Det andra är det gemensamma intresset att inte bara värna utan också fördjupa den inre marknad som är den europeiska integrationens själva kärna, och dessutom grunden för vår framtida globala konkurrenskraft.

Det kan aldrig ske vare sig i en 10- eller i en 17-konstellation, utan måste ske i EU-kretsen i dess helhet med tillägg för de länder utanför det formella EU som är en del i denna gemensamma marknad.

Och kring dessa frågor fortsatte jag att resonera någon timma på 10 Downing Street med såväl premiärministers stab som kort med premiärminister Cameron.

De samtalen kommer vi att ha all anledning att fortsätta – men i än högre utsträckning att föra dem med andra avgörande huvudstäder.

Men dagen har också ägnats andra frågor.

I Paris röstades om Palestinas möjliga medlemskap i UNESCO.

Den omröstningen tror jag dessvärre kommer att skada såväl UNESCO som Palestina.

Och det var en situation som jag har ett intryck av att också Palestina snubblade in i utan att ha tänkt igenom saken ordentligt.

Sverige röstade nej eftersom vi är av uppfattningen att detta var ett beslut vid fel tidpunkt. Utan att stärka Palestinas sak – där vi ju tillhör de starkaste och tydligaste rösterna – kommer det att försvaga UNESCO och dess viktiga arbete.

Olyckligt var självfallet att EU inte kunde ena sig om en linje, vilket vi alldeles självklart hade föredragit.

På kvällen var det så middag med utrikesminister Hague som inledning på cyberkonferensen.

Och det blev ett meningsutbyte som väl visade på en del av de utmaningar vi står inför på detta allt viktigare område.

I morgon drar konferensen med i allt över 700 deltagare i gång.

Jag kommer – och det tror jag alla vid det här laget förväntar sig av Sverige – att tala främst om friheten på Internet.

Destination London

TABIANO: Strax bär det iväg i riktning London efter min helg med också lite avkoppling här i Emilien.

Inte minst trevligt var att träffa Maud Olofsson, som också hon återfanns på dessa breddgrader denna helg. I sedvanlig ordning hade vi mycket att tala om.

Cyberkonferensen i London börjar i kväll, och innan dess kommer det att finnas möjlighet till andra samtal.

Inte minst inför de olika stora konferenser om Afghanistans framtid som ju börjar med den om regional samverkan i Istanbul på onsdag.

Men det kommer också att finnas anledning att ta temperaturen på den brittiska debatten om landets plats i Europa. Biträdande premiärminister Nick Cleggs artikel i gårdagens The Guardian är en viktig utgångspunkt som jag utgår från representerar regeringens ståndpunkt.

Och sedan blir det cyberfrågorna.

Helg i Emilien

TABIANO: Efter konferensen i Venedig förblir jag på dessa sydligare breddgrader under helgen innan det på måndag är dags att bege sig till den stora cyberkonferensen i London.

Konferensen i London – på inbjudan av min brittiske kollega William Hague – kommer att ha en bred ansats, men det är naturligt att jag kommer att lägga tyngdpunkten vid de nätfrihetsfrågor där ju Sverige kommit att ligga i den internationella täten i debatten.

Och jag kommer också att där träffa USA:s Hillary Clinton för att bl a diskutera hur vi skall gå vidare i samarbetet i just dessa frågor.

Andra deltagare i debatten där kommer säkert främst att tala om nätsäkerhetsfrågor i vidare bemärkelse, och dessa är mycket viktiga också från vår utgångspunkt.

Men en internationell dialog i dessa frågor som främst handlar om nätets säkerhet och glömmer nätets frihet riskerar, enligt min mening, att leda till en utveckling som inte främst ligger i de fria och demokratiska nationernas intresse.

Bägge delarna måste finnas med.

Dygnen i London kommer också att ge möjligheter till diskussioner och samtal i en rad andra olika frågor.

Utvecklingen i och av den Europeiska Unionen kommer sannolikt att tillhöra ämnena där på samma sätt som varit fallet under diskussionerna i Venedig.

Till de aktuella finansiella utmaningarna skall ju läggas den stundtals närmast fundamentalistiska motvilja mot europeiskt samarbete och integration som finns i delar av den brittiska debatten.

Nostalgin över en värld som en gång var leder till att man inte inser att en europeisk nation som vänder den europeiska samverkan ryggen reducerar sina egna möjligheter och sin egen framtid.

Från London kommer jag på tisdag att fortsätta till Köpenhamn för att medverka i Nordiska Rådets session där och för att träffa mina nordiska utrikesministerkollegor under onsdagen.

Vi har alltid åtskilligt att tala om.

Nordiska Rådet i Köpenhamn medför dock dessvärre att jag inte kommer att kunna närvara på det viktiga mötet i Istanbul om regional samverkan om och kring Afghanistan.

Mötet är en central del i vår samlade strategi för att under kommande år kunna medverka till fred och försoning i landet.

Och i samband med konferensen kommer president Karzai sannolikt att meddela i vilka ytterligare delar av Afghanistan som överförandet av säkerhetsansvar kommer att inledas kring det kommande årsskiftet.

Men nu är det helg, och det finns väl skäl också till lite vila.

Middagen väntar.

Dialog i väntan på Cannes

VENEDIG: Dagens diskussioner har i allt väsentligt handlat om försöken att etablera en gemensam agenda för en dialog i olika globalt viktiga frågor mellan USA, Europa och Kina.

Och från det senare landet har vi här huvudsakligen representanter för olika institutioner i det regerande kommunistpartiets styrande hierarki. Plus några associerade från olika tankesmedjor i Kina.

Att våra respektive DNA i dessa frågor är olika i Europa, USA och Kina är knappast någon nyhet, men blir tilltagande uppenbart under en dag av diskussioner som denna. Men om något har det gjort diskussionerna än viktigare.

Det var nu ett antal år sedan vi startade Stockholm China Forum för först en transatlantisk dialog om olika frågor med anknytning till Kina, och sedan en vidare sådan med inte minst kinesiskt deltagande.

Och åtskilliga veteraner från de diskussionerna finns på plats här i Venedig.

Här anknyter vi dock direkt till den amerikanska Aspen Strategy Group som fungerat under ledning av Brent Scowcroft under nu snart tre decennier. Och till de olika kinesiska strukturer som jag nämnt.

Till dels blev agendan tämligen amerikansk, men de ekonomiska frågeställningarna trängde sig obönhörligen på.

EU-toppmötets resultat värderas nu löpande, och i nästa vecka möts G20-länderna till toppmöte i Cannes i en atmosfär som kommer att domineras av de finansiella spänningar som förvisso började i USA men som just nu har sitt fokus i Europa.

Presskonferensen med bl a finansminister Tremonti kom att domineras av frågeställningar kring dessa, och till frågan om Kina nu på ett eller annat sätt skall komma till räddning.

Jag pekade på att Kina under åtskilliga år finansierat de massiva amerikanska underskotten, men med all sannolikhet gjort det därför att man gjort bedömningen att detta var bra för den kinesiska ekonomin på sikt.

Och att det ju inte var vare sig osannolikt eller onaturligt att man skulle kunna komma till motsvarande bedömningar när det gäller Europa. Med all sannolikhet kommer dock Kinas agerande att styras av dess egen bedömning av sitt eget intresse.

Men möten som detta ger också möjlighet till andra samtal av intresse.

Under middagen kunde t ex utrikesminister Frattini och jag utbyta bedömningar om såväl situationen i Nordafrika just nu som om den i östra Medelhavet i olika avseenden.

I de avgörande frågorna här har vi en betydande samsyn mellan Stockholm och Rom, och det är inte utan betydelse.

Dimmor över lagunen

VENEDIG: Denna morgon sitter jag i dimman mitt i den vackra lagun som omger och som historiskt skapade förutsättningarna för staden Venedigs fantastiska utveckling.

Temat här är informell dialog mellan Kina, USA och EU i de olika frågor som nu står på den internationella dagordningen, och värd är Aspen Institute med stor tradition i möten som dessa.

Min italienske kollega Franco Frattini tillhör självklart deltagarna, och det ger möjlighet att tala också om andra frågor på vår gemensamma dagordning.

Också finansministern Giulio Tremonti – i dessa dagar och i detta land en rätt upptagen man – finns på plats.

Kina går nästa höst in i ett skifte av ledare vars betydelse det nu diskuterats åtskilligt kring. Och det samtidigt som också Kina står inför betydande politiska och ekonomiska utmaningar framöver.

Samtidigt som vi blickar mot Kina med en olika frågor om framtiden såväl vad gäller ekonomi som politik, är det inte onaturligt att de just nu med viss spänning följer utvecklingen inom EU.

Frågorna kommer säkert att vara många under dagen.

Och tillsammans är vi alldeles självklart intresserade av hur USA nu allt mer domineras av den kamp om presidentmakten under den kommande fyraårsperioden som allt tydligare tagit sin början.

Att denna nu börjar att sätta sin prägel också på världsmaktens utrikespolitiska uppträdande är dessvärre uppenbart.

Vi börjar dagen med en diskussion inför nästa veckas viktiga möte med G20-länderna i Cannes.

Och fortsätter sedan med de mer geopolitiska utmaningarna.

Fortfarande ligger morgondimman tät över lagunen.

Men vi får hoppas att dagen kommer att skingra i alla fall vissa av dessa olika dimmor.

Ett sista farväl

STOCKHOLM: I morgon torsdag blir en tung dag – då tar vänner och många andra ett sista farväl av Per Unckel i Storkyrkan i Stockholm.

Med sin bostad på Slottsbacken var ju det hans församlingskyrka.

Det är svårt att förstå att Per inte längre finns.

Han fanns alltid och överallt. Med sin energi, nyfikenhet och ständiga glädje över de ständigt nya uppgifterna.

Han var pojken och A-studenten från Finspång som kom att tillbringa sitt liv i politikens och samhällsengagemangets tjänst.

Om det var från första dagen vet jag inte, men det var till den allra sista som kom långt tidigare än vad vi alla så innerligt hade hoppats.

Uppgifterna och uppdragen kom att växla över decennierna. Att räkna upp dem alla är knappt möjligt.

Inte minst därför att Per alltid ställde upp.

Inget uppdrag var för litet, inget möte för obetydligt, ingen fråga för periferi för att inte Per med frustande energi skulle kasta sig över den.

Ungdomsförbundsordförande, kampanjledare och partisekreterare med engagemang och glöd som få. Statsråd med sakkunskap och engagemang inte minst när det gällde utbildning och forskning. Nordisk generalsekreterare med starka insatser för Östersjön och dess länder. Riksdagsledamot, utskottsordförande och utredare med författningsfrågor och mycket annat. Landshövding i Stockholm och anlitad av nästan allt och alla.

Hans sista stora insats blev som samordnare av firandet av de två decennier som gått sedan de baltiska staternas självständighet.

Och i den knöts mycket samman.

Att ha vågat stå upp för idéer också när vinden blåste åt andra håll. Att ha engagerat andra i den ena insatsen efter den andra. Att ha kämpat för friheten i vår tid och i vår del av världen.

Mer än något annat var det engagemanget för friheten som bar upp Pers politiska gärning.

Många har sina egna minnen av Per från någon av myriaden av hans olika insatser. Men säkert handlar de alla om hans obotliga optimism, hans förmåga att inspirera och den energi som tycktes nästan gränslös.

Var det någon som tyckte var det var något problem lade han huvudet vagt på sned, sade att ”nu skall vi inte vara så’na”, skrattade lätt och lade omedelbart in en ny växel.

Det var Per Unckel.

Men för många av oss var han först och främst den genuine vännen Per med Titti ständigt vid sin sidan av sönerna Nils och Karl-Gustaf ständigt i sina tankar.

Många är de skratt som ekat i skrymslen, salonger eller sammanträdesrum från våra möten och middagar under alla dessa år. Han var vännen som alltid fanns.

Per gick med glädje genom livet.

Och gav inte minst genom det så oerhört mycket till oss som hade förmånen att vara just hans vänner.

I morgon tar vi ett sista farväl.

Fokus på Bryssel

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm med de olika ärenden som hopat sig under den tid jag varit på resande fot.

Och jag tar dessutom mot nya ambassadörer från en rad länder.

Det handlar om Rwanda, Frankrike, Spanien, Nigeria och Colombia.

Alla vart och ett på sitt sätt viktiga och intressanta länder.

Och möten som dessa ger en god möjlighet till koncentrerad genomgång av våra bilaterala relationer med respektive länder.

Fokus ligger annars på mötet senare i dag i Bryssel med EU-ledarna.

Nu måste de olika paket som har diskuterats vara klara.

Fredrik Reinfeldt kommer självfallet att vara där, även om det är ledarna för de länder som deltar i Euro-samarbetet som självfallet kommer att vara det avgörande.

Frågetecknenas Bryssel

STOCKHOLM: FN-dagen kom jag att tillbringa i ett soligt och angenämt Bryssel – det sades vara sista dagen före de eviga regnens ankomst – med diskussioner om inte minst EU:s strategiska relationer med omvärlden.

Tillsammans med bl a WTO-chefen Pascal Lamy talade jag om den saken på ett seminarium arrangerat av Centre for Europran Reform.

Men att diskussionerna i Bryssel dominerades av frågor kring hur onsdagens kommande toppmöte skulle utfalla, om var en diskussion om fördragsändringar egentligen skulle sluta och om riskerna för ett allt mer uppdelat europeiskt samarbete är inte alldeles onaturligt.

Det är tämligen så grundläggande frågeställningar som nu kommit i fokus.

Och det säger sig självt att det inte är lätt att forma Europas relationer till omvärlden när det upplevs som om detta Europa nu åter håller på att definiera sig självt.

Detta var också utgångspunkten för mitt anförande på konferensen.

Och Lord Kerr från Storbritannien – med gedigen diplomatisk erfarenhet inte minst från Bryssel – fyllde på med betraktelser om att vi kanske skulle predika mindre och praktisera något mera.

Just nu är vi ju dessutom mitt i de inställda externa toppmötenas tid.

Toppmötet mellan EU och Indien sköts nyligen upp till någon gång under nästa år.

Och det toppmöte med Kina som skulle ha ägt rum i dessa dagar har fått skjutas upp eftersom EU måste ha toppmöte med sig självt. Tydligare kan knappast den aktuella situationen i just dessa frågor illustreras.

Innan jag återvände till Stockholm hann jag med att träffa EU:s representant i Afghanistan Vygaudas Usackas som råkade vara i staden.

Och det blev en nyttig genomgång såväl av läget i Afghanistan som av utmaningarna inför de kommande internationella konferenserna i Istanbul om det regionala samarbetet och i Bonn om samarbetsperspektiven efter det viktiga året 2014.

Tisdagen blir arbetsdag i Stockholm, men en som jag hoppas blir mindre belamrad av sammanträden, och som därmed ger mig möjlighet att fokusera på några mer långsiktiga frågeställningar.

Framtiden för det europeiska samarbetet tillhör förvisso dessa. Liksom utvecklingen i Afghanistan och den fortsatta internationella närvaron där.

Mer krävs för trovärdighet

BRYSSEL: Sen kväll här efter diskussioner inte minst om situationen när det gäller EU och Balkan. Vi har ett ansvar för fred och utveckling också i den delen av Europa.

Fredrik Reinfeldts plan hem till Sverige mötte mitt SAS-plan på väg till Bryssel någonstans i luftrummet över Europa.

Toppmötet blev ungefär den mellanstation som det de senaste dagarna har funnits anledning att förvänta sig.

Att det sker en viss öppning för fördragsändringar har vi svårt att se visheten av, men viktigt är att eventuella sådana förankras i kretsen av alla de 27 medlemsstaterna.

Och med att lösa den mer akuta ekonomiska och finansiella krisen har detta självfallet mycket litet – om ens något – att göra.

Nu blir det nytt toppmöte på onsdag, och tills dess finns det en hel del som behöver göras för att det samlade paketet skall ha tillräcklig trovärdighet.

I fokus i det hänseendet är främst Italien.

Den ryckighet och osäkerhet som präglat också den ekonomiska politiken i landet under den senare tiden har bidragit till att underminera trovärdigheten på ett sätt som alldeles uppenbart inte varit bra.

Att det nu blir ett möte med hela EU-kretsen på onsdag – även om det sedan fortsätter i Euro-kretsen – är självfallet bra.

Vad som händer med Europas ekonomi angår faktiskt hela Europa.

Och alltför mycket av separata arrangemang riskerar att underminera den enhetliga inre marknad som utgör något av ett fundament i EU-samarbetet.

Strax till Bryssel – ny vecka

STOCKHOLM: Efter dagen i Örebro är jag tillbaka i Stockholm, packar om väskan och beger mig av i riktning Bryssel.

Där händer det som bekant åtskilligt.

Anders Borg var där i går och Fredrik Reinfeldt är där i dag på toppmöte om den finansiella krisen.

Men när jag kommer dit skulle jag tro att Fredrik redan är på väg hem.

Jag är där dels för mer informell middag i några frågor under kvällen – en hel del kommer nog att handla om utvecklingen på Balkan – men sedan för en större diskussion i morgon om EU:s strategiska relationer med resten av världen.

Det följer naturligt efter mina dagar i Indien – och efter de diskussioner om utvecklingen i och relationerna med Kina jag kommer att delta i på fredag och lördag.

Dessemellan hoppas jag dock kunna vara hemma i Stockholm. Efter de många dagarna i Turkiet och Indien – viktiga som de var – behövs det.

I dag sker valet till den konstituerande församlingen i Tunisien, och alldeles självklart kommer resultatet av det att följas med mycket stort intresse.

Att det också är val i Schweiz är måhända mindrew banbrytande, men förtjänar detta till trots att noteras.

Trevligt i Örebro

ÖREBRO: Det tog sin lilla tid att ta sig från New Delhi i norra Indien till Örebro i mellersta Sverige.

Högt gled jag fram med Finnair över Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan och kunde sedan med egna ögon se den ekologiska katastrof som den snabbt krympande Aral-sjön är.

Men väl framme här blev det trevligt värre med många möten, stämmofest och underhållning.

Och också möjlighet att träffa media.

Jag utnyttjade tillfället att för dem kort rekapitulera den senaste tidens olika spekulationer och uppgifter media vad gäller främst mig, företaget Lundin Petroleum och Etiopien.

Men först erinrade jag om att vi mycket aktivt fortsätter att på olika sätt ge all den hjälp vi kan ge till de två svenska journalister som sitter fängsade och står inför rätta i Etiopien.

Det handlar om ett omfattande arbete på flera fronter.

Vi håller också främst socialdemokraterna löpande informerade om våra insatser. Och jag tycker att det är viktigt för alla de som arbetar med denna fråga att deras arbete och insatser har ett brett stöd.

Medias intresse har dock också handlat om mig, företaget Lundin Petrolreum och Etiopen.

Och det trots att detta ju inte har ett dyft med den aktuella frågan och våra aktuella ansträngningar att göra.

Det började med olika påståenden om att ett företag Lundin Oil skulle ha en omfattande och i hög grad tvivelaktig verksamhet i Ogaden-provinsen i Etiopien.

Och fortsatte sedan med påståenden om att jag skulle ha varit direkt delaktig i detta.

Jag valde då att inte kommentera dessa uppgifter.

Som utrikesminister var det ju min självklara skyldighet att koncentrera mig på den omedelbara uppgift vi stod inför med att hjälpa de två svenskarna.

Och – som sagt – i grunden har ju detta ingenting alls med den aktuella frågan om att hjälpa de två svenskarna att göra.

När jag mer i detalj utfrågades av Fredrik Skavlan i hans TV-program sade jag dels att företaget Lundin Petroleum mig veterligt inte hade någon verksamhet i landet nu och dels att den inte hade det under den tid som jag satt i styrelsen.

Men en och annan har ju försökt att ifrågasätta detta.

Låt oss börja i början – hade Lundin Petroleum någon verksamhet i Etiopien före det att jag lämnade styrelsen?

Så här går det till.

Ett företag som Lundin Petroleum söker ständigt nya möjligheter i olika delar av världen. De olika möjligheter som möjligen kan finnas redovisas också översiktligt för styrelsen och diskuteras. Det skedde ca en gång om året.

Av dessa olika möjligheter är det få som i slutändan går att föra framåt.

För det kan det finnas en lång rad olika skäl – från områdets geologi över tekniska utmaningar till rena konkurrensförhållandet och slutligen den enkla men ytterst avgörande frågan om det är möjligt att få en koncession/prospekteringslicens på acceptabla villkor.

Arbetet med att föra dessa olika frågeställningar framåt åligger självfallets företagets ledning.

Och det arbetet ledde till just under 2006 till att företaget fick koncessioner/prospekteringslicenser i Vietnam, Kongo (Brazzaville), Storbritannien och Etiopien.

Avtalet med just Etiopien skrevs under den 7 november 2006. Och företagets VD har för Ekot uppgivit att styrelsens formella beslut om detta fattades efter det att jag hade lämnat denna i mitten av oktober.

Så långt borde allt vara klart.

Det som skett dessförrinnan var bl a en s k CSR-studie, d v s en studie främst inriktad på sociala förhållanden och mänskliga rättigheter.

Sådana studier var viktiga i Lundin Petroleum när man närmare tittade på olika möjligheter. Jag hoppas att de är det också för andra svenska företag inför motsvarande viktiga beslut.

Men en studie – om detta eller om någonting annat – är faktiskt ingenting annat än en studie.

Normalt sker ju studier som dessa genom uppdrag till internationella konsulter, och behöver inte ens innebära att personal från företaget finns i landet.

Så det är tydligt att någon verksamhet inte fanns i Etiopien under min tid i styrelsen, och att det avtal som möjliggjorde detta tillkom efter det att jag lämnat denna.

Vad gäller utvecklingen efter oktober 2006 saknar jag självfallet direkt information eftersom jag – om inte annat så av rena tidsskäl – inte haft någon kontakt med företaget sedan jag lämnade.

Men det kan finnas skäl att notera det som de redovisat i denna fråga.

Företaget uppger att verksamheten med prospektering efter det att man fått tillståndet inskränkte sig till en vecka av magnetismmätningar från flygplan i början av 2008. I samband med detta upprättades ett läger och bedrevs viss samhällskontaktsverksamhet.

Av skäl de redovisat valde företaget dock att i början av 2009 sälja sina prospekteringslicenser – och därmed tillstånd att bedriva verksamhet i landet.

Ingen verksamhet skall ha förekommit efter dess.

Så långt allt detta.

Två mycket viktiga saker vill jag lägga till.

Vi har i olika sammanhang haft anledning att ha kritiska synpunkter vad gäller situationen för mänskliga fri- och rättigheter i Etiopien. Det gäller också situationen för media.

Senast och tydligast skedde det i den rapport om vår syn på MR-situationen i olika länder som vi presenterade på ett pressmöte i Visby i början av juli.

Men detta innebär inte att vi inte skulle sträva efter goda relationer också med Etiopien – som är ett viktigt land i Afrika – eller att det skulle föreligga några hinder för svenska affärer med eller investeringar i landet.

Vi har ju ett starkt gemensamt intresse av att med Etiopiens regering lösa gemensamma problem.

Final i New Delhi

NEW DELHI: Sista dagen och kvällen i Indien – tidigt i morgon bitti bär det hem mot Norden och på kvällen till Örebro och moderatstämman där.

Men det var en dag av inte minst bra överläggningar med utrikesminister Krishna och hans medarbetare.

Vi kom överens om att fördjupa de utrikespolitiska konsultationerna mellan våra bägge länder. Ser man på kartan är det ju uppenbart att åtskilliga av de större utmaningar som ligger framför oss har sin hemvist i områdena mellan EU och Indien.

Det var dock en dag också av mycket annat.

På eftermiddagen talade jag tillsammans med Shashi Tharoor för ett 60-tal s k unga ledare från olika delar av världen som samlats här i New Delhi för att diskutera olika globala frågor.

Och min uppgift blev att ge min syn på Europas plats och möjligheter i den nya värld som nu allt tydligare växer fram. Det blev en spännande timma av diskussioner.

Men sedan bar det iväg med en av dessa trehjuliga gasdrivna rickshaws som dominerar mycket av gatulivet här till möte med Suneet Singh Tuli och diskussioner om den revolutionerande billiga läsplatta som han nu håller på att lansera inte minst i Indien.

Under de senaste dygnen har jag talat åtskilligt om innovationer och kreativitet – här finns det i verkliga världen.

Det har varit spännande och bra dagar här i Indien.

Jag hoppas och tror att vi lagt grunden till en än bättre och närmare relation mellan våra bägge länder.

Att jag varit här med viss regelbundenhet har nog uppmärksammats – liksom det viktiga beslutet om ett generalkonsulat i Mumbai.

Lite disig dag i Dehli

NEW DELHI: En ny dag randas i detta alltid imponerande och fascinerande land. Men det är en påtagligt disig dag i Delhi.

Huvudpunkten för mig i dag är de formella överläggningarna med bl a lunch med Indiens utrikesminister Krishna och motsvarande kabinettssekreterare Mathi.

Det blir en bred genomgång av den bilaterala agendan, men självfallet också regionala och globala frågor.

Indien sitter ju just nu i FN:s säkerhetsråd, och vi tillhör de länder som anser att Indien borde vara en permanent medlem där.

Men innan de överläggningarna kommer jag att sitta ner för mer privata diskussioner med Rahul Gandhi.

Han ses av många som en möjlig ledare för det historiskt så viktiga s k kongress-parti som nu måste söka sig en ny ledning inför de kommande valen 2014.

Och senare på dagen kommer jag också att träffa oppositionsledaren Yashwant Sinha från BJP-partiet.

Men därtill kommer att tillsammans med min vän från FN-tiden Shashi Tharoor – nu parlamentsledamot här – diskutera framtidsfrågor med en grupp av unga kommande ledare från Asiens olika länder.

Kväll med Robert Wells och världen

NEW DELHI: Sen kväll i den behagliga natten i den indiska huvudstaden – i går kväll i Mumbai var det i varmaste och fuktigaste laget för den som måste uppträda formellt i mörk kostym.

Det har varit en dag av intensiva samtal i olika politiska frågor under dagen.

Viktigast var kanske överläggningen med den nationella säkerhetsrådgivaren Shiv Shsnkar Menon. Många trådar i detta land löper samman i premiärministerns kansli.

På väg in till honom stötte jag på den f d amerikanske ambassadören här Robert Blackwill – vi träffas då och då – och senare hade vi anledning att träffas och diskutera regionens olika angelägenheter.

Utrikesminister Hillary Clinton tillsammans med bl a nye CIA-chefen David Petreus var ju i dag på besök i den pakistanska huvudstaden Islamabad.

Och i New Delhi passerade min franske kollega Alain Juppé förbi under dagen.

Åtskilligt av min dag handlade dock om att bygga relationerna till Indien. Jag talade om en allians för innovationer för att hjälpa till och forma en ny och bättre värld.

På kvällen var det för femte året Nobel Memorial Dinner på svenska ambassaden med brett både indiskt och svenskt dreltasgande. Ambassadör Lars-Olof Lindgren och ambassaden i övrigt hade som vanligt lagt ner ett imponerande arbete.

Och det blev en minnesvärd kväll inte minst för alla de indiska deltagarna inte minst genom Robert Wells insatser.

Jag tror att det finns anledning att se mot viktiga nya samarbetsprojekt mellan Indien och Sverige under de närmasta åren.

Men världen tränger sig – på goda grunder – på.

Jag välkomnade att Khaddafi nu är historia – en mörk och brutal sådan, även om jag helst hade sett att han kunnat ställas till rätta för sina brott mot Libyens folk.

Nu hoppas jag att vi snabbt får en övergångsregering i Libyen.

Många verkade dock mer intresserade av historien med Lundin Petroleum.

Och försöken att göra gällande att jag sagt någonting som inte är korrekt förefaller nu att bli lätt desperata.

I Ekot grillades företagets VD Ashley Heppenstal nu om vad som inträffat.

Enligt Ekot säger han detta:

Att styrelsen tog ett formellt beslut om att investera i Etiopien under Carl Bildts tid som styrelseledamot, det tror Ashley Heppenstal inte, det togs efter det att Bildt slutade.

Men att också Etiopien tillhörde de länder som diskuterades innan dess säger han också.

Det var många länder som diskuterades i mer eller mindre konkreta termer – under 2006 också bl a Vietnam och Kongo-Brazaville.

Vad nu detta har med saken om de två svenska journalister som vi försöker att hjälpa i Etiopien just nu är nog inte lätt för den utomstående att begripa.

Men det är kanske inte den saken de främst är intresserade av…

Jag är partisk

NEW DELHI: På sina håll hemma verkar man ivrig men att försöka påstå att vad jag sagt om Lundin Petroleum och dess engagemang också i Etiopen under några år inte är sant.

Men det är det.

Företaget slöt ett avtal i november 2006 – samma tidsperiods slöts enligt en delårsrapport också avtal med bl a Vietnam – men lämnade landet i början av 2009.

Enligt företagets egen redovisning inskränkte sig konkreta prospekteringsverksamheten i områdena till en veckas främst flygundersökningar i januari 2008.

Allt detta skedde efter min tid i styrelsen.

Jag säger detta samtidigt som jag är mån om att detta inte skapas ett intryck av att det skulle vara fel av svenska företag att göra affärer med eller investera också i Etiopen. Det har vi aldrig ansett.

Detta har ingenting attt göra med de synpunkter vi kan ha på respekten för mänskliga rättigheter i vare sig Etiopen eller t ex Vietnam.

Och att jag i suttit i styrelsen för olika företag som varit varit verksamma i olika länder i världen är någonting som man måste ha mycket begränsade perspektiv för att se som en belastning.

Sedan verkar det som om företag inom olja- och gas föranleder speciella emotioner på sina håll.

Men dagens värld förutsätter faktiskt att det finns sådana företag.

Den som aldrig besökt en bensinstation eller använt en plastprodukt kan möjligen kasta första stenen, men andra bör nog tänka efter först.

Kanske vore det bättre att all olja och gas i världen fanns i Norge, men nu förhåller det sig så att så inte är fallet.

T o m Norges eget oljeföretag ger sig ut i världen och in i länder vars demokratiska halt ibland lämnar en del övrigt att önska.

Från media får jag frågor om jag med anledning av allt detta på ett eller annat sätt skulle vara ”partisk” när det just nu gäller fallet med våra ansträngningar att hjälpa de två fängslade journalisterna i Etiopien.

Och självfallet är jag partisk i den frågan.

Jag är partisk för Sveriges intressen och dess medborgare.

I denna fråga lika väl som i andra.

Nytt generalkonsulat i Mumbai

MUMBAI: Solen gör upp över ett varmt och vibrerande Mumbai vid randen av Indiska oceanen.

Och min dag tar sin början.

Den kommer inte att sakna betydelse, för amtidigt som jag inleder mitt program här med möte med bl a delstaten Maharastras guvernör Sankaranarayanan kommer jag att meddela att regeringen beslutat att öppna ett svenskt generalkonsulat i Mumbai.

Det är ett konkret och viktigt uttryck för den vikt vi fäster vid att fördjupa relationerna med Indien under kommande år inte minst på det ekonomiska området.

Den överenskommelse som vi ingick med socialdemokraterna om anslaget för regeringskansliet innehöll inte bara stopp för ett antal nedläggningar vi inte hade önskat utan också denna offensiva satsning på framtiden.

Vi var överens om, och sade också det, att vi ville förstärka Sveriges närvaro på expanderande marknader. Och vi talade i våra samtal konkret just om att öppna generalkonsulatet här.

Och nu utannonserar vi detta. Beslut har redan fattats av regeringen, och självfallet har vi haft kontakter med den indiska regeringen.

Dagens program innehåller också besök på den indiska börsen, möte med svenska företag och stor mottagning med företrädare för olika delar av samhällslivet i denna dynamiska 20 miljoners-metropol.

Sent i kväll flyger jag så vidare upp till New Delhi.

Landat i värmen

MUMBAI: Efter timmar över bl a Turkiet, Iran och Pakistan har jag så anlänt till den sjudande jättestaden Mumbai som inledning på mitt besök här i Indien.

Omedelbart efter ankomst informerades jag från Stockholm om den inledda rättegången mot de två svenskarna i Addis Abeba.

Vi har ju nu ytterligare en ambassadör på plats både för att kunna följa ännu bättre och för att hjälpa ambassaden med anledning av den stor belastningen på dem.

De gör ett mycket bra arbete i en svår och utsatt situation och förtjänar erkännande för detta.

Och självfallet kommer jag att fortsätta att följa även den frågan under mina dagar här i Indien.

Som världens största demokrati och en av världens snabbast växande ekonomier är Indien ett land som vi har ett starkt och självklart intresse av att utveckla allt starkare relationer med.

I dag sysselsätter svenska företag mer än 600.000 personer här i Indien, och den ekonomiska relationen utvecklas starkt.

Jag läser om hur företagen här ser optimistiskt på framtiden och planerar för expansion – i morgon kommer jag att träffa en del av dem. Det etableras två nya svenska företag i månaden i Indien just nu.

Indiens stora ”lyft” kom ju i samband med de stora liberaliseringarna i början av 1990-talet.

En usel tillväxttakt ersattes med en som naggade den kinesiska i hälarna, och snabbt började en ny företagargeneration och en ny medelklass att växa fram.

Och även om reformtakten nog behöver öka om man skall uthålligt komma upp i de tillväxttakter man strävar efter är utvecklingen imponerande.

I dag räknar man med att medelklassen i Indien omfattar ca 160 miljoner människor – men att om fem år siffran kommer att vara ca 270 miljoner. Städerna växer så att det knakar, och alla talar om behovet av massiva satsningar på ny infrastruktur för att kunna hänga med.

Indien är ett ungt land med ca 70% av befolkningen under 30 år. Och snart kommer Indien att vara den yngsta av alla de stora ekonomierna i den globala ekonomin.

Det ger en möjlighet till dynamik som inte skall underskattas. Om några decennier går man förbi Kina och blir världens folkrikaste land.

Att Indien under decennierna sedan självständigheten 1947 kunnat förbli en demokrati – med undantag för en olycklig period under Indira Gandhi – är både imponerande och viktigt.

Och demokratin och rättsordningen har med all sannolikhet varit det som gjort det möjligt att hantera detta mycket mångfasetterade samhälle.

Indien är en kontinent snarare än ett land, med ett myller av olika kulturer och religioner. Hinduer, muslimer, sikher och många andra samlas i samma politiska system, som dessutom har att hantera de mycket betydande skillnaderna mellan landets olika delar.

När jag på planet läste igenom de indiska publikationer från de senaste månaderna jag samlat på mig var det tydligt hur den politiska atmosfären nu påverkas av det nationella val som kommer 2014.

Såväl den regerande koalitionen som den som måste formas av oppositionen söker efter de ledare som kan vinna stöd i landets olika delar.

Mycket av mina samtal här kommer att handla om de bredare relationer vi söker och det partnerskap vi vill fördjupa. I det sammanhanget är arbetet med ett frihandelsavtal mellan EU och Indien av mycket stor betydelse.

Men det kommer ju också att handla om utrikes- och säkerhetsfrågor.

Väster om Indien ligger Pakistan, Afghanistan och Iran – så mycket mer behöver inte sägas.

Omedelbart åt öster ligger det Burma vars president alldeles nyss var på besök i New Delhi.

Norrut ligger det allt mäktigare Kina och den tibetanska högplatå vars reserver är källan till snart sagt alla av Asiens mäktigare floder.

Och runt om finns den Indiska Ocean över vilken mer än 50% av världens containertrafik ständigt passerar.

Det är inte långt till vare sig Aden-viken åt ena hållet eller Malacka-sundet åt det andra.

Men nu stundar några timmars vila innan morgondagens hektiska program drar igång.

Det ser ut att bli över trettio grader varmt.

Mot Mumbai

BRYSSEL: Strax sätter jag mig på flyget här för att flyga till det Bombay på den indiska östkusten som numera heter Mumbai.

Och därmed inleds några dagar för att försöka ge mitt bidrag till att ge våra relationer till även detta snabbt växande land ett nytt lyft.

Det blir mitt tredje besök som utrikesminister i detta fascinerande, mångfasetterande och demokratiska land.

Mycket sent i kväll landar jag i Mumbai, och tidigt i morgon bitti inleds ett intensivt program i denna den indiska subkontinentens dynamiska ekonomiska och finansiella centrum.

Men här finns ju också centrum för den indiska filmindustri som under namnet Bollywood har vuxit sig allt starkare och producerat filmer som jag njutit av vid åtskilliga tillfällen.

Till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Nu gäller det att ta sig från Bryssel till Bombay.

Ett dynamiskt Turkiet

BRYSSEL: Klockan är kring midnatt och jag har anlänt till Bryssel efter mina intensiva samtal i Ankara och Istanbul.

Det visade sig att det – trots intensiva kontakter i övrigt – inte varit något officiellt besök av en svensk utrikesminister i Turkiet på ett betydande antal år. Och därför blev det nu detta besök med olika samtal.

Men tidpunkten var från olika utgångspunkter bra.

Kommissionens utvärderingsrapport om Turkiet har just publicerats, och i slutet av månaden sammankallar FN:s Ban Ki-moon partnerna på Cypern till avgörande samtal i New York.

Tvärs genom mina samtal i Ankara och Istanbul lyste en betydande bitterhet över just Cypern-frågan.

Att den överenskommelse man gett sitt godkännande 2004 röstades ner av den grekcypriotiska sidan, och att EU därefter inte levde upp till de löften man gav till den turkcypriotiska sidan om bl a handelsmöjligheter, sitter mycket djupt.

Detta har i sin tur lett till att Turkiet inte levt upp till sina förpliktelser enligt det s k Ankara-protokollet om att öppna hamnar och flygplatser för Cypern, och detta har i sin tur lett till att Cypern blockerar, försvårar och bromsar så gott som varje del av det turkisksa närmandet till EU.

I sak borde det inte vara svårt att åstadkomma den lösning som förenar Cypern i den gemensamma stat det skall vara, men på sina håll reses ofta frågan om viljan till den slutkompromiss som krävs verkligen finns.

Just nu ser läget relativt dystert ut. Den inrikespolitiska situationen på Cypern – den grekcypriotiska delen – är sådan att man kan ifrågasätta om det finns den rationella beslutskapacitet som läget kräver.

Det är möjligt att det helt enkelt blir nödvändigt att ta en paus för att reflektera över läger och de optioner som kan finnas.

Hur som helst – och trots dessa olika låsningar – har Turkiet och EU all anledning att fortsätta att fördjupa sin relation.

Och det kommer att ske. Inte minst på det utrikespolitiska området är det en absolut nödvändighet. Det räcker med att nämna Syrien, men det finns åtskilliga andra exempel.

Men ekonomin är ett annat område.

Turkiet är i dag den sjätte största ekonomin i Europa men siktar på att till 2023 – när republiken fyller 100 år – bli den tionde största ekonomin i världen.

Den snabba ekonomiska integrationen med Europa är en viktig nyckel till detta.

Och även om besvikelsen med EU på sina håll i dagens Turkiet är påtaglig – vad man säger om vissa länder och ledare som upplevs som blockerande skall inte återges – har jag ett bestämt intryck av att närmandet nu fått sitt eget momentum.

Av egen kraft och i eget intresse kommer den turkiska reformprocessen att fortsätta, och av sig självt kommer den att föra landet allt närmare EU.

Jag skriver detta utan att underskatta de utmaningar man står inför.

Den kurdiska frågan är måhända alla dessa utmaningars moder. I grunden handlar det om vare sig mer eller mindre än att omdefiniera Turkiet självt med alla de svårigheter som ligger i detta.

Att lösa detta kan bara Turkiet självt göra. Och trots alla svårigheter är det inte svårt att se hur det rör sig framåt. Även de som i samtal staplar problemen ovanpå varandra säger att det är en väldig skillnad mot för bara några år sedan.

Sverige tillhör de länder som är tydligast i stödet till Turkiets reform- och Europa-ambitioner.

För det finns det starka skäl. Ett är att vi ser att det steg för steg leder till ett mer öppet, demokratiskt och framgångsrikt Turkiet. Ett annat är att ett EU med ett sådant Turkiet skulle vara en både tyngre och mer trovärdig aktör inte bara på den regionala utan också globala scenen.

Andra ser annorlunda på saken, och fruktar att allt skulle bli besvärligt, och att landet är alldeles för annorlunda.

Men då handlar det i grunden ju om bristande tilltro till kraften och möjligheten i den europeiska integrationsprocessen självt.

Och till den svårmodsfalangen skall vi inte räkna oss.

Ett besök i det dynamiska Turkiet visar tvärt om den europeiska utvecklingens möjligheter.

Så är det

ISTANBUL: Mitt i ett hektiskt och viktigt program i detta dynamiska land hinner jag i alla fall notera att DN – som jag tyvärr väntat – inte hade kuraget att publicera en rättelse efter sina felaktiga anklagelser mot mig.

I den artikel som man trots allt skrev med anledning av mitt inlägg på denna blogg sägs av en person man verkar ha tilltro till dock följande:

– Skavlan frågade om Lundin Petroleum rent generellt någonsin har haft verksamhet i landet, men Carl Bildt svarade på att Lundin Petroleum inte fanns där när han satt i styrelsen och att de inte finns där nu heller. Vilket stämmer. Men företaget har varit verksamma en period efter hans avgång. Men har sedan dragit sig tillbaka.

Och var det inte just det jag sade? Och som DN påstod inte var sant?

Lite ordning får det väl vara.

Och sedan kunde man ju hoppas att de inser att vårt arbete nu koncentreras på att hjälpa de två individer som ställs inför rätta i Etiopien.